1.1  Bakgrund

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering ska behovet av att revidera lagen om skiljeförfarande utredas och behövliga lagändringar beredas för att främja det finländska skiljeförfarandets konkurrenskraft. Lagen om skiljeförfarande genomgår en teknisk modernisering så att den motsvarar bästa internationella praxis. 

Sedan den gällande lagen om skiljeförfarande (967/1992) stiftades har endast små ändringar gjorts i den, vilka huvudsakligen har föranletts av revidering av annan lagstiftning. Lagen bör revideras med hänsyn till den utveckling som skett i samhället och näringslivet efter lagens ikraftträdande samt internationaliseringen av den kommersiella tvistlösningen.  

Lagen om skiljeförfarande motsvarar i huvudsak en modellag om det internationella kommersiella tvistlösningsförfarandet som FN:s kommission för internationell handelsrätt UNCITRAL antog 1985. Modellagen reviderades 2006 för att ta hänsyn till den internationella utvecklingen, speciellt i fråga om formkraven på skiljeavtal och de säkringsåtgärder som skiljemännen meddelar. 

1.2  Beredning

Vid justitieministeriet har det utarbetats en bedömningspromemoria om en revidering av lagen om skiljeförfarande (Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2024:16). I promemorian bedöms behovet av att revidera lagen om skiljeförfarande med beaktande av den internationella utvecklingen på området sedan lagen stiftades. Vissa praktiska behov av att uppdatera lagstiftningen har också kommit fram. 

Under remissbehandlingen förhöll sig remissinstanserna positiva till en revidering av lagen om skiljeförfarande. Remissinstanserna förhåller sig positiva eller neutrala till att lagen i och med reformen åtminstone ska närma sig UNCITRAL:s modellag. 

Justitieministeriet tillsatte den 13 november 2024 en arbetsgrupp med uppgift att bereda en revidering av lagen om skiljeförfarande. Justitieministeriet tillsatte samtidigt en uppföljningsgrupp med uppgift att följa och utvärdera arbetsgruppens arbete. Arbetsgruppens betänkande publicerades den 18 december 2025 (Den nya lagen om skiljeförfarande, Arbetsgruppens betänkande, Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2025:59). 

Arbetsgruppens betänkande var på remiss mellan den 18 december 2025 och den 6 februari 2026. Justitieministeriet bad 60 instanser yttra sig om betänkandet, bl.a. laglighetsövervakare, domstolar och intresseorganisationer. Ett sammandrag av remissvaren har utarbetats (Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2026:32). 

Rådet för bedömning av lagstiftningen lämnade sitt yttrande om utkastet till proposition den 28 maj 2026. 

De yttranden som inkom och övriga beredningsdokument som gäller propositionen finns till påseende i den offentliga tjänsten på adressen https://oikeusministerio.fi/sv/projekt-och-lagberedning med identifieringskod OM108:00/2023. Beredningen av proposition har fortsatt vid justitieministeriet utifrån arbetsgruppens betänkande och remissvaren om den. 

2.1  Lagstiftning

Lagen om skiljeförfarande trädde i kraft 1993. Bakgrunden till lagen var att den tidigare lagen om skiljeförfarande från 1928 inte längre motsvarade de krav som samhället ställer på skiljeförfarandet. I lagen har därefter gjorts endast små ändringar, som huvudsakligen har föranletts av revidering av annan lagstiftning. 

Nedan beskrivs det huvudsakliga innehållet i de bestämmelser som är väsentligast med tanke på detta förslag. 

I 2 och 3 § i lagen finns bestämmelser om skiljedomsmässighet och om formkraven på skiljeavtal. En privaträttslig tvistefråga om vilken förlikning är tillåten får genom ett avtal mellan parterna lämnas till slutligt avgörande av skiljemän. Ett skiljeavtal kan gälla både tvister som redan uppstått och tvister som i framtiden uppkommer av ett i avtalet angivet rättsförhållande, om inte något annat stadgas i lag. Skiljeavtalet ska avfattas skriftligen. 

Enligt 5 § i lagen får talan i en fråga som ska avgöras av skiljemän inte tas upp till prövning av en domstol, om motparten gör invändning därom innan han svarar i huvudsaken. En domstol eller någon annan myndighet kan oberoende av skiljeavtalet ändå meddela sådana interimistiska förordnanden och förbud som myndigheten enligt lag är behörig att meddela. 

Enligt 9 § ska en skiljeman i sitt uppdrag vara opartisk och oavhängig. I lagens 10 § föreskrivs det om jäv för skiljemän. En skiljeman ska på yrkande av en part förklaras jävig om han hade varit jävig att behandla saken som domare. Vidare ska en skiljeman förklaras jävig på grund av någon annan sådan omständighet som är ägnad att ge befogad anledning att betvivla skiljemannens opartiskhet eller oavhängighet. 

I 11 § i lagen finns bestämmelser om hur ett yrkande om jäv ska behandlas. Parterna kan komma överens om i vilken ordning ett yrkande om att en skiljeman ska förklaras jävig ska prövas. Om en skiljeman inte frånträder sitt uppdrag eller den andra parten inte godkänner yrkandet, ska skiljemännen avgöra frågan om jäv. En fråga om jäv får hänskjutas till domstol för prövning endast i samband med ett yrkande om att skiljedomen ska upphävas.  

Skiljemännen ska enligt 22 § bereda parterna erforderlig möjlighet att föra sin talan. I 22 § föreskrivs det att om inte något annat följer av bestämmelserna i lag ska vid behandlingen av saken iakttas vad parterna har kommit överens om med avseende på förfarandet. Om en sådan överenskommelse saknas har skiljemännen rätt att med beaktande av kraven på opartiskhet och snabbhet besluta om förfarandet. 

I 31 § föreskrivs det att skiljemännen ska grunda sin dom på lag. Om parterna har kommit överens om att en viss stats lag ska tillämpas när tvisten avgörs, ska skiljemännen grunda sin dom på denna lag. Skiljemännen får dock grunda sin dom på vad de anser skäligt (ex aequo et bono) om parterna så har överenskommit. 

Bestämmelser om skiljedomens form och delgivning finns i 36 och 37 § i lagen. En skiljedom ska avfattas skriftligen och undertecknas av samtliga skiljemän. Ett på behörigt sätt undertecknat exemplar av skiljedomen ska ges varje part vid skiljemännens sammanträde eller tillställas dem på något annat bevisligt sätt. 

I 38 och 39 § i lagen finns bestämmelser om rättelse av skiljedom och om tilläggsdom. En part får enligt lagen be skiljenämnden rätta ett uppenbart räkne- eller skrivfel eller något annat därmed jämförbart fel. Om inte parterna har kommit överens om något annat får en part också be skiljemännen meddela en tilläggsdom angående en fråga som skiljemännen inte har uttalat sig om i sin dom. 

Bestämmelser om skiljedomens ogiltighet finns i 40 § i lagen. En skiljedom är enligt lagen ogiltig om den gäller en fråga som enligt lag inte får avgöras genom skiljeförfarande, om den strider mot grunderna för Finlands rättsordning, om skiljedomen är så oklar eller ofullständig att av den inte framgår hur i saken har dömts eller om skiljedomen inte har avfattats skriftligen eller undertecknats av skiljemännen.  

En skiljedom kan enligt 41 § upphävas på talan av en part bl.a. om skiljemännen har överskridit sin befogenhet, om en skiljeman varit jävig eller om skiljemännen inte berett parterna erforderlig möjlighet att föra sin talan. En part ska väcka talan om upphävande av en skiljedom inom tre månader från delfåendet av domen.  

I lagens 46–49 § föreskrivs det om kostnaderna för skiljeförfarandet. Om inte något annat har överenskommits är parterna enligt lag solidariskt skyldiga att betala ersättning till skiljemännen för deras arbete och kostnader. Ersättningen ska vara skälig. Skiljemännen har rätt att av parterna kräva förskott på ersättningen eller säkerhet för den. Om inte parterna har kommit överens om något annat kan skiljemännen ålägga en part att helt eller delvis ersätta motpartens kostnader för skiljeförfarandet med iakttagande i tillämpliga delar av vad i rättegångsbalken föreskrivs om ersättning för rättegångskostnader. 

Bestämmelser om behörig domstol finns i 50 §. Talan om ogiltigförklarande eller upphävande av en skiljedom ska prövas vid tingsrätten på den ort där skiljedomen har meddelats. Ärenden som gäller utseende av skiljemän samt talan som gäller skiljeavtalets giltighet, bestånd och tillämplighet prövas vid tingsrätten på den ort där någon av parterna har hemvist eller, om ingen av parterna har hemvist i Finland, vid Helsingfors tingsrätt. Parterna kan komma överens om att ett sådant ärende prövas vid någon annan tingsrätt.  

Bestämmelser om skiljeförfarande i främmande stat samt om erkännande och verkställande av utländska skiljedomar finns i 51–55 § i lagen. Talan i en fråga som ska avgöras genom skiljeförfarande i en främmande stat får inte upptas till prövning om motparten gör invändning därom innan han svarar i huvudsaken, såvida inte skiljeavtalet är ogiltigt enligt den lag som ska tillämpas på det. En skiljedom som har meddelats i en främmande stat gäller i Finland, om den inte strider mot grunderna för Finlands rättsordning och om inte en part lägger fram en utredning över lagstadgade hinder för domens erkännande. En skiljedom som gäller i Finland ska på begäran verkställas. 

2.2  Praxis

Skiljeförfarande är en etablerad metod för att avgöra tvister i det finländska näringslivet. Tillgången till egentlig statistik om antalet skiljeförfaranden är dock begränsad. Enligt statistik från Centralhandelskammarens skiljedomsinstitut (The Finland Arbitration Institute, FAI) inleddes vid skiljedomsinstitutet totalt 75 skiljeförfaranden under 2024 och totalt 80 under 2025. Till de vanliga ärendekategorier som behandlades i skiljeförfarande hörde tvister som gäller företagsaffärer, byggentreprenader och aktieägaravtal. Av statistiken framgår inte hur många skiljeförfaranden som ägde rum i Finland. Det finns ingen motsvarande statistik över antalet ad hoc-förfaranden som äger rum i Finland, men de antas vara färre än antalet skiljeförfaranden vid Centralhandelskammarens skiljedomsinstitut. Vid Internationella handelskammarens (ICC) skiljedomsinstitut och Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut (SCC) har det dessutom årligen förekommit enstaka skiljeförfaranden där Finland varit säte för förfarandet och man därför tillämpat den finska lagen om skiljeförfarande. 

Det finns inte heller någon heltäckande statistik över antalet ärenden med anknytning till skiljeförfarande som inletts vid domstolar, såsom en skiljedoms upphävande, ogiltighet eller verkställande. Av domstolsstatistiken framgår det att 16 ärenden som hänför sig till verkställande av skiljedom avgjordes 2024. På basis av utredningen Challenging Arbitral Awards in the Nordics 2024 Survey som publicerades 2025 bedöms antalet ärenden som gäller skiljedoms upphävande eller ogiltighet i Finland ändå vara mycket lågt, högst omkring tio fall per år. På grundval av utredningen och praktiska observationer är också antalet övriga domstolsärenden som rör skiljeförfarande ringa. 

Högsta domstolen har meddelat flera avgöranden om skiljeförfarande sedan lagen trädde i kraft. Nedan presenteras de avgöranden som är väsentliga med tanke på detta förslag i form av exempel. Avgörande HD:2020:89 fastställde att skiljeklausulen enligt etablerad praxis bedöms som ett oavhängigt avtal, separat från huvudavtalet, även om den införts i samma handling som huvudavtalet. I avgörande HD:2023:38 ansågs att förbudet mot sökande av ändring enligt 17 § 3 mom. i lagen om skiljeförfarande endast gäller det beslut genom vilket en skiljeman utsetts. I avgörande HD:2025:76 bedömdes när tidsfristen enligt 41 § i lagen om skiljeförfarande för talan om upphävande av skiljedomen börjar löpa i en situation där skiljedomen hade sparats i ett elektroniskt dokumenthanteringssystem och dess undertecknade pappersexemplar hade tillställts parterna senare. Högsta domstolen ansåg att tidsfristen räknas från mottagandet av ett undertecknat pappersexemplar. 

Bästa praxis inom området skiljeförfarande har sammanställts i flera anvisningar som godkänts av organisationer. Dessa omfattar bl.a. internationella advokatorganisationen IBA:s (International Bar Association) riktlinjer för jävfrågor (IBA Guidelines on Conflicts of Interest in International Arbitration, 2024) och IBA:s regler för bevisning (IBA Rules on the Taking of Evidence in International Arbitration, 2020). Dessa anvisningar utgör viktiga källor för tolkning i synnerhet i internationella skiljeförfaranden.  

2.3  EU-rätten och internationella förpliktelser

Det har inte antagits någon unionslagstiftning om skiljeförfarande. Skiljeförfarandet har också uttryckligen uteslutits från tillämpningsområdet för Bryssel I a-förordningen (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och Rom I-förordningen (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.  

Unionens domstol har i sin rättspraxis behandlat skiljeförfarande i olika sammanhang, bl.a. vid bedömning av förenligheten mellan skiljeförfaranden som bygger på avtal om investeringsskydd och unionsrätten (Achmea, C-284/16; Komstroy, C-741/19) samt i ett ärende som gällde påtvingat skiljeförfarande (Royal Football Club Seraing, C-600/23). Dessa avgöranden har dock i princip ingen betydelse varken för kommersiella skiljeförfaranden som bygger på partsautonomi eller för detta förslag.  

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan Europakonventionen), som Finland anslutit sig till, garanterar var och en som omfattas av Finlands jurisdiktion de rättigheter och friheter som fastställts i konventionen. Artikel 6 tryggar rätten till en rättvis och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Enligt rättspraxis för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan Europadomstolen) kan en fysisk eller juridisk person avstå från sina rättigheter enligt artikel 6 genom att ingå ett skiljeavtal. För att avståendet ska ha önskad effekt ska det vara frivilligt, otvetydigt och lagligt, och skiljeförfarandet ska tillhandahålla tillräckliga processuella garantier (se Suovaniemi and Others v. Finland, 31737/96). 

Finland har ratificerat och satt i kraft konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, som ingicks i New York den 10 juni 1958 (nedan New York-konventionen). Konventionen ålägger konventionsstaterna att erkänna skriftligt avfattade skiljeavtal samt att erkänna och genomföra skiljedomar som meddelats i andra konventionsstater, om det inte finns ett hinder för erkännandet i konventionen. 

2.4  Bedömning av nuläget

Allmänt 

Lagen om skiljeförfarande har varit i kraft i mer än 30 år. Den har skapat en långvarig och i sig fungerande grund för skiljeförfarandet i Finland. Lagen bygger i stor utsträckning på UNCITRAL:s ursprungliga modellag som godkändes 1985. Efter att modellagen stiftades har den reviderats 2006 i synnerhet i fråga om skiljeavtalets formkrav och de säkringsåtgärder som skiljemännen meddelar. Vid revideringen finns det skäl att bedöma de ändringar som gjorts i modellagen också nationellt. Även om innehållet i lagen om skiljeförfarande i huvuddrag motsvarar den ursprungliga modellagen, skiljer den sig i struktur och ordalydelse. UNCITRAL har inte klassificerat lagen som baserad på modellagen. Avsaknaden av UNCITRAL:s godkännande kan bedömas ha en negativ inverkan på Finlands attraktionskraft som säte för internationella skiljeförfaranden, eftersom utländska aktörer inte kan lita på att Finlands lag motsvarar bestämmelserna i den internationellt kända modellagen. Enligt UNCITRAL:s klassificering har i nuläget 93 stater av 127 en lagstiftning som bygger på modellagen. UNCITRAL:s godkännande av att en lag om skiljeförfarande bygger på modellagen har internationellt betraktats som ett tecken på ett positivt förhållningssätt gentemot skiljeförfarande, och att tolkningen av lagen är förutsägbar i staten i fråga. Att uppnå denna klassificering har därför setts som viktigt vid revideringen. Lagen om skiljeförfarande behöver revideras också för att ta hänsyn till den internationella utveckling och digitalisering som skett på området. Nedan granskas de viktigaste ändringsbehoven i lagen med tanke på denna proposition. 

Skiljeavtal 

Den privaträttslighet som enligt 2 § i lagen utgör en förutsättning för att en tvist ska kunna avgöras genom skiljeförfarande innebär i princip att tvistefrågor som omfattas av de allmänna domstolarnas behörighet är skiljedomsmässiga, medan s.k. förvaltningstvistemål som omfattas av förvaltningsdomstolens behörighet inte är det. I sig står det klart att också ett offentligt samfund kan vara part i en privaträttslig tvistefråga. En rättstvist som gäller en myndighets privaträttsliga åtgärder och en myndighets verksamhet som part i ett privaträttsligt förhållande behandlas i en civilprocess.  

I praktiken är gränsen mellan civilprocess och förvaltningsprocess i nuläget föremål för ganska omfattande tolkningsutrymme, varför hänvisningen till privaträttsliga tvistefrågor i bestämmelsen om skiljedomsmässighet inte har betraktats som oproblematisk. Det är svårt att fastställa om ärenden som gäller offentliga samfunds verksamhet är privaträttsliga och tolkningsutrymmet har ökat i och med utkontrakteringen och bolagiseringen av de offentliga samfundens funktioner. Definitionen har ansetts vara inexakt och delvis överlappande med de andra kriterierna som uppställts för skiljedomsmässighet. Det är motiverat att ändra lagen så att privaträttsligheten slopas som förutsättning för skiljedomsmässighet. 

I 3 § föreskrivs det att skiljeavtalet ska avfattas skriftligen. Också de andra sätten att ingå avtal som nämns i bestämmelsen uppfyller kravet på skriftlig form. Bestämmelsens formulering är till följd av den tekniska utvecklingen delvis föråldrad. Formkravet har ringa praktisk betydelse eftersom den internationella utvecklingen hat lett till en allt friare tolkning kravet på skriftliga skiljeavtal. Formkravet förblir ouppfyllt framför allt i de fall där skiljeförfarandet har avtalats helt muntligt utan hänvisningar till någon skriftlig text som preciserar innehållet i skiljeavtalet. Den allmänna internationella utvecklingen syns också i att den 2006 reviderade modellagen inte längre förutsätter att skiljeavtalet ska uppfylla några formkrav. Det anses också vara ologiskt att ett kommersiellt avtal med ett ytterst högt ekonomiskt värde i princip är formfritt, men inte den skiljeklausul som ingår i avtalet. Däremot står det klart att det är svårt att bevisa att ett skiljeavtal har ingåtts och vad det innehåller om avtalet har ingåtts helt muntligt utan någon som helst hänvisning till en text. Eftersom formkravet kan betraktas som föråldrat och dåligt anpassat till näringslivet avtalspraxis är det motiverat att helt slopa det. 

Skiljenämndens sammansättning 

I 10 § som gäller skiljemans jäv hänvisas till nationella bestämmelser om domares jäv. Hänvisningen har ansetts göra bestämmelsen svårbegriplig, i synnerhet för utländska användare av skiljeförfarande. Det är motiverat att ändra bestämmelserna om jäv så att hänvisningen slopas och bestämmelserna förs närmare regleringen i modellagen.  

Dessutom har bestämmelserna om hur ett yrkande om jäv ska behandlas ansetts vara bristfälliga, eftersom frågan om en skiljemans jäv inte kan hänskjutas till domstol för prövning förrän efter att skiljedomen har meddelats. Om jävfrågan kan avgöras slutligt redan under skiljeförfarandet, finns det ingen risk för att skiljedomen senare upphävs till följd av jäv. Det är motiverat att ändra bestämmelserna enligt modellagen så att jävfrågor kan föras till domstol för prövning redan medan skiljeförfarandet pågår, om yrkandet om jäv har avslagits. För att detta inte ska leda till betydande dröjsmål i skiljeförfarandet, bör det samtidigt föreskrivas att behandlingen av jävfrågan vid domstol inte förhindrar ett fortsatt skiljeförfarande eller meddelande av skiljedom.  

Skiljenämndens behörighet 

En internationellt etablerad princip inom skiljeförfarande är principen om skiljemännens kompetens-kompetens, vilken avser skiljemännens behörighet att som en del av skiljeförfarandet självständigt avgöra frågan om deras egen behörighet. Skiljemännen har behörighet att själva avgöra de frågor som gäller skiljeavtalets existens, giltighet och tillämpningsområde. I lagen finns inga bestämmelser om skiljemännens behörighet att besluta om sin egen behörighet eller om förfarandet i en situation där en part bestrider skiljemännens behörighet. Detta har ansetts vara en brist. Det har också ansetts problematiskt att skiljemännens avgörande om att de saknar behörighet inte kan hänskjutas till domstol för prövning.  

Lagen saknar också bestämmelser om separabilitetsprincipen, som innebär att skiljeavtalet bedöms som ett oavhängigt avtal, separat från huvudavtalet. Separabilitetsprincipen är en etablerad princip både internationellt och i gällande finsk rätt. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD:2020:89 bekräftat att skiljeklausulen utgör ett separat avtal i förhållande till huvudavtalet, även om den införts i samma handling som huvudavtalet. 

I lagen finns inga bestämmelser om skiljemännens behörighet att meddela säkringsåtgärder eller interimistiska förordnanden. 

Lagen bör revideras så att den inkluderar uttryckliga bestämmelser om skiljemännens behörighet att besluta om sin egen behörighet och om säkringsåtgärder.  

