8.1
Polislagen
4 kap. Teknisk övervakning, rätt att få information och automatiserad insamling av information från öppna källor
6 §.Automatiserad insamling av information från öppna källor. I paragrafen föreskrivs om polisens rätt att på ett automatiserat sätt använda tekniska anordningar, metoder eller programvaror för att söka och övervaka information i och samla in och lagra information från öppna källor, om det behövs för utförande av en uppgift som föreskrivits för polisen (automatiserad insamling av information).
Bestämmelsen möjliggör användning av automatiserade insamlingsenheter för att söka och spara information från öppna källor.
I det allmänna datanätet är det inte möjligt att söka information från öppna källor utan teknik. Användning av tekniska anordningar, metoder eller programvaror, med undantag för automatiserade insamlingsenheter, är i dag tillåten i sökning av information från öppna källor med stöd av sedvanerätten. Bestämmelsen tillämpas inte på inhämtning av information från öppna källor, såsom medier, med tekniska hjälpmedel, eftersom det redan är tillåtet. Till exempel en myndighets kommunikationsenhet som följer upp nyheter om polisen eller automatiserad nyhetssökning eller en tjänstemans sökningar i en webbtjänst för rättsligt material för att upprätthålla sin yrkeskompetens omfattas inte av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.
Den föreslagna bestämmelsen syftar endast till att uttryckligen möjliggöra användning av automatiserade insamlingsenheter för att söka och spara information som polisen behöver för att sköta sina lagstadgade uppgifter.
Begreppet öppen källa definieras inte i paragrafen. På ett allmänt plan avses med informationssökning från en öppen källa insamling av offentligt tillgänglig information. Öppna källor är till exempel litteratur, statistik, kartor, tidningar, publikationer av privatpersoner och myndigheter, myndigheternas offentliga register och databaser, televisions- och radiosändningar riktade till allmänheten samt innehåller i datanät och sociala medier. Det är väsentligt att en person har fogat passivt tillgänglig information i varje informationskälla. Som det konstateras i de allmänna motiveringarna förändras inte status som allmän källa av att åtkomst till en tjänst eller grupp förutsätter registrering eller någon form av godkännande av administratören med sådana uppgifter som inte avslöjar informationsinhämtandets syfte eller aktör.
Enligt bestämmelsen är användning av insamlingsenheter tillåten, om det är nödvändigt för att polisen ska kunna sköta en lagstadgad uppgift. Centrala bestämmelser om polisens uppgifter finns i 1 kap. 1 § i polislagen. Insamlingsenhetens användningsbehov är särskilt kopplat till förebyggande, avslöjande och utredning av brott relaterade till narkotika och andra olagliga substanser eller föremål samt till inhämtande av information om fenomen på olika diskussionsforum och försäljningskanaler i datanät. Genom automatiserad insamling av information från öppna källor insamlas information från allmänna datanät för utföra polisens uppgifter, såsom diskussionsforum eller öppna diskussionsgrupper som anses involvera brottslig verksamhet.
Den automatiserade informationsinsamlingen från öppna källor riktas mot objekt som en polisman identifierat samt diskussioner eller försäljningsannonser i dem. Med hjälp av programbaserade insamlingsenheter är det möjligt att mycket mer effektivt samla in information om objekt i allmänna datanät, till exempel om kamratnätverk där det säljs narkotika, olagliga vapen eller tjänster eller det förekommer människohandel med vuxna personer eller barn eller säljs pornografiska eller våldsamma videoinspelningar av dem. I regel har de programbaserade insamlingssystem som används utvecklats av polisen, även om vissa delar kan skaffas av utomstående aktörer. Skyddspolisen måste i sin tur kunna samla in information i nätmiljöer till exempel om terroristiska aktörer som använder nätmiljöer för propaganda, rekrytering och stöd för verksamheten samt om statliga aktörer som använder nätet som ett påverkansverktyg och för att rekrytera personer för olaglig underrättelseverksamhet och sabotage. Användningen av automatiserade insamlingsenheter är inte AI-assisterad informationsinsamling, utan endast automatisk dokumentation av en på förhand fastställd öppen källa under en viss tidsperiod. Användning av automatiserade insamlingsenheter involverar inte heller automatiserad inriktning av informationssökning, analys av information eller beslutsfattande. Endast insamlingen och sparandet av information sker automatiserat.
Enligt momentet tilldelas befogenheten polisen, med vilken avses polisorganisationen. Eftersom befogenheten inte är begränsad till enskilda polismän, kan uppgifter relaterade till användning av automatiserade insamlingsenheter även utföras av så kallade civila tjänstemän. Civila tjänstemän innehar diverse uppgifter inom polisen, såsom tekniska sakkunniga, analytiker och andra sakkunniga.
7 §. Beslut om automatiserad insamling av information från öppna källor Paragrafen föreskriver om beslut om automatiserad insamling av information från öppna källor.
Enligt paragrafens 1 mom. fattas beslut om i 6 § avsedd automatiserad insamling av information från öppna källor av en polisman som hör till befälet, om det i samband med den automatiserade insamlingen av information samlas in personuppgifter. Om en insamlingsenhet används för underrättelseinhämtning från sådana öppna källor, som inte bedöms involvera personuppgifter behövs inget särskilt beslut om automatiserad insamling av information. På grund av de orsaker som beskrivs ovan i den allmänna motiveringen och motiveringen till 6 § är det inte motiverat att särskilt föreskriva om automatiserad insamling och sparande av information från öppna källor. Under tjänstetid följs den automatiserade insamlingsenhetens verksamhet upp av en polisman, analytiker, teknisk person och chef enligt sin roll och sitt ansvar, men i synnerhet under natten sker den automatiserade insamlingen av information och sparandet av den utan en enskild tjänstemans uppföljning och övervakning i realtid. Bland annat därför är det motiverat att beslut fattas av en polisman som hör till befälet.
Enligt paragrafens 2 mom. får beslut om automatiserad insamling av information från öppna källor fattas för högst tre månader åt gången. Detta säkerställer att även alla förberedelser för insamling av information hinner göras under beslutets giltighetstid.
Enligt paragrafens 3 mom. ska beslut fattas skriftligen. I momentet föreskrivs dessutom om de omständigheter som ska nämnas i beslutet. Enligt 1 punkten i momentet ska den polisman som fattat beslutet och beslutets datum nämnas i beslutet. Enligt 2 punkten i momentet ska den polisenhet som genomför insamlingen av information nämnas i beslutet. Enligt 3 punkten i momentet ska den öppna källa som är föremål för åtgärden nämnas i beslutet. Inriktningen baserar sig i regel på att polisen till exempel redan har underrättelseinformation om att det förekommer brottslig verksamhet i objektet. Om till exempel polisen vet att det i en viss diskussionsgrupp i en direktmeddelandetjänst förekommer narkotika- och vapenhandel får den automatiserade insamlingen av information inte riktas utanför denna diskussionsgrupp utan ett nytt beslut.
Enligt 4 punkten i momentet ska syftet med och behovet av insamling av information för utförandet av ett enskilt uppdrag som avses i 1 kap. 1 § i polislagen nämnas i beslutet. Med syfte avses det eftersträvade och uppnåeliga målet med den planerade verksamheten. Syftet med insamlingen av information kan till exempel vara att förhindra och utreda allvarliga narkotikabrott på en plattform. I beslutet ska dessutom nämnas behovet av insamling av information. Med detta avses att polisen med hjälp av insamlingen av information i ett enskilt uppdrag till exempel kan förhindra eller utreda brott eller skydda den nationella säkerheten. Insamling av information får inte påbörjas, om något behov inte kan antas. Enligt 5 punkten i momentet ska beslutets giltighetstid nämnas i beslutet.
Enligt paragrafens 4 mom. ska insamlingen av information avslutas före utgången av den tid som anges i beslutet, om syftet med inhämtandet av information har nåtts eller om det inte längre i praktiken finns förutsättningar för insamlingen av information för att polisen ska kunna sköta en lagstadgad uppgift. Detta understryker att den automatiserade insamlingen inte får fortsätta en längre tid än vad som är nödvändigt även om beslutet fortfarande skulle vara i kraft. Det är uppenbart att insamlingen ska avslutas senast när beslutets giltighetstid löper ut. Om behovet av att inhämta information fortsätter ska ett nytt beslut om verksamheten fattas. För att säkerställa att inhämtandet av information är motiverat ska insamlingsenhetens verksamhet och det insamlade materialet granskas regelbundet, till exempel minst en gång per vecka. I sista hand ansvarar den polisman som fattat beslutet eller en polisman som hör till befälet för den regelbundna granskningen.
8 §.Skyddande av inhämtandet av information från öppna källor samt beslut om skyddandet. Enligt paragrafens 1 mom. får polisen vid skyddande av i 6 § avsedd automatiserad insamling av information och vid annat inhämtande av information från öppna källor använda falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter för att hemlighålla uppdraget. Uppträdande som någon annan än en tjänsteman inom polisförvaltningen möjliggörs av att falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter kan användas för att inhämta, lagra och insamla information från öppna källor. Endast en tjänsteman kan beviljas skydd och utnyttja det.
