Bakgrund till reformen av livsmedelsmarknadslagen

Syftet med propositionen är att främja en fungerande livsmedelsmarknad genom att förbättra skyddet för den svagare parten på livsmedelsmarknaden samt i synnerhet ställningen som avtalspart för leverantörer som säljer jordbruksprodukter och livsmedel. I propositionen föreslås det flera ändringar i livsmedelsmarknadslagen för att ingripa i vissa avtalsvillkor och viss avtalspraxis på livsmedelsmarknaden som konstaterats vara problematiska. Jord- och skogsbruksutskottet går nedan närmare in på de viktigaste föreslagna ändringarna i livsmedelsmarknadslagen. Vidare föreslås det att lagen om rättegång i marknadsdomstolen ändras så att livsmedelsmarknadsombudsmannen hos marknadsdomstolen kan ansöka om att köparen meddelas förbud mot att fortsätta att tillämpa avtalsvillkor eller avtalspraxis som är oskäliga för sådana leverantörer som har en svagare förhandlingsposition. Sammantaget sett anser jord- och skogsbruksutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med vissa ändringar.  

Beredningen av den aktuella propositionen har ett nära samband med de riktlinjer i regeringsprogrammet som syftar till att öka livsmedelsexporten och utveckla primärproducentens ställning och balansen inom hela livsmedelskedjan i en rättvisare riktning än i nuläget. I regeringsprogrammet hänvisas det i fråga om dessa riktlinjer till förslagen från den parlamentariska gruppen för bedömning av jordbrukets resultat- och utvecklingsutsikter som avslutade sitt arbete i slutet av förra valperioden. Den nuvarande regeringen har också förbundit sig till förslagen. Ett mer omfattande syfte med de nationella regleringsprojekten relaterade till livsmedelsmarknaden är att trygga verksamhetsförutsättningarna för jordbruket och livsmedelsproduktionen i Finland. Den finländska landsbygden och livsmedelsindustrin behöver reformer som stärker företagens och primärproducenternas verksamhetsmöjligheter och bidrar till att bevara den inhemska livsmedelsproduktionen och i sista hand försörjningsberedskapen. 

För att genomföra skrivningarna i regeringsprogrammet tillsatte jord- och skogsbruksministeriet ett lagstiftningsprojekt. De ändringar i livsmedelsmarknadslagen som bereddes under projektets första fas trädde i kraft vid ingången av 2025. Vid behandlingen av lagstiftningsändringarna under den första fasen betonade jord- och skogsbruksutskottet att för att regeringsprogrammets politiska mål ska nås krävs det mer övergripande ändringar i livsmedelsmarknadslagen och utskottet påskyndade beredningen av dem (JsUB 11/2024 rd — RP 84/2024 rd). Den aktuella propositionen utgör projektets andra fas, och jord- och skogsbruksutskottet anser det vara viktigt att dessa mer omfattande ändringar i livsmedelsmarknadslagen som utskottet förutsätter också kan sättas i kraft så snart som möjligt. 

Syftet med livsmedelsmarknadslagen är att främja livsmedelsmarknadens funktion och trygga ställningen för de aktörer som har den svagare ställningen i livsmedelskedjan. Livsmedelsmarknadslagen har ett nära samband med EU-rätten, särskilt med EU:s direktiv (EU) 2019/633 om otillbörliga handelsmetoder mellan företag i jordbruks- och livsmedelskedjan. Direktivet genomfördes nationellt genom ändringar i livsmedelsmarknadslagen 2021. Enligt kommissionens arbetsprogram ska en översyn av direktivet om otillbörliga handelsmetoder offentliggöras under 2026. Översynen leder sannolikt till ett behov av att till vissa delar på nytt se över den nationella lagstiftningen under de kommande åren. Då är det viktigt att också beakta erfarenheterna av genomförandet av de nu aktuella lagändringarna. Jord- och skogsbruksutskottet anser dock att den befintliga EU-regleringen och revideringen av den inte undanröjer behovet av nationell reglering av livsmedelsmarknaden.  