Behandling i skiljeförfarande 

En central princip som ska iakttas vid skiljeförfarande är jämlik behandling av parterna, vilket också indirekt framgår av gällande lag (23 §). Lagen bör kompletteras så att den innehåller en uttrycklig bestämmelse om skiljemännens skyldighet att behandla parterna jämlikt som motsvarar den i modellagen.  

I lagen finns inga uttryckliga bestämmelser om hur parternas passivitet påverkar behandlingen av ärendet. Av förarbetena till lagen framgår ändå att man i skiljeförfaranden inte kan meddela en tredskodom som grundar sig på svarandens passivitet, som i domstolsprocesser, utan att skiljemännen ska pröva ärendet utifrån det material som finns att tillgå. Det är motiverat att komplettera lagen med bestämmelser om följder av parternas underlåtenhet som motsvarar modellagen.  

Skiljedom 

Bestämmelserna om skiljedom i lagen har ansetts vara delvis föråldrade och bristfälliga. Av lagen framgår inte hur man fastställer vilken lag som ska tillämpas när tvisten avgörs, om inte parterna har kommit överens om saken. Lagen saknar bestämmelser om motiveringen till skiljedomen och tolkningen av domen. Lagen motsvarar inte heller nuvarande teknisk praxis när det gäller t.ex. elektronisk underskrift och elektronisk delgivning. Bestämmelserna om skiljedom bör kompletteras till dessa delar. 

Regleringen om rättegångskostnader har ansetts dåligt lämpad för skiljeförfarandet, i synnerhet till den del som regleringen hänvisar till bestämmelser i rättegångsbalken. Efter att lagen om skiljeförfarande stiftades har det i rättegångsbalken gjorts flera sådana undantag i förlorarens huvudsakliga ersättningsskyldighet som inte lämpar sig väl för skiljeförfarandet. Regleringen bör förtydligas så att lagen innehåller självständiga bestämmelser om skyldigheten att ersätta rättegångskostnader och hänvisningen till bestämmelserna i rättegångsbalken stryks. 

Dessutom bör bestämmelserna om förskott och säkerhet för arvoden till medlemmar i skiljenämnden kompletteras.  

Skiljedomens ogiltighet och upphävande 

Bestämmelserna om skiljedomens ogiltighet och upphävande har ansetts otydliga och internationellt sett exceptionella. I synnerhet bestämmelserna om ogiltighet har ansetts försvaga rättssäkerheten, eftersom ogiltighet kan åberopas utan tidsgräns. Bestämmelserna om ogiltighet har också ansetts vara särskilt problematiska med tanke på konkurrenskraften hos skiljeförfarandeverksamheten i Finland. Uppdelningen av klandergrunder i grunder för ogiltighet och grunder för upphävande av skiljedomar motsvarar varken modellagen eller den internationella linjen. Möjligheten att väcka talan om ogiltighet utan tidsgräns finns veterligen endast i Finland och Sverige. Regleringen bör ändras så att uppdelningen i grunder för ogiltighet och grunder för upphävande slopas, liksom också rätten att väcka talan om ogiltighet utan tidsgräns. En del av grunderna för ogiltighet i den gällande lagen, dvs. att skiljedomen är oklar eller har avfattats i fel form, är sådana att de inte behöver inkluderas i lagen som klandergrunder. Om det av skiljenämndens avgörande inte framgår hur i saken har dömts eller om avgörandet inte uppfyller de lagstadgade kraven på skiljedomar, kan detta avgörande inte över huvud taget ha en skiljedoms verkningar. Dessa grunder är inte heller klandergrunder i enlighet med modellagen.  

Den långa klanderprocessen har ansetts vara problematisk med tanke på skiljeförfarandets snabbhet och effektivitet. För att förkorta klanderprocesser bör lagen ändras så att talan om upphävande i regel behandlas endast i en instans och tidsfristen för att väcka talan om upphävande förkortas. 

Erkännande och verkställighet av skiljedomar 

Lagen om skiljeförfarande skiljer sig från modellagen i att verkställigheten av en skiljedom styrs av olika bestämmelser beroende på om skiljedomen meddelats i Finland eller i en annan stat. Regleringen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar har också ansetts vara svårbegriplig. Bestämmelserna om erkännande och verkställighet av skiljedomar bör föras närmare modellagen. 

Övrigt 

Det är ändamålsenligt att revidera lagen så att domstolsförfarandena koncentreras inom domstolsväsendet för att säkerställa sakkunskapen. En koncentration främjar en stark sakkunskap och en enhetlig rättspraxis i dessa frågor.  

I lagen saknas bestämmelser om flerparts- och fleravtalsförfaranden samt om fastställandet av den lag som tillämpas på skiljeavtalet. Lagen bör kompletteras till dessa delar. 

Lagens terminologi 

Finska språknämnden framförde 2007 ett ställningstagande om att främja ett könsneutralt språkbruk i Finland. I ställningstagandet hänvisas till Europarådets rekommendation om ett könsneutralt språk. Centralhandelskammarens skiljedomsinstitut övergick till en könsneutral terminologi redan den 1 januari 2024, varvid dess regler uppdaterades så att förleden välimies- i finska termer slopades och ersattes med förleden välitys-. I de finskspråkiga reglerna ersattes välimiesmenettely (skiljeförfarande) med välitysmenettely, välimiesoikeus (skiljenämnd) med välitysoikeus och välimies (skiljeman) med välitystuomari. 

Vid revideringen av lagen om skiljeförfarande bör terminologin i lagstiftningen ändras så att den blir könsneutral. Det föreslås att välimiesmenettely (skiljeförfarande) ersätts med välitysmenettely och välimiesoikeus (skiljenämnd) med välitysoikeus. Termen välimies (skiljeman) ersätts med välitysoikeuden jäsen, på svenska medlem i skiljenämnd. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Vid beredningen av propositionen bedömdes behovet av speciallagstiftning som skydd för en mikro- eller småföretagare eller arbetstagare som är part i ett skiljeavtal. Man har bedömt huruvida lagen borde inkludera ett undantag för mikro- och småföretagare som motsvarar 1 d § i konsumentskyddslagen. Enligt undantaget skulle en skiljeklausul i ett avtal som ingåtts innan tvisten uppstått inte binda den mikro- eller småföretagare som är avtalspart. Detta villkor hindrar inte att parterna avtalar om behandling av tvisten i skiljeförfarande efter att tvisten har uppstått. Ett eventuellt behov av denna undantagsbestämmelse har motiverats med mikro- och småföretagares ojämlika förhandlingsposition i förhållande till ett stort företag vid överenskommelse om skiljeförfarande samt med effekten av skiljeförfarandets kostnader på mikro- och småföretagares möjligheter att hänskjuta tvisten till skiljeförfarande för behandling. Vid beredningen bedömdes också huruvida det finns behov av en motsvarande undantagsbestämmelse när det gäller skiljeklausuler i arbetsavtal för att skydda arbetstagare. 

Högsta domstolen har bedömt oskäligheten hos en skiljeklausul som ingår i ett avtal mellan näringsidkare i sina avgöranden HD:2003:60 och HD:1996:27 och oskäligheten i en skiljeklausul som ingår i ett arbetsavtal i sitt avgörande HD:2024:36. Skiljeklausulen lämnades obeaktad på grund av oskälighet i avgörande HD:2003:60 med stöd av 36 § i lagen om rättshandlingar och i avgörande HD:2024:36 med stöd av 10 kap. 2 § i arbetsavtalslagen. Vid bedömningen av en skiljeklausuls oskälighet har man i rättspraxis tagit hänsyn till parternas förhandlingsposition vid överenskommelsen om skiljeklausulen och i synnerhet huruvida villkorets tillämpning oskäligt försvagar den ena partens möjlighet till rättsskydd på grund av skiljeförfarandets kostnader. 

Vid sin bedömning av en skiljeklausuls oskälighet har Högsta domstolen med stöd av 10 kap. 2 § i arbetsavtalslagen ansett att särskild uppmärksamhet bör fästas vid en persons ställning som arbetstagare, dvs. huruvida personen är en vanlig arbetstagare eller innehar en ledande ställning, samt omständigheterna vid avtalets ingång och tillgången till rättslig prövning, med särskild hänsyn till rättegångskostnaderna (HD:2024:36, punkterna 11–12).  

Redan i nuläget är det således möjligt att avvika från skiljeavtalets bindande karaktär med stöd av 36 § i lagen om rättshandlingar eller 10 kap. 2 § i arbetsavtalslagen ifall skiljeklausulen vid bedömning av parternas position, omständigheterna vid avtalets ingång och tillgången till rättslig prövning kan betraktas som oskälig.  

Vid beredningen ansåg man att användning av skiljeförfarande i ärenden där en av parterna är ett mikro- eller småföretag i allmänhet har varit motiverat och ändamålsenligt för ett sådant företag. Till de relativt vanliga ärenden som behandlas i skiljeförfarande hör tvister som gäller aktieägaravtal. Enligt statistik från Centralhandelskammarens skiljedomsinstitut utgjorde tvister som gäller aktieägaravtal 10 procent av det totala antalet skiljeförfaranden 2022, 24 procent 2023, 13 procent 2024 och 10 procent 2025. I tvister som gäller aktieägaravtal kan parterna vara holdingbolag, som trots att bolagen kan ha omfattande tillgångar klassificeras som mikroföretag enligt bokföringslagen. Något undantag för mikro- eller småföretagare när det gäller skiljeklausulens bindande karaktär ingår varken i lagstiftningen i jämförelseländerna eller i modellagen. 

I arbetsavtal används skiljeklausuler i praktiken bara om arbetstagaren innehar en ledande position eller utför sakkunniguppgifter som är förknippade med särskilda sekretessintressen. I arbets- och direktörsavtal har man i samband med skiljeklausulen ofta kommit överens om att arbetsgivaren betalar kostnaderna för skiljeförfarandet, antingen delvis eller i sin helhet. Då medför skiljeförfarandet åtminstone för arbetstagaren inte nödvändigtvis några tilläggskostnader jämfört med processer som behandlas i domstolarna. Enligt statistik från Centralhandelskammarens skiljedomsinstitut utgjorde tvister som gäller direktörs- och andra arbetsavtal 6 procent av det totala antalet skiljeförfaranden 2022, 1 procent 2023 och 5 procent 2024.  

Parterna väljer vanligen skiljeförfarandet som tvistlösningsmetod på grund av de fördelar som förknippas med det, såsom ett konfidentiellt och snabbt förfarande. Vid beredningen ansågs den kategoriska obundenheten eller annan begränsning av avtalsfriheten i skiljeavtal således inte vara motiverat när det gäller arbetsavtal och avtal där en mikro- eller småföretagare utgör part. 

Vid beredningen bedömdes det också huruvida lagen bör innehålla bestämmelser om vilka förutsättningar som krävs för att skiljeklausulen i ett arbetsavtal eller en mikro- eller småföretagares avtal inte ska vara bindande. Vid beredningen ansågs det att det är ytterst svårt att föreskriva om allmänt tillämpliga kriterier, eftersom bedömningen av oskälighet i praktiken kräver en prövning från fall till fall, där man bör ta hänsyn till flera faktorer som eventuellt är relevanta. En sådan prövning är redan i nuläget möjlig med stöd av 36 § i lagen om rättshandlingar eller 10 kap. 2 § i arbetsavtalslagen. 

Vid beredningen bedömdes därför att det inte finns något behov av att ändra lagstiftningen när det gäller den skiljeklausul som ingår i ett avtal mellan näringsidkare eller i ett arbetsavtal. 

Vid beredningen bedömdes också bestämmelserna om skiljeförfarandets kostnader med tanke på en mikro- eller småföretagare eller en arbetstagare som är part i förfarandet. Det kan antas att kostnaderna för skiljeförfarande inte nödvändigtvis är avsevärt högre än kostnaderna för ett domstolsförfarande, om tvistefrågan behandlas i flera rättsinstanser. I propositionen föreslås det att det i lagen om skiljeförfarande inkluderas en ny bestämmelse om fördelningen av kostnader, där man inte längre hänvisar till rättegångsbalkens bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader. Enligt förslaget kan skiljenämnden vid prövning av kostnadernas fördelning mellan parterna också ta hänsyn till andra omständigheter utöver ärendets slutresultat och parternas försummelse av skyldigheten att bidra. Parternas ersättningsskyldighet för arvoden till skiljenämnden är i regel solidarisk, liksom i nuläget, men enligt den föreslagna nya bestämmelsen är det möjligt att avvika från denna solidaritet om det finns en grundad anledning. De föreslagna bestämmelserna gör det möjligt att vid avgörandet av kostnader också beakta en mikro- eller småföretagares eller en arbetstagares position. 

5.2  Utländsk lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

6.1  Sammandrag av remissvaren

Justitieministeriet bad 60 instanser (ministerier, statliga ämbetsverk och inrättningar, domstolar, föreningar, intresseorganisationer och sakkunniga) yttra sig om arbetsgruppens betänkande. Sammanlagt 36 yttranden lämnades. Yttrandena finns tillgängliga i webbtjänsten utlåtande.fi samt på adressen https://oikeusministerio.fi/sv/projekt-och-lagberedning med identifieringskod OM108:00/2023. Ett sammandrag av remissvaren har utarbetats (Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2026:32). 

I remissvaren vann arbetsgruppens förslag till en ny lag om skiljeförfarande allmänt understöd och man ansåg att reformen är behövlig. Remissinstanserna förhöll sig i huvudsak positiva till arbetsgruppens förslag. Remissinstanserna förhöll sig i allmänhet positiva till en reform av lagen så att den i princip motsvarar UNCITRAL:s modellag. 

Propositionen och dess motiveringar har vid den fortsatta beredningen bearbetats på grundval av remissvaren. 

De flesta remissinstanser ansåg att en koncentration av domstolsärendena som gäller skiljeförfarande är ändamålsenlig för att trygga sakkunskapen och en enhetlig rättspraxis (bl.a. justitiekanslern i statsrådet, högsta domstolen, Helsingfors hovrätt, Västra Nylands tingsrätt och Domstolsverket). 

En del remissinstanser förhöll sig ändå reserverade till förslaget att vissa ärenden som gäller skiljeförfarande ska behandlas i hovrätten som första instans och inte i tingsrätten (bl.a. högsta domstolen, Domstolsverket och Finlands domareförbund ry). Förslaget ändrades inte till denna del vid den fortsatta beredningen. Enligt förslaget ska Helsingfors hovrätt behandla ärenden som gäller upphävande och verkställighet av skiljedom. Dessa ärenden skiljer sig från de tvistemål som behandlas i tingsrätten som första instans, eftersom ärendet redan före domstolsbehandlingen har behandlats och avgjorts genom skiljeförfarande. Domstolen ska inte pröva skiljedomens materiella korrekthet, utan huruvida det finns grunder för att upphäva skiljedomen eller förvägra dess verkställighet. På motsvarande grunder behandlas också i Sverige t.ex. ärenden som gäller upphävande av skiljedom i hovrätten som första instans. Det kan anses motiverat att också ärenden som gäller jäv hos en medlem i skiljenämnden, skiljenämndens behörighet och verkställighet av säkringsåtgärd som skiljenämnden meddelat behandlas i hovrätten som första instans. Dessa ärenden har också redan avgjorts av skiljenämnden och domstolen ska delvis bedöma samma grunder som i ärenden som gäller upphävande och verkställighet av skiljedom.  

Till propositionen har det fogats förfarandebestämmelser om de domstolsärenden som gäller skiljeförfarande. Bestämmelserna om rätten att söka ändring har preciserats. Sökande av ändring i ärenden som avgjorts i Helsingfors hovrätt som första rättsinstans kräver att högsta domstolen beviljar besvärstillstånd. 

Vid den fortsatta beredningen har bestämmelserna om de säkringsåtgärder som skiljenämnden meddelar ändrats på grundval av remissinstansernas iakttagelser (bl.a. Utsökningsverket och professor Tuula Linna). Propositionen har preciserats så att stadfästandet av en säkringsåtgärd så att den blir verkställbar kräver att säkringsåtgärden till sin natur och sitt innehåll är sådan att den kan verkställas som sådan med stöd av utsökningsbalken (705/2007). Stadfästandet av en säkringsåtgärd så att den blir verkställbar kräver således att den kan verkställas på motsvarande sätt som en säkringsåtgärd som domstolen bestämt. Till propositionen har också fogats bestämmelser om verkställigheten av en säkringsåtgärd som domstolen har stadfäst som verkställbar. 

En del remissinstanser ansåg att det för att skydda mikro- eller småföretagare eller arbetstagare behövs motsvarande specialbestämmelser som i gällande lagstiftning för skydd av konsumenten, så att en skiljeklausul i ett avtal som ingåtts innan tvisten uppstått inte binder mikro- eller småföretagaren eller arbetstagaren (bl.a. Företagarna i Finland rf, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf och STTK rf). Förslaget ändrades inte till denna del vid den fortsatta beredningen. Motiveringarna till förslaget framgår av avsnitt 5.1 om alternativa handlingsvägar.  

Ändringen av lagens terminologi så att den blir könsneutral vann brett understöd. En del av remissinstanserna föreslog dock termen ”välitystuomari” (skiljedomare) i stället för den föreslagna termen ”välitysoikeuden jäsen” (medlem i skiljenämnden) (bl.a. Suomen Asianajajat och Skiljedomsrättsliga föreningen i Finland ry). Propositionens terminologi ändrades inte vid den fortsatta beredningen. Det är motiverat att termen domare i lagstiftningen endast hänvisar till en medlem av en statlig domstol.  

Ändringen av lagens terminologi medför ändringsbehov i många andra lagar. Vid den fortsatta beredningen har propositionen kompletterats med dessa anknytande lagar.  

I propositionen har det också gjorts andra kompletteringar och preciseringar på grundval av remissvaren.  

6.2  Yttrande från rådet för bedömning av lagstiftningen

Rådet för bedömning av lagstiftningen lämnade sitt yttrande om utkastet till proposition den 28 maj 2026. Rådet ansåg att utkastet till regeringens proposition uppfyller kraven i anvisningarna om konsekvensbedömning vid lagberedning väl. Som föremål för utveckling föreslog rådet att det i propositionen beskrivs huruvida tvistlösningskostnaderna och den administrativa bördan minskar i företagen samt på vilket sätt ändringarna främjar konkurrenskraften. Dessutom rekommenderade rådet att det i propositionen bedöms om förslaget kan ha konsekvenser för skyddet för arbetstagare. 

Till följd av yttrandet från rådet för bedömning av lagstiftningen har betydelsen av UNCITRAL:s modellag för konkurrenskraften hos skiljeförfarandeverksamheten i Finland beskrivits närmare i propositionen, liksom också förslagets konsekvenser för företagens tvistlösningskostnader och administrativa börda. Dessutom har konsekvensbedömningen kompletterats med en bedömning av förslagets konsekvenser för arbetstagare och mikro- eller småföretagare. 

7.1  Lag om skiljeförfarande

1 kap.Allmänna bestämmelser  

1 §. Lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. tillämpas lagen på skiljeförfaranden med säte i Finland. Till skillnad från 51–55 § i gällande lag, innehåller lagen inte längre några separata bestämmelser om skiljeförfarande i en främmande stat. Av 2 och 4 mom. framgår till vilka delar denna lag tillämpas om skiljeförfarandets säte är utomlands. 

I 2 mom. föreslås det att 8 och 9 § om förhållandet mellan skiljeförfarande och domstolsförfarande tillämpas också om skiljeförfarandets säte är utomlands eller ännu inte har bestämts. I 8 § i lagen finns bestämmelser om hur skiljeavtalet påverkar domstolens behörighet att behandla ett ärende och i 9 § finns bestämmelser om domstols behörighet att meddela säkringsåtgärder medan ett ärende behandlas av skiljenämnden. 

Lagen innehåller flera bestämmelser som behöver tillämpas också när sätet för skiljeförfarandet ännu inte har bestämts. Dessa inkluderar antalet medlemmar i skiljenämnden, tillsättande av skiljenämnden samt bestämmelser om hur en medlem i skiljenämnden förklaras jävig eller skiljs från uppdraget. I 3 mom. föreslås därför att 10, 12, 13, 15 och 16 § i lagen också tillämpas trots att sätet för skiljeförfarande ännu inte har bestämts, om minst en av parterna har hemvist i Finland.  

Enligt 4 mom. tillämpas bestämmelserna i 8 § också på erkännande och verkställighet av skiljedomar som meddelats utomlands. Till skillnad från nuläget omfattas således verkställighet av skiljedomar som meddelats i Finland och utomlands i regel av ett enhetligt regelverk.  

2 §. Mottagande av delgivning. I 2 § föreskrivs det om delgivning av handlingar och andra meddelanden till parterna i skiljeförfarandet. Paragrafen innehåller bestämmelser om sättet och tidpunkten för delgivning. Paragrafen gäller också meddelande om att skiljeförfarandet inleds och delgivning av skiljedom. Paragrafen motsvarar huvudsakligen artikel 3 i modellagen. 

Enligt 1 mom. anses skriftlig delgivning ha tagits emot den dag då den har lämnats till mottagaren eller en företrädare för mottagaren personligen, eller levererats till mottagarens verksamhetsställe, bostadsort eller adress. Om en handling eller ett annat meddelande delges elektroniskt, anses meddelandet ha tagit emot när det har sänts som ett elektroniskt meddelande till en av mottagaren uppgiven eller godkänd elektronisk adress på ett sådant sätt att leveransen kan verifieras. Med elektronisk adress avses utöver e-postadress t.ex. åtkomsträtt till ett elektroniskt system. Om mottagarens eller företrädarens vistelseort inte är känd och inte genom skäliga åtgärder kan utredas, anses skriftlig delgivning ha tagits emot den dag då den bevisligen sändes till mottagarens senaste kända verksamhetsställe, bostadsort eller adress. 