Tidsmässigt kan skyddet utnyttjas i stor utsträckning. Utöver att pågående inhämtning av information från öppna källor kan skyddas kan skyddet också användas för att skydda avslutad och kommande inhämtning av information. Skyddet får endast användas för att hemlighålla uppgifter och verksamhet och förhindra att de avslöjas. Information som utnyttjas med stöd av bestämmelsen får inte utan separat beslut utnyttjas i täckoperationer som genomförs i datanät eller förtäckt inhämtande av information.
Enligt paragrafens 2 mom. fattas beslut om skyddande av inhämtandet av information enligt 1 mom. av en polisman som hör till befälet. Det är motiverat att beslut fattas av en polisman som hör till befälet på grund av verksamhetens art. Om avsikten är att utnyttja falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter som avses i denna paragraf i inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen, 5 a kap. i polislagen, föreslagna 5 b kap. i polislagen eller tvångsmedelslagen ska nytt beslut fattas om det.
9 §.Utplåning av information. Enligt paragrafens 1 mom. ska information som inhämtats från öppna källor genom automatiserad insamling av information utplånas utan dröjsmål efter att det framgått att informationen inte behövs för utförande av polisens uppgifter. I momentet föreskrivs om utplåning av andra uppgifter än personuppgifter.
Enligt paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om behandling av personuppgifter i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019). Hänvisningen är informativ. Enligt 5 och 7 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet ska de uppgifter som polisen har erhållit vid utförandet av sina uppgifter utplånas utan dröjsmål efter att det blivit klart att de inte behövs för behandling enligt 5 § 1 mom., 7 § 1 mom. eller 13 § 1 mom.
5 kap.Hemliga metoder för inhämtande av information
3 §.Hemligt inhämtande av information för att avslöja brott. Det föreslås att 5 kap. 3 § ska ändras så att hemliga metoder för inhämtande av information enligt polislagens 5 kap. får enligt föreslagna 1 mom. användas när det gäller att avslöja brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tio år. Brottsrubriceringar för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tio år men som inte ingår i den nuvarande bestämmelsen är folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, tortyr, högförräderi, grovt högförräderi, grov våldtäkt, grovt sexuellt övergrepp mot barn, grov våldtäkt mot barn, dråp, mord, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt rån, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, kapning, grov penningförfalskning, överlöpning, farligt militärt brott och grovt narkotikabrott. Av de nämnda brotten ansvarar skyddspolisen i första hand för avslöjande av spioneri och grovt spioneri med stöd av 10 § i polisförvaltningslagen. På motsvarande sätt är överlöpning och farligt militärt brott militära brott, och det är i första hand den myndighet vid Huvudstaben som sköter brottsbekämpningsuppdrag som ansvarar för avslöjande av dessa brott med stöd av 3 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten (89/2025).
Enligt föreslagna 2 mom. får metoder för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen framöver dessutom användas för att avslöja grov utpressning. Även framöver är det möjligt att använda hemliga metoder för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen för att avslöja alla brott som ingår i paragrafen, men från förteckningen över brottsrubriceringar stryks de brott i lagen (417/2026) för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tio år.
Enligt 5 kap. 1 § 3 mom. i polislagen avses med avslöjande av brott åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts.
Tidsmässigt avslöjas brott efter att det har begåtts. Enligt regeringens proposition RP 224/2010 s. 93 ”är syftet med avslöjande av brott är att få reda på sådana relevanta omständigheter om ett redan begånget brott som kan läggas till grund för att inleda förundersökning, t.ex. om element som ingår i rekvisiten samt om gärningsmannen, gärningstidpunkten och gärningsplatsen. Det är sålunda inte fråga om brottsutredning eftersom förutsättningar för inledande av förundersökning saknas. Det är inte heller fråga om förhindrande av brott, eftersom brottet redan antas ha blivit begånget. Den i momentet angivna tröskeln ”kan antas” är lägre än förundersökningslagens tröskel ”skäl att misstänka”, även om de skillnaderna mellan uttrycken inte är stora. Enligt regeringens proposition kan det vara fråga om en situation där ”man fått tips om att ett brott redan har begåtts men det inte finns någon konkret grund för misstanken och inte heller någon sådan orsak att misstänka brott som avses i den föreslagna förundersökningslagens 3 kap. 3 § 1 mom.”
Enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i polislagen avses med förhindrande av brott åtgärder som syftar till att förhindra brott, försök till brott och förberedelse till brott, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet finns grundad anledning att anta att personen i fråga kommer att göra sig skyldig till brott, samt åtgärder som syftar till att avbryta ett redan påbörjat brott eller begränsa den direkta skada eller fara som brottet medför. Enligt regeringens proposition RP 224/2010 s. 92 är det fråga om ”att förhindra ett brott för det första när detta kan ske innan sådana åtgärder har vidtagits som uppfyller brottsrekvisiten. För tydlighetens skull nämns också förhindrande av straffbart försök.” Dessutom konstateras att ”(ä)ven om brottsrekvisiten i sådana fall där det är fråga om avbrytande av ett brott har uppfyllts så långt att det t.ex. är fråga om ett straffbart försök, ska avbrytandet av brottet här jämställas med förhindrande av brott. Detsamma gäller också begränsning av den direkta skada eller fara som brottet medför. Det kan t.ex. vara fråga om en situation där en gärning som i och för sig uppfyller rekvisiten redan har begåtts men där följderna inte ännu uppkommit eller ännu kan begränsas.” Information kan inhämtas enligt 5 kap. i polislagen för att avbryta brott även i en situation där tröskeln för skäl att misstänka enligt förundersökningslagen inte har överskridits men där en person av en grundad anledning ändå kan antas göra sig skyldig till brott. Således kan det bedömas att tröskeln för kan antas är något lägre än tröskeln för skäl att misstänka även om skillnaderna mellan uttrycken inte är stora, vilket konstaterats ovan. Förhindrande och avslöjande av brott samt utredning av brott enligt förundersökningslagen och tvångsmedelslagen är alltså delvis överlappande uppgifter med tanke på befogenheterna avseende hemligt inhämtande av information. I en situation där befogenheterna överlappar varandra kan det slutliga valet av tillämplig lag till exempel basera sig på huruvida intresset att förhindra eller utreda väger mer.
Såsom det framgår av definitionerna omfattar begreppet förhindrande av brott även avbrytande av påbörjat brott och begränsning av skada och fara som det omedelbart orsakar. Den allvarligaste brottsligheten involverar ofta gärningar som uppfyller rekvisitet och som pågår relativt länge, rentav flera år. Detta kan vara fallet till exempel vid införsel av narkotika och penningtvätt. Till sin art är allvarlig brottslighet ofta sådan att metoder enligt 5 kap. i polislagen kan bli tillämpliga och användas för att förhindra brott och brottslig verksamhet.
Trots att befogenheterna att förhindra och avslöja brott delvis överlappar varandra förekommer det situationer i bekämpningen av allvarliga brott, där den brottsliga verksamheten inte är kontinuerlig och således inte kan avbrytas, utan brotten snarare är tidsmässigt enstaka gärningar. När det gäller hemliga metoder för inhämtande av information är endast avslöjande av brott aktuellt i sådana situationer. I synnerhet sådan brottslighet för vars bekämpning polisen ansvarar för som allmän myndighet anses betydelsefulla med tanke på befogenheten att avslöja vara brott mot liv, andra allvarliga våldsbrott, som i allmänhet involverar våld eller hot om våld, och vissa andra brott, som är samhälleligt mycket klandervärda med tanke på påföljderna enligt strafflagen. Även enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis kan dessa brott anses vara brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet enligt grundlagen (se GrUU 36/2017 rd, s. 2–3). Avslöjande och utredning av sådana brott har ett vägande samhälleligt intresse. Å andra sidan är dessa brott i allmänhet sådana att gärningsmännen på grund av de stränga påföljderna försöker förhindra att de avslöjas genom planering på förhand, medan brottet begås och efter att det begåtts. Dessa omständigheter accentueras om den brottsliga verksamheten är organiserad och särskilt planmässig. Till exempel narkotikabrottslighet, grova brott mot barn, människohandel, rån, utpressning och penningförfalskning är brott som i allmänhet är organiserade och planerade. Om brottsligheten är organiserad ökar risken för att förundersökningsmyndigheterna inte får kännedom om den också för att sådan brottslighet försöker påverka involverade och eventuella vittnen med hot om våld eller andra skadliga åtgärder.
Med beaktande av straffskalan för brott som för närvarande omfattas av tillämpningsområdet för 3 § och att den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet endast omfattar brott som riktar sig mot de viktigaste rättsobjekten kan förslaget anses vara återhållsamt när det gäller utvidgningen av befogenheterna som gäller utredning före förundersökning. Avslöjande av brott hör dock i sig till polisens uppgifter enligt grundlagen (se RP 224/2010 rd, s. 90).
