Bakgrund och mål
Syftet med förslaget är att genomföra konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen (direktiv (EU) 2024/825, ”konsumentmaktsdirektivet”) och direktivet om reparation av varor (direktiv (EU) 2024/1799). Direktiven ingår i den europeiska gröna given, vars syfte är att främja hållbar konsumtion. Båda direktiven förutsätter ändringar i den nationella lagstiftningen och baserar sig i princip på en fullständig harmonisering. Direktiven ger ett ytterst begränsat nationellt handlingsutrymme.
I den aktuella propositionen föreslås det ändringar i konsumentskyddslagen, avfallslagen och lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna. Ekonomiutskottet anser att lagförslagen i propositionen är motiverade och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande motiveringar och smärre tekniska ändringar.
Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen
Regleringens syften och utgångspunkter.
Syftet med konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen är att bidra till en välfungerande inre marknad och föra den gröna omställningen framåt genom att främja i synnerhet en cirkulär samt en ren och grön ekonomi. Syftet är att ge näringsidkare förutsättningar att verka på lika villkor på den inre marknaden och att ge konsumenterna förutsättningar att på kunskapsbasis välja produkter som är bättre för miljön än konkurrerande produkter. Ekonomiutskottet välkomnar allmänt målen med både direktivet och den aktuella lagstiftningen om genomförande av direktivet.
För genomförandet av konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen föreslås det i konsumentskyddslagen vissa ändringar och kompletteringar som gäller den information som ska lämnas vid marknadsföring samt näringsidkarens informationsskyldighet innan ett avtal ingås. Syftet med ändringarna är dels att öka konsumenternas medvetenhet om nyttigheternas miljökonsekvenser, dels att ingripa i framförandet av osanna eller vilseledande miljöpåståenden. För att säkerställa att bestämmelserna iakttas föreslås det också ändringar i bestämmelserna om påföljdsavgifter i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna.
Redan nu kan det ingripas i osanna och vilseledande påståenden om miljön vid marknadsföringen genom så kallade generalklausuler i konsumentskyddslagen. Nu föreslås att det till konsumentskyddslagen fogas mer detaljerade bestämmelser än tidigare om förbjudna påståenden som uttryckligen gäller miljö, samhälle eller cirkulär ekonomi. Nytt är bland annat att påståenden om framtida miljöprestanda ska vara tillåtna endast om påståendena grundar sig på tillförlitliga och detaljerade planer, vars framsteg också övervakas.
Miljöutskottet har bedömt konsekvenserna av den föreslagna regleringen i sitt utlåtande till ekonomiutskottet (MiUU 17/2026 rd — RP 47/2026 rd). Miljöutskottet anser att synliggörandet av miljöledningssystem stöder lagens mål att minska vilseledande miljökommunikation och främjar samtidigt användningen av tillförlitliga miljömärken. Målet är också att miljömärkena ska få en starkare roll som viktiga och tillförlitliga verktyg för konsumenterna när det gäller att identifiera mer miljövänliga alternativ. Också ekonomiutskottet anser det vara viktigt att förbättra förtroendet för miljömärkningarna. Enligt utskottets uppgifter har konsumenterna ett lågt förtroende särskilt för sådana miljömärkningar som företagen själva utvecklat, och den nu föreslagna regleringen kan främja konsumenternas möjligheter att fatta välgrundade köpbeslut.
De föreslagna kraven på hållbarhetsmärkning ändrar avsevärt den nuvarande användningen av miljö- och hållbarhetsmärkningar (se även MiUU 17/2026 rd). Också vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har regleringens konsekvenser för de miljömärkningar och hållbarhetsmärkningar som används betonats. I Finland används många olika miljö- och hållbarhetsmärkningar inom olika sektorer, och vissa sektorer har också egna hållbarhetsåtaganden. Det finns också många hållbarhetsmärkningar som inte certifierats av en utomstående aktör. I och med genomförandet av konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen blir det förbjudet att uppvisa en hållbarhetsmärkning som inte grundas på ett certifieringssystem eller som inte fastställts av offentliga myndigheter. Exempel på hållbarhetsmärkning som har fastställts av myndigheter är logotyper som beviljas när kraven i anslutning till Emas-systemet och EU-miljömärket uppfylls.