Jord- och skogsbruksutskottet har fått utlåtanden av ekonomiutskottet och grundlagsutskottet och beaktat det som sägs i utlåtandena på det sätt som beskrivs nedan i detta betänkande. Ekonomiutskottet ställer sig i sitt utlåtande (EkUU 17/2026 rd) bakom propositionens syfte att förbättra ställningen för de aktörer som har den svagaste ställningen i livsmedelskedjan och anser att förslagen i huvudsak är motiverade. Som också ekonomiutskottet beskriver i sitt utlåtande är dagligvaruhandeln i Finland internationellt sett exceptionellt koncentrerad. De tre största aktörerna har en sammanlagd marknadsandel på över 90 procent. Den sammanlagda marknadsandelen för de två största aktörerna är mer än 80 procent. I Finland finns det för sin del omkring 2 600 livsmedelsindustriföretag, och största delen av företagen är små och medelstora företag. Det finns cirka 40 000 jordbruks- och trädgårdsföretag i Finland och familjejordbruk utgör cirka 84 procent av företagen. Den koncentrerade handelns motpart i livsmedelskedjans förhandlingar är således en kvantitativt sett större och mer splittrad grupp av producenter och industriella aktörer.  

Handelns koncentrerade struktur skapar en oligopolistisk marknadsstruktur och innebär att livsmedelsleverantörerna, alltså aktörerna inom livsmedelsindustrin och primärproducenterna, i praktiken är beroende av några få aktörer för att få sina produkter till salu i butikerna. De stora handelsaktörerna har en mycket betydande förhandlingsposition i förhållande till andra aktörer i livsmedelskedjan. Som motvikt kan jordbruksproducenterna organisera sig som producentorganisationer som kan avvika från EU:s konkurrenslagstiftning till exempel så att medlemmarna kan avtala om priser och produktionsvolymer. Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att partimarknaden för dagligvaruhandeln i Finland har integrerats i centralhandelns egen verksamhet. Det medför effektivitetsvinster att partihandeln och logistiken är starkt integrerade, men samtidigt blir det svårt för nya kedjor inom detaljhandeln att komma in på marknaden. Ekonomiutskottet konstaterar i sitt utlåtande till jord- och skogsbruksutskottet (EkUU 17/2026 rd) att sådana bestämmelser som föreslås i propositionen och reglerar aktörernas beteende endast i begränsad utsträckning kan påverka de problem som lyfts fram i propositionen och som i stor utsträckning har att göra med livsmedelskedjans struktur. Jord- och skogsbruksutskottet anser att reformen av livsmedelsmarknadslagen trots det som sägs ovan är ett viktigt steg i rätt riktning och kan bidra till att förbättra marknadens funktion.  

Presumtion för repressalier vid kommersiella repressalier

Livsmedelsmarknadsombudsmannen har i sin verksamhet observerat att man inte vågar framställa egentliga begäranden om åtgärder angående köpare som ägnar sig åt handelsmetoder som är förbjudna enligt lag, av oro för att affärsrelationer ska brytas. I propositionen föreslås det att efterlevnaden av de paragrafer som stiftats för att skydda leverantörer förbättras genom att det införs en presumtion för repressalier vid kommersiella repressalier (2 e §). Kommersiella repressalier som köpare riktar mot sina leverantörer som utövar sina avtalsenliga och juridiska rättigheter är redan nu förbjudna. Det kan vara fråga om repressalier som strider mot förbudet till exempel i en situation där köparen avlistar en viss leverantörs produkter eller upphör med marknadsföringen av dem till följd av att leverantören anmäler köparens misstänkta lagstridiga förfarande till en myndighet eller anhängiggör en tvist om ett avtal med köparen vid domstol.  