Enligt hänvisningsbestämmelsen i föreslagna 5 b kap. 14 § 3 mom. påverkar de föreslagna ändringarna av 5 kap. 3 § i polislagen också för vilka syften information som inhämtats med metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. får användas.
5 §. Teleavlyssning och dess förutsättningar. De föreslagna ändringarna av befogenheterna att inhämta information med hemliga metoder anknyter centralt till föreslagna 5 b kap. i polislagen. Det föreslås att det till paragrafen ska fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket teleavlyssning framöver är tillåtet för att förhindra brott om en person som på grund av sina yttranden eller hotelser, sitt uppträdande eller i övrigt med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Utöver de föreslagna brottsrubriceringarna som fogas till 3 mom. tillåter momentet teleavlyssning för att förhindra grov osann utsaga inför domstol, grov bevisförvanskning, utomlands avgiven osann utsaga, grovt ordnande av olaglig inresa, grovt innehav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av barn, grovt koppleri, grovt dödsvållande, människohandel, rån, yrkesmässigt häleri, grov penningtvätt, grov miljöförstöring, grovt främjande av narkotikabrott samt vissa kriminaliserade gärningar enligt 11 kap. i strafflagen.
Till följd av den föreslagna ändringen blir nuvarande 2 mom. 3 mom., och från förteckningen över grundbrotten stryks de brottsrubriceringar i nuvarande 2 mom. som fogas till föreslagna nya 2 mom. Efter ändringarna blir den nuvarande paragrafens 3 mom. paragrafens 4 mom.
Med stöd av föreslagna 3 mom. kan polisen därtill för förhindrande av brott ges tillstånd att rikta teleavlyssning mot en teleadress eller teleterminalutrustning som innehas eller sannolikt används av en person som på grund av sina yttranden eller hotelser, sitt uppträdande eller i övrigt med fog kan antas göra sig skyldig till grovt givande av muta, våldsamt motstånd mot tjänsteman, grovt givande av muta åt riksdagsledamot, anförande av våldsamt upplopp, grovt frihetsberövande, grovt vållande av allmän fara, grovt bedrägeri, grovt störande av post- och teletrafik, grov systemstörning, grovt dataintrång, grovt tagande av muta, grovt tagande av muta som riksdagsledamot, grovt skjutvapenbrott eller grovt naturskyddsbrott. De föreslagna ändringarna av 5 kap. 5 § i polislagen utvidgar gruppen av brott som kan förhindras genom teleavlyssning och, enligt hänvisningsbestämmelsen i 6 §, befogenheten att inhämta information i stället för teleavlyssning. De brottsrubriceringar som omfattas av den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet är de i vilka hoten enligt föreslagna 5 b kap. 3 § ofta materialiseras om hotet inte kan förhindra på förhand. För att säkerställa en logisk och funktionellt nödvändig kontinuitet i befogenheterna bör lagstiftningen säkerställa att polisens befogenheter inte försvagas avsevärt när det hot som brott utgör materialiseras i ett brott som kan förhindras. När det gäller den nuvarande regleringen har ett sådant problem identifierats i situationer där information som erhållits genom underrättelsemetoder som används för att bekämpa terrorism i enlighet med 5 a kap. i polislagen har lämnats till brottsbekämpningsmyndigheter.
Med stöd av 5 kap. 5 § 3 mom. i den gällande polislagen kan polisen beviljas tillstånd till teleavlyssning, om det är nödvändigt för att avvärja en allvarlig fara som omedelbart hotar liv eller hälsa. I praktiken har detta lett till en situation där polisen inte har kunnat använda sin teleavlyssningsbefogenhet förrän ett brott har framskridit rätt långt, vilket har lett till att polisens tid och möjligheter att förhindra ett brott har minskat avsevärt. En utökad användning av teleavlyssning i brottsförhindrande åtgärder möjliggör mer exakt och aktuell information om planerade brott som ska förhindras, vilket i sin tur förbättrar polisens förmåga att förhindra brott innan en konkret farlig situation uppstår med hjälp av högkvalitativa, snabba och så säkra metoder som möjligt för alla inblandade parter.
Även efter den föreslagna ändringen ligger förutsättningarna för teleavlyssning, med undantag för grovt dataintrång, minst på samma nivå som förutsättningarna för teleövervakning enligt 5 kap. 8 § och för teknisk avlyssning enligt 17 § i polislagen. Användning av dessa metoder för att inhämta information är i regel möjligt för att förhindra brott, för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i minst fyra år. Å andra sidan är straffskalan för de brott som föreslås läggas till strängare än för vissa av grundbrott som nämns i 5 kap. 5 §, som gäller teleavlyssning, i den gällande polislagen. Möjligheten att förhindra de informations- och kommunikationsbrott som nämns i den föreslagna paragrafen är särskilt motiverat, eftersom dessa brott kan orsaka betydande skada på egendom eller integritet för upp till tiotusentals människor på kort tid.
35 §. Bevisprovokation genom köp och dess förutsättningar. Det föreslås att definitionen av bevisprovokation genom köp i 5 kap. 35 § polislagen ska ändras så att syftet med ett köpeanbud eller ett köp av ett föremål, ett ämne, egendom eller en tjänst som polisen gör också kan vara att komma åt information som behövs för att förhindra ett brott. Det kan till exempel vara fråga om att ett köpeanbud görs eller att ett föremål eller egendom som i sig är av ringa betydelse för att förebygga ett brott förvärvas i syfte att identifiera okända målpersoner eller för att utreda andra relevanta förhållanden eller omständigheter. I definitionen av bevisprovokation genom köp i 10 kap. 34 § 1 mom. i tvångsmedelslagen används på motsvarande sätt lydelsen ”eller som annars kan bidra till utredningen i brottmålet”. I regeringens proposition avseende reformen av tvångsmedelslagen konstateras att detta i synnerhet avser situationer där det köps tjänster, varvid myndigheten inte nödvändigtvis får ett konkret föremål, ämne eller egendom i sin besittning. (RP 222/2010 rd, s. 356). Dessa är naturligtvis möjliga tillämpningssituationer även vid hemligt inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen för att förhindra brott.
Formuleringen ”föremål, ämne, egendom eller tjänst” kan tolkas brett för att omfatta olika slags egendom. Enligt den etablerade tolkningen anses till exempel köp av data redan ingå i den nuvarande definitionen av bevisprovokation, och avsikten är inte att ändra denna tolkning. Formuleringen möjliggör dock inte köp av människor till exempel för att bekämpa människohandel. (se RP 224/2010, s. 127).
Såsom enligt den gällande bestämmelsen är en förutsättning för köp av annat än ett provparti att köpet är nödvändigt för genomförandet av bevisprovokation genom köp.
36 §. Beslut om bevisprovokation genom köp. Det föreslås att paragrafens 2 mom. ska ändras så att beslut om bevisprovokation genom köp kan meddelas för högst sex månader åt gången i stället för två månader enligt den gällande paragrafen. Som en taktisk åtgärd är bevisprovokation genom köp en kortvarigare och mer punktmässig åtgärd än en täckoperation som kräver infiltration. I praktiken kräver dock bevisprovokation genom köp noggrann planering och förberedelse, vilket ändamålsenligt först efter att beslut om att inhämta information har fattats. Bevisprovokation genom köp kan också anknyta till täckoperationer. Det är därför ofta inte möjligt att genomföra bevisprovokation genom köp inom två månader som den gällande lagen föreskriver. Med tanke på den övergripande regleringen av befogenheter är det inte motiverat att nya beslut ofta måste fattas på grund av att det inte har varit möjligt att inhämta information under det första beslutets giltighetstid. I princip bör de åtgärder som krävs för att inhämta information kunna vidtas under beslutets giltighetstid utan att det behövs nya beslut gällande samma ärende. Syftet med ändringen är dock inte att ändra bevisprovokation genom köp som ett punktmässigt sätt att inhämta information genom köpeanbud, förhandlingar och köp.
En förlängning av giltighetstiden för beslut om bevisprovokation genom köp försvagar inte i sig målpersoners rättsliga ställning, eftersom 5 kap. 2 § 3 mom. i polislagen i vilket fall som helst förutsätter att användningen av hemliga metoder för inhämtande av information ska upphöra före utgången av den tidsfrist som anges i beslutet om syftet med användningen har uppnåtts eller förutsättningarna för den inte längre föreligger. Det bör också noteras att ett separat beslut måste fattas innan bevisprovokation genom köp genomförs, i samband med vilket förutsättningarna för åtgärden bedöms.
39 §. Säkerheten för en polisman vid förtäckt inhämtande av information, en täckoperation, bevisprovokation genom köp och användning av informationskällor. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ska ändras så att tekniska anordningar som även möjliggör spårning utöver avlyssning och observation kan användas för att trygga säkerheten. Dessutom ändras momentet så att en anhållningsberättigad polisman eller en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen får besluta att även en polisman som ska genomföra användning av informationskällor kan förses med en teknisk anordning som möjliggör spårning, avlyssning och observation, om utrustningen är motiverad för att polismannens säkerhet ska kunna tryggas.
