1.1  Bakgrund

Enligt de uppgifter som finansministeriet fått och samlat in från ämbetsverken har förändringarna i omvärlden och säkerhetsmiljön under de senaste åren lett till ett växande behov av att utöver genom den kontroll som görs före utnämningen också under anställningsförhållandet säkerställa att tjänstemannen uppvisar den oförvitlighet som krävs för att tjänsten, tjänsteförhållandet eller de uppgifter som hör till förordnandet ska kunna skötas på behörigt sätt, att tjänstemannen inte har bindningar som äventyrar en behörig skötsel av dessa och att tjänstemannen också i övrigt har förutsättningar att sköta sina uppgifter på ett oberoende och också annars tillförlitlig sätt. Behovet bottnar i sådana situationer till följd av förändringarna i omvärlden och säkerhetsmiljön som man inte tidigare kunnat förutse i statstjänstemannalagen. Vid en del av statens ämbetsverk kräver uppgifterna en giltig säkerhetsutredning för hela den tid då uppgifterna handhas, och därför har ämbetsverken när förutsättningarna enligt säkerhetsutredningslagen uppfylls enligt egen prövning ansökt om en ny säkerhetsutredning av person när giltighetstiden för den säkerhetsutredning av person som gjorts före utnämningen löpt ut. Den rättsliga grunden för förfaringssättet har dock varit oklar. Dessutom har det uppstått problem i situationer där en person under anställningsförhållandet inte ger det samtycke till säkerhetsutredning av person som förutsätts i säkerhetsutredningslagen. Problem har också uppstått i situationer där säkerhetsutredningen av person har gett information som man inte kan bedöma med stöd av den nuvarande otillräckliga författningsbakgrunden. Detta har också framkommit i högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis.  

Försörjningsberedskapscentralen, som lyder under arbets- och näringsministeriet, är framöver ett statligt ämbetsverk enligt lag. Personsäkerheten vid Försörjningsberedskapscentralen stärks så att det i fortsättningen krävs finskt medborgarskap av ämbetsverkets tjänstemän. 

Enligt de uppgifter som finansministeriet fått befinner sig statens ämbetsverk och ministerier delvis i olika ställning när de gör säkerhetsutredningar av dem som söker en tjänst eller av tjänstemän under anställningsförhållandet. För ämbetsverken är processen mer komplicerad och tidskrävande, och det är inte möjligt för dem att fullt ut dra nytta av det elektroniska systemet och den elektroniska processen. Också andra aktörer inom den offentliga förvaltningen är i samma ställning som statens ämbetsverk. 

1.2  Beredning

Finansministeriet har tillsatt projektet Säkerhetsutredningar och behov av att revidera statstjänstemannalagen (VM 128:00/2025). Utkastet till proposition har behandlats i enlighet med 6 kap. i lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar (1233/2013) och ärendet har behandlats med de huvudförhandlingsparter som företräder statens personal.https://vm.fi/hanke?tunnus=VM128:00/2025 \h 

Utkastet till proposition har varit ute på remiss på det sätt som beskrivs närmare i kapitel 6. 

2.1  Statstjänstemannalagen och förvaltningsgrensspecifik lagstiftning

Enligt 14 § i statstjänstemannalagen (750/1994) ska en tjänsteman utföra sina uppgifter på behörigt sätt och utan dröjsmål, iaktta bestämmelserna om arbetsledning och övervakning samt uppträda så som hans ställning och uppgifter förutsätter. För den som utnämns till en statlig tjänst är oförvitlighet, oberoende och tillförlitlighet viktiga krav som utöver tjänstemän också gäller hela den offentliga sektorns verksamhet och god förvaltning. Till en tjänstemans tillförlitlighet hör förmågan att sköta uppgifterna ärligt och lojalt. FvUB 23/2017 rd, s. 5 

8 c § i statstjänstemannalagen trädde i kraft den 1 januari 2018. Enligt den paragrafen ska myndigheten vid utnämningsprövningen beakta oförvitligheten hos den som ska utnämnas eller den som ska förordnas till ett uppdrag och säkerställa att denne inte har bindningar som äventyrar en behörig skötsel av tjänsteuppgifterna och också i övrigt har förutsättningar att sköta sina uppgifter på ett oberoende och också annars tillförlitligt sätt. Vid bedömningen ska myndigheten fästa vikt vid karaktären av den tjänst eller det uppdrag som ska tillsättas, de statsanställningar som den som avses bli utnämnd tidigare haft och huruvida denne har skött dem på behörigt sätt samt myndighetens möjligheter att utreda dennes bakgrund. 

I 15 § i statstjänstemannalagen föreskrivs om ett allmänt förbud för tjänsteman att fordra, acceptera eller ta emot en ekonomisk eller någon annan förmån, om detta kan försvaga förtroendet för honom eller myndigheten. En tjänstemans bisysslor kan med stöd av 18 § förhindras om de äventyrar förtroendet för tjänstemannens opartiskhet i tjänsteutövningen. Ställningen som tjänsteman kan anses förutsätta att man avhåller sig från sådant beteende som kan försvaga förtroendet för tjänsteverksamheten hos personer utanför förvaltningen eller annars kan äventyra tjänstemannens objektivitet. I gällande lagstiftning finns också vissa specialbestämmelser om tillförlitligheten hos personer som utnämns till uppgifter inom statsförvaltningen och under anställningsförhållandet. Exempelvis ska den som utnämns till en tjänst inom Gränsbevakningsväsendet bland annat ha oklanderliga levnadsvanor och vara pålitlig (10 § 1 mom. i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning 577/2005), av dem som utnämns till en tjänst vid Försvarsmakten krävs den tillförlitlighet som uppgifterna förutsätter (37 § i lagen om försvarsmakten (551/2007) och en polisman ska i tjänsten och i sitt privatliv uppföra sig på ett sätt som inte äventyrar tilltron till att polisens uppgifter sköts på behörigt sätt. (15 f § i polisförvaltningslagen (110/1992)).  

I statstjänstemannalagen finns dock inga tydliga bestämmelser om att en tjänsteman också under anställningsförhållandet ska uppvisa den oförvitlighet som krävs för att tjänsten, tjänsteförhållandet eller de uppgifter som hör till förordnandet ska kunna skötas på behörigt sätt, att tjänstemannen inte får ha bindningar som äventyrar en behörig skötsel av dessa och att tjänstemannen också i övrigt ska ha förutsättningar att sköta sina uppgifter på ett oberoende och också annars tillförlitlig sätt. I praktiken kan det också vara fråga om situationer som "kan försvaga förtroendet för tjänstemannen eller myndigheten", eller situationer där tjänstemannens uppträdande "är ägnat att försvaga förtroendet för myndighetsverksamhetens oavhängighet". Därför har den förutsättningen inte i enskilda fall kunnat bedömas i alla behövliga avseenden vid ämbetsverk, rättskipande myndigheter eller laglighetsövervakning som utgör statliga arbetsgivare. 

Gällande lagstiftning utgår från den situation som följer av att en tjänsteman bryter mot eller åsidosätter sin tjänsteplikt och bedömningen av den situationen, men inte från situationer som bygger på information om tjänstemannens oförvitlighet, bindningar och allmänna tillförlitlighet exempelvis vid en säkerhetsutredning. Trots att den rättsregeln redan anses ingå i gällande rätt, fattas en tydlig bestämmelse i statstjänstemannalagen om den oförvitlighet, det oberoende och den tillförlitlighet som förutsätts av en tjänsteman under anställningsförhållandet samt om möjligheten att bedöma de kraven. I statstjänstemannalagen föreskrivs det inte heller om tjänstemannens ställning i en situation när myndigheten med stöd av säkerhetsutredningslagen kan låta göra en säkerhetsutredning av tjänstemannen, men tjänstemannen inte under anställningsförhållandet ger det samtycke som enligt säkerhetsutredningslagen krävs av den som utredningen gäller. 

Det är motiverat att beakta tjänstemannens faktiska bindningar och bindningar som gäller privatlivet. I vissa myndighetsuppgifter, till exempel inom polisen och räddningsväsendet, kan kravet på tillförlitlighet accentueras, men motsvarande bedömning behövs också mer allmänt. Som en sådan klart särskild uppgiftskategori kan till exempel de uppgifter betraktas, som varje myndighet för egen del kan utföra inom de ramar säkerhetsutredningslagen ställer upp. 

I situationer när en myndighet blir tvungen att bedöma en tjänstemans oförvitlighet och tillförlitlighet finns en nära koppling till de skyldigheter som gäller tjänsteutövning och uppträdande enligt 14 § i statstjänstemannalagen. De administrativa påföljderna enligt statstjänstemannalagen som står till buds för myndigheten är varning (24 §), uppsägning på individuell grund (25–26 a §) och hävning av tjänsteförhållandet (33–34 §).  

Bestämmelser om avstängning av statstjänstemän från tjänsteutövning finns i 40 § i statstjänstemannalagen. Avstängning från tjänsteutövning har karaktären av administrativ, interimistisk säkringsåtgärd, vars syfte är att säkerställa att myndighetsuppgifterna sköts på behörigt sätt. Avstängning från tjänsteutövning sker i första hand utifrån ett offentligt intresse. När den åtgärden övervägs ska dock särskild vikt fästas också vid rättsskyddet för den tjänsteman åtgärden gäller. Före ett beslut om avstängning från tjänsteutövning ska tjänstemannen höras enligt 66 § i statstjänstemannalagen. Enligt 43 § i statstjänstemannaförordningen (971/1994) ska respektive huvudförtroendeman eller förtroendeman beredas tillfälle att bli hörd innan beslut fattas om avstängning från tjänsteutövning, om inte avstängningen på grund av sakens natur ska träda i kraft omedelbart. I ett beslut om avstängning från tjänsteutövning får ändring sökas genom besvär enligt 57 § i statstjänstemannalagen. Enligt 55 § i statstjänstemannalagen ska ett beslut om avstängning av en tjänsteman från tjänsteutövning iakttas även om beslutet har överklagats, om inte förvaltningsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen beslutar något annat. Enligt 40 § 2 mom. i statstjänstemannalagen ska den myndighet som har beslutat om avstängning från tjänsteutövning följa grunderna för avstängningen och vid behov fatta ett nytt beslut i ärendet om omständigheterna förändrats. Det ska i synnerhet bedömas om det fortfarande finns behov av avstängning från tjänsteutövning. Avstängning från tjänsteutövning är en interimistisk säkringsåtgärd, och den får inte fortgå längre än nödvändigt. Frågan om fortsatt avstängning från tjänsteutövning ska utan dröjsmål tas upp till avgörande när tjänstemannen så kräver. En tjänsteman som så önskar får då ett nytt överklagbart beslut i sitt ärende av myndigheten. På beslut om avstängning från tjänsteutövning, liksom på ett krav från en tjänsteman som är avstängd från tjänsteutövning gällande nytt beslut om tjänsteutövningen, tillämpas förvaltningslagen (434/2003). I bestämmelserna betonas myndighetens skyldighet att på eget initiativ ta upp beslutet till ny granskning. 

2.2  Säkerhetsutredningslagen

Målet och syftet med säkerhetsutredningslagen (726/2014) är att främja möjligheterna att förebygga verksamhet som kan medföra skada för statens säkerhet, försvaret, Finlands internationella förbindelser, den allmänna säkerheten eller något annat med dessa jämförbart allmänt intresse eller enskilda ekonomiska intressen av synnerligen stor betydelse eller säkerhetsarrangemang för skyddet av dessa intressen. Säkerhetsutredningsförfarandets syfte är att skydda samhällets intressen genom att personens tillförlitlighet säkerställs genom kontroll av bland annat uppgifter om tjänstemän. Att beställa en säkerhetsutredning är en betydande metod för att tillgodose personsäkerheten som en del av övrigt säkerhetsarbete. Strävan har varit att med hjälp av lagen skapa ett förfarande för utredning av personers bakgrund. Med hjälp av lagen, som en del av skyddet av allmänna intressen tryggas funktionen hos infrastruktur som är kritisk med tanke på säkerheten och samhällsfunktionerna oberoende av om det är fråga om uppgifter inom offentlig förvaltning eller privata sektorn. Med hjälp av säkerhetsutredningar utreds bland annat fysiska personers bakgrund (säkerhetsutredning av person) för att säkerställa deras tillförlitlighet. Utredningsförfarandena gäller personer som har tillgång till säkerhetskritisk information eller sköter säkerhetskritiska uppgifter som förutsätter särskild tillförlitlighet. Säkerhetsutredningen baseras i första hand på uppgifter om personens tidigare verksamhet och omständigheter. Vid säkerhetsutredningar av person är utredning av brottslig bakgrund central, och uppgifter om den fås i synnerhet ur register som myndigheter upprätthåller.  