En presumtion för repressalier kan enligt propositionen anses uppstå om det finns utredning i ärendet om att leverantören har utövat sina avtalsenliga eller lagstadgade rättigheter, hänskjutit ärendet till myndigheterna eller samarbetat med myndigheterna och köparens handlingar som är till nackdel för leverantören och som kan anses vara repressalier har tidsmässigt samband med leverantörens ovannämnda handlingar. Om livsmedelsmarknadsombudsmannen eller domstolen vid behandlingen av ett ärende utifrån de omständigheter som framförts kan anta att köparen har vidtagit eller hotat att vidta kommersiella repressalier, ska köparen för att upphäva denna presumtion visa att köparen inte har överträtt förbudet mot kommersiella repressalier. Enligt uppgift till utskottet behövs den föreslagna bestämmelsen om presumtion för repressalier och det anses att bestämmelsen sporrar köparna att säkerställa att det finns en godtagbar grund för att avlista produkter, minska beställningsvolymerna eller till exempel stoppa marknadsföringen av produkter från en leverantör som åberopat sitt rättsskydd eller samarbetat med myndigheterna, och att grunden också kan verifieras i efterhand. Bestämmelsen anses å andra sidan vara exceptionell med tanke på rättssystemet och det har framförts kritik mot den, eftersom den har ansetts öka köparnas administrativa börda. 

Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att presumtionen för repressalier är mycket exceptionell reglering och att dess tillämpningsområde därför bör vara begränsat till de situationer där det kan anses var nödvändigt för att förbättra rättsskyddet för den svagare parten. Förbudet mot kommersiella repressalier i den gällande lagen gäller allmänt situationer där leverantören utövar sina avtalsenliga eller juridiska rättigheter. Den föreslagna nya presumtionen för repressalier gäller endast noggrant avgränsade situationer där en försämring av villkoren för affärsrelationen eller avslutandet av affärsrelationen tidsmässigt har föregåtts av myndighetskontakt från leverantörens sida, såsom en begäran om åtgärder till livsmedelsmarknadsombudsmannen, eller anhängiggörandet av ett ärande vid domstol. Det är således nödvändigt att samla in den dokumentation som behövs för att motbevisa presumtionen endast i de begränsade situationer som beskrivs i propositionen och där köparen har fått kännedom om att en enskild leverantör har kontaktat myndigheten på det sätt som avses ovan och där köparen efter en relativt kort tidsperiod har beslutat att till exempel minska beställningsvolymerna för leverantörens produkter eller helt avlista dem. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande till jord- och skogsbruksutskottet (GrUU 29/2026 rd) att det i den föreslagna regleringen om presumtion för repressalier uttryckligen utesluts att presumtionen tillämpas på offentlig varning och påförande av livsmedelsmarknadspåföljdsavgift. Grundlagsutskottet anser att regleringen således inte är problematisk med tanke på oskuldspresumtionen. Grundlagsutskottets tolkningspraxis i fråga om bevisbördan hindrar inte heller i övrigt den föreslagna regleringen. Grundlagsutskottet fäster dock med tanke på god lagstiftningssed uppmärksamhet vid att den reglering som föreslås avviker från bestämmelserna om utredningsskyldighet i 31 § i förvaltningslagen och utredning av ärenden i 37 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Grundlagsutskottet betonar en mycket återhållsam inställning till avvikelse från bestämmelserna i de allmänna lagarna. För att beakta grundlagsutskottets utlåtande föreslår jord- och skogsbruksutskottet ett tillägg till 2 e § om kommersiella repressalier, för att förtydliga särskilt regleringens förhållande till de allmänna lagarnas bestämmelser om anhängiggörande av ett ärende. 

Påbörjande av förhandlingar på grund av exceptionella omständigheter

I propositionen föreslås det att det till livsmedelsmarknadslagen fogas en bestämmelse om den starkare avtalspartens skyldighet att omförhandla avtalets innehåll med den svagare parten på den senares begäran på grund av exceptionella förhållanden (3 a §). Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att livsmedelskedjan i början av 2020-talet drabbades av en aldrig tidigare skådad kostnadskris som berodde på flera yttre faktorer och på att de gällande avtalen var oflexibla. Kostnaderna för matproduktionen består inte bara av råvarorna utan också av andra insatsvaror som reagerar mycket snabbt på olika kriser. I synnerhet primärproducenterna är mer utsatta än andra aktörer i livsmedelskedjan för förändringar på den internationella marknaden och de saknar ofta möjlighet att påverka marknadspriserna. Avtalen i livsmedelskedjan har i allmänhet inte varit tillräckligt flexibla i förhållande till kostnadsförändringarna, vilket har gjort det svårare att föra vidare kostnadsökningarna till de följande länkarna i kedjan.  

