Allmänt

Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv (EU) 2024/1069 om skydd för personer som deltar i den offentliga debatten mot uppenbart ogrundade anspråk eller rättegångsmissbruk (strategiska rättsprocesser för att hindra offentlig debatt). Syftet med direktivet är att förebygga gränsöverskridande strategiska rättsprocesser för att hindra offentlig debatt (s.k. munkavleprocesser). Det rör sig om civila rättsprocesser som inte grundar sig på ett verkligt behov av rättsskydd, utan som syftar till att bestraffa eller förhindra deltagande i den offentliga debatten. Föremålen för munkavleprocesser är vanligen journalister och aktörer i det civila samhället. 

Regeringen föreslår att det stiftas en speciallag för att genomföra direktivet. Den föreslagna lagen innehåller rättsmedel som är nya i vår rättsordning.  

Lagutskottet anser att direktivets och den föreslagna regleringens mål att trygga yttrandefriheten är ytterst viktigt och värt att understödja, eftersom munkavleprocesser handlar om att inleda en rättsprocess utan att det finns ett behov av rättsskydd och i syfte att tysta samhällsdebatt eller bestraffa för sådan. Domstolarna och rättegångsförfarandet utnyttjas då som ett redskap för att eftersträva ett tämligen snävt definierat syfte som inte kan godkännas. Utskottet anser det vara viktigt att sådana käromål kan identifieras och förkastas i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att väckandet av berättigade käromål inte begränsas.  

Sammantaget anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig och tillstyrker lagförslaget, men med anmärkningarna nedan. Dessutom föreslår utskottet att ett nytt lagförslag godkänns för att komplettera regleringen.  

Tillämpningsområde

Den föreslagna nya lagen tillämpas på civilrättsliga och handelsrättsliga mål som har gränsöverskridande verkningar och som grundar sig på deltagande i den offentliga debatten. Det föreslås inte att lagen ska tillämpas på nationella mål och inte heller på andra än ovan nämnda tvistemål eller brottmål.  

Tillämpningsområdet är snävt, vilket sannolikt innebär att den nya lagen kommer att tillämpas relativt sällan. Lagutskottet anser dock att det föreslagna tillämpningsområdet är motiverat och ändamålsenligt. Av propositionen framgår att det veterligen inte har inletts sådana processer i Finland som uppfyller kännetecknen för munkavleprocesser (s. 22). Detta förklaras delvis av att den finländska tvistemålsprocessen redan sedan tidigare innehåller sådana skyddsmekanismer och skyddande faktorer som inte har funnits i alla unionens medlemsstater. Dessutom är det i Finland i allmänhet fråga om brottmål vid munkavleprocesser. Det som sägs ovan talar enligt utskottet för att tillämpningsområdet för den nya lagen inte ska omfatta nationella tvistemål. Det är inte heller motiverat att utvidga tillämpningsområdet till brottmål, eftersom det skulle vara en mer omfattande ändring än genomförande av direktivet och en betydande ändring jämfört med nuläget. Det skulle förutsätta grundlig och omsorgsfull analys och beredning.  

Säkerhet

I enlighet med direktivet föreslås det att svaranden ska ha rätt att kräva säkerhet för de rättegångskostnader som käranden kan åläggas att betala till svaranden. Avsikten är att säkerställa att svaranden av käranden kan driva in de rättegångskostnader som dömts ut. Säkerheten för rättegångskostnader är ett nytt rättsmedel i vår rättsordning.  

Enligt den föreslagna regleringen ska ett yrkande på ställande av säkerhet framställas under beredningen (7 §). Vid utskottsbehandlingen av propositionen har förslaget ansetts vara strängt, och därför har det framförts att säkerhet av särskilda skäl bör kunna krävas också senare.  

Utskottet tillstyrker dock den lösning som föreslås i propositionen. Säkerheten täcker svarandens rättegångskostnader, som i praktiken huvudsakligen orsakas av att svaranden anlitar ett juridiskt biträde. Det hör till ett juridiskt biträdes skyldigheter att under förberedelsen påpeka möjligheten att kräva säkerhet för huvudmannen och vid behov samtidigt fästa uppmärksamhet vid beloppet av de rättegångskostnader som förorsakas huvudmannen. En möjlighet att kräva säkerhet också efter förberedelsen lämpar sig dåligt också med tanke på systematiken i den föreslagna regleringen.  

Avgift för rättegångsmissbruk

I den föreslagna lagen föreskrivs det om en avgift för rättegångsmissbruk som domstolen kan döma käranden att betala om käranden inleder en rättegång som utgör rättegångsmissbruk (12 §). Avgiften för rättegångsmissbruk är minst 1 000 och högst 50 000 euro. Avgiften för rättegångsmissbruk kompletterar andra rättsmedel och stärker för sin del förbudet mot att använda rättegångsförfarandet för fel ändamål. Genom den föreslagna avgiften genomförs direktivets krav på att käranden ska kunna dömas till effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner.  

Det är fråga om en ny ekonomisk påföljd av sanktionskaraktär. Eftersom avgiften döms ut med iakttagande av civilprocessuella procedurer kan den beskrivas som en civilrättslig sanktion.  

Lagutskottet har ingenting att invända mot minimi- och maximibeloppet för den föreslagna avgiften för rättegångsmissbruk. Under utskottsbehandlingen har det lagts fram ett förslag om att den skada som orsakas sökandens anseende då avgiften för rättegångsmissbruk döms ut bör beaktas som en faktor som sänker avgiften. Utskottet anser dock inte att detta är motiverat, eftersom bedömningssituationen vid utdömande av avgift för rättegångsmissbruk avviker från bedömningssituationen vid utdömande av straff. När straff döms ut kan domstolen beakta sådan uppmärksamhet som innan domen getts uppstått i medierna utan att svaranden har kunnat påverka uppmärksamheten. När käranden påförs en avgift för rättegångsmissbruk är situationen en annan, eftersom käranden kan beakta möjligheten till uppmärksamhet i medierna när han eller hon den överväger att inleda munkavleprocessen. Dessutom utsätts käranden vanligen för negativ offentligheten först efter det att en avgift för rättegångsmissbruk har dömts ut, vilket innebär att den negativa offentligheten inte på ett tillförlitligt sätt kan bedömas eller beaktas när avgiften döms ut.  

I propositionen föreslås det vidare att domstolen kan avstå från att döma ut en avgift för rättegångsmissbruk, om det förfarande som ligger till grund för avgiften kan motsvara någon brottsbeskrivning (13 § 2 mom.). Syftet är att säkerställa att straffprocessen inte kan förhindras på grund av avgiften för rättegångsmissbruk (se RP, s. 42).  

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen ansett att det är motiverat att bedöma den föreslagna avgiften för rättegångsmissbruk på samma grunder som bestämmelserna om administrativa straffpåföljder (se GrUU 8/2026 rd). Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att förbudet mot dubbel straffbarhet också omfattar administrativa påföljder av straffkaraktär för samma gärning (se GrUU 8/2026 rd, med hänvisning till GrUU 17/2013 rd och GrUU 15/2014 rd). Grundlagsutskottet betonar betydelsen av förbudet mot dubbel straffbarhet och i synnerhet av domstolspraxis i fråga om förbudet med tanke på tillämpningen av den föreslagna lagen. Enligt grundlagsutskottet finns det inte heller något hinder för att avgiften för rättegångsmissbruk är primär i förhållande till straffprocessen. 

Lagutskottet konstaterar att avgiften för rättegångsmissbruk inte är en påföljd för en straffbar gärning, utan för inledande av en rättegång som utgör rättegångsmissbruk. Inledande av en rättegång som utgör rättegångsmissbruk har inte kriminaliserats. Om käranden under en munkavleprocess exempelvis gör sig skyldig till bevisförvanskning, hindrar inte utdömande av en avgift för rättegångsmissbruk att straff senare yrkas för bevisförvanskning, eftersom avgiften för rättegångsmissbruk döms ut på annan grund (se även RP, s. 43). 

Lagutskottet anser att förbudet mot dubbel straffbarhet (ne bis in idem-förbudet) omfattar administrativa påföljder av straffkaraktär för samma gärning och även påföljder som avgift för rättegångsmissbruk. Då gäller det att bedöma om samma gärningar ligger till grund för avgiften för rättegångsmissbruk och för straffprocessen. Bedömningen ska utföras av en domstol, som beaktar tidigare rättspraxis, särskilt högsta domstolens prejudikat, och Europadomstolens avgörandepraxis. Detaljerna i fallet avgör om det är fråga om samma gärning eller inte. Eftersom det handlar om ett brett spektrum av situationer och brottsrubriceringar som ska bedömas är det viktigt att domstolen beskriver det förfarande som avgiften för rättegångsmissbruk grundar sig på, så att det i en senare straffprocess är möjligt att bedöma om det är fråga om samma gärning.  