Säkerhetsutredningar görs endast för organisationer vars verksamhet kan inverka på Finlands säkerhet eller enskilda ekonomiska intressen av synnerligen stor betydelse Rekommendation av nämnden för bedömningskriterier, justitieministeriets publikationer 2026:8 (på finska), s. 10. Personsäkerheten och personalsäkerheten är en central del av säkerheten i en organisation, såsom ett statligt ämbetsverk, och ett av delområdena inom samhällets övergripande säkerhet. Personsäkerheten och personalsäkerheten består bland annat av säkerhetsutredningar. Genom säkerhetsutredningar av personer förebyggs verksamhet som kan medföra skada för viktiga allmänna intressen, statens säkerhet, försvaret, Finlands internationella förbindelser, den allmänna säkerheten eller något annat med dessa jämförbart allmänt intresse eller säkerhetsarrangemang för skyddet av dessa intressen. De syftar till att säkerställa bland annat tillförlitligheten och oförvitligheten hos den som utnämns till tjänsteman samt att skydda sekretessbelagda uppgifter som organisationen innehar mot dataläckor, missbruk och spionage. RP 43/2001 rd 

För att utreda kraven får myndigheterna skaffa uppgifter om personens bakgrund och bindningar endast i de fall och på det sätt som föreskrivs i lagen, och därför kan skyldigheten inte utsträckas längre än vad som anges i lagstiftningen. En säkerhetsutredning av person enligt säkerhetsutredningslagen är en viktig metod för bedömning av tillförlitligheten hos personer i tjänsteförhållande. Utredningarna och kontrollen av oförvitlighet i samband med dem utförs endast med samtycke av den som utredningen gäller. Om personens samtycke inte fås, kan ingen säkerhetsutredning göras. Säkerhetsutredningen binder inte den som beställt utredningen, såsom till exempel ett statligt ämbetsverk som beställer en säkerhetsutredning av en tjänsteinnehavare. Det ska uppges att en säkerhetsutredning behövs i annonsen om att en tjänst eller uppgift är lediganslagen eller på något annat lämpligt sätt.  

Det finns tre nivåer av säkerhetsutredning av person, och de skiljer sig åt i fråga om vilka informationskällor som används (begränsad, normal och omfattande säkerhetsutredning av person). Säkerhetsutredningar av personer görs av skyddspolisen och Huvudstaben. Huvudstaben gör säkerhetsutredningar av personer i anslutning till Försvarsmaktens verksamhet och skyddspolisen begränsade, normala och omfattande säkerhetsutredningar av personer i övriga ärenden.  

I säkerhetsutredningslagen (19–21 §) fastställs de uppgifter vars utförare man får göra en säkerhetsutredning av. Till de uppgifter som direkt med stöd av lag omfattas av säkerhetsutredning av person hör sådana uppgifter inom statsförvaltningen där personen i sina arbetsuppgifter hanterar sekretessbelagd och säkerhetsklassificerad information, liksom också nyckeluppgifter inom kritisk infrastruktur oberoende av om det är fråga om personer som söker till uppgifter hos myndigheter eller i privata företag. 

I förfarandet för säkerhetsutredning av person utreds personens brottsliga bakgrund med hjälp av myndigheternas personregister. Till dem hör bland annat straffregistret, bötesregistret, justitieförvaltningens riksomfattande datalager (ärenden som är anhängiga eller har avgjorts hos åklagare och domstolar), polisförvaltningens register (polisens ärendeinformationssystem, polisens förvaltningsärendesystem) samt informationssystemet för militär rättsskipning, som Huvudstaben upprätthåller. Vid normala säkerhetsutredningar av person kan också information som ingår i skyddspolisens operativa informationssystem användas, liksom också under vissa förutsättningar information i polisens register över misstänkta om huruvida personen hör till en grupp för organiserad brottslighet, information i Huvudstabens register för säkerhetsinformation samt information i utsökningsregistret och kreditupplysningsregistret. Vid omfattande säkerhetsutredningar av personer som deltar i hanteringen av information som hör till de högsta säkerhetsklasserna utreds också personens finansiella situation. Bestämmelsernas syfte är att säkerställa att den som utredningen gäller inte befinner sig i en situation som till exempel innebär risk för att någon genom att erbjuda ekonomiska fördelar eller genom utpressning påverkar personens beteende. Också bakgrunden hos närstående till den utredningen gäller kan utredas genom en säkerhetsutredning av dem. I samband med säkerhetsutredningen kan vid behov den som utredningen gäller intervjuas, vilket ökar växelverkan i förfarandet samt ger den behöriga myndigheten bättre möjligheter att bedöma den tillgängliga informationens betydelse för utredningens slutresultat.  

I 4 kap. 16 § 2 mom. i säkerhetsutredningslagen föreskrivs att bestämmelser om när intyg över säkerhetsutredning av person krävs för utnämning till en tjänst finns i statstjänstemannalagen. I nuläget finns inga bestämmelser om något sådant krav i statstjänstemannalagen. I de fall som föreskrivs i säkerhetsutredningslagen utfärdas ett intyg över säkerhetsutredning av person. Det kan minska behovet av att göra upprepade utredningar till exempel av personer som arbetar under korta perioder vid olika skyddsobjekt, såsom i installationsuppgifter vid olika myndigheter. Intyget utfärdas av den myndighet som gjort utredningen, om det inte är fråga om ett intyg som utfärdas för att fullgöra en internationell förpliktelse som gäller informationssäkerhet. Intyget utfärdas då av den nationella säkerhetsmyndigheten (NSA), som finns i samband med utrikesministeriet. I praktiken finns det ett problem som gäller aktuellt bevisvärde hos intyg över säkerhetsutredning av person: av intyget framgår endast läget vid tidpunkten för utfärdandet, och efter det medan säkerhetsutredningen är i kraft kan det till exempel tillkomma mycket ny information om kontroll av oförvitligheten, trots att personen kan till exempel kan uppvisa ett intyg över säkerhetsutredning av person. Därför har intyg över säkerhetsutredning inte tagits i bruk i så stor omfattning som det vore tekniskt möjligt. 

Enligt 48 a § i säkerhetsutredningslagen är skyddspolisen och Huvudstaben personuppgiftsansvariga som upprätthåller registret över säkerhetsutredningar. Huvudstaben ansvarar för den personuppgiftsansvariges uppgifter när de behandlade personuppgifterna avser den som utredningen gäller och denne arbetar eller kommer att arbeta inom Försvarsmakten eller sköter ett uppdrag på förordnande av Försvarsmakten eller om säkerhetsutredningen hänför sig till verksamhet eller upphandling inom Försvarsmakten. Skyddspolisen ansvarar för den personuppgiftsansvariges uppgifter i övriga fall när de behandlade personuppgifterna avser den som utredningen gäller, samt för uppgifter som hänför sig till utlämnandet av personuppgifter ur registret över säkerhetsutredningar, till förandet av det registret och till informationssäkerheten. Enligt 50 § 2 mom. 2 punkten i säkerhetsutredningslagen får Skyddspolisen trots sekretessbestämmelserna på ett sätt som den godkänner med hjälp av teknisk anslutning lämna följande uppgifter ur registret över säkerhetsutredningar till en av republikens presidents kansli, av riksdagens kansli, av ett ministerium eller av ett ämbetsverk inom inrikesministeriets förvaltningsområde utsedd tjänsteman för att behovet att skaffa en säkerhetsutredning ska kunna bedömas uppgifter om en säkerhetsutredning av person där det inte framkommit information som inverkar negativt på personens tillförlitlighet eller över vilken det har utfärdats ett intyg som fortfarande är giltigt. Lagstiftningen försätter de så kallade ministerieanvändare som anges i 50 § 2 mom. i en mer förmånlig ställning än övriga sökande, såsom till exempel ämbetsverk som underlyder ministerierna. Ett ministerium har som användare möjlighet att ur registret över säkerhetsutredningar söka fram information om huruvida en person har en ikraftvarande säkerhetsutredning av motsvarande omfattning som den som ansöks för ett annat ämbetsverk eller en annan arbetsgivare. Om personen har en ikraftvarande säkerhetsutredning av motsvarande omfattning och om det inte har framkommit någon information i anslutning till den som bör övervägas eller uppges, kan ministeriet som användare självt pröva om det ansluter sig till den ikraftvarande säkerhetsutredningen. Anslutningen och kontrollen av oförvitlighet för en ny sökande träder i kraft genast.  

Den av statsrådet tillsatta bedömningskriterienämnd som behandlar ärenden om säkerhetsutredningar och som är verksam i anslutning till justitieministeriet har i sin rekommendation konstaterat att med beaktande av lagens syfte får uppgifter ur registret över säkerhetsutredningar genom teknisk anslutning endast lämnas ut till en mycket begränsad krets av myndigheter. Nämnden anser i sin rekommendation att det är motiverat att genom ändringar i lagstiftningen utvidga kretsen av myndigheter som utnyttjar den tekniska anslutning till registret över säkerhetsutredningar som avses i 50 § 2 mom. i säkerhetsutredningslagen. Rekommendation av nämnden för bedömningskriterier, justitieministeriets publikationer 2026:8 (på finska), s. 20 

Enligt huvudregeln är säkerhetsutredningar i kraft i fem år. I praktiken fungerar det bäst och är effektivast för statliga ämbetsverk att tjänstemännen under hela sin anställningstid har en ikraftvarande säkerhetsutredning av person, och ämbetsverken har också ett lätt och säkert sätt att själva säkerställa detta direkt i systemet via en teknisk anslutning. Ett alternativ för att underlätta saken är att statliga ämbetsverk försätts i samma läge som ministerierna i fråga om tillgång till uppgifter ur registret över säkerhetsutredningar. Det innebär i praktiken att det görs möjligt att oftare än i nuläget ansluta sig till en ikraftvarande säkerhetsutredning, vilket minskar kostnaderna för onödiga säkerhetsutredningar och skyddspolisens arbetsbörda till stöd för statens allmänna mål för kostnadsinbesparingar. 

Enligt 10 § 1 mom. i säkerhetsutredningslagen görs ingen säkerhetsutredning, om det finns en giltig motsvarande säkerhetsutredning om den som utredningen gäller, om inte något annat följer av särskilda skäl. Enligt detaljmotiveringen till paragrafen ingår i det föreslagna 1 mom. ett förbud mot att göra en säkerhetsutredning, om det finns en giltig motsvarande säkerhetsutredning för den som utredningen gäller. Det har ansetts att bestämmelsen behövs för att säkerställa effektiva förfaranden. Huvudregeln ska kunna frångås av särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att det vid den kontroll som avses i 51 § har framkommit att det har inletts förundersökning eller åtalsprövning som rör den som utredningen gäller när ansökan om en ny säkerhetsutredning görs RP 57/2013 rd, s. 32.. Med beaktande av motiveringen till paragrafen kan ett särskilt skäl också vara att en så kallad anmälan om oförvitlighet, det vill säga en sådan anmälan på basis av kontrollen av oförvitligheten hos den som utredningen gäller som avses i 51 § i säkerhetsutredningslagen, under kontrollen av oförvitligheten har tillställts arbetsgivaren, uppdragsgivaren eller någon annan som ansökt om utredningen.  

Det är möjligt att ansluta sig eller anslutas till en ikraftvarande säkerhetsutredning som skyddspolisen gjort på två sätt beroende på om den som ansöker om säkerhetsutredningen med stöd av 50 § 2 mom. i säkerhetsutredningslagen har rätt att använda registret över säkerhetsutredningar (ministerier) eller inte (ämbetsverk). Huvudstaben eller någon annan förvaltningsenhet inom Försvarsmakten, till vilken Huvudstaben har beviljat tillgång till registret, får med stöd av 50 § 1 mom. självständigt sköta anslutningarna till en ikraftvarande säkerhetsutredning. 

Enligt bilagan till inrikesministeriets förordning om skyddspolisens avgiftsbelagda prestationer 2026 (1165/2025) är priset för en säkerhetsutredning av person i samband med genomförd säkerhetsutredning hälften av priset för en ny säkerhetsutredning. En normal säkerhetsutredning kostar till exempel 190 euro, medan den i samband med genomförd säkerhetsutredning kostar 95 euro. Det innebär att en organisation som ansökt om säkerhetsutredning kan få en ekonomisk fördel om den kan dra nytta av att ansluta sig till en ikraftvarande säkerhetsutredning. Att ansluta sig till en säkerhetsutredning underlättar sökandens administrativa börda, försnabbar fullgörandet av arbetsuppgifterna och effektiverar därmed verksamheten, vilket kan anses ha ekonomisk betydelse för sökanden. Rekommendation av nämnden för bedömningskriterier, justitieministeriets publikationer 2026:8 (på finska), s. 13 - 14 

Betydelsen av säkerhetsutredningar av personer ökar också till följd av den radikala förändringen i verksamhetsmiljön under de två senaste åren. Det krig som pågår i Europa har ökat betydelsen av olika slags säkerhetshot. Finland blev också medlem i Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) våren 2023. Under den närmaste tiden kommer också stora förändringar att ske i författningsmiljön kring säkerhetsutredningslagen. Europeiska unionens cybersäkerhetsdirektiv (NIS 2-direktivet) (EU) 2022/2555 har implementerats i Finland genom cybersäkerhetslagen (124/2025) och direktivet om kritiska entiteters motståndskraft (CER-direktivet) (EU) 2022/2557 genom lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft (310/2025). I samband med den sistnämnda lagen ändrades också säkerhetsutredningslagen så att kretsen av uppgifter som omfattas av normal säkerhetsutredning utvidgades till vissa delar. 