Enligt 2 mom. tillämpas paragrafen inte på förfaranden i domstol. 

3 §. Avstående från rättighet. Paragrafen motsvarar i huvudsak artikel 4 i modellagen och innehåller bestämmelser om när en part anses ha avstått från sin rätt att motsätta sig ett felaktigt förfarande och sin rätt att åberopa procedurfel vid skiljeförfarandet eller i domstol.  

Om skiljeförfarandet har avvikit från en sådan bestämmelse i denna lag som parterna kan avvika från eller från vad som överenskommits i skiljeavtalet, ska parten motsätta sig denna avvikelse antingen inom den tid som satts ut för detta eller, om ingen sådan tid finns, utan obefogat dröjsmål efter att procedurfelet kom till partens kännedom. I annat fall anses parten ha avstått från sin rätt att motsätta sig procedurfelet under skiljeförfarandet eller i domstol. Tidsfristen för att motsätta sig kan grunda sig på lag, ha överenskommits mellan parterna eller satts ut av skiljenämnden. I lagen finns bestämmelser om tidsfristen för att t.ex. åberopa jäv (15 § 2 mom.) och överskriden behörighet (18 § 3 mom.) i skiljeförfarandet samt om tidsfristen för att hänskjuta dessa frågor till domstol för prövning (15 § 3 mom. och 18 § 4 mom.). 

Paragrafen gäller en parts avstående från att motsätta sig ett känt procedurfel både under skiljeförfarandet och som grund för upphävande av skiljedom eller som grund för att förvägra verkställighet. Paragrafen är till sitt tillämpningsområde mer omfattande än 41 § 2 mom. i den gällande lagen, vilket endast gäller hur avståendet påverkar grunden för upphävande av skiljedom.  

4 §. Omfattningen av domstolens behörighet. I paragrafen föreslås det att en domstol är behörig i ett ärende som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag endast om så föreskrivs i denna lag. Under den nuvarande lagen har det vid domstolen ibland förekommit fastställelsetalan, där en part yrkar att domstolen ska fastställa skiljeavtalets bestånd och giltighet eller att tvisten hör till skiljeavtalets tillämpningsområde eller att ett skiljeavtal som ger skiljenämnden behörighet inte existerar. Behovet att väcka denna typ av talan hänför sig till bestämmelserna om behörighet i den gällande lagen, enligt vilka det t.ex. inte är möjligt att upphäva ett negativt beslut om behörighet som fattats av skiljenämnden. Den föreslagna lagen innehåller rättsmedlen för detta syfte, varför det inte längre finns behov av att väcka fastställelsetalan. Fastställelsetalan utgör exempel på ett yrkande som på basis av paragrafen i fråga inte längre är möjligt. Det finns dock inget hinder för att en domstol prövar invändningar om ett skiljeavtals icke-bindande karaktär, oskälighet eller olämplighet i ett ärende som anhängiggjorts vid domstol. 

5 §. Behörig domstol och behandlingsordning. För att trygga sakkunskapen föreslås det i paragrafen att behandlingen av ärenden som gäller skiljeförfarande koncentreras till Västra Nylands tingsrätt och Helsingfors hovrätt. I paragrafen föreskrivs det också om de förfarandebestämmelser som iakttas vid behandlingen. 

Enligt 1 mom. är Västra Nylands tingsrätt behörig domstol i ärenden som gäller tillsättande av skiljenämnd (12 och 13 §), skiljande av medlem i skiljenämnden från sitt uppdrag (16 §) och anslutning av tredje part till skiljeförfarandet (19 §). Västra Nylands tingsrätt är behörig domstol också i ärenden som gäller ändringssökande i arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämnden enligt 41 §. 

Det föreslås att Helsingfors hovrätt ska vara behörig i ärenden som gäller upphävande (44 §) och verkställighet (45 §) av en skiljedom, jäv hos en medlem i skiljenämnden (15 §), skiljenämndens behörighet (18 §) och verkställighet av säkringsåtgärd som skiljenämnden meddelat (20 §).  

Liksom i nuläget sker bevistagning med hjälp av domstol (32 §) också i fortsättningen vid den tingsrätt där den person som ska höras, eller den som annars berörs av ärendet, vistas. 

I 2 mom. föreskrivs det om behandlingsordningen för de ärenden som behandlas vid tingsrätten. Vid behandlingen av dessa ärenden iakttas vad som i 8 kap. i rättegångsbalken föreskrivs om behandling av ansökningsärenden, om inte något annat följer av denna lag. I 41 § finns närmare förfarandebestämmelser om ärenden som gäller arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämnden. I ärenden som gäller tillsättande av skiljenämnden (12 och 13 §) och skiljande av en medlem i skiljenämnden från uppdraget (16 §) är rätten att söka ändring i tingsrättens beslut delvis begränsad. 

I 3 mom. föreskrivs det om behandlingsordningen för de ärenden som koncentreras till Helsingfors hovrätt. Vid behandlingen av ärenden som gäller förfarande när en medlem förklaras jävig (15 §), verkställighet av skiljedomar (45 §) och verkställighet av skiljenämndens beslut om säkringsåtgärder (20 §) iakttas i tillämpliga delar vad som i 8 kap. i rättegångsbalken föreskrivs om behandling av ansökningsärenden i tingsrätten, om inte något annat följer av denna lag.  

Vid behandlingen av ärenden som gäller skiljenämndens behörighet (18 §) och upphävande av en skiljedom (44 §) iakttas i tillämpliga delar vad som i 27 kap. i rättegångsbalken föreskrivs om förfarandet i tvistemål som hovrätten behandlar i första instans, om inte något annat följer av denna lag. Bestämmelser om tidsfristen för att väcka talan om skiljenämndens behörighet finns i 18 § 4 mom. Bestämmelser om tidsfristen för att väcka talan om upphävande finns i 44 § 4 mom. och bestämmelser om uppskjutande av ärendets behandling i domstol i 44 § 5 mom.  

Besvär över Helsingfors hovrätts avgörande får anföras hos högsta domstolen om högsta domstolen beviljar besvärstillstånd.  

2 kap. Skiljeavtal 

6 §. Skiljedomsmässiga tvister. I lagen föreslås en bestämmelse om vilka tvister som är skiljedomsmässiga. Enligt bestämmelsen får en tvist i vilken förlikning är tillåten avgöras genom skiljeförfarande. När det gäller skiljeförfarandets tillämpningsområde motsvarar paragrafen i sak första meningen i 2 § i den gällande lagen, dock så att omnämnandet av att tvisten ska vara privaträttslig för att kunna lösas i ett skiljeförfarande stryks.  

Liksom i nuläget är skiljedomsmässiga tvister sådana där förlikning är tillåten, dvs. så kallade dispositiva tvister. I dessa tvister yrkas i käromålet något som kan åstadkommas lagligen genom avtal mellan parterna utan att en domstol eller en annan myndighet medverkar. Tvister där förlikning inte är tillåten, dvs. så kallade indispositiva tvister, är inte skiljedomsmässiga. En indispositiv tvist hänför sig till ett offentligt intresse eller ett intresse som gäller en extern aktör i förhållande till parterna i rättegången. Detta intresse får inte avgöras fritt av parterna. 

En dispositiv tvist på vilken tillämpas tvingande materiella bestämmelser är också skiljedomsmässig. Konkurrensrätt utgör exempel på ett rättsområde med offentligrättsliga drag och tvingande bestämmelser. Konkurrensrättsliga tvister är ändå skiljedomsmässiga när det gäller de civilrättsliga rättsverkningarna mellan avtalsparterna. 

Tvister som hör till de allmänna domstolarnas behörighet är i regel skiljedomsmässiga medan de s.k. förvaltningstvistemålen som hör till förvaltningsdomstolarnas behörighet inte är det. Enligt 20 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) behandlas tvister som gäller ett förvaltningsavtal som förvaltningstvistemål vid förvaltningsdomstolen. Enligt den föreslagna bestämmelsen är sådana tvister således inte skiljedomsmässiga. Enligt nämnda lag gäller förvaltningsavtal sådan behörighet som tillkommer en myndighet och som ger befogenhet att utöva offentlig makt eller att sköta en offentlig förvaltningsuppgift. 

Ett offentligt samfund kan också vara part i en skiljedomsmässig tvist. Tvisten är skiljedomsmässig om den handlar om en myndighets privaträttsliga handlingar eller en myndighets verksamhet som part i ett privaträttsligt förhållande.  

7 §. Skiljeavtal. I paragrafen föreslås bestämmelser om skiljeavtalets innehåll och den lag som tillämpas på skiljeavtal.  

I 1 mom. finns en bestämmelse om innehållet i skiljeavtalet. Enligt bestämmelsen kan parterna komma överens om att en tvist eller alla eller vissa framtida tvister om angivna rättsförhållanden slutligt avgörs genom skiljeförfarande, om inte något annat föreskrivs i lag. Momentet motsvarar definitionen av skiljeavtal i artikel 7 i modellagen. Momentet motsvarar till skiljeavtalets innehåll i sak 2 § i den gällande lagen. Bestämmelsen om att avgränsa skiljedomsmässigheten till ärenden där förlikning är tillåten finns ändå i 6 §. 

Liksom i nuläget kan ett skiljeavtal gälla en tvist som redan uppkommit eller framtida tvister som uppstår om angivna rättsförhållanden. För att skiljeavtalet ska gälla framtida tvister som uppkommer mellan parterna ska avtalet hänvisa till ett specificerat rättsförhållande, såsom ett specifikt avtal eller en affärshelhet som kan specificeras.  

I momentet hänvisas till bestämmelser i speciallagar, genom vilka användningen av skiljeavtal som gäller framtida tvister begränsas. I 12 kap. 1 d § 1 mom. i konsumentskyddslagen (38/1978) och i 7 kap. 3 § i lagen om bostadsköp (843/1994) föreskrivs det att ett villkor enligt vilket en tvist mellan en näringsidkare och en konsument ska behandlas genom skiljeförfarande inte binder konsumenten, om villkoret är en del av ett avtal som ingåtts innan tvisten uppstått. Enligt 37 § i lagen om borgen och tredjemanspant (361/1999) binder ett villkor enligt vilket en tvist avgörs i skiljeförfarande inte en enskild borgensman, om villkoret har avtalats före tvisten. Bestämmelserna hindrar inte att parterna när tvisten redan har uppkommit avtalar att den ska avgöras genom skiljeförfarande. 

I 2 mom. föreslås nya bestämmelser om valet av vilken lag som ska tillämpas på skiljeavtalet. Frågor om skiljeavtalets uppkomst, giltighet, omfattning och tolkning bedöms enligt den lag som tillämpas på skiljeavtalet. I den gällande lagen finns inga bestämmelser om vilken lag som tillämpas på skiljeavtal, förutom när det gäller skiljedom som meddelats i främmande stat (53 § 1 mom. 1 punkten).  

Utgångspunkten för valet av lag att tillämpa på skiljeavtalet är parternas avtalsfrihet. På skiljeavtalet tillämpas därför lagen i den stat vars lag parterna har kommit överens om att tillämpa. Om parterna inte uttryckligen har kommit överens om vilken lag som ska tillämpas på skiljeavtalet, tillämpas lagen i den stat där skiljeförfarandet enligt överenskommelse mellan parterna har sitt säte eller, om parterna inte har kommit överens om skiljeförfarandets säte, den lag som tillämpas på rättsförhållandet. Det säte för skiljeförfarande som skiljenämnden eller skiljedomsinstitutet har fastställt har inte den betydelse som avses i denna bestämmelse med tanke på valet av lag. Däremot visar parternas val av säte på deras avsikt att hänskjuta förfarandet till tillämpningsområdet för skiljeförfarandelagstiftningen i staten i fråga på ett sätt som utgör ett mer relevant samband för bedömningen av skiljeavtalet än den lag som tillämpas på huvudsaken.  

I 3 mom. föreslås det en förtydligande bestämmelse som motsvarar 4 § i gällande lag. Enligt denna kan ett skiljeförfarande också grunda sig på en bestämmelse om skiljeförfarande som ingår i ett testamente, gåvobrev eller konossement eller i härmed jämförbara handlingar eller i en sammanslutnings stadgar eller bolagsordning.  

Enligt 24 kap. 3 § 1 mom. i aktiebolagslagen kan det i bolagsordningen föreskrivas om behandling av tvister i skiljeförfarande som är bindande för bolaget, för aktieägarna, för bolagets organ och dessas medlemmar samt för revisorerna. En i bolagsordningen intagen skiljeklausul är emellertid inte bindande för t.ex. bolagets borgenärer och andra utomstående parter (RP 109/2005 rd s. 209).  

8 §. Skiljeavtal och talan vid domstol. I paragrafen föreslås det bestämmelser om hur ett existerande skiljeavtal utgör ett hinder för en domstolsprocess. Bestämmelserna motsvarar huvudsakligen artikel 8 i modellagen. 

Enligt 1 mom. får domstolen inte ta upp en sådan fråga till prövning som ska avgöras genom skiljeförfarande, om motparten gör en invändning om det senast när den motparten första gången svarar i huvudsaken. Liksom i nuläget innebär existensen av ett skiljeavtal en brist i de dispositiva processförutsättningarna. Tidpunkten för invändning preciseras så att med avvikelse från 5 § 1 mom. i gällande lag ska svaranden göra en invändning mot bristande processförutsättningar senast när svaranden första gången svarar i huvudsaken. Bestämmelsen om tidpunkten för invändning motsvarar i sak 16 kap. 1 § 1 mom. i rättegångsbalken, enligt vilket en processinvändning ska göras då svaranden första gången för talan i saken.  

I 2 mom. föreslås en ny bestämmelse som motsvarar artikel 8.2 i modellagen om behandling av ett ärende i skiljeförfarande medan en process om samma ärende är anhängig vid domstol. Enligt bestämmelsen hindrar en fråga som är anhängig enligt 1 mom. inte att ett skiljeförfarande inleds eller fortsätter eller att en skiljedom meddelas. Behandling av frågan i ett skiljeförfarande hindras av domstolens lagakraftvunna beslut, genom vilket den har förkastat den processinvändning som avses i 1 mom. Trots att det inte finns någon bestämmelse om detta i gällande lag, motsvarar detta också det nuvarande rättsläget. Enligt 16 kap. 3 § 3 mom. i rättegångsbalken kan ett avgörande genom vilket en processinvändning har förkastats överklagas i samband med att ändring söks i tingsrättens dom eller slutliga beslut, om inte domstolen bestämmer att ändring ska sökas särskilt. Om skiljenämnden har meddelat en skiljedom innan avgörandet om en förkastad processinvändning har vunnit laga kraft, kan skiljedomen upphävas på talan av en part med stöd av 44 § 2 mom. 3 punkten. Om talan om upphävande inte väcks inom utsatt tid, ska den part som motsatt sig skiljenämndens behörighet anses ha godkänt skiljenämndens behörighet i frågan, varvid en fortsatt behandling av samma huvudsak vid domstol är onödig.  

9 §. Skiljeavtal och domstolens beslut om säkringsåtgärder. I paragrafen föreslås bestämmelser om domstolens behörighet att meddela säkringsåtgärder samt andra interimistiska förordnanden före och under skiljeförfarandet. Paragrafen motsvarar i sak artikel 9 i modellagen.  

Enligt paragrafen kan en domstol oberoende av skiljeavtalet medan saken behandlas av skiljenämnden eller innan det meddela beslut om säkringsåtgärder och meddela andra interimistiska förordnanden och förbud som domstolen enligt lag är behörig att meddela. Enligt bestämmelsen kan domstolen, liksom i nuläget, besluta om sådana säkringsåtgärder som avses i 7 kap. i rättegångsbalken och meddela andra förordnanden och förbud som hör till dess behörighet. 

Paragrafen motsvarar till innehållet 5 § 2 mom. i den gällande lagen. Eftersom besluten om säkringsåtgärder har överförts från överexekutorn till domstolen efter att den gällande lagen stiftades, hänvisas det i paragrafen inte längre till någon annan myndighet än domstolen. Med undantag från gällande lag föreskrivs det i paragrafen om domstolens behörighet att meddela säkringsåtgärder och andra interimistiska förordnanden också när en fråga enligt skiljeavtalet ska avgöras i ett skiljeförfarande i främmande stat. Bestämmelser som motsvarar 5 § 2 mom. om denna behörighet när det gäller skiljeförfaranden som sker i främmande stat finns i 51 § 2 mom. i den gällande lagen. 

3 kap.Skiljenämndens sammansättning 

10 §. Antalet medlemmar i skiljenämnden. I paragrafen föreslås bestämmelser om antalet medlemmar i skiljenämnden. Paragrafen motsvarar i sak 7 § i den gällande lagen och artikel 10 i modellagen. 

Enligt 1 mom. kan parterna komma överens om antalet medlemmar i skiljenämnden.  

Enligt 2 mom. har skiljenämnden tre medlemmar om parterna inte har kommit överens om något annat.  

11 §. Behörighetsvillkor för medlemmarna i skiljenämnden. Den föreslagna paragrafen om behörighetsvillkor för medlemmarna i skiljenämnden motsvarar 8 § i den gällande lagen.  

Enligt 1 mom. får varje myndig person som inte har försatts i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats vara medlem i skiljenämnden. Parterna kan dock komma överens om att en medlem i skiljenämnden också ska uppfylla andra behörighetskrav. Parterna kan om de så önskar förutsätta att en medlem i skiljenämnden t.ex. har en viss utbildningsbakgrund eller erfarenhet.  

Av 2 mom. föreslås framgå att även den som inte är finsk medborgare får vara medlem i en skiljenämnd i Finland.  

12 §. Tillsättande av skiljenämnden. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsättande av skiljenämnden, vilka till stor del i sak motsvarar artikel 11 i modellagen. 

Enligt 1 mom. kan parterna komma överens om medlemmen eller medlemmarna i skiljenämnden och om det förfarande som ska tillämpas när medlemmen eller medlemmarna utnämns. Dessa frågor omfattas redan i nuläget av parternas avtalsfrihet, vilket framgår av 13 och 16 § i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om förfarandet för att tillsätta en skiljenämnd med tre medlemmar, vilket följs om parterna inte har kommit överens om något annat. Bestämmelserna motsvarar i sak artikel 11.3 a i modellagen och till stor del 13 § och 15 § 1 mom. i den gällande lagen. Med avvikelse från 13 § i den gällande lagen tillämpas momentet inte på förfarandet när man har kommit överens om en skiljenämnd med fler än tre medlemmar. Om skiljenämnden inte kan tillsättas på annat sätt, kan en part enligt 5 mom. be domstolen utnämna medlemmarna i skiljenämnden. 

Bestämmelsen i 3 mom. om tillsättande av en skiljenämnd med en medlem motsvarar artikel 11.3 b i modellagen. Om parterna inte kan enas om medlemmen för en skiljenämnd med en medlem, kan en part be domstolen utnämna medlemmen i skiljenämnden. Bestämmelsen avviker från 16 § i gällande lag såtillvida att möjligheten att be domstolen utnämna en medlem inte begränsas så att det kan ske först 30 dagar efter meddelandet om att skiljeförfarandet inleds. Någon motsvarande tidsmässig gräns finns inte heller i modellagen. 

I 4 mom. föreslås en bestämmelse om återkallande av utnämning som i sak motsvarar 18 § i gällande lag. Enligt bestämmelsen får en part inte utan motpartens samtycke återkalla utnämningen av en medlem i skiljenämnden efter det att motparten har fått kännedom om utnämningen. Efter denna tidpunkt kan en part inte ensidigt besluta om att skilja en utnämnd medlem i skiljenämnden från sitt uppdrag. Om en medlem i skiljenämnden inte själv lämnar sitt uppdrag, kan medlemmens uppdrag avslutas med stöd av bestämmelserna om jäv i 15 § eller bestämmelserna om att skilja en medlem från sitt uppdrag i 16 §. Enligt den föreslagna 16 § kan en medlem i skiljenämnden skiljas från sitt uppdrag genom domstolsbeslut eller genom att parterna kommer överens om detta.  

I 5 mom. föreslås en allmän bestämmelse om domstolens behörighet att utnämna en medlem i skiljenämnden, om skiljenämnden inte kan tillsättas i enlighet med det förfarande som parterna har kommit överens om. Genom bestämmelsen tryggas tillsättandet av skiljenämnden i situationer utöver de som avses i 2 och 3 mom. och där skiljenämnden inte annars kan tillsättas. Bestämmelsen motsvarar i sak artikel 11.4 i modellagen. Bestämmelsen omfattar bl.a. situationer där en skiljenämnd inte kan tillsättas i enlighet med det förfarande som parterna har kommit överens om till följd av skäl som beror på en tredje part, eller en skiljenämnd med fler än tre medlemmar inte kan tillsättas till följd av skäl som beror på parterna eller medlemmarna i skiljenämnden. Bestämmelsen kan också tillämpas t.ex. i en situation där parterna av misstag har kommit överens om att skiljenämnden ska utses av ett skiljedomsinstitut som inte existerar (HD:2023:38). 