Vid användning av informationskällor kan bestämmelsen tillämpas till exempel i situationer där en polisman utreder om den person som ska rekryteras som informationskälla har lämpliga egenskaper att agera som informationskälla. I sådana situationer är det osäkert hur den person som ska rekryteras förhåller sig till den rekryterande polismannen, och även hot mot säkerheten är möjliga. Dessutom kan bestämmelsen tillämpas bland annat vid behandling av informationskällor som medför särskilda säkerhetsrisker, även för en polismans liv och hälsa. Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig vid både vanlig användning av informationskällor och situationer med styrd användning.
41 §. Behandling av uppgifter om en informationskälla och betalning av arvode. I paragrafens 1 mom. görs en författningsteknisk ändring genom vilken författningsnumret för lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet stryks, eftersom det hänvisas till den lagen i föreslagna 9 § i 4 kap.
52 a §.Särskilda begränsningar för användning av information som erhållits genom hemliga metoder för inhämtande av information. I paragrafen föreskrivs att om inte ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver något annat, får den polisenhet som ansvarar för användningen av en hemlig metod för inhämtande av information besluta att information som inhämtats med metoden får användas och lämnas ut endast för att inrikta verksamheten, om det behövs för att skydda informationskällans eller polismannens liv och hälsa eller polisens taktiska eller tekniska metoder eller ett pågående informationsinhämtningsuppdrag. Användningen av information som stöder det att någon är oskyldig får dock inte begränsas.
Det huvudsakliga syftet med den föreslagna paragrafen är att säkerställa att information som erhållits genom hemliga metoder för inhämtande av information och som omfattas av en begränsning av användningen behandlas på ett sådant sätt att den inte röjs för allmänheten eller den berörda parten. De föreskrivna begränsningarna för användningen är bindande inte endast för polisen utan även för andra instanser till vilka information som erhållits genom hemliga metoder för inhämtande av information kan lämnas ut. Användningsbegränsningar kan i regel fastställas efter att informationen redan har inhämtats, vilket gör det möjligt att vid bedömningen ta hänsyn till både informationens källa och art. Användningsbegränsningar kan upphävas genom samma förfarande som de infördes.
Den föreslagna regleringen liknar 4 § 5 mom. i lagen om centralen för utredning av penningtvätt (445/2017). Enligt motiveringen till bestämmelsen motsvarar möjligheten att sätta begränsningar för användningen av uppgifter som lämnas ut de allmänna principerna för behandling av personuppgifter och syftet med bestämmelsen är att säkerställa ett effektivt skydd när det gäller behandling av personuppgifter (RP 228/2016 rd, s. 146).
När det gäller internationellt utbyte av information konstateras i 27 § 2 mom. i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994) att när en finsk myndighet begär rättshjälp av en utländsk myndighet gäller i fråga om hemlighållande av handlingar och andra upptagningar samt tystnadsplikt och i fråga om parternas och myndigheternas rätt att få del av uppgifterna vad som stadgas i finsk lag. I momentet föreskrivs att utöver vad som stadgas i 1 mom. ska i fråga om hemlighållande, tystnadsplikt, begränsningar i användningen av uppgifterna eller återsändande eller förstörande av överlåtet material iakttas bestämmelserna i gällande avtal mellan Finland och den främmande staten eller villkoren för den främmande statens rättshjälp. Bland annat högsta domstolens avgörande HD 2006:11 gäller tillämpning av bestämmelsen.
Internt har polisstyrelsen infört begränsningar för användning av information som inhämtats genom vissa metoder för inhämtande av information, men begränsningarna är inte rättsligt bindande och är inte avsedda att vara det. Polisstyrelsens mer allmänna interna anvisningar och föreskrifter för att begränsa användningen av viss information är inte heller heltäckande med tanke på de intressen som ska skyddas, eftersom de inte binder till exempel åklagare i brottmål. De kan få kännedom om omständigheter som omfattas av användningsbegränsningen inom ramen för polisens och åklagarens samarbete i förundersökningen.
Riksdagens justitieombudsman har i sitt inspektionsprotokoll EOAK/592/2022 s. 3–10 förhållit sig kritiskt till tanken att rättsligt bindande och förpliktande användningsbegränsningar kunde ställas endast utifrån förarbeten. Det har också ansetts oklart hur en eventuell överträdelse av en sådan begränsning skulle kunna hanteras rättsligt. Det är därför motiverat att föreskriva om användningsbegränsningar och även om innehållet i inriktningen av verksamheten i lag för att säkerställa begränsningarnas rättsligt bindande karaktär och legalitetsprincipen.
Paragrafen gäller särskilt situationer där information används eller lämnas ut för användning under omständigheter där annan användning än att inrikta verksamheten skulle vara möjlig. Enligt den föreslagna paragrafen kan användningen av information begränsas till att inrikta verksamheten på ett sätt som är bindande för mottagaren av informationen, varvid informationen kan utnyttjas inom de gränser som anges i 54 a §. Användning av information som lämnats ut till en annan myndighet för att avvärja en fara kan också begränsas utifrån den föreslagna paragrafen, i vilket fall den mottagande myndigheten bör använda informationen på ett sådant sätt att underrättelseinformationen inte röjs för allmänheten eller den berörda parten. I de senare situationerna ska man naturligtvis göra en helhetsbedömning, som utöver grunderna för att begränsa användningen även beaktar den fara eller skada som ska avvärjas och andra förhållanden.
Enligt paragrafen ska beslut om begränsning av användningen fattas om det behövs för att uppnå de mål som specificeras i paragrafen. Den polisenhet som ansvarar för användningen av hemliga metoder för inhämtande av information beslutar om begränsningen av användningen. Förslaget baserar sig på polisens nuvarande lednings- och övervakningsstrukturer för hemligt inhämtande av information men möjliggör mer exakt fastställande av det beslutsfattande organet antingen av Polisstyrelsen eller internt vid polisenheten.
Med behövlighet hänvisas till skyldigheten att motivera beslutet avseende målen med användningsbegränsningarna. Avgränsningen av användningen till inriktning av verksamheten är möjligt för att skydda informationskällans eller polismannens liv och hälsa. Bestämmelsen är tillämplig i till exempel situationer där arten av den information som erhållits genom användning av informationskällor eller täckoperationer är sådan att dess utlämnande till de berörda parterna skulle kunna avslöja informationskällan. I dessa situationer är hoten mot liv och hälsa som uppstår till följd av avslöjande så gott som självklara. I motiveringen till totalreformen av polislagen konstateras när det gäller skyddande av liv och hälsa att det i praktiken visat sig att de som varit föremål för informationshämtning noga försöker ta reda på inblandade personers roller och verkliga identitet efter att förundersökningsmyndighetens åtgärder mot dem har avslöjats. Detta möjliggör i sin tur hämndåtgärder. Om man i samma ärende har anlitat en informationskälla och en person under täckmantel räcker det att redan en av dessa avslöjas för att båda personernas och deras närståendes liv och hälsa ska vara i fara (RP 224/2010, s. 63). Möjligheten att fastställa bindande användningsbegränsningar stöder fullgörandet av arbetsgivarens arbetarskyddsskyldigheter samt polisens skyldigheter gällande skydd av informationskällor.
Även i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av polisförvaltningslagen (RP 118/2022 rd, s. 7) hänvisas till säkerhetsrisker relaterade till personbaserad underrättelseverksamhet och indirekta skador orsakade av oavsiktligt avslöjande av information, och enligt den kan avslöjande av bevisprovokation genom köp och täckoperationer på ett mer omfattande plan innebära en konkret och långvarig risk inte bara för individerna utan också för polisens förmåga överlag att bekämpa den grövsta brottsligheten och organiserade brottsligheten såväl nationellt som inom ramen för det internationella samarbetet. Med stöd av den föreslagna paragrafen är det möjligt att begränsa användningen av information för att skydda polisens taktiska eller tekniska metoder även om avslöjande av informationen inte skulle medföra risk för liv eller hälsa. Detta avser situationer där avslöjande av information om användningen av en hemlig metod för inhämtande av information avsevärt skulle påverka möjligheterna att använda den metoden eller taktiska modellen framöver. Detta skulle försvaga polisens förmåga att bekämpa den allvarligaste och mest organiserade brottsligheten. Behovet av att hemlighålla taktiska och tekniska metoder beaktas också i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, enligt vars 24 § 1 mom. 5 punkt bland annat handlingar som innehåller uppgifter om polisens taktiska och tekniska metoder och planer är sekretessbelagda, om utlämnandet av uppgifter ur handlingarna skulle äventyra förebyggande och utredning av brott eller upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.