De ändringar som sker i säkerhets- och verksamhetsmiljön förutsätter i synnerhet i ämbetsverkens beredskap och i person- och personalsäkerheten en tydlig och exakt författningsgrund för att säkerställa den oförvitlighet, det oberoende och den allmänna tillförlitlighet som uppgiften som tjänsteman förutsätter. I nuläget är författningsgrunden bristfällig, och ämbetsverk och rättskipande myndigheter som är arbetsgivare eller laglighetsövervakningen i allmänhet har inte en tillräcklig författningsgrund för att utreda de uppgifter som behövs eller vidta åtgärder. 

2.3  Lagen om domstolars skyldighet att informera om vissa avgöranden

Med tanke på bedömningen av en tjänstemans oförvitlighet under anställningsförhållandet är det värt att beakta att domstolarna har en lagstadgad skyldighet att informera den myndighet en tjänsteman underlyder om brott som statliga tjänstemän begått (lagen om domstolars skyldighet att informera om vissa avgöranden (373/2010)). Enligt finansministeriets uppgifter får statliga ämbetsverk inte sådana anmälningar som lagen förutsätter i stor omfattning. Finansministeriet känner inte till vad det beror på.  

2.4  Bemyndiganden att utfärda förordning

Enligt 8 c § 2 mom. i statstjänstemannalagen är en förutsättning för utnämning till en tjänst är, om så föreskrivs genom förordning av statsrådet, att den som utnämns till tjänsten har ett sådant gällande intyg över säkerhetsutredning som avses i säkerhetsutredningslagen. I 8 c § 3 mom. i statstjänstemannalagen föreskrivs att kravet på intyg över säkerhetsutredning av person enligt 2 mom. får föreskrivas genom förordning av statsrådet, om den som utnämns till en tjänst annat än tillfälligt får rätt att hantera handlingar som hör till säkerhetsklass I eller II eller andra sådana sekretessbelagda handlingar i fråga om vilka obehörigt avslöjande eller obehörig användning av sekretessbelagda uppgifter i sådana handlingar kan orsaka särskilt stor eller betydande skada för de allmänna intressen som avses i sekretessbestämmelsen, eller om avsikten är att denne ska arbeta i en uppgift vars karaktär i övrigt är sådan att där krävs särskild tillförlitlighet.  

Enligt 16 § i säkerhetsutredningslagen får det genom förordning av statsrådet föreskrivas att en statsförvaltningsmyndighet ska skaffa en säkerhetsutredning av en sådan person som annat än tillfälligt har rätt att hantera handlingar som hör till säkerhetsklass I eller II eller andra sekretessbelagda handlingar, om obehörigt avslöjande eller obehörig användning av sekretessbelagda uppgifter i sådana handlingar kan orsaka särskilt stor eller betydande skada för de allmänna intressen som avses i sekretessbestämmelsen, eller som annars sköter sådana arbetsuppgifter där han eller hon genom att röja sekretessbelagda uppgifter eller begå någon annan lagstridig gärning, på ett betydande sätt kan äventyra statens säkerhet, försvaret, internationella förbindelser, beredskap för undantagsförhållanden, befolkningsskyddet eller vitala samhällsfunktioner eller säkerhetsarrangemang för skyddet av nämnda intressen. 

Med stöd av de gällande bemyndiganden som beskrivs ovan får det genom förordning av statsrådet föreskrivas vilka uppgifter hos statliga ämbetsverk som förutsätter en säkerhetsutredning av person eller ett intyg över säkerhetsutredning av person. Det finns ca 76 700 statliga tjänstemän (år 2025) och för en del tjänstemän har det i nuläget gjorts en säkerhetsutredning innan de utnämnts, och för en avsevärt mindre del har säkerhetsutredningen hållits i kraft under anställningsförhållandet. Enligt uppgifter för 2024 hade 32 600 statliga tjänstemän en ikraftvarande säkerhetsutredning av person. 

En avsevärd svårighet, och i praktiken ett hinder, för mekanismen att föreskriva genom förordning är det stora antalet uppgifter inom statsförvaltningen, splittringen på olika ämbetsverk samt en betydande mångfald och olikhet i tjänstemännens uppgifter, vilket i praktiken lett till att det inte är möjligt att genom förordning av statsrådet föreskriva om och upprätthålla en heltäckande förteckning över alla de uppgifter i statliga tjänster för vilka tjänstemännen ska ha en säkerhetsutredning av person eller ett intyg över säkerhetsutredning av person enligt säkerhetsutredningslagen. Till följd av de problem med aktuellt bevisvärde hos intygen som beskrivs ovan utfärdar skyddspolisen inte heller i nuläget något intyg över säkerhetsutredning av person, utan underrättar det ämbetsverk som ansökt om säkerhetsutredning av person om omständigheter som framkommit i samband med säkerhetsutredningen av personen eller om att inget särskilt har framkommit om säkerhetsutredningen av personen.  

Med beaktande av bestämmelserna i 19–21 § i säkerhetsutredningslagen, där det föreskrivs om de uppgifter enligt vilka omfattningen av säkerhetsutredningen av personen bestäms bör det inte heller anses ändamålsenligt att föreskriva genom förordning. Det är motiverat att statliga ämbetsverk med stöd av lag uttryckligen får upprätthålla säkerhetsutredningar för tjänstemän som sköter sådana uppgifter som omfattas av 19–21 § i säkerhetsutredningslagen och för vilka ämbetsverket har ansökt om säkerhetsutredningsförfarande och har rätt ansöka om säkerhetsutredningar. 

2.5  Antalet säkerhetsutredningar

Det sammanlagda antalet säkerhetsutredningar som skyddspolisen och Försvarsmakten gör har stigit de senaste åren. År 2020 gjorde skyddspolisen ca 88 000 säkerhetsutredningar och 2025 ca 109 000 Skyddspolisens webbplats. Tillgänglig: Skyddspolisen i tal och siffror | Skyddspolisen.https://supo.fi/supo-lukuina \h. Förvaltningsenheter inom Försvarsmakten gjorde 2023 ca 21 500 säkerhetsutredningar och 2025 ca 31 300. Huvudstabens statistik (2023-2025) 

Ett skäl till det ökande antalet säkerhetsutredningar är det krig som pågår i Europa. Aktörer som är viktiga för den nationella säkerheten, till exempel offentliga förvaltningsmyndigheter, har stärkt sin beredskap. Som en del av sin beredskap ansöker organisationer om fler och mer omfattande säkerhetsutredningar, och upprätthåller också säkerhetsutredningarna mer aktivt. Supof.fi: Nyhet 13.9.2023. Tillgänglig på finska: https://supo.fi/-/vastauksia-yleisiin-kysymyksiin-turvallisuusselvityksista-1 

Under 2020 gjorde skyddspolisen 16 162 anslutningar till ikraftvarande säkerhetsutredningar, och under 2024 var antalet 23 683 Skyddspolisens statistik (2020-2024). Under 2023 gjorde förvaltningsenheter inom Försvarsmakten 4 793 anslutningar till ikraftvarande säkerhetsutredningar, och under 2024 var antalet 5 785. Huvudstabens statistik (2023-2024) 

2.6  Registret över säkerhetsutredningar

Det är möjligt att ansluta sig eller anslutas till en ikraftvarande säkerhetsutredning som skyddspolisen gjort på två sätt beroende på om den som ansöker om säkerhetsutredningen med stöd av 50 § 2 mom. i säkerhetsutredningslagen har rätt att använda registret över säkerhetsutredningar (nedan ministerier som användare) eller inte (nedan ämbetsverk som användare). Huvudstaben eller någon annan förvaltningsenhet inom Försvarsmakten får med stöd av 50 § 1 mom. självständigt sköta anslutningarna till en ikraftvarande säkerhetsutredning.  

Bild 1: Skillnaderna mellan processerna för ämbetsverk som användare och ministerier som användare beskrivs i figuren nedan. 

I bild 1 beskrivs faserna i sökandens process 1) till vänster när skyddspolisen sköter anslutningen till en ikraftvarande säkerhetsutredning, och b) till höger när en förvaltningsenhet inom Försvarsmakten eller ett ministerium sköter anslutningen till en ikraftvarande säkerhetsutredning. Rekommendationer av nämnden för bedömningskriterier 1/2026 (på finska), s. 13-14.  

2.7  Domstolspraxis

Det finns lite rättspraxis i frågan. 

I högsta förvaltningsdomstolens beslut av den 27 januari 2025 (Nr 142/2025, Dnr 2794/03.04.04.04.03/202) skulle det avgöras om Skatteförvaltningen haft rätt att ändra tjänstebenämningen för en tjänst till planerare och tjänsteuppgifterna till en planerares uppgifter på den grund som Skatteförvaltningen uppgett, att en normal säkerhetsutredning av person inte gjorts för A till följd av A:s vägran. I sitt avgörande ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det i ärendet inte hade framförts någon laglig grund för att utan tjänstemannens samtycke i fråga om benämning, uppgifter och lön ändra dennes tjänst till en helt annan tjänst. Det var fråga om inrättande av en ny tjänst, och tjänstearrangemangets faktiska natur motsvarade förflyttning av tjänstemannen till en annan tjänst. 

Högsta förvaltningsdomstolen har som en del av sitt beslut av den 13 juni 2025 (Nr 1373/2025, Dnr 2948/03.04.04.04.03/2023) i ett ärende som gällde uppsägning av en tjänsteman vid ett ministerium ansett att de framförda grunderna som gällde ändringssökandens förlust av oförvitlighet och oberoende inte i det aktuella fallet utgjorde synnerligen vägande grunder för uppsägning. 

I arbetsdomstolens avgörande (H4/2026, Dnr 9/03.04.02.02.00/2025, 27.1.2026) hade Fintraffic Raide Oy, som styr och administrerar järnvägstrafiken, av skyddspolisen mottagit en skriftlig anmälan om anteckningar som framkommit under säkerhetsutredningen. Arbetsgivaren hade sagt upp arbetsavtalet och i uppsägningsmeddelandet uppgivit som uppsägningsgrund att förutsättningar för att utföra arbetet saknas, eftersom arbetstagaren inte har en godkänd ikraftvarande säkerhetsutredning. I personens arbetsavtal hade antecknats: "En godkänd säkerhetsutredning är ett villkor för att arbetsförhållandet ska fortsätta." Ärendet gällde huruvida anteckningen som hittats under säkerhetsutredningen hade varit ett sådant sakligt och vägande skäl att säga upp arbetsavtalet som avses i avtalet om uppsägningsskydd. Efter att ha bedömt ärendet som helhet ansåg arbetsdomstolen att personens förutsättningar att utföra arbete enligt arbetsavtalet till följd av de omständigheter som framkommit under säkerhetsutredningen hade upphört annat än tillfälligt. Arbetsdomstolen ansåg att arbetsgivaren i princip hade haft en sådan grund för att säga upp personens arbetsavtal som avses i avtalet om uppsägningsskydd och arbetsavtalslagen. Dessutom hade det visats att arbetsgivaren före uppsägningen hade utrett om uppsägningen hade kunnat undvikas genom att personen placeras i annat arbete. Då inget sådant annat arbete stod till buds, hade arbetsgivaren haft ett sådant sakligt och vägande skäl att säga upp personens arbetsförhållande som avses i avtalet om uppsägningsskydd och i 7 kap. 1 och 2 § i arbetsavtalslagen.  

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

De föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde omfattar endast organisationer inom statsförvaltningen och statstjänstemän. Utifrån det är bedömningen att de föreslagna bestämmelserna inte får några konsekvenser för hushållen, företagen, kommunerna eller välfärdsområdena. De föreslagna bestämmelserna bedöms inte heller få några konsekvenser för miljön eller för tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. De föreslagna bestämmelserna bör betraktas som könsneutrala, och de kan inte heller antas få några konsekvenser för jämställdheten mellan könen eller för jämlikheten, annat än i fråga om kravet på medborgarskap.  

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Under författningsberedningsprocessen har inga genomförbara alternativa lagstiftningslösningar identifierats. Det enda alternativet till de föreslagna bestämmelserna är att helt låta bli att föreskriva om frågan, vilket inte uppfyller de mål som ställts upp för projektet utan bevarar nuläget som upplevs som oklart. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Sverige

I Sverige föreskrivs det om säkerhetsprövning i säkerhetsskyddslagen (2018:585). Enligt 3 kap. 1 § i den lagen ska den som genom en anställning eller på något annat sätt ska delta i säkerhetskänslig verksamhet säkerhetsprövas. I lagen föreskrivs dock också om de personkategorier som inte omfattas av förfarandet (till exempel riksdagsledamöter).  

Till säkerhetsprövningen hör en grundutredning och i vissa fall en registerkontroll samt en särskild personutredning. I regel ansvarar verksamhetsutövaren, vanligen arbetsgivaren, för säkerhetsprövningen. Registerkontroller och särskilda personutredningar görs dock av Säkerhetspolisen.  

