1.1  Bakgrund

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering anvisar regeringen permanent finansiering för stärkande av den sociala rättvisan. Som en sådan åtgärd återinförs enligt regeringsprogrammet ersättningen för celiaki, med särskild tonvikt på minderåriga samt vuxna på lägre inkomstnivåer. 

Regeringen har tidigare genomfört en lagändring, genom vilken sådana extra utgifter för kost som beror på celiaki från och med den 1 mars 2025 har kunnat beaktas som en del av det grundläggande utkomststödet till ett belopp av 38 euro i månaden för personer som har fyllt 16 år (lagen om ändring av lagen om utkomststöd (847/2024)). Personer under 16 år har redan tidigare i enlighet med Folkpensionsanstaltens (nedan FPA) avgörandepraxis kunnat få handikappbidrag med grundbelopp för personer under 16 år i enlighet med lagen om handikappförmåner (570/2007) på grundval av celiaki och den glutenfria diet som följer av den. 

Vid regeringens överläggning om planen för de offentliga finanserna 2025–2028 eller de så kallade ramförhandlingarna, som hölls 15–16.4.2024, beslutade regeringen att som en del av åtgärderna för social rättvisa anvisa en miljon euro i permanent finansiering för celiakiersättning som riktas till personer under 18 år från och med 2025. När regeringen i samma plan för de offentliga finanserna kom överens om att ändra åldersgränserna för vissa socialskyddsförmåner, reserverade regeringen i samband med detta finansiering, så att det redan då i samband med ändringen av åldersgränsen kunde föreslås att förutsättningarna för handikappbidrag med grundbelopp för barn ändras så att handikappbidrag med grundbelopp på grundval av celiaki eller hudceliaki kan beviljas alla personer under 18 år. Den ändring med stöd av vilken handikappbidrag med grundbelopp på grundval av celiaki också kan beviljas 16–17-åringar beslutade man finansiera med den finansiering som reserverats i samband med ändringen av åldersgränserna för vissa socialskyddsförmåner. 

Enligt regeringsprogrammet ska den yrkesutbildade personalens möjligheter att använda arbetstiden till klientarbete främjas och volymen av skriftligt dokumentationsarbete, såsom lagstadgade utlåtanden och olika intyg, som krävs av den yrkesutbildade personalen minskas. I arbetet i statssekreterararbetsgruppen för omfattande minskning av välfärdsområdenas skyldigheter inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde har det framkommit behov av att ändra förfarandebestämmelserna i lagen om handikappförmåner i fråga om den medicinska utredning som behövs som bilaga till ansökan om handikappförmåner samt att i lagen precisera när förmånen beviljas tills vidare och när den beviljas för viss tid. 

I samband med beredningen av vissa ändringar som gäller åldersgränserna för socialskyddsförmåner (RP 125/2024 rd) upptäcktes dessutom ett behov av att förenhetliga specialvårdspenningen enligt sjukförsäkringslagen (1224/2004) också i fråga om åldersgränsen för det barn för vars vård specialvårdspenning beviljas.  

1.2  Beredning

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid social- och hälsovårdsministeriet i samarbete med FPA. 

Den 10 november 2025 hölls ett diskussionsmöte om innehållet i propositionen. Vid samma möte presenterades de ändringar i rehabiliteringspenningförmånerna som bereds i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005). Till diskussionsmötet kallades Into – etsivä nuorisotyö ja työpajatoiminta ry, Keliakialiitto ry, Lastensuojelun Keskusliitto ry – Centralförbundet för Barnskyddet rf, Ungdomssektorn rf, SAMS – Samarbetsförbundet kring funktionshinder rf, SOSTE Finlands social och hälsa rf samt Handikappforum rf, och i kallelsen konstaterades det att den vid behov kan sändas vidare till medlemsorganisationer eller andra ändamålsenliga aktörer. Den respons som erhölls vid diskussionsmötet återges i avsnitt 6.1 Diskussionsmöte.  

Utkastet till regeringsproposition var på remiss 19.12.2025–13.2.2026. Utlåtande begärdes av följande: Akava ry, Birkalands välfärdsområde, Centralförbundet för Barnskydd rf, diskrimi-neringsombudsmannen, Egentliga Finlands välfärdsområde, Egentliga Tavastlands välfärds-område, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Finlands Kommunförbund rf, Finlands näringsliv rf, FPA, Företagarna i Finland rf, Handikappforum rf, Helsingfors stad, HUS, Hyvinvointiala HALI ry, Institutet för hälsa och välfärd, finansministeriet, Kaja-nalands välfärdsområde, Keliakialiitto ry, Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT, Kymmenedalens välfärdsområde, Lapplands välfärdsområde, barnombudsmannen, Mellersta Finlands välfärdsområde, Mellersta Nylands välfärdsområde, Mellersta Österbottens välfärds-område, Norra Karelens välfärdsområde, Norra Savolax välfärdsområde, Norra Österbottens välfärdsområde, Närståendevårdarnas förbund rf, Päijänne-Tavastlands välfärdsområde, Reg-ionförvaltningsverket i Lappland, Regionförvaltningsverket i Norra Finland, Regionförvalt-ningsverket i Sydvästra Finland, Regionförvaltningsverket i Södra Finland, Regionförvalt-ningsverket i Västra och Inre Finland, Regionförvaltningsverket i Östra Finland, SAMS Samarbetsförbundet kring funktionshinder rf, Satakunta välfärdsområde, SOSTE Finlands social och hälsa rf, STTK rf, Suomen Lääkäriliitto – Finlands Läkarförbund ry, Södra Kare-lens välfärdsområde, Södra Savolax välfärdsområde, Södra Österbottens välfärdsområde, Till-stånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, Vanda och Kervo välfärdsområde, Väl-färdsområdesbolaget Hyvil Ab, Västra Nylands välfärdsområde, Läkarföretagen rf, Ålands landskapsregering, Österbottens välfärdsområde, och Östra Nylands välfärdsområde, utöver vilka alla som ville kunde lämna ett utlåtande i tjänsten Utlåtande.fi eller sända ett utlåtande till social- och hälsovårdsministeriets registratorskontor. Den respons som erhölls under re-missbehandlingen återges i avsnitt 6.2 Remissbehandling. 

I samband med remissbehandlingen har propositionen dessutom till behövliga delar preciserats och ändrats. 

Projekthandlingarna, såsom begäran om utlåtande och de utlåtanden som lämnats, finns till påseende i den offentliga tjänsten på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt under projektnummer STM036:00/2024. 