Utöver de intressen som rör skyddet av allmänna taktiska och tekniska metoder kan även rättsligt bindande användningsbegränsningar införas för att skydda en enskild pågående brottsförebyggande operation eller annan informationsinhämtningsoperation. Detta avser särskilt situationer där en brottsförebyggande operation involverar mindre delhelheter som går vidare till det så kallade synliga förundersökningsstadiet medan den brottsförebyggande operationen fortfarande pågår. Användningsbegränsningar kan även fastställas för att skydda andra säkerhetsmyndigheters informationsinhämtningsoperationer, och informationsinhämtningen i de operationer som nämns i bestämmelsen kan även basera sig på annan lagstiftning än 5 kap. i polislagen.
Enligt den sista meningen i paragrafen får användningen av information som stöder det att någon är oskyldig dock inte begränsas. Till denna del hänvisas till motiveringarna till 5 b kap. 15 § 2 mom. Bedömningen av huruvida någon information stöder det att någon är oskyldig görs av den polisenhet som ansvarar för användningen av hemliga metoder för inhämtande av information. Om till exempel undersökningsledaren i ett brottmål bedömer att en del av den information som lämnats till denne och som omfattas av användningsbegränsningar de facto stöder det att någon är oskyldig, bör undersökningsledaren underrätta den polisenhet som beslutat om användningsbegränsningen om detta, så att den kan ompröva grunderna för användningsbegränsningen. I sista hand ska beslutet om begränsning av användningen dock fattas av den polisenhet som ansvarar för användningen av hemliga metoder för inhämtande av information.
En behovsprövad begränsning av användningen enligt den föreslagna paragrafen kan dock inte fastställas om det strider mot ett mycket viktigt allmänt intresse. När ett allmänt intresse anknyter till det straffrättsliga ansvaret kan prövningskriterierna utgöras av till exempel den förväntade påföljden, de förväntade förverkandepåföljderna, vinningen av brottet, möjligheten att beslagta särskilt farliga hjälpmedel vid brott och målsägandens intresse (RP 28/2013, s. 21). Även i så kallade polisbrott gäller det att vid prövningen av användningsbegränsningar att särskilt bedöma vikten av att utreda brottet med tanke på det allmänna intresset. Det allmänna intresset kan också vara relaterat till exempelvis nationell säkerhet. Det är dock tillåtet att fastställa användningsbegränsningar om inte ett allmänt intresse som ska beaktas vid prövningen är mycket viktigt. Tröskeln för användningsbegränsningarna är således relativt hög, vilket kan anses vara motiverat när det inte handlar om till exempel ett beslut att inte genomföra en förundersökning eller att begränsa den, utan endast om vilken information som kan användas vid registrering av en brottsanmälan eller ett beslut om att inleda förundersökning. Den information som lämnas ut kan fortfarande användas på olika sätt för att inrikta utredningen av brott.
54 §. Användning av överskottsinformation. Det föreslås att paragrafens 4 mom. ska ändras så att överskottsinformation som erhållits genom hemliga metoder för inhämtande av information alltid får användas för avvärjande av hot som avses i 5 b kap. 3 §. Användning av information för att avvärja hot tillåter användning av information i motiveringen av krav och beslut gällande metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som fattas med stöd av 5 b kap., och utöver det syftar användning av överskottsinformation för att avvärja hot bland annat på synlig polisverksamhet eller åtgärder inom polisens tillståndsförvaltning, inklusive användning av information i motiveringen av tillståndsbeslut, samt konkreta påverkansmedel som används för att avvärja hot till den del som det inte är fråga om att inrikta polisens verksamhet. Exempel på hur överskottsinformation kan användas i inriktningssyfte är analys och lägesbilder som gäller hot.
Det är inte motiverat att begränsa användningen av information som innehas av brottsbekämpande myndigheter i avvärjande av kriminella hot mot individers och samhällets säkerhet. Med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna kan användning av överskottsinformation för att avvärja kriminella hot jämföras med att förhindra brott, även om det riktas in i ett tidigare skede än konkreta och specificerade brottsmisstankar.
54 a §. Begränsningar för användningen av information som erhållits genom hemliga metoder för inhämtande av information vid inriktning av verksamheten. Enligt paragrafen får information som inhämtats med en hemlig metod för informationsinhämtning och som har lämnats ut för att uteslutande användas för inriktning av verksamheten eller i fråga om vilken det angetts att den uteslutande får användas för detta ändamål inte användas för inledande av undersökning som avses i 6 kap. 1 § i polislagen eller 3 kap. 3 § i förundersökningslagen, som grund för registrering av anmälan om brott enligt 3 kap. 1 § i förundersökningslagen, som grund för en myndighets ansökan, yrkande eller beslut eller som bevis vid förundersökning, polisundersökning eller rättegång.
Begränsning av användningen av information till inriktning av verksamhet kan basera sig på en lagbestämmelse eller en behovsprövad användningsbegränsning med stöd av föreslagna 52 a §. Användning av information för att inrikta verksamheten är typiskt för underrättelseverksamhet och även för kriminalunderrättelseverksamhet, som inte i första hand syftar till att verkställa straffrättsligt ansvar utan snarare att öka kunskapen om brottslighet och de hot som den medför och därigenom möjligheten att avvärja hot och förebygga brott. Användning av information för att inrikta verksamheten kan också ha betydelse till exempel för att rikta åtgärder som vidtas för att avslöja brott i en situation där det finns anledning att anta att ett brott mot liv har begåtts. Användning av information för att inrikta verksamheten är ett allmänt sätt att utnyttja information. Uppskattningsvis förekommer det tusentals tillämpningssituationer varje år.
Om inriktning av verksamhet föreskrevs för första gången i regleringen av säkerhetsmyndigheternas behörighet i samband med totalreformen av polis- och tvångsmedelslagarna. Inriktning av verksamhet definieras inte närmare i lagstiftningen, men enligt förarbetena till dessa lagar avses med inriktning av polisens verksamhet indirekt utnyttjande av information så att informationen inte används som bevis eller som grund för användning av tvångsmedel eller metoder för inhämtande av information. Inriktning av polisens verksamhet kan till exempel anknyta till förhindrande och avslöjande av brott, analys, utredning av förundersökningströskeln eller inriktning av förundersökningen. Även till exempel valet av utredningslinje är inriktning av förundersökning (RP 222/2010 rd, s. 357–358, och RP 224/2010 rd, s. 134). Inriktning av brottsbekämpande myndigheters verksamhet beskrivs med motsvarande exempel också i reformen av lagen om brottsbekämpning inom Tullen (RP 174/2014 rd, s. 72) och reformen av lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (RP 41/2017 rd, s. 55–56). Även i förarbetena till reformen av lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten (RP 82/2023 rd, s. 160) hänvisas till exemplen.
I regeringens proposition med förslag till en reform av lagstiftningen om civil underrättelseverksamhet nämns som ett exempel på inriktning av verksamheten att man vid en utredning som redan pågår vid en brottsbekämpande myndighet bland flera olika undersökningslinjer kan prioritera ett alternativ som information som lämnats ut genom användning en metod för underrättelseinhämtning ger anledning att rikta in utredningsresurser på. Inriktning av verksamheten är också det att polisen eller någon annan brottsbekämpande myndighet som avses i bestämmelsen med hjälp av informationen kan rikta in sin operativa verksamhets tyngdpunkt och eventuellt förhindra att ett nytt brott eller ett nytt brottsfenomen tillspetsas. Samtidigt kan informationen komplettera polisens eller någon annan behörig myndighets lägesbild av brottsligheten och informationen kan utnyttjas i den operativa och strategiska brottsanalysen till exempel för att kartlägga det hot som olika brottsfenomen utgör. Föremål för inriktningen är i praktiken i allmänhet polisverksamhet med anknytning till förhindrande, avslöjande och utredning av brott, men utlämnande av information till polisen för inriktning av den förundersökningsmyndighetens verksamhet kan också ske för inriktning av andra i 1 kap. 1 § i polislagen föreskrivna uppgifter, såsom att trygga rätts- och samhällsordningen eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Utlämnande av brottsinformation till Gränsbevakningsväsendet kan enligt regeringens proposition på motsvarande sätt ske inte bara för inriktning av verksamhet som bedrivs i syfte att förhindra, avslöja eller utreda brott, utan också för inriktning av upprätthållandet av gränssäkerheten enligt 3 § 1 mom. i gränsbevakningslagen. Eftersom den utlämnade informationen framför allt är riktgivande för verksamheten och berikar lägesbilden, får den inte användas för att ställa en person till straffrättsligt ansvar (RP 29/2025, s. 35–36).