Säkerhetsprövningen ska göras innan arbetsförhållandet inleds eller personen annars deltar i säkerhetskänslig verksamhet. Säkerhetsprövning förutsätter samtycke av den som säkerhetsprövningen gäller vid registerkontroll och särskild personutredning. I lagen föreskrivs ingen giltighetstid för säkerhetsprövningen. Säkerhetsprövningen upprätthålls dock så länge personen deltar i säkerhetskritisk verksamhet. När arbetsförhållandet eller annan säkerhetskritisk verksamhet upphör, slutar man också upprätthålla säkerhetsprövningen. Om personen söker till ett nytt arbete eller en ny uppgift som förutsätter deltagande i säkerhetskritisk verksamhet görs en ny säkerhetsprövning.  

Om en arbetstagare övergår till en annan uppgift som innefattar deltagande i säkerhetskritisk verksamhet, behövs vanligen en ny säkerhetsprövning och/eller en ny registerkontroll. Det beror dock på situationen, och i ett sådant läge kan prövningen också vara mindre omfattande. Om inget samtycke fåtts, får de prövningar som nämns ovan inte göras. Det kan leda till att personen inte kan ta emot uppgiften. En person som i samband med säkerhetsprövningen inte godkänns för de uppgifter för vilka prövningen gjorts får inte sköta uppgifter som innefattar deltagande i säkerhetskritisk verksamhet. Arbetsgivaren ska då bedöma vilka arbetsrättsliga åtgärder som ska vidtas i den situationen, och om en förflyttning till nya uppgifter eller en uppsägning av arbetsförhållandet är möjlig enligt arbetslagstiftningen.  

Norge

I Norge föreskrivs det om säkerhetsutredning i lagen om national säkerhet (Lov om nasjonal sikkerhet; sikkerhetslovan LOV-2018-06-01-24). Norges nationella säkerhetsmyndighet (Nasjonal sikkerhetsmyndighet, NSM) är administrativ myndighet för säkerhetsutredningar. Säkerhetsutredningen är en bedömning av personens tillförlitlighet, loialitet och omdöme för att behandla säkerhetsklassificerad information eller få tillträde till viktiga nationella objekt och viktig nationell infrastruktur. Själva utredningen kan göras av olika utredande myndigheter. I Norge finns två myndigheter som tillhandahåller utredningstjänster: den civila utredningsmyndigheten (gör årligen ca 10 000 säkerhetsutredningar) och försvarsmaktens utredningsmyndighet (gör årligen ca 20 000 säkerhetsutredningar). (se Forskrift om sikkerhetsklarering og annen klarering; klareringsforskriften, FOR-2018-12-20-2054)  

I fråga om säkerhetsklassificerad information finns fyra huvudnivåer: begränsad (begrenset)l, konfidentiell (konfidensielt), hemlig (hemmelig) och strikt hemlig (strengt hemmelig). För den lägsta nivån (begränsad) behövs endast ett särskilt tillstånd. En egentlig säkerhetsutredning behövs för de tre övriga nivåerna av säkerhetsklassificering. För var och en av de nivåerna gäller särskilda krav, som gäller den information personen ger ut och säkerhetsutredningens omfattning. Arbetsgivaren ska också bemyndiga personen att få tillgång till sekretessbelagd information. För personer som har tillträde till viktiga nationella objekt och viktig nationell infrastruktur finns två olika utredningar för tillträde: en normal och en utvidgad utredning för tillträde. Skillnaden mellan dem är omfattningen av den utredning som görs. Den som har en ikraftvarande säkerhetsutredning och som beviljats tillträde behöver inget särskilt passertillstånd.  

För att beställa en säkerhetsutredning krävs samtycke av den som utredningen berör, och samtycket ska också omfatta upprepad utredning. Säkerhetsutredning krävs innan anställningsförhållandet inleds och under anställningstiden för personer inom statsförvaltningen som har tillgång till säkerhetsklassificerad information (8 kap. 2 och 9 § i sikkerhetsloven). Ingen ny säkerhetsutredning krävs när personen övergår till nya uppgifter eller en ny anställning. Däremot ska den tidigare arbetsgivaren stänga av tillgången till säkerhetsklassificerad information när anställningsförhållandet upphör och den nya arbetsgivaren aktivera den.  

Om en person inte ger sitt samtycke till säkerhetsutredning, inleder utredningsmyndigheten inte utredningsförfarandet. Följderna av att samtycke och utredning saknas varierar med uppgift och organisation, och inkluderar att organisationen eventuellt kan anvisa personen andra uppgifter som inte förutsätter säkerhetsutredning. I uppgifter för vilka säkerhetsutredning är ett formellt krav innebär avsaknad av samtycke att personen inte kan sköta uppgiften.  

I en del uppgifter finns behov av att hantera handlingar och information som förutsätter säkerhetsutredning för arbetstagaren enligt lagen om nationell säkerhet. När sådana uppgifter utannonseras ska det nämnas att säkerhetsutredning är ett villkor för att anställningsförhållandet ska kunna inledas. Om det innan anställningsförhållandet inleds framkommer att säkerhetsutredning inte kan göras för personen i fråga, kan det innebära ett brott mot ett villkor för anställningsförhållandet vilket innebär att anställningsförhållandet kan avslutas innan det inletts. Om det först sedan anställningsförhållandet inletts framgår att ingen säkerhetsutredning kan göras för arbetstagaren, ska anställningsförhållandet avslutas genom en officiell uppsägning. (Statens personalhåndbok 2025-01-14; 2.3.3.3 Sikkerhetsklarering).  

Den som nekats säkerhetsutredning eller vars säkerhetsutredning återkallats eller som har fått ett negativt beslut har besvärsrätt. Besväret handläggs i första instans av den myndighet som fattat beslutet, och över dess beslut kan vidare besvär anföras hos Norges säkerhetsmyndighet (NSM). På så sätt säkerställs en oberoende tillsyn över beslut som gäller säkerhetsutredningar. Den enskilde har rätt att få information om skälet till ett nekande eller återkallandet, om inte nationella säkerhetsaspekter hindrar att full information ges. Vid processen beaktas kravet på öppenhet och behovet av att skydda känslig information.  

Stortingets utskott för övervakning av underrättelseverksamhet (EOS-utvalget) övervakar också säkerhetsmyndigheternas praxis och säkerställer lagenligheten och proportionaliteten vid handläggningen av ärenden som gäller säkerhetsutredning. Personer vilkas besvär hos Norges säkerhetsmyndighet inte har framgång, underrättas om möjligheten att begära att EOS-utskottet ska pröva deras fall. EOS-utskottet har dock ingen behörighet att upphäva ett fattat beslut. Syftet med förfarandet är ändå att trygga den enskildes rättsskydd, eftersom ärenden som gäller säkerhetsutredningar kan innehålla en varierande mängd säkerhetsklassificerad information som personen inte får del av i motiveringarna till beslutet och/eller genom handlingsoffentligheten.  

Estland

I Estland föreskrivs det om säkerhetsutredningar i lagen om statshemligheter och främmande staters klassificerade information (Riigisaladuse ja salastatud fälisteabe seadus RT I 2007, 16, 77). Säkerhetsutredningarna gäller statshemligheter samt sekretessbelagd information som gäller NATO eller EU. I särskilda lagar föreskrivs det dessutom om bakgrundsutredningar om exempelvis personal vid fängelser, polisen och försvarsmakten. En säkerhetsutredning kan ansökas för den som står i anställnings- eller avtalsförhållande eller ansöker om ett sådant förhållande till en myndighet (Riigisaladuse ja salastatud välisteabe seadus 31 §). Tillgång kan beviljas till information på olika nivåer, vilka klassificeras som "konfidentiell", "sekretessbelagd" eller "ytterst hemlig!" (Riigisaladuse ja salastatud välisteabe seadus 28 §). Säkerhetsutredningens varaktighet beror på den skyddade informationens art. En säkerhetsutredning är i kraft högst fem år, eller så kan dess giltighetstid förlängas till högst fem år i fråga om "ytterst hemlig" och "sekretessbelagd" information. I fråga om information som klassificerats som konfidentiell görs en säkerhetsutredning för högst sju år, eller så kan dess giltighetstid förlängas med högst sju år. (Riigisaladuse ja salastatud välisteabe seadus 33 (7) §). Ingen säkerhetsutredning krävs av statsförvaltningens hela personal innan anställningsförhållandet inleds eller under det. Ingen ny säkerhetsutredning behövs heller för den som övergår till ett annat anställningsförhållande eller till nya uppgifter. Säkerhetsutredningar görs av Inre säkerhetstjänsten (Kaitsepolitseiamet) och Yttre underrättelsetjänsten (Välisiuureamet) (Riigisaladuse ja salastatud välisteabe seadus 48 §). För statliga ämbetsverk är det avgiftsfritt att beställa säkerhetsutredningar. Chefen för det ämbetsverk som gjort en säkerhetsutredning beslutar om beviljande och nekande av säkerhetsutredning, förlängning av dess giltighetstid eller återkallande av dess giltighet senast inom tre månader sedan de handlingar lämnats in som behövs för beviljande av säkerhetsutredning eller förlängning av dess giltighetstid. Säkerhetsutredningen beviljas av det ämbetsverk som gjort säkerhetsutredningen av personen. Tidsfristen kan dock förlängas med tre månader, om de lagstadgade villkoren uppfylls. (Riigisaladuse ja salastatud välisteabe seadus 33 §).  

För att beställa en säkerhetsutredning krävs personens skriftliga samtycke, med stöd av vilket den myndighet som gör säkerhetsutredningen har rätt att få information av fysiska personer, juridiska personer och olika instanser för beviljande av säkerhetsutredning eller för beslut om förlängning av dess giltighetstid under säkerhetsutredningens giltighetstid (Riigisaladuse ja salastatud välisteabe seadus 27 och 31 §). Den som inte ger sitt samtycke har inte tillgång till information som omfattas av säkerhetsutredningen. Den som har ett anställningsförhållande eller en uppgift där tillgång till information som gäller statshemligheter är en förutsättning för fullgörandet av uppgiften eller som ansöker om en sådan uppgift och inte beviljas säkerhetsutredning eller för vilken dess giltighetstid inte förlängs kan agera på följande sätt: 1) personen kan inte ges uppgifter som förutsätter tillgång till statshemligheter, eller 2) personen sägs upp från en uppgift som förutsätter tillgång till statshemligheter genom ett förfarande som förskrivs i lagstiftningen om offentlig förvaltning eller arbetsavtalet med personen sägs upp i enlighet med arbetsavtalslagen. Personer kan också förbjudas eller nekas tillgång till skyddad information tills de omständigheter som lett till begränsningen har upphört. (Riigisaladuse ja salastatud välisteabe seadus 27, 33 §).  

Tyskland

I Tyskland föreskrivs det om säkerhetsutredningar i lagen om krav och förfaranden för förbundsstatens säkerhetsutredningar samt skydd för klassificerad information (Sicherheitsüberprüfungsgesetz - SÜG, 20.4.1994, BGBI. I s. 867) om säkerhetsutredningsnivåerna, vilka är enkel säkerhetsutredning, utvidgad säkerhetsutredning och utvidgad säkerhetsutredning med säkerhetsundersökning. Om det vid säkerhetsutredningen framkommer information som är av vikt för säkerheten och som kan utredas endast genom åtgärder på en högre säkerhetsutredningsnivå, får den behöriga myndigheten med samtycke av den som utredningen gäller förordna följande högre säkerhetsutredningsnivå. (SÜG 7 §) Säkerhetsutredning krävs innan anställningsförhållandet inleds och under anställningsförhållandet för den personal inom statsförvaltningen som arbetar i säkerhetskritiska uppgifter (SÜG 2 (1) §). Säkerhetsutredningsprocessens varaktighet beror på de åtgärder som vidtas i varje enskilt falla (SÜG 12 §). Säkerhetsutredning kräver samtycke av den som utredningen gäller. Den som inte ger sitt samtycke till säkerhetsutredning får inte sköta säkerhetskritiska uppgifter och får inte tillgång till säkerhetsklassificerad information. Personen kan flyttas till andra uppgifter eller anställningsförhållandet kan avslutas, om de information som framkommit vid säkerhetsutredningar visar på ett grundat skäl till det.  

Personen ska lämna in en ny säkerhetsanmälan vart femte år. Personen ska dessutom uppdatera anmälan vid eventuella ändringar. Den behöriga myndigheten ska kontrollera att uppdateringarna är kompletta och korrekta. En ny utredning ska vanligen inledas med tio års intervaller. Den behöriga myndigheten kan också inleda en ny utredning, om information av vikt för säkerheten tyder på att det behövs. De åtgärder som vidtas vid en ny utredning ska i regel vara de samma som vid den ursprungliga utredningen. En ny utredning görs endast med samtycke. Om den som utredningen gäller nekar till åtgärder som nämns i lagen, kan personen inte överföras till en säkerhetskritisk uppgift. (SÜG 17 §). När en person övergår till andra uppgifter krävs en ny säkerhetsutredning i regel endast om personen i de nya uppgifterna behandlar information på en högre säkerhetsnivå.  