Enligt 6 mom. ska domstolen utnämna en medlem i skiljenämnden när en part i ett fall som avses i 2, 3 eller 5 mom. har bett domstolen om detta, om det inte är uppenbart att lagliga förutsättningar för skiljeförfarandet saknas. Bestämmelsen motsvarar i sak 17 § 1 mom. i den gällande lagen. Eftersom utgångspunkten för skiljeförfarande enligt 18 § är att skiljenämnden fattar beslut om sin egen behörighet och avgör frågor som gäller skiljeavtalets existens och giltighet, är tröskeln för att avslå en begäran om utnämnande av en medlem i skiljenämnden hög. Domstolen kan inte avslå begäran endast på den grunden att frågan om tvistens skiljedomsmässighet eller skiljeavtalets giltighet är oklar, om det inte är uppenbart att förutsättningarna för skiljeförfarande saknas. I momentet föreslås en ny bestämmelse som motsvarar modellagen om de faktorer som påverkar domstolens prövning vid utnämning av en medlem i skiljenämnden. Domstolen ska beakta de behörighetsvillkor för medlemmarna som parterna har kommit överens om och de omständigheter som bidrar till att trygga en opartisk och oberoende utnämning av medlemmarna. 

I 7 mom. föreslås en bestämmelse om förbud mot att söka ändring i ett beslut genom vilket domstolen har utnämnt en medlem i skiljenämnden. Bestämmelser om förbud mot att söka ändring finns i 17 § 3 mom. i den gällande lagen och i artikel 11.5 i modellagen.  

Enligt 17 § 3 mom. i den gällande lagen får ändring inte sökas i domstolens beslut som gäller utseende av skiljeman. Trots sin formulering har bestämmelsen i rättspraxis (HD:2023:38) tolkats så att förbudet mot att söka ändring endast gäller det beslut genom vilket skiljemannen har utnämnts. Bestämmelsen förtydligas så att detta entydigt framgår av bestämmelsens formulering. Enligt den föreslagna bestämmelsen får ändring inte sökas i ett beslut genom vilket domstolen har utnämnt en medlem i skiljenämnden. Ändring får dock sökas i ett beslut genom vilket begäran om att utnämna en medlem i skiljenämnden har avslagits. 

13 §. Tillsättande av skiljenämnden i ett flerpartsförfarande. I paragrafen föreslås uttryckliga bestämmelser om tillsättande av skiljenämnden i ett flerpartsförfarande, dvs. när det finns fler än två parter i ett skiljeförfarande. Några motsvarande bestämmelser finns varken i den gällande lagen eller i modellagen. 

Paragrafens 1 mom. gäller tillsättande av en skiljenämnd med tre medlemmar när det i ett skiljeförfarande finns flera parter som antingen kärande eller svarande. Om parterna inte har kommit överens om något annat ska både den kärande och den svarande parten utnämna en medlem var till skiljenämnden. Om kärande och svarande inte når en överenskommelse om den medlem som ska utnämnas inom 30 dagar från att begäran om utnämnande har mottagits, kan en part be domstolen utnämna alla medlemmar i skiljenämnden på alla parters vägnar och vid behov också skilja de medlemmar som redan utnämnts från sitt uppdrag. Förfarandet säkerställer att en eller flera parter inte får ett större inflytande än de andra parterna vid bildandet av skiljenämndens sammansättning. I ett beslut genom vilket domstolen har utnämnt medlemmarna i skiljenämnden och skiljt en medlem som redan utnämnts från sitt uppdrag med stöd av detta moment får ändring inte sökas. 

Paragrafens 2 mom. gäller en situation där en tredje aktör har anslutits som part i skiljeförfarandet enligt 19 § och denne inte har kunnat delta i utnämnandet av medlemmarna i skiljenämnden. I detta fall ska domstolen på ansökan av parten skilja de andra medlemmarna i skiljenämnden än de som utnämnts av domstolen från uppdraget. Den tredje aktören som anslutits som part i skiljeförfarandet ska lämna denna ansökan inom 15 dagar från delfåendet av beslutet om anslutning. Efter domstolens beslut om att skilja de andra medlemmarna från uppdraget, och om parterna inte har kommit överens om något annat, utnämns de medlemmar i skiljenämnden som saknas i enlighet med vad som föreskrivs i 1 mom. eller 12 § 2 och 3 mom. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att den aktör som anslutits till skiljeförfarandet får samma möjlighet att påverka skiljenämndens sammansättning som de ursprungliga parterna. I ett beslut genom vilket domstolen har skiljt en medlem i skiljenämnden från uppdraget med stöd av detta moment får ändring inte sökas. 

I 3 mom. finns det en hänvisningsbestämmelse enligt vilken på tillsättandet av skiljenämnden när det finns fler än två parter i skiljeförfarandet i övrigt tillämpas vad som föreskrivs i 12 §.  

14 §. Jävsgrunder. I paragrafen finns bestämmelser om jäv hos en medlem i skiljenämnden. Paragrafen motsvarar i sak till stor del 9 och 10 § i den gällande lagen och artikel 12 i modellagen. Till skillnad från den gällande 10 § innehåller dock paragrafen inte längre någon hänvisning till jävsgrunder för domare.  

Skillnaden i jämförelse med artikel 12 i modellagen är att paragrafen inte innehåller någon bestämmelse om medlemmar i skiljenämnden som inte uppfyller de behörighetsvillkor som parterna kommit överens om. Bestämmelser om skiljandet av en medlem i skiljenämnden från uppdraget på denna grund finns i den föreslagna 16 §.  

Bestämmelsen i 1 mom. om att en medlem i skiljenämnden i sitt uppdrag ska vara opartisk och oberoende motsvarar 9 § 1 mom. i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten för den som ombetts bli medlem i skiljenämnden att till parterna uppge alla omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av jäv. Momentet motsvarar i sak artikel 12.1 i modellagen och 9 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen enligt 9 § 3 mom. i den gällande lagen om att meddela nya omständigheter som uppkommit under förfarandet har dock kompletterats så att detta meddelande ska göras utan dröjsmål.  

Enligt momentet ska den som ombetts åta sig ett uppdrag som medlem i skiljenämnden genast uppge alla omständigheter som med fog kan rubba förtroendet för dennes opartiskhet eller oberoende. Någon skyldighet att uppge omständigheter finns naturligtvis inte om den som ombetts bli medlem i skiljenämnden genast avböjer uppdraget. Bestämmelsens formulering har förts närmare modellagen men dess innehåll har inte ändrats i sak. Liksom i nuläget är skyldigheten för den som ombetts bli medlem i skiljenämnden att uppge omständigheter inte begränsad endast till faktorer som kan leda till att personen förklaras jävig. Skyldigheten omfattar också sådana omständigheter som den person som ombetts åta sig uppdraget som medlem i skiljenämnden inte själv anser medföra jäv, men som kan antas väcka misstankar om personens opartiskhet eller oberoende.  

Skyldigheten att uppge omständigheter som ska beaktas i bedömningen av jäv är inte begränsad till inledandet av skiljeförfarandet, utan fortsätter under hela förfarandet. Varje medlem i skiljenämnden är tills skiljeförfarandet har slutförts skyldig att utan dröjsmål meddela parterna alla sådana omständigheter som med fog kan rubba förtroendet för dennes opartiskhet eller oberoende, om dessa omständigheter inte tidigare har meddelats parterna. Skyldigheten att meddela omständigheter under skiljeförfarandet gäller således omständigheter som har uppkommit först under förfarandet eller som medlemmen i skiljenämnden har underlåtit att meddela vid mottagandet av uppdraget.  

Enligt 3 mom. ska en medlem i skiljenämnden på yrkande av en part förklaras jävig, om sådana omständigheter framkommer som ger befogad anledning att betvivla medlemmens opartiskhet eller oberoende. Bestämmelsen motsvarar den allmänna jävsgrunden enligt 10 § i den gällande lagen. Till skillnad från gällande lag tillämpas på medlemmar i skiljenämnden inte längre de jävsgrunder som gäller domare enligt 13 kap. i rättegångsbalken. När det gäller den allmänna jävsgrunden motsvarar bestämmelsen också artikel 12.2 i modellagen. Till skillnad från vad som anges i modellagen behandlas en invändning om att en medlem i skiljenämnden inte uppfyller de behörighetskrav som parterna kommit överens om inte i samma förfarande som jävsfrågor, och bestämmelsen innehåller därför ingen hänvisning till avsaknaden av den behörighet som parterna enats om. Bestämmelser om skiljandet av en medlem i skiljenämnden från uppdraget på denna grund finns i den föreslagna 16 §. 

Liksom i nuläget kan en medlem i skiljenämnden förklaras jävig endast på yrkande av en part. En part kan avstå från att åberopa en jävsgrund som parten har kännedom om. Denna handling är bindande. På så sätt kan också en formellt jävig person agera som medlem i skiljenämnden om alla parter godkänner detta.  

I momentet föreslås en ny bestämmelse som begränsar en parts rätt att yrka att en sådan medlem i skiljenämnden som parten har utnämnt eller i vars utnämnande parten har deltagit ska förklaras jävig. Parten kan yrka på att denna medlem i skiljenämnden förklaras jävig endast på grund av en sådan omständighet som parten fått kännedom om först efter utnämnandet. Bestämmelsen motsvarar den senare meningen i artikel 12.2 i modellagen.  

15 §. Förfarande när en medlem förklaras jävig. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet för att förklara en medlem i skiljenämnden jävig. Med avvikelse från bestämmelserna i 11 § i den gällande lagen kan jävsfrågan hänskjutas till domstolen för prövning redan under skiljeförfarandet. Den föreslagna paragrafen motsvarar i sak till stora delar artikel 13 i modellagen. 

Enligt 1 mom. kan parterna komma överens om förfarandet för när en medlem i skiljenämnden ska förklaras jävig. Bestämmelsen motsvarar i sak första meningen i 11 § 1 mom. i den gällande lagen. Den andra meningen i det gällande momentet stryks, eftersom en bestämmelse om prövning av jävsfrågan vid domstol föreslås i paragrafens nya 3 mom. 

I 2 mom. föreskrivs det om förfarandet när en medlem i skiljenämnden förklaras jävig, om parterna inte har kommit överens om saken. Bestämmelserna motsvarar i sak 11 § 2 mom. och 3 mom. första meningen i den gällande lagen samt artikel 13.2 i modellagen. En part ska framställa yrkande om att medlemmen i skiljenämnden ska förklaras jävig inom 15 dagar från det att parten fick kännedom om att skiljenämnden tillsatts och om en sådan omständighet som utgör en jävsgrund enligt 14 §. Om parten inte var medveten om den omständighet som utgör en jävsgrund när parten fick kännedom om tillsättande av skiljenämnden, börjar tidsfristen löpa först när parten fått information om omständigheten i fråga. En part ska framställa yrkandet om att en medlem förklaras jävig skriftligen och i yrkandet ska grunden anges.  

På motsvarande sätt som i nuläget kan en part yrka på upphävande av skiljedomen på grund av jäv hos en medlem i skiljenämnden, om parten har fått kännedom om jävighet så sent att parten inte under skiljeförfarandet har haft möjlighet att yrka på att medlemmen förklaras jävig. En part förlorar inte sin rätt att åberopa jäv som grund för upphävande om den tidsfrist som avses i 2 mom. inte har löpt ut innan skiljedomen meddelas.  

Jävsinvändningen kan i praktiken leda till att en medlem i skiljenämnden frivilligt frånträder sitt uppdrag. Jävsinvändningen kan också leda till att den andra parten godkänner yrkandet och medlemmen i skiljenämnden skiljs från sitt uppdrag genom överenskommelse mellan parterna enligt 16 §. På motsvarande sätt som konstateras i artikel 14.2 i modellagen betyder det faktum att en medlem i skiljenämnden frånträder sitt uppdrag till följd av jävsinvändning inte att medlemmen anser att det finns grund för yrkandet om jäv.  

Om medlemmen i skiljenämnden inte frånträder sitt uppdrag eller den andra parten inte godkänner yrkandet om att medlemmen i skiljenämnden ska förklaras jävig, ska skiljenämnden avgöra jävsfrågan. Också den medlem i skiljenämnden som är föremål för yrkandet om jäv deltar i avgörandet av ärendet. I en skiljenämnd med en medlem avgör denna enda medlem yrkandet om sin egen jävighet.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att en fråga om jäv som gäller en medlem i skiljenämnden till skillnad från nuläget kan hänskjutas till domstolen för prövning redan under skiljeförfarandet, om det yrkande om jäv som framställts enligt det förfarande som parterna kommit överens om eller i det förfarande som avses 2 mom. har avslagits. Den part som yrkat på att förklara medlemmen jävig kan inom 30 dagar från den dag då parten fick kännedom om att yrkandet avslagits be domstolen avgöra frågan om jäv. Om parten inte gör detta, anses parten med stöd av den föreslagna 3 § ha avstått från sin rätt att åberopa jäv senare som grund till upphävande av en skiljedom eller grund för att förvägra verkställighet. En part kan inte heller åberopa jäv senare om domstolens beslut om att med stöd av detta moment avslå yrkandet om jäv har vunnit laga kraft redan innan skiljedomen meddelas. 

Frågans anhängighet i domstol hindrar inte ett fortsatt skiljeförfarande och meddelande om skiljedom. Ifall frågan om jäv fortfarande är olöst vid domstolen när skiljedomen meddelas, ska parten genom att ändra sina yrkanden i det ärende som behandlas av domstolen eller genom separat talan kräva upphävande av skiljedomen inom den tidsfrist som anges i 44 § 4 mom. för att fortfarande kunna åberopa jävsinvändningen. Bestämmelserna i 3 mom. motsvarar artikel 13.3 i modellagen. 

16 §. Skiljande av en medlem i skiljenämnden från uppdraget. Paragrafen innehåller bestämmelser om skiljande av en medlem i skiljenämnden från sitt uppdrag, vilka i sak till stor del motsvarar 19 § i gällande lag. Det föreslås att paragrafen kompletteras så att grunden för att skilja en medlem från uppdraget också kan vara att medlemmen inte uppfyller behörighetsvillkoren. Den föreslagna paragrafen motsvarar i sak till stor del artikel 14 i modellagen. 

Enligt 1 mom. kan parterna komma överens om att skilja en medlem i skiljenämnden från uppdraget. Skiljandet av en medlem i skiljenämnden från uppdraget kräver parternas enighet. En part kan inte ensidigt skilja ens den medlem i skiljenämnden som parten själv har utnämnt. Om parterna tillsammans kommer överens om saken, krävs det ingen grund för skiljande av medlem i skiljenämnden från sitt uppdrag. Bestämmelsen motsvarar 19 § 1 mom. i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om domstolens behörighet att besluta om skiljande av en medlem i skiljenämnden från sitt uppdrag.  

I 1 punkten i momentet föreslås en ny bestämmelse, enligt vilken domstolen på ansökan av en part ska skilja en sådan medlem i skiljenämnden från uppdraget som inte uppfyller de behörighetsvillkor som anges i 11 § eller som parterna har kommit överens om.  

Momentets 2 punkt motsvarar i sak första meningen i 19 § 2 mom. i den gällande lagen. Formuleringen av punkten har ändrats så att den bättre motsvarar artikel 14.1 i modellagen. Enligt punkten ska domstolen på ansökan av en part skilja en sådan medlem i skiljenämnden från uppdraget som rättsligt eller faktiskt blir oförmögen att sköta sitt uppdrag eller av någon annan anledning inte sköter uppdraget utan obefogat dröjsmål.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar delvis den andra meningen i 19 § 2 mom. i den gällande lagen. Innan en medlem i skiljenämnden skiljs från uppdraget ska domstolen enligt den föreslagna bestämmelsen bereda den andra parten och medlemmarna i skiljenämnden tillfälle att bli hörda, om inte det finns något särskilt hinder för detta. 

I paragrafens 4 mom. finns en bestämmelse om förbud mot att söka ändring som motsvarar 19 § 3 mom. i den gällande lagen och artikel 14.1 i modellagen. Enligt bestämmelsen får ändring inte sökas i ett beslut genom vilket domstolen har skiljt en medlem i skiljenämnden från uppdraget. Förbudet mot att söka ändring anses behövligt för att undvika en oskälig fördröjning av skiljeförfarandet.  

17 §. Utnämning av en ny medlem i skiljenämnden. I paragrafen föreslås en bestämmelse om utnämning av en ny medlem i skiljenämnden när uppdraget för en medlem i skiljenämnden avslutas innan skiljenämndens uppdrag har slutförts. Bestämmelsen motsvarar i sak artikel 15 i modellagen. Bestämmelsen tillämpas om en medlem i skiljenämnden skiljs från uppdraget med stöd av 16 § eller om medlemmens uppdrag avslutas på grund av att medlemmen förklaras jävig enligt 15 §, frånträder uppdraget eller av något annat skäl. I denna medlems ställe ska då en ny medlem utnämnas enligt samma regler om förfarande som tillämpades vid utnämning av den tidigare medlemmen. Till skillnad från vad som anges i 14 § 1 mom. i gällande lag, tillämpas dessa regler på utnämningen av en ny medlem i skiljenämnden också när uppdraget för den medlem i skiljenämnden som valdes för att ersätta den ursprungliga medlemmen avslutas. Enligt gällande lag hör utnämningen av en ny skiljeman i dessa situationer till domstolen.  

Paragrafen gäller tillsättandet av en medlem i skiljenämnden också i de situationer som avses i det gällande 14 § 2 mom., där uppdraget för en i skiljeavtalet utsedd medlem i skiljenämnden avslutas. Om en i skiljeavtalet utsedd medlem i skiljenämnden inte kan eller vill ta emot uppdraget, eller skiljenämnden inte på annat sätt kan tillsättas i enlighet med parternas avtal, kan domstolen utse en medlem i skiljenämnden med stöd av det föreslagna 12 § 5 mom. 

4 kap.Skiljenämndens behörighet 

18 §. Skiljenämndens behörighet att fatta beslut om sin behörighet. Paragrafen innehåller nya bestämmelser om skiljenämndens behörighet att fatta beslut om sin behörighet och bestämmelser om förfarandet när en part invänder mot skiljenämndens behörighet. Paragrafen motsvarar huvudsakligen artikel 16 i modellagen. Med avvikelse från modellagen ska en part under skiljeförfarandet kunna hänskjuta frågan om skiljenämndens behörighet till domstol också när skiljenämnden har fattat ett negativt beslut om behörigheten, alltså ansett att den saknar behörighet att avgöra tvisten. Enligt modellagen kan frågan om skiljenämndens behörighet endast hänskjutas till domstol om skiljenämnden har fattat ett positivt beslut, alltså ansett att den är behörig. 

I 1 mom. föreslås en bestämmelse om den internationellt etablerade principen att skiljenämnden har behörighet att fatta beslut om sin behörighet att avgöra en tvist. Skiljenämnden har behörighet att själv som en del av skiljeförfarandet avgöra frågor som gäller skiljeavtalets existens, giltighet och tillämpningsområde. 

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om separabilitetsprincipen, som också är en internationellt etablerad princip i skiljeförfarandet. Vid bedömning av skiljeavtalets existens och giltighet ska enligt bestämmelsen en skiljeklausul i ett annat avtal anses vara oavhängig av övriga villkor i avtalet. 

I 3 mom. föreslås att en invändning om att skiljenämnden saknar behörighet eller har överskridit sin behörighet ska göras senast i svaret på den talan eller det yrkande som enligt invändningen överskrider skiljenämndens behörighet. Ett sådant yrkande kan vara ett genkäromål eller kvittningsyrkande som avses i 26 § 1 mom. eller ett nytt yrkande som avses i 26 § 2 mom. Skiljenämnden kan avgöra invändningen om behörigheten antingen genom ett beslut under skiljeförfarandet eller i skiljedomen. Med skiljedomen avses också en deldom. Skiljenämnden prövar inte sin behörighet på eget initiativ, utan endast på grund av en parts invändning som avses i detta moment. Om en part inte inom den tid som anges i detta moment gör någon invändning om att skiljenämnden har överskridit sin behörighet anses parten med stöd av den föreslagna 3 § ha avstått från sin rätt att åberopa överskridande av behörighet. 

I 4 mom. finns bestämmelser om möjligheten att hänskjuta en fråga som gäller skiljenämndens behörighet till domstol. Momentet gäller också beslut där skiljenämnden har ansett att den endast delvis är behörig. En part har enligt förslaget rätt att hänskjuta frågan till domstol inom 30 dagar från delfåendet av det beslut eller den skiljedom som innehåller avgörandet om behörigheten. Enligt det föreslagna 5 § 1 mom. är Helsingfors hovrätt behörig domstol. 

Momentet gäller skiljenämndens positiva beslut om behörighet som fattas under skiljeförfarandet samt skiljenämndens negativa beslut om behörighet som fattas antingen under skiljeförfarandet eller i skiljedomen. Däremot gäller momentet inte ett positivt beslut om behörighet som skiljenämnden fattat i skiljedomen. En part som anser att skiljenämnden i sin skiljedom har överskridit sin behörighet kan yrka på att skiljedomen upphävs med stöd av 44 § 2 mom. 3 punkten. 

En part som inte hänskjuter ett beslut om behörighet som fattats under skiljeförfarandet till domstol anses med stöd av den föreslagna 3 § ha avstått från sin rätt att åberopa överskridande av behörighet som grund för att upphäva skiljedomen eller förvägra verkställighet. En part ska inte heller senare kunna åberopa att behörigheten överskridits, om domstolens avgörande att med stöd av detta moment avslå en invändning om behörighet har vunnit laga kraft innan skiljedomen meddelas. 