Livsmedelsmarknadslagen tillämpas i princip också på sådan offentlig upphandling som avses i lagen om offentlig upphandling, det vill säga upphandlingslagen, men på ändring av upphandlingskontrakt som gäller offentlig livsmedelsupphandling under kontraktsperioden tillämpas i första hand 136 § i upphandlingslagen. Jord- och skogsbruksutskottet har i sitt utlåtande om regeringens proposition med förslag till ändring av upphandlingslagen (JsUU 11/2026 rd — RP 2/2026 rd) konstaterat att de långa avtalsperioderna och de stelbenta avtalsvillkoren, som är typiska i synnerhet för offentlig upphandling, har påverkat livsmedelsmarknaden negativt under kostnadskrisen. Jord- och skogsbruksutskottet har ansett att det med tanke på livsmedelsmarknaden är ytterst viktigt att förutsättningarna för att ändra upphandlingskontraktet under kontraktsperioden förtydligas och betonat i fråga om ändringen av 136 § i upphandlingslagen särskilt livsmedelsmarknadsombudsmannens rekommendation att inkludera ett villkor om prisjustering i upphandlingskontrakt. Det är viktigt att det i både upphandlingslagen och livsmedelsmarknadslagen föreskrivs om inledande av förhandlingar på grund av exceptionella omständigheter och att det på så sätt blir möjligt att reagera på plötsliga och överraskande kostnadschocker. 

Enligt uppgift till jord- och skogsbruksutskottet är det motiverat att exceptionella omständigheter bedöms på ett övergripande sätt i stället för att till exempel indextal som beskriver endast vissa enskilda kostnadsnivåer används som indikation för uppkomsten av förhandlingsskyldighet. Det är fråga om sådana exceptionella omständigheter som avses i bestämmelsen till exempel när en omfattande kostnadsökning börjar från energimarknaden. Jord- och skogsbruksutskottet betonar att det till stöd för genomförandet av bestämmelsen om att inleda förhandlingar i fortsättningen är viktigt att satsa på att det finns tillräckligt täckande, objektiv och öppen statistisk information om marknadsläget för alla marknadsaktörer på lika villkor. Som det konstateras i propositionen garanterar den föreslagna bestämmelsen dock inte i sig att förhandlingarna leder till att avtalet ändras, eftersom det även i fortsättningen är frivilligt att ändra villkoren. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan ge rekommendationer om tillämpningen av bestämmelsen och vid behov eftersträva en uppgörelse i godo vid förhandlingarna med hjälp av de ovan beskrivna statistiska uppgifterna om marknaden. 

I vissa fall används i synnerhet vid handel med spannmål, oljeväxter och proteingrödor så kallade terminskontrakt som ett verktyg för riskhantering och för att fördela risken mellan köparen och säljaren. Sådana avtal ligger i båda parters intresse. Leverantören säkrar försäljningen av sin skörd till ett visst pris genom ett bindande avtal. Köparen säkerställer å sin sida tillgången till skörd av en viss kvalitet under hela året till ett i förväg avtalat pris. I propositionen föreslås det att tillämpningsområdet för bestämmelsen om att inleda förhandlingar avgränsas så att bestämmelsen inte tillämpas på terminskontrakt av det slag som nämns ovan. Jord- och skogsbruksutskottet anser att denna avgränsning av bestämmelsens tillämpningsområde är motiverad och välkommen. 