Paragrafen syftar till att säkerställa att de viktigaste begränsningarna för användning av information grundar sig på lag (se EOAK/592/2022, s. 10). Såsom det framgår av översikten av förarbetena ovan är de situationer där information används för att rikta in verksamheten mycket varierande och omfattar i princip alla områden av polisens uppgifter enligt 1 kap. 1 § i polislagen. Å andra sidan uppstår nya användningssituationer och möjligheter i takt med att den operativa miljön förändras och polisens verksamhet utvecklas. I den föreslagna paragrafen definieras inriktning av verksamhet omvänt genom att föreskriva om de användningssätt som inte är tillåtna när informationen är begränsad till användning för inriktning av verksamheten. En sådan mer öppen regleringsmetod kan anses vara godtagbar med tanke på att de nuvarande bestämmelserna som styr polisens och andra säkerhetsmyndigheters befogenheter har varit relativt tillåtande när det gäller användning av information för att rikta in verksamheten. Förvaltningsutskottet har i sitt betänkande (FvUB 17/2000 rd, s. 9–10) när det gäller polisens personbaserade underrättelsemetoder (täckoperationer, bevisprovokation genom köp, användning av informationskällor) konstaterat att den åtalades rätt att få en rättvis rättegång inte sätts på spel när uppgifter om täckoperation eller bevisprovokation genom köp inte används för att motivera åtalsprövning eller vid rättegången, utan bara hjälper polisen att orientera sig rätt i utredningen. Bestämmelserna om användning av information för att rikta in polisens verksamhet har också behandlats av grundlagsutskottet i anslutning till regleringen av användningen av överskottsinformation (GrUU 35/2018 rd, s. 21–22, och GrUU 32/2013 rd, s. 6). På motsvarande sätt får polisen till exempel enligt 13 § 1 mom. 8 punkten i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet använda information som behandlats i syfte att sköta undersöknings- och övervakningsuppgifter, förebygga och avslöja brott samt sköta tillståndsförvaltningens uppgifter och andra lagstadgade övervakningsuppgifter för att rikta in polisens verksamhet.
Enligt paragrafen är användning av information för att inleda en undersökning, som grund för en myndighets ansökan, yrkande eller beslut eller som bevis vid förundersökning, polisundersökning eller rättegång inte inriktning av verksamhet. Dessa användningssituationer står i ett ansträngt förhållande till grunderna för användningsbegränsningarna i 52 a § särskilt på grund av partsoffentligheten, som i sin tur i synnerhet konkretiserar rätten till en rättvis rättegång som tryggas i 21 § i grundlagen. Förbudet mot att använda information avsedd för inriktning för att inleda en undersökning grundar sig särskilt på en parts rätt att få information om de omständigheter som lett till undersökningen, vilket tryggas i 4 kap. 15 § i förundersökningslagen. Information som utlämnats för att rikta in verksamhet får inte användas som grund för registrering av anmälan om brott enligt 3 kap. 1 § i förundersökningslagen, och således kan inte heller 4 kap. 15 § i förundersökningslagen vara tillämplig. Begreppsligt förbjudna användningssätt är även tillämpliga på andra myndigheters verksamhet än förundersökningsmyndighetens verksamhet. Även om information som lämnats ut inte får läggas till grund för förvaltningsmyndighetens tillståndsbeslut, får den användas till exempel för att rikta in förvaltningsmyndighetens övervakningsverksamhet.
Förpliktande reglering förutsätter att användningsbegränsningar följer med den information som lämnas ut, till exempel på olika lagringsplattformar, så att instanser som behandlar informationen efter utlämnandet är medvetna om användningsbegränsningarna. Detta är av största vikt för att skydda och trygga parters rättigheter, informationskällor, tekniska och taktiska metoder samt föreskrivna operativa intressen. I praktiken innebär detta att användaren eller mottagaren av informationen ska se till att den information som används för att rikta in verksamheten inte antecknas till exempel i ett förundersökningsprotokoll eller i något annat material som blir känt för allmänheten eller berörda parter.
Syftet med att begränsa användningen av information till inriktning av verksamheten är särskilt att säkerställa att informationen används och behandlas på ett sätt som inte avslöjar den för allmänheten eller berörda parter. Därför bör information som lämnas ut för inriktning av verksamheten inte heller användas taktiskt på ett sätt som kan avslöja underrättelseinformation som erhållits genom hemliga metoder för inhämtande av information eller dess källa, såvida inte situationen kräver det till exempel på grund av akut fara. Om till exempel förundersökningsmyndigheten har fått exakt information om var en narkotikagömma finns för att rikta in sin verksamhet, bör sökningen efter narkotika inte genomföras på ett sådant sätt att en utomstående observatör förstår att myndigheten hade exakt förhandsinformation om var narkotikan fanns. Vid behov bör man också sträva efter att säkerställa att informationen och dess källa förblir hemlig för allmänheten eller berörda parter, till exempel genom att av domstolen ansöka om tillstånd att inte röja hemliga metoder för inhämtande av information eller ett hemligt tvångsmedel, eller genom att ansöka om sekretessförordnande enligt 10 § lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar.
Begränsningen av användningen av information kan också stödja tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna för de personer som förekommer i underrättelseinformationen. Även om informationskällans och informationens tillförlitlighet bedöms fortlöpande som en del av inhämtandet av information, förekommer det osäkerhetsfaktorer i synnerhet relaterade till användning av informationskällor, vars negativa konsekvenser kan förebyggas genom att tillämpa den föreslagna bestämmelsen.
5 b kap.Kriminalunderrättelseinhämtning för bekämpning av allvarlig brottslighet
1 §.Tillämpningsområde. Paragrafen föreskriver om tillämpningsområdet för bestämmelserna om kriminalunderrättelseinhämtning för bekämpning av allvarlig brottslighet i 5 b kap. Enligt den föreslagna bestämmelsen innehåller kapitlet bestämmelser om inhämtande av information vid centralkriminalpolisen om sådan allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet samt om utnyttjande av sådan information för avvärjandet av hot.
Begreppet brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet används i bestämmelsen om meddelandehemlighet i 10 § 4 mom. i grundlagen. De brott som omfattas av begreppet har preciserats genom grundlagsutskottets praxis. Till dem hör bland annat narkotikabrott, grova våldsbrott, landsförräderibrott eller högförräderibrott samt grova gärningsformer av allmänfarliga brott, grovt ordnande av olaglig inresa, grov spridning av barnpornografisk bild, människohandel och grovt koppleri. Även krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten samt de allvarligaste brotten mot friheten, vissa terroristbrott och skadegörelsebrott, dataskadegörelsebrott, bedrägeribrott och grova gärningsformer av miljöförstöring är enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis brott som avses i den aktuella bestämmelsen i grundlagen. Likaså har det ansetts möjligt att föreskriva om begränsningar i hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden särskilt för att utreda grova brott mot ekonomiska intressen som hänför sig i synnerhet till affärs- eller yrkesverksamhet. Då har en förutsättning ändå varit att det med brottet har eftersträvats en synnerligen stor vinning och att brottet har begåtts särskilt planmässigt. RP 309/1993 rd, s. 54, GrUU 33/2013 rd, s. 3/I, GrUU 32/2013 rd, s. 3/I, GrUU 2/1996 rd, GrUU 36/2002 rd, s. 6, GrUU 9/2009 rd, s. 3, GrUU 13/2004 rd, s. 2–3, GrUU 26/2025 rd, s. 4–5 Det gäller dock att notera att enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis är inte alla brott som äventyrar en individs eller ett samhälles säkerhet föremål för det föreslagna kapitlet om kriminalunderrättelse, vilket begränsas uttryckligen till hot om allvarlig brottslighet. Till exempel kan narkotikabrott i grundformen inte i sig anses falla inom ramen för sådan grov brottslighet, men som en del av ett allvarligare narkotikabrottsrelaterat fenomen kan också de omfattas av begreppet grov brottslighet. Hot om allvarlig brottslighet och typiska brott som kan inträffa om hoten förverkligas beskrivs mer utförligt nedan i motiveringen till den föreslagna bestämmelsen om föremålen för kriminalunderrättelseverksamhet.
Syftet med bestämmelserna i föreslagna 5 b kap. är att bekämpa allvarlig brottslighet som allvarligt hotar en individs eller samhällets säkerhet genom inhämtande av information av centralkriminalpolisen, antingen genom att själv utnyttja informationen eller genom att dela informationen med andra behöriga myndigheter som är relevanta för att bekämpa hotet. I bestämmelsen om tillämpningsområdet konstateras uttryckligen att information inhämtas och utnyttjas för att avvärja hot. Polisens uppgift är att trygga rätts- och samhällsordningen, skydda den nationella säkerheten, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning. Det yttersta målet med informationsinhämtning och -behandling genom kriminalunderrättelse är informationsledd verksamhet som syftar till att påverka på olika nivåer av polisens verksamhet. I polisens och de andra säkerhetsmyndigheternas verksamhet kan information utnyttjas i stor utsträckning vid ledningen av enskilda operationer och vid valet av objekt på taktisk nivå ända till polisledningens strategiska beslutsfattande och prioriteringar. Å andra sidan innebär den fasta kopplingen mellan kriminalunderrättelseverksamhet och brottslighet att underrättelser som utförs för att identifiera ett hot kan leda till åtgärder för att förhindra, avslöja eller utreda ett brott.