Medan en fråga som gäller skiljenämndens behörighet är anhängig i domstol kan skiljenämnden fortsätta skiljeförfarandet och meddela skiljedom. Om domstolen ännu inte avgjort en invändning om behörighet när skiljedomen meddelas ska parten genom att ändra sina yrkanden i det ärende som behandlas i domstolen eller genom en separat talan yrka på upphävande av skiljedomen inom den tidsfrist som anges i 44 § 4 mom. för att fortsättningsvis kunna åberopa invändningen om behörighet. 

Skiljenämnden ska fortsätta skiljeförfarandet om domstolen har beslutat att skiljenämnden är behörig och domstolens beslut har vunnit laga kraft. 

19 §. Partsanslutning och sammanläggning. I paragrafen föreslås nya bestämmelser om anslutning av en tredje aktör som part i ett skiljeförfarande och om sammanläggning av skiljeförfaranden. Några motsvarande bestämmelser finns inte i den gällande lagen och inte heller i modellagen. 

I 1 mom. finns bestämmelser om anslutning av en tredje aktör som part i ett skiljeförfarande. Enligt förslaget kan parterna och en tredje aktör komma överens om att den tredje aktören ska anslutas som part i skiljeförfarandet. En sådan överenskommelse kan göras på förhand eller efter att skiljeförfarandet inletts. Om inte något annat har överenskommits kan skiljenämnden på ansökan av en part ansluta den tredje aktören som part i skiljeförfarandet under de förutsättningar som föreskrivs i momentet. 

För det första kan den tredje aktören anslutas om parterna och den tredje aktören samtycker till anslutningen (1 punkten). För det andra kan anslutningen göras om den grundar sig på att ett och samma skiljeavtal är bindande för parterna och den tredje aktören och skiljenämnden anser att det finns grundad anledning till partsanslutningen (2 punkten). Om ingen skiljenämnd ännu har tillsatts kan domstolen på ansökan av en part besluta om partsanslutningen. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om sammanläggning av skiljeförfaranden. Parterna i två eller flera skiljeförfaranden kan komma överens om sammanläggning av skiljeförfarandena till ett enda skiljeförfarande. Om inte något annat har överenskommits kan skiljenämnden, under de förutsättningar som anges i momentet, sammanlägga två eller flera skiljeförfaranden att behandlas som ett enda skiljeförfarande på ansökan av en part i ett av förfarandena. En part kan också ansöka om sammanläggning hos en skiljenämnd utan att själv vara part i ett skiljeförfarande som den skiljenämnden behandlar. 

För det första kan skiljeförfarandena sammanläggas om parterna i alla skiljeförfaranden samtycker till sammanläggningen (1 punkten).För det andra kan det göras om de skiljeförfaranden som sammanläggs har samma skiljenämnder och sammanläggningen grundar sig på att ett och samma skiljeavtal är bindande för parterna i alla skiljeförfaranden och skiljenämnden anser att det finns grundad anledning till sammanläggningen.  

Enligt 3 mom. ska skiljenämnden eller domstolen bereda parterna och den tredje aktören tillfälle att bli hörda innan beslutet om partsanslutning fattas. På motsvarande sätt ska skiljenämnden bereda parterna i alla skiljeförfaranden som sammanläggs tillfälle att bli hörda innan den fattar beslut om sammanläggning. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om möjligheten att åtskilja sammanlagda skiljeförfaranden till separata skiljeförfaranden. Parterna kan komma överens om detta. Dessutom kan skiljenämnden på begäran av en part eller på eget initiativ av grundad anledning åtskilja sammanlagda förfaranden om parterna inte har kommit överens om något annat. Skiljenämnden ska höra parterna innan den fattar beslutet.  

Bestämmelserna i paragrafen är enligt 5 mom. dispositiva. De tillämpas endast om parterna inte har kommit överens om något annat.  

20 §. Skiljenämndens beslut om säkringsåtgärder. I paragrafen föreslås nya bestämmelser om skiljenämndens behörighet att bestämma säkringsåtgärder. Bestämmelserna klargör rättsläget när det gäller frågan om skiljenämnden har behörighet att bestämma säkringsåtgärder även när behörigheten inte grundar sig på skiljedomsinstitutets regler som ska följas i ett skiljeförfarande, eller när parterna inte annars har kommit överens om någon sådan behörighet. Liksom i kapitel IV A i modellagen utgår de föreslagna bestämmelserna från att domstolen stadfäster en säkringsåtgärd som skiljenämnden bestämt så att den blir verkställbar, men en ansökan om verkställighet kan avslås bl.a. på samma grunder som verkställighet av skiljedomen kan förvägras. De föreslagna bestämmelserna är dock inte lika detaljerade som i modellagen.  

Medan saken behandlas av skiljenämnden eller innan det ska en domstol med stöd av 9 § liksom i nuläget kunna meddela beslut om säkringsåtgärder och meddela sådana interimistiska förordnanden och förbud som domstolen enligt lag är behörig att meddela. Skiljenämnden och domstolen har därmed parallell behörighet att bestämma säkringsåtgärder. Den aktuella paragrafen gäller inte säkringsåtgärder som en domstol har beslutat om. 

I 1 mom. föreslås att skiljenämnden på ansökan av en part ska kunna meddela beslut om de säkringsåtgärder som den anser att behövs i tvisten, om parterna inte har kommit överens om något annat. De säkringsåtgärder som skiljenämnden bestämt är bindande för parterna. Bestämmelsen förtydligar att skiljenämnden har behörighet att meddela beslut om säkringsåtgärder som är bindande för parterna. En säkringsåtgärd som skiljenämnden bestämt kan dock verkställas endast om domstolen stadfäster den så att den blir verkställbar i enlighet med 4 mom. Stadfästandet förutsätter bl.a. att säkringsåtgärden kan verkställas som sådan på motsvarande sätt som en säkringsåtgärd som en domstol bestämt med stöd av 7 kap. i rättegångsbalken.  

Enligt 2 mom. får skiljenämnden inte godkänna en ansökan om säkringsåtgärder utan att bereda motparten tillfälle att bli hörd. Med avvikelse från modellagen har skiljenämnden därmed inte rätt att meddela beslut om temporära säkringsåtgärder, som kan meddelas utan att bereda motparten tillfälle att bli hörd. 

Skiljenämnden kan ändra, avbryta eller återta en säkringsåtgärd på ansökan av en part eller undantagsvis på eget initiativ. Skiljenämnden kan göra så om den anser att säkringsåtgärden inte behövs i sin ursprungliga form eftersom omständigheterna förändrats eller utifrån en omvärdering. 

Skiljenämnden ska senast i den slutliga skiljedomen eller i beslutet om avslutande av skiljeförfarandet bestämma hur länge säkringsåtgärden gäller.  

Enligt 3 mom. kan skiljenämnden bestämma att den som ansöker om en säkringsåtgärd ska ställa en säkerhet för den skada som säkringsåtgärden kan orsaka motparten. Skiljenämnden kan vid behov ändra beslutet om säkerhet. Skiljenämnden bestämmer hur säkerheten ska ställas och godkänner den. Skiljenämndens beslut om säkerhet behöver ändras om en part i enlighet med 4 mom. ansöker om verkställighet av en säkringsåtgärd. Vid verkställigheten iakttas utsökningsbalkens bestämmelser om av sökanden ställd säkerhet. Verkställigheten förutsätter att säkerheten ställs hos utmätningsmannen, som också fattar beslut om att godkänna säkerheten. Ett beslut om säkerhet kan också behöva ändras om omständigheterna förändras eller omvärderas. I 7 mom. föreskrivs det om den sökandes ersättningsskyldighet för skador som orsakats av onödiga säkringsåtgärder. 

I 4 mom. finns bestämmelser om stadfästande av en säkringsåtgärd som skiljenämnden meddelat så att den blir verkställbar. Domstolen ska på ansökan av en part stadfästa en säkringsåtgärd som meddelats i Finland så att den blir verkställbar, om det inte finns något hinder som anges i momentet. Domstolen prövar inte om det funnits förutsättningar att meddela säkringsåtgärden. I enlighet med den föreslagna 5 § är Helsingfors hovrätt behörig domstol, och vid behandlingen av ärendet iakttas i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 kap. i rättegångsbalken om behandling av ansökningsärenden vid tingsrätten. 

I 1 punkten föreskrivs det att en ansökan om verkställighet av en säkringsåtgärd kan avslås på samma grunder som gör det möjligt att förvägra erkännande eller verkställighet av skiljedomen. 

Enligt 2 punkten kan ansökan avslås om en domstol i Finland har meddelat beslut om en motsvarande säkringsåtgärd eller en ansökan om detta är anhängig vid en domstol i Finland. 

Enligt 3 punkten kan ansökan avslås om skiljenämnden har återtagit eller avbrutit säkringsåtgärden. 

Enligt 4 punkten kan ansökan avslås om säkringsåtgärden till sin natur eller sitt innehåll är sådan att den inte kan verkställas som sådan med stöd av utsökningsbalken. Stadfästandet förutsätter därmed att säkringsåtgärden kan verkställas på motsvarande sätt som en säkringsåtgärd som en domstol bestämt med stöd av 7 kap. i rättegångsbalken. Exempelvis ett förordnande eller ett förbud som verkställs administrativt, som utreseförbud för gäldenärer enligt 4 kap. 8 § i konkurslagen, hör i bred bemärkelse till kategorin säkringsåtgärder men kan alltså enligt förslaget inte stadfästas så att det blir verkställbart. En säkringsåtgärd som inte förekommer i finsk lag och därför inte kan verkställas som sådan kan inte heller stadfästas så att den blir verkställbar. Ett exempel är omfattande frysning av medel (freezing order) som används i Förenade kungariket.  

Skiljenämnden kan med stöd av 2 mom. ändra, avbryta eller återta en säkringsåtgärd också efter att domstolen stadfäst den så att den kan verkställas. Enligt 5 mom. kan en part i sådana situationer begära att domstolen upphäver eller ändrar ett beslut om stadfästande av en säkringsåtgärd så att den blir verkställbar. 

I 6 mom. föreskrivs det om verkställighet av en säkringsåtgärd som domstolen stadfäst så att den blir verkställbar. Efter domstolens beslut om stadfästande föreslås det att säkringsåtgärden ska verkställas på ansökan av en part med iakttagande i tillämpliga delar av vad som i 8 kap. i utsökningsbalken föreskrivs om verkställighet av beslut om säkringsåtgärder. För att skiljenämndens beslut om säkringsåtgärder ska kunna verkställas krävs enligt 8 kap. 2 § 1 mom. i utsökningsbalken att sökanden ställer säkerhet hos utmätningsmannen för den skada som kan tillfogas svaranden genom säkringsåtgärden. Däremot tillämpas inte 7 kap. 7 § i rättegångsbalken om möjligheten att genom domstolens beslut befrias från att ställa säkerhet, trots att utsökningsbalkens paragraf hänvisar till den. Det beror på att domstolen enligt den föreslagna paragrafen inte har behörighet att pröva om det finns förutsättningar för beslut om säkringsåtgärder, utan endast om det finns hinder för att stadfästa säkringsåtgärden så att den blir verkställbar. Vid verkställigheten följs i tillämpliga delar de allmänna bestämmelserna i utsökningsbalkens 3 kap. 43 ̶ 47 § om säkerhet som ställs i utsökningsärenden. 

Utmätningsmannen beslutar om av sökanden ställd säkerhet i enlighet med bestämmelserna i utsökningsbalken och binds inte av skiljenämndens tidigare beslut om säkerhet. När den som ansöker om verkställighet har ställt säkerhet hos utmätningsmannen ska skiljenämnden upphäva det beslut om säkerhet som den fattat med stöd av 3 mom.  

I 7 mom. finns bestämmelser om ersättning för skada som orsakats av en onödig säkringsåtgärd. Den som ansökt om en säkringsåtgärd ska ersätta de skador och kostnader som säkringsåtgärden och verkställigheten av den orsakat motparten, om det framkommer att den rätt som skulle tryggas genom säkringsåtgärden inte fanns när säkringsåtgärden förordnades. Ersättningsansvaret är strikt, dvs. oberoende av oaktsamhet.  

Den skiljenämnd som bestämt säkringsåtgärden kan avgöra ersättningsyrkandet om det framställts under skiljeförfarandet, eller ersättningsyrkandet kan framställas senare i ett nytt skiljeförfarande. Parterna kan också komma överens om att ärendet bör avgöras av domstolen.  

5 kap.Behandling i skiljeförfarande 

21 §. Jämlik behandling och behövlig möjlighet att föra talan. I paragrafen föreskrivs det om två centrala processuella rättsskyddsprinciper i skiljeförfarandet, nämligen jämlik behandling av parterna och rätten att få behövlig möjlighet att föra sin talan. 

Principen om jämlik behandling av parterna framgår av 23 § i den gällande lagen, där det föreskrivs att skiljemännen ska beakta kraven på opartiskhet när de beslutar om förfarandet. I paragrafen föreslås en uttrycklig bestämmelse om detta, som anger att skiljenämnden ska behandla parterna jämlikt och som motsvarar artikel 18 i modellagen. 

Enligt paragrafen ska skiljenämnden bereda parterna behövlig möjlighet att föra sin talan. Bestämmelsen motsvarar 22 § i den gällande lagen. Liksom i nuläget förutsätter bestämmelsen att parten har möjlighet att inte bara framföra sina egna yrkanden samt grunderna och bevisen för dem utan också att framföra sin åsikt om motpartens yrkanden och om grunderna och bevisen för dem. Det räcker med att parterna bereds tillfälle att bli hörda. Om tillfället inte utnyttjas hindrar detta inte skiljenämnden att avgöra saken (RP 202/1991 rd, s. 18). 

Paragrafens bestämmelser är tvingande allmänna principer som ska följas i skiljeförfarandet, och bestämmelsen i den föreslagna 3 § om avstående från rättighet gäller inte dem. Kravet att behövlig möjlighet att föra talan ska tryggas hindrar dock inte att parterna avtalar om eller skiljenämnden beslutar om detaljerna i förfarandet på ett sätt som påverkar möjligheten att föra talan, t.ex. när det gäller tidsplanen, de skriftliga inlagorna och bevisningen.  

22 §. Bestämmelser om förfarandet. I paragrafen föreslås allmänna bestämmelser om förfarandet som ska följas när saken behandlas. 

I 1 mom. föreskrivs det om parternas frihet att komma överens om det förfarande som ska tillämpas vid behandlingen av saken till den del något annat inte följer av bestämmelserna i denna lag. Parternas avtalsfrihet begränsas alltså av lagens tvingande bestämmelser om förfarandet. 

Enligt 2 mom. ska skiljenämnden efter att ha hört parterna fatta beslut om det förfarande som ska tillämpas vid behandlingen av saken till den del inget har överenskommits om det och något annat inte följer av bestämmelserna i denna lag. Enligt sedvanlig praxis håller skiljenämnden i början av förfarandet ett planeringssammanträde där den diskuterar tillvägagångssätten och tidsplanerna och fastställer dem med ett förordnande. 

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. om parternas avtalsfrihet och skiljenämndens beslutanderätt om inget har överenskommits om förfarandet motsvarar i sak 23 § i den gällande lagen och artikel 19 i modellagen. 

Enligt 3 mom. ska skiljenämnden främja en saklig och snabb behandling av tvisten.  

I momentet föreslås också en bestämmelse om skyldighet att bidra som gäller parter, ombud och andra som tar del i skiljeförfarandet. De som tar del i skiljeförfarandet ska bidra till att saken kan behandlas snabbt och utan att föranleda onödiga kostnader. Skiljenämnden kan beakta en försummelse av skyldigheten att bidra när den prövar kostnadsfördelningen mellan parterna med stöd av 42 § i lagen. 

Principen om hörande förutsätter att parten informeras om allt material som lagts fram i saken. En uttrycklig bestämmelse om detta föreslås i 4 mom., som i sak motsvarar artikel 24.3 i modellagen. Alla utlåtanden, handlingar, meddelanden och andra uppgifter som en part lämnat skiljenämnden ska parten enligt bestämmelsen också lämna den andra parten. Materialet ska lämnas till den andra parten samtidigt som det lämnas till skiljenämnden, t.ex. med samma e-postmeddelande, eller i vilket fall som helst utan obefogat dröjsmål efter att det lämnats till skiljenämnden. 

En part har också rätt att få information om material i saken som skiljenämnden tagit emot av någon annan än parterna. Med material i saken avses material som lämnats till skiljenämnden för ärendets avgörande, såsom bevis eller expertutlåtanden som skiljenämnden har skaffat. Däremot omfattar bestämmelsen inte t.ex. meddelanden till skiljenämnden från ett skiljedomsinstitut eller skiljenämndens interna handlingar som anteckningar eller utkast. Enligt momentet ska skiljenämnden utan dröjsmål lämna parterna det material i saken som skiljenämnden tagit emot av någon annan än parterna.  

23 §. Skiljeförfarandets säte. Bestämmelserna om skiljeförfarandets säte motsvarar i sak 24 § i den gällande lagen och artikel 20 i modellagen. Skiljeförfarandets säte avgör vilken stats processlagstiftning som tillämpas på skiljeförfarandet.  

Enligt 1 mom. kan parterna komma överens om skiljeförfarandets säte. Skiljenämnden bestämmer sätet om parterna inte har kommit överens om det. Den gällande lagen preciseras så att skiljenämnden ska beakta vad som är ändamålsenligt med avseende på omständigheterna i saken och behandlingen av saken när den överväger skiljeförfarandets säte. 

Enligt 2 mom. kan skiljenämnden liksom i nuläget sammanträda, höra parter, vittnen och sakkunniga samt förrätta syn även någon annanstans än skiljeförfarandets i 1 mom. avsedda säte, även utanför Finlands gränser. En överenskommelse om skiljeförfarandets säte hindrar alltså inte att sammanträden ordnas någon annanstans, såvida inte en uttrycklig bestämmelse om detta har tagits in i skiljeavtalet. 

24 §. Inledande av skiljeförfarande. I paragrafen föreslås bestämmelser om ett meddelande om inledande av skiljeförfarande och om när förfarandet blir anhängigt. Bestämmelserna motsvarar i sak 12 § 1 mom. och 21 § i den gällande lagen. Bestämmelsen om när förfarandet blir anhängigt motsvarar i sak också artikel 21 i modellagen. Bestämmelserna om meddelandet och anhängigheten är dispositiva. 

Om parterna inte har kommit överens om något annat, blir ett skiljeförfarande som gäller en tvist anhängigt den dag då svaranden i enlighet med den föreslagna 2 § tar emot motpartens skriftliga meddelande om hänskjutande av tvisten till en skiljenämnd. Meddelandet om inledande ska innehålla en hänvisning till skiljeavtalet och information om parterna och den tvistefråga som hänskjuts till skiljenämnden. Tvistefrågan behöver inte nämnas separat i meddelandet om den framgår av skiljeavtalet. För att skiljeförfarandet ska kunna inledas måste meddelandet innehålla åtminstone den information som anges i paragrafen. 

Förslaget innehåller ingen motsvarande bestämmelse som 12 § 2 mom. i den gällande lagen om att meddelandet också ska innehålla uppgiften om den medlem i skiljenämnden som ska utses och en uppmaning till motparten att ange en medlem i skiljenämnden. Det föreslås inte heller någon bestämmelse som motsvarar den paragrafens 3 mom. om att meddelandet ska sändas till någon annan som ska utse en medlem i skiljenämnden.  

25 §. Skiljeförfarandets språk. Bestämmelserna om skiljeförfarandets språk motsvarar i sak till stora delar 26 § i den gällande lagen och artikel 22 i modellagen. 

Enligt 1 mom. kan parterna komma överens om vilket eller vilka språk som ska användas i skiljeförfarandet. Om parterna inte har kommit överens om saken ska skiljenämnden fatta beslut om skiljeförfarandets språk. Skiljeförfarandets språk som parterna har kommit överens om eller som skiljenämnden har bestämt ska användas i muntliga förhandlingar och höranden, parternas skriftliga utlåtanden och skiljenämndens handlingar och kommunikation.  

Enligt bestämmelsen kan man också komma överens om eller bestämma att fler än ett språk används i skiljeförfarandet. Det kan t.ex. vara ändamålsenligt att använda ett visst språk i parternas skriftliga inlagor och skiljenämndens handlingar, men lägga fram personbevisning och bevishandlingar på ett annat språk utan tolkning eller översättningar. 

Enligt 2 mom. kan skiljenämnden vid behov bestämma att alla handlingar som läggs fram ska översättas till ett språk som parterna har kommit överens om eller som skiljenämnden har fattat beslut om.  

26 §. Talan och bemötande. Paragrafen motsvarar i sak till stora delar 25 § i den gällande lagen och artikel 23 i modellagen. Det föreslås att 25 § i den gällande lagen kompletteras med en ny bestämmelse om en tidsgräns för att vidta processhandlingar. 

Bestämmelser om vad käromålet och bemötandet ska innehålla finns i 1 mom. Käranden ska i sitt käromål ange sina individualiserade yrkanden och de omständigheter som yrkandena grundar sig på, och svaranden ska ge sitt bemötande med anledning av dem inom de tider som överenskommits mellan parterna eller satts ut av skiljenämnden. Skiljenämnden kan uppmana parterna att samtidigt lägga fram eller uppge den bevisning som de kommer att lägga fram som stöd för sin talan. 

I sitt bemötande ska svaranden ange till vilka delar han eller hon medger eller bestrider kärandens yrkanden och lägga fram de omständigheter som bestridandet grundar sig på. Till skillnad från nuläget enligt gällande lag ska svaranden framställa ett eventuellt genkäromål och kvittningsyrkande redan i sitt bemötande med anledning av talan. Enligt 25 § 2 mom. i den gällande lagen får svaranden väcka genkäromål eller yrka kvittning också senare under förfarandet. Liksom i nuläget förutsätter ett genkäromål eller kvittningsyrkande att grunden för dem hör till området för det skiljeavtal som tillämpas på saken. De krav på käromålets innehåll som anges i momentet gäller också eventuella genkäromål. 