Förbud mot att kräva vissa uppgifter

Information har en allt större betydelse för framgångsrik näringsverksamhet på livsmedelsmarknaden liksom i näringsverksamhet överlag. Utöver marknadsinformation finns det allt mer information om hållbarhet och spårbarhet i livsmedelskedjan. Både EU-lagstiftning och i olika frivilliga certifikat förutsätter att informationen samlas in. I livsmedelskedjan kan leverantörerna dock också ställas sådana oskäligt tunga och detaljerade informationskrav som inte har något samband med försäljningen av produkterna eller verifieringen av hållbarheten. Det är redan med stöd av den gällande lagen om företagshemligheter förbjudet att obehörigen anskaffa, utnyttja och röja företagshemligheter. I propositionen föreslås det att de gällande bestämmelserna i livsmedelsmarknadslagen kompletteras i fråga om livsmedelskedjan så att köparna i fortsättningen inte kan kräva att leverantören lämnar information om tekniska anvisningar, receptsystem, kostnadsstruktur eller produktionssätt utan godtagbart syfte (4 b §). Köparna är skyldiga att redan när ett avtal upprättas motivera varför de uppgifter som begärs av leverantörerna är nödvändiga för köparen. Skyddet för uppgifter som gäller affärsverksamhet stärks också genom att det förbjuds att sådana uppgifter används för andra ändamål än de som uppgetts. 

Enligt uppgifter till jord- och skogsbruksutskottet anses det viktigt att företagens företagshemligheter skyddas även i situationer där reglering relaterad till ansvarsfullhet kräver att stora butikskedjor säkerställer ansvarsfulla metoder i hela värdekedjan. Handlingar som verifierar företagens ansvarsfulla verksamhetssätt kan till exempel innehålla uppgifter om priser på råvaror och produkter samt affärshemligheter som hänför sig till samarbetspartner. På livsmedelsmarknaden kopieras framgångsrika produktinnovationer ofta snabbt, och det är svårt att förhindra lansering av de kopierade produkterna på marknaden. Livsmedelsmarknadsombudsmannen har därför betonat att det i all reglering och avtalsverksamhet som gäller data är viktigt att trygga informationsproducentens och informationsägarens rättigheter. Äganderätten till data är också i väsentlig grad kopplad till lagen om tillsyn över förvaltningen och delningen av data (1148/2025), som trädde i kraft vid ingången av 2026, och till den bakomliggande EU-lagstiftningen. Jord- och skogsbruksutskottet anser det vara viktigt att tillämpningen av den nya lagstiftningen om ägande och användning av data och dess förhållande till bestämmelserna i livsmedelsmarknadslagen följs noggrant och att man utifrån erfarenheterna av tillämpningen av lagstiftningen också bedömer behovet av att utveckla regleringen. 

Handelns egna varumärken och förslag till bestämmelser om dem

I sitt betänkande om den första fasen av reformen av livsmedelsmarknadslagen ansåg jord- och skogsbruksutskottet det vara viktigt att man i lagstiftningsprojektets andra fas beaktar utredningar och regleringsbehov som hänför sig till handelns egna varumärken, det vill säga så kallade Private Label- eller PL-produkter (JsUB 11/2024 rd — RP 84/2024 rd). Konkurrens- och konsumentverket har i en undersökning om förhandlingarna om partipriser mellan handeln och livsmedelsindustrin som publicerades i början av 2026, efter den fösta fasen av reformen av livsmedelsmarknadslagen, granskat vilka effekter butikernas egna varumärken har på livsmedelsmarknaden. I propositionen konstateras det att PL-produkterna i Finland redan i över två årtionden har ingått i dagligvaruhandelns sortiment. Produkternas andel av marknaden har ökat sedan början av 2000-talet. Butikernas egna varumärken utgör i Finland cirka 25 procent av de livsmedel som säljs inom detaljhandeln, och deras andel av värdet av den totala försäljningen är mindre än i många andra EU-länder. Det finns dock betydande skillnader mellan olika produktgrupper när det gäller andelen PL-produkter och i enskilda produktgrupper kan andelarna vara betydligt större än den genomsnittliga andelen. Enligt Konkurrens- och konsumentverkets utredning är ställningen för handelns egna varumärken stark inom mjölkprodukter, ägg och kött samt frukt och grönsaker, men däremot mindre i fråga om spannmålsprodukter och bröd. 