Kriminalunderrättelseverksamheten strävar därför primärt efter att stärka polisens förmåga att förebygga brott. Genom inhämtning av information med hjälp av kriminalunderrättelsemetoder som rör förebyggande av allvarlig brottslighet kan kriminalunderrättelseverksamheten ge mer allmän information om allvarlig brottslighet och relaterade fenomen. Sådan mer allmän information kan utöver i operativ verksamhet utnyttjas på strategisk nivå, till exempel inom resultatstyrning, resursfördelning och resursallokering, lagberedning och strategiskt arbete. Det är dock inte motiverat att uttryckligen föreskriva om utnyttjande av anonymiserad, mer allmän information i bestämmelsen om tillämpningsområdet eller i de övriga bestämmelserna i kapitlet. Det finns inget behov av sådan reglering, eftersom det i princip inte är sekretessbelagd information, och hemligt inhämtande av information genom kriminalunderrättelsemetoder kan inte heller i övrigt utföras på sådana grunder. Till skillnad från civil underrättelseverksamhet, där skyddet av den nationella säkerheten innebär att relevant information används för att stödja den högsta statsledningens beslutsfattande, kan inhämtande av information på fenomennivå betraktas som ett slags biprodukt i operativ brottsbekämpning och kriminalunderrättelseverksamhet.
Regleringen enligt föreslagna 5 b kap. gör det möjligt för centralkriminalpolisen att effektivt inhämta information om hot relaterade till allvarlig brottslighet. Begränsningen av tillämpningsområdet till centralkriminalpolisen som är en riksomfattande polisenhet motiveras bland annat av att dess uppgift enligt 9 § i polisförvaltningslagen är att bekämpa internationell, organiserad, yrkesmässig, ekonomisk och annan allvarlig brottslighet. Eftersom det är fråga om ny och delvis mindre detaljerad reglering än i nuvarande 5 kap., bedöms centraliseringen av tillämpningen till centralkriminalpolisen bäst trygga en enhetlig tillämpning av regleringen och en effektiv laglighetsövervakning samt rättsskyddet för objekten. Inom centralkriminalpolisen bör utövandet av befogenheterna dock vara kopplat till tillräcklig utbildning och förtrogenhet samt en heltäckande och effektivt organiserad tillsyn. Bestämmelserna i kapitlet är inte tillämpliga på skyddspolisen, som är en nationell säkerhetsmyndighet som bedriver civil underrättelseverksamhet. Inte heller de övriga under Polisstyrelsen lydande polisenheterna, dvs. i praktiken de lokala polisinrättningarna, har självständiga befogenheter att utföra hotbaserade kriminalunderrättelseuppdrag. Nedan i 25 § i detta kapitel föreskrivs dock om befogenheterna för polisinrättningar att bistå centralkriminalpolisen i användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning i enskilda operationer under ledning och styrning av centralkriminalpolisen.
Bestämmelsen om tillämpningsområdet i föreslagna 5 b kap. Begränsar inte användningen av brottsbekämpande befogenheter annanstans i lagstiftningen för att bekämpa allvarlig brottslighet.
2 §.Metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. I paragrafen föreskrivs om metoder för kriminalunderrättelseinhämtning, dvs. om de befogenheter som centralkriminalpolisen får använda för att bekämpa allvarlig brottslighet om de hotbaserade förutsättningarna i detta kapitel uppfylls.
I paragrafens 1 mom. uppräknas de metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som får användas i hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. Tillåtna hotbaserade metoder för kriminalunderrättelseinhämtning är systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, optisk observation, teknisk spårning, inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, kontrollerade leveranser och styrd användning av informationskällor.
Det gäller att notera att så kallad vanlig användning av informationskällor enligt 5 kap. 40 § 1 mom. får användas för att utföra alla polisuppgifter som avses i 1 kap. 1 §, och användning av informationskällor är i praktiken en viktig metod för inhämtande av information även i avvärjande av hot relaterade till allvarlig brottslighet som avses i föreslagna 5 b kap. 3 §. Även de bestämmelser om sökning av information från öppna källor som föreslås i 4 kap är en viktig del av inhämtande av information för att avvärja ovannämnda hot.
I hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning kan information dessutom inhämtas med stöd av bestämmelserna om rätten att få information i 4 kap. i polislagen. I 4 kap. 2 § i polislagen föreskrivs att oberoende av tystnadsplikten har polisen har rätt att för tjänsteuppdrag avgiftsfritt få behövlig information och handlingar av myndigheter och sammanslutningar som tillsatts för att sköta offentliga uppgifter, om inte överlämnande av informationen eller handlingarna till polisen eller användning av informationen som bevis uttryckligen har förbjudits eller begränsats i lag. Bestämmelser om rätten att få information av privata sammanslutningar finns i 4 kap. 3 §. Det föreslås att denna bestämmelse ska ändras i en anhängig regeringsproposition (RP 182/2025 rd.) Dessa bestämmelser gäller inte hemligt inhämtande av information utan snarare polisens allmänna rätt att få information. Rätten till information kan redan på grund av befogenhetens art inte betraktas som en metod för kriminalunderrättelseinhämtning.
Med andra ord utgör befogenheterna i 1 mom. inte en uttömmande förteckning över de befogenheter som polisen har till sitt förfogande vid bekämpning av de brottshot som avses i 5 b kap., utan polisen kan också utnyttja andra befogenheter som tilldelats den i lagstiftningen inom ramen för de föreskrivna användningsförutsättningarna. Enligt de hotbaserade användningsförutsättningar om vilka föreskrivs i 5 b kap. kan metoder för kriminalunderrättelseinhämtning å andra sidan endast riktas mot de föremål för kriminalunderrättelseinhämtning som uttömmande räknas upp 3 §.
De metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som anges i 1 mom. motsvarar definitionsmässigt de hemliga metoder för inhämtande av information om vilka föreskrivs i 5 kap. med de tillägg som föreslås i denna proposition, men om förutsättningarna för deras användning föreskrivs i föreslagna 5 b kap. på ett sätt som skiljer sig från 5 kap. Eftersom 5 kap. i lagen innehåller definitioner av hemliga metoder för inhämtande av information, är det inte motiverat att upprepa definitionsbestämmelserna som sådana i 5 b kap. I 5 b kap. föreskrivs därför endast om förutsättningarna för att använda dessa befogenheter och om beslutsfattande gällande dem. Definitionernas enhetlighet anses också främja rättsskyddet för målpersoner och en högkvalitativ, ändamålsenlig och proportionerlig användning av metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning.
Med systematisk observation avses enligt 5 kap. 13 § 2 mom. i polislagen annan än kortvarig observation av en person som med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott. Detta innebär att i hemlighet göra observationer av ett föremål i syfte att inhämta information och kan involvera användning av kamera eller annan teknisk utrustning för att göra eller spela in visuella observationer. När det gäller hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning kan systematisk observation riktas mot en person eller grupp av personer enligt föreslagna 5 §. Hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning kan också innebära så kallad vanlig observation, som ingår i polisens metoder som ett slags grundläggande åtgärd utan en separat befogenhetsbestämmelse (polislagens 5 kap. 13 § 1 mom., RP 224/2010, s. 177).
Med förtäckt inhämtande av information avses inhämtande av information genom kortvarig interaktion med en viss person där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter används för att hemlighålla polismannens uppdrag. Med optisk observation avses enligt 5 kap. 19 § iakttagelser eller upptagningar av en viss person eller av ett utrymme eller någon annan plats med en kamera eller andra utplacerade tekniska anordningar, metoder eller programvaror. Enligt 5 kap. 21 § avses med teknisk spårning att förflyttning av föremål, ämnen eller egendom spåras med hjälp av radiosändare som fästs eller som redan finns på objektet eller med hjälp av någon annan motsvarande teknisk anordning, metod eller programvara. Syftet med teknisk spårning av en person är att följa en persons rörelser och vistelseplats genom att placera en spårningsanordning på hans eller hennes kläder eller i ett föremål som han eller hon för med sig. Med inhämtning av identifieringsuppgifter för en teleadress eller teleterminalutrustning avses inhämtande av identifieringsuppgifter med hjälp av en teknisk anordning som endast kan användas för att identifiera teleadressen och teleterminalutrustningen. Med täckoperation avses enligt 5 kap. 28 planmässigt inhämtande av information om en viss person eller om personens verksamhet genom infiltration, där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter eller registeranteckningar används eller falska handlingar framställs eller används för att förvärva förtroende som behövs för inhämtandet av information eller för att förhindra att inhämtandet av information avslöja.
Med bevisprovokation genom köp avses enligt 5 kap. 35 § ett köpeanbud eller ett köp av ett föremål, ett ämne, egendom eller en tjänst som polisen gör för att förhindra ett brott gör i syfte att ta om hand eller påträffa ett föremål, ett ämne eller egendom som har samband med det brott som ska förhindras. En förutsättning för köp av annat än ett provparti är att köpet är nödvändigt för genomförandet av bevisprovokation genom köp. Det föreslås att definitionen av bevisprovokation genom köp ska utvidgas, såsom det beskrivs ovan, så att syftet med bevisprovokation genom köp, utöver att erhålla eller hitta ett föremål, ämne eller egendom, även kan vara att inhämta information som är nödvändig för att förhindra ett brott.