I 2 mom. finns en bestämmelse om partens rätt att ändra eller komplettera sina yrkanden och grunderna för dem under skiljeförfarandet. Grunderna för nya yrkanden ska liksom grunderna för genkäromål och kvittningsyrkanden höra till området för det skiljeavtal som tillämpas på saken. Skiljenämnden kan begränsa partens i momentet avsedda rätt att ändra yrkanden om den anser att avgörandet av saken fördröjs oskäligt på grund av detta. Som ny grund för att begränsa rätten föreslås att en ändring av yrkandena inte ska anses vara godtagbar med beaktande av att parten har dröjt med att göra ändringen. 

I 3 mom. föreslås en ny bestämmelse om skiljenämndens rätt att sätta ut tidsfrister för processhandlingar. Skiljenämnden kan sätta ut en dag efter vilken parterna inte får lägga fram nya yrkanden, invändningar eller bevis i huvudsaken. Tidsfristen är inte absolut, utan skiljenämnden ska kunna tillåta dessa processhandlingar också senare om det finns ett särskilt skäl. Ett särskilt skäl kan föreligga i exceptionella situationer där en processhandling inte har kunnat vidtas inom utsatt tid t.ex. för att parten inte har haft tillgång till ett bevis tidigare.  

Bestämmelserna i paragrafen är enligt 4 mom. dispositiva. De tillämpas endast om parterna inte har kommit överens om något annat. 

27 §. Yrkanden som grundar sig på flera avtal. Det föreslås en ny bestämmelse om att yrkanden som grundar sig på flera avtal ska kunna läggas fram och behandlas i ett och samma skiljeförfarande under de föreskrivna förutsättningarna. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den gällande lagen och inte heller i modellagen. Paragrafens syfte är att yrkanden som är relaterade till varandra ska kunna behandlas effektivt i ett enda skiljeförfarande så att man undviker parallella förfaranden, även om yrkandena grundar sig på olika avtal. 

Enligt bestämmelsen kan parterna i ett och samma skiljeförfarande lägga fram yrkanden som grundar sig på flera avtal, under förutsättning att yrkandena grundar sig på samma rättsförhållande eller på rättsförhållanden som de facto är relaterade till varandra. En sådan relation kan t.ex. förekomma mellan separata orderbekräftelser i handeln mellan parterna eller mellan ett leveransavtal och ett relaterat serviceavtal mellan parterna. Dessutom förutsätts det att yrkandena grundar sig på samma skiljeavtal eller flera skiljeavtal som inte innehåller motstridiga bestämmelser. Skiljeavtalen innehåller motstridiga bestämmelser t.ex. om antalet medlemmar i skiljenämnden eller sätet för skiljeförfarandet är olika. 

28 §. Muntlig förhandling och skriftligt förfarande. I paragrafen föreslås nya bestämmelser om muntlig förhandling och skriftligt förfarande som motsvarar artikel 24.1 och 24.2 i modellagen. Det föreslås också en ny bestämmelse om att muntlig förhandling kan ordnas via fjärranslutning. 

Om parterna inte har kommit överens om något annat, ska skiljenämnden enligt 1 mom. besluta om det i saken ska ordnas muntlig förhandling för bevisupptagning eller för lämnande av muntliga utlåtanden eller om saken ska avgöras i ett skriftligt förfarande på basis av handlingar och annat material. Om en part begär muntlig förhandling ska skiljenämnden dock ordna muntlig förhandling i ett lämpligt skede av behandlingen av saken. 

Skiljenämnden kan besluta att inte ordna muntlig förhandling endast om ingen av parterna har begärt muntlig förhandling. 

Skiljenämnden avgör den muntliga förhandlingens omfattning och tidpunkt. Om en part har begärt muntlig förhandling bestämmer skiljenämnden när det är lämpligt att ordna den. Skiljenämnden ska dock ordna förfarandet så att parterna får behövlig möjlighet att föra sin talan.  

Bestämmelserna i momentet är dispositiva. Parterna kan alltså komma överens om att ingen muntlig förhandling ska ordnas, utan att saken ska avgöras endast på grundval av skriftliga inlagor och bevis. 

I 2 mom. föreslås en ny bestämmelse om att muntlig förhandling eller hörande ska kunna ordnas via fjärranslutning. Enligt förslaget kan skiljenämnden bestämma att muntlig förhandling ska ordnas helt eller delvis via fjärranslutning eller att en part, ett vittne eller en sakkunnig ska höras via fjärranslutning. Med fjärranslutning avses antingen ljud och bild eller enbart ljud. Skiljenämnden avgör anslutningssättet. Innan skiljenämnden fattar ett beslut om fjärranslutning ska den höra parterna om användningen och anslutningssättet. 

För att parterna ska ha möjlighet att förbereda sig inför en muntlig förhandling eller ett muntligt hörande ska skiljenämnden enligt 3 mom. underrätta dem i tillräckligt god tid på förhand. Skyldigheten att underrätta parterna gäller också syn.  

29 §. Följder av parternas underlåtenhet. I paragrafen föreslås nya bestämmelser som motsvarar artikel 25 i modellagen om förfarandet när en part har underlåtit att delta i behandlingen av saken.  

I 1 mom. finns en bestämmelse om förfarandet när käranden har underlåtit att inge käromål. Enligt bestämmelsen ska skiljenämnden då fatta beslut om att skiljeförfarandet avslutas, såvida det inte finns en godtagbar anledning för underlåtenheten. Enligt principen om hörande ska skiljenämnden bereda käranden tillfälle att bli hörd om orsaken till underlåtenheten innan den fattar beslut om att avsluta förfarandet. När skiljenämnden har fattat beslut om att avsluta förfarandet upphör skiljenämndens uppdrag i enlighet med 38 § 3 mom. och skiljenämnden har inte längre behörighet att behandla saken. 

Om svaranden har väckt ett genkäromål kan skiljenämnden inte fatta ett beslut om att avsluta hela skiljeförfarandet. I det fallet ska skiljenämnden fortsätta skiljeförfarandet, men endast behandla den del av saken som genkäromålet gäller.  

I 2 mom. föreskrivs det om förfarandet när svaranden utan godtagbar anledning har underlåtit att ge sitt bemötande. Enligt bestämmelsen ska skiljenämnden då fortsätta behandlingen av saken utan att betrakta underlåtelsen som ett medgivande av kärandens yrkanden eller invändningar. Bestämmelsen motsvarar gällande rätt, även om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om detta i lagen. En tredskodom som grundar sig på att svaranden är passiv kan inte meddelas i ett skiljeförfarande, utan skiljenämnden måste pröva saken med stöd av det material som finns att tillgå, och käranden måste lägga fram tillräckliga bevis för att talan ska kunna godkännas. Skiljenämnden ska avslå de yrkanden som inte har bevisats. 

I 3 mom. föreskrivs det om sådana andra underlåtelser att delta i behandlingen av saken som inte gäller att inge käromål eller ge bemötande. Om en part utan godtagbar anledning har uteblivit från muntlig förhandling, har underlåtit att lägga fram bevis eller på annat sätt har underlåtit att ta till vara sin rätt att föra sin talan, kan skiljenämnden fortsätta skiljeförfarandet och meddela skiljedom. Bestämmelsen tillämpas också på kärande som låtit bli att delta i dessa senare skeden av behandlingen. En tredskodom kan inte heller meddelas mot käranden, utan skiljenämnden ska pröva saken med stöd av det material den har till sitt förfogande.  

En förutsättning för att behandlingen ska kunna fortsätta och en skiljedom meddelas i situationer som avses i 2 och 3 mom. är att den part som varit passiv har underrättats om skiljeförfarandet på behörigt sätt. Annars finns en grund för att upphäva skiljedomen eller förvägra verkställigheten eftersom parten inte har fått behövlig möjlighet att föra sin talan. 

Enligt 4 mom. är bestämmelserna i paragrafen dispositiva. De tillämpas endast om parterna inte har kommit överens om något annat. 

30 §. Bevisning. Det föreslås att den gällande lagen kompletteras med bestämmelser om bevisning som parterna lägger fram. I den gällande lagen föreskrivs det endast om bevismaterial som inhämtas på skiljemännens initiativ. 

I 1 mom. föreslås en ny bestämmelse om att det är parternas uppgift att lägga fram den bevisning de anser vara behövlig. Enligt bestämmelsen är huvudregeln i skiljeförfarandet att parterna lägger fram den bevisning de vill lägga fram för skiljenämnden. Partens rätt att få behövlig möjlighet att föra sin talan är en central princip i skiljeförfarandet och förutsätter att parten har tillräcklig möjlighet att lägga fram bevis. Rådande praxis är redan i nuläget att parterna i regel ser till att inhämta bevisning. 

I 2 mom. föreskrivs det om begränsningar för bevisningen. För det första kan skiljenämnden avslå bevisning som klart saknar betydelse för avgörandet av saken. Skiljenämnden kan alltså avslå bevisning som gäller en omständighet som inte påverkar saken eller som annars är onödig. Bevisning kan vara onödig t.ex. om den gäller omständigheter som är ostridiga eller som redan har bevisats i tillräcklig mån.  

För det andra kan skiljenämnden avslå bevisning om det är motiverat med beaktande av i vilket skede av förfarandet ny bevisning avses bli framlagd. Enligt det föreslagna 26 § 3 mom. kan skiljenämnden sätta ut en dag efter vilken parterna inte får lägga fram nya bevis, om inte skiljenämnden av särskilda skäl tillåter det. Även om ingen dag har satts ut kan skiljenämnden avslå bevisning som lagts fram sent om avgörandet annars fördröjs oskäligt och det inte finns någon grundad anledning att lägga fram bevisningen sent.  

Den tredje grunden för att avslå bevisning är att det med beaktande av vad bevisningen innehåller eller hur den införskaffats skulle vara osakligt att lägga fram bevisningen. Med stöd av den bestämmelsen kan man avslå bevisning t.ex. om uppgifter som omfattas av vittnesförbud.  

I 3 mom. finns bestämmelser om skiljenämndens inhämtning av bevismaterial. Eftersom det enligt paragrafens 1 mom. i regel är parterna som ska skaffa bevisning, tas bestämmelsen i den gällande lagens 27 § 1 mom. inte in i momentet. Enligt den gällande lagen är skiljenämnden skyldig att utreda saken och inhämta bevis. Den gällande lagens bestämmelse om att uppmana en tredje person att förete en handling eller ett föremål tas inte heller in i momentet, eftersom en sådan uppmaning i praktiken saknar verkan om den tredje personen inte följer den frivilligt. Ett editionsföreläggande är möjligt om en part innehar, har tillgång till eller har bestämmanderätt över bevismaterialet eller med fog antas ha det. Liksom i nuläget ska skiljenämnden kunna be att en part, ett vittne eller någon annan ska infinna sig för att höras i saken samt ålägga en part att lägga fram en handling eller annan bevisning som kan ha betydelse för avgörandet av saken. Till momentet fogas en uttrycklig bestämmelse om att skiljenämnden också kan bestämma att det ska förrättas syn av ett föremål, av fast egendom, av en plats eller av något annat objekt. Skiljenämnden kan även meddela interimistiska förordnanden i anslutning till bevisningen. 

I 4 mom. föreslås nya bestämmelser om bevisprövning. Enligt momentet ska skiljenämnden fatta beslut om vilken betydelse varje bevis ska ges i saken. Motsvarande bestämmelse om bevisprövning ingår i artikel 19.2 i modellagen. Enligt momentet kan också en parts underlåtelse att iaktta vad skiljenämnden beslutat eller bestämt om bevisning beaktas vid bedömningen av bevisningen. Skiljenämnden kan dra de slutsatser av underlåtelsen som den anser lämpliga vid bedömningen av bevisningen, om det inte finns någon godtagbar anledning till underlåtelsen.  

Paragrafens 5 mom. motsvarar 27 § 2 mom. i den gällande lagen. Skiljenämnden har inte rätt att förelägga vite eller meddela beslut om andra tvångsmedel. Skiljenämnden har inte heller rätt att ta emot försäkran.  

31 §. Sakkunniga utnämnda av skiljenämnden. Bestämmelserna om sakkunniga utnämnda av skiljenämnden motsvarar i sak artikel 26 i modellagen och huvudsakligen 28 § i den gällande lagen. Bestämmelser om hörande av sakkunniga vid skiljenämndens muntliga förhandling har lagts till. 

Om parterna inte har kommit överens om något annat, kan skiljenämnden enligt 1 mom. utnämna en sakkunnig med uppdraget att avge utlåtande i en fråga som skiljenämnden specificerat. Formuleringen har justerats, men i sak motsvarar bestämmelsen 28 § 1 mom. i den gällande lagen. 

Skiljenämnden kan enligt 2 mom. ålägga en part att ge den sakkunnige de uppgifter som behövs för fullgörandet av uppdraget samt att bereda den sakkunnige tillfälle att undersöka handlingar, varor eller annan egendom. Med stöd av bestämmelsen kan skiljenämnden ålägga en part att låta den sakkunnige ta del också av handlingar och annat material som inte har lagts fram för skiljenämnden. 

I 3 mom. föreskrivs det om möjligheten att muntligt höra den sakkunnige vid skiljenämndens förhandling efter att den sakkunnige avgett sitt skriftliga utlåtande. Skiljenämnden kan antingen på begäran av en part eller på eget initiativ om den anser att det behövs ålägga den sakkunnige att delta i en muntlig förhandling, där parterna har möjlighet att ställa frågor till den sakkunnige eller lägga fram egen sakkunnigbevisning i omtvistade frågor.  

Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast sakkunniga utnämnda av skiljenämnden. Bestämmelserna om bevisning i 30 § tillämpas på sakkunniga som utnämnts av en part.  

32 §. Bevisupptagning med hjälp av domstol. Bestämmelserna om bevisupptagning i domstol motsvarar huvudsakligen 29 § i den gällande lagen. Den gällande lagen kompletteras med bestämmelser om skiljenämndens möjlighet att delta i ett hörande vid domstol. 

Eftersom skiljenämnden enligt 30 § 5 mom. i denna lag inte har behörighet att använda tvångsmedel ska den kunna be domstolen om hjälp med att inhämta bevisning, liksom för närvarande. Enligt 1 mom. kan domstolen på ansökan av en part höra en part, ett vittne eller en sakkunnig eller ålägga en part eller en tredje person att lägga fram en handling eller ett föremål som kan ha betydelse som bevis i saken. Den bevisupptagning vid domstol som avses i paragrafen förutsätter att skiljenämnden anser att det behövs. En part kan därför lämna in en ansökan hos domstolen först efter att skiljenämnden fattat ett beslut om att bevisningen behövs. 

Domstolen har inte prövningsrätt, utan måste enligt 2 mom. vidta den åtgärd som avses i ansökan om det inte finns något hinder för detta. Ett hinder kan vara konkret, t.ex. att ett vittne inte kan instämmas eller hämtas till domstolen, eller juridiskt, t.ex. att rätten att vägra vittna utnyttjas. Domstolen ska följa bestämmelserna i 17 kap. i rättegångsbalken när den vidtar den åtgärd som begärs. Ett förordnande att ett föremål eller en handling ska läggas fram ska vara tillräckligt specificerat för att det ska kunna verkställas i enlighet med 17 kap. 40 § 3 mom. i rättegångsbalken. Därför kan domstolen avslå en parts ansökan helt eller delvis om det föremål eller den handling som ska framläggas inte specificeras tillräckligt. 

Domstolen ska bereda båda parterna tillfälle att delta i ett sådant hörande i domstol som avses i denna paragraf. I 2 mom. föreslås ett tillägg om att också skiljenämndens medlemmar ska beredas tillfälle att delta i hörandet och ställa frågor till den som hörs.  

6 kap.Skiljedom 

33 §. Tillämpliga rättsregler. Bestämmelserna om den lag eller de andra rättsregler som ska tillämpas när tvisten avgörs motsvarar huvudsakligen artikel 28 i modellagen och delvis 31 § i den gällande lagen. Den gällande lagen kompletteras med en bestämmelse om valet av lag när parterna inte har kommit överens om vilken lag som ska tillämpas. Paragrafen gäller valet av lag som tillämpas på materiella tvister. En bestämmelse om vilken lag som tillämpas på skiljeavtalet finns i 7 § 2 mom. 

Enligt 1 mom. kan parterna komma överens om den lag eller de andra rättsregler som ska tillämpas när tvisten avgörs. Det nya är en uttrycklig bestämmelse som tas in för tydlighetens skull om att parterna också kan komma överens om att andra rättsregler än lag tillämpas när tvisten avgörs. Sådana rättsregler kan t.ex. vara internationella organisationers regelverk, som UNIDROIT:s principer som tillämpas på internationella kommersiella avtal. Om de vill kan parterna också komma överens om vilken lag som ska tillämpas om de frågor som ska avgöras inte regleras uttömmande i rättsreglerna. Om parterna inte har kommit överens beslutar skiljenämnden med stöd av 2 mom. vid behov vilken lag som ska tillämpas utöver rättsreglerna. 

I momentet finns också en förtydligande bestämmelse om att parternas avtal om tillämpning av lagen i en viss stat anses hänvisa till den materiella rätten i den staten och inte till den statens lagvalsbestämmelser, om inget annat framgår av parternas avtal. 

Bestämmelsen om val av lag i 2 mom. är ny. Om parterna inte har kommit överens om den lag eller de andra rättsregler som ska tillämpas när tvisten avgörs, ska skiljenämnden tillämpa lagen eller andra rättsregler i den stat vars rättsregler skiljenämnden anser det vara mer motiverat att tillämpa i saken. Till skillnad från vad som föreskrivs i modellagen bestäms den tillämpliga lagen alltså inte enligt de lagvalsbestämmelser som skiljenämnden väljer, utan skiljenämnden väljer direkt vilken lag som tillämpas. Det motsvarar rådande praxis i internationella skiljeförfaranden. Skiljenämnden bör utifrån en övergripande bedömning av omständigheterna välja den lag som det är mest motiverat att tillämpa i saken. I sin bedömning kan skiljenämnden bl.a. beakta vilken stat som har närmast anknytning till tvistefrågan och till andra relaterade omständigheter. 

Liksom i nuläget får skiljenämnden enligt 3 mom. grunda sin dom på vad den anser skäligt endast om parterna uttryckligen har kommit överens om det. Bestämmelsen motsvarar 31 § 3 mom. i den gällande lagen och artikel 28.3 i modellagen. Bestämmelsen avser inte skälighetsprövning enligt den tillämpliga lagen, utan att en skiljedom grundas på allmän skälighet (ex aequo et bono) i stället för på lagen eller andra rättsregler. 

34 §. Beslutsfattande i skiljenämnden. Paragrafen gäller beslutsfattande och röstning om skiljenämndens dom och andra beslut. Bestämmelserna motsvarar delvis 32 § i den gällande lagen och delvis artikel 29 i modellagen.  

Innehållet i 1 mom. motsvarar i sak 32 § i den gällande lagen. Huvudregeln är att domen meddelas enligt majoritetens åsikt om skiljenämndens medlemmar inte är eniga. Om ingen åsikt får majoritetens understöd, avgörs saken enligt ordförandens åsikt. Momentet innehåller en specialbestämmelse om rösträkning när en meningsskiljaktighet gäller det yrkade beloppet och fler än en åsikt har fått understöd. Då ska rösterna för det högsta beloppet sammanräknas med rösterna för det närmast lägre beloppet, och vid behov ska sammanräknandet fortsätta på motsvarande sätt, tills det finns en åsikt som majoriteten understöder.  

I 2 mom. föreslås en ny bestämmelse enligt artikel 29 i modellagen om att parterna eller skiljenämndens övriga medlemmar kan bemyndiga skiljenämndens ordförande att ensam fatta beslut i frågor om förfarandet. 

I 3 mom. föreslås en ny bestämmelse om hur en sak avgörs när en medlem i skiljenämnden är passiv eller vägrar att delta i beslutsfattandet. Om en enda medlem i skiljenämnden utan godtagbar anledning underlåter att delta i beslutsfattandet, hindrar detta inte de övriga medlemmarna i skiljenämnden från att avgöra saken. För att bestämmelsen ska kunna tillämpas måste saken vara klar att avgöras. En medlem kan alltså inte förhindra avgörandet genom att vägra delta i beslutsöverläggningen eller avfattandet av domen. Om sammansättningen inte är fulltalig kan den däremot inte uppta personbevisning eller vidta andra åtgärder som hör till den egentliga behandlingen av ärendet. Om en medlem i skiljenämnden frånträder uppdraget under den egentliga behandlingen av saken ska en ny medlem utnämnas i dennes ställe i enlighet med 17 §. 

Det framgår av det föreslagna 37 § 1 mom. och den gällande lagens 40 § 2 mom. att en giltig skiljedom kan meddelas trots att en av medlemmarna i skiljenämnden inte undertecknat domen. Enligt förarbetena till den gällande lagen (RP 202/1991 rd s. 24–25) kan bestämmelsen om avsaknad av underskrift anses betyda att en skiljedom också i nuläget kan meddelas trots att en medlem vägrar inte bara att underteckna domen, utan också att delta i beslutsöverläggningen eller avfattandet av domen. En uttrycklig, förtydligande bestämmelse om detta tas in i det föreslagna 3 mom.  