Regleringens konsekvenser för små och medelstora företag.
Vid sakkunnigutfrågningen har det uttryckts oro över den föreslagna regleringens konsekvenser för små och medelstora företag. Enligt utskottets uppgifter finns det cirka 1 200 små och medelstora företag i Finland som använder etablerade miljöledningssystem (t.ex. Ekokompassen, Green Key, RALA, Green Office). Genom miljöledningssystem som lämpar sig för små och medelstora företag är det möjligt att utveckla miljöansvaret för mindre företag och samtidigt trygga deras konkurrenskraft.
I propositionen förutsätts det att efterlevnaden av miljöledningssystemets krav övervakas av en oberoende tredje part. Övervakningen ska vara objektiv och tillsynsmyndighetens kompetens ska grunda sig på officiella standarder eller nationellt godkända förfaranden. Sakkunniga har framfört att alternativen — omfattande ackreditering, andra tillsynsförfaranden eller frångående av certifiering — inte är lämpliga för små och medelstora företag. Andra system (t.ex. Emas och ISO 14001) har bedömts vara lämpliga för stora företag, men de kan vara för tunga, dyra och administrativt krävande för små och medelstora företag. Regleringen har bedömts kunna leda till att miljöarbetet hos små och medelstora företag försvagas och att arbete som redan utförts i flera år går till spillo. Regleringen kan också leda till ojämlika konkurrensvillkor för företag av olika storlek samt äventyra företagens tillväxt och exportmöjligheter. Regleringen har också bedömts kunna äventyra möjligheten för små och medelstora företag att delta i offentlig upphandling, eftersom miljöcertifikat är ett villkor vid många konkurrensutsättningar.
Ekonomiutskottet betonar att eftersom direktivet innebär fullständig harmonisering lämnar det mycket lite nationellt handlingsutrymme. Dessutom har det i en utredning till ekonomiutskottet å andra sidan bedömts att de krav som direktivet ställer på certifieringssystemet inte är oskäliga. Utgångspunkten i propositionen är att det inte heller till exempel på förordningsnivå ska vara möjligt att föreskriva om hundratals olika märkningar. Utskottet anser dock att det är viktigt att säkerställa att tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna, anvisningarna och statsrådets förordning om samma ärende stöder möjligheterna för små och medelstora företag att fortsätta tillämpa etablerade miljöledningssystem och följa regleringen på ett sätt som orsakar minsta möjliga administrativa börda. Ekonomiutskottet påpekar å andra sidan att det ovan beskrivna problemet i fråga om offentlig upphandling minskar av att de bestämmelser som föreslås med stöd av direktivet endast tillämpas på näringsidkarnas egen marknadsföring och på deras kundrelationer, när verksamheten riktar sig till konsumenter. Regleringen gäller inte situationer där en näringsidkare är verksam på någon annan marknad än konsumentmarknaden.
Miljöutskottet har också fäst ekonomiutskottets uppmärksamhet (MiUU 17/2026 rd) vid behovet av att följa lagstiftningens konsekvenser särskilt för små företag och till exempel deras möjligheter att delta i offentlig upphandling, och vid behov – om den nya regleringen har sådana konsekvenser – vidta åtgärder för att på nationell nivå godkänna etablerade miljöledningssystem. Ekonomiutskottet delar miljöutskottets oro och anser det vara viktigt att i fortsättningen följa och bedöma regleringens konsekvenser och ändringsbehov. Ekonomiutskottet anser också att Finland i EU bör främja reglering som bättre lyfter fram små och medelstora företags särbehov.
Om tolkningen av regleringen.
Ekonomiutskottet delar de sakkunnigas oro över att direktivets tillämpningsområde är flertydigt. Detta har också identifierats i propositionen, där det nämns att det är osäkert om vissa befintliga märkningar kommer att omfattas av definitionen av hållbarhetsmärkning eller inte. Situationen skapar osäkerhet bland företagen och försvårar den praktiska tillämpningen av regleringen. Oklarheterna i regleringen och den snäva tidsplanen för genomförandet av direktivet har till och med bedömts kunna leda till att företagen inte vågar informera om sitt ansvarsarbete, vilket inte heller skulle gynna konsumenterna.
Enligt ekonomiutskottets uppgifter hänför sig flertydigheten bland annat till olika märkningar som gäller inhemskt ursprung eller näringsmässigt innehåll. Ekonomiutskottet anser att exempelvis en märkning som enbart anger produktens inhemska ursprung, inte i sig bör betraktas som en hållbarhetsmärkning enligt definitionen i direktivet, även om man med sådana märken också kan försöka signalera om en nyttighets miljöegenskaper och sociala egenskaper. En tolkning av att den typen av märken hör till direktivets tillämpningsområde skulle innebära en skyldighet att iaktta ett certifieringssystem, vilket kan medföra betydande kostnader och försämra möjligheterna att använda till exempel märkningar som lyfter fram finländsk produktion, design och över huvud taget finländska företag och som stöder deras verksamhet.
Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har det också framförts ett behov av att precisera att som hållbarhetsmärkning inte betraktas till exempel en logotyp genom vilken medierna visar sitt engagemang för en inom mediesektorn allmänt erkänd och godkänd självregleringsmekanism enligt artikel 18.1 d i den europeiska mediefrihetsförordningen (förordning (EU) 2024/1083), såsom självregleringsorganet Opinionsnämnden för massmedier. Det har bedömts att ett sådant oberoende självregleringsorgan inte heller kan knytas till extern styrning eller utvärdering genom ett förfarande som förutsätter validering eller certifiering, utan att systemets centrala grundprinciper går förlorade. Ekonomiutskottet anser att en sådan logotyp inte ska betraktas som en hållbarhetsmärkning enligt direktivet.
Ekonomiutskottet anser det vara viktigt att statsrådets förordning, som utgör bilaga till den nu föreslagna lagstiftningen, och motiveringspromemorian till den kompletteras med ovan nämnda preciseringar om vilka märkningar som inte ska betraktas som hållbarhetsmärkningar enligt definitionen i förordningen.
Övergångsperiod.
De bestämmelser som utfärdats med stöd av konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen ska tillämpas från och med den 27 september 2026. En central fråga i samband med beredningen av propositionen har varit behovet av en nationell övergångsperiod för hållbarhetsmärkningar och miljöpåståenden i anslutning till nyttigheter eller deras förpackningar som släppts ut på marknaden före regleringens ikraftträdande. Direktivet beaktar inte att produkters lagringscykler varierar och att lagringstiderna inom vissa produktgrupper kan vara mycket långa. Det innebär att det vid tidpunkten för ikraftträdandet fortfarande kan finnas produkter i näringsidkarnas lager vars förpackningar och märkningar inte fullt ut uppfyller de nya kraven som gäller miljöpåståenden och hållbarhetsmärkningar.
