Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna och ändringarna nedan. 

Propositionens bakgrund och syften

Åtalsuppgörelse blev möjlig i Finland 2015. Syftet med förfarandet var att effektivisera förundersökningen, åtalsprövningen och domstolsbehandlingen i brottmål.  

Vid en åtalsuppgörelse förhandlar åklagaren och den som misstänks för brott eller svaranden i ett brottmål om ett domsförslag, där den misstänkte eller svaranden erkänner brottet och samtycker till att saken behandlas i en erkännanderättegång, som är ett betydligt lättare förfarande än huvudförhandling i brottmål. Tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse är begränsat, eftersom förfarandet kan komma i fråga om det för det misstänkta brottet inte har föreskrivits strängare straff än fängelse i sex år. Undantag från detta utgör vissa våldsbrott och sexualbrott, som har uteslutits från tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse oberoende av straffnivån. När åklagaren överväger att använda åtalsuppgörelse ska han eller hon beakta sakens natur, de kostnader som förfarandet eventuellt medför, den tid som går åt och frågor om medverkan till brott. Åtalsuppgörelsen förutsätter också målsägandens samtycke. 

Införandet av åtalsuppgörelse var principiellt och praktiskt en betydande förändring, eftersom det i förfarandet var fråga om en förhandling som är främmande för den finländska straffprocessen. När lagutskottet behandlade regeringens proposition om att möjliggöra åtalsuppgörelse ansåg utskottet det därför motiverat att förhandlingarna endast kan gälla straffpåföljden. Dessutom betonade utskottet att det nya förfarandet inte leder till sämre rättstrygghet eller till missbruk i form av icke sanningsenliga erkännanden (se LaUB 5/2014 rd, s. 3).  

Åtalsuppgörelse har använts avsevärt mindre än man bedömde när systemet infördes. Den ringa användningen bedöms till stor del också ha samband med själva förfarandet, inte enbart med begränsningarna i tillämpningsområdet. På grund av den ringa användningen har också kostnadsbesparingarna varit mindre än beräknat. Åtalsuppgörelse har dock haft positiva konsekvenser för straffprocessen och inställningen till den är positiv (se RP, s. 5). Åtalsuppgörelse medför också fördelar för målsäganden.  

I propositionen föreslås ändringar som syftar till att öka användningen av åtalsuppgörelse och därigenom påskynda och smidiggöra rättsprocesserna med beaktande av rättssäkerheten och de grundläggande fri- och rättigheterna. Målen ska bland annat nås genom att utvidga tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse och genom att ålägga myndigheterna en tydligare skyldighet att i det enskilda fallet bedöma förutsättningarna för åtalsuppgörelse.  

Enligt grundlagsutskottet kan propositionen behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 16/2026 rd).  

Lagutskottet anser att propositionens mål att påskynda och smidiggöra rättsprocesserna är viktiga och bör understödjas. Orimligt långa rättsprocesser har redan länge varit ett av Finlands allvarligaste problem när det gäller de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Särskilt behandlingen av brottmål kan ta lång tid, och den tid som går åt till behandlingen har oroväckande nog bara ökat (se RP, s. 111). Lagutskottet har nyligen fäst uppmärksamhet vid det ökade antalet ärenden som ska behandlas av åklagarna samt vid det stora antalet ärenden som är anhängiga vid domstolsväsendet och de långa genomsnittliga behandlingstiderna. Anhopningen av ärenden är långvarig och har trots ett tilläggsanslag inte kunnat avhjälpas (se LaUU 7/2025 rd och LaUU 8/2025 rd). Situationen är problematisk med tanke på kravet på rättvis rättegång och på att ärenden ska behandlas utan dröjsmål. Det är därför nödvändigt att påskynda och smidiggöra rättsprocesserna. Ökad användning av åtalsuppgörelse är ett sätt att främja måluppfyllelse.  

Utvidgning av tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse och erkännandeförfarande till nya brottsrubriceringar

Regeringen föreslår att tre nya brottsrubriceringar fogas till de brott som omfattas av tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse och erkännandeförfarande, nämligen grovt narkotikabrott, grovt rån och grov människohandel. 