Enligt 4 mom. är bestämmelserna i paragrafen dispositiva. De tillämpas endast om parterna inte har kommit överens om något annat. 

35 §. Förlikning. I paragrafen föreskrivs det om skiljenämndens rätt att fastställa parternas förlikning genom skiljedom. Paragrafen motsvarar i sak 33 § i den gällande lagen och artikel 30 i modellagen. För att en förlikning ska kunna fastställas måste parterna gemensamt begära det. Det som föreskrivs i 37 § om skiljedomens form och innehåll ska iakttas när förlikningen fastställs. En förlikning som skiljenämnden fastställt har samma rättsverkningar som en skiljedom. Därför tillämpas bl.a. bestämmelserna om upphävande och verkställighet av skiljedomar på en sådan förlikning.  

36 §. Deldom och mellandom. I paragrafen föreslås bestämmelser om deldomar och mellandomar, som det föreskrivs om i 34 och 35 § i den gällande lagen.  

Liksom i nuläget kan skiljenämnden enligt 1 mom. genom en särskild deldom avgöra ett självständigt yrkande i en sak där flera yrkanden har framställts. Skiljenämnden kan också genom en deldom avgöra den del av ett yrkande som har medgivits. 

Skiljenämnden avgör om den meddelar en deldom. Innan en deldom meddelas måste skiljenämnden dock höra parterna. 

Användningen av deldomar begränsas av bestämmelsen i 2 mom. om att ett fordringsanspråk och kvittningsanspråk mot det ska avgöras tillsammans. När det är fråga om kvittning kan en deldom inte meddelas ens om den del av huvudfordran eller motfordran som har medgivits. Kvittningsyrkanden i form av såväl genkäromål som kvittningsinvändningar utgör ett hinder för deldom. 

En deldom kan verkställas fristående med stöd av 45 § och upphävas under de förutsättningar som föreskrivs i 44 §. Talan om upphävande av en deldom ska väckas inom 60 dagar från delfåendet av deldomen. 

I 3 mom. finns en bestämmelse om meddelande av mellandom. I motsats till 35 § i den gällande lagen förutsätter den föreslagna bestämmelsen inte längre att parterna har kommit överens om en sådan möjlighet.  

Skiljenämnden kan genom en särskild mellandom avgöra en sådan tvistefråga av vilken avgörandet i saken i övrigt är beroende. För att processen ska fungera effektivt kan det vara ändamålsenligt att avgöra en sådan förhandsfråga separat. Innan saken avgörs slutligt kan skiljenämnden genom en mellandom avgöra t.ex. en fråga som gäller preskription av fordran eller grunden för ett ersättningsyrkande. En mellandom är bindande för skiljenämnden i den fortsatta behandlingen av saken, vilket innebär att skiljenämnden i ett senare skede av processen inte längre på nytt kan bedöma den fråga som avgjorts genom mellandomen.  

Skiljenämnden ska höra parterna om meddelandet av en mellandom. En mellandom kan inte meddelas om alla parter motsätter sig. 

En mellandom kan upphävas under de förutsättningar som anges i 44 §. Talan om upphävande ska väckas inom 60 dagar från delfåendet av mellandomen. Skiljenämnden kan dock i mellandomen bestämma att upphävande av mellandomen kan yrkas endast vid yrkande om upphävande av den skiljedom som slutligt avgör saken. Skiljenämnden ska höra parterna om ett sådant beslut.  

37 §. Skiljedomens form och innehåll. Den föreslagna paragrafen innehåller krav på skiljedomens form och innehåll som i huvudsak motsvarar 36 och 37 § i den gällande lagen samt artikel 31 i modellagen. I enlighet med modellagen ingår en ny bestämmelse om att skiljedomen ska motiveras, och det föreskrivs också om en möjlighet att meddela skiljedomen i elektronisk form. 

Enligt 1 mom. ska en skiljedom vara skriftlig och undertecknas av medlemmen eller medlemmarna i skiljenämnden.  

Kravet på undertecknande uppfylls också om skiljedomen undertecknas av en majoritet av medlemmarna i en skiljenämnd som har flera medlemmar, om medlemmarna i domen anger varför en medlem som deltagit i behandlingen av saken inte har undertecknat domen. Motsvarande bestämmelse om hur kravet på undertecknande uppfylls finns i den gällande lagens 40 § 2 mom. om skiljedomens ogiltighet. Liksom i nuläget uppfylls kravet endast om den medlem i skiljenämnden som inte har undertecknat skiljedomen har deltagit i behandlingen av saken åtminstone tills saken varit färdig att avgöras. Bestämmelsens syfte är att en medlem i skiljenämnden inte ska kunna förhindra att skiljeförfarandet slutförs och en verkställbar skiljedom meddelas genom att dra sig ur behandlingen i det skede då saken varit klar för beslutsöverläggning. Om en medlem i skiljenämnden frånträder uppdraget i ett tidigare skede ska en ny medlem utnämnas i dennes ställe i enlighet med 17 §. 

Enligt 2 mom. ska skiljedomen motiveras, om parterna inte har kommit överens om att domskäl inte behöver anges och det inte är fråga om en i 35 § avsedd skiljedom genom vilken förlikning fastställs. Också enligt gällande rätt ska en skiljedom motiveras om inget annat överenskommits eller såvida det inte handlar om att fastställa en förlikning, även om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om detta i den gällande lagen. 

Enligt 3 mom. ska den dag då domen har meddelats samt skiljeförfarandets säte enligt 23 § 1 mom. anges i skiljedomen. Skiljedomen anses ha meddelats där skiljeförfarandet har sitt säte även om den i praktiken har avfattats och undertecknats på en annan ort. 

I 4 mom. föreslås en bestämmelse om delgivning av skiljedomen till parterna. Liksom i nuläget delges en skiljedom genom att ett undertecknat exemplar av skiljedomen lämnas varje part. Delgivningen ska lämnas i enlighet med den föreslagna 2 §. I praktiken finns det ändå skäl att lämna skiljedomen bevisligen eftersom tidsfristerna för talan om behörighet enligt 18 §, begäran om rättelse, tolkning och tilläggsdom enligt 39 §, sökande av ändring i arvoden enligt 41 § samt talan om upphävande av en skiljedom enligt 44 § räknas från och med delfåendet av skiljedomen. 

I 5 mom. finns en ny bestämmelse om skiljedom i elektronisk form. Med samtycke av parterna ska skiljedomen enligt förslaget kunna meddelas i elektronisk form av vilken framgår skiljedomens innehåll och underskrifter och den dag då domen har meddelats. Det krav på underskrifter som avses i 1 mom. uppfylls om skiljedomen har undertecknats med åtminstone en avancerad elektronisk underskrift enligt artikel 3.11 i eIDAS-förordningen. Eftersom undertecknaren också kan befinna sig utanför EU, uppfyller också en annan motsvarande elektronisk underskrift kravet i 1 mom. så länge inget tvivel råder om underskriftens autenticitet.  

38 §. Avslutande av skiljeförfarande. Paragrafen innehåller bestämmelser om avslutande av skiljeförfarande och när skiljenämndens uppdrag upphör. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 30 § i den gällande lagen och artikel 32 i modellagen. 

Enligt 1 mom. slutförs skiljeförfarandet när skiljenämnden meddelar skiljedomen eller fattar ett beslut om att skiljeförfarandet avslutas. I 2 mom. föreskrivs om situationer där skiljenämnden ska fatta beslut om avslutande. Dessutom ska skiljenämnden enligt det föreslagna 29 § 1 mom. fatta beslut om att skiljeförfarandet avslutas om käranden utan godtagbar anledning har underlåtit att inge käromål. Enligt det föreslagna 43 § 1 mom. kan skiljenämnden fatta beslut om att avsluta skiljeförfarandet om inget förskott betalas eller ingen säkerhet ställs för skiljenämndens arvoden enligt vad skiljenämnden krävt. 

Enligt 2 mom. 1 punkten ska skiljenämnden fatta beslut om att skiljeförfarandet avslutas om käranden återkallar sin talan. Att återkalla en talan innebär att käranden slutar föra sin talan och inte vill att behandlingen av talan fortsätter. Trots att en talan återkallas fortsätter skiljenämnden behandla saken om svaranden motsätter sig att förfarandet avslutas, och skiljenämnden anser att svaranden har ett godtagbart skäl för att få saken slutligt avgjord genom skiljedom.  

Om käranden återkallar talan och skiljedomen fattar beslut om att avsluta skiljeförfarandet kan käranden välja att inleda förfarandet på nytt senare. Återkallande av talan skiljer sig alltså från eftergift av talan, som innebär att käranden meddelar att talan kan förkastas. När käranden efterger talan helt eller delvis avgörs saken genom en skiljedom. 

Enligt 2 punkten i momentet ska skiljenämnden fatta beslut om att skiljeförfarandet avslutas om parterna kommer överens om att förfarandet ska avslutas. Saken avgörs dock genom skiljedom om parterna begär att skiljenämnden fastställer en förlikning i enlighet med 35 §.  

Enligt 3 punkten i momentet ska skiljenämnden fatta beslut om att skiljeförfarandet avslutas om det av någon annan anledning har blivit onödigt eller omöjligt att fortsätta förfarandet. Punkten täcker andra situationer än de som nämns särskilt i paragrafen, där skiljeförfarandet inte kan fortsätta och där det inte heller finns förutsättningar för att meddela en skiljedom. Det kan t.ex. vara fallet om saken inte får behandlas i ett skiljeförfarande eller redan rättskraftigt har avgjorts, eller om skiljenämnden inte är behörig att avgöra tvisten.  

Enligt 3 mom. upphör skiljenämndens uppdrag när den meddelat en skiljedom eller fattat beslut om att avsluta skiljeförfarandet. Efter den tidpunkten är skiljenämnden endast behörig att vidta åtgärder som avses i 18 § 4 mom., 39 § och 44 § 5 mom. Enligt lagens 18 § 4 mom. ska skiljenämnden fortsätta skiljeförfarandet efter att ha meddelat en skiljedom som innehåller ett negativt beslut om behörighet, om domstolen har beslutat att skiljenämnden är behörig och beslutet har vunnit laga kraft. Efter att ha avslutat skiljeförfarandet kan skiljenämnden med stöd av 39 § fatta beslut om rättelse eller tolkning av skiljedomen eller meddela tilläggsdom. I lagens 44 § 5 mom. finns en specialbestämmelse med koppling till behandlingen av en talan om upphävande av en skiljedom. Den gäller skiljenämndens behörighet att fortsätta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd för att undanröja grunden för upphävandet.  

Ett beslut om att avsluta skiljeförfarandet hindrar inte att saken inleds på nytt i ett nytt skiljeförfarande. 

39 §. Rättelse av, tolkning av och tilläggsdom till skiljedom. Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse av, tolkning av och tilläggsdom till skiljedom, som huvudsakligen motsvarar artikel 33 i modellagen. Bestämmelserna om rättelse och tilläggsdom motsvarar i sak till största delen 38 och 39 § i den gällande lagen. Det föreslås dessutom tidsfrister för att begära och meddela en tilläggsdom. Nya bestämmelser föreslås om en möjlighet att begära att skiljenämnden tolkar skiljedomen. 

Enligt 1 mom. ska en part inom 30 dagar från delfåendet av skiljedomen be skiljenämnden att rätta eller tolka skiljedomen eller meddela en tilläggsdom.  

Med stöd av 1 punkten i momentet kan en part begära att skiljenämnden rättar ett räkne- eller skrivfel eller något annat därmed jämförbart fel i skiljedomen. Bestämmelsen täcker rent tekniska fel som kan förekomma t.ex. i partens identifieringsuppgifter eller i en räkneoperation. Punkten gör det också möjligt att komplettera skiljedomen med en underskrift, skiljeförfarandets säte eller datum då domen meddelats. Däremot går det inte att med stöd av bestämmelsen rätta fel som begåtts vid skiljenämndens prövning. 

Med stöd av 2 punkten i momentet kan en part be att skiljenämnden tolkar ett enskilt ställe eller avsnitt i skiljedomen. Med stöd av den bestämmelsen kan skiljenämnden t.ex. förtydliga domslutet i skiljedomen om det innehåller oklarheter som kan hindra verkställigheten. 

Med stöd av 3 punkten i momentet kan en part be skiljenämnden meddela en tilläggsdom angående ett yrkande som har framställts i skiljeförfarandet men som inte har avgjorts i skiljedomen. En tilläggsdom kan meddelas t.ex. om ett yrkande eller ett anknutet yrkande, som ett ränteyrkande, som skiljenämnden inte har yttrat sig om i domslutet. 

I 2 mom. föreslås att en begäran om rättelse, tolkning eller tilläggsdom ska lämnas till den andra parten samtidigt som den lämnas till skiljenämnden, eller i vilket fall som helst utan obefogat dröjsmål efter det. 

Enligt 3 mom. ska skiljenämnden fatta beslut om rättelse och tolkning av en skiljedom inom 30 dagar från det att begäran togs emot, om den anser att begäran är motiverad. Tidsfristen för att meddela en tilläggsdom är 60 dagar från det att begäran togs emot. 

Enligt 4 mom. kan skiljenämnden också på eget initiativ rätta ett räkne- eller skrivfel eller något annat därmed jämförbart fel i skiljedomen. En rättelse som skiljenämnden gör på eget initiativ ska göras inom 30 dagar från den dag då skiljedomen meddelades.  

Enligt 5 mom. har skiljenämnden möjlighet att förlänga den tidsfrist för rättelse eller tolkning av en skiljedom eller meddelande av en tilläggsdom som avses i 3 mom. om det behövs av en grundad anledning. 

I 6 mom. föreslås en bestämmelse om att skiljenämnden ska bereda parterna tillfälle att bli hörda innan den fattar ett beslut om rättelse eller tolkning av en skiljedom eller meddelar en tilläggsdom. Skyldigheten att höra parterna gäller såväl rättelser på begäran av en part som rättelser på skiljenämndens eget initiativ. 

Enligt 7 mom. gäller bestämmelserna i 37 § om skiljedomens form, innehåll och hur den meddelas även tilläggsdomar samt rättelser och tolkningar av skiljedomar.  

40 §. Arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämnden. Paragrafen innehåller bestämmelser om arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämnden som i huvudsak motsvarar den gällande lagens 46 § 1 och 2 mom. samt 47 § 1 mom.  

Liksom i nuläget får skiljenämnden i skiljedomen enligt 1 mom. fastställa arvodet och kostnadsersättningen för varje medlem i skiljenämnden och ålägga parterna betalningsskyldighet. För tydlighetens skull kompletteras den gällande lagen så att skiljenämnden får fatta beslut om arvoden och kostnadsersättningar också i beslutet om avslutande av skiljeförfarandet. I lagen införs också en ny bestämmelse om förfallodag för arvoden och kostnadsersättningar. De arvoden och kostnadsersättningar som parterna ålagts att betala ska betalas inom 30 dagar från den dag då skiljedomen eller beslutet om avslutande av skiljeförfarandet meddelades. Tidsfristen är relevant i praktiken främst om arvoden och kostnadsersättningar inte betalas med det förskott som skiljenämnden innehar. Bestämmelserna i momentet tillämpas om inget annat har överenskommits eller annars på ett bindande sätt bestämts. 

I 2 mom. föreskrivs det att arvodena till medlemmarna i skiljenämnden ska vara skäliga med beaktande av den tid uppdraget krävt, sakens svårighetsgrad och andra omständigheter som påverkar saken. 

Enligt 3 mom. är parterna solidariskt skyldiga att betala arvoden och kostnadsersättningar till medlemmarna i skiljenämnden, om inte något annat har överenskommits eller bestämts. Det ska dock vara möjligt att avvika från huvudregeln om solidariskt ansvar om skiljenämnden anser att det finns en grundad anledning. I exceptionella situationer kan en sådan anledning vara t.ex. att yrkanden som riktas mot en part som anslutits till ett förfarande med flera parter är små i förhållande till de yrkanden som riktas mot den ursprungliga svaranden. 

41 §. Sökande av ändring i arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämnden. Bestämmelserna om sökande av ändring i arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämnden sammanförs i en och samma paragraf. Bestämmelserna motsvarar huvudsakligen 47 § 2 och 3 mom. samt 48 § i den gällande lagen. Tiden för sökande av ändring förkortas jämfört med nuläget. Dessutom föreslås en ny bestämmelse om effekten av ett domstolsbeslut om sänkning av arvoden. 

Enligt 1 mom. har en part rätt att inom 30 dagar från delfåendet av skiljedomen eller beslutet om avslutande av skiljeförfarandet söka ändring hos domstolen i beslutet om fastställande av arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämnden. Den behöriga domstolen är enligt lagens 5 § 1 mom. Västra Nylands tingsrätt. 

Enligt 2 mom. söks ändring genom att en skriftlig ansökan och en kopia av skiljedomen eller av beslutet om avslutande av skiljeförfarandet lämnas till domstolen. 

Domstolen behandlar sökande av ändring i arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämnden som ett ansökningsärende enligt 8 kap. i rättegångsbalken. Enligt 3 mom. ska domstolen innan den avgör ärendet bereda de övriga parterna och de medlemmar i skiljenämnden vilkas arvoden eller kostnadsersättningar ändringssökandet gäller tillfälle att bli hörda.  

I 4 mom. föreslås en ny bestämmelse om hur domstolens beslut om att sänka arvodena påverkar de övriga parternas betalningsskyldighet. Domstolens beslut om att sänka arvodena eller kostnadsersättningarna kommer även en part som inte har sökt ändring till godo, till skillnad från vad som föreskrivs i den gällande lagen.  

42 §. Kostnadsfördelning. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur kostnaderna för skiljeförfarandet fördelas mellan parterna. Till skillnad från 49 § i den gällande lagen innehåller paragrafen inte längre någon hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om att skiljenämnden i skiljedomen eller beslutet om avslutande av skiljeförfarandet kan fatta beslut om hur kostnaderna för skiljeförfarandet fördelas mellan parterna, om inte parterna har kommit överens om något annat. Skiljenämnden ska på yrkande av en part kunna ålägga motparten att helt eller delvis ersätta partens skäliga kostnader för skiljeförfarandet och fatta beslut om hur skiljenämndens kostnader fördelas mellan parterna. När skiljenämnden prövar kostnadsersättningarna och kostnadsfördelningen kan den beakta slutresultatet i saken, försummelse av en parts skyldighet att bidra och andra omständigheter. I 22 § 3 mom. föreslås en bestämmelse om en skyldighet för parterna och de andra som tar del i skiljeförfarandet att bidra till att saken kan behandlas snabbt och utan att föranleda onödiga kostnader. 

I 2 mom. föreslås en ny bestämmelse om dröjsmålsränta. Om det har yrkats på dröjsmålsränta på ersättning som en part ålagts att betala med stöd av 1 mom. ska skiljenämnden bestämma att en årlig dröjsmålsränta ska betalas enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982) från det att 30 dagar har förflutit från den dag då skiljedomen eller beslutet om avslutande av skiljeförfarandet meddelades.  

43 §. Förskott eller säkerhet. Enligt 1 mom. har skiljenämnden liksom i nuläget rätt att av parterna kräva förskott på eller säkerhet för arvoden och kostnadsersättningar till medlemmarna i skiljenämnden. Skiljenämnden avgör själv om den kräver förskott eller säkerhet. Om en tredje aktör har anslutits till skiljeförfarandet eller flera skiljeförfaranden har sammanlagts enligt 19 § kan skiljenämnden vid behov kräva flera separata förskott eller säkerheter med hänsyn till vilka yrkanden i förfarandet som gäller respektive part.  

För tydlighetens skull föreslås en uttrycklig bestämmelse om att skiljenämnden kan fatta beslut om att helt eller delvis avsluta skiljeförfarandet om förskott eller säkerhet som den kräver inte betalas eller ställs. 

I 2 mom. föreskrivs det om situationer där en av parterna underlåter att betala förskott eller ställa säkerhet enligt skiljenämndens krav. Om en part inte betalar sin andel av förskottet eller ställer sin andel av säkerheten inom den tid som satts ut av skiljenämnden, kan motparten betala hela förskottet eller ställa hela säkerheten. Därmed kan skiljenämnden inte fatta ett i 1 mom. avsett beslut att avsluta skiljeförfarandet utan att ge en part som betalat sin egen andel tillfälle att betala också den andra partens andel av förskottet eller säkerheten. Även om bestämmelsen är ny motsvarar den rådande allmän praxis i skiljeförfarandet.  

7 kap.Upphävande av en skiljedom 

44§. Upphävande av en skiljedom. Enligt 1 mom. får ändring i en skiljedom inte sökas, och en skiljedom kan upphävas endast med anledning av en talan enligt denna paragraf. Paragrafen gäller slutliga skiljedomar och dessutom deldomar och mellandomar som avses i 36 §.  

Grunderna enligt 2 mom. för upphävande av en skiljedom motsvarar till sitt innehåll till största delen 41 § 1 mom. i den gällande lagen. De föreslagna grunderna för upphävande har dock formulerats mer detaljerat i enlighet med artikel 34.2 i modellagen och artikel V(I) i New York-konventionen, och delvis indelats på ett annat sätt än i den gällande lagen. I propositionen föreslås det att indelningen i grunder för ogiltighet och grunder för upphävande av skiljedomar slopas, och att den nya lagen inte ska innehålla någon bestämmelse om skiljedomens ogiltighet som motsvarar 40 § i den gällande lagen. Grunderna för skiljedomens ogiltighet enligt 40 § 1 mom. 1 och 2 punkten i den gällande lagen, nämligen att frågan inte får avgöras genom skiljeförfarande och att skiljedomen strider mot grunderna för rättsordningen, ska i fortsättningen vara grunder för att upphäva en skiljedom. 