Vid sakkunnigutfrågningen har det lyfts fram att produkter som förpackats eller märkts enligt gammal praxis i värsta fall måste förstöras, vilket helt strider mot målen för den gröna omställningen. Bearbetningen av produkterna skulle medföra oskäliga kostnader för verksamhetsutövarna, eftersom produktförpackningarna måste förses med den nya information som behövs och förbjudna påståenden, symboler och logotyper ska avlägsnas eller ersättas. Konsekvenserna av regleringen har till denna del granskats tämligen ingående också i propositionen. Ekonomiutskottet anser att en övergångsperiod behövs och betonar att ett godkännande av regleringen utan en övergångsperiod kan leda inte bara till oskäliga kostnader för verksamhetsutövarna utan också till slutresultat som strider mot det egentliga syftet med regleringen.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen i utkastet till statsrådets förordning om otillbörligt förfarande från konsumentsynpunkt vid marknadsföring och i kundrelationer, som utgör bilaga till propositionen, ska bestämmelserna i 2 § 4, 29 och 30 punkten tillämpas först från och med den 27 mars 2027 på marknadsföring som ingår i en nyttighet eller dess förpackning som har släppts ut på marknaden innan förordningens ikraftträdande. I propositionen och vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har det framförts att övergångstiden inte baserar sig på direktivet, och i propositionen granskas också vilka konsekvenser det får om kommissionen inleder ett överträdelseförfarande i ärendet. Ekonomiutskottet betonar å andra sidan att genomförandet av direktivet för närvarande pågår i flera medlemsstater.
Direktivet om reparation av varor
Till följd av direktivet om reparation av varor föreslås det ändringar i konsumentskyddslagen, avfallslagen och lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna. Det föreslås att tillverkare av vissa varor åläggs en skyldighet att tillhandahålla konsumenterna reparationstjänster i viss omfattning också när det inte är fråga om ett sådant fel i varan som säljaren eller tillverkaren ansvarar för. Om tillverkaren är etablerad utanför unionen, ska ansvaret för ordnandet av reparationstjänsten vila på tillverkarens auktoriserade representant i unionen, om en sådan saknas på importören och om dessa saknas på distributören av varan. Den nämnda reparationsskyldigheten gäller endast vissa varaktiga konsumtionsnyttigheter som förtecknas i bilaga II till direktivet, såsom flera hushållsmaskiner samt mobiltelefoner. Också omfattningen av reparationsskyldigheten bestäms i enlighet med de EU-förordningar som gäller dessa varor, och den är således inte obegränsad. Reparationen ska genomföras antingen kostnadsfritt eller till ett skäligt pris.
Dessutom föreslås preciseringar i konsumentskyddslagens bestämmelser om avhjälpande av fel vid köp av varor. Nytt är också bestämmelserna om ett europeiskt formulär för reparationsinformation, som reparatörer av varor kan använda om de så önskar. I avfallslagen föreslås bestämmelser om tillhandahållande av reservdelar och verktyg samt bestämmelser om förbjudna avtalsvillkor och förbjuden praxis som förhindrar reparation av varor. Dessa bestämmelser ska också tillämpas i förhållandet mellan näringsidkare. För genomförandet av direktivet om reparation av varor föreslås det också att det utfärdas en förordning av justitieministeriet om ett europeiskt formulär för reparationsinformation.
Direktivet om reparation av varor innehåller också bestämmelser om inrättandet av en europeisk onlineplattform för reparation. Syftet med onlineplattformen är att föra samman reparatörer av varor med konsumenter. Europeiska kommissionen ansvarar för inrättandet av plattformen, men i direktivet förutsätts det att medlemsstaterna utser nationella kontaktpunkter som ansvarar för uppgifterna i anslutning till förvaltningen av den nationella delen och vid behov för tillsynen över uppgifterna i den nationella delen. Enligt propositionen ska Tillstånds- och tillsynsverket vara nationell kontaktpunkt för den europeiska plattformen för reparation.
Miljöutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (MiUU 17/2026 rd) förhållit sig positivt till målen med bestämmelserna om reparation av varor. Miljöutskottet betonar i sitt utlåtande att en betydande del av de konsekvenser som många produkter har för miljön uppkommer redan i tillverkningsfasen, varvid en förlängning av livslängden genom reparation minskar de relativa miljökonsekvenserna av produktionsfasen. Reparation kan minska en produkts koldioxidavtryck och andra miljökonsekvenser jämfört med tillverkningen av en ny produkt. Reparation av produkter kan också minska mängden avfall och användningen av jungfruliga naturresurser, förbättra försörjningsberedskapen och på lokal nivå ge upphov till arbetstillfällen. Kraven på tillgången till reservdelar, verktyg och reparationsanvisningar samt kravet på ett skäligt pris kan också dämpa den ”strategiska” överprissättningen av reservdelar, som i nuläget gör att det ofta är mer lönsamt att köpa nytt än att reparera gammalt.