Slovenien

Det föreskrivs huvudsakligen om Sloveniens system för säkerhetsutredningar i lagen om sekretessbelagd information (Zakon o tajnih podatkih, ZTP, ZAKO2133), utöver vilken statsrådet har utfärdat flera förordningar. De författningarna utgör tillsammans en helhet i vilken det förskrivs om säkerhetsfrågor, säkerhetsutredningar av personer, organisationsutredningar (inrättningar), tillgång till EU:s och NATO:s säkerhetsklassificerade information, de säkerhetskrav som ska ställas på underleverantörer, arbetssätt för inspektionsverksamhet och intern kontroll samt användningen av officiella säkerhetsbeteckningar och sigill. Slovenien tillämpar en enhetlig juridisk referensram, vilket säkerställer kompatibilitet med EU:s och NATO:s säkerhetsutredningssystem. Behöriga myndigheter som beviljar säkerhetsutredningar är inrikesministeriet (de flesta civila utredningar), försvarsministeriet (militära och försvarsutredningar) och Sloveniens underrättelse- och säkerhetsmyndighet SOVA (i tillämpliga delar). För den nationella säkerhetsmyndigheten (The Government Office for the Protection of Classified Information - Urad Vlade za varovanje tajnih podatkov) är det en viktig uppgift att koordinera, bevilja organisationsutredningar och erhålla utländsk säkerhetsklassificerad information (ZTP art. 22; URED 8086 art. 17–19). Mellan statliga myndigheter tas ingen direkt avgift ut för säkerhetsutredningar. De behöriga myndigheter gör utredningarna som egna uppgifter, och i lagstiftningen föreskrivs det inte om några avgifter i enskilda fall. Den myndighet som ansvarar för utredningsbegäran ansvarar också för sina interna förvaltningskostnader (till exempel arbetstid, begärda utländska utredningar). I fråga om personalen definieras i ZTP-lagen tre utredningsnivåer, som gäller tillgång till information som klassificeras i lagen (ZTP art. 22 a, 22 (1): (1) säkerhetsutredning på basnivå - tillgång till konfidentiell (ZAUPNO) information, (2) utvidgad säkerhetsutredning - tillgång till sekretessbelagd (TAJNO) information, och (3) utvidgad säkerhetsutredning med säkerhetsförfrågan - tillgång till ytterst hemlig (STROGO TAJNO) information. Alla som innehar en tjänst eller är anställda hos en myndighet har tillgång till hemlig information på intern nivå. De personer som nämns ovan undertecknar en försäkran när de inleder eller fullgör sin uppgift, i vilken de meddelar att de känner till ZTP-lagen och andra författningar om skydd för klassificerad information som de behandlar inom ramen för sina uppgifter eller skyldigheter och att de förbinder sig att behandla klassificerad information enligt de författningarna. Myndigheterna ska ge en sådan person relevant utbildning i behandling och skydd av klassificerad information innan förbindelsen undertecknas. (ZTP art. 31 a)  

Säkerhetsutredning ansöks endast för de personer vilkas uppgifter förutsätter tillgång till information som klassificeras i lagen (ZTP art. 7, 22). Vid uppgifter som förutsätter klassificerad information ska arbetsgivaren inleda en säkerhetsutredning innan personen tar emot de uppgifter som förutsätter utredning antingen innan anställningsförhållandet inleds eller medan det pågår (förflyttning, befordran, nytt uppdrag) (ZTP art. 7, 22, 22 h-22 l, 25 b-25 c; Uredba o varnostnem preverjanju in izdaji varnostnega dovoljenja organizaciji, URED8086, art. 4, 11–15). En säkerhetsutredning på grundnivå är i kraft i tio år och en utvidgad säkerhetsutredning i fem år. (ZTP art. 23) En ny säkerhetsutredning krävs, om personen övergår till uppgifter som förutsätter information med högre klassificering (ZTP art. 22 h). Om den nya uppgiften förutsätter en utredning på samma eller lägre nivå och personen har en ikraftvarande omfattande utredning på den nivå som krävs, behövs inte automatiskt någon ny fullskalig utredning (ZTP art. 25 c). Enligt artikel 25 c i ZTP ska dessutom en ny interimistisk säkerhetsutredning (säkerställande av utredningens giltighet) också göras för den som redan har en ikraftvarande säkerhetsutredning, om mer än 12 månader har gått sedan personen senast fullgjorde uppgifter som förutsätter tillgång till säkerhetsklassificerade information.  

För den som inte ger sitt samtycke till att en säkerhetsutredning beställs kan ingen utredning göras (URED8086 art. 4 (3)). I en sådan situation kan ingen utredning ges, och personen kan inte ges tillgång till klassificerad information, vilket kan förhindra att personen anställs i eller överförs till uppgifter som förutsätter en utredning (ZTP art. 22 b, 25). Om det vid säkerhetsutredningen framkommer problem som gäller tillförlitligheten eller säkerheten, får den behöriga myndigheten kräva att personen överförs till uppgifter som inte förutsätter tillgång till klassificerad information, tillgången till klassificerad information kan avbrytas och tillträdet återkallas. Sådana förändringar i uppgifterna kan påverka personens skyldigheter och uppgifter. På ändringar i beteckning och lön tillämpas arbetslagstiftningen och myndigheternas interna personalregler, men säkerhetsbaserade ändringar i uppgifter är en sedvanlig följd i sådana fall. (Se ZTP art. 25 b–25 c; URED8086 art. 11–15). Om tillgång till klassificerad information är en väsentlig förutsättning för skötseln av tjänsten och en säkerhetsutredning inte kan ges eller den ska återkallas, är avslutande av anställningsförhållandet (eller att personen inte kan utnämnas till tjänsten eller uppgiften) en möjlig rättslig följd med stöd av de allmänna bestämmelserna om anställningsförhållanden i kombination med bestämmelserna om återkallande eller begränsning av säkerhetsutredning (ATP art. 25 b–25 c). De arbetsrättsliga förfarandena och skyddsmekanismerna tillämpas också i sådana fall. Andra möjliga åtgärder är tillfällig avstängning av tillgången till klassificerad information innan en interimistisk säkerhetsutredning blir klar (bekräftande av utredningens giltighet) (ZTP art. 25 c), vid behov an obligatorisk medicinsk eller psykologisk bedömning (ZTP art. 25 a) och administrativa korrigerande åtgärder (URED8086 art. 6). I ZTP-lagen föreskrivs om särskilda företag vid vilka vissa tjänstemän på hög nivå kan få tillgång till säkerhetsklassificerad information utan individuell säkerhetsutredning, om sådan tillgång behövs för fullgörandet av deras grundlagsenliga eller lagstadgade tjänsteuppgifter (se ZTP art. 3). Dessutom finns vissa andra tjänstemän som definieras i lagen, vilkas uppgifter förutsätter omedelbar tillgång till sekretessbelagd information. De tjänstemännen kan få tillgång till säkerhetsklassificerad information utan någon officiell utredning, men enbart inom ramen för sina tjänsteuppgifter, och det organ som lämnar ut uppgifterna ska säkerställa alla andra säkerhetsåtgärder (till exempel behov av tillgång till uppgifterna, fysiska/tekniska skyddsåtgärder, uppföljning).  

7.1  Statstjänstemannalagen

6 c §. Enligt 4 § i säkerhetsutredningslagen ska en myndighet som har för avsikta att ansöka om en säkerhetsutredning av en person som ska utses till ett anställningsförhållande eller ett uppdrag meddela detta i den annons som gäller tillsättandet av tjänsten eller uppdraget eller på något annat lämpligt sätt. I 6 c § 1 mom. i statstjänstemannalagen föreslås ingå motsvarande bestämmelse som i nuläget om de omständigheter som ska uppges i ett meddelande som avses i 6 a § och om frågor som gäller den tjänst som ska besättas. För tydlighetens skull föreslås det att i platsannonsen också ska uppges om det är fråga om en tjänst eller ett tjänsteförhållande för vilken myndigheten enligt sin prövning förutsätter säkerhetsutredning och om kriterierna enligt säkerhetsutredningslagen uppfylls en säkerhetsutredning av person enligt 4 kap. i säkerhetsutredningslagen före utnämningen till tjänsten för prövning enligt 8 c § eller under anställningsförhållandet med stöd av den föreslagna 19 a § 2 mom. Enligt det föreslagna tillägget ska det uppges i platsannonsen ör att den som söker tjänsten eller tjänsteförhållandet ska kunna anses vara medveten om att uppgifterna i den tjänst eller det tjänsteförhållande som ska tillsättas förutsätter en ikraftvarande säkerhetsutredning av person och uppföljning enligt 51 § i säkerhetsutredningslagen under hela anställningsförhållandet. Det är fråga om information som baseras på myndighetens praxis vid tidpunkten för utnämningen till tjänsten eller tjänsteförhållandet. Myndighetens praxis i fråga om säkerhetsutredning kan också ändra under anställningsförhållandet. Myndigheten kan senare ansöka om säkerhetsutredning oberoende av om detta ursprungligen har uppgetts i platsannonsen eller om säkerhetsutredning av person förutsattes före utnämningen. Med myndighet avses det ämbetsverk som är en tjänstemans arbetsgivare och vid vilket personen är utnämnd till en tjänst eller ett tjänsteförhållande. I fråga om sådana tjänstemän som avses i 26 § i statstjänstemannalagen avses med myndighet det ministerium om enligt lagen om statsrådet (175/2003) bereder utnämningen. 

7 §. Det föreslås att paragrafen ändras så att till de tjänster som förutsätter finskt medborgarskap enligt 1 mom. 10 och 13 punkten läggs direktörstjänster och tjänster som enhetschefer som är direkt underställda generaldirektören, sådana tjänster vid Försörjningsberedskapscentralen som omfattar beredskaps- och förberedelseuppgifter samt sådana tjänster vid Försörjningsberedskapscentralen som omfattar behandling av information som avses i lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012). 

I 7 § 1 mom. 10 punkten i den gällande statstjänstemannalagen föreskrivs om krav på medborgarskap för sådana ledande sakkunnigtjänster vid arbets- och näringsministeriet vars uppgifter omfattar att behandla information som avses i lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp, och i 13 punkten för direktörstjänster som är direkt underställda Energimyndighetens överdirektör. Det föreslås att utvidgningen av kravet på medborgarskap inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde till att omfatta vissa tjänster vid Försörjningsberedskapscentralen tas in i 1 mom. 10 punkten, för att den föreslagna ändringen ska följa samma regleringsmetod som i 7 § 1 mom. med en förteckning som ordnats enligt förvaltningsområde. Samtidigt föreslås det att 13 punkten upphävs och att dess innehåll likaså tas in i 10 punkten. Enligt den punkten får endast finska medborgare utnämnas till direktörstjänster som är direkt underställda Energimyndighetens överdirektör.  

I den gällande 1 mom. 10 punkten föreskrivs att endast finska medborgare får utnämnas till sådana ledande sakkunnigtjänster vid arbets- och näringsministeriet vars uppgifter omfattar att behandla information som avses i lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp. I sådana uppgifter behandlas sådana känsliga uppgifter om företagsköp som ofta inte är offentliga och som ofta gäller företagsköp (försvars- och säkerhetssektorerna, försörjningsberedskapskritiska fall, livsviktiga samhällsfunktioner) som om de genomförs kan äventyra synnerligen viktiga nationella intressen. Hur kritisk informationen är hänger samman med Finlands säkerhetspolitiska läge vid varje given tidpunkt. Eftersom det framöver är möjligt att Försörjningsberedskapscentralens tjänstemän deltar i kontrollen av utländska företagsköp föreslås det också en bestämmelse om krav på medborgarskap för de tjänstemän vid Försörjningsberedskapscentralen som behandlar sådana uppgifter. Samtidigt förslås det att kopplingen mellan kravet på medborgarskap och tjänstebeteckningen stryks, eftersom uppgifter på samma nivå också sköts under andra tjänstebeteckningar än ledande sakkunnig.  

Lagen om tryggande av försörjningsberedskapen och om Försörjningsberedskapscentralen (RP 145/2025 rd) trädde i kraft den 1 april 2025. Lagen innebar att Försörjningsberedskapscentralen blev ett statligt ämbetsverk och att dess arbetstagare blev tjänsteinnehavare. Under beredningen av lagen krävdes finskt medborgarskap av vissa tjänstemän vid Försörjningsberedskapscentralen.  

I 1 mom. 10 punkten föreslås en ny bestämmelse om att finskt medborgarskap också krävs för direktörstjänster och enhetschefstjänster som är direkt underställda Försörjningsberedskapscentralens generaldirektör och sådana tjänster vid Försörjningsberedskapscentralen som omfattar beredskaps- och förberedelseuppgifter. De tjänstemän som anges i punkten utövar betydande offentlig makt och tar del av omfattande, viktig information om tryggandet av livsviktiga samhällsfunktioner, och de spelar en viktig roll för beredskapsarrangemangens funktion. De tjänstemän som anges i punkten kan också ha tillträde till platser och tillgång till platsinformation som, om den avslöjas eller annars utnyttjas på ett orättmätigt sätt, kan äventyra den nationella säkerheten och de internationella relationerna. Dessutom ingår i tjänsteuppgifterna andra ärenden som har samband med den nationella säkerheten och Finlands internationella relationer. Eftersom uppgifternas innehåll kan variera betydligt, bör bestämmelsens tillämpningsområde tolkas utifrån prövning i det enskilda fallet. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör det ses till att kravet på medborgarskap inte blir en mer omfattande begränsning än vad som är nödvändigt med tanke på de faktiska kraven för uppgiften, och att likställighetsprincipen beaktas på behörigt sätt. 