För grova narkotikabrott döms ofta tämligen långvariga straff, och man kan därför bedöma att en utvidgning av tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse till dessa brott kan medföra processekonomiska fördelar. Grova narkotikabrott medför dock en risk för falska erkännanden, eftersom de misstänkta brotten ofta är förknippade med organiserad brottslighet där någon annan erkänner ett brott för gärningsmannens räkning (se RP, s. 52, 66, 68 och 97). Enligt lagutskottet förutsätter detta att de olika myndigheterna säkerställer att erkännandet är riktigt och frivilligt. Dessutom är det, liksom också grundlagsutskottet säger, befogat att betona att också andra bevis på gärningsmannens skuld än den misstänktes erkännande kan behövas när gärningarna är så grova och att det för att undvika risken för falska erkännanden också är viktigt att den misstänkte har ett biträde vid åtalsuppgörelsen (se GrUU 16/2026 rd).  

Med beaktande av åtalsuppgörelsens nuvarande tillämpningsområde och vilka skyddsintressen de brott som har lämnats utanför detta område riktar sig mot kan man också anföra kritiska synpunkter på att grovt rån och grov människohandel fogas till tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse. Samtidigt verkar vissa typer av grova rån, såsom värdetransportrån, liksom vissa fall av grov människohandel, såsom fall med koppling till bärplockning, lämpa sig för åtalsuppgörelse och medföra eventuella processekonomiska fördelar (se RP, s. 98). Lagutskottet anser därför att propositionen också till denna del är godtagbar. Utskottet betonar emellertid att när man bedömer om åtalsuppgörelse är befogad i dessa brott ska särskild vikt fästas vid sakens natur i enlighet med 1 kap. 10 § 1 mom. 2 punkten i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) (se även LaUB 5/2014 rd, s. 5/I). 

Åtalsuppgörelse kan tillämpas också när den som misstänks för brott är minderårig. I propositionen har man inte bedömt utvidgningen av tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse till nya brottsrubriceringar ur minderårigas synvinkel. Enligt artikel 3.1 i konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) ska vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, barnets bästa komma i främsta rummet. Kommittén för efterlevnad av konventionen om barnets rättigheter har i sin allmänna kommentar (29.5.2013, CRC/C/GC/14) betonat att bestämmelsen är tillämplig på rättegångar i alla instanser och på alla relevanta förfaranden som rör barn utan några som helst begränsningar (punkt 27). Kommittén har konstaterat att barnets bästa i enskilda beslut ska bedömas och fastställas utifrån det berörda barnets särskilda situation. Bland de personliga omständigheter som ska beaktas vid denna bedömning är bland annat barnets ålder och utvecklingsnivå (se särskilt punkt 48). 

Av propositionen framgår att åtalsuppgörelse har använts mest vid behandlingen av grova ekonomiska brott, och i erkännanderättegångar som gäller dem har de yngsta svarandena åren 2023 och 2024 varit 20—24 år (se RP, s. 20 och 63). År 2023 dömdes sammanlagt sju 15—17-åringar för grovt narkotikabrott, medan antalet dömda totalt var 566. Av de dömda var 1,24 procent således 15—17-åringar. För grov människohandel dömdes däremot inte en enda 15—17‑åring det året. Grova rån begicks samma år mest av 18—20‑åringar (26 %) och näst mest av 15—17‑åringar (20 %). Också brottsoffren i rånbrott tycks utifrån statistiken koncentreras till relativt unga åldersgrupper, medan största delen av offren för människohandelsbrott 2023 var i åldern 21—49 år (77 %) (s. 64).  

Lagutskottet har av företrädare för polisen, åklagarna och domstolarna begärt information om tillämpningen av åtalsuppgörelse på minderåriga samt en bedömning av vilka konsekvenser den föreslagna utvidgningen av åtalsuppgörelse kan ha med tanke på barnets bästa. Enligt utredning till utskottet känner de ovannämnda parterna inte till några fall där åtalsuppgörelse skulle ha förts med en minderårig svarande eller målsägande. Åtalsuppgörelse ses dock som en positiv möjlighet också för minderåriga parter.  

