I Finland har fattigdomen ökat och förvärrats under de senaste åren i synnerhet genom regeringen Orpos misslyckade sysselsättningspolitik och omfattande nedskärningar i den sociala tryggheten. Fattigdomen återspeglas bland annat i ökande bostadslöshet, överskuldsättning och behov av mathjälp samt i att det blir allt vanligare med psykisk ohälsa i barnfamiljer. Försörjningssvårigheterna berör i allt större utsträckning även förvärvsarbetande och småföretagare som tidigare har kunnat försörja sig genom sitt arbete. 

Regeringen Orpos åtgärder har ökat fattigdomen betydligt och alla konsekvenser syns ännu inte i statistiken fram till 2024. Enligt Statistikcentralen levde 958 000 personer, det vill säga 17,3 procent av befolkningen, år 2024 under risk för fattigdom eller social utestängning. År 2025 hörde 8,9 procent av befolkningen till hushåll som hade svårt att få inkomsterna att räcka till för de nödvändiga utgifterna. Andelen har ökat betydligt sedan 2023, då den var 7,5 procent. Antalet låginkomsttagare uppgick 2024 till sammanlagt 750 000 — hela 51 000 fler än 2023. Försörjningssvårigheterna ökade särskilt bland ensamförsörjarfamiljer, där hela 22,8 procent levde med försörjningssvårigheter. 

Allt fler barn växer upp i fattigdom i Finland. Antalet barn i låginkomstfamiljer beräknas öka med cirka 31 000 till följd av nedskärningarna. Fattigdomen i barnfamiljer syns till exempel i lägre delaktighet och svagare inlärningsresultat än genomsnittet och i värsta fall i brist på tillräcklig näring. Av barnen i låginkomstfamiljer upplever 19 procent att de inte får tillräckligt med mat hemma. I Finland stärks också det fenomen som forskarna har betecknat som livsmedelsosäkerhet, det vill säga till exempel situationer där en förälder låter bli att äta för att barnet ska få mat. När fattigdomen i barnfamiljer ökar finns också en risk för ökad generationsöverskridande marginalisering, vilket på lång sikt kan försvaga samhällets sociala och ekonomiska hållbarhet. 

Fattigdomskrisen har förvärrats särskilt av regeringens nedskärningar 2024—2025 i utkomstskyddet för arbetslösa, det allmänna bostadsbidraget, utkomststödet och den övriga sociala tryggheten. Enligt en färsk uppskattning från SOSTE kommer antalet låginkomsttagare att öka med ytterligare cirka 26 000 personer under de kommande åren, om inga korrigerande åtgärder vidtas. 

Arbetslösheten i Finland har stigit till rekordnivåer för 2000-talet och även till den högsta nivån inom EU, det vill säga 10,5 procent. Regeringens sysselsättningspolitik har misslyckats katastrofalt. Till exempel slopandet av det skyddade beloppet i anknytning till utkomstskyddet för arbetslösa, det allmänna bostadsbidraget och utkomststödet har försvagat incitamenten att ta emot deltidsarbete eller kortvarigt arbete. Regeringens åtgärder för att minska den kraftigt ökande ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten har varit otillräckliga. Enligt den senaste Ungdomsbarometern hade sju av tio unga upplevt press i samband med att få arbete. 

Bostadslösheten har ökat under åren 2024—2025 efter mer än tio år av nedgång. Nedskärningarna i den sociala tryggheten, den ökade arbetslösheten och de stigande levnadskostnaderna gör det svårare att klara av boendeutgifterna. Nedmonteringen av produktionen av bostäder till rimligt pris förvärrar situationen ytterligare och förlänger också krisen inom byggbranschen. Särskilt till följd av nedskärningarna i det allmänna bostadsbidraget utgör personer som har jobb numera i allt högre grad en ny grupp som riskerar hemlöshet. 

Också överskuldsättningen ökar snabbt i Finland. Det sammanlagda antalet gäldenärer i utsökning översteg år 2025 för första gången gränsen på 600 000 gäldenärer, och ökningen jämfört med föregående år var 3,7 procent. Regeringen har ökat sjukkostnaderna genom att höja klientavgifterna inom social- och hälsovårdstjänsterna och läkemedelskostnaderna. Människornas svåra situation fördjupas också av nedskärningarna i tjänster och organisationer som stärker delaktigheten i samhället och erbjuder stöd till dem som löper risk för utslagning. 

Regeringen Orpo har systematiskt strävat efter att försvaga arbetstagarnas ställning, vilket innebär att osäkerheten i arbetslivet och fattigdomen bland förvärvsarbetande riskerar att öka. Exempelvis förslaget om att arbetsavtal ingås för viss tid utan grundad anledning kan enligt konsekvensbedömningarna minska arbetsinkomsternas andel av bruttonationalprodukten, när löntagarnas förhandlingsposition i fråga om anställningsvillkoren försämras. Den föreslagna ändringen hotar att försvaga i synnerhet kvinnornas ställning, liksom många andra av regeringens åtgärder inom arbetslivet. Utöver kvinnor riktar sig försämringarna i arbetslivet särskilt mot så kallade arbetarbranscher, där bland annat en utvidgning av den lokala avtalsfriheten utan stärkta rättigheter för arbetstagarna hotar att pressa ned lönerna. 

Fattigdomen i Finland har under 2020-talet delvis också ökat på grund av yttre faktorer, såsom pandemin, kriget i Ukraina och energikrisen. För närvarande hotar också Trumps aggressiva utrikespolitik att höja levnadskostnaderna för finländarna. 

Ökningen av levnadskostnaderna drabbar särskilt hårt de låginkomsttagare som också i oproportionerligt hög grad har påverkats av regeringens nedskärningar. I detta läge måste regeringen vara beredd att stödja särskilt låginkomsttagare och ompröva sin ekonomiska politik. Energikrisen har kraftigt höjt hushållens levnadskostnader och försvårat situationen särskilt för låginkomsttagare. Detta understryker behovet av att stärka energisystemets hållbarhet och minska det prisvolatila beroendet av fossil energi. 

Utöver den svaga klimatpolitiken har också regeringens skattepolitik varit misslyckad och orättvis. De största skattesänkningarna har riktats till höginkomsttagare, samtidigt som beskattningen för många vanliga löntagare till och med har skärpts under innevarande år. Nästa år planerar regeringen att lägga över 800 miljoner euro på en ineffektiv sänkning av samfundsskatten. 

Den ökande ojämlikheten och fattigdomen i Finland försvagar tilliten, sammanhållningen och den övergripande säkerheten. Därför bör vi måna om alla finländare när priserna och levnadskostnaderna stiger. Förebyggande av fattigdom och marginalisering samt satsningar på utbildning är också en förnuftig ekonomisk politik som främjar sysselsättningen och bidrar till att dämpa kostnaderna för social- och hälsovården.