Kravet på medborgarskap föreslås gälla utnämningar som sker från och med den dag då den föreslagna lagen träder i kraft. Kravet på medborgarskap för vissa tjänster vid Försörjningsberedskapscentralen föreslås därmed inte gälla befintliga utnämningar. 

19 a §. Det föreslås att till lagen fogas en ny19 a §. I 1 mom. i paragrafen föreslås ingå en bestämmelse som förtydligar nuläget, enligt vilken en statlig tjänsteman under hela anställningsförhållandet ska uppvisa den oförvitlighet som krävs för att tjänsten, tjänsteförhållandet eller de uppgifter som hör till förordnandet ska kunna skötas på behörigt sätt, inte får ha bindningar som äventyrar en behörig skötsel av tjänsteuppgifterna, och också i övrigt ska ha förutsättningar att sköta sina uppgifter på ett oberoende och också i övrigt tillförlitligt sätt. Kraven enligt bestämmelsen stämmer överens med 8 c § i statstjänstemannalagen, vilket innebär att kravet på oförvitlighet och oberoende kvarstår oförändrade under tjänstemannens hela anställningsförhållande och inte endast gäller vid rekryteringstidpunkten. Genom den nya bestämmelsen förändras inte de krav som ställs på tjänstemän. Förvaltningsutskottet har tidigare i sitt betänkande om 8 c § (FvUB 23/2017 rd) konstaterat att för den som utnämns till en statlig tjänst är oförvitlighet, oberoende och tillförlitlighet viktiga krav som utöver tjänstemän också gäller hela den offentliga sektorns verksamhet och god förvaltning, och att till en tjänstemans tillförlitlighet hör förmågan att sköta uppgifterna på ett ärligt och lojalt sätt. 

Liksom 8 c § i statstjänstemannalagen har den föreslagna nya bestämmelsen en nära anknytning till 14 § i statstjänstemannalagen. Bestämmelsen ska alltid bedömas i relation till de skyldigheter som gäller tjänsteutövning och uppträdande enligt 14 § i statstjänstemannalagen eller till exempel i relation till bestämmelserna i statstjänstemannalagen om mottagande av förmåner (15 §) och bisysslor (18 §) och andra bestämmelser om jäv i statstjänstemannalagen och förvaltningslagen. Genom paragrafen skapas inga nya skyldigheter för ämbetsverk som arbetsgivare att på något annat sätt än hittills kontrollera sina tjänstemäns oförvitlighet och oberoende, utan bedömningen sker i motsvarande situationer och på motsvarande sätt som hittills.  

Trots att de krav som föreslås ingå i 1 mom. inte gäller utnämningen, är det viktigt att notera, som förvaltningsutskottet konstaterat i sitt betänkande om 8 c § i statstjänstemannalagen (FvUB 23/2017 rd), att kraven inte utgör behörighetsvillkor för tjänster. Också i detta sammanhang, liksom i 8 c §, föreslås det att det praktiska genomförandet av de allmänna krav för utnämning till tjänst som ställs upp i grundlagen genomförs och delvis förstärks, också under anställningsförhållandet. Enligt 125 § 2 mom. i grundlagen är de allmänna utnämningsgrunderna för offentliga tjänster skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd. Enligt förarbetena avses med beprövad medborgerlig dygd meriter från allmän samhällsaktivitet som är relevanta för skötseln av tjänsten samt oklanderligt uppförande. Också utnämningsgrunderna ska tolkas i sammanhang med de allmänna och särskilda behörighetsvillkoren för respektive tjänst, och då ska också beaktas tjänstebenämningen och uppgiftsområdet samt de konkreta arbetsuppgifter som hör till tjänsten 

Ställningen som tjänsteman kan anses förutsätta att man avhåller sig från sådant beteende som kan försvaga förtroendet för tjänsteverksamheten hos personer utanför förvaltningen eller annars kan äventyra tjänstemannens objektivitet. Med oförvitlighet avses i detta sammanhang vanligen att tjänstemannen agerar oklanderligt. Det innebär ändå inte att personen inte får ha några straff eller förseelser. Genom hänvisningen till bindningar betonas tjänstemannens oberoende: personen får inte ha exempelvis sådana ekonomiska bindningar eller utländska bindningar som utsätter honom eller henne för osakliga utomstående påtryckningar eller för annan påverkan. 

Enligt förvaltningsutskottets betänkande om 8 c § i statstjänstemannalagen (FvUB 23/2017 rd) har personens bakgrund olika betydelse och vikt för olika tjänster och uppgifter. Exempelvis förutsätts av personer som i sitt arbete fortlöpande använder särskilt skyddat informationsmaterial en särskilt hög nivå av tillförlitlighet. Detsamma gäller personer i säkerhetsuppgifter inom den offentliga förvaltningen samt andra som i sina arbetsuppgifter får tillgång till sekretessbelagd information som inverkar på viktiga säkerhetsintressen. Enligt grundlagsutskottets och förvaltningsutskottets tidigare ställningstaganden (GrUU 33/2017 rd, FvUB 23/2017 rd) är också kravet på oförvitlighet knutet till den oförvitlighet som tjänstemannens uppgifter förutsätter. Det krav på oförvitlighet som uppgifterna förutsätter kan anses vara en annan sak än ett allmänt och absolut krav på oförvitlighet.  

I regeringens proposition ingår inga nya eller särskilda tjänstemannarättsliga påföljder för situationer när myndigheten får information om att tjänstemannen inte uppfyller kraven enligt 1 mom. Sådana situationer avgörs med stöd av gällande tjänstemannarättsliga bestämmelser. Därmed inverkar ändringarna inte till exempel på uppsägningströskeln. Grunden för tjänstemannarättsliga åtgärder exempelvis inte heller enbart vara en motsvarande förlust av förtroende som avses i 26 a § i statstjänstemannalagen, som gäller statssekreterare och ministrars specialmedarbetare.  

En myndighet som överväger eventuella påföljder ska alltid utöver gärningens eller försummelsens allvarlighetsgrad också beakta dess konsekvenser för myndighetens verksamhet samt tjänstemannens ställning och uppgifter. Vilken oförvitlighet och vilket oberoende uppgifterna kräver samt vilka bindningar som äventyrar ett behörigt handhavande av uppgifterna varierar med andra ord med den ställning tjänsten, tjänsteförhållandet eller förordnandet innebär samt med tjänstens eller tjänsteförhållandets art. En eventuell påföljd ska vara i enlighet med proportionalitetsprincipen, och prövningen ska alltid baseras på en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Myndigheten ska spegla betydelsen av gärningarna eller övrig information om situationen mot huruvida tjänstemannen kan sköta sina tjänsteuppgifter vid ämbetsverket i ljuset av den information som framkommit utan att det äventyrar medborgarnas förtroende för ämbetsverkets förmåga att sköta sina uppgifter på ett oberoende och tillförlitligt sätt. Vid denna prövning ska myndigheten alltid beakta kraven på opartiskt bemötande och diskrimineringsförbudet enligt 11 § i statstjänstemannalagen.  

Om bedömningen av de förutsättningar som ställs upp för tjänstemän i detta moment baserar sig på en anmälan som gjorts utifrån kontrollen av oförvitligheten eller på information som fåtts som resultat av säkerhetsutredningsprocessen, är myndigheten som arbetsgivare inte bunden av den. Bedömningen av konsekvenserna av information om en tjänsteman för handhavandet av tjänsten eller tjänsteförhållandet lämnas till myndighetens prövning som arbetsgivare. Vid denna bedömning kan myndigheten dra nytta av tillämpningspraxis för säkerhetsutredningslagen samt i tillämpliga delar tolkningsrekommendationerna av nämnden för bedömningskriterier som tillsatts med stöd av säkerhetsutredningslagen.  

Hittills har nämnden för bedömningskriterier bland annat utfärdat följande rekommendationer: Bedömning av uppgifter om brottslig gärning i säkerhetsutredningsförfarandet (Rekommendationer från nämnden för bedömningskriterier 1/2017), Bedömning av utländska bindningar vid säkerhetsutredning av person (Rekommendationer från nämnden för bedömningskriterier 2/2017), Betalningsstörningar och andra ekonomiska uppgifter i säkerhetsutredningar av personer (Rekommendationer från nämnden för bedömningskriterier 1/2020) samt Utnyttjande av en giltig säkerhetsutredning och ett giltigt samtycke (Rekommendationer från nämnden för bedömningskriterier 2026:8).  

I det föreslagna 2 mom. ges ämbetsverket som arbetsgivare möjlighet att för att säkerställa de förutsättningar som beskrivs i 1 mom. ansöka om säkerhetsutredning av person också under anställningsförhållandet för de tjänstemän som sköter uppgifter som avses i 19–21 § i säkerhetsutredningslagen, för vilka det är möjligt enligt säkerhetsutredningslagen. Vid en del av statens ämbetsverk kan uppgifterna kräva en giltig säkerhetsutredning för hela den tid som uppgifterna sköts, och därför har en del av ämbetsverken gjort en ny säkerhetsutredning av personen efter att giltighetstiden för en säkerhetsutredning som gjorts före utnämningen har löpt ut. Den rättsliga grunden för förfaringssättet har dock varit oklar. Den föreslagna författningens syfte är inte att skapa en skyldighet för myndigheten att i regel alltid ansöka om säkerhetsutredning när det är tillåtet enligt säkerhetsutredningslagen, utan att föreskriva i lagen om möjlighet att göra det om myndigheten anser att en tjänstemans uppgifter förutsätter det och om säkerhetsutredningslagen tillåter det.  

Bestämmelsen gäller tjänstemän oberoende av om de är utnämnda till en tjänst eller till ett tidsbestämt tjänsteförhållande. Möjligheten att ansöka om säkerhetsutredning är inte heller knuten till huruvida detta ursprungligen har uppgetts i platsannonsen eller om säkerhetsutredning av person förutsattes före utnämningen. Rättigheten kan därmed utövas under hela anställningsförhållandet i sådana situationer när det enligt myndighetens bedömning är motiverat med tanke på de uppgifter tjänsten, tjänsteförhållandet eller förordnandet innebär. Utövandet av rättigheten förutsätter inte att ändringar planeras eller görs i uppgifterna, men när den utövas ska kraven på opartiskt bemötande och diskrimineringsförbudet enligt 11 § i statstjänstemannalagen beaktas. Enligt 10 § 1 mom. i säkerhetsutredningslagen görs ingen ny säkerhetsutredning om det finns en giltig motsvarande säkerhetsutredning om den som utredningen gäller, om inte något annat följer av särskilda skäl. Vid denna bedömning kan myndigheten dra nytta av rekommendationen i frågan. Rekommendation av nämnden för bedömningskriterier, justitieministeriets publikationer 2026:8 (på finska), s. 16 

Myndigheten har i nuläget begränsade möjligheter att under anställningsförhållandet utreda den allmänna tillförlitlighet, oförvitlighet och oberoende som krävs för uppgifterna som tjänsteman. Den författningen bidrar till att säkerställa att säkerhetsutredning av person vid statens kan användas i alla situationer som säkerhetsutredningslagen möjliggör under tjänstemannens hela anställningsförhållande, om uppgifterna i anställningsförhållandet kräver det.  

I 3 mom. ingår en informativ hänvisning till säkerhetsutredningslagen. Bestämmelser om myndighetens rätt som arbetsgivare att ansöka om säkerhetsutredning för en enskild tjänstemans uppgifter, liksom också om säkerhetsutredningens innehåll och giltighetstid, föreslås ingå i säkerhetsutredningslagen. Enligt nuvarande lagstiftning beslutar den behöriga myndigheten, skyddspolisen eller Huvudstaben, slutligen om en säkerhetsutredning ska göras och om utredningens nivå med stöd av säkerhetsutredningslagen. Myndighetens faktiska möjlighet som arbetsgivare att ansöka om säkerhetsutredning beror alltså på huruvida myndigheten redan omfattas av säkerhetsutredningsförfarandet, alltså i regel om den har ansökt om att bli säkerhetsutredningskund hos skyddspolisen, och för vilka uppgifter myndigheten enligt säkerhetsutredningslagen har rätt att ansöka om säkerhetsutredning. Den föreslagna ändringen innebär inget som helst avsteg från säkerhetsutredningslagen eller från kravet enligt den på samtycke av den som säkerhetsutredningen gäller. 

En säkerhetsutredning förutsätter enligt säkerhetsutredningslagen alltid samtycke av den som utredningen gäller. En tjänsteman som vägrar en säkerhetsutredning som behövs för ämbetsverkets verksamhet eller för uppgifterna kan avstängas från tjänsten i enlighet med den föreslagna ändringen i 40 §.  