Mot bakgrund av erhållen utredning förefaller det osannolikt att de föreslagna utvidgningarna av tillämpningsområdet skulle öka antalet minderåriga misstänkta och svarande eller målsägande i åtalsuppgörelse. Särskild uppmärksamhet är det dock med tanke på de ovannämnda statistiska uppgifterna befogat att ägna åt rånbrott, där minderåriga förekommer både bland dömda och bland brottsoffer. Utskottet betonar att om åtalsuppgörelse övervägs i fråga om en minderårig misstänkt eller svarande, ska myndigheterna se till att barnets bästa och den särskilda sårbarhet som följer av den minderåriga misstänktes eller svarandens samt målsägandens unga ålder beaktas när åtalsuppgörelse övervägs. Eftersom det enligt uppgift i ljuset av forskningsrön är större risk att unga misstänkta än vuxna misstänkta gör falska erkännanden, ska polisen i förundersökningen av brott som misstänks ha begåtts av unga i tillräcklig utsträckning utreda lockande, påtryckning eller tvingande till brottslig verksamhet. Man ska således inte alltför mycket stödja sig på den unges erkännande när beslut fattas om att inleda åtalsuppgörelse. Polisen ska inte heller föreslå åklagaren att använda åtalsuppgörelse i ett brottmål, om man inte har bedömt att brottets rekvisit och den bevisning som stöder dem lämpar sig för förfarandet med åtalsuppgörelse, att förfarandet främjar barnets bästa och dessutom att målsägandens rättsskydd tryggas i förfarandet. En minderårig misstänkt eller svarande ska dessutom alltid förordnas ett biträde (1 kap. 10 a § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål). 

Förhandlingar om samfundsbot och tilläggspåföljder

I propositionen föreslås det att man i åtalsuppgörelse i fortsättningen också ska kunna överlägga om samfundsbot och näringsförbud samt om vinning av brott i en situation där åklagarens yrkande på den ekonomiska vinningen av ett brott överstiger målsägandens skadeståndsyrkande. Det innebär att en fysisk person kan få lindring inte bara av den straffrättsliga påföljden, utan också av tilläggspåföljden. Det föreslås också att förhandlingar ska kunna föras om samfundsbot.  

Grundlagsutskottet har inte ansett att de föreslagna bestämmelserna om nya överläggningsmöjligheter är problematiska med avseende på 21 § 2 mom. i grundlagen eller Finlands internationella människorättsförpliktelser (se GrUU 16/2026 rd). Även om den lindring som den nu föreslagna regleringen möjliggör kan vara betydande, blir enligt grundlagsutskottet skillnaden mellan det straff som döms ut vid en vanlig rättegång och det straff som döms ut vid åtalsuppgörelse inte oskäligt stor, och lindringen kan inte anses otillbörligt pressa en person att erkänna brottet och samtycka till erkännanderättegång. 

Lagutskottet konstaterar att den föreslagna regleringen om överläggning om vinning av brott innebär ett undantag från förbudet mot obehörig vinst, vilket kan anses vara principiellt problematiskt. I propositionen har detta dock identifierats, och där har man på ett ändamålsenligt och grundligt sätt bedömt både omständigheter som talar för överläggning om vinning av brott och omständigheter som talar det (se RP, s. 35—40 och 54). Sammantaget har lagutskottet beslutat förorda den föreslagna ändringen också till denna del.  

När det gäller näringsförbud betonar lagutskottet att åklagaren är skyldig att beakta förbudets syfte och karaktär av säkringsåtgärd. Utskottet anser att erkännandet ska visa att gärningsmannen förhåller sig seriöst till att lagen ska iakttas i näringsverksamhet och att han eller hon i fortsättningen är beredd att agera så att förtroendet för att näringsverksamheten bedrivs på behörigt sätt inte rubbas. Om överläggning om näringsförbud och avvikande från förbudet sannolikt leder till att den som driver rörelse fortsätter sitt otillbörliga och skadliga förfarande, finns det inte förutsättningar för överläggning om näringsförbud (se RP, s. 88—89). 