Regeringens proposition har delgivits delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning den 15 april 2026. 

2.1  Handikappförmåner

2.2  Specialvårdspenning

Specialvårdspenningen enligt sjukförsäkringslagen är avsedd att ersätta ett kortvarigt eller tillfälligt inkomstbortfall som föranleds av rätten att delta i vård eller rehabilitering på grund av sjukdom eller handikapp som ett barn lider av. Förutsättningarna för beviljande av specialvårdspenning beror dessutom på barnets ålder och vårdplats samt sjukdomens svårighetsgrad och vårdskedet av sjukdomen. 

Enligt 10 kap. 2 § 1 mom. i sjukförsäkringslagen betalas specialvårdspenning till en försäkrad som på grund av deltagande i ett snabbt avancerande eller krävande behandlingsskede i anslutning till sjukvården av sitt barn under 16 år eller på grund av barnets rehabilitering kortvarigt eller tillfälligt är förhindrad att utföra sitt eget eller en annans arbete och som inte har arbetsinkomster under den aktuella tiden.  

Enligt 10 kap. 2 § 2 mom. i den lagen har en försäkrad som deltar i sådan vård eller rehabilitering vid en verksamhetsenhet på nivån för specialiserad sjukvård som ges på grund av barnets sjukdom eller handikapp, om den läkare som vårdar barnet anser deltagandet vara nödvändigt. I fråga om barn som har fyllt sju år är förutsättningen att sjukdomen är svår eller att handikappet är gravt. Rätt till specialvårdspenning föreligger också om den försäkrade deltar i hemvård som är anknuten till sådan vård eller rehabilitering som avses ovan och som ges på grund av en svår sjukdom eller ett gravt handikapp som barnet lider av. Rätt till specialvårdspenning har dessutom en försäkrad som deltar i en av terapeutiska skäl motiverad försöksperiod som har samband med vård på nivån för specialiserad sjukvård eller rehabilitering på grund av barnets svåra sjukdom eller grava handikapp och under vilken barnet försöker återvända till skolundervisning eller dagvård, och den försäkrades deltagande består i att finnas i beredskap under försöksperioden, om den läkare som vårdar barnet anser att detta är behövligt.  

I statsrådets förordning om verkställighet av sjukförsäkringslagen (1335/2004) finns närmare bestämmelser om sådan svår sjukdom eller sådant gravt handikapp som avses i sjukförsäkringslagen. Enligt 1 kap. 4 § i den förordningen avses med sådana svåra sjukdomar eller grava handikapp leukemier och andra maligna tumörer, allvarliga hjärtfel, svåra olycksfalls- och brännskador, diabetes i inledningsskedet av behandlingen och svårbalanserad diabetes och svåra mentala rubbningar, svår utvecklingsskada, svår bronkialastma och svår ledgångsreumatism samt andra sjukdomar, handikapp och sjukdomstillstånd som i fråga om svårighetsgrad kan jämföras med de sjukdomar som nämns ovan. 

Enligt 10 kap. 3 § i sjukförsäkringslagen betalas i syfte att uppnå terapeutisk balans specialvårdspenning per barn på grundval av en och samma sjukdom för sammanlagt högst 60 vardagar för tiden för vård på en vårdplats enligt 2 § 2 mom. 1 punkten och för rehabiliteringskurser och för högst 60 vardagar för tiden för vård i hemmet och beredskap, och av särskilda terapeutiska skäl för ytterligare högst 30 vardagar. Specialvårdspenning kan också betalas på vägande medicinska grunder för en längre tid, om genomförandet av vård i anslutning till barnets svåra sjukdom eller ett oväntat förvärrande av sjukdomen förutsätter att föräldern är närvarande utan avbrott eller finns i beredskap under en försöksperiod då barnet försöker återvända till skolundervisning eller dagvård. 

Specialvårdspenning betalas till båda föräldrarna för en och samma tid, om läkaren har ansett det vara behövligt att båda föräldrarna deltar i vården eller rehabiliteringen. För den tid barnet vårdas hemma betalas dock inte specialvårdspenning till båda föräldrarna för en och samma tid, om det inte är fråga om vård i livets slutskede.  

Specialvårdspenningen bestäms på samma sätt som i regel andra dagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen, det vill säga på grundval av årsinkomsten enligt 11 kap. 2 § i sjukförsäkringslagen. Specialvårdspenningens minimibelopp är i enlighet med 11 kap. 10 § i sjukförsäkringslagen 31,99 euro per vardag år 2026. Beloppet justeras med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om folkpensionsindex. I enlighet med lagen om indexjustering åren 2024–2027 av vissa förmåner och belopp som är bundna vid folkpensionsindex och levnadskostnadsindex (1296/2023) indexjusterades inte minimibeloppen av dagpenningsförmånerna åren 2024–2027. 

Specialvårdspenningen, liksom andra dagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen, finansieras genom arbetsinkomstförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen. Arbetsinkomstförsäkringen finansieras med statens andel, arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgifter samt de försäkrades dagpenningspremier. Staten finansierar den andel av kostnaderna för den till ett minimibelopp betalda dagpenningsförmånen som överstiger beloppet av den dagpenningsförmån som beräknats på grundval av den försäkrades årsinkomst. Till övriga delar finansieras 68 procent av kostnaderna genom arbetsgivarens sjukförsäkringsavgifter och 32 procent genom dagpenningspremier som tas ut hos löntagare och företagare. 

År 2024 fick sammanlagt 4 840 personer specialvårdspenning och det genomsnittliga dagpenningsbeloppet var 76,25 euro per dag. I genomsnitt betalades specialvårdspenning för 16 vardagar per mottagare (18 vardagar per barn). I fråga om de beviljade perioderna framhävs kortare perioder på högst en eller två veckor. Cirka 100 personer fick specialvårdspenning i över 150 dagar. I de avgöranden om beviljande som fattades 2024 var de vanligaste huvudgrupperna av sjukdomar mentala rubbningar och beteendestörningar, neonatologi, endokrina sjukdomar, närings- och ämnesomsättningssjukdomar, medfödda missbildningar och kromosomavvikelser, neurologiska sjukdomar och tumörer. 

År 2024 betalades specialvårdspenning till sammanlagt 169 föräldrar som har 15-åriga barn (sammanlagt 160 barn) I antalet ingår barn som fyllt 15 år under 2024 och för vilka specialvårdspenning betalats under 2024.. I genomsnitt var antalet förmånsdagar 19 per mottagare. I denna åldersgrupp var de vanligaste huvudgrupperna av sjukdomar mentala rubbningar och beteendestörningar, endokrina sjukdomar, närings- och ämnesomsättningssjukdomar samt sjukdomar i stöd- och rörelseorganen och bindvävssjukdomar. I största delen av fallen var det fråga om sjukhusvård eller vård i hemmet i anslutning till sjukhusvården. 

Såsom beskrivs ovan betalas inte specialvårdspenning enligt gällande lagstiftning till föräldrar som har barn i åldern 16–17 år med en svår sjukdom eller ett gravt handikapp. När en förälder deltar i vården eller rehabiliteringen av sitt barn kan föräldern bli tvungen att ta oavlönad ledighet från sitt arbete eller använda sina semesterdagar.  

3.1  Celiaki som grund för handikappbidrag för barn

I enlighet med regeringsprogrammet är målet att stärka den sociala rättvisan genom att stödja minderåriga celiakier och hudceliakier genom att göra det möjligt att bevilja barn som lider av celiaki eller hudceliaki och som följer en glutenfri diet handikappbidrag med grundbelopp för barn fram till 18 års ålder. 

3.2  Förfarandebestämmelser i fråga om handikappförmåner

I enlighet med regeringsprogrammet är målet att främja den yrkesutbildade personalens möjligheter att använda arbetstiden till klientarbete och att minska volymen av skriftligt dokumentationsarbete, till exempel antalet lagstadgade utlåtanden. Syftet med regeringspropositionen är att för medborgarna samt i välfärdsområdena och inom den övriga hälso- och sjukvården underlätta arbetet med koppling till den medicinska utredning som behövs i ett handikappförmånsärende. Ett ytterligare syfte är att förtydliga och precisera lagstiftningen och verkställigheten genom att i lagen föreskriva när en handikappförmån ska beviljas som en förmån som gäller tills vidare och när som en förmån för viss tid. 

3.3  Specialvårdspenning

Syftet med propositionen är att förbättra möjligheterna för föräldrar till 16–17-åriga barn att utebli från sitt arbete för att delta i den vård eller rehabilitering som ges på grund av barnets svåra sjukdom eller grava handikapp.  

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Celiaki som grund för handikappbidrag för barn

I beredningsskedet behandlades ett alternativ där det i systemet för handikappförmåner för personer under 18 år skulle ha skapats en helt ny förmån, som skulle ha erhållits på grundval av på behörigt sätt diagnostiserad celiaki eller hudceliaki. Eftersom FPA dock redan enligt etablerad praxis har beviljat handikappbidrag för personer under 16 år på grundval av celiaki och hudceliaki ända tills personen har fyllt 16 år, bedömdes det vid beredningen att den ändring som föreslås är med tanke på verkställigheten och dem som får och ansöker om handikappbidrag den enklaste också i sådana situationer där barnet har både celiaki eller hudceliaki och eventuellt dessutom andra sjukdomar eller handikapp. 

I beredningsskedet behandlades också ett alternativ där det inte skulle ha föreslagits att i systemet för handikappförmåner ta in sådana villkor för beviljande av förmåner som grundar sig på vissa diagnoser. Med hänsyn till den exakta karaktären hos den föresats i regeringsprogrammet som ligger till grund för beredningen och det faktum att man redan hade beslutat finansiera ändringen med den finansiering som reserverats i samband med ändringen av åldersgränserna för vissa socialskyddsförmåner stannade man vid beredningen av propositionen för det förslag som för närvarande behandlas. 

5.2  Förfarandebestämmelser i fråga om handikappförmåner

Ett alternativ till ändringen i förfarandebestämmelserna skulle ha varit att behålla den gällande lagstiftningen oförändrad. Vid beredningen konstaterades det dock att förslaget till de ändringar i förfarandebestämmelserna i lagen om handikappförmåner som för närvarande behandlas är ett bättre alternativ, eftersom förslagen förtydligar och preciserar lagstiftningen ur både medborgarnas och hälso- och sjukvårdsaktörernas synvinkel. 

De ändringar som föreslås i lagen om handikappförmåner syftar bland annat till smidigare verkställande när det gäller både den som ansöker om handikappförmån och FPA och hälso- och sjukvårdsaktörerna. Systemet för handikappförmåner är mångfasetterat och särskilt ur medborgarnas synvinkel svårbegripligt. Det är svårt för en medborgare att enbart med stöd av lag veta om han eller hon eller hans eller hennes barn har rätt till handikappförmån och i så fall på vilken nivå. I lagstiftningen om handikappförmåner har det också upptäckts vissa snedvridningar och oändamålsenligheter under årens lopp. Allmänt taget kan det i fråga om systemet för handikappförmåner bedömas att det bör reformeras i sin helhet. När lagen om handikappförmåner stiftades (lagen trädde i kraft den 1 januari 2008), sammanfördes i den lagen som en del av den helhet som syftade till att modernisera och förtydliga lagstiftningen om utkomstskydd från tre olika lagar sådan lagstiftning om handikappförmåner som hade varit åtskild, det vill säga från lagen om vårdbidrag för barn (444/1969), lagen om handikappbidrag (124/1988) och 1956 års folkpensionslag (347/1956) (RP 90/2006 rd, s. 1 och 16). När lagen om handikappförmåner stiftades behölls i stor utsträckning de förutsättningar för beviljande som då fanns i olika lagar om handikappförmåner, och inga reformer på systemnivå genomfördes. Vid beredningen av den regeringsproposition som behandlas för närvarande har det inte varit möjligt att inom den tid som getts för lagberedningen på ett övergripande sätt granska behoven av att utveckla systemet för handikappförmåner eller bereda den totalreform som behövs. 

5.3  Specialvårdspenning

Ett alternativ till den föreslagna ändringen skulle ha varit att den gällande lagstiftningen behålls oförändrad, varvid den åldersgräns på 16 år som är en förutsättning för specialvårdspenning för barn som vårdas eller rehabiliteras skulle kvarstå. Man stannade dock för den föreslagna ändringen för att förmånssystemet förtydligas och förenhetligas. Den nedre åldersgränsen för sjukdagpenning enligt sjukförsäkringslagen, rehabiliteringspenningsförmåner enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner, folkpension enligt folkpensionslagen (568/2007) och garantipension enligt lagen om garantipension (703/2010) höjdes från 16 år till 18 år från och med den 1 januari 2025. Ändringen motiverades bland annat med föräldrarnas försörjningsplikt och med att försörjningen för minderåriga unga tryggas av de förmåner som familjen och dess medlemmar kan beviljas (RP 125/2024 rd). Följaktligen kan det ses som logiskt att då 16–17-åringar inte har rätt till förmåner under tiden för arbetsoförmåga eller rehabilitering och eftersom föräldrarna ansvarar för deras uppehälle, ska även inkomstbortfall på grund av frånvaro från arbetet för föräldrar till 16–17-åriga barn ersättas med specialvårdspenning. Och som det konstateras i propositionen talar även jämlikhetsaspekter för höjning av åldersgränsen i enlighet med förslaget. 

6.1  Diskussionsmöte

Den 10 november 2025 hölls ett diskussionsmöte om innehållet i propositionen. I diskussionsmötet deltog följande: Kehitysvammaisten Tukiliitto ry, Finska Hörselförbundet rf, Hörselskadade Barns Föräldraförbund rf, Finlands Dövas Förbund rf, LapCI – Sisäkorvaistutelasten valtakunnallinen yhdistys ry, Ungdomssektorn rf, Synskadades förbund rf, SOSTE Finlands social och hälsa rf, Finlands studentkårers förbund (FSF) rf och Valtakunnallinen seksuaalikasvatuksen verkosto VALVE ry. 

Vid diskussionsmötet understöddes i princip de ändringar som bereds i handikappförmånerna och specialvårdspenningen. Bland deltagarna framfördes att man vid beredningen ska säkerställa att förfarandebestämmelserna i fråga om handikappförmåner efter de föreslagna ändringarna ska vara å ena sidan tillräckligt noggrant avgränsade men å andra sidan flexibla. Dessutom kommenterades att det vid beredningen av förslaget om beviljande av handikappbidrag med grundbelopp på grundval av celiaki eller hudceliaki är viktigt att beakta situationerna vid lagens ikraftträdande när det gäller utbetalningen av förmåner. Allmänt taget har man vid den fortsatta beredningen av regeringspropositionen strävat efter att beakta de frågor som lyftes fram vid diskussionsmötet. 

6.2  Remissbehandling

7.1  Lagen om handikappförmåner

2 §.Förmåner. Enligt förslaget fogas till 2 mom. en preciserande mening om när en förmån ska beviljas för viss tid och när tills vidare. Den beviljade varaktigheten ska även i fortsättningen alltid bedömas från fall till fall. En förmån beviljas tills vidare, om klientens individuella situation och förhållanden enligt tillgängliga utredningar är så stabila att det sannolikt inte kommer att ske någon sådan ändring i dem på grund av vilken förmånsrätten i fortsättningen skulle dras in eller nivån på den förmån som beviljas sänkas eller en eventuell ändring annars inverka på rätten att få förmånen eller på förmånens belopp. När det gäller sådana sjukdomar och skador i lagen om handikappförmåner som är bestående och på grund av vilka till exempel behovet av handledning eller tillsyn kan bedömas förbli oförändrat i fortsättningen eller endast öka i framtiden, kan beviljande av en viss förmånsnivå tills vidare fortfarande vara den mest motiverade utgångspunkten. En sådan situation kan föreligga till exempel om funktionsförmågan hos en person som får pension eller förmån enligt 9 § 1 mom. har försämrats för minst ett år på grund av en på behörigt sätt diagnostiserad demens och demensen bestående föranleder behov av handledning och tillsyn varje vecka. Om situationen däremot inte har stabiliserats så att ändringar som påverkar förmånsrätten eller förmånens belopp är att förvänta eller möjliga, beviljas bidraget för viss tid. Även det faktum att till exempel pension eller någon annan förmån enligt 9 § 1 mom. beviljas personen för viss tid är fortfarande en grund för beviljande av vårdbidrag för viss tid. Dessutom ska även i fortsättningen när varaktigheten av en beviljad förmån prövas i fråga om barn hänsyn tas till att den belastning och bundenhet som orsakas av vård, omvårdnad och rehabilitering i anslutning till barnets sjukdom, lyte eller skada alltid jämförs i enlighet med ordalydelsen i 7 § med friska barn i samma ålder. Detta innebär att även om barnets sjukdom eller handikapp är bestående, kan belastningen och bundenheten i förhållande till ett friskt barn i samma ålder förändras när barnet växer och utvecklas samt i och med vård eller rehabilitering. Beroende på karaktären av skadan, lytet eller sjukdomen kan barnet komma att ta större ansvar till exempel för sin vård, varvid omfattningen av belastning och bundenhet för den som sköter barnet också kan minska. 

I enlighet med 45 § i förvaltningslagen ska visstidsvaraktighet motiveras i beslut på samma sätt som för närvarande. En förmån kan även i fortsättningen beviljas så att det genom samma beslut beviljas två olika bidragsnivåer för perioder av olika längd, till exempel så att den lägre bidragsnivån beviljas tills vidare på grund av att situationen kan bedömas vara stabil på en viss nivå, men den högre bidragsnivån beviljas för viss tid till exempel på grund av att sjukdomen har ett tidsbegränsat försämringsskede. 

7 §.Handikappbidrag för barn. Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 4 mom. där det föreskrivs att handikappbidrag med grundbelopp också kan beviljas ett barn som lider av celiaki eller hudceliaki och som på grund av sjukdomen i fråga följer en glutenfri diet. Celiaki eller hudceliaki ska ha diagnostiserats i enlighet med etablerad diagnospraxis, det vill säga på behörigt sätt till exempel i enlighet med God medicinsk praxis-rekommendationen. 

Om barnet har andra sjukdomar eller handikapp och vården, omvårdnaden eller rehabiliteringen i anslutning till dem medför sådan belastning och bundenhet som berättigar till handikappbidrag med grundbelopp, har den som lider av celiaki eller hudceliaki fortfarande också rätt till handikappbidrag med grundbelopp för den belastning och bundenhet som vården, omvårdnaden eller rehabiliteringen i anslutning till dessa eventuella andra sjukdomar eller handikapp medför. Den rätt på grundval av celiaki eller hudceliaki som föreslås i det nya momentet är dock endast en alternativ förutsättning för beviljande på grund av att utgångspunkten enligt lagen om handikappförmåner är att en person i varje enskilt fall kan ha endast en beviljad handikappförmån, eftersom det inte är ändamålsenligt att personen samtidigt har rätt till flera handikappförmåner. Om barnet sålunda beviljas handikappbidrag med grundbelopp i enlighet med det föreslagna 4 mom., kan barnet inte samtidigt få ett annat handikappbidrag med grundbelopp med stöd av 7 § 1–2 mom. 

Om barnet har andra sjukdomar eller handikapp utöver celiaki eller hudceliaki, ska den belastning och bundenhet som vården, omvårdnaden eller rehabiliteringen i anslutning till dem medför samt de särskilda kostnader som avses i 10 § beaktas vid bedömningen av om barnet eventuellt har rätt till handikappbidrag med förhöjt eller högsta belopp. Ett barn som på grundval av det föreslagna 4 mom. får handikappbidrag med grundbelopp kan sålunda också ha rätt till förhöjt eller högsta bidrag, om vården, omvårdnaden eller rehabiliteringen i anslutning till andra sjukdomar eller handikapp som barnet har medför så mycket belastning och bundenhet att förutsättningarna för bidrag med förhöjt eller högsta belopp uppfylls.  

17 §.Ansökan om och anmälningsskyldighet i fråga om handikappbidrag för barn. Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 4 mom. där det föreskrivs att om det för ett barn ansöks om handikappbidrag endast på grundval av på behörigt sätt diagnostiserad celiaki eller hudceliaki, ska i ansökan uppges åtminstone sökandens och barnets identitetsuppgifter, de perioder som barnet har bott i Finland och utomlands samt uppgifter om de läkare och institutioner som har vårdat barnet. När handikappbidrag med grundbelopp söks endast på grundval av celiaki eller hudceliaki, ska ansökan dessutom innehålla uppgifter om den sjukdom som berättigar till bidrag, det vill säga i praktiken ska det påvisas att sjukdomen har diagnostiserats på behörigt sätt. Intressebevakaren eller vårdnadshavaren för ett barn som får bidrag eller en annan person som enligt 15 § 2 mom. har rätt att ansöka om handikappbidrag för barn ska när handikappbidrag på grundval av celiaki eller hudceliaki fås eller ansöks anmäla barnets eller barnets vårdnadshavares adressändringar, flytt till utlandet och återvändande till Finland samt byte av vårdnadshavare för barnet. Dessutom ska sökandena även lämna till FPA övriga uppgifter som är nödvändiga för avgörande av ansökan och betalning av förmånen. Innehållet i det föreslagna momentet motsvarar sålunda i tillämpliga och till behövliga delar de bestämmelser som gäller ansökan och anmälningsskyldighet i fråga om handikappbidrag för barn när bidraget söks med stöd av 7 § 1–2 mom. 

20 §.Utredning av hälsotillståndet för den som ansöker om handikappförmåner. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. å ena sidan om sökandens skyldighet att lämna in ett läkarutlåtande till FPA och å andra sidan om i vilka begränsade situationer FPA också på egen bekostnad kan skaffa ett utlåtande. Enligt det gällande momentet meddelar FPA närmare anvisningar om vad som ska framgå av utlåtandet. I praktiken styrs hälso- och sjukvården till att i utlåtandet skriva och sökanden till att lämna de uppgifter som finns tillgängliga inom hälso- och sjukvården och som FPA behöver för prövningen av beviljande av förmånen. 

Det föreslås att momentet ändras så att personen i fortsättningen ska lämna in ett läkarutlåtande eller en annan tillräcklig medicinsk utredning till FPA vid ansökan om handikappförmån. Sökanden ska alltså ha möjlighet att i stället för ett läkarutlåtande om den beskrivning av hälsotillståndet som avses i 17 § 1 mom. 3 punkten eller 18 § 1 mom., som det hänvisas till i momentet, lämna in någon annan medicinsk utredning, till exempel ett läkarutlåtande B eller en sjukjournal, om en sådan handling innehåller de uppgifter som behövs för att avgöra ansökan om handikappförmån. 

Med det att utredningen ska vara medicinsk avses att utredningen har gjorts av den behandlande läkaren och att den hänför sig till ett läkarbesök, och att detta ska framgå av utredningen. Av utredningen ska vid behov de ändamålsenliga medicinska undersökningar och utredningar som grundar sig på etablerad vård- och diagnospraxis framgå. Utredningen kan också innehålla observationer som gjorts av någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, till exempel sjukskötare, men utredningen ska göras av en läkare och av den ska framgå läkarens syn på klientens helhetssituation i fråga om vård och rehabilitering. 

FPA har enligt etablerad praxis förutsatt att utlåtandet i allmänhet kan vara högst sex månader gammalt för att man i tillräcklig utsträckning ska kunna försäkra sig om att utredningen är aktuell. Även sådana läkarutlåtanden eller i fortsättningen andra medicinska utredningar som är äldre än så kan anses vara tillräckliga när rätten till förmån granskas, om utlåtandet eller utredningen innehåller tillräckliga uppgifter för att avgöra ärendet i fråga om den period för vilken förmånen söks. Till exempel i utlåtanden eller utredningar som är äldre än sex månader kan det finnas grunder för en diagnos av en sjukdom eller ett handikapp som är bestående, såsom en viss utvecklingsstörning, men för prövningen av beviljande behövs det ofta en mer uppdaterad beskrivning av förutsättningarna för beviljande, såsom behovet av hjälp eller handledning eller i fråga om belastning och bundenhet. 

Som en tillräcklig medicinsk utredning kan också man betrakta en utredning som klienten själv skrivit ut från ett system som upprätthåller hälsouppgifter, till exempel tjänsten MittKanta, om FPA i tillräcklig utsträckning i enlighet med god förvaltning kan försäkra sig om uppgifternas integritet. 

I momentet stryks den sista meningen så att bestämmelserna motsvarar de nuvarande anvisningarna om författningsnivå. Inom området för sina lagstadgade uppgifter kan en myndighet meddela anvisningar utan något särskilt bemyndigande. Bestämmelserna om möjligheten att meddela anvisningar är därför obehövliga och det får inte föreskrivas om bemyndigande att meddela anvisningar. Såsom för närvarande ska FPA i enlighet med de allmänna bestämmelserna om förvaltningsförfarande bedöma om den utredning som står till förfogande i ett handikappförmånsärende är tillräcklig, så att FPA med stöd av utredningen kan avgöra förmånsärendet innehållsmässigt på ett adekvat sätt i enlighet med förvaltningslagen. FPA kan fortsättningsvis genom blanketten för läkarutlåtande styra till att lämna de uppgifter som FPA behöver för att avgöra ett förmånsärende. 

I momentet görs en teknisk ändring i och med att hänvisningen till den upphävda 19 § i momentet stryks. 

7.2  Lagen om utkomststöd

7 b §.Hälso- och sjukvårdsutgifter och övriga utgifter. Det föreslås att 2 mom. ändras så att som extra utgifter för kost som beror på celiaki beaktas 38 euro i månaden som övriga grundutgifter i det grundläggande utkomststödet i fråga om personer som fyllt 18 år och som lider av celiaki eller hudceliaki. Sålunda ändras den åldersrelaterade förutsättningen från 16 år till 18 år. Till övriga delar förblir förutsättningarna oförändrade.  

7.3  Sjukförsäkringslagen

10 kap. Specialvårdspenning 

2 §.Förutsättningar för betalning av specialvårdspenning. Det föreslås att 1 mom. ändras så att specialvårdspenning betalas till en försäkrad som på grund av deltagande i ett snabbt avancerande eller krävande behandlingsskede i anslutning till sjukvården av sitt barn under 18 år eller på grund av barnets rehabilitering kortvarigt eller tillfälligt är förhindrad att utföra sitt eget förvärvsarbete har rätt till specialvårdspenning. Den förutsättning som gäller barnets ålder ändras sålunda från gällande 16 år till 18 år. Till övriga delar förblir förutsättningarna oförändrade. 

Dessutom ändras i den finska ordalydelsen ordet ”omaishoidontukea” i momentets sista mening till ”omaishoidon tukea” så att termen motsvarar begreppen i lagen om stöd för närståendevård (937/2005). Ändringen är teknisk och inverkar inte på momentets sakinnehåll eller tillämpning. 

11 kap. Beloppet av dagpenningförmånerna 

2 §.Årsinkomst. I paragrafen föreslås bestämmelser om den årsinkomst på grundval av vilken dagpenningsförmånen bestäms. Enligt 1 mom. avses med årsinkomst inkomsterna under de 12 kalendermånader som föregår kalendermånaden före begynnelsetidpunkten för arbetsoförmågan eller rätten till förmån (granskningsperiod). Enligt 3 mom. kan årsinkomsten undantagsvis, om de förutsättningar som anges i momentet uppfylls, beräknas på grundval av inkomsterna under de tre kalendermånader som föregår kalendermånaden omedelbart före begynnelsetidpunkten för rätten till förmån. En sådan situation kan föreligga bland annat när den försäkrade under granskningsperioden har varit frånvarande från arbetet på grund av vård av ett barn och dennes inkomster därför har varit mindre än normalt under granskningsperioden. 

Enligt 4 mom. avses med vård av barn frånvaro från arbetet efter föräldrapenningsperioden på grund av hemvård av ett barn under 3 år eller ett adoptivbarn eller frånvaro från arbetet på grund av deltagande i sjukvård av ett sjukt barn eller ett barn med funktionsnedsättning som är under 16 år. Det föreslås att 4 mom. ändras i fråga om åldern på ett sjukt barn eller ett barn med funktionsnedsättning så att momentet motsvarar den föreslagna ändringen i bestämmelsen om specialvårdspenning. På så sätt kan årsinkomsten bestämmas utifrån tre månaders inkomster när den försäkrade har varit frånvarande från arbetet på grund av deltagande i sjukvård av ett sjukt barn eller ett barn med funktionsnedsättning som är under 18 år. Avsikten är inte att till övriga delar ändra praxis för tillämpning av bestämmelsen. 

11.1  Jämlikhet

I 6 § i grundlagen föreskrivs det om jämlikhet som en grundläggande rättighet. Enligt 1 mom. är alla lika inför lagen. I 2 mom. föreskrivs följande om förbud mot diskriminering: Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. 

Jämlikhet och särskilt förbud mot diskriminering har en central betydelse också i de internationella bestämmelserna om mänskliga rättigheter, som har beaktats vid revideringen av de nationella bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna. Likställighetsprincipen och diskrimineringsförbudet ingår bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Även i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ingår krav på att alla personer ska vara lika inför och enligt lag samt att de utan diskriminering ska ha rätt till ett likvärdigt skydd som grundar sig på lag och till jämlika förmåner som grundar sig på lag. 

Syftet med bestämmelserna om jämlikhet i grundlagen är att utöver den traditionella rättsliga jämlikheten också trygga att en faktisk jämställdhet i samhället förverkligas. Likhet inför lagen har av tradition särskilt inneburit krav på likabehandling vid tillämpning av lag. Bestämmelsen om jämlikhet i grundlagen är dock också riktad till lagstiftaren. Grundlagsutskottet har ansett att en lag kan stå i strid med de konstitutionella krav som jämlikheten ställer, om den utan allmänt godtagna grunder, det vill säga godtyckligt, ger medborgare eller medborgargrupper en gynnsammare eller ogynnsammare ställning än andra. Jämlikhetsstadgandet förutsätter dock inte att alla medborgare ska bemötas likadant i alla avseenden, om inte de förhållanden som inverkar på ärendet är likadana. Det är typiskt för lagstiftningen att den för ett visst godtagbart samhälleligt intresses skull bemöter människor olika för att främja bland annat faktisk jämställdhet (RP 309/1993 rd, s. 46, se även GrUU 31/2014 rd, s. 3/I). Behövlig positiv särbehandling för att trygga den faktiska jämlikheten – till exempel bestämmelser som förbättrar ställningen för en viss grupp med svagare ställning i samhället – är tillåten, om särbehandlingen kan motiveras på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna. De krav som kan ställas på motiveringen är höga, särskilt när det gäller de förbjudna särbehandlingsgrunder som nämns i bestämmelsen (se exempelvis GrUU 1/2006 rd, s. 2/I, RP 309/1993 rd, s. 48/I). Utskottet har utöver bedömningen av en godtagbar grund fäst uppmärksamhet vid proportionaliteten hos den valda metoden (GrUU 38/2006 rd, s. 3/II). 

Grundlagsutskottet har i sin praxis uttryckligen lyft fram synpunkten att jämlikheten inte får innebära skarpa gränser för lagstiftarens prövning då man strävar efter en reglering som den rådande samhällsutvecklingen kräver (RP 309/1993 rd, s. 45–48). Grundlagsutskottet har till exempel ansett att om personer i olika åldrar får pension på olika grunder stöter det inte på några problem med hänsyn till grundlagens 6 §, om särbehandlingen inte är godtycklig eller skillnaderna i pensionsskyddet blir oskäliga (GrUU 60/2002 rd, s. 4–5). 

Förbudet mot diskriminering enligt 6 § 2 mom. i grundlagen gäller också sådana åtgärder som indirekt leder till åtskillnad. På denna punkt ska alltså frågan om åtskillnad föreligger bedömas med beaktande av de faktiska följderna av ett visst förfarande. Enligt bestämmelsen ska det anses förbjudet att favorisera eller ge en individ eller en grupp en privilegierad ställning, om det innebär faktisk diskriminering av andra personer. (GrUU 28/2009 rd, s. 2, RP 309/1993 rd, s. 47–48). 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande 46/2024 rd betonat att bestämmelsen om jämlikhet i 6 § i grundlagen i princip inte förutsätter att det i samband med att nya riktade eller avgränsade offentliga stödordningar föreskrivs alltid ska bedömas separat om kravet på likabehandling förutsätter att en motsvarande stödordning riktas också till något annat objekt. I samma utlåtande konstaterade grundlagsutskottet att det finns godtagbara grunder för den särbehandling som det innebär att utgifter för kost som beror på celiaki beaktas till ett belopp av 25 euro och att den föreslagna regleringen inte heller är problematisk med tanke på proportionaliteten i särbehandlingen. Efter behandlingen i utskottet beslutade riksdagen godkänna att utgifter för kost beaktas till ett belopp av 38 euro. 

11.2  Rätt till social trygghet

Enligt 19 § 1 mom. i grundlagen har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Enligt förarbetena till 1 mom. är syftet med det att trygga miniminivån på förutsättningarna för ett människovärdigt liv, det vill säga ett så kallat existensminimum (RP 309/1993 rd, s. 20/II). Bestämmelsen hör nära samman med rätten till liv i 7 § 1 mom. i grundlagen. En förutsättning för tillämpning av 1 mom. är att personen inte själv kan skaffa den trygghet som avses i bestämmelsen genom egna åtgärder eller inte får den från andra socialskyddssystem eller andra personer. Med oundgänglig utkomst och omsorg avses en sådan inkomstnivå och sådana tjänster som tryggar förutsättningarna för ett människovärdigt liv. Enligt förarbetena till 1 mom. hör till ett sådant stöd till exempel att se till att den stödbehövande får den föda och har möjlighet till sådant boende som är en förutsättning för att hälsan och livskraften skall bevaras. Förutsättningarna för att få hjälp ska utredas från fall till fall genom behovsprövning. (RP 309/1993 rd, s. 73/II). 

Bestämmelserna i 19 § 1 mom. i grundlagen avspeglar Finlands internationella förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter och i synnerhet artikel 13.1 i den reviderade europeiska sociala stadgan (FördrS 80/2002). Enligt den punkten ska personer som saknar och som inte genom egna ansträngningar eller på annat sätt kan skaffa sig tillräckliga medel för sin försörjning och som inte heller kan få sådana medel från andra källor, såsom socialförsäkringssystem, få nödvändig hjälp samt, vid sjukdom, den vård deras tillstånd kräver. 

Grundlagen tryggar rätten enligt 19 § 1 mom. som en subjektiv rättighet som var och en har rätt till. I praktiken behövs för tillförsäkrande av denna rättighet lagstiftning på lägre nivå, där det ingår bestämmelser om stödformer, förutsättningarna för att få stöd och behovsprövning samt procedurer (GrUB 25/1994 rd, s. 10/II). Utkomststödet är en stödform som konkretiserar den rättigheten. I samband med att lagen om utkomststöd stiftades granskade grundlagsutskottet sambandet mellan utkomststödet och 19 § 1 mom. i grundlagen. Enligt utskottet har man med hjälp av utkomstskyddssystemet velat trygga en socialt acceptabel levnadsstandard, som i de flesta fall går utöver den rättighet som garanteras i 19 § 1 mom. i grundlagen. (GrUU 31/1997 rd, s. 2/II). Utskottet konstaterade att i praktiken har man dock varit tvungen att bevilja utkomststödets grunddel för att komplettera rätten enligt 19 § 2 mom. i grundlagen till grundläggande försörjning. Utkomststödets (dåvarande) nivå skulle sålunda inte uppfattas som en miniminivå enligt 19 § 1 mom. i grundlagen. Lagstiftarens skyldighet att se till att bidragssystemet är sådant att det ger individen tillräckliga faktiska möjligheter att utöva sina rättigheter kan härledas ur den grundläggande karaktären hos den subjektiva rättigheten enligt 19 § 1 mom. i grundlagen och ur det allmännas skyldighet att enligt 22 § i grundlagen se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses. (GrUU 31/1997 rd, s. 3/I). 

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Det allmänna ska också stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att dessa har möjlighet att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. 

Genom bestämmelsen fastställs inte sättet att ordna dessa tjänster, utan genom den förpliktas det allmänna att trygga tillgången till tjänsterna (RP 309/1993 rd, s. 75/II, se även till exempel GrUU 20/2004 rd, s. 2/I-II). Också andra grundläggande fri- och rättigheter, såsom jämlikhet och förbudet mot diskriminering, inverkar på tillgången till och sättet att ordna tjänster. Då man avgör om tjänsterna ska anses tillräckliga, kan utgångspunkten vara en sådan nivå på tjänsterna som enligt ovannämnda regeringsproposition upprätthåller en sådan servicenivå som ger alla förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället (RP 309/1993 rd, s. 75/II–76/I, se även till exempel GrUU 20/2004 rd, s. 2 I–II och GrUU 30/2013 rd, s. 3/I). Klausulen om att närmare bestämmelser utfärdas genom lag ger lagstiftaren rörelsefrihet i fråga om regleringen av rättigheterna och visar att det exakta innehållet i en grundläggande fri- och rättighet bestäms av den helhet som bildas av bestämmelsen om den grundläggande fri- och rättigheten och den vanliga lagstiftningen (GrUB 25/1994 rd, s. 6/I). Hänvisningen till att var och en har rätt till hälso- och sjukvårdstjänster förutsätter enligt grundlagsutskottet i sista hand en individuell bedömning av om tjänsterna är tillräckliga eller inte (GrUU 17/2021 rd, stycke 71, GrUU 30/2013 rd, s. 3/I). Det är värt att notera att grundlagsutskottet har ansett att det är förenligt med den stödskyldighet som åläggs det allmänna i 19 § 3 mom. i grundlagen att stödformerna riktas och utvecklas i enlighet med samhällets ekonomiska tillgångar (GrUU 25/2012 rd, s. 2/II–3/I, GrUU 32/2014 rd, s. 2/I). 

11.3  Rättsskydd

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. I paragrafens 2 mom. fastställs det att offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. 

I 21 § i grundlagen finns grundläggande bestämmelser om vars och ens rätt till god förvaltning och en rättvis rättegång och å andra sidan får begreppet god förvaltning sitt innehåll av helheten i 21 § i grundlagen. Med det avses bland annat kraven på i 1 mom. nämnd behörig myndighetsverksamhet samt den förteckning över delfrågor i en god förvaltning som framgår av 2 mom. Paragrafen förutsätter att garantier för en god förvaltning tryggas som helhet genom lag. Enligt motiveringen till 21 § i grundlagen (RP 309/1993 rd) ger bestämmelsen institutionellt skydd för de viktigaste delområdena inom god förvaltning och en rättvis rättegång. I regeringspropositionen konstateras det att med tanke på individens rättsliga ställning kan det förfarandemässiga skyddet i förvaltningsärenden ofta vara lika viktigt som vid domstolsförfaranden.  

I praktiken innehåller förvaltningslagen bestämmelser om sådana kvalitativa krav som ger uttryck för god förvaltning och som har ansetts höra till området för det lagstiftningsuppdrag som avses i 21 § 2 mom. i grundlagen. Substanslagstiftningen, såsom lagen om handikappförmåner eller sjukförsäkringslagen, innehåller dock bestämmelser om medborgarnas rättigheter till exempel till de förmåner som finansieras av staten eller genom socialförsäkring. Dessa så kallade förmånslagar innehåller utöver bestämmelser som innehåller förutsättningar för beviljande också bestämmelser om förfarandet och de antingen kompletterar förvaltningslagens bestämmelser eller blir tillämpliga i stället för förvaltningslagens bestämmelser. Syftet med dessa bestämmelser är att trygga en ändamålsenlig, smidig och dröjsmålsfri behandling, så att medborgarna ska ha möjlighet att tillgodose sina rättigheter, det vill säga till exempel få en förmån, och å andra sidan för att myndigheterna ska ha möjlighet att fullgöra sin lagstadgade uppgift att verkställa en viss förmån. 

11.4  FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och det fakultativa protokollet till konventionen trädde i kraft i Finland den 10 juni 2016. Syftet med konventionen är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. Enligt artikel 1 i konventionen innefattar personer med funktionsnedsättning bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra. Som utgångspunkt för konventionen kan betraktas det förhållande som en person med funktionsnedsättning har till sin fysiska, sociala, ekonomiska och kulturella miljö samt de behov som uppstår hos en person med funktionsnedsättning när denne interagerar med sin omgivning. 

De allmänna principerna för konventionen är samlade i artikel 3 i den. Dessa inbegriper bland annat respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende, icke-diskriminering, fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället, lika möjligheter samt respekt för utvecklingsmöjligheterna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för deras rätt att bevara sin identitet. 

Enligt artikel 7 i konventionen ska i alla åtgärder som rör barn med funktionsnedsättning barnets bästa komma i främsta rummet. Enligt artikel 24 erkänner konventionsstaterna rätten till utbildning för personer med funktionsnedsättning och enligt artikel 27 erkänner konventionsstaterna rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. 

Artikel 28 gäller tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet. Enligt punkt 1 i artikeln erkänner konventionsstaterna rätten för personer med funktionsnedsättning till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat, kläder och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor, och ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att trygga och främja att denna rätt förverkligas utan diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Enligt punkt 2 i artikeln erkänner konventionsstaterna rätten för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta social trygghet utan diskriminering, bland annat genom att säkerställa för personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga som lever under fattiga förhållanden tillgång till stöd från staten med utgifter som är relaterade till funktionsnedsättningen, däribland för adekvat utbildning, rådgivning, ekonomiskt stöd och skiftomsorg. 

11.5  FN:s konvention om barnets rättigheter

FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991) trädde i kraft i Finland den 20 juli 1991. I konventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte myndighet uppnås tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Enligt konventionen ska konventionsstaterna tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan diskriminering av något slag. 

Enligt artikel 3 stycke 1 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn och som vidtas av lagstiftande organ. Enligt stycke 2 i den artikeln åtar sig konventionsstaterna att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet. 

FN:s kommitté för barnets rättigheter har 2013 i sin omfattande allmänna kommentar (nr 14) beskrivit vad beaktandet av barnets bästa i olika sammanhang kan innebära. Enligt kommittén är barnets bästa ett dynamiskt begrepp som i sista hand är individuellt till sitt innehåll i synnerhet i de sammanhang där det avser ett enskilt barns bästa. I lagstiftningsarbetet är begreppets innehåll mer kollektivt och med begreppet kan man till exempel hänvisa till vad som är det bästa för alla barn eller en viss grupp av barn som omfattas av lagstiftningen i fråga. Lagstiftningen ska bedömas ur den synvinkeln, som ska ges tillbörlig, i princip primär vikt. Enligt kommittén är barnets bästa dock inte alltid ett okontroversiellt begrepp. Barnets bästa kan stå i strid med till exempel det som är den stora allmänhetens eller föräldrarnas bästa och rättigheter, och olika barngruppers bästa kan också skilja sig från varandra. Även dessa situationer ska avvägas från fall till fall. 

Enligt artikel 26 stycke 1 ska konventionsstaterna erkänna rätten för varje barn att åtnjuta social trygghet, innefattande socialförsäkring, och ska vidta nödvändiga åtgärder för att till fullo förverkliga denna rätt i enlighet med sin nationella lagstiftning. Enligt stycke 2 i den artikeln ska förmånerna, där så är lämpligt, beviljas med hänsyn till de resurser som barnet och de personer som ansvarar för dess underhåll har och deras omständigheter i övrigt samt med hänsyn till varje annat förhållande som är av betydelse i samband med en bidragsansökan från barnet och för dess räkning. 

Enligt artikel 27 stycke 1 erkänner konventionsstaterna rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Enligt stycke 2 i den artikeln är föräldrar eller andra som är ansvariga för barnet i första hand skyldiga att inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling. Enligt 3 stycket i den artikeln ska konventionsstaterna i enlighet med nationella villkor och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostäder. 

11.6  Bedömning