40 §. Det föreslås att till 2 mom. fogas en ny5 punkt, och därför ändras 4 punkten så att punkten ersätts med ett komma. Enligt den förslagna nya 5 punkten kan en myndighet stänga av en tjänsteman från tjänsteutövning, om en säkerhetsutredning enligt säkerhetsutredningslagen inte kan göras i fråga om tjänstemannen av orsaker som beror på tjänstemannen. Bestämmelsens syfte är att genom en säkringsåtgärd säkerställa att myndigheten har möjlighet att ingripa i tjänstemannens ställning i situationer när tjänstemannens uppgifter förutsätter en säkerhetsutredning och myndigheten har rätt enligt säkerhetsutredningslagen att ansöka om säkerhetsutredning för en tjänsteman som arbetar i de uppgifterna, men tjänstemannen har vägrat att ge sitt samtycke eller återkallat ett tidigare givet samtycke till säkerhetsutredning. Som vägran kan också betraktas tjänstemannens passivitet med att lämna behövlig information till den behöriga myndighet som ansvarar för säkerhetsutredningen av person eller vägran att lämna den informationen. Myndigheten ska i enlighet med 40 § i statstjänstemannagaten på eget initiativ fatta beslut om att avsluta avstängningen från tjänsteutövning omedelbart efter att tjänstemannen har gett sitt samtycke till säkerhetsutredning och lämnat behövliga uppgifter till den behöriga myndighet som ansvarar för säkerhetsutredningen. RP 63/2007 rd, s. 8. 

Före avstängningen från tjänsteutövning ska myndigheten höras i enlighet med 66 § i statstjänstemannalagen. Myndigheten ska också utreda om en tjänsteman som har vägrat ge sitt samtycke till säkerhetsutredningen, återkallat ett tidigare samtycke eller uppträtt passivt i saken på det sätt som beskrivs ovan har förstått sakens betydelse. Om möjligt kan myndigheten som arbetsgivare redan före hörandet gällande avstängning från tjänsteutövning begära att tjänstemannen ger sitt samtycke till ansökan om säkerhetsutredning och lämnar den information som behövs för säkerhetsutredningen före ett visst datum för undvikande av missförstånd. 

Propositionen medför ingen förändring i fråga om det som sägs i kapitel 2.1 om avstängning av tjänstemän från tjänsteutövning. De allmänna principerna enligt 40 § i statstjänstemannalagen tillämpas också i fråga om den föreslagna 2 mom. 5 punkten.  

Enligt 15 kap. 2 § i domstolslagen tillämpas den föreslagna nya bestämmelsen inte på domare. 

Enligt lagen om statens tjänstekollektivavtal (664/1970) avtalas det om lönesättningen för tjänstemän i tjänstekollektivavtal. Enligt statens allmänna tjänste- och arbetskollektivavtal betalas ingen lön för frånvaro, om det inte uttryckligen har överenskommits om att lön ska betalas. I statens allmänna tjänste- och arbetskollektivavtal avtalas om lön för tiden för avstängning från tjänsteutövning i en del situationer. 

7.2  Säkerhetsutredningslagen

50 §. Utlämnande av uppgifter ur registret över säkerhetsutredningar. Det föreslås att 2 mom. i princip ska motsvara nuläget. Med stöd av 2 mom. får skyddspolisen trots sekretessbestämmelserna på ett sätt som den godkänner med hjälp av teknisk anslutning lämna de uppgifter som definieras i 2 mom. 1–4 punkten ur registret över säkerhetsutredningar till en av de myndigheter som anges i momentet utsedd person för att behovet att skaffa en säkerhetsutredning ska kunna bedömas. Bestämmelsens syfte är att minska antalet ansökningar om nya utredningar för personer för vilka det redan finns en ikraftvarande utredning.  

Strävan är att genom den föreslagna bestämmelsen på motsvarande sätt som i nuläget begränsa den krets som har rätt att använda registret över säkerhetsutredningar, så att myndigheten också framöver ska utse en person som har användningsrätt till registret. Enligt förslaget ska möjligheten till teknisk anslutning utvidgas till att utöver ministeriet också omfatta alla statliga ämbetsverk, Folkpensionsanstalten samt Affärsverket Senatfastigheter som avses i 1 § i lagen om Senatfastigheter och Försvarsfastigheter och dess dotteraffärsverk. Med statliga ämbetsverk avses i enlighet med 1 § 3 mom. i statstjänstemannalagen statens ämbetsverk eller inrättningar som inrättats genom lag eller genom förordning av statsrådet. Enligt bestämmelsen ska ämbetsverket utse en person som har användningsrätt till registret. Vid ämbetsverken kan användningsrätt till exempel beviljas tjänstemän som leder ämbetsverkens administration eller ansvarar för säkerheten och deras ersättare samt sakkunniga som ansvarar för rekrytering, så att antalet säkerhetsutredningar som begärs internt inom förvaltningen och kostnaderna för dem kan minimeras och den information systemet innehåller används effektivt internt. Beviljandet av en sådan anslutning för dem som föreslås är befogat med beaktande av det stora antalet säkerhetsutredningar till följd av uppgifternas art samt behovet att upprätthålla ikraftvarande säkerhetsutredningar av person under hela anställningsförhållandet. Antalet personer med användningsrätt i respektive organisation bör begränsas. 

10.1  Samband med andra propositioner

Propositionen har inget samband med andra propositioner. 

10.2  Förhållandet till budgetpropositionen

Propositionen har inget förhållande till budgetpropositionen. 

11.1  Utgångspunkter

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter utfärdas genom lag. Enligt förarbetena till grundlagen täcker bestämmelsen också grunderna för tjänstemännens rättsliga ställning (RP 1/1998 rd, s. 132/I). GrUU 19/2011 rd - RP 95/2011 rd, s. 2 

De bestämmelser som föreslås i propositionen kan bedömas vara av betydelse i synnerhet med avseende på skyddet för privatlivet enligt 10 §, rättsskyddskravet enligt 21 § och jämlikheten enligt 6 § i grundlagen. 

Statstjänstemän har i princip samma grundläggande fri- och rättigheter som andra. Å andra sidan är det likaså klart att statstjänstemäns tjänsteuppgifter kan ställa krav och begräsningar som gäller dem. Syftet med de föreslagna bestämmelserna om krav på oberoende och tillförlitlighet i övrigt för statstjänstemän är att trygga statliga myndigheters opartiskhet och medborgarnas förtroende för statstjänstemännens oberoende och tillförlitlighet. Enbart möjligheten att en statstjänsteman inte är oberoende eller att hans eller hennes tillförlitlighet kan ifrågasättas är ägnad att försvaga medborgarnas förtroende för myndigheternas verksamhet. Utifrån de omständigheter som nämns ovan kan bestämmelsen om krav på oberoende för statstjänstemän anses godtagbart med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. Syftet med de bestämmelser som föreslås i propositionen är att trygga statens säkerhet och viktiga allmänna intressen. Därmed baseras bestämmelserna på ett godtagbart samhälleligt intresse på det sätt som grundlagen förutsätter. 

11.2  Säkerställande av tjänstemäns oförvitlighet och tillförlitlighet under anställningsförhållandet

De föreslagna bestämmelserna kompletterar 8 c § i den gällande statstjänstemannalagen, som har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 33/2017 rd). Enligt det föreslagna 19 a § 1 mom. ska en statlig tjänsteman under hela anställningsförhållandet uppvisa den oförvitlighet som krävs för att tjänsten, tjänsteförhållandet eller de uppgifter som hör till förordnandet ska kunna skötas på behörigt sätt, inte får ha bindningar som äventyrar en behörig skötsel av tjänsteuppgifterna, och också i övrigt ska ha förutsättningar att sköta sina uppgifter på ett oberoende och också i övrigt tillförlitligt sätt. De krav som anges ovan är viktiga och berör utöver tjänstemän också hela den offentliga förvaltningens verksamhet och god förvaltning. Till en tjänstemans tillförlitlighet hör förmågan att sköta uppgifterna ärligt och lojalt. Enligt 14 § i statstjänstemannalagen ska en tjänsteman utföra sina uppgifter på behörigt sätt och utan dröjsmål samt iaktta bestämmelserna om arbetsledning och övervakning. Den föreslagna bestämmelsen har en nära anknytning till den bestämmelsen. Enligt grundlagsutskottets och förvaltningsutskottets tidigare ställningstaganden (GrUU 33/2017 rd, FvUB 23/2017 rd) är också kravet på oförvitlighet knutet till den oförvitlighet som tjänstemannens uppgifter förutsätter. Det krav på oförvitlighet som uppgifterna förutsätter kan anses vara en annan sak än ett allmänt och absolut krav på oförvitlighet. I propositionen föreslås inga bestämmelser om nya eller särskilda tjänstemannarättsliga påföljder för situationer när myndigheten får information om att tjänstemannen inte uppfyller kraven enligt den föreslagna 19 a §, och ändringarna får inga konsekvenser för grunderna eller tröskeln för uppsägning eller hävning av tjänsteförhållandet. 

Med stöd av det föreslagna 19 a § 2 mom. kan myndigheten som arbetsgivare alltid vid behov ansöka om säkerhetsutredning av person för en tjänsteman i dess tjänst, om de uppgifter som hör till tjänsten, tjänsteförhållandet eller förordnandet är sådana att myndigheten med stöd av säkerhetsutredningslagen kan förutsätta säkerhetsutredning av person för den som handhar dem. I 19–21 § i säkerhetsutredningslagen förskrivs noggrant om de uppgifter för vilka säkerhetsutredning kan göras för den som handhar dem, i den omfattning som förskrivs. I praktiken begränsar bestämmelserna i säkerhetsutredningslagen prövningsrätten för den myndighet som är tjänstemannens arbetsgivare när det gäller att definiera omfattningen av säkerhetsutredningarna av personer för respektive uppgift. Ansökan om säkerhetsutredning är därmed knuten till en viss uppgift, och den kan endast göras om säkerhetsutredningslagen möjliggör det. Med beaktande av tjänstemannens rättsskydd, som beskrivs närmare i kapitel 12.3, kan de förslagna bestämmelserna inte anses problematiska med tanke på proportionalitetskravet eller tjänstemannens rättsskydd. Till den delen är förslaget också noga avgränsat och exakt.  

Grundlagsutskottet har ansett det synnerligen betydelsefullt med tanke på proportionalitetskravet hur den persons ställning om vars uppgifter säkerhetsutredningen görs regleras i lagen (GrUU 21/2001 rd, s. 3/II). Till den delen hade grundlagsutskottet när säkerhetsutredningslagen stiftades inget att anmärka på bestämmelserna om ställningen och rättigheterna för den som utredningen gäller, och i detta sammanhang föreslås inga ändringar i de bestämmelserna. Till den delen är förslaget också proportionellt. 

Propositionens syfte är att svara mot de förändringar som skett i statliga ämbetsverks säkerhets- och verksamhetsmiljö, i synnerhet i fråga om personalsäkerheten, och mer allmänt i ämbetsverkens beredskap, under tjänstemannens hela anställningsförhållande. Som ett självständigt mål syftar propositionen dessutom till att säkerställa och stärka förtroendet för myndigheternas verksamhet samt att värna och främja den. Bakgrunden till de föreslagna bestämmelserna är de situationer i domstolspraxis som beskrivs i kapitel 2.6, och som inte tidigare har kunnat beaktas i statstjänstemannalagen. Målet är att föreskriva om ett tydligt krav på allmän tillförlitlighet, oförvitlighet och oberoende för statstjänstemän och att ge myndigheter som arbetsgivare, laglighetsövervakningen och de rättskipande myndigheterna grund i lagen för att bedöma situationer. Till den delen kan förslaget i praktiken anses nödvändigt. 

Säkerhetsutredningar av person som görs under tjänstemannens tjänsteförhållande är betydelsefulla med tanke på skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen. Med stöd av den i propositionen förslagna 19 a § kan myndigheten med stöd av tjänstemannens samtycke ansöka om säkerhetsutredning av person om de uppgifter tjänstemannens tjänst, tjänsteförhållande eller förordnande innebär är sådana som avses i 19–21 § i säkerhetsutredningslagen och myndigheten enligt säkerhetsutredningslagen har rätt att ansöka om säkerhetsutredning för en tjänsteman som handhar de uppgifterna. En säkerhetsutredning av person kan göras med stöd av tjänstemannens samtycke. Om tjänstemannen vägrar att ge sitt samtycke till säkerhetsutredning av person, kan myndigheten som tjänstemannens arbetsgivare besluta att stänga av tjänstemannen från tjänsteutövning med stöd av den i propositionen föreslagna 40 § 2 mom. 5 punkten i statstjänstemannalagen.  

Grundlagsutskottet har ansett GrUU 4/2013 rd och GrUU 16/2010 rd (se GrUU 27/1998 rd, GrUU 19/2000 rd, GrUU 31/2005 rd, GrUU 30/2010 rd) att samtycke från den person som är föremål för en inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna i sig kan vara av betydelse för en konstitutionell bedömning, och har i detta hänseende ansett att det väsentliga är vad som i en viss situation kan betraktas som ett juridiskt relevant samtycke. Å andra sidan är det enligt utskottets åsikt klart att skyddet för grundläggande fri- och rättigheter inte som en juridisk fråga alltid kan förlora sin betydelse enbart för att det i någon lag föreskrivs att en åtgärd kräver samtycke av den berörde. Skyddet kan inte i vilket som helst ärende vara beroende av den behöriga personens samtycke. Utskottet har krävt att en lag som gör det möjligt att utifrån ett samtycke ingripa i skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna bland annat ska vara exakt och noga avgränsad, att den föreskriver hur samtycket ges och hur det återkallas, att det säkerställs att samtycket är genuint och ges av fri vilja samt att lagstiftningen är nödvändig. 