Rättegångens offentlighet

Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande att propositionen inte särskilt bedömer hur offentligheten för allmänheten förverkligas vid erkännanderättegångar. Enligt grundlagsutskottet vore det motiverat att lagutskottet i detta hänseende bedömer hur det skulle vara möjligt att påverka i synnerhet praxis när det gäller sekretessen för förundersökningsmaterial, så att allmänheten i så vid omfattning som möjligt ska kunna få tillgång till det förundersökningsmaterial som ligger till grund för en erkännanderättegång (se GrUU 16/2026 rd). 

Lagutskottet konstaterar att det i propositionen föreslås påföljdsståndpunkterna ska bli mer informativa när det gäller såväl åklagaren som domstolen, vilket tjänar offentlighetsprincipen och gör förfarandet mer öppet (s. 114). I övrigt föreslås det inga ändringar i offentligheten vid åtalsuppgörelse eller erkännanderättegång i propositionen. Vid erkännanderättegången iakttas i övrigt vad som föreskrivs om behandling av brottmål (5 b kap. 6 § i lagen om rättegång i brottmål). Hit hör också bestämmelserna om offentlighet vid rättegång till den del de gäller brottmål. Allmänheten har möjlighet att följa en erkännanderättegång och begära rättegångshandlingar på samma sätt som i en vanlig straffprocess.  

Bestämmelser om rättegångshandlingars offentlighet och sekretess finns i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). Enligt den lagen blir en rättegångshandling som lämnats in till en domstol vid ett annat förfarande än skriftligt förfarande offentlig i första instans när ärendet har tagits upp vid muntlig förhandling. Dessutom innehåller lagen bestämmelser om sekretessbelagda rättegångshandlingar och om möjligheten att under vissa förutsättningar bestämma att en handling ska hållas hemlig, om den innehåller sekretessbelagd information enligt någon annan lag, såsom lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen, 621/1999).  

Förundersökningsmaterialet är under förundersökningen i regel sekretessbelagt för att skydda undersökningen samt parter och utomstående. Materialet blir offentligt när saken har varit föremål för behandling i domstol eller när undersökningen avslutas, men en del uppgifter, såsom uppgifter som gäller skyddet för privatlivet, kan fortfarande med stöd av lag eller domstolens beslut förbli sekretessbelagda.  

Enligt uppgifter till lagutskottet pågår det ett projekt för uppdatering av offentlighetslagen vid justitieministeriet. I samband med projektet bedöms också behovet av att ändra sekretessgrunderna i offentlighetslagen. Samtidigt bör man beakta de anmärkningar som grundlagsutskottet framfört.  

Ikraftträdande och uppföljning

Enligt propositionen avses de föreslagna lagarna träda i kraft den 1 juni 2026, men enligt uppgifter till utskottet är det av de samordningsskäl som framgår av detaljmotiveringen motiverat att skjuta upp ikraftträdandet till september 2026. 

Lagutskottet anser att införandet av tre nya brottsrubriceringar i tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse och de nya överläggningsmöjligheterna i fråga om påföljder sammantaget innebär en relativt snäv utvidgning av tillämpningsområdet. Den föreslagna regleringen kommer därför sannolikt inte att ha några betydande konsekvenser för användningen av åtalsuppgörelse och därmed inte heller för de processekonomiska fördelarna och kostnadsbesparingarna. Konsekvenserna av ändringen bör därför följas noggrant. Det är också befogat att ge akt på vilka konsekvenser en utvidgning av åtalsuppgörelse har för minderåriga misstänkta och svarande samt för brottsoffrets ställning. Också grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen att det är viktigt att statsrådet noga följer konsekvenserna av den nu föreslagna regleringen (GrUU 16/2026 rd).