Jord- och skogsbruksutskottet anser i enlighet med det som sägs i propositionen att PL-produkter är ett mångdimensionellt fenomen med både positiva och negativa konsekvenser för marknader, konsumenter och innovationer. Som det beskrivs i propositionen har tillverkning av PL-produkter gett många aktörer tillväxt, ökat produktionskapaciteten, främjat utvecklingen av kvalitetshanteringsprocesser samt ökat affärsverksamhetens förutsebarhet och investeringsbenägenhet. Tillverkning av handelns egna märken har i vissa fall gjort det möjligt för företag att expandera exporten och fördjupa partnerskapet med butikskedjor. Restauranger och måltidstjänster använder en hel del PL-produkter i sina måltider. Också till exempel på den ekologiska marknaden har handelns egna märken en stor roll. Inom dagligvaruhandeln i Finland har produkterna från handelns egna märken gjort de ekologiska produkterna synligare och mer tillgängliga.  

Enligt Konkurrens- och konsumentverkets forskningsrapport påverkar handelns egna varumärken primärproducenterna på två olika sätt. Å ena sidan strävar detaljhandeln efter att förhandla fram så låga inköpspriser som möjligt för sina produkter, å andra sidan strävar tillverkarna av märkesprodukter efter att sänka sina råvarukostnader för att hållas konkurrenskraftiga i förhållande till PL-produkterna. På grund av strukturen på livsmedelsmarknaden i Finland, där detaljhandeln är koncentrerad till två stora kedjor, inverkar till och med små förändringar i marknadsandelarna för PL-produkter i förhållande till märkesprodukter negativt på lönsamheten för företagen inom livsmedelsindustrin och indirekt på deras betalningsförmåga gentemot producenterna. Med tanke på en effektiv konkurrens och konsumenternas valfrihet är det viktigt att konkurrensen mellan PL-produkter och märkesprodukter sker på lika villkor.  

Regeringen föreslår nya bestämmelser om PL-produkter (4 c §). Enligt propositionen föreslås det för det första att det till livsmedelsmarknadslagen fogas ett förbud mot att gynna köparens, det vill säga i praktiken handelns, egna varumärken. Enligt bestämmelsen ska köparen, om en leverantör är i svagare ställning än köparen i fråga om förhandlingspositionen, beakta leverantörens intressen i fråga om jordbruksprodukter och livsmedel som leverantören har sålt till köparen, när dessa produkter konkurrerar med sådana jordbruksprodukter eller livsmedel som köparen saluför genom att använda sitt eget märke som kännetecken för dem. Förbudet mot att gynna köparens märke gäller enligt propositionen även att knyta leverantörens leveransavtal till ett avtal om tillverkning av köparens PL-produkt eller leverans av produkter för försäljning som PL-produkter. Köparen får alltså inte kräva att ingåendet av ett leveransavtal eller fortsättningen av beställningar förutsätter att leverantören tillverkar eller levererar produkter som säljs under köparens eget varumärke.  

Jord- och skogsbruksutskottet betonar att det i propositionen inte föreslås att handelns egna varumärken förbjuds eller att användningen av dem begränsas kvantitativt. Handeln kan även i fortsättningen låta tillverka produkter och sälja dem under sitt eget varumärke. Syftet med ändringarna i livsmedelsmarknadslagen är att ingripa endast i sådana verksamhetssätt och sådan verksamhetspraxis i anslutning till PL-produkter som inte kan anses vara skäliga för den svagare parten eller förenliga med god affärssed. Då köparen har en dubbelroll ligger det på grund av konkurrensställningen inte nödvändigtvis i köparens intresse att främja försäljningen av de produkter som köpts från leverantören. Därför är det nödvändigt att föreskriva om ett förbud mot att gynna köparens egna varumärken. Enligt uppgifter till jord- och skogsbruksutskottet kan regleringen av handelns egna varumärken leda till att konsumenternas ställning försämras. Representanter för handeln har också framfört att den nationella regleringen allmänt taget kan styra handelns upphandlingar till importerade livsmedel, om regleringen gällande dem är lättare. Enligt Konkurrens- och konsumentverkets ovannämnda forskningsrapport har de genomsnittliga relativa prismarginalerna för produkter, det vill säga skillnaderna mellan inköps- och försäljningspriser, emellertid ökat i finska dagligvarubutiker under de senaste åren för både PL- och märkesprodukter. Ökningen har varit något större i fråga om PL-produkter än i fråga om märkesprodukter.  