De bestämmelser som föreslås i propositionen kan anses vara noga avgränsade och exakta. De föreslagna bestämmelserna bör också anses nödvändiga med tanke på statsförvaltningens personalsäkerhet. Myndighetens prövningsrätt är snäv i fråga om när uppgifterna förutsätter att en säkerhetsutredning av person görs också under anställningsförhållandet, och den är beroende av bestämmelserna i 19–21 § i säkerhetsutredningslagen. Med beaktande också av vad som sägs om tjänstemannens rättsskydd i kapitel 11.4 har de förslagna bestämmelserna inte bedömts vara problematisk med avseende på 10 § i grundlagen. 

De allmänna utnämningsgrunderna enligt grundlagens 125 § 2 mom. för offentliga tjänster är skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd. Enligt förarbetena till grundlagen avses med beprövad medborgerlig dygd i samband med allmänna medborgerliga aktiviteter förvärvade meriter som har relevans för skötseln av tjänsten samt ett gott uppförande (RP 1/1998 rd, s. 180). I regeringens proposition som ledde till att grundlagen stiftades, i dess detaljmotivering eller i grundlagsutskottets betänkande (GrUB 10/1998 rd) begränsas inte uttryckligen möjligheten att föreskriva om krav på oförvitlighet under en tjänstemans anställningsförhållande. Därmed är det fråga om en allmän skyldighet för tjänstemän, om vilken det kan föreskrivas i vanlig lag. Syftet med de förslagna bestämmelserna är att på det sätt som beskrivs ovan i fråga om varje enskild uppgift säkerställa att de som handhar sådana uppgifter som avses i 19–21 § i säkerhetsutredningslagen är oförvitliga. Med beaktande av det som framförs i detta kapitel kan det bedömas att de föreslagna bestämmelserna inte heller är problematiska med avseende å 125 § i grundlagen.https://www.eduskunta.fi/valtiopaivaasiakirjat/HE+1/1998 \h 

11.3  Skyddet för privatlivet

De bestämmelser som föreslås i propositionen kan bedömas vara av betydelse med tanke på det skydd för privatlivet och personuppgifter som tryggas i 10 § i grundlagen. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag. Skyddet enligt 10 § i grundlagen kompletteras av skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) samt av respekten för privatlivet enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och av skyddet av personuppgifter enligt artikel 8 i samma stadga. För skyddet för personuppgifter har grundlagsutskottet i sin etablerade praxis ansett det viktigt att reglera åtminstone syftet med registreringen, innehållet i de registrerade uppgifterna, det tillåtna användningsändamålet inklusive rätten att lämna ut uppgifter, hur länge uppgifterna ska lagras i personregister och de registrerades rättsskydd (till exempel GrUU 31/2017 rd, GrUU 13/2016 rd). Med anledning av att dataskyddsförordningen började tillämpas har grundlagsutskottet sett det som motiverat att justera sin tidigare ståndpunkt till lagstiftningen om skyddet för personuppgifter på vissa punkter (GrUU 14/2018 rd, s. 4). Enligt grundlagsutskottet är det i regel tillräckligt med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelserna uppfyller kraven enligt EU:s allmänna dataskyddsförordning. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter i första hand tillgodoses med stöd av dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lagstiftningen.  

De bestämmelser som förslås i propositionen han i någon mån bedömas öka antalet säkerhetsutredningar av personer som görs jämfört med nuläget, om de uppgifter som hör till tjänsten, tjänsteförhållandet eller förordnandet är sådana som avses i 19–21 § i säkerhetsutredningslagen, som stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 3/2014 rd). Myndighetens prövningsrätt i fråga om ansökan om säkerhetsutredning av person begränsas till att endast gälla de uppgifter som avses i 19–21 § i säkerhetsutredningslagen. Dessa uppgifter som avses i säkerhetsutredningslagen är dock till sin art sådana att de förutsätter en hög nivå av tillförlitlighet, och därför kan det vara motiverat att den myndighet som är tjänstemannens arbetsgivare regelbundet ansöker om säkerhetsutredning av person för sina tjänstemän. I propositionen föreslås inte heller att kretsen av personer för vilka säkerhetsutredning av person görs ska utvidgas. När det ansöks om säkerhetsutredning av person inom statsförvaltningen behandlas personuppgifter av sakkunniga som känner till den lagstiftning som styr tjänsteverksamheten. I propositionen föreslås inga ändringar i förteckningen i 19–21 § i säkerhetsutredningslagen, och därför kan det bedömas att de förslagna bestämmelserna inte är problematiska med avseende på skyddet för och behandlingen av personuppgifter.  

En förutsättning för att regelbundet ansöka om säkerhetsutredningar av personer är att personuppgifter som gäller tjänstemän behandlas regelbundet. Den vanligaste formen av säkerhetsutredning av person som ansöks inom statsförvaltningen är normal säkerhetsutredning av person. En ansökan om normal säkerhetsutredning av person kan i princip baseras på offentliga uppgifter, som bland annat inkluderar matrikelutdrag och för dem som kommer från privata sektorn examensbetyg och arbetsintyg som kan innehålla personsignum för tjänstemannen eller den som ska utnämnas till en tjänst eller ett tjänsteförhållande, vilket i artikel 4 i allmänna dataskyddsförordningen definieras som personuppgifter. I 25–32 § i säkerhetsutredningslagen föreskrivs det närmare om vilka informationskällor som används vid säkerhetsutredning av person av olika omfattning, om vilka skyddspolisen får information av den som säkerhetsutredningen av person gäller. Dessa uppgifter överlåts dock inte till den som ansökt om säkerhetsutredning av person. I nuläget görs för de tjänsters del som avses i 26 § i statstjänstemannalagen i regel före utnämningen en omfattande säkerhetsutredning, och i ansökan begärs information som är sekretessbelagd enligt 24 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) av den som utredningen gäller. Med avseende på upprätthållandet och stärkandet av statens personsäkerhet kan de förslagna bestämmelserna inte heller av denna orsak anses vara problematisk i relation till skyddet för personuppgifter.  

11.4  Rättsskydd

De bestämmelser som föreslås i propositionen kan bedömas vara av betydelse med tanke på rättsskyddet enligt 21 § i grundlagen, trots att de ändringar som föreslås i propositionen endast kan bedömas få väldigt små konsekvenser för tjänstemännens rättsskydd. I propositionen föreslås inga ändringar i 62 § i säkerhetsutredningslagen eller i statstjänstemäns möjlighet att söka ändring genom besvär i övrigt. En tjänsteman får söka ändring genom besvär över statsrådets eller ett ämbetsverks beslut som gäller tjänstemannen enligt bestämmelserna i 14 kap. i statstjänstemannalagen, också med stöd av den föreslagna 40 § 2 mom. 5 punkten. Tjänstemannen kan alltså föra beslutet med motiveringar till en oberoende förvaltningsdomstol för laglighetsprövning. I samma sammanhang kan tjänstemannen också ifrågasätta ämbetsverkets bedömning som arbetsgivare angående huruvida de uppgifter som hör till tjänsten, tjänsteförhållandet eller förordnandet ska räknas som sådana uppgifter enligt 19–21 § i säkerhetsutredningslagen som kan förutsätta säkerhetsutredning. Eftersom tjänstemannens rätt att söka ändring genom besvär i myndighetens beslut som arbetsgivare inte inskränks eller annars begränsas i denna proposition kan de föreslagna bestämmelserna inte anses problematiska med avseende på bestämmelserna om rättsskydd i 21 § i grundlagen, då tjänstemannen har tillgång till effektiva rättsmedel.  

Avstängning från tjänsteutövning har karaktären av administrativ, interimistisk säkringsåtgärd, vars syfte är att säkerställa att myndighetsuppgifterna sköts på behörigt sätt. Avstängning från tjänsteutövning sker i första hand utifrån ett offentligt intresse. När den åtgärden övervägs ska dock särskild vikt fästas också vid rättsskyddet för den tjänsteman åtgärden gäller. Före ett beslut om avstängning från tjänsteutövning ska tjänstemannen höras enligt 66 § i statstjänstemannalagen. Enligt 43 § i statstjänstemannaförordningen (971/1994) ska respektive huvudförtroendeman eller förtroendeman beredas tillfälle att bli hörd innan beslut fattas om avstängning från tjänsteutövning, om inte avstängningen på grund av sakens natur ska träda i kraft omedelbart. I ett beslut om avstängning från tjänsteutövning får ändring sökas genom besvär enligt 57 § i statstjänstemannalagen. Enligt 40 § 2 mom. i statstjänstemannalagen ska den myndighet som har beslutat om avstängning från tjänsteutövning följa grunderna för avstängningen och vid behov fatta ett nytt beslut i ärendet om omständigheterna förändrats. Det ska i synnerhet bedömas om det fortfarande finns behov av avstängning från tjänsteutövning. Avstängning från tjänsteutövning är en interimistisk säkringsåtgärd, och den får inte fortgå längre än nödvändigt. Frågan om fortsatt avstängning från tjänsteutövning ska utan dröjsmål tas upp till avgörande när tjänstemannen så kräver. En tjänsteman som så önskar får då ett nytt överklagbart beslut i sitt ärende av myndigheten. På beslut om avstängning från tjänsteutövning, liksom på ett krav från en tjänsteman som är avstängd från tjänsteutövning gällande nytt beslut om tjänsteutövningen, tillämpas förvaltningslagen. I bestämmelserna betonas myndighetens skyldighet att på eget initiativ ta upp beslutet till ny granskning. 

Myndigheten får göra säkerhetsutredningar av person endast i de situationer när det är tillåtet enligt säkerhetsutredningslagen och enligt kriterierna i den lagen för att förebygga verksamhet som kan medföra skada för statens säkerhet, försvaret, Finlands internationella förbindelser, den allmänna säkerheten eller något annat med dessa jämförbart allmänt intresse eller säkerhetsarrangemang för skyddet av dessa intressen. I den övergångsbestämmelse i statstjänstemannalagen som ingår i propositionen föreskrivs därför och för tydlighetens skull att de nya 19 a § och 40 § 2 mom. 5 punkten i statstjänstemannalagen också ska tillämpas på tjänster och tjänsteförhållanden som har besatts före lagens ikraftträdande. Med beaktande av den exakta och detaljerade författningsgrunden för ansökan om säkerhetsutredningar, grunderna för dem och hela processen som helhet kan förslaget också anses uppfylla de accentuerade kraven på nödvändighet och proportionalitet. 

11.5  Krav på medborgarskap

Enligt 125 § 1 mom. i grundlagen kan genom lag bestämmas att endast finska medborgare får utnämnas till bestämda offentliga tjänster eller uppdrag. Den föreslagna ändringen i 7 § i statstjänstemannalagen bör bedömas i synnerhet med avseende på den grundläggande fri- och rättighet som gäller jämlikhet och förbud mot diskriminering enligt 6 § i grundlagen. Medborgarskap är en sådan i 6 § 2 mom. avsedd grund för särbehandling av person som inte utan godtagbart skäl får motivera en särbehandlande lagstiftning (GrUU 26/2010 rd) GrUU 33/2017 rd. I detta fall kan man anses att det finns ett godtagbart skäl för kravet på medborgarskap, och det begränsade tillämpningsområdet för grunden för särbehandling uppfyller proportionalitetskravet. Tillämpningsområdet för medborgarskapskravet har definierats tillräckligt exakt och noggrant avgränsat. 

Dessutom bör den föreslagna ändringen av 7 § i statstjänstemannalagen också bedömas med avseende på behörighetsvillkoren och utnämningsgrunderna för tjänster enligt 125 § i grundlagen. Det förslås att 10 punkten i paragrafen kompletteras i fråga om krav på medborgarskap för vissa tjänstemän vid arbets- och näringsministeriet och ämbetsverk inom dess förvaltningsområde. Den förslagna ändringen bedöms uppfylla kraven enligt 125 § 1 mom. i grundlagen. Krav på medborgarskap får endast ställas i begränsad utsträckning och av grundad anledning (RP 1/1998 rd, s. 180). Grunden för det föreslagna kravet på medborgarskap är uppgifter som har nära samband med försvars- och säkerhetssektorn, försörjningsberedskapen och livsviktiga samhällsfunktioner (se GrUU 33/2017 rd, s. 3 och där refererad tidigare praxis). I specialmotiveringen till paragrafen sägs det också särskilt att det vid tillämpningen av bestämmelsen bör ses till att kravet på medborgarskap inte blir en mer omfattande begränsning än vad som är nödvändigt med tanke på de faktiska kraven för uppgiften, och att likställighetsprincipen bör beaktas. Med beaktande av de grunder för att föreskriva om krav på medborgarskap som framförs i propositionen kan de förslagna bestämmelserna inte anses problematiska i förhållande till 6 och 125 § i grundlagen. 

Med stöd av vad som anförts ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.