Ekonomiutskottet instämmer i miljöutskottets bedömning och välkomnar målen i direktivet om reparation av varor och anser att de föreslagna genomförandesätten är ändamålsenliga. Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning diskuterades särskilt säljarens ansvarstid för fel och avhjälpande av fel i varor. Sakkunniga framförde att i fråga om avhjälpande av ett sådant fel i en vara som hör till säljarens ansvar ska reparation vara den primära lösningen när det är tekniskt och ekonomiskt motiverat. Likaså föreslogs det att ansvarstiden för fel begränsas till två år.
Ekonomiutskottet betonar dock att artikel 13 i varuförsäljningsdirektivet (direktiv (EU) 2019/771) innehåller bestämmelser om avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet. Artikeln har kompletterats med en ny punkt, enligt vilken säljaren, innan denna vidtar den avhjälpande åtgärden för att återställa varan till avtalsenlighet, ska informera konsumenten om konsumentens rätt att välja mellan reparation och utbyte. Det går inte att på nationell nivå avvika från direktivet så att reparation alltid ska vara den primära avhjälpande åtgärden. I enlighet med propositionen åläggs säljaren bland annat en uttrycklig skyldighet att i en situation där ett fel förekommer informera köparen om hans eller hennes rätt att välja mellan att säljaren avhjälper felet eller levererar en felfri vara. Ekonomiutskottet noterar dessutom att frågan om felansvar har övervägts ingående senast i samband med genomförandet av varuförsäljningsdirektivet år 2021 (se även EkUB 34/2021 rd — RP 180/2026 rd), då man beslutade att bevara det rättsläge som redan gällde i Finland i fråga om att felansvaret bestäms utifrån varans förväntade livslängd och inte är bundet till ett definitivt årtal.
Miljöutskottet har i sitt utlåtande också fäst uppmärksamhet vid att det i artikel 13 i direktivet om reparation av varor förutsätts att medlemsstaterna vidtar minst en åtgärd för att främja reparation. Medlemsstaten ska anmäla åtgärden till Europeiska kommissionen senast den 31 juli 2029. Åtgärder som diskuterats är bland annat en nedsatt mervärdesskattesats för reparationer, införande av en så kallad reparationssedel och en reparationsfond som producenterna finansierar och som är avsedd för reparation av sådana produkter som omfattas av producentansvar. De två förstnämnda förutsätter offentlig finansiering, medan det för en reparationsfond – enligt en modell som redan används i Frankrike – är möjligt att avsätta en andel av producentsammanslutningens omsättning. Utskottet instämmer i miljöutskottets bedömning om att det är viktigt att olika åtgärder för att främja reparation utreds och utvärderas i god tid före tidsfristen. En reparationsfond kan vara en möjlig åtgärd för att uppfylla kravet enligt direktivet.
I samband med ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har det framkommit ett behov av att precisera tolkningen av 8 kap. 23 § 2 mom. i konsumentskyddslagen. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs artikel 4.3 i direktivet, som gäller reparatörens rätt att begära att konsumenten betalar de nödvändiga kostnaderna för en diagnostiktjänst. Enligt utskottet har bestämmelsen i konsumenttvistenämndens avgörandepraxis tolkats så att den också gäller situationer där initiativet till en preliminär utredning av felet har kommit från näringsidkaren. Utskottet anser utifrån inkommen utredning att 8 kap. 23 § 2 mom. i konsumentskyddslagen också lämpar sig för situationer där näringsidkaren föreslår att en diagnostiktjänst utförs till exempel för att identifiera felets art och typen av reparation samt för att uppskatta reparationspriset och konsumenten uttryckligen samtycker till detta.