Enligt uppgifter till utskottet kan det inte uteslutas att en rättegång som grundar sig på missbruk har ett så nära samband med ett förfarande som för en parts del uppfyller ett brottsrekvisit att utdömande av avgift för rättegångsmissbruk senare kan hindra en straffprocess på grund av förbudet mot dubbel straffbarhet. Därför innehåller propositionen den föreslagna bestämmelsen. Om det till exempel i en civil talan framställs osanna kränkande påståenden som inte tidigare har bedömts i en straffprocess, är det möjligt att rekvisitet för ärekränkning uppfylls. I en sådan situation kan utdömande av avgift för rättegångsmissbruk hindra en senare straffprocess.  

Enligt lagutskottet är det emellertid inte befogat att föreskriva att avgiften för rättegångsmissbruk ska vara primär i förhållande till straffprocessen, eftersom det är motiverat att baserat på prövning från fall till fall avgöra om det är ändamålsenligare att döma ut en avgift för rättegångsmissbruk eller att avstå från att döma ut den med tanke på straffprocessen. Den föreslagna regleringen möjliggör sådan prövning från fall till fall, eftersom avgiften för rättegångsmissbruk kan dömas ut som primär påföljd även om förfarandet kan uppfylla rekvisitet för något brott, men regleringen gör det också möjligt att prioritera straffprocessen. Lagutskottet anser att den föreslagna bestämmelsen är motiverad. 

Verkställighet av avgiften för rättegångsmissbruk

Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande att propositionen inte innehåller några bestämmelser om verkställigheten av avgiften för rättegångsmissbruk (se GrUU 8/2026 rd). Enligt grundlagsutskottet bör lagutskottet komplettera regleringen till denna del.  

Med hänvisning till det som sägs ovan föreslår lagutskottet på det sätt som beskrivs närmare nedan att den föreslagna regleringen kompletteras med bestämmelser om verkställigheten av avgiften för rättegångsmissbruk och om när avgiften förfaller (nytt lagförslag 2).  

Offentliggörande av avgöranden

Enligt den föreslagna regleringen ska hovrätten och högsta domstolen i ett lättillgängligt format och i elektronisk form offentliggöra domar genom vilka ärenden slutligt avgörs och som gäller rättegångar som hör till tillämpningsområdet för den föreslagna lagen. I detta avseende finns det inget handlingsutrymme vid genomförandet av direktivet, eftersom det förutsätter att alla avgöranden som meddelats antingen av appellationsdomstolen eller av högsta instans offentliggörs. Syftet med att offentliggöra domstolsavgöranden är att öka medvetenheten om och tillhandahålla en informationskälla om munkavleprocesser (skäl 47 i ingressen till direktivet). 

Den föreslagna bestämmelsen innebär att högsta domstolen ska publicera också andra beslut än prejudikat. Vid utskottsbehandlingen har det ansetts vara oklart om hovrättens avgöranden ska offentliggöras även om tillstånd till fortsatt handläggning inte beviljas. I propositionen anses direktivet medföra en sådan skyldighet (s. 44). Frågan avgörs dock i sista hand av EU-domstolen. Utskottet anser att regeringens lösning att också sådana avgöranden ska publiceras är motiverad i en situation som lämnar rum för tolkning.  

Förhållande till Europarådets rekommendation

Europarådet har gett rekommendation CM/Rec(2024)2 om motåtgärder mot munkavleprocesser (Recommendation on countering the use of strategic lawsuits against public participation). Rekommendationen innehåller en mycket detaljerad lagstiftningsram.  

Europarådets rekommendation är inte juridiskt bindande och enligt uppgift har Finland ännu inte börjat genomföra den. Juridiskt sett anses rekommendationen endast vara en tillåten rättskälla. Det finns således inget hinder för att använda rekommendationen vid tillämpningen av lagen, men då bör det noteras att man i rekommendationen har gått in för en bred definition av munkavleprocesser, som utöver tvistemål också omfattar brottmål och förvaltningsrättsliga ärenden. Vidare avviker rekommendationens regler för förfarandet och rättsmedlen delvis från direktivet och lagförslaget.  

Europarådets rekommendation kan bedömas komplettera direktivets bestämmelser. Utskottet konstaterar att punkterna 8 och 9 (indikatorer) och 10—19 (indelning och klassificering) i rekommendationen är till nytta med tanke på identifiering av munkavleprocesser och förståelse av fenomenet.