När någon anmäler ett brott eller en händelse som den som gjort anmälan misstänker vara ett brott till en förundersökningsmyndighet, ska myndigheten registrera anmälan utan dröjsmål. Uppgifterna i en anmälan kan också fogas till en tidigare registrerad anmälan om samma brott. Anmälningar som gäller brott som har samband med varandra får behandlas med en enda anmälan om brott, om det är motiverat med tanke på de misstänkta brottens art och en ändamålsenlig behandling av ärendet. 

Om anmälan är oklar eller bristfällig, ska den som gjort anmälan vid behov uppmanas att precisera eller komplettera den. Anmälan registreras inte som anmälan om brott, om uppmaningen inte iakttas och anmälan med beaktande av ärendets art är väsentligt bristfällig eller om det är uppenbart att inget brott har begåtts. Ett beslut om att en anmälan inte registreras ska fattas vid behov i enlighet med 11 kap. 1 §. 

Om inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver något annat och ett brott inte kan förutses medföra strängare straff än böter och brottet bedömt som en helhet ska anses vara uppenbart obetydligt, behöver förundersökning av brottet inte göras och får en förundersökning som redan har inletts läggas ned. 

Handlingar eller delar av handlingar som ingår i förundersökningsmaterialet och är väsentliga med tanke på saken ska inom skälig tid skriftligt översättas för en misstänkt till det i 12 § avsedda språk som den misstänkte använder, om översättningen behövs för att bevaka den misstänktes rättigheter. Till en målsägande ska det på målsägandens begäran inom skälig tid ges en skriftlig översättning till det i 12 § avsedda språk som målsäganden använder av handlingar eller delar av handlingar som ingår i förundersökningsmaterialet och är väsentliga med tanke på saken, om översättningen behövs för att bevaka målsägandens rättigheter, av en skriftlig bekräftelse som avses i 3 kap. 1 § 4 mom. samt av ett beslut som avses i 11 kap. 1 § om att en förundersökning inte görs, att den läggs ned eller att den avslutas utan att saken lämnas till åklagarens prövning eller av ett sammandrag av ett sådant beslut. 

Förundersökningsmyndigheten ska så som ärendets art eller omfattning förutsätter underrätta åklagaren om omständigheter som hänför sig till förundersökningen och förundersökningsåtgärderna och om undersökningens framskridande. Om förundersökningsmyndigheten har underrättat åklagaren om ett brott som har kommit för undersökning, ska undersökningsledaren diskutera med åklagaren om vad beredningen av ärendet för åtalsprövning och rättegång kräver. I sådana situationer ska undersökningsledaren innan förundersökningen avslutas diskutera med åklagaren om ärendet har utretts tillräckligt väl i enlighet med 1 kap. 2 §, om ärendets art och omfattning kräver det eller om det är meningen att förundersökningen avslutas utan att ärendet överlämnas till åklagaren. Bestämmelser om skyldigheten att underrätta om användning av tvångsmedel finns i tvångsmedelslagen.  

Förundersökningsmyndigheten och åklagaren ska diskutera frågor om hur förundersökningssamarbetet ska ordnas. Vid behov ska de diskutera behovet av en begäran om avslutande utsaga. Förundersökningsmyndigheten och åklagaren ska också diskutera innehållet i en begäran om avslutande utsaga och de åtgärder som den eventuellt kräver samt ett eventuellt behov att komplettera förundersökningen med anledning av en avslutande utsaga. 

Åklagaren ska även på annat sätt än det som avses i 1 och 2 mom. efter behov medverka i förundersökningen för att säkerställa att ärendet utreds i enlighet med 1 kap. 2 §. 

De underrättelser som avses i denna paragraf får göras genom att på förhand sända dem till den som förhörs. Den som förhörs ska då tillfrågas om denne har förstått innehållet i underrättelserna. 

Begäran om avslutande utsaga ska preciseras. Det ska avsättas så mycket tid för utsagan att den som ska lämna den hinner sätta sig in i ärendet i tillräckligt hög grad och utan att behandlingen för den skull drar ut på tiden onödigt mycket. Efter att ha fått den avslutande utsagan ska förundersökningsmyndigheten pröva om förundersökningen kan avslutas eller om förundersökningen måste kompletteras på grund av utsagan. 

Undersökningsledaren ska i samarbete med åklagaren besluta om avslutande utsaga begärs eller inte och vilka åtgärder den eventuellt föranleder. Bestämmelser om överläggningsskyldigheten mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren i fråga om förfarandet med avslutande utsaga finns i 5 kap. 3 §. 

Beslutet ska ges till en part som är närvarande vid förundersökningen eller sändas per post till den adress som parten har uppgett eller som förundersökningsmyndigheten annars känner till. Beslutet behöver inte ges eller sändas, om det skulle medföra olägenhet för utredningen av det aktuella brottet eller ett annat brott som har samband med det. Beslutet ska ges eller sändas utan ogrundat dröjsmål efter det att den olägenhet som avses ovan inte längre kan uppkomma. Om brottet har ett mycket stort antal målsägande, kan beslutet delges dem genom offentlig delgivning med iakttagande av 62 § i förvaltningslagen (434/2003). 