Som det framförs i propositionen har det inte funnits tillgång till exakt, heltäckande och aktuell information från den finländska livsmedelsmarknaden om handelns egna varumärken och om hur olika produkters marknadsandelar har utvecklats. Enligt den arbetsgrupp för utveckling av statistikföringen inom livsmedelskedjan som jord- och skogsbruksministeriet tillsatte år 2024 är det relevant att framöver regelbundet få information om PL-produkternas åtgång enligt produktgrupp i förhållande till märkesprodukter samt om PL-produkternas grad av inhemskt ursprung. Det behövs också information om hur de genomsnittliga prismarginalerna för PL- och märkesprodukter utvecklas för att man ska kunna bedöma betydelsen av handelns egna varumärken och deras inverkan på livsmedelsmarknaden. Jord- och skogsbruksutskottet anser att det med tanke på verkställigheten av lagen och bedömningen av konsekvenserna är nödvändigt att följa PL-produkternas produktgruppsspecifika andel av livsmedelsmarknadens totala försäljning, graden av inhemskt ursprung och de genomsnittliga prismarginalerna samt att publicera information om dessa (Utskottets förslag till uttalande).  

Livsmedelsmarknadsombudsmannens uppgifter och resurser

Livsmedelsmarknadsombudsmannen övervakar att livsmedelsmarknadslagen iakttas. Livsmedelsmarknadsombudsmannen övervakar dessutom avtal och handelsmetoder mellan parterna i livsmedelskedjan med stöd av lagen om reglering av avtalsvillkor mellan näringsidkare och lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. På grund av de nya tillsynsuppgifter som följer av lagändringen kommer arbetsmängden vid livsmedelsmarknadsombudsmannens byrå sannolikt att öka. I ljuset av ombudsmannens årsberättelser ökar antalet begäranden om åtgärder som byrån behandlar och utvecklingen antas fortsätta i samma riktning när lagen blir mer känd och rädslan för repressalier minskar. Jord- och skogsbruksutskottet anser det vara viktigt att livsmedelsmarknadsombudsmannen har tillräckliga resurser för att sköta sina lagstadgade uppgifter. 

En effektiv tillsyn över bestämmelserna förutsätter också konkreta möjligheter att ingripa i lagstridig verksamhet. I livsmedelsmarknadslagen föreskrivs det om livsmedelsmarknadsombudsmannens möjlighet att genom olika metoder ingripa i lagstridig verksamhet. Om livsmedelsmarknadsombudsmannen misstänker en överträdelse av reglering som omfattas av ombudsmannens tillsynsbehörighet, ska ombudsmannen enligt livsmedelsmarknadslagen genom förhandling försöka förmå näringsidkaren att frivilligt avstå från sitt lagstridiga förfarande. Detta är det primära sättet att avgöra överträdelser gällande tillämpningen av livsmedelsmarknadslagen. Livsmedelsmarknadsombudsmannen har rätt att ge en anmärkning och meddela en offentlig varning för ett förbjudet förfarande samt att förbjuda att förfarandet fortsätter eller förnyas och att hos marknadsdomstolen ansöka om att påföljdsavgifter påförs för överträdelser av kraven. Dessa påföljdsbestämmelser i livsmedelsmarknadslagen gäller alltid köparen.  

I propositionen föreslås det inte att de tillsynsmetoder som livsmedelsmarknadsombudsmannen har tillgång till i sin helhet ska kopplas till tillsynen över alla bestämmelser. Det föreslås inte att det till den nya 3 a § om förhandlingsskyldighet fogas administrativa påföljder, eftersom den svagare part som avses i bestämmelsen i vissa situationer också kan vara köparen. Jord- och skogsbruksutskottet anser det motiverat att i enlighet med livsmedelsmarknadsombudsmannens förslag granska livsmedelsmarknadslagens bestämmelser om tillsyn och påföljder och hur bestämmelserna fungerar när man får erfarenheter av den praktiska tillämpningen av de lagändringar som nu behandlas. Samtidigt är det också nödvändigt att granska bestämmelserna om ändringssökande gällande livsmedelsmarknadsombudsmannens beslut och bedöma möjligheten att koncentrera ändringssökandet till marknadsdomstolen.