En part som under förfarandet anses ha avstått från sin rätt att åberopa den grunden för upphävande föreslås förlora sin rätt att yrka på att skiljedomen upphävs. Till skillnad från i gällande lag (41 § 2 mom.) föreskrivs det inte om avstående från åberopande i paragrafen om upphävande av skiljedom, utan liksom i modellagen i de allmänna bestämmelserna i början av lagen. Om skiljeförfarandet har avvikit från en sådan bestämmelse i denna lag som parterna kan avvika från eller från vad som överenskommits i skiljeavtalet ska parten enligt den föreslagna 3 § motsätta sig denna avvikelse antingen inom den utsatta tidsfristen eller utan obefogat dröjsmål efter att procedurfelet kom till partens kännedom. Annars anses parten ha avstått från sin rätt att motsätta sig och kan inte åberopa omständigheten i fråga som grund för att upphäva skiljedomen. Den föreslagna 3 § gäller åberopande av de grunder för upphävande som avses i den föreslagna 44 § 2 mom. 1–5 punkten. Däremot kan en part inte förlora sin rätt att yrka på att skiljedomen upphävs på grund av att frågan inte får avgöras genom skiljeförfarande (6 punkten) eller för att skiljedomen strider mot grunderna för Finlands rättsordning (7 punkten).  

Domstolen kan upphäva en skiljedom endast om det finns en grund som anges i paragrafens 2 mom. Det är möjligt att upphäva en skiljedom delvis om grunden gäller endast en del av skiljedomen. 

Momentets 1 punkt gäller situationer där det inte funnits något giltigt skiljeavtal mellan parterna. En skiljedom ska kunna upphävas om en avtalspart i skiljeavtalet inte har varit behörig att ingå skiljeavtalet eller inte har varit företrädd på behörigt sätt när avtalet ingicks eller om skiljeavtalet inte är giltigt enligt den lag som ska tillämpas på skiljeavtalet. I sak motsvarar punkten modellagens artikel 34.2 a i och konventionens artikel V.1 a. Enligt 41 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen kan en skiljedom upphävas om skiljemännen har överskridit sin befogenhet. Denna grund för upphävande enligt den gällande lagen, som är mer allmänt formulerad en modellagen, täcker också de situationer enligt den föreslagna 1 punkten där ett giltigt skiljeavtal saknas. Den föreslagna bestämmelsen förändrar alltså inte nuläget i sak. 

Momentets 2 punkt gäller upphävande av en skiljedom på grund av brister i informationen om skiljeförfarandet. En skiljedom ska kunna upphävas om en part inte har fått vederbörlig information om tillsättandet av skiljenämnden eller skiljeförfarandet eller om en part utan att själv vara orsak till det annars inte har varit i stånd att föra sin talan. Punkten motsvarar modellagens artikel 34.2 a ii och konventionens artikel V.1 b.  

Enligt 41 § 1 mom. 4 punkten i den gällande lagen kan en skiljedom upphävas om skiljemännen inte berett parterna erforderlig möjlighet att föra sin talan. Denna grund för upphävande enligt den gällande lagen täcker också den föreslagna 2 punkten, som därmed inte förändrar nuläget i sak. Den grund för upphävande som ingår i 41 § 1 mom. 4 punkten i den gällande lagen är dock mer omfattande än den föreslagna 2 punkten. Enligt förslaget kan domstolen med stöd av antingen 2 punkten eller 5 punkten, som gäller procedurfel, pröva om parterna beretts eller inte beretts behövlig möjlighet att föra sin talan.  

Enligt 3 punkten kan en skiljedom upphävas om skiljenämnden vid avgörandet av tvisten har överskridit sin behörighet. I sak motsvarar punkten modellagens artikel 34.2 a iii och konventionens artikel V.1 c. Punkten motsvarar 41 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen, dock så att den gällande lagens bestämmelse också täcker 1 punkten i det föreslagna momentet.  

I 4 punkten föreskrivs det om skiljenämndens sammansättning som grund för upphävande. Enligt bestämmelsen ska en skiljedom kunna upphävas om skiljenämndens sammansättning inte har överensstämt med vad parterna kommit överens om eller, om inget har överenskommits, med denna lag. I sak ingår en motsvarande grund för upphävande i modellagens artikel 34.2 a iv och i konventionens artikel V.1 d. Punkten motsvarar i sak 41 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen, som gäller felaktig ordning för att tillsätta en skiljeman, och delvis 3 punkten, som gäller jävig skiljeman. 

Med stöd av 4 punkten i det föreslagna momentet ska en part kunna yrka att skiljedomen upphävs för att en medlem i skiljenämnden är jävig. om ett yrkande om jäv som parten framställt i enlighet med 15 § inte har avgjorts med laga kraft innan skiljedomen meddelas, eller om parten har fått kännedom om jävighet för sent för att hinna yrka att medlemmen förklaras jävig innan skiljedomen meddelas. Under skiljeförfarandet ska parten i enlighet med den föreslagna 15 § åberopa jäv som parten har kännedom om och som gäller en medlem i skiljenämnden genom att framställa ett yrkande till skiljenämnden om att medlemmen ska förklaras jävig och genom att be domstolen avgöra frågan om yrkan om jäv avslås. Annars anses parten i enlighet med den föreslagna 3 § ha avstått från att åberopa jäv, och har inte rätt att yrka att skiljedomen upphävs på den grunden.  

Enligt 5 punkten i momentet ska en skiljedom kunna upphävas om skiljeförfarandet inte har överensstämt med vad parterna kommit överens om eller, om inget har överenskommits, med denna lag och det är sannolikt att detta har påverkat slutresultatet i saken. I sak ingår en motsvarande grund för upphävande i modellagens artikel 34.2 a iv och i konventionens artikel V.1 d, men med skillnaden att den föreslagna bestämmelsen dessutom förutsätter att procedurfelet sannolikt har påverkat slutresultatet i saken. Ett förfarande enligt den föreslagna punkten kan i nuläget prövas som överskridande av befogenhet enligt 41 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen eller som avsaknad av erforderlig möjlighet att föra talan enligt 4 punkten. 

Enligt 6 punkten i det föreslagna momentet kan en skiljedom upphävas om tvistefrågan enligt finsk lag inte får avgöras genom skiljeförfarande. I sak motsvarar punkten modellagens artikel 34.2 b i och konventionens artikel V.2 a. Punkten motsvarar 40 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen, med den skillnaden att den inte längre är en grund för skiljedomens ogiltighet, utan en grund för att upphäva skiljedomen.  

Enligt 7 punkten kan en skiljedom upphävas om den strider mot grunderna för Finlands rättsordning. I sak motsvarar punkten modellagens artikel 34.2 b ii och konventionens artikel V.2 b. Punkten motsvarar 40 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen, med den skillnaden att den inte längre är en grund för skiljedomens ogiltighet, utan en grund för att upphäva skiljedomen. 

Grunderna i 6 och 7 punkten skiljer sig från andra grunder för upphävande eftersom de är förknippade med ett allmänt intresse. Därför föreskrivs det i 3 mom. att domstolen ska beakta de grunderna på eget initiativ när den avgör en talan om upphävande. 

I 4 mom. föreslås en bestämmelse om en tidsfrist för att väcka talan om upphävande.En part ska väcka talan om upphävande av en skiljedom inom 60 dagar från delfåendet av skiljedomen. Om skiljenämnden meddelar flera skiljedomar räknas tiden separat för varje skiljedom. Talan om upphävande av en deldom ska därmed väckas inom 60 dagar från delfåendet av deldomen. Talan om upphävande av en mellandom ska väckas inom 60 dagar från delfåendet av mellandomen, om inte skiljenämnden med stöd av 36 § 3 mom. har bestämt att upphävande av mellandomen kan yrkas endast vid yrkande om upphävande av den skiljedom som slutligt avgör saken. Om en begäran om rättelse av, tolkning av eller tilläggsdom till en skiljedom har framställts i saken ska talan väckas inom 60 dagar från delfåendet av skiljenämndens beslut med anledning av en sådan begäran. Enligt det föreslagna 5 § 1 mom. är Helsingfors hovrätt behörig domstol i ärenden som gäller upphävande av en skiljedom. 

I 5 mom. föreslås en bestämmelse som motsvarar 42 § i den gällande lagen om att domstolen kan skjuta upp behandlingen av ett ärende som gäller talan om upphävande. Domstolen ska på begäran av en part av grundad anledning kunna skjuta upp behandlingen av ärendet och bereda skiljenämnden tillfälle att för undanröjande av grunden för upphävandet fortsätta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd som behövs för detta. Den gällande lagen kompletteras så att det krävs en grundad anledning för att skjuta upp behandlingen av ärendet.  

8 kap.Erkännande och verkställighet av skiljedomar 

45 §. Erkännande och verkställighet av skiljedomar. I paragrafen föreslås bestämmelser om erkännande och verkställighet av skiljedomar. De motsvarar huvudsakligen artikel 35 i modellagen. I paragrafen föreslås till skillnad från den gällande lagen bestämmelser om erkännande och verkställighet av skiljedomar som meddelats såväl i Finland som i främmande stater. I den gällande lagen finns olika bestämmelser om verkställighet av skiljedomar beroende på om domen har meddelats i Finland eller i en främmande stat.  

Av 1 mom. framgår att en skiljedom är bindande oavsett i vilken stat den meddelats. Skiljedomen kan på ansökan verkställas genom beslut av domstol, om inte något annat följer av denna paragraf eller 46 §. Helsingfors hovrätt är behörig domstol i enlighet med 5 § 1 mom. 

För att en skiljedom ska kunna verkställas måste domstolen bestämma att den ska verkställas. En skiljedoms rättskraftsverkan förutsätter däremot inte ett domstolsbeslut om att erkänna skiljedomen. Med stöd av den föreslagna paragrafen är det ändå möjligt för en part att endast ansöka om att domstolen ska stadfästa erkännandet av skiljedomen. Parten kan behöva göra det t.ex. om skiljedomen är en s.k. fastställelsedom eller konstitutiv dom som inte kan verkställas med stöd av utsökningsbalken.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om innehållet i ansökan om erkännande eller verkställighet av skiljedomen. Skiljedomen i original eller en kopia av den ska fogas till ansökan. Till skillnad från nuläget ska skiljeavtalet eller en kopia av det inte längre behöva fogas till ansökan. 

Till en skiljedom som är avfattad på något annat språk än finska eller svenska ska dessutom fogas en bestyrkt översättning till någotdera av dessa språk. Liksom i nuläget ska det ändå vara möjligt att avvika från översättningskravet. Ofta kan det anses räcka att domslutet översätts till finska eller svenska. 

I det föreslagna 37 § 5 mom. föreskrivs det om form- och innehållskrav på en elektronisk skiljedom som meddelats i Finland. I den aktuella paragrafens 3 mom. föreslås en ny bestämmelse om att erkännande eller verkställighet av en skiljedom inte får avslås enbart på grund av att skiljedomen är i elektronisk form. 

Enligt 4 mom. ska domstolen bereda motparten till den sökande tillfälle att bli hörd, om det inte finns något särskilt hinder. Ärendet behandlas i ett skriftligt förfarande, om inte domstolen bestämmer något annat. 

I 5 mom. föreslås en ny bestämmelse om verkställighet av beslut om kostnaderna för skiljeförfarandet som ingår i beslutet om avslutande av skiljeförfarandet. Momentet gäller beslut om arvoden och kostnadsersättningar till skiljenämndens medlemmar enligt 40 § samt beslut om ersättning för en parts kostnader för skiljeförfarandet och beslut om fördelningen av skiljenämndens kostnader enligt 42 §. Dessa beslut ska kunna verkställas på ansökan på samma sätt som en skiljedom. 

I 6 mom. finns en hänvisningsbestämmelse till 2 kap. 19 § i utsökningsbalken där det föreskrivs om verkställighet av en skiljedom. En skiljedom som domstolen har förordnat att ska verkställas verkställs som en domstols lagakraftvunna dom.  

46 §. Grunder att förvägra erkännande och verkställighet av skiljedomar. Bestämmelserna om grunder som hindrar erkännande och verkställighet av skiljedomar ändras så att samma grunder i regel gäller skiljedomar som meddelats i Finland och i främmande stater, vilket motsvarar modellagen. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om grunder att förvägra erkännande och verkställighet av skiljedomar som huvudsakligen motsvarar artikel 36 i modellagen och artikel V i New York-konventionen. Erkännande eller verkställighet kan förvägras helt eller delvis, om grunden gäller endast en del av skiljedomen. De grunder för vägran som nämns i momentet tillämpas också på ansökningar som endast gäller erkännande av en skiljedom. 

Momentets 1 punkt gäller situationer där det inte funnits något giltigt skiljeavtal mellan parterna. Verkställighet ska kunna förvägras om en avtalspart i skiljeavtalet inte har varit behörig att ingå skiljeavtalet eller inte har varit företrädd på behörigt sätt när avtalet ingicks eller om skiljeavtalet inte är giltigt enligt den lag som ska tillämpas på skiljeavtalet. Punkten motsvarar grunden för upphävande enligt 44 § 2 mom. 1 punkten och i sak modellagens artikel 36.1 a i och konventionens artikel V.1 a. Punkten motsvarar också huvudsakligen den grund som enligt 53 § 1 punkten i den gällande lagen hindrar verkställighet av en skiljedom som meddelats i en främmande stat. 

Momentets 2 punkt gäller förvägrad verkställighet på grund av brister i informationen om skiljeförfarandet. Verkställighet ska kunna förvägras om en part inte har fått vederbörlig information om tillsättandet av skiljenämnden eller skiljeförfarandet eller om en part utan att själv vara orsak till det annars inte har varit i stånd att föra sin talan. Punkten motsvarar grunden för upphävande enligt 44 § 2 mom. 2 punkten och den grund som hindrar verkställighet enligt 53 § 2 punkten i den gällande lagen. Punkten motsvarar också modellagens artikel 36.1 a ii och konventionens artikel V.1 b. 

Enligt 3 punkten kan verkställighet förvägras om skiljenämnden vid avgörandet av tvisten har överskridit sin behörighet. Punkten motsvarar grunden för upphävande enligt 44 § 2 mom. 3 punkten och den grund som hindrar verkställighet enligt 53 § 3 punkten i den gällande lagen. Punkten motsvarar också huvudsakligen modellagens artikel 36.1 a iii och konventionens artikel V.1 c. 

Enligt 4 punkten i momentet ska verkställighet kunna förvägras om skiljenämndens sammansättning inte har överensstämt med vad parterna kommit överens om eller, om inget har överenskommits, med lagen i den stat där skiljeförfarandet har sitt säte. Punkten motsvarar grunden för upphävande enligt 44 § 2 mom. 4 punkten, med den skillnaden att lagen i den stat där skiljeförfarandet har sitt säte i bestämmelsen om grunder för upphävande är denna lag, eftersom bestämmelsen tillämpas på skiljeförfaranden med säte i Finland. En skillnad jämfört med det hinder för verkställighet som anges i 53 § 4 punkten i den gällande lagen är att denna punkt inte förutsätter att skiljenämndens sammansättning har avvikit på ett betydande sätt från parternas avtal eller den tillämpliga lagen. Punkten motsvarar modellagens artikel 36.1 a iv och konventionens artikel V.1 d. 

Enligt 5 punkten i momentet ska verkställighet kunna förvägras om skiljeförfarandet inte har överensstämt med vad parterna kommit överens om eller, om inget har överenskommits, med lagen i den stat där skiljeförfarandet har sitt säte och det är sannolikt att detta har påverkat slutresultatet i saken. Punkten motsvarar grunden för upphävande enligt 44 § 2 mom. 5 punkten, med den skillnaden att lagen i den stat där skiljeförfarandet har sitt säte i bestämmelsen om grunder för upphävande är denna lag. En förutsättning i den föreslagna punkten är att procedurfelet sannolikt har påverkat slutresultatet i saken. Den formuleringen skiljer sig från den gällande 53 § 4 punkten. Punkten motsvarar huvudsakligen modellagens artikel 36.1 a iv och konventionens artikel V.1 d. 

Enligt 6 punkten i momentet ska verkställighet kunna förvägras om skiljedomen ännu inte har blivit bindande för parterna eller den har upphävts eller verkställigheten av den har skjutits upp i den stat där den har meddelats eller enligt vars lag den har meddelats. Punkten motsvarar i sak 53 § 5 punkten i den gällande lagen. 

Enligt 7 punkten i det föreslagna momentet kan verkställighet förvägras om tvistefrågan enligt finsk lag inte får avgöras genom skiljeförfarande. Punkten motsvarar grunden för upphävande enligt 44 § 2 mom. 6 punkten. Punkten motsvarar modellagens artikel 36.1 b i och konventionens artikel V.2 a.  

Enligt 8 punkten kan verkställighet förvägras om skiljedomen strider mot grunderna för Finlands rättsordning. Punkten motsvarar grunden för upphävande enligt 44 § 2 mom. 7 punkten. Punkten motsvarar modellagens artikel 36.1 b ii och konventionens artikel V.2 b. 

I 2 mom. föreskrivs det att avsaknad av skiljedomsmässighet och bristande förenlighet med grunderna för rättsordningen är sådana grunder att förvägra erkännande och verkställighet som domstolen ska beakta på eget initiativ när den avgör frågan. 

De föreslagna bestämmelserna om erkännande och verkställighet av skiljedomar utgår i enlighet med modellagen från att samma grunder att förvägra erkännande och verkställighet gäller både skiljedomar som meddelats i Finland och skiljedomar som meddelats i främmande stater, och att dessa grunder motsvarar grunderna för upphävande av en skiljedom. Dessa bestämmelser enligt modellagen är dock problematiska i situationer där domstolen redan har förkastat en talan om upphävande av skiljedomen eller en part inte har väckt talan om upphävande i tid. Därför föreslås det undantagsbestämmelser om sådana situationer i 3 mom. Enligt momentet kan erkännande eller verkställighet av en skiljedom som meddelats i Finland inte förvägras om en talan om upphävande har förkastats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Om ingen talan om upphävande av en skiljedom som meddelats i Finland har väckts inom den utsatta tiden kan erkännande eller verkställighet av skiljedomen förvägras endast om tvistefrågan enligt finsk lag inte får avgöras genom skiljeförfarande eller om skiljedomen strider mot grunderna för Finlands rättsordning.  

47 §. Uppskjutande av beslut om verkställighet. Paragrafen innehåller bestämmelser om uppskjutande av beslut om erkännande eller verkställighet av en skiljedom. De motsvarar till stora delar 55 § 2 mom. i den gällande lagen och artikel 36.2 i modellagen. 

Paragrafen gäller situationer där motparten till den som ansöker om verkställighet av en skiljedom har begärt att skiljedomen upphävs eller att verkställigheten skjuts upp, och framställt sin begäran hos en myndighet i den stat där skiljedomen har meddelats eller enligt vars lag den har meddelats. Den domstol där erkännande eller verkställighet av skiljedomen har begärts kan då skjuta upp beslutet om den anser att det är motiverat. Enligt förslaget kan domstolen samtidigt bestämma att motparten till den sökande ska ställa en lämplig säkerhet vid äventyr att beslutet om erkännande eller verkställighet annars kan meddelas. Domstolen ska endast kunna bestämma en säkerhet om den sökande begär det.  

9 kap.Ikraftträdande 

48 §. Ikraftträdande. Paragrafen innehåller en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse. 

49 §. Övergångsbestämmelser. Paragrafens 1 mom. är en övergångsbestämmelse där det föreskrivs att lagen inte tillämpas på skiljeförfaranden som blivit anhängiga innan lagen trädde i kraft. Bestämmelser om när ett skiljeförfarande blir anhängigt finns i den föreslagna 24 §.  

Enligt 2 mom. tillämpas på skiljeavtal som ingåtts före ikraftträdandet av denna lag de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. 

50 §. Tidigare hänvisningsbestämmelser. I paragrafen föreskrivs det att en hänvisning till den upphävda lagen om skiljeförfarande i någon annan lag efter ikraftträdandet av lagen om skiljeförfarande avser en hänvisning till denna lag. 

7.2  Lagen om ändring av 2 kap. 2 och 19 § i utsökningsbalken

2 §. Förteckning över utsökningsgrunder. I 1 mom. 3 punkten uppdateras hänvisningen och terminologin så att de motsvarar den nya lagen om skiljeförfarande.  

19 §. Skiljedom. I 1 mom. beaktas den föreslagna ändringen i 5 § 1 mom. i lagen om skiljeförfarande, enligt vilken Helsingfors hovrätt i fortsättningen förordnar att en skiljedom ska verkställas. I momentet stryks hänvisningen till talan om ogiltigförklarande av en skiljedom eftersom den föreslagna lagen om skiljeförfarande inte längre innehåller bestämmelser om ogiltigförklarande av en skiljedom. I momentet stryks också den föråldrade hänvisningen till en högre myndighet. 

En motsvarande övergångsbestämmelse som i den föreslagna lagen om skiljeförfarande tas in i lagen. Om ett skiljeförfarande har blivit anhängigt före ikraftträdandet av denna lag, tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. 

7.3  ̶ 7.33 Anknytande lagar

Hänvisningarna och terminologin i de anknytande lagarna uppdateras så att de stämmer överens med den nya lagen om skiljeförfarande. Det görs också andra språkliga preciseringar som inte ändrar innehållet i sak.