Namnet på eller bilder av en person får lämnas ut till offentligheten bara om det är nödvändigt för att ett brott ska kunna utredas, en misstänkt ska kunna nås, ett nytt brott ska kunna förhindras eller skada till följd av ett brott ska kunna förhindras. Namnet på personen får dessutom lämnas ut till offentligheten, om personen själv har lämnat ut det till offentligheten eller samtyckt till att det görs. 

Ett beslut om åtalseftergift ska motiveras. Av motiveringen ska på det sätt som ärendets art och omfattning förutsätter den bevisvärdering och rättsliga slutledning på vilka beslutet grundar sig framgå. 

Beslutet om åtalseftergift ska fattas och delges den som eftergiften gäller och målsäganden i så god tid att målsäganden har tillräckligt med tid för att bereda och väcka åtal som avses i 14 §. Delgivningen ska sändas per post eller med iakttagande av 11 kap. i rättegångsbalken. Om brottet har ett mycket stort antal målsägande, kan beslutet delges dem genom offentlig delgivning med iakttagande av 62 § i förvaltningslagen (434/2003). 

Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas också på ett beslut av förundersökningsmyndigheten att inte registrera en anmälan om brott. 

Har åklagaren väckt åtal för ett brott, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet även föra målsägandens talan beträffande dennes privaträttsliga anspråk mot svaranden i brottmålet, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat. Åklagaren får redan under förundersökningen träffa ett avgörande om att föra talan beträffande ett privaträttsligt anspråk. Om åklagaren inte åtar sig att driva målsägandens privaträttsliga anspråk, ska åklagaren meddela målsäganden detta med iakttagande av 1 kap. 9 § 1 mom. 

Domstolen kan även per telefon eller med hjälp av någon annan lämplig dataförmedling uppmana målsäganden eller någon annan som har rätt att framställa privaträttsliga anspråk i saken att inom en viss tid framställa sina anspråk och grunderna för anspråken till domstolen. Om antalet personer som en uppmaning gäller är mycket stort, kan uppmaningen delges dem genom offentlig delgivning med iakttagande av 62 § i förvaltningslagen. Härvid tillämpas inte det som i 1 mom. i denna paragraf föreskrivs om avvisande av anspråk. Anspråken och grunderna för dem får på domstolens begäran tillställas domstolen per telefon eller med hjälp av någon annan lämplig dataförmedling. Om sådana anspråk eller grunder för anspråk som har framställts muntligen är oklara, kan domstolen kräva att de bekräftas skriftligen. 

En stämningsman får av särskilda skäl verkställa stämning genom att muntligen meddela de omständigheter i fråga om stämningen som avses i 9 § 1 mom. och i övrigt med iakttagande av 3 mom. i denna paragraf om tillställande av annat material. En förutsättning är dessutom att detta är lämpligt med hänsyn till handlingarnas omfattning och art och att mottagaren tveklöst får del av handlingarna och förstår innebörden av delgivningen. 

I skriftligt förfarande kan inte dömas ut strängare straff än fängelse i ett år. 

Om det utifrån förundersökningen eller annars finns anledning att anta att det finns förutsättningar för skriftligt förfarande, ska svaranden i samband med delgivningen av stämningen, stämningsansökan och ett sådant anspråk som avses i 3 kap. 10 § uppmanas att skriftligen inom 14 dagar från delgivningen meddela tingsrätten om svaranden yrkar att huvudförhandling hålls i målet. Svaranden ska samtidigt upplysas om arten av och den maximala storleken på det straff som åklagaren föreslår. Svaranden ska även upplysas om vad yrkandet om att huvudförhandling hålls innebär för behandlingen av målet. 

Om svaranden inte inom utsatt tid tillställer tingsrätten ett sådant yrkande som avses i 1 mom. och de andra i 1 § föreskrivna förutsättningarna för att avgöra målet i skriftligt förfarande föreligger, ordnas ingen huvudförhandling i målet utan saken avgörs utan dröjsmål i skriftligt förfarande, om det inte finns skäl att överföra målet till huvudförhandling. Ärendet ska behandlas i ett så ändamålsenligt förfarande som möjligt. 

Om svaranden har dömts till straff utan att huvudförhandling hållits, men på grund av laga förhinder inte inom utsatt tid har kunnat begära att huvudförhandling hålls, har svaranden rätt att få målet behandlat på nytt genom en anmälan till tingsrätten inom 30 dagar från det att hindret i fråga har upphört och senast ett år från den dag då den utsatta tiden löpte ut. Styrker svaranden inte sitt laga förhinder, ska målet inte prövas. 

Trots bestämmelserna i 3 § kan målet prövas och avgöras trots svarandens utevaro, om svarandens närvaro inte är behövlig för utredningen av målet och svaranden har kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd. Svaranden kan i så fall dömas till ordningsbot, böter eller fängelse i högst ett år och till en förverkandepåföljd på högst 10 000 euro. Ärendet ska behandlas i ett så ändamålsenligt förfarande som möjligt. 

När ett mål prövas och avgörs trots svarandens utevaro kan sådan bevisning tas emot som har åberopats i stämningsansökan eller annars i god tid före behandling av målet har tillkännagivits svaranden. 

När domstolen har hand om delgivningen kan den verkställas också så att innehållet i den handling som ska delges berättas för mottagaren per telefon (telefondelgivning). En stämning kan dock inte delges per telefon i andra mål än sådana som avses i 5 kap. 3 §, eller som avses i 5 a kap. eller 8 kap. 11 § i lagen om rättegång i brottmål.