Bestämmelser om befogenheter för kontrollerade leveranser finns i 5 kap. 43 §. De ger polisen rätt att avstå från att ingripa i transporten eller någon annan leverans av föremål, ämnen eller egendom eller dröja med att ingripa, om det behövs för identifiering av personer som medverkar i ett brott som håller på att begås eller för att förhindra ett brott som är allvarligare eller en brottslig verksamhet som är mera omfattande än det brott som håller på att begås. När det gäller styrd användning av informationskällor får polisen enligt 5 kap. 40 § 2 mom. be att en för ändamålet godkänd informationskälla som har lämpliga personliga egenskaper och är registrerad och har samtyckt till inhämtandet av information inhämtar den information som av betydelse för skötseln av polisens uppgifter. Jämfört med vanlig användning av informationskällor som definieras i paragrafens 1 mom. och som är passivt mottagande av information är styrd användning av informationskällor mer aktivt inhämtande av information.
Polisens underrättelseinhämtning bildar en helhet där de befogenheter som används väljs utifrån målen för underrättelseinhämtning. De situationer där hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning används varierar avsevärt och sträcker sig från kriminalunderrättelsearbete med fokus på allvarlig brottslighet som representerar ett bredare kriminellt fenomen till att förhindra en enskild farlig händelse eller gärning. Även de föremål för kriminalunderrättelseinhämtning som definieras i 3 § representerar också olika typer av samhällsområden. Trots dessa skillnader skiljer sig de metoder för inhämtande av information som antas vara effektiva inte mycket mellan föremålen, och ingen metod för inhämtande av information kan bedömas som effektiv för att bekämpa en viss typ av hot innan den tillämpas i en konkret situation. Utbudet av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning bör vara så heltäckande som möjligt, så att det är möjligt att erhålla den information som behövs för att bekämpa hotet och att vidta nödvändiga påverkansåtgärder baserat på informationen för att avvärja hotet.
I regel kan alla hemliga metoder för inhämtande av information i polislagen användas i alla situationer. I snabbt framskridande accentueras observationspräglade metoder, såsom teleövervakning, som inte ingår i denna proposition. I långvarigare operationer spelar personbaserad underrättelseinhämtning baserad på konfidentiella relationer (täckoperationer, bevisprovokation genom köp, kontrollerade leveranser och användning av informationskällor) en större roll. De först nämnda metoderna ger information om människors rörelser, centrala objekt för deras aktiviteter, kontakt med andra personer, levnadsvanor och andra liknande objektivt observerbara omständigheter. De sist nämnda metoderna för personbaserad underrättelseinhämtning gör det möjligt att få fram så kallad innehållsinformation om personers motiv, roller, planer relaterade till brottslig verksamhet och i viss utsträckning även om kommunikation mellan olika aktörer. Motsvarande information kan också inhämtas med hjälp av till exempel teleavlyssning, teknisk avlyssning eller teknisk observation av utrustning, men inte heller dessa metoder föreslås bli tillämpliga inom kriminalunderrättelseinhämtning i denna proposition.
Vid bedömningen av de metoder för inhämtande av information som används inom kriminalunderrättelseverksamhet och annan brottsförebyggande verksamhet gäller det också att beakta att olika metoder för inhämtande av information vanligtvis används samtidigt i syfte att optimera möjligheterna att inhämta information med tanke på målen för inhämtande av information. Teknisk spårning kan användas för att stödja observationsverksamheten. På motsvarande sätt kan observationsverksamhet stödja användningen av befogenheterna för bevisprovokation genom köp eller täckoperationer. Utöver att det är effektivt att samtidigt använda olika metoder för inhämtande av information när det gäller att uppnå målen för inhämtandet av information och resursanvändningen minskar detta i allmänhet även det totala antalet befogenheter som riktas mot målpersoner och deras varaktighet.
I hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning riktas inhämtandet av information mot verksamhet som ännu inte har nått nivån av ett identifierat och konkret brott som ska förhindras eller utredas. För att hantera riskerna för liv och hälsa i synnerhet i personbaserad underrättelseinhämtning föreslås det dock i 5 b kap. att det ska finnas bestämmelser om kontrollerade leveranser samt deltagande i kriminella gruppers verksamhet och kontrollerade leveranser. Till exempel, i en situation där polisen tillåter eller deltar i förflyttning av ett föremål eller paket vars innehåll inte är känt i detalj, kan det bli aktuellt att i efterhand bedöma om polisen gjort sig skyldig till ett tjänstebrott eller annat brott genom att underlåta att ingripa i eller delta i transporten. Sådana efterhandsutredningar medför oundvikligen en risk att myndighetsverksamhet, tjänstemän och eventuellt även för informationskällor som stöder myndigheterna avslöjas. För att hantera riskerna föreslås att ett relevant beslut om befogenhetsanvändning fattas i förväg i sådana situationer, i vilket de frågor som ska eftersträvas genom användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning bedöms i förhållande till de säkerhetsrisker som uppstår därav och de risker som uppstår på grund av osäkerheten kring informationen om innehållet i ett paket.
Metoder för kriminalunderrättelseinhämtning hemlighålls i allmänhet för dess föremål. Inriktning av den föreslagna användningen av de metoder för kriminalunderrättelseinhämtning mot en person eller grupp av personer skulle inkräkta på de berörda personernas integritetsskydd som tryggas av 10 § i grundlagen. De metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som föreslås i denna proposition inkräktar dock inte på skyddet för hemfriden eller ett förtroligt meddelande, eftersom regleringen enligt 10 § 3 och 4 mom. i den gällande grundlagen inte tillåter begränsning av dessa grundläggande fri- och rättigheter på grundval av hotbaserade kriminalunderrättelsebefogenheter.
På grund av begränsningarna i 10 § i grundlagen föreslås det i denna proposition inte någon bestämmelse om inhämtande av information som rör ett förtroligt meddelande eller den konstitutionella hemfriden. Effektiv kriminalunderrättelseverksamhet förutsätter dock att också sådan informationsinhämtning möjliggörs. Särskilt i snabbt framskridande hotsituationer minskar möjligheterna att avvärja hotet avsevärt om polisen inte har åtkomst till innehållet i målpersonens förtroliga meddelanden. Å andra sidan förutsätter en effektiv användning av metoder för inhämtande av information i vissa situationer också agerande på platser som omfattas av hemfriden. Till exempel i täckoperationer är detta en väsentlig del av en effektiv användning av metoder för inhämtande av information i enlighet med målen. Eftersom inhämtande av information bygger på förtroliga människorelationer gäller det också att kunna agera på ett sätt som är normalt i mänskligt umgänge. Avbrytande av verksamheten varje gång den förflyttas till en plats som omfattas av hemfriden skulle försvaga förutsättningarna för att inhämta information och skulle lätt kunna leda till en säkerhetsrisk. På motsvarande sätt bör till exempel teknisk observation inom ramen för hemfriden inte kategoriskt uteslutas från de metoder för att inhämta information som används i kriminalunderrättelseverksamhet.
Enligt paragrafens 2 mom. föreskrivs det i detta kapitel om förutsättningarna för användning av de i 1 mom. avsedda metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning vid kriminalunderrättelseinhämtning.
Med förutsättningar hänvisas uttryckligen till de förutsättningar om vilka föreskrivs i detta kapitel, och uttrycket ”de i 1 mom. avsedda metoderna” utesluter förutsättningarna för att använda hemliga metoder för att inhämta information enligt 5 kap. Det är motiverat att föreskriva om detta, eftersom definitionerna av de i 1 mom. avsedda metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning framgår av 5 kap., medan användningsförutsättningarna och bestämmelserna om beslutsfattande framgår av detta kapitel.
Metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning skulle användas för att inhämta information om verksamhet som inte är omedelbart och helt kopplad till en identifierad och konkret misstanke om brott. Om ett brottsligt element förekommer i definitionen av någon av de befogenheter som avses i detta kapitel enligt 5 kap. skulle det inte tillämpas på användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap., eftersom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning i regel används för att inhämta information i ett tidigare skede om verksamhet kopplad till allvarligt brottsligt hot. De metoder för inhämtande av information som definieras i 5 kap. i polislagen kan således bli tillämpliga vid inhämtande av information enligt föreslagna 5 b kap. trots att det i definitionen av metoden för inhämtande av information ska användas för att förhindra brott, såsom polislagens 5 kap. 35 § 1 mom. som gäller bevisprovokation genom köp.
Metoder för kriminalunderrättelseinhämtning kan riktas mot personer i en situation där ingen person relaterad till hotet misstänks eller antas ha begått eller väntas att begå ett brott. Inhämtande av information enligt föreslagna 5 b kap. är även möjligt i situationer där tillämpningströskeln enligt 5 kap. i polislagen eller 10 kap. i tvångsmedelslagen överskrids för någon person som är kopplad till hotet till exempel i fråga om förberedelse till brott, men där det fortfarande är motiverat att rikta metoder för kriminalunderrättelseinhämