1.1  Bakgrund

Bakgrunden till denna proposition utgörs av en princip som grundar sig på artikel 108.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) enligt vilken stöd som strider mot Europeiska unionens regler om statligt stöd ska återkrävas från stödmottagaren. Enligt Europeiska unionens domstols dom i målet Eesti Pagar (C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 95) är en nationell myndighet skyldig att på eget initiativ återkräva ett stöd som strider mot reglerna också när Europeiska kommissionen inte har fattat ett beslut om återkrav av stöd som inte är förenligt med den inre marknaden. Trots att artikel 108.3 i EUF-fördraget och därav följande rättspraxis är direkt tillämplig rätt i medlemsländerna, förutsätter tillämpningen av dessa i återkravssituationer ändringar i den nationella lagstiftningen. Syftet med regeringens proposition är att ersätta den gällande lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (300/2001) med en ny lag, genom vilken myndigheterna får behörighet att återkräva stöd också i sådana fall där stödet strider mot EU:s regler om statligt stöd men där kommissionen inte har fattat något beslut om återkrav av stödet. 

1.2  Beredning

Arbets- och näringsministeriet tillsatte den 28 augusti 2023 en arbetsgrupp för att bedöma ändringsbehoven i den nationella lagstiftningen som följer av EU-rätten och för att bereda förslag i ärendet. Arbetsgruppens uppgift var att bereda ändringar i lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (300/2001). Utöver genomförandet av EU-rätten hörde det till arbetsgruppens uppgifter att allmänt bedöma aktualiteten av lagen 300/2001 samt dess tekniska och andra eventuella ändringsbehov.  

Arbetsgruppens medlemmar var kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, justitieministeriet, arbets- och näringsministeriet (avdelningen för regioner och tillväxttjänster), arbets- och näringsministeriet (avdelningen för innovationer och företagsfinansiering), arbets- och näringsministeriet (avdelningen för sysselsättning och fungerande marknader), finansministeriet, miljöministeriet, Finlands näringsliv rf och Finlands Kommunförbund rf. Arbetsgruppen har hört Finanssiala ry, Företagarna i Finland, finansministeriets finansmarknadsavdelning och finansministeriets budgetavdelning. I samband med beredningen av ärendet kontaktades utöver arbetsgruppens medlemmar även experter från justitieministeriet, finansministeriet och skatteförvaltningen samt tjänstemän i Europeiska kommissionen. 

I samband med beredningen av ärendet konstaterade arbetsgruppen att den eftersträvade ändringen innebär en omfattande och betydande ändring av lagen 300/2001. Därför föreslog arbetsgruppen att en helt ny lag stiftas om ärendet så att regleringen är tydligare och mer konsekvent. Utifrån arbetsgruppens arbete utarbetades ett betänkande i form av en regeringsproposition. Det är fråga om en ny lag, men bestämmelserna i den gällande lagen (300/2001) överförs till den nya lagen. Arbetsgruppen föreslog att innehållet i de bestämmelser som överförs ska preciseras och uppdateras för att motsvara nuvarande behov. 

2.1  Allmänt

I EU-domstolens rättsfall Eesti Pagar (C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172) fastställdes en EU-rättslig princip enligt vilken medlemsstaternas myndigheter ska på eget initiativ återkräva stöd som strider mot reglerna om statligt stöd, även om Europeiska kommissionen inte har fattat ett beslut om återkrav i ärendet. Domen grundar sig på artikel 108.3 i EUF-fördraget, enligt vilken en medlemsstat inte får genomföra stödåtgärder förrän kommissionen har godkänt dem. I punkt 95 i domen konstateras att de nationella myndigheterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att återkräva stöd som strider mot reglerna. 

I Finland finns för närvarande ingen allmän lag som möjliggör återkrav av alla stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd. Den gällande lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (300/2001) lämpar sig endast för situationer där kommissionen har fattat ett beslut om återkrav. Statsunderstödslagen (688/2001) innehåller bestämmelser om återkrav av statsunderstöd, men det är inte fråga om en allmän författning som täcker all verksamhet enligt EU:s regler om statligt stöd. Det har identifierats situationer där återkrav inte kan genomföras med stöd av statsunderstödslagen eller annan nationell lagstiftning. 

Särskilt när det gäller stöd som beviljats av kommuner är det rättsligt oklart hur stöd som konstaterats strida mot reglerna ska återkrävas från stödmottagaren. Dessutom har det identifierat situationer där även andra än myndigheter har beviljat stöd. Sådana situationer har till exempel varit statligt stöd som beviljats av finansiella institut. Utifrån Eesti Pagar-målet ska även dessa stöd som beviljats av andra än myndigheter kunna återkrävas om de strider mot EU:s regler om statligt stöd. I den nationella lagstiftningen finns det dock ingen rättslig grund som möjliggör återkrav av dessa stöd. I dessa fall ska återkravsbefogenheten föreskrivas för myndigheten, men i den gällande lagstiftningen saknas både befogenhet och skyldighet att genomföra återkrav. 

Enligt 124 § i grundlagen (731/1999) kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, och endast om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Enligt grundlagsutskottets etablerade riktlinjer innebär återkrav av stöd betydande utövning av offentlig makt, och ska skötas av en myndighet. Behörigheten att återkräva stöd ska alltid grunda sig på lag (GrUU 45/2006 rd, s 2. GrUU 50/2017, s. 3–4). 

2.2  Europeiska unionens regler om statligt stöd

Europeiska unionens regler om statligt stöd utgör en del av unionens konkurrensrättsliga reglering, vars centrala mål är att säkerställa lika konkurrensvillkor på den inre marknaden. Bestämmelserna om statligt stöd ingår i artiklarna 107–109 i EUF-fördraget. Regleringen syftar till att förhindra åtgärder genomförda av medlemsstaternas myndigheter som gynnar enskilda företag eller branscher och därmed snedvrider konkurrensen på den inre marknaden. Dessutom syftar regleringen till att begränsa stödkonkurrensen mellan medlemsstaterna. 

Begreppet statligt stöd har preciserats i Europeiska kommissionens tillkännagivande (2016/C 262/01; tillkännagivande om begrepp) som definierar kännetecknen för statligt stöd som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Tillkännagivandet ger medlemsstaternas myndigheter rättssäkerhet om tillämpningen av regler om statligt stöd och grundar sig på EU-domstolens rättspraxis och kommissionens avgörandepraxis. Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För att stöd ska betraktas som statligt stöd krävs det att de fyra kriterier som nämns i artikeln uppfylls samtidigt: stödet har beviljats med hjälp av statliga medel, det är selektivt, det snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.  

Vid statligt stöd är det fråga om att allmänna medel kanaliseras till företag. Begreppet statliga medel är omfattande och vilken offentlig aktör som helst kan bevilja stöd, det vill säga vara stödmyndighet. Begreppet stödmyndighet inbegriper sålunda utöver staten dessutom bland annat lokala och regionala myndigheter inom den offentliga sektorn, sådana privata organ som staten inrättat eller tillsatt och som har inrättats för administreringen av ett visst stöd, samt offentliga företag. Med offentligt företag avses ett företag där offentliga organ direkt eller indirekt utövar bestämmande inflytande på grundval av ägande, deltagande i finansiering eller regler som tillämpas på företaget, när de har majoriteten av företagets aktiekapital eller annat betydande kapital, majoriteten av rösterna i företagets aktier eller andelar under sin kontroll eller möjligheten att utse mer än hälften av medlemmarna i företagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan. 

Statligt stöd betraktas som selektivt när det endast riktas till en del av företagen, till exempel ett visst företag eller en viss bransch. Formen av det ekonomiska stödet har ingen betydelse. Statligt stöd kan sålunda till exempel vara understöd, lån som är förmånligare än marknadspriset, borgen, kapitalplacering eller kapitalisering som är förmånligare än marknadsvillkoren, skattefrihet, skattesänkning, skatteåterbäring eller en hyra eller ett försäljningspris för en fastighet eller ett markområde som är lägre än marknadspriset. Statligt stöd är däremot inte till exempel åtgärder som riktar sig till alla företag (bland annat sänkning av samfundsskattesatsen i beskattningen) eller användning av offentliga medel på marknadsmässiga villkor, till exempel lån eller kapitalplacering med liknande villkor som privata kreditgivare eller investerare skulle använda.  

En statlig åtgärd anses snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen om den kan förbättra stödmottagarens konkurrensställning jämfört med andra företag som det konkurrerar med. I praktiken anses konkurrensen vara snedvriden i enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget om ett företag får en ekonomisk fördel i en sektor som avreglerats och där det finns eller skulle kunna finnas konkurrens. Det räcker att företaget med hjälp av stödet kan bibehålla en starkare konkurrensställning än vad det hade haft utan stödet. För att stödet ska kunna antas snedvrida konkurrensen anses det i allmänhet vara tillräckligt att stödet ger stödmottagaren en fördel genom att befria stödmottagaren från kostnader som denne annars borde stå för som en del av sin normala affärsverksamhet.  

Tröskeln för att uppfylla kriteriet om handelspåverkan är låg. I princip uppfylls kriteriet om handelspåverkan om stödmottagaren bedriver ekonomisk verksamhet och är verksam på en marknad där det förekommer handel mellan medlemsstater. Redan då kan stödet exempelvis försvåra tillträdet till marknaden för aktörer som är etablerade i andra medlemsstater genom att upprätthålla eller öka det lokala utbudet. Kommissionen har dock i tillkännagivandet om begreppet konstaterat att vissa verksamheter på grund av särskilda omständigheter har en rent lokal inverkan. Sådana är till exempel situationer där stödet inte leder till att efterfrågan och investeringar lockas till området, tjänster och varor som produceras av stödmottagaren är lokala eller har ett geografiskt avgränsat påverkansområde eller en geografiskt avgränsad inverkan på marknaden och inverkan på konsumenter i närliggande medlemsstater är ringa. Enligt tillkännagivandet om begreppet är sådana exempel i praktiken stöd för olika lokala objekt, såsom lokala simhallar och andra lokala fritidslokaler, lokala museer och annan kulturell infrastruktur som sannolikt inte lockar resenärer från utlandet, medier och/eller kulturprodukter med en språkligt och geografiskt avgränsad publik, lokala konferenscentrum vars läge och stödets eventuella inverkan på priser med stor sannolikhet inte leder bort användare från andra medlemsstaters centrum. Definitionen av statligt stöd förutsätter dock inte att snedvridningen av konkurrensen eller inverkan på handeln är betydande eller väsentlig.  

I EUF-fördraget har begreppet företag inte definierats separat, utan begreppets innehåll har preciserats i rättspraxis genom begreppet ekonomisk verksamhet. Ekonomisk verksamhet är all verksamhet där varor eller tjänster bjuds ut på marknaden. Enligt den rättspraxis som etablerats vid Europeiska unionens domstol är alla enheter som bedriver ekonomisk verksamhet företag oberoende av deras juridiska form, finansieringssätt eller vinstsyfte. Med tanke på reglerna om statligt stöd saknar det sålunda betydelse huruvida det är fråga om ett privat företag eller ett företag i offentlig ägo. Begreppen företag och ekonomisk verksamhet ska ges vid tolkning. Även icke-vinstdrivande enheter, såsom föreningar verksamma inom den tredje sektorn, kan bedriva ekonomisk verksamhet. Klassificeringen av en enhet som företag har alltid samband med en viss verksamhet: en enhet som bedriver både ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet betraktas som företag endast i fråga om den ekonomiska verksamheten.  

Begreppet ekonomisk verksamhet utvecklas ständigt och kan också variera från medlemsstat till medlemsstat. I kommissionens allmänna meddelande om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (på engelska Services of General Economic Interest, nedan SGEI), det vill säga i det så kallade SGEI-meddelandet (2012/C8/02), konstateras att medlemsländer kan besluta att till företag överföra uppgifter som traditionellt har ansetts tillhöra staten. Staterna kan också skapa förutsättningar för att en marknad ska uppstå för en produkt eller tjänst som annars inte skulle finnas. Av sådana statsåtgärder följer att verksamheten i fråga blir ekonomisk och att den faller inom konkurrensreglernas tillämpningsområde. I praktiken ska det alltid bedömas från fall till fall om en stödmottagare bedriver ekonomisk verksamhet eller inte. 

2.3  Kommissionens befogenhet och förfaringssätten för reglerna om statligt stöd

Syftet med övervakningen av statligt stöd är att säkerställa att de myndigheter som beviljar stöd tillämpar rätt förfarande då de beviljar stödordningar och individuella stöd utanför stödordning samt att de säkerställer att kriterierna för att stödet ska vara godtagbart uppfylls. EU:s regler om statligt stöd hör till unionens exklusiva befogenheter. Kommissionen däremot har exklusiv befogenhet att inom ramen för EU-domstolens avgörandepraxis besluta om stödet är lämpligt för den inre marknaden. Grundprincipen är att statliga stöd på förhand ska anmälas till Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget. I princip kan myndigheterna enbart bevilja sådana stöd för ekonomisk verksamhet som kommissionen har godkänt som förenliga med den inre marknaden.  

Kommissionen har gett flera detaljerade regler om hurdana statliga stöd som kan godkännas på den inre marknaden. Vid planeringen av stödarrangemang ska myndigheterna i medlemsstaterna beakta villkoren för dess regler, för att stödet ska kunna godkännas för den inre marknaden. Enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget ska kommissionen underrättas om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder i så god tid att den kan yttra sig. Syftet med detta förfarande för förhandsanmälan är att säkerställa att stöden är förenliga med den inre marknaden. Stödåtgärden kan i regel inte tas i bruk förrän kommissionen har godkänt stödsystemet. Stödåtgärder som tagits i bruk utan kommissionens förhandsgodkännande betraktas i princip strida mot reglerna. Betydande undantag från skyldigheten att lämna förhandsanmälan har dock föreskrivits, och dessa har gradvis utvidgats. 

Om bestämmelserna i kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 (nedan den allmänna gruppundantagsförordningen) kan tillämpas på stödarrangemangen, behöver stödet inte anmälas till kommissionen i förväg. En standardiserad sammanfattande anmälan om stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen ska dock göras inom 20 arbetsdagar från åtgärdens ikraftträdande. Kommissionen övervakar stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen i efterhand med hjälp av årsrapportering och efterhandstillsyn.  

Även för vissa branscher inom jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde har det föreskrivits om undantag från skyldigheten att på förhand anmäla statligt stöd. Sådana är:  

kommissionens förordning (EU) 2022/2472 genom vilken vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan gruppundantagsförordningen för jordbruks- och skogsbrukssektorn och landsbygdsområden).En av kommissionen krävd standardiserad sammanfattande anmälan om stöd enligt förordningen ska göras inom 20 arbetsdagar från åtgärdens ikraftträdande;  

kommissionens förordning (EU) nr 2473/2022 genom vilken vissa kategorier av stöd till företag som är verksamma inom produktion, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan gruppundantagsförordningen för fiskeri och vattenbruk).  

Stöd enligt gruppundantagsförordningarna kan således tas i bruk utan kommissionens förhandsgodkännande, förutsatt att de allmänna och särskilda villkoren för tillämpningen av gruppundantagsförordningarna följs. Stöd enligt gruppundantagsförordningarna kan i regel inte beviljas till exempel företag i ekonomiska svårigheter. Detta innebär att den stödbeviljande myndigheten vid beviljandet av stödet ska kontrollera att företaget inte uppfyller definitionen av företag i svårigheter. Stödet ska vara transparent och i allmänhet ha en uppmuntrande effekt, vilket innebär att stöd ansöks innan den åtgärd som stöds inleds.  

Det finns dessutom ingen förhandsanmälningsskyldighet om stödet beviljas som stöd av mindre betydelse (kommissionens förordning (EU) 2023/2831, högst 300 000 euro under tre år), som stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (kommissionens förordning (EU) 2023/2832, högst 750 000 euro under tre år) eller som stöd enligt kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (SGEI), det vill säga stöd enligt kommissionens så kallade SGEI-beslut (2012/21/EU).  

Inom jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde finns det också särskilda bestämmelser om stöd av mindre betydelse. Sådana är:  

kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn och  

kommissionens förordning (EU) nr 717/2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn. 

Den myndighet som beviljar stödet ansvarar för att bedöma om åtgärden innehåller stöd enligt EU:s bestämmelser om statligt stöd. Om det är fråga om statligt stöd ska myndigheten innan stödet verkställs utreda om det finns en grund för stödets godtagbarhet och vid behov följa det förfarande som lämpar sig för åtgärden. 

De nationella domstolarna spelar utöver myndigheterna en central roll i tillämpningen av EU:s regler om statligt stöd, inbegripet återkrav av stöd som strider mot reglerna. Kommissionen har utfärdat ett tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (2021/C 305/01). Tillkännagivandet ger nationella domstolar praktisk information om tillämpningen av regler om statligt stöd på nationell nivå. I tillkännagivandet konstateras att genomförandet av systemet för kontroll av statligt stöd är en fråga för såväl kommissionen som de nationella domstolarna, eftersom deras respektive roller kompletterar varandra men är separata. Kommissionen har exklusiv behörighet att bedöma stödåtgärders förenlighet med den inre marknaden, men det är de nationella domstolarnas uppgift att skydda enskildas rättigheter vid en eventuell överträdelse av artikel 108.3 i EUF-fördraget. 

2.4  Nationella regler om förfaringssätt

I lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (300/2001) föreskrivs för närvarande om genomförande av både avbrott i utbetalningen av och återkrav av stöd enligt kommissionens beslut om återkrav i Finland. Det är således fråga om situationer där kommissionen har bedömt att stöd som beviljats av en myndighet i Finland är oförenligt med den inre marknaden och fattat beslut i ärendet. I sitt beslut identifierar kommissionen vanligtvis stödmottagarna och det stödbelopp som ska återkrävas, men det praktiska genomförandet av återkravet grundar sig på medlemsstatens nationella lagar och förfaranden som för Finlands del preciseras i lagen 300/2001. 

Enligt 1 § i den gällande lagen 300/2001 är den myndighet som beviljat stödet skyldig att vidta genomförandeåtgärder i en situation där kommissionen har föreskrivit att stöd som inte är förenligt med den inre marknaden ska återkrävas. Om stödet beviljats av någon annan än en myndighet, ska verkställigheten skötas av den myndighet som ensam eller tillsammans med en annan myndighet utövar bestämmande inflytande över den sammanslutning som beviljat stödet. Om det utifrån kommissionens beslut inte är möjligt att specificera någon behörig myndighet, ansvarar arbets- och näringsministeriet för verkställigheten av beslutet. Finland har hittills under sin EU-medlemskap haft fyra beslut från kommissionen om återkrav av stöd (C-37/2004, Stöd till Componenta, EUT 2011 L 230/69; C-6/2008, Stöd till förmån för Ålands industrihus Ab, EUT 2012 L 125/33; SA.27420, Stöd till andelslaget Karjaportti, EUT 2013, L 12/1; SA.23324 och SA.33846, Stöd till Helsingfors Busstrafik Ab, EUT 2020, L 404, s. 10). 

I lagen 300/2001 föreskrivs också om anmälningsförfarandet för statligt stöd och om arbets- och näringsministeriets rätt att få information om detta, skyldigheterna att offentliggöra uppgifter om statligt stöd och att iaktta öppenhet och kommissionens rätt att avlägga kontrollbesök hos företag. Enligt lagen 300/2001 lämnar arbets- och näringsministeriet anmälningar och uppgifter till kommissionen och tar emot begäranden om tilläggsuppgifter, interimistiska beslut och beslut som gäller anmälningar och uppgifter. Ministeriet lämnar också till kommissionen övervakningsuppgifter om godkända stödordningar och övriga upplysningar som kommissionen förutsätter i fråga om befintliga stöd. Myndigheterna och sammanslutningarna ska lämna de uppgifter som behövs för att upprätta rapporterna till ministeriet. Ministeriet tar också emot kommissionens begäranden om information om klagomål och skickar dem till de berörda myndigheterna för svar samt skickar de mottagna svaren till kommissionen.  

2.5  Återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd enligt EU-rätten och ränta som tillämpas vid återkrav

Enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget ska medlemsstaterna både underrätta Europeiska kommissionen om åtgärder förknippade med statligt stöd innan de genomförs och vänta på slutresultatet av kommissionens bedömning av det statliga stödet innan de anmälda åtgärderna genomförs. Om kommissionen efter ett formellt undersökningsförfarande anser att åtgärden gällande statligt stöd inte är förenlig med den inre marknaden, förutsätter kommissionen att medlemsstaten återkräver stödet från stödmottagaren (kommissionens beslut om återkrav). Medlemsstaten ska verkställa beslutet i enlighet med nationell lagstiftning, men inte tillämpa nationella bestämmelser om de förhindrar effektivt och omedelbart verkställande av kommissionens beslut om återkrav.  

Syftet med återkravet är att återställa den situation som rådde före stödet på den inre marknaden. Efter att ha betalat tillbaka det stöd som strider mot reglerna med ränta, förlorar stödmottagaren den fördel som denne haft i förhållande till sina konkurrenter under den tid som stödet varit i bruk. En talan om ogiltigförklaring av ett beslut om återkrav som väckts vid unionens domstol ska inte hindra verkställighet (artikel 278 i EUF-fördraget). Unionens domstol kan dock på parts begäran besluta om uppskjutande av verkställigheten under den tid som rättegången pågår. Unionens domstol har i flera fall konstaterat att återkravet syftar till att återställa den situation som rådde på marknaden innan stödet beviljades (till exempel domen Residex Capital IV, C 275/10, EU:C:2011:814, punkterna 33 och 34 och domen SNCF Mobilités v. kommissionen, C-127/16, ECLI:EU:C:2018:165, punkt 104). Detta är nödvändigt för att upprätthålla den inre marknadens jämlika verksamhetsförutsättningar.  

Återkravet av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd har i fråga om kommissionens återkravsbeslut varit rättsligt etablerat och medlemsstaterna har förfaringssätt för att genomföra de återkrav som besluten om återkrav förutsätter. I Finland grundar sig genomförandet av kommissionens beslut om återkrav på lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd. Den rättsliga situationen gällande tolkningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget utvecklades dock under 2019 när det gäller stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd men för vilka kommissionen inte har gett ett beslut om återkrav. Unionens domstol gav då domen i målet Eesti Pagar (C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172). Unionens domstol konstaterade i detta avgörande för första gången att artikel 108.3 i EUF-fördraget ska tolkas så att den ålägger nationella myndigheter att på eget initiativ återkräva stöd som de beviljat när de konstaterar att förutsättningarna för beviljande av statligt stöd inte har uppfyllts.  

EU-domstolen konstaterade i målet Eesti Pagar att varje unionsbestämmelse som uppfyller villkoren för att ha direkt effekt gäller för samtliga myndigheter i medlemsstaterna (dom Amia, C-97/11, ECLI:EU:C:2012:306). Enligt EU-domstolens etablerade rättspraxis är både de nationella förvaltande myndigheterna och de nationella domstolar som har till uppgift att tillämpa bestämmelser i unionsrätten inom ramen för sin befogenhet skyldiga att säkerställa bestämmelsernas fulla effekt (domen The Trustees of the BT Pension Scheme, C-628/15, ECLI:EU:C:2017:687). Unionens domstol konstaterade i sammanfattningen av sitt avgörande i målet Eesti Pagar att artikel 108.3 i EUF-fördraget ska tolkas så att den ålägger nationella myndigheter (även andra än domstolar) att på eget initiativ återkräva stöd när de i efterhand konstaterar att förutsättningarna för beviljande av stöd inte har uppfyllts. Vidare ansåg unionens domstol att unionsrätten ska tolkas på så sätt att den omständigheten att en nationell myndighet beviljar ett stöd inte kan ge upphov till berättigade förväntningar hos mottagaren av stödet på att detta är rättsenligt (skydd för berättigade förväntningar).  

Unionens domstol tog i sitt avgörande också ställning till den ränta som ska betalas för den period under vilken stödet stridit mot reglerna. Stödmottagaren anses ha fått en otillbörlig fördel både i fråga om det beviljade stödet och för utebliven betalning av de räntor som stödmottagaren skulle ha betalat om denne hade tvingats låna stödbeloppet på marknaden under den tid rättsstridigheten varat. Enligt domstolens motivering kan stödmottagarens konkurrenssituation anses ha förbättrats i förhållande till andra aktörer på marknaden under denna tid (se, för ett liknande resonemang, domen CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkt 51) och en bestämmelse som uteslutande består i en skyldighet till återkrav utan ränta skulle inte ensam undanröja verkningarna av rättsstridigheten, eftersom åtgärden inte skulle återställa den tidigare situationen och inte heller helt undanröja konkurrenssnedvridningen (se, för ett liknande resonemang, domen CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkterna 52–54, och domen Residex Capital IV, C-275/10, EU:C:2011:814, punkterna 33 och 34). Enligt domstolen förutsätter artikel 108.3 i EUF-fördraget således att stödmottagaren i en återkravssituation åläggs att betala ränta för hela den period under vilken denne har erhållit stödet, med en räntesats som motsvarar den ränta som skulle ha tillämpats om vederbörande hade tvingats låna det aktuella stödbeloppet på marknaden.  

I samband med arbetsgruppens arbete fattades det beslut om att säkerställa rättsläget gällande räntan från Europeiska kommissionen. Arbets- och näringsministeriet kontaktade kommissionen inofficiellt hösten 2023 och fick bekräftelse på att återkravsräntan inte kan fastställas med en schablonmässig beräkningsgrund. Enligt kommissionen ska den ränta som tillämpas vid återkrav motsvara den marknadsräntenivå som rådde vid tidpunkten för beviljandet av stödet. Samtidigt bekräftade kommissionen också att fast ränta kan tillämpas på stödåtgärder som finansierats helt eller delvis av EU. 

I praktiken kan återkravsräntans marknadsmässighet granskas till exempel i ljuset av kommissionens anvisningar om fastställandet av lånens marknadsanpassning (Meddelande från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (2008/C 14/02)). I kommissionens anvisningar kan lånets marknadsanpassning fastställas genom att lägga till en marginal som är beroende av företagets kreditvärdighet och lånens säkerheter i den referensränta för statligt stöd som gällde vid tidpunkten då stödet beviljades (se tabellen nedan). Referensräntan för statligt stöd beräknas på basis av finansmarknadsräntorna (IBOR) för 12 månader och kommissionen uppdaterar räntan med jämna mellanrum på grundval av förändringar i räntenivån. Räntan uppdateras alltid när genomsnittsräntan under de tre föregående månaderna avviker med 15 procent från den gällande räntan. Uppgifter om referensräntor finns på Europeiska kommissionens webbplats https://competition-policy.ec.europa.eu/state-aid/legislation/reference-discount-rates-and-recovery-interest-rates/reference-and-discount-rates_en. 

Tabell 1. Safe harbour-tillägg enligt kommissionens s.k. meddelande om referensränta för fastställande av lånets marknadsanpassning (Källa: Meddelande från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (2008/C 14/02)) 

Till exempel i december 2023 var referensräntan för statligt stöd 3,64 procent. En marknadsmässig låneränta som beviljats ett företag med dålig kreditvärdighet och medelmåttiga säkerheter kan fastställas genom att lägga till en marginal på 6,5 procent i referensräntan. Den marknadsmässiga räntan uppgår således till 10,14 procent. Det bör beaktas att marknadsräntan enligt kommissionens anvisningar är utgångsvärdet för marknadsräntan. Kommissionen understryker dock i sitt tillkännagivande om begreppet stöd (2016/C 262/01, punkt 176) att en referensränta som fastställts på detta sätt endast är ett riktmärke. 

2.6  Statsunderstödslagen

Statsunderstödslagen är en allmän lag som gäller behovsprövade statsunderstöd. I statsunderstödslagen ingår bestämmelser om grunderna och de allmänna förutsättningarna för beviljandet av statsunderstöd. Statsunderstödslagen innehåller dessutom bestämmelser om beviljande och utbetalning av statsunderstöd, användningen av statsunderstöd och övervakningen av den, återbetalning och återkrav av statsunderstöd samt rätt till information och utlämnande av uppgifter.  

Med statsunderstöd avses enligt 1 § 1 mom. i statsunderstödslagen finansiering med karaktären av stöd som beviljas för att understöda en viss verksamhet eller ett visst projekt. Enligt 3 § 3 mom. i statsunderstödslagen ska som statsunderstöd inte betraktas ekonomisk förmån som beviljas i form av exempelvis lån, borgen, garanti eller skattelättnad. Statsunderstödslagen tillämpas på statsunderstöd som beviljas av ett anslag som tagits in i statsbudgeten eller av medel i en statlig fond utanför statsbudgeten.  

Statsunderstöd kan beviljas i form av allmänt understöd eller specialunderstöd. Bestämmelser om de allmänna förutsättningarna för beviljande av statsunderstöd finns i 7 § i statsunderstödslagen. Enligt paragrafens 1 mom. kan statsunderstöd beviljas, om 1) det ändamål för vilket statsunderstöd söks är samhälleligt godtagbart, 2) beviljandet av statsunderstöd är motiverat med avseende på de mål som satts för användningen av statsunderstödet, 3) beviljandet av statsunderstöd ska anses vara nödvändigt med beaktande av annat offentligt stöd som sökanden erhållit samt arten och omfattningen av det projekt eller den verksamhet som är föremål för statsunderstödet, och om 4) beviljandet av statsunderstöd inte bedöms orsaka mer än ringa snedvridning av konkurrensen och verksamheten på marknaden i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.  

Enligt 13 § 1 mom. i statsunderstödslagen får statsunderstöd användas endast för ändamål som överensstämmer med statsunderstödsbeslutet. Statsunderstödstagaren ska iaktta de villkor och begränsningar som uppställts i statsunderstödsbeslutet. Statsunderstödstagaren ska enligt 14 § 1 mom. i lagen lämna statsbidragsmyndigheten riktiga och tillräckliga uppgifter för övervakningen av att villkoren i statsunderstödsbeslutet iakttas. Enligt 2 mom. i paragrafen ska statsunderstödstagaren utan dröjsmål underrätta statsbidragsmyndigheten om en ändring som påverkar uppnåendet av ändamålet med statsunderstödet eller om någon annan ändring som inverkar på användningen av statsunderstödet.  

Statsunderstödstagaren har en allmän skyldighet att betala tillbaka ett statsunderstöd eller en del av det som denne fått utan grund, på felaktiga grunder eller till för stort belopp. Enligt 20 § 1 mom. i statsunderstödslagen ska statsunderstödstagaren också betala tillbaka statsunderstödet eller en del av det, om det inte kan användas på det sätt som förutsätts i statsunderstödsbeslutet. Om det belopp som ska återbetalas är högst 100 euro, behöver det inte betalas tillbaka.  

I 21 § i statsunderstödslagen föreskrivs det om statsbidragsmyndighetens skyldighet att återkräva statsunderstöd. Enligt paragrafen ska statsbidragsmyndigheten genom ett beslut bestämma att utbetalningen av statsunderstöd ska upphöra samt att statsunderstöd som redan betalats ut ska återkrävas, om statsunderstödstagaren i väsentlig grad har agerat felaktigt eller ohederligt vid ansökan om och användning av statsunderstödet. I 22 § i statsunderstödslagen föreskrivs det däremot om återkrav enligt prövning av statsunderstöd. Enligt paragrafen kan statsbidragsmyndigheten genom ett beslut bestämma att utbetalt statsunderstöd ska återkrävas enligt prövning vid väsentliga felaktigheter i genomförandet av ändamålet med statsunderstödet. Återkrav enligt prövning är möjligt också då statsunderstödstagaren har upphört med den verksamhet som varit föremål för statsunderstödet eller överlåtit den till någon annan eller egendomen säljs eller förstörs. Återkrav enligt prövning blir aktuellt också i vissa ändringssituationer där statsunderstödstagarens möjligheter att uppfylla förutsättningarna för ändamålsenlig användning av statsunderstöden äventyras.  

Bestämmelser om ränta som ska fastställas för understöd som ska återkrävas finns i 24 § i statsunderstödslagen. Enligt paragrafen ska statsunderstödstagaren på det belopp som återbetalas eller återkrävs räknat från den dag då statsunderstödet betalades ut betala en årlig ränta enligt 3 § 2 mom. räntelagen (633/1982) ökad med tre procentenheter. Bestämmelser om dröjsmålsränta finns i 25 § i statsunderstödslagen. Enligt paragrafen ska på det återkrävda beloppet betalas en årlig dröjsmålsränta enligt den räntesats som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen om beloppet inte betalas senast på den förfallodag som satts ut av statsbidragsmyndigheten.  

Enligt 31 § i statsunderstödslagen tillämpas på statsbidragsmyndighetens rätt att få uppgifter från en annan myndighet vad som bestäms i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen). Statsbidragsmyndigheten har utan hinder av sekretessbestämmelserna rätt att av andra myndigheter få för skötseln av sina uppgifter nödvändiga upplysningar om 1) sökandens och mottagarens ekonomiska ställning, 2) sökandens och mottagarens offentliga stöd, 3) andra omständigheter som gäller sökanden och mottagaren och som är av väsentlig betydelse för säkerställandet av att statsunderstödslagen iakttas vid beviljandet och utbetalningen av statsunderstödet och vid övervakningen av dess användning.  

2.7  Bedömning av nuläget

4.1  De viktigaste förslagen

I regeringens proposition föreskrivs i detalj om återkrav av statligt stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd. I propositionen föreslås det att det stiftas en ny lag som motsvarar unionsrättens krav på återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd. Bakgrunden till förslaget är artikel 108.3 i EUF-fördraget och unionens domstols dom Eesti Pagar om dess tolkning.  

Vid tillämpningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget har medlemsstaterna ett begränsat nationellt handlingsutrymme som i första hand avser hur aktivt stödmyndigheterna ska övervaka stödmottagarnas verksamhet och säkerställa att reglerna följs. Med stöd av Eesti Pagar-domen har medlemsstaterna prövningsrätt i fråga om hur de nationellt ordnar återkrav av stöd som strider mot reglerna. Denna prövningsrätt är dock inte obegränsad, utan medlemsstaterna måste följa de ramvillkor som fastställts i domen och som säkerställer effektivt genomförande av EU-rätten. 

Den nationella lagstiftningen ska alltså möjliggöra återkrav på eget initiativ även i situationer där kommissionen inte har fattat ett separat beslut om återkrav. Detta förutsätter tydliga och exakta bestämmelser om myndigheternas befogenheter och förfarandesätt vid behandlingen av stöd som strider mot reglerna. 

I regeringens proposition föreskrivs att i enlighet med EU-rättens princip om företräde ska villkoren för återkrav som följer av unionsrätten tillämpas när det gäller återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd. Paragrafer som gäller återkravsskyldighet, undantag från återkrav och återkravsränta har företräde framför annan nationell lagstiftning. Därutöver fastställs närmare i lagen de situationer där det är fråga om stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd. Det är fråga om en ny lag, men bestämmelserna i den gällande lagen (300/2001) överförs till den nya lagen som sådana. När det gäller de gällande paragraferna är det endast fråga om en teknisk ändring, och en ändring av de gällande paragraferna i lagen 300/2001 anses inte ha några konsekvenser med tanke på tillämpningen av bestämmelserna. 

För att säkerställa ett effektivt genomförande av EU-rätten är det nödvändigt att föreskriva om förutsättningarna för återkrav som följer av EU-rätten. Det kan i dag finnas nationella bestämmelser om återkrav som avviker från EU-rätten. Genom att föreskriva det föreslagna återkravsförfarandet som förpliktande till nämnda delar säkerställs det att stödmyndigheterna vid återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd tillämpar villkoren enligt EU-rätten på ett enhetligt sätt. Att tillämpa paragraferna i fråga i första hand är sålunda motiverat också med tanke på säkerställandet av lika behandling av stödmottagarna och stödmyndigheterna. På återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd kan till andra delar än de som föreslås i propositionen tillämpas annan lagstiftning. Till exempel i fråga om statsunderstöd tillämpas fortfarande i regel statsunderstödslagen och avvikelser från statsunderstödslagen görs endast till de delar som föreskrivs i propositionen. Lagen ingriper till exempel inte i rätten till återbetalning enligt 20 § i statsunderstödslagen. Den återkravsskyldighet som föreslås i regeringens proposition kompletterar på så sätt återkravssituationer i annan lagstiftning och till andra delar än vad som föreskrivs tillämpas även i fortsättningen förfaranden som föreskrivs i annan lagstiftning. 

I propositionen föreslås också att ett nytt 2 mom. läggs till i 21 § i statsunderstödslagen, enligt vilket det i den föreslagna lagen föreskrivs om återkrav av statsunderstöd som beviljats i strid med Europeiska unionens regler om statligt stöd. Även i kommunallagen och lagen om välfärdsområden ska läggas till bestämmelser om hänvisning till den föreslagna nya lagen och till att det i den föreslagna lagen föreskrivs om återkrav av stöd som strider mot reglerna om statligt stöd. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

7.1  Inledning

Utlåtanden om propositionsutkastet begärdes under tiden 12.3–23.4.2024. Begäran om utlåtande skickades till vissa utsedda organisationer. Dessutom publicerades begäran om utlåtande i tjänsten utlåtande.fi där vem som helst hade möjlighet att avge ett utlåtande om propositionsutkastet. Sammanlagt 35 remissvar lämnades in.  

Det har utarbetats ett sammandrag av remissvaren, där deras viktigaste innehåll och relevanta synpunkter beskrivs. Remissvaren och sammandraget finns tillgängliga i den offentliga tjänsten på adressen https://tem.fi/sv/projekt?tunnus=TEM065:00/2023. I remissvaren behandlades mångsidigt allmänna och särskilda synpunkter som gäller regeringens proposition och återkrav av statligt stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd. I propositionen har gjorts ändringar i sak, kompletteringar och preciseringar samt tekniska korrigeringar på grundval av remissvaren.  

Utgående från remissvaren har utkastets mål allmänt ansetts vara viktiga och positiva; det har ansetts viktigt att tydliggöra det nuvarande nationella rättsläget. De synpunkter som fåtts på begäran om utlåtande beskrivs närmare nedan enligt ärendegrupp. 

7.2  Den föreslagna lagens förhållande till annan lagstiftning

I remissvaren lyftes fram oklarheter om den föreslagna lagens förhållande till den övriga lagstiftningen. I remissvaren önskades att själva bestämmelsen och specialmotiveringen förtydligas. I remissvaren betonades att myndigheterna ska vara medvetna om att den föreslagna lagen tillämpas endast i de situationer som särskilt nämns i bestämmelsen.  

Utgående från remissvaren har det i den föreslagna lagen lagts till bestämmelser som tydliggör speciallagars och allmänna lagars förhållande till den föreslagna lagen. På grundval av remissvaren har också en beskrivning av tillämpningsområdet och återkravets förhållande till annan nationell reglering lagts till i motiveringstexten. Dessa tillägg har ansetts främja en bättre förståelse av den föreslagna lagens tillämpningsområde och förhållande till den övriga lagstiftningen. 

7.3  Termen som används i den föreslagna lagen annan än myndighet

I remissvaren lyftes det fram att fastställandet av den myndighet som ansvarar för återkravet kan vara oklart i vissa situationer. För dessa situationer lyftes fram behovet av att fastställa aktören som i sista hand är ansvarig för återkrav. Särskilt utmanande ansågs det vara att tolka vilken myndighet som har bestämmande inflytande i sammanslutningen. I fråga om ansvar övervägdes på nytt en situation där myndigheterna utövar lika stort bestämmande inflytande i sammanslutningen och det inte uppstår enighet mellan myndigheterna om den verkställande myndigheten.  

I remissvaren lyftes fram behovet av att också ha en sistahandsaktör, så att det alltid är möjligt att hitta den myndighet som ansvarar för återkravet och dess verkställande. Dessutom lyftes det fram möjligheten att återbetala det återkrävda stödet till sammanslutningen som beviljat stödet och därtill förknippade särskilda anmärkningar.  

De observationer som lyftes fram i remissvaren behandlades under arbetsgruppsarbetet. Arbetsgruppen ansåg att eftersom det är fråga om en mycket situations- och fallspecifik prövning, kan det i motiveringen till regeringens proposition inte ges detaljerade tillämpningsanvisningar för detta. 

7.4  Undantag från återkravsskyldigheten som fastställs i den föreslagna lagen

I remissvaren lyftes fram en situation som utvidgar undantagssituationerna för återkrav, där stödet har tagits i bruk utan förhandsanmälan till kommissionen, men där kommissionen dock kan godkänna stödet i efterhand. I remissvaren föreslogs att myndigheten ges möjlighet att skjuta upp verkställandet av återkravet om kommissionen har ett pågående förfarande för bedömning av om stödet i fråga är godtagbart. 

På grundval av remissvaren har det till motiveringen till den föreslagna lagen som exempel på ett särskilt vägande skäl lagts till en situation där återkravet kan skjutas upp om det vid kommissionen pågår en bedömning av om stödet är godtagbart. 

7.5  Ränta enligt den föreslagna lagen på stöd som återkrävs

Under remissen framfördes flera anmärkningar om den föreslagna bestämmelsen om räntan på stöd som återkrävs. Remissvaren visade att innehållet i bestämmelsen till många delar ansågs vara oklart och flertydigt. Det framhölls särskilt att bestämmelsen inte entydigt fastställer vilken typ av ränta som tillämpas vid återkrav i olika situationer. Detta ansågs öka den rättsliga osäkerheten och den administrativa bördan. Flera remissinstanser ansåg att öppenheten i bestämmelsen kan leda till ojämlik behandling av stödmottagarna. Dessutom lyftes det i utlåtandena fram oro för myndigheternas kompetens när det gäller att fastställa en marknadsmässig ränta. Alla myndigheter har inte nödvändigtvis tillräcklig beredskap att i praktiken tillämpa de anvisningar som presenteras i motiveringen. Möjligheten till flera alternativa beräkningsmetoder ansågs också vara problematisk, eftersom den kan leda till en oenhetlig tillämpningspraxis och ytterligare öka den rättsliga osäkerheten. 

Oron för komplexiteten i räntebestämmelsen togs upp i arbetsgruppsskedet, och strävan blev att förtydliga bestämmelsen så långt som möjligt inom ramen för EU-rätten. Under beredningen fördes en inofficiell dialog med kommissionen. Kommissionen bekräftade att återkravsräntan inte kan fastställas med hjälp av en schablonmässig eller fast beräkningsgrund, utan det är fråga om direkt tillämplig EU-rätt. Enligt kommissionen ska den ränta som tillämpas vid återkrav motsvara den marknadsräntenivå som rådde vid tidpunkten för beviljandet av stödet. Denna tolkning grundar sig på EU-domstolens rättspraxis i målet Eesti Pagar (C-349/17), där betydelsen av marknadsanpassning i återkravssituationer betonades. Dessutom har det konstaterats i EU-domstolens tidiga rättspraxis, såsom i målet Costa v. ENEL (C-6/64), att EU-rättens prioritering hindrar den nationella lagstiftaren från att föreskriva bestämmelser som strider mot direkt tillämplig unionsrätt. Således är det inte möjligt att i den föreslagna lagen avvika från EU-domstolens rättspraxis, utan den nationella lagstiftningen måste vara förenlig med den. 

7.6  Sökande av ändring enligt den föreslagna lagen

I remissvaren lyftes fram begäran om omprövning gällande ändringssökandet. Den föreslagna bestämmelsen om ändringssökande är en ändring i förhållande till den gällande lagen (300/2001), och i förarbetet (RP 230/2014 rd) för en ändring av 1 § i lagen i fråga (1016/2015) konstateras uttryckligen att ”omprövningsförfarandet tillämpas inte, eftersom det i onödan kan fördröja tillgodoseendet av rättssäkerheten i ärenden där det är motiverat att snabbt få ett avgörande av domstolen”. Vissa remissvar ifrågasatte behovet av ett omprövningsförfarande och begärde att det i motiveringen preciseras varför omprövningsförfarandet tas i bruk och vilka fördelar det har. 

På grundval av remissvaren har bestämmelsen om omprövningsförfarande tagits bort från den föreslagna lagen. Tillämplig nationell lagstiftning får inte vid tillämpningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget göra det praktiskt taget omöjligt eller oproportionerligt svårt att utöva de rättigheter som erkänns i unionens rättsordning, s.k. effektivitetsprincipen. I den föreslagna lagen tas alltså inte i bruk ett omprövningsförfarande i enlighet med gällande lag, eftersom det i onödan kan fördröja tillgodoseendet av rättssäkerheten i ärenden där det är motiverat att snabbt få ett avgörande av domstolen. 

8.1  Lag om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd

1 §.Tillämpningsområde. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Bestämmelser om lagens förhållande till annan lagstiftning föreslås däremot ingå i 3 §.  

Enligt paragrafens 1 mom. föreslås att denna lag tillämpas på det förfarande för anmälningar, transparens och registrering som hänför sig till förordningar som har antagits med stöd av rådets förordning (EU) 2015/1589 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nedan procedurförordningen, samt rådets förordning (EU) 2015/1588 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa slag av övergripande statligt stöd, nedan rådets bemyndigandeförordning om statligt stöd. Enligt artikel 2.2 i procedurförordningen ska medlemsstaten till kommissionen lämna alla nödvändiga upplysningar för att kommissionen ska kunna fatta ett beslut med stöd av artiklarna 4 och 7. Enligt artikel 17 ska kommissionen dessutom av medlemsstaten få de uppgifter som behövs för att se över stödprogrammen. 

Motsvarande skyldigheter i fråga om anmälningar och transparens ingår i de gruppundantagsförordningar som utfärdats med stöd av bemyndigandeförordningen. Närmare bestämmelser om dessa skyldigheter ingår i den föreslagna lagens 5 §. 

I förordningarna (EU) 2023/2831 och (EU) 2023/2832 om stöd av mindre betydelse förutsätts det att medlemsstaterna säkerställer övervakningen av och rapporteringen om stödet i ett centralt register samt att uppgifterna bevaras. Närmare bestämmelser om den nationella registreringsskyldigheten föreslås ingå i lagens 6 §. 

Enligt 2 mom. föreslås att lagen tillämpas på den nationella verkställigheten av beslut om återkrav som fattats av Europeiska kommissionen. Genom den föreslagna lagen ges nationell behörighet att fatta beslut enligt artikel 15 i procedurförordningen. 

Enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget ska medlemsstaterna anmäla statliga stödåtgärder till kommissionen innan de genomförs och invänta resultatet av kommissionens bedömning. Om kommissionen efter det formella undersökningsförfarandet anser att åtgärden är oförenlig med den inre marknaden ska medlemsstaten återkräva stödet från stödmottagaren. I sådana fall ska kommissionens beslut verkställas i enlighet med nationell lagstiftning, men de nationella bestämmelserna får inte tillämpas om de hindrar ett effektivt och omedelbart verkställande av beslutet. Närmare villkor för återkrav av stöd föreskrivs i 7 § i den föreslagna lagen. 

Paragrafens 3 mom. kommer att utvidga lagens tillämpningsområde jämfört med den gällande lagen. Tillägget baserar sig på principen i artikel 108.3 i EUF-fördraget, enligt vilken stöd som strider mot Europeiska unionens regler om statligt stöd ska återkrävas. Enligt Europeiska unionens domstols dom i målet Eesti Pagar (C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 95) är en nationell myndighet skyldig att på eget initiativ återkräva ett stöd som strider mot reglerna också när kommissionen inte har fattat ett beslut om återkrav av stöd. Närmare villkor för återkrav av stöd föreskrivs i 9 § i den föreslagna lagen. 

2 §.Definitioner. Den föreslagna paragrafen innehåller definitioner för sådana begrepp som används i lagen, men inte introduceras i samband med den relevanta paragrafen. I 1 punkten i paragrafen definieras begreppet stöd. Med stöd avses stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget. Statligt stöd är åtgärder som uppfyller de fyra kumulativa kriterier som anges i artikel 107.1 i EUF-fördraget: 1) stödet beviljas från offentliga medel till ekonomisk verksamhet, det vill säga företag, 2) åtgärden är selektiv, det vill säga den riktar sig endast till vissa företag eller produktionssektorer, 3) stödet snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och 4) åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Alla fyra kriterier ska vara uppfyllda vid den tidpunkt då stödet beviljades för att åtgärden ska betraktas som statligt stöd. 

Kännetecknen för statligt stöd beskrivs närmare i den allmänna motiveringen till denna proposition samt i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd (2016/C 262/01). Allmänt kan det konstateras att begreppet statliga medel i bred omfattning inom området för statligt stöd enligt EG-rätten inbegriper åtgärder som genomförs av offentliga samfund (kommuner, välfärdsområden, staten och, under vissa förutsättningar, offentligt ägda bolag). Statliga medel anses ha använts för åtgärder som genomförs av offentligt ägda bolag, om staten genom sin bestämmanderätt i bolagen kan styra användningen av bolagens medel. EU-domstolen har i målet Stardust Marine (C-482/99) redogjort för närmare kriterier för när offentliga företags agerande kan tillskrivas staten. Enligt domstolens avgörande är följande omständigheter av betydelse vid bedömningen: huruvida företaget införlivats med den offentliga förvaltningen, vilken verksamhet företaget bedriver och om denna utövas på marknaden under normala konkurrensvillkor i förhållande till privata företag, frågan om företagets organisationsform är offentligrättslig eller om det omfattas av den allmänna bolagsrätten samt hur starkt inflytande myndigheterna har över företagets förvaltning. Även i senare rättspraxis har särskild vikt lagts vid bedömningen av de organisatoriska kopplingarna mellan det företag som beviljat stödet och staten. Organisatoriska kopplingar, såsom medlemmar i bolagets styrelse, är inte i sig tillräckligt för att visa att stödet kan tillskrivas staten, utan det ska utföras en bedömning från fall till fall (T-525/20, ITD m.fl. mot kommissionen). 

Stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget förstås i EG-rätten i vidare bemärkelse än endast som finansiellt understöd som betalats till ett företag. Som stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget betraktas ”bara de interventioner som minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor” (T-157/01, Danske Busvognmænd mot kommissionen). Således ska till exempel lån och borgen under marknadspriset, sänkning av lagstadgade avgifter eller skatter samt icke-marknadsmässig kapitalisering omfattas av reglerna om statligt stöd. 

Vid tillämpningen av den föreslagna lagen ska stödets belopp grunda sig på de allmänna principer för EU:s regler om statligt stöd som behandlas i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd (2016/C 262/01). Till exempel i fråga om lån bestäms stödbeloppet enligt skillnaden mellan den ränta som företaget betalar på lånet och den marknadsmässiga räntan på lånet och genom att diskontera de belopp som beräknats på det sättet till sitt värde vid tidpunkten för beviljande av stödet. När det gäller borgen beräknas stödbeloppet på motsvarande sätt enligt skillnaden mellan den borgensavgift som tas ut av företaget och den marknadsmässiga borgensavgiften och genom att diskontera det beloppet till värdet på borgen vid tidpunkten då borgensförbindelsen ingicks. Vid tillämpningen av 9 § i den föreslagna lagen behöver lånet eller borgen alltså inte återkrävas i sin helhet av företaget, utan det räcker att det beräknade stödelementet återkrävs. Efter återkravet av det beräknade stödelementet kan ett lån eller en borgen förbli i kraft på marknadsmässiga villkor. Exempelvis i en situation där det vid tidpunkten för återkrav av stöd återstår lånetid enligt det ursprungliga låneavtalet och lånet förblir i kraft efter återkravet, ska lånet prissättas på marknadsmässiga villkor för den återstående löptiden. I fråga om kapitalinvesteringar ska hela kapitaliseringen betraktas som stöd. När det gäller statligt stöd i form av skattelättnader ska stödets belopp beräknas så att man beaktar det riktiga skattebelopp som företaget skulle ha varit tvunget att betala utan den regelvidriga stödåtgärden. Beräkningen ska endast grunda sig på val som faktiskt har gjorts tidigare, alltså kan hypotetiska val som kunde ha gjorts inte beaktas (C-148/04, Unicredito Italiano). 

Med andra ord ska åtgärder som inte uppfyller kriterierna för statligt stöd enligt förslaget inte omfattas av begreppet stöd och därmed inte heller av återkravsskyldigheten enligt 9 §. Sådana åtgärder är till exempel 1) åtgärder som riktar sig till konsumenter i stället för företag, 2) marknadsmässiga åtgärder som inte ger företagen någon ekonomisk fördel och 3) icke-selektiva åtgärder som behandlar alla företag lika (till exempel icke-selektiva skatteåtgärder). 

Därutöver avser stöd i den föreslagna lagen stödåtgärder på vilka det tillämpas sådana förordningar om stöd av mindre betydelse som kommissionen har antagit med stöd av artikel 2 i rådets bemyndigandeförordning om statligt stöd. Stöd som omfattas av tillämpningsområdet för förordningar om stöd av mindre betydelse anses vara så små till beloppet att de inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna, och anmälningsförfarandet för statligt stöd behöver således inte tillämpas på dem. Förordningarna innehåller bestämmelser om detaljerade kriterier och en maximigräns för enskilda företag, vilken följs för en period på tre år när stöd beviljas. Maximigränsen enligt den allmänna de minimis-förordningen (kommissionens förordning (EU) 2023/2831) är 300 000 euro under en treårsperiod. Maximigränsen är 750 000 euro enligt SGEI de minimis-förordningen (kommissionens förordning (EU) 2023/2832), 30 000 euro enligt kommissionens förordning (EU) nr 717/2014 om de minimis-stöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorn och 50 000 euro enligt kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 om de minimis-stöd inom jordbrukssektorn. Kommissionens de minimis-förordningar är direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna. 

I den föreslagna 2 punkten i paragrafen definieras närmare vad som avses med stöd som strider mot reglerna om statligt stöd. Med regelvidrigt avses i enlighet med artikel 108.1.f i procedurförordningen, situationer där ett enskilt stöd eller en enskild stödordning har införts i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget. Det är fråga om situationer där stödet eller stödordningen har införts utan förhandsgodkännande från kommissionen. Med regelvidrigt avses även missbruk av stöd enligt artikel 1.g i procedurförordningen. 

Förfarandet för övervakning av statligt stöd grundar sig på förhandsanmälningsskyldigheten, från vilken det dock finns flera betydande undantag. De viktigaste undantagen grundar sig på så kallade gruppundantagsförordningar, som kommissionen antar med stöd av artikel 108.4 i EUF-fördraget. Den allmänna gruppundantagsförordningen (kommissionens förordning ((EU) nr 651/2014), gruppundantagsförordningen för jordbruks- och skogsbrukssektorn och för landsbygdsområden (kommissionens förordning (EU) 2022/2472) och gruppundantagsförordningen för fiskeri- och vattenbrukssektorn (kommissionens förordning (EU) 2022/2473) innehåller detaljerade kriterier för sådana stöd som myndigheter i medlemsstaterna får införa utan kommissionens förhandsgodkännande. Tillämpandet av förordningarna förutsätter att såväl de allmänna villkoren i kapitel I i förordningarna som de särskilda bestämmelserna för olika stödkategorier i kapitel III iakttas. Som regelvidriga med avseende på EU-rätten och således också på den föreslagna lagen betraktas alltså stöd som varken uppfyller de allmänna eller de stödkategorispecifika villkoren i gruppundantagsförordningarna. 

Däremot ska som regelvidriga stöd enligt den föreslagna lagen inte betraktas stöd som beviljats i strid med villkoren i kapitel II om övervakning i den allmänna gruppundantagsförordningen. Som regelvidriga betraktas därmed inte stödordningar eller individuella stöd i fråga om vilka till exempel ingen efterhandsanmälan enligt förordningen har lämnats till kommissionen inom 20 arbetsdagar efter det att stödåtgärden har trätt i kraft. 

De allmänna tillämpningsvillkoren i kapitel I i den allmänna gruppundantagsförordningen gäller bland annat förordningens tillämpningsområde (artikel 1), stödets stimulanseffekt (artikel 6), tröskelvärden för förhandsanmälan av stöd (artikel 4), övervakning av kumulering av stöd (artikel 8), stödets överblickbarhet (artikel 5), stödberättigande kostnader (artikel 7) och skyldigheten att iaktta transparens i fråga om stöd (artikel 9). Som regelvidriga stöd ska därmed betraktas till exempel stöd som beviljats ett företag utan att det säkerställs att stimulanseffektvillkoret uppfylls. På motsvarande sätt anses stöd som beviljats inom en sektor som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde strida mot reglerna. 

I de artiklar i gruppundantagsförordningarna som gäller olika stödkategorier fastställs i allmänhet de stödberättigande kostnader som tillåts i fråga om varje stödkategori samt maximala stödnivåer. Dessa artiklar innehåller dessutom i allmänhet närmare villkor om vilka syften stöd får beviljas för. Till exempel om det beviljade stödbeloppet överskrider den tillåtna nivån enligt gruppundantagsförordningarna, anses åtgärden i fråga strida mot reglerna. 

Som regelvidriga betraktas vidare stöd som har beviljats i strid med kommissionens förordningar om stöd av mindre betydelse (den allmänna de minimis-förordningen, SGEI de minimis-förordningen, kommissionens förordning om de minimis-stöd inom jordbrukssektorn, kommissionens förordning om de minimis-stöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorn). Till exempel innehåller den allmänna de minimis-förordningen bestämmelser om begränsningar av tillämpningsområdet (artikel 1), kumulering av stöd (artikel 5) och övervakning av stödet (artikel 6), så att det maximibelopp som fastställs i förordningen inte överskrids när nytt de minimis-stöd beviljas. Stöd anses därmed strida mot reglerna till exempel i situationer där stöd har beviljats till ett belopp som sammanlagt överskrider den tillåtna maximigränsen enligt förordningen. På motsvarande sätt betraktas situationer där stöd har beviljats inom en sektor som utesluts i artikel 1 som regelvidriga. 

I den föreslagna 3 punkten i paragrafen definieras begreppet stödmottagare. Som stödmottagare betraktas den som har fått ekonomisk fördel genom stödet. Vanligtvis är det fråga om den som stödbeslutet är riktat till. I vissa undantagsfall kan det uppstå fördelar inte bara för den som direkt tar emot stödet utan också för andra, till exempel företag vars verksamhet finns i ett senare skede. Det kan till exempel vara fråga om en situation där den ursprungliga stödmottagaren helt eller delvis förmedlar den erhållna fördelen vidare. I sådana fall betraktas också det eller de företag som får indirekt fördel som stödmottagare.  

3 §.Förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen mom. föreslås det bestämmelser om förhållandet mellan lagens bestämmelser och den övriga lagstiftningen. 

I paragrafens 1 mom. föreslås bestämmelser om att de villkor för återkrav enligt 3 kap. och som grundar sig på artikel 108.3 i EUF-fördraget och som är direkt förpliktande för medlemsstaterna ska tillämpas oberoende av annan lagstiftning. Primära bestämmelser i den föreslagna lagen är 9 § om skyldighet att återkräva stöd, 11 § om undantag från återkravsskyldigheten och 14 § om ränta på återkrav. Grunden för att bestämmelserna ska vara primära är att säkerställa ett effektivt genomförande av EU-rätten. Det föreslagna momentet är nödvändigt i situationer där den nationella lagstiftningen innehåller bestämmelser som avviker från EU-rätten. Genom att återkravsskyldigheten enligt den föreslagna lagen föreskrivs som förpliktande till nämnda delar säkerställs det att myndigheterna vid återkrav av regelvidrigt stöd tillämpar villkoren enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget på ett enhetligt sätt. Den föreslagna bestämmelsen om att paragraferna i fråga ska tillämpas i första hand är motiverad också med tanke på säkerställandet av en lika behandling av stödmottagarna och stödmyndigheterna.  

Enligt paragrafens 2 mom. kan på återkrav av regelvidrigt stöd till andra delar än de som anges i 1 mom. tillämpas gällande speciallagstiftning, till exempel gällande skattelagstiftning. Till följd av detta ska 12, 13 och 15 § i den föreslagna lagen inte tillämpas, om motsvarande bestämmelser finns i annan speciallagstiftning. Eftersom det i fråga om andra bestämmelser än de som avses i 1 mom. inte är fråga om absoluta krav som följer direkt av EU-rätten, kan bestämmelser om dessa utfärdas inom ramen för den nationella prövningsrätten. 

Syftet med 3 mom. är att klargöra rättsläget för den föreslagna lagen i förhållande till de allmänna lagarna statsunderstödslagen, kommunallagen och lagen om välfärdsområden. Jämfört med dessa allmänna lagar är den föreslagna lagen en speciallag. Bestämmelserna i de allmänna lagarna ska åsidosättas till den del som den föreslagna lagen innehåller en uttrycklig bestämmelse om saken (lex specialis derogat legi generali). Vidare ska bestämmelserna i den föreslagna lagen också tillämpas, om de allmänna lagarna saknar uttryckliga bestämmelser om saken. Bestämmelserna i de allmänna lagarna ska emellertid tillämpas så att de kompletterar den föreslagna lagen till den del något annat inte uttryckligen föreskrivs i den lagen. Till exempel i fråga om statsunderstöd ska den allmänna lagen statsunderstödslagen fortsättningsvis tillämpas till den del något annat inte föreskrivs i den föreslagna lagen. Den föreslagna lagen påverkar till exempel inte tillämpningen av rätten att betala tillbaka statsunderstöd enligt 20 § i statsunderstödslagen, eftersom det inte föreskrivs särskilt om detta i den föreslagna lagen.  

Den föreslagna lagen ska tillämpas på statligt stöd som beviljas av kommuner och välfärdsområden till exempel när det har konstaterats att kommunen eller välfärdsområdet har beviljat regelvidrigt statligt stöd och stödet redan har genomförts. Om det däremot är fråga om en situation där stödet inte har genomförts och förvaltningsdomstolen upphäver kommunens eller välfärdsområdets beslut på den grunden att förekomsten av statligt stöd som eventuellt ingår i en åtgärd inte har utretts tillräckligt innan beslutet fattats, är orsaken till upphävandet i regel ett fel i förfarandet. Då behöver det regelvidriga stödet inte återkrävas med stöd av lag. 

4 §.Anmälningsförfarande och lämnande av upplysningar till kommissionen. I paragrafen föreslås bestämmelser om de upplysningar som ska lämnas till kommissionen vid anmälningsförfarandet och övervakningen av statligt stöd. Paragrafen motsvarar till övriga delar 2 § i den gällande lagen, men i 1 mom. föreslås en precisering att arbets- och näringsministeriet i samband med förfarandet för övervakning och anmälan av statliga stöd förmedlar de uppgifter som ministeriet tagit emot till Europeiska kommissionen i stället för till Europeiska unionens myndigheter. Kommissionen har en exklusiv befogenhet att inom ramen för EU-domstolens avgörandepraxis besluta om stödet är förenligt med den inre marknaden.  

Enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget ska kommissionen i så god tid underrättas om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder att den kan yttra sig om saken. Syftet med denna förhandsanmälan är att säkerställa att stödet är förenligt med den inre marknaden. Medlemsstaten får inte genomföra stödåtgärden förrän kommissionen har fattat ett slutligt beslut i ärendet. I kapitel II i procedurförordningen ges närmare anvisningar om medlemsstaternas och kommissionens förfaranden i fråga om stöd som anmälts i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget. Enligt artikel 2.2 i förordningen ska medlemsstaten i en anmälan om nytt stöd lämna alla nödvändiga upplysningar för att kommissionen ska kunna fatta ett beslut enligt artiklarna 4 och 9. Alla statliga stöd som beviljas behöver dock inte anmälas till kommissionen på förhand, utan kommissionen har med stöd av artikel 1 i rådets bemyndigandeförordning om statligt stöd föreskrivit betydande undantag från förhandsanmälningsskyldigheten. När en stödåtgärd uppfyller villkoren i de regler som berättigar till undantag ska stödåtgärden anmälas till kommissionen antingen efter det att stödet har beviljats eller i samband med den lagstadgade rapporteringen om stödet. Kommissionen övervakar de anmälda stöden med hjälp av årsrapportering och tillsyn i efterhand. För att kontrollera befintliga stödordningar ska kommissionen dessutom enligt artikel 21 i procedurförordningen få all nödvändig information från den berörda medlemsstaten.  

Bakgrunden till den föreslagna paragrafen är behovet att på lagnivå fastställa arbets- och näringsministeriets rätt att få och förmedla upplysningar för övervakningen av statligt stöd och anmälningsförfarandet. Enligt huvudregeln i 26 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) får sekretessbelagda uppgifter lämnas ut endast om det föreskrivs om det i lag. Eftersom förfarandet för övervakning av statligt stöd eller förfarandet för anmälan om stöd kan kräva att sekretessbelagd information förmedlas till kommissionen, föreslås i paragrafen bestämmelser om arbets- och näringsministeriets befogenhet för att ministeriet trots sekretessbestämmelserna ska få fullgöra den skyldighet att lämna upplysningar som följer av artikel 108 i EUF-fördraget och av procedurförordningen. Vid begränsningen av skyldigheten att lämna upplysningar har grundlagsutskottets utlåtande GrUU 37/2005 rd beaktats, enligt vilket ministeriets rätt att få information bara avgränsas till nödvändiga uppgifter.  

Skyldigheten att lämna upplysningar kan inte avgränsas så precist att den bara skulle gälla vissa aktörer eller företag, eftersom rätten att få upplysningar även enligt procedurförordningen gäller ”alla nödvändiga upplysningar”. Till kommissionen ska således lämnas all information som är nödvändig för att kommissionen ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen. Kommissionen kan också vid behov begära ytterligare upplysningar, inbegripet upplysningar som innehåller företagshemligheter och annan icke-offentlig information. Begärandena kan gälla främst stödbeviljande myndigheter som enligt 10 § i förvaltningslagen (434/2003), som gäller samarbete mellan myndigheterna, inom ramen för sin behörighet och i den omfattning ärendet kräver på andra myndigheters begäran ska bistå dessa i skötsel av en förvaltningsuppgift, och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna. Begäran om upplysningar kan även gälla stödmottagare samt eventuellt sådana företag som misstänks ha fått stöd. Vidare kan begäran om upplysningar gälla sådana upplysningar som behövs för att visa att åtgärden inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget. Dessutom fortsätter gemenskapens regelverk (acquis communautaire) att utvecklas via nya rättsakter och kommissionens och Europeiska unionens domstols beslutspraxis. Procedurförordningen är direkt förpliktande för medlemsstaterna och ministeriets rätt att få upplysningar kan inte avgränsas så att den är snävare än ministeriets skyldighet att lämna upplysningar till kommissionen. Således föreslås det att ministeriets rätt att få upplysningar begränsas enligt nödvändighetskriteriet, upplysningarnas användningsändamål och kraven i procedurförordningen. 

I paragrafens 2 mom. föreslås bestämmelser om ett bemyndigande att utfärda förordning med bestämmelser om det nationella förfaringssättet i fråga om anmälan av stöd och fullgörandet av upplysningsskyldigheten i övrigt. Momentet föreslås i enlighet med gällande lag utöver anmälningsförfarandet även omfatta annan upplysningsskyldighet som eventuellt följer av artikel 108 i EUF-fördraget och procedurförordningen. 

5 §.Skyldighet att offentliggöra uppgifter om stöd och att iaktta transparens. Paragrafen motsvarar 2 a § i den gällande lagen. Enligt paragrafen föreslås att staten, kommuner, samkommuner, välfärdsområden eller andra offentliga samfund eller offentligrättsliga inrättningar, bolag, stiftelser, föreningar eller statens specialfinansieringsbolag när de beviljar stöd ska anmäla uppgifter om individuella statliga stöd för offentliggörande i enlighet med bestämmelserna i gruppundantagsförordningar som antagits av kommissionen med stöd av artikel 1 i rådets bemyndigandeförordning om statligt stöd. Eftersom kommissionen med stöd av bemyndigandeförordningen senare kan anta nya gruppundantagsförordningar, specificeras inte de gällande gruppundantagsförordningarna i den föreslagna bestämmelsen. Om beviljande av ett individuellt statligt stöd grundar sig på ett beslut av kommissionen som fattats genom ett anmälningsförfarande enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget, ska de skyldigheter i fråga om offentliggörande och transparens som nämns i kommissionens beslut iakttas. Det är fråga om en informativ bestämmelse vars syfte är att säkerställa att de skyldigheter att offentliggöra uppgifter och att iaktta öppenhet enligt EU:s regler om statligt stöd som är förpliktande för Finland fullgörs.  

Skyldigheten gäller i stor utsträckning alla aktörer som beviljar offentliga medel och som ansvarar för att skyldigheten att offentliggöra uppgifter om stöd och att iaktta transparens fullgörs. Om stöd till exempel beviljas av en närings-, trafik- och miljöcentral som statlig myndighet ska den följaktligen också se till att skyldigheten att offentliggöra uppgifter om stöd och att iaktta transparens fullgörs. Den myndighet som ansvarar för fullgörandet av skyldigheten att offentliggöra uppgifter och att iaktta transparens måste alltså se till att de uppgifter enligt gruppundantagsförordningarna som ska offentliggöras och motsvarande uppgifter som grundar sig på andra regler om statligt stöd och som ska offentliggöras förs in i kommissionens informationssystem antingen manuellt eller via ett nationellt informationssystem och ett automatiskt gränssnitt. Bestämmelser om fullgörande av skyldigheten att offentliggöra uppgifter och att iaktta transparens finns i fråga om vissa statliga myndigheter i 10 a § i lagen om kundinformationssystemet för företagstjänster (293/2017).  

Skyldigheten att offentliggöra uppgifter om stöd gäller i nuläget inte sådant stöd för sjöfart som grundar sig på gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport (2004/C 13/03). Stödarrangemang som finansieras utifrån Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 omfattas inte av skyldigheten att offentliggöra uppgifter om stöd. Skyldighet att offentliggöra uppgifter gäller inte heller stödordningar som godkänts med stöd av fördraget och som inte har anpassats till de reviderade reglerna om statligt stöd. 

6 §. Skyldigheter som gäller iakttagandet av villkoren för stöd av mindre betydelse. Paragrafen motsvarar 2 b § i den gällande lagen. Stödmyndighetens skyldighet att se till att reglerna om statligt stöd följs kan härledas ur de direkt tillämpliga artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget som är förpliktande för stödmyndigheterna. Genom att iaktta villkoren i EU-förordningarna om stöd av mindre betydelse, inklusive övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna, kan en myndighet försäkra sig om att det stöd som myndigheten beviljat inte uppfyller kriterierna för statligt stöd och således förutsätter förhandsanmälan till kommissionen.  

Det föreslagna 6 § 1 mom. hänvisar till bestämmelserna om stöd av mindre betydelse i bemyndigandeförordningen och ålägger den som beviljar stöd en grundläggande skyldighet att iaktta villkoren för undantag från anmälningsskyldigheten. Lagens hänvisning till rådets bemyndigandeförordning om statligt stöd omfattar också de situationer där kommissionen utvidgar skyldigheterna att övervaka och rapportera andra stöd av mindre betydelse.  

Enligt 1 mom. är den som beviljar stöd den aktör vars åtgärd belastar offentliga medel så att en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet (”företag”) får en fördel i ett konkret enskilt fall. Oftast är den som beviljar stöd en juridisk person, såsom ett ämbetsverk, ett ministerium, en kommun eller ett offentligt företag, genom vars beslut ett visst företag får rätt till en förmån. Det kan också vara fråga om till exempel en lag genom vilken ett företag befrias från sina sedvanliga kostnader eller en åtgärd som vidtas av en offentlig aktör och som inte är marknadsmässig. Det är ändamålsenligt att den som beviljar stöd svarar för att villkoren i förordningarna uppfylls och således också för att skyldigheterna att övervaka, rapportera och bevara uppgifter fullgörs. Det ska dock vara möjligt att ålägga andra än den som beviljar stöd skyldigheter genom att särskilt föreskriva om detta. Det här kan vara ändamålsenligt till exempel i situationer där stöd kanaliseras via flera nivåer till slutanvändaren, såsom i en situation där ett finansinstitut inom ramen för ett stödprogram är den som beviljar ett enskilt stöd. En särskild författning kan också vara ändamålsenlig om rätten till stöd fastställs genom ett separat förfarande som den som planerat stödprogrammet inte själv förvaltar direkt. I paragrafen föreslås en hänvisning till lagen om livskraftscentralerna och Sysselsättnings-, utvecklings- och förvaltningscentret (531/2025), där det föreskrivs om den uppgift i anslutning till förvaltningen av administratörerna av det centrala registret på unionsnivå som getts Sysselsättnings-, utvecklings- och förvaltningscentret. I paragrafen preciseras dessutom att sekretessbestämmelserna inte hindrar att de uppgifter som förordningarna förutsätter förmedlas till registret.  

I 2 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning om övervaknings- och rapporteringsskyldigheten. Enligt momentet får statsrådet genom förordning utfärda närmare bestämmelser om det nationella fullgörandet av medlemsstatens skyldigheter.  

7 §.Verkställigheten av beslut om återkrav som fattats av Europeiska kommissionen. I paragrafen föreslås bestämmelser om den nationella verkställigheten av kommissionens beslut enligt artikel 15 i procedurförordningen. Enligt artikel 16 i procedurförordningen ska medlemsstaten vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från stödmottagaren. Enligt artikel 16.2 i procedurförordningen ska det stöd som ska återkrävas enligt ett beslut om återkrav innefatta ränta med en lämplig räntesats som fastställs av kommissionen. Räntan ska betalas från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats. Av artikel 16.3 i procedurförordningen framgår att utan att det påverkar förordnanden av Europeiska unionens domstol enligt artikel 278 i EUF-fördraget ska återkravet verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut. I det syftet ska de berörda medlemsstaterna vid förfaranden inför nationella domstolar vidta alla nödvändiga åtgärder som är tillgängliga i deras respektive rättssystem, inbegripet interimistiska åtgärder, utan att det påverkar tillämpningen av unionslagstiftningen. 

Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska den nationella myndigheten utan dröjsmål verkställa kommissionens beslut i enlighet med artikel 16.3 i procedurförordningen. Den myndighet som beviljat stödet är således skyldig att omedelbart börja vidta åtgärder för verkställandet. Av det föreslagna 2 mom. framgår att om stödet beviljats av någon annan än en myndighet, ska verkställigheten skötas av den myndighet som utövar bestämmande inflytande över den sammanslutning som beviljat stödet. Av det föreslagna 3 mom. framgår att om sådant stöd som strider mot reglerna om statligt stöd beviljats av någon annan än en myndighet och ingen myndighet har bestämmande inflytande över den sammanslutningen, ska beslut om återkrav av stödet verkställas av den myndighet som ansvarar för stödordningen eller det individuella stödet i fråga. Av det föreslagna 4 mom. framgår att om det utifrån kommissionens beslut inte är möjligt att specificera någon behörig myndighet, ansvarar arbets- och näringsministeriet för verkställigheten av beslutet.  

Med myndighet avses i samband med paragrafen en myndighet enligt 4 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), nedan offentlighetslagen.  

Procedurförordningen för statligt stöd och EU-domstolens rättspraxis (C-232/05, kommissionen mot Frankrike, punkt 50) föranleder omedelbar och effektiv verkställighet. Om det uppstår allvarliga problem vid verkställandet av återkrav, kan de nationella myndigheterna förhandla med kommissionen om en förlängning av tidsfristen i enlighet med principen om lojalt samarbete. Tidsfristerna grundar sig dock på direkt tillämplig EU-rätt (procedurförordningen för statligt stöd). I kommissionens beslut fastställs det stödbelopp som ska återbetalas och den ränta som ska betalas på det. Enligt procedurförordningen ska räntan betalas från det datum då stödet stod till stödmottagarens förfogande. Den myndighet som svarar för återkravet ska ange detta datum i sitt beslut. Enligt procedurförordningen får kommissionen inte återkräva stöd som beviljats över tio år sedan. Myndighetens beslut ska innehålla en specificering av de företag som är skyldiga att återbetala stöd, det belopp som ska återkrävas och den ränta som ska betalas på beloppet samt av andra behövliga omständigheter enligt vad som bestäms i kommissionens beslut. 

8 §.Kommissionens kontrollbesök hos företag. Paragrafen motsvarar gällande lag. I paragrafen föreslås bestämmelser om kommissionens rätt att göra kontrollbesök hos företag. När kommissionen hyser allvarliga tvivel om huruvida beslut om att inte göra invändningar, positiva beslut eller villkorliga beslut med avseende på individuellt stöd efterlevs, ska medlemsstaten enligt artikel 27 i procedurförordningen för statligt stöd (rådets förordning (EU) 2015/1589), efter att ha beretts tillfälle att lämna synpunkter, tillåta kommissionen att avlägga kontrollbesök på ort och ställe. Enligt artikel 27.4 i procedurförordningen får medlemsstatens tjänstemän vara närvarande vid kontrollbesöket. Om ett företag motsätter sig ett kontrollbesök som har beslutats av kommissionen, ska medlemsstaten enligt procedurförordningen ge den hjälp som behövs till de tjänstemän och experter som bemyndigats av kommissionen för att de ska kunna genomföra kontrollbesöket. Procedurförordningen är direkt tillämplig rätt, så det kan inte föreskrivas om kontrollbesök enligt förordningen så att de är snävare än vad som anges i förordningen. Därmed innehåller den föreslagna paragrafen bestämmelser om de skyldigheter enligt procedurförordningen i fråga om vilka arbets- och näringsministeriet i egenskap av nationell kontaktmyndighet har tillstånd att närvara. I fråga om handräckning tillämpas det förfarande som avses i den föreslagna 18 §. 

9 §.Skyldighet att återkräva stöd. I paragrafen föreslås bestämmelser om avbrytande av utbetalningen av regelvidrigt stöd och om återkrav av sådant stöd när kommissionen inte har fattat ett beslut om återkrav av stöd enligt artikel 15 i procedurförordningen (rådets förordning (EU) 2015/1589). Enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget ska regelvidrigt stöd återkrävas av stödmottagaren. Enligt Europeiska unionens domstols dom i målet Eesti Pagar (C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 95) är en nationell myndighet skyldig att på eget initiativ återkräva ett stöd som strider mot reglerna också när Europeiska kommissionen inte har fattat ett beslut om återkrav av stöd som inte är förenligt med den inre marknaden. Vid tillämpningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget har medlemsstaterna ett begränsat nationellt handlingsutrymme som i första hand gäller hur aktivt stödmyndigheterna ska övervaka efterlevnaden av reglerna om statligt stöd. I den föreslagna lagen ska inte nämnas hur aktiv myndigheternas tillsyn ska vara, utan myndigheterna ska således själva bedöma hur bestämmelsernas korrekthet övervakas.  

Enligt den föreslagna paragrafen ska statsbidragsmyndigheten fatta beslut om avbrytande av utbetalningen och återkrav utan dröjsmål när stödet har konstaterats strida mot EU:s regler om statligt stöd. Skyldigheten enligt paragrafen gäller en absolut grund för återkrav enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget. Utöver denna skyldighet kan det i annan nationell lagstiftning finnas andra grunder för återkrav av statligt stöd än sådana som grundar sig på artikel 108.3 i EUF-fördraget. I fråga om dessa föreslås att det även i fortsättningen tillämpas annan nationell lagstiftning. 

I förhållande till de allmänna lagarna, nämligen kommunallagen, lagen om välfärdsområden och statsunderstödslagen, fungerar den föreslagna lagen som speciallag och åsidosätter därmed de allmänna lagarna till den del den föreslagna lagen innehåller en uttrycklig bestämmelse om någon sak (lex specialis derogat legi generali). Den föreslagna 3 § uttrycker vilken ställning 9, 11 och 14 § i lagen har i förhållande till annan speciallagstiftning. Enligt 3 § ska föreslagna 9, 11 och 14 § tillämpas, oberoende av vad som föreskrivs om avbrytande och återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd i någon annan lag. I övrigt tillämpas annan nämnd speciallagstiftning som gäller återkrav. Därutöver ska den föreslagna lagen tillämpas i situationer där det inte finns några nationella bestämmelser om återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd.  

Den myndighet som ansvarar för återkrav ska i regel vara den som beviljat stödet. Med myndighet avses i det här sammanhanget en myndighet enligt 4 § i offentlighetslagen. I särskilda fall kan den ansvariga myndigheten dock vara en myndighet enligt 10 §, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Den myndighet som ansvarar för återkrav av stöd ska inte ha prövningsrätt i fråga om verkställande av återkravet, utan myndigheten ska bestämma att stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd ska återkrävas. Den skyldighet som föreslås i paragrafen härrör direkt från EU-rätten. EU-domstolen konstaterade i målet Eesti Pagar (C-349/17) att varje unionsbestämmelse som uppfyller villkoren för att ha direkt effekt gäller för samtliga myndigheter i medlemsstaterna (dom Amia, C-97/11). Domstolen sammanfattar sitt avgörande med att artikel 108.3 i EUF-fördraget ska tolkas på så sätt att den nationella myndigheten är skyldig att på eget initiativ återkräva ett stöd som strider mot reglerna. Vidare anser domstolen i sitt avgörande att unionsrätten ska tolkas på så sätt att den omständigheten att en nationell myndighet beviljar ett stöd inte kan ge upphov till berättigade förväntningar hos mottagaren av stödet på att detta är rättsenligt (skydd för berättigade förväntningar). Enligt domstolens etablerade rättspraxis kan principen om skydd för berättigade förväntningar inte med framgång åberopas mot en tydlig bestämmelse i en unionsrättsakt, och den omständigheten att en nationell myndighet med uppgift att tillämpa unionsrätten agerar i strid med denna utgör inte grund för en ekonomisk aktör att ha berättigade förväntningar på att behandlas på ett sätt som strider mot unionsrätten (dom Agroferm, C-568/11, punkt 52 och där angiven rättspraxis; dom Ministru kabinets, C-120/17, punkt 52). 

Den föreslagna paragrafen ger myndigheten behörighet att genom sitt beslut bestämma om återkrav av stöd. I myndighetens beslut finns det tillgång till rättsmedel enligt 16 § i den föreslagna lagen. Ett ärende som gäller återkrav av stöd behandlas således i förvaltningsförfarande med förvaltningslagen som tillämplig allmän lag, om inte något annat föreskrivs. 

10 §.Behörig myndighet. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om de behöriga myndigheterna. Återkrav innebär betydande utövning av offentlig makt, som enligt 124 § i grundlagen endast får anförtros myndigheter. En särskild bestämmelse på lagnivå som fastställer behörigheten i fråga om återkrav är således nödvändig, med tanke på att all utövning av offentlig makt enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska bygga på lag och att det entydigt ska framgå av lagen vem som har befogenhet att fatta beslut (GrUU 50/2017 rd, s. 3).  

Enligt 1 mom. svarar den myndighet som har beviljat det stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd för återkrav och verkställigheten av det. 

Offentliga medel i den bemärkelse som avses i EU:s regler om statligt stöd kan dock förvaltas också av andra än myndigheter. På grund av detta föreslås det i 2 mom. i paragrafen att ansvaret för återkrav och verkställigheten av det i sådana situationer ligger hos den myndighet som utövar bestämmande inflytande över den sammanslutning som beviljat stödet. Enligt EU-domstolen (mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen, punkt 34) bedöms det bestämmande inflytandet i ljuset av de kriterier som anges i artikel 2 b i kommissionens direktiv 2006/111/EG av den 16 november 2006 om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag samt i vissa företags ekonomiska verksamhet. Direktivet har genomförts i Finland genom lagen om skyldighet att medge insyn i och lämna uppgifter om vissa företags ekonomiska verksamhet (19/2003, nedan insynslagen). Förekomsten av bestämmande inflytande bedöms alltså enligt kriterierna i 2 § 1 mom. 3 punkten i insynslagen.  

Den i 2 mom. avsedda skyldigheten att genomföra återkrav och verkställigheten av det föreslås gälla en myndighet också då den inte ensam utövar bestämmande inflytande över den sammanslutning som beviljat stödet, utan utövar det tillsammans med andra myndigheter. En sådan situation kan uppstå till exempel om ett bolag ägs av flera kommuner. I paragrafen preciseras att det i en sådan situation med samägande i första hand är den myndighet som har det största bestämmande inflytandet i den sammanslutning som beviljat stödet som ansvarar för återkravet och verkställigheten av det. I sista hand ska myndigheterna sinsemellan komma överens om genomförandet av återkravet och om vilken myndighet som ska ansvara för återkravet och verkställigheten av det. Med myndigheter avses här till exempel sådana statliga ämbetsverk eller kommunala organ som utövar den statliga eller kommunala ägarens beslutanderätt över den sammanslutning som beviljat stödet eller för deras talan. Myndigheterna kan också genom sina beslut komma överens om att överföra stöd som återkrävts på detta sätt till den sammanslutning som ursprungligen beviljade stödet.  

Om sådant stöd som strider mot reglerna om statligt stöd beviljats av någon annan än en myndighet och ingen myndighet har i 2 mom. nämnt bestämmande inflytande över den sammanslutningen, ska beslut om återkrav av stödet enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen fattas av den stödmyndighet som ansvarar för stödordningen eller det individuella stödet i fråga. Ett exempel på det här är finansieringsprogram som inbegriper statligt stöd och som administreras av Europeiska investeringsbanksgruppen och en privat förmedlare av finansiering. Stödet beviljas i dessa fall av den privata förmedlaren av finansiering (till exempel ett kreditinstitut), varvid stödet i praktiken har beviljats av någon annan än en myndighet och ingen myndighet har sådant bestämmande inflytande som avses i 2 mom. över det kreditinstitut som beviljat stödet. I dessa fall fattar förmedlaren av finansiering självständigt beslut om den finansiering som inbegriper stöd. Inom finansieringsprogrammet för små och medelstora företag användes till exempel medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden, vilka administrerades av arbets- och näringsministeriet, för att garantera sådana eventuella kreditförluster för Europeiska investeringsfonden som kan realiseras på lån som finländska banker beviljat små och medelstora företag. I sådana fall ansvarar arbets- och näringsministeriet för att fatta beslut om återkrav, eftersom ministeriet administrerat de strukturfondsmedel som gjorde det möjligt att starta programmet. För återkrav och verkställigheten av det ansvarar den nationella myndighet som administrerat de medel som möjliggjort ett finansieringsprogram som inbegriper stöd, såsom i exemplet ovan. 

11 §.Undantag från återkravsskyldigheten. I paragrafen föreslås bestämmelser om undantag från återkravsskyldigheten.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om att en myndighet kan låta bli att återkräva regelvidrigt stöd endast av särskilt vägande skäl. Kravet på särskilt vägande skäl ska tolkas snävt. Särskilt vägande skäl enligt det föreslagna momentet ska anses föreligga i situationer där stöd har beviljats för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella och plötsliga händelser eller för andra situationer som kan jämställas med dessa. 

Vid bedömningen av hur vägande skälen är ska den samhällspolitiska situationen under den tid stödet beviljades tas i beaktande. Myndigheter får enligt förslaget undantagsvis låta bli att återkräva stöd som strider mot reglerna om statligt stöd till exempel i situationer där stöd har beviljats för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser. Exceptionella händelser kan till exempel vara en terrorattack, oroligheter inom landet, krig eller krigshot eller en storolycka. I dessa eller med dessa jämställda situationer kan det finnas skäl att mycket snabbt rikta åtgärder som uppfyller kriterierna för statligt stöd till företag utan att det finns möjlighet att låta kommissionen godkänna dem på förhand. Undantaget kan tillämpas under undantagsförhållanden enligt beredskapslagen (1552/2011) eller vid därmed jämförbara allvarliga störningssituationer under normala förhållanden. Vid bedömningen av kriteriet beaktas situationens oförutsägbarhet, omfattningen av de ekonomiska konsekvenserna samt behovet av att trygga de funktioner och därtill hörande system som är nödvändiga för befolkningens försörjning, landets näringsliv och landets försvar. 

I dessa eller med dessa jämställda situationer har kommissionen vanligtvis snabbt infört mer flexibilitet i reglerna om statligt stöd och gett anvisningar om vilka kriterier och förfaranden kan tillämpas för att stöd ska kunna godkännas av kommissionen. Vid efterhandsgranskningen av stöd som beviljats i en krissituation har kommissionen i sin beslutspraxis vanligtvis inte förutsatt att stöd ska återkrävas, om medlemsstaten har säkerställt att stödet är anpassat enligt de anvisningar eller regler om statligt stöd som kommissionen senare har meddelat. På grund av detta bör återkravsskyldigheten inte gälla ovan beskrivna situationer. 

Ett särskilt vägande skäl kan också anses föreligga i en situation där det vid Europeiska kommissionen pågår ett förfarande där det bedöms om en åtgärd som betraktas som statligt stöd är förenligt med den inre marknaden. Den myndighet som ansvarar för återkravet kan i det här fallet skjuta upp verkställigheten av återkravet till dess att kommissionen har fattat ett slutligt beslut i ärendet. 

Ett undantag från skyldigheten att återkräva stöd gäller också situationer där åtgärden vid den tidpunkt då stödet infördes inte utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, men åtgärden har sedermera blivit statligt stöd på grund av EU:s rättspraxis eller utvecklingen på den inre marknaden. Inom EU:s rättspraxis betraktas sådana stöd som ”befintliga stöd” (artikel 1 b i procedurförordningen för statligt stöd), vilka kommissionen inte kan bestämma att ska återkrävas. Därmed vore det inte heller motiverat att i den nationella lagstiftningen föreskriva om en återkravsskyldighet i dessa situationer. 

Enligt 2 mom. utgör också situationer där det är fråga om ett tekniskt systemfel eller ett systemfel av ringa betydelse undantag från återkravsskyldigheten. Med tekniskt systemfel och systemfel av ringa betydelse enligt 2 mom. avses till exempel situationer där tidsfrister i samband med skyldigheten att iaktta transparens i fråga om statligt stöd inte har iakttagits. Kommissionen har i sin egen praxis vanligen inte förutsatt att stödet ska återkrävas i sådana situationer, om medlemsstaten har säkerställt att de upptäckta bristerna har avhjälpts inom en rimlig tid.  

12 §.Rätt att få och lämna ut uppgifter. I paragrafen föreslås en hänvisning till statsunderstödslagen i fråga om rätten att få och lämna ut uppgifter, så att bestämmelserna om detta i statsunderstödslagen ska tillämpas när myndigheterna återkräver stöd med stöd av denna lag. Bestämmelserna om rätten att få och lämna ut uppgifter ska enligt förslaget endast gälla situationer där bestämmelser om erhållande och utlämnande av uppgifter inte kan identifieras i annan lagstiftning. Således ska till exempel kommuner när de verkställer återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd tillämpa statsunderstödslagen i fråga om utlämnande av uppgifter, om inte något annat följer av annan lagstiftning. Med myndighet avses i samband med paragrafen en myndighet enligt 4 § i offentlighetslagen. 

13 §.Granskningsrätt. I paragrafen föreslås en hänvisning till statsunderstödslagen i fråga om granskningsrätten, så att bestämmelserna om den i statsunderstödslagen ska tillämpas när myndigheterna med stöd av denna lag återkräver stöd. Bestämmelserna om granskningsrätten ska enligt förslaget endast gälla situationer där bestämmelser om den inte kan identifieras i annan lagstiftning. Till exempel när kommuner verkställer återkrav av stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd ska statsunderstödslagen tillämpas i fråga om granskningsrätten, om inte något annat följer av annan lagstiftning. Med myndighet avses i samband med paragrafen en myndighet enligt 4 § i offentlighetslagen. 

14 §.Ränta. I den föreslagna paragrafen preciseras bestämmandet av räntan på återkrav och den tidsperiod för vilken ränta tas ut. 

Enligt 1 mom. ska ränta tas ut för hela den tid som det regelvidriga stödet har stått till stödmottagarens förfogande. Stödmottagaren ska således betala ränta från den tidpunkt då det stöd som strider mot Europeiska unionens regler om statligt stöd första gången ställdes till stödmottagarens förfogande fram till den dag då stödet faktiskt återkrävs. 

I 2 mom. ingår bestämmelser om återkravsräntans belopp i fråga om de företag vars ekonomiska situation är god eller tillfredsställande. Enligt EU-rätten ska återkravsräntan vara minst den marknadsmässiga räntan. När det gäller räntans storlek fastställde EU-domstolen i domen Eesti Pagar (C 349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 141) att ränta ska betalas med en räntesats som motsvarar den ränta som skulle ha tillämpats om företaget hade varit tvunget att låna det aktuella stödbeloppet på marknaden under perioden i fråga. 

Enligt momentet föreslås att det högsta beloppet av återkravsräntan är ränta enligt 3 § 2 mom. i räntelagen (633/1982) höjd med tre procentenheter. Denna räntenivå kan åtminstone anses vara marknadsmässig för företag som har en god eller tillfredsställande ekonomisk situation.Detta grundar sig på kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (2008/C 14/02), enligt vilket en marknadsmässig ränta kan fastställas genom att till referensräntan lägga en marginal som motsvarar företagets kreditvärdighet och säkerheter. I fråga om ett företag som befinner sig i en god eller tillfredsställande ekonomisk situation säkerställer räntan enligt 3 § 2 mom. i räntelagen höjd med tre procentenheter att räntan är minst marknadsmässig, och myndigheten behöver inte fastställa räntan utifrån en noggrannare bedömning av om räntan är marknadsmässig.  

Momentet hindrar dock inte myndigheten från att tillämpa en lägre återkravsränta än räntan enligt 3 § 2 mom. i räntelagen höjd med tre procentenheter, om en bedömning av företagets ekonomiska situation visar att den beräknade lägre räntan skulle vara marknadsmässig. Räntans marknadsmässighet kan bedömas till exempel i enlighet med principerna i kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor. Om företagets kreditbetyg till exempel är BBB och säkerheterna sedvanliga, är marknadsmässiga räntan enligt meddelandet en procentenhet utöver referensräntan. Bedömningen kan också göras med andra allmänt godkända metoder. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om fastställande av återkravsränta för företag i svårigheter och för företag med svag ekonomisk ställning. Den räntenivå som krävs av sådana företag ska enligt EU-rätten vara klart högre än hos företag som är i gott skick, eftersom deras marknadsmässiga kreditränta normalt är högre. 

Med företag i svårigheter avses företag som uppfyller de kriterier som anges i kommissionens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering (2014/C 249/01, avsnitt 2.2) och i artikel 2.18 i den allmänna gruppundantagsförordningen (EU) nr 651/2014. Ett företag med lågt kreditbetyg (till exempel B eller lägre) kan på motsvarande sätt anses vara i en svag ekonomisk ställning. 

Även i dessa situationer kan den marknadsmässiga räntan fastställas enligt principerna i kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor. Enligt meddelandet är marginalen för kreditbetyg B och för svaga säkerheter 6,5 procentenheter och för goda eller normala säkerheter 4 procentenheter. För kreditbetyg CCC och svaga säkerheter är marginalen 10 procentenheter, vilket enligt meddelandet är den största möjliga ökningen av referensräntan för att fastställa en marknadsmässig ränta. 

Den metod som anges i kommissionens meddelande ger en riktgivande marknadsmässig räntenivå, men den är inte det enda godtagbara sättet att bedöma marknadmässigheten. Marknadsmässighet kan vid behov verifieras också med hjälp av andra bedömningsmetoder, såsom en jämförande analys, ett utlåtande av en oberoende sakkunnig eller en företagsundersökning av den myndighet som beviljar stödet. 

I 4 mom. föreslås en precisering att en fast räntesats kan tillämpas på återkrav av stöd som helt eller delvis finansieras av Europeiska unionen när EU-rätten inte förutsätter en marknadsmässig ränta. Enligt artikel 4.2 i rådets förordning (EG) nr 2988/95 är det möjligt att tillämpa en sådan fast räntesats. I Finland kan man då tillämpa till exempel en ränta enligt 24 § i statsunderstödslagen (688/2001) som baserar sig på räntan enligt 3 § 2 mom. i räntelagen ökad med tre procentenheter. 

15 §.Tidsfrist för återkrav och preskriptionstid. I paragrafens 1 mom. föreslås det en tidsfrist för återkrav av regelvidrigt stöd, varefter myndigheter inte längre får återkräva stödet. Stöd får enligt förslaget inte återkrävas när det har gått tio år från den dag då det stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd beviljades stödmottagaren antingen som individuellt stöd eller som en del av en stödordning. Preskriptionstiden och beräkningen av den är samstämmig med artikel 17 i procedurförordningen för statligt stöd.  

I paragrafens 2 mom. föreslås det bestämmelser om preskriptionstiden för skyldigheten att återbetala stöd som strider mot EU:s regler om statligt stöd. Stödmottagarens skyldighet att återbetala det regelvidriga stödet förfaller när det har gått tio år från den dag då stödet i fråga beviljades stödmottagaren antingen som individuellt stöd eller som en del av en stödordning. Preskriptionstiden och beräkningen av den är samstämmig med artikel 17 i procedurförordningen för statligt stöd. 

16 §.Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring i myndighetsbeslut enligt 7 och 9 §. Enligt gällande lag kan ett beslut av kommissionen som gäller nationell verkställighet verkställas i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Beslutet ska verkställas trots att ändring har sökts. I den gällande lagen har inget omprövningsförfarande införts, eftersom det i onödan kan fördröja tillgodoseendet av rättssäkerheten i ärenden där det är motiverat att snabbt få ett avgörande av domstolen.  

Domstolen har slagit fast att artikel 108.3 i EUF-fördraget har direkt rättsverkan och att genomförandeförbudet är direkt tillämpligt på varje stöd som har genomförts utan att ha anmälts. (dom den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C‑284/12, EU:C:2013:755, punkt 29 och där angiven rättspraxis). Den direkta effekten av artikel 108.3 i EUF-fördraget innebär att de nationella domstolarna är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder i enlighet med nationell rätt för att hantera följderna av överträdelse av bestämmelsen i fråga (Eesti Pagar, C-349/17, punkterna 88 och 89, Vodafone Magyarország, C-75/18, punkterna 22 och 23).  

Vid tillämpningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget får den tillämpliga nationella lagstiftningen inte göra så att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som erkänns i unionens rättsordning, den så kallade effektivitetsprincipen. I den föreslagna lagen ska således inte införas omprövningsförfarandet i enlighet med gällande lag, eftersom det i onödan kan fördröja tillgodoseendet av rättssäkerheten i ärenden där det är motiverat att snabbt få ett avgörande av domstolen.  

Beslut enligt 7 och 9 § gäller exceptionella och sällsynta situationer där det är fråga om betydande rättsliga och ekonomiska konsekvenser. Besluten bereds särskilt omsorgsfullt av myndigheterna och baserar sig på en detaljerad utredning samt i de situationer som avses i 7 § på kommissionens beslut. Därför är det ytterst osannolikt att den behöriga myndigheten ändrar ett beslut på basis av en begäran om omprövning. Omprövningsförfarandet ökar således inte rättssäkerheten, utan kan tvärtom fördröja att ärendet förs till domstol för avgörande, vilket är problematiskt med tanke på unionsrättens effektivitetsprincip. 

Med stöd av den föreslagna 3 § tillämpas inte förfarandet för ändringssökande enligt denna paragraf, om det finns avvikande bestämmelser i en speciallag. Om andra bestämmelser om ändringssökande däremot endast finns i allmänna lagar, till exempel i kommunallagen, ska ändringssökande enligt föreslagna 16 § tillämpas (lex specialis derogat legi generali). Till exempel på sökande av ändring i ett beslut enligt 9 §, som fattats av en kommunal myndighet, ska således inte bestämmelserna om ändringssökande i kommunallagen och lagen om välfärdsområden tillämpas, utan förfarandet för ändringssökande enligt 16 § i den föreslagna lagen. Lagens förhållande till annan lagstiftning beskrivs närmare i motiveringen till 3 §. 

17 §.Verkställighet. I paragrafen föreskrivs att ett beslut som myndigheten fattat i ett ärende som gäller återkrav av stöd som strider mot reglerna om statligt stöd ska verkställas utan dröjsmål. Domstolen har slagit fast att artikel 108.3 i EUF-fördraget har direkt rättsverkan och att genomförandeförbudet är direkt tillämpligt på varje stöd som har genomförts utan att ha anmälts (dom den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C‑284/12, EU:C:2013:755, punkt 29 och där angiven rättspraxis). Den direkta effekten av artikel 108.3 i EUF-fördraget innebär att de nationella domstolarna är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder i enlighet med nationell rätt för att hantera följderna av överträdelse av bestämmelsen i fråga (Eesti Pagar, C-349/17, punkterna 88 och 89, Vodafone Magyarország, C-75/18, punkterna 22 och 23). Vid tillämpningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget får den tillämpliga nationella lagstiftningen inte göra så att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som erkänns i unionens rättsordning, den så kallade effektivitetsprincipen. Därmed föreslås det i lagen att myndigheternas beslut ska verkställas utan dröjsmål. Ett myndighetsbeslut som fattats med stöd av den föreslagna lagen ska verkställas i den ordning som anges i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Myndighetens beslut gäller som sådant som grund för utsökning. På återkrav av regelvidrigt stöd enligt den föreslagna lagen kan inte tillämpas sådant avbrytande av verkställighet som avses i 12 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) på grund av effektivitetsprincipen som följer av unionsrätten.  

18 §.Handräckning. Den föreslagna paragrafen innehåller en sedvanlig bestämmelse om handräckning. Myndigheterna ska med stöd av paragrafen ha rätt att få nödvändig handräckning av polis-, tull-, skatte- och utsökningsmyndigheterna för utförandet av granskningsuppgifter som avses i denna lag. Handräckning från polismyndigheten behövs i synnerhet när den stödmottagare som granskningen gäller motsätter sig utförandet av granskningen. Varken tjänstemän vid myndigheten eller revisorer som myndigheten bemyndigat har med stöd av lagen rätt att använda maktmedel för att trygga sin granskningsrätt och den därtill hörande rätten till uppgifter, tillträde till lokaler och omhändertagande av material. Om maktmedel behövs ska myndigheten begära handräckning av polismyndigheterna. Begäran om handräckning ska göras av arbets- och näringsministeriet i situationer enligt 8 § och i övriga situationer av den myndighet som ansvarar för återkrav av stödet. Artikel 27 i procedurförordningen för statligt stöd förutsätter att om ett företag i situationer enligt 8 § motsätter sig ett kontrollbesök som har beslutats av kommissionen, ska den berörda medlemsstaten ge den hjälp som behövs till de tjänstemän och experter som bemyndigats av kommissionen för att de ska kunna genomföra kontrollbesöket. 

19 §.Ikraftträdande. I paragrafen föreslås en ikraftträdandebestämmelse och dessutom behövliga övergångsbestämmelser. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska lagen träda i kraft den 1 januari 2027. Lagen avses träda i kraft så snart som möjligt efter det att den har blivit stadfäst och publicerad i författningssamlingen. 

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (300/2001) upphävas. I och med den föreslagna lagens ikraftträdande blir lagen i fråga onödig, och därför är det ändamålsenligt att upphäva den. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att hänvisningarna i den upphävda lagen ska ersättas med hänvisningar i den föreslagna lagen. Bestämmelsen är nödvändig för att säkerställa att rättsordningen är tydlig och konsekvent, eftersom gällande lagstiftning fortfarande innehåller hänvisningar till den lag som upphävs. Det är inte ändamålsenligt att tekniskt ändra hänvisningarna genom en separat ändringslag, och därför löses saken genom den föreslagna bestämmelsen. 

I 4 mom. föreskrivs om förfarandet vid återkrav av stöd i situationer där stödet har beviljats före den föreslagna lagens ikraftträdande. Enligt momentet definieras bestämmelserna om återkrav i enlighet med den lagstiftning som gällde vid den tidpunkt då stödet beviljades. Bestämmelsen är nödvändig på grund av rättssäkerheten och principerna för förbudet mot retroaktivitet samt för att säkerställa att innehållet i stödvillkoren och i den reglering som tillämpas på dem inte ändras i efterhand på grund av lagens ikraftträdande. 

8.2  Statsunderstödslagen

21 §.Skyldighet att återkräva statsunderstöd. Av tydlighetsskäl föreslås det att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Det föreslagna momentet innehåller en informativ hänvisning enligt vilken bestämmelser om återkrav av statsunderstöd som beviljats i strid med Europeiska unionens regler om statligt stöd finns i den föreslagna lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd. Den föreslagna nya lagen ska tillämpas i stället för statsunderstödslagen också i fråga om sökande av ändring i sådana beslut om återkrav av stöd som strider mot reglerna om statligt stöd som fattats av statsbidragsmyndigheten. 

8.3  Kommunallagen

131 a §.Återkrav av stöd som strider mot Europeiska unionens regler om statligt stöd. Det föreslås att det till kommunallagen fogas en ny paragraf om återkrav av stöd som beviljats i strid med EU:s regler om statligt stöd. Den föreslagna paragrafen innehåller en informativ hänvisning enligt vilken bestämmelser om återkrav av sådant stöd finns i den föreslagna lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd. I enlighet med 3 § i den föreslagna lagen är den lagen speciallag i förhållande till kommunallagen och bestämmelserna i den ska tillämpas till exempel på återkrav av stöd som kommunala myndigheter beviljat i strid med reglerna om statligt stöd, eftersom kommunallagen inte innehåller bestämmelser som gäller detta. Den föreslagna nya lagen ska tillämpas i stället för bestämmelserna om ändringssökande i kommunallagen också i fråga om sökande av ändring i sådana beslut om återkrav av stöd som strider mot reglerna om statligt stöd som fattats av kommunen. Därmed söks ändring genom förvaltningsbesvär i stället för kommunalbesvär. Tillämpande av den föreslagna lagen på ett ärende förutsätter dock att stödåtgärden i fråga har konstaterats strida mot reglerna om statligt stöd och att stödet ska återkrävas uttryckligen på denna och inte någon annan grund. Motsvarande informativa hänvisningar till iakttagandet av reglerna om statligt stöd i kommunens verksamhet ingår också i 129, 130 och 131 § i kommunallagen. 

8.4  Lagen om välfärdsområden

136 a §.Återkrav av stöd som strider mot Europeiska unionens regler om statligt stöd. Det föreslås att det till lagen om välfärdsområden fogas en ny bestämmelse som hänvisar till den föreslagna lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd och som motsvarar föreslagna 131 a § i kommunallagen. Motiveringen till denna bestämmelse motsvarar motiveringen till den paragraf som föreslås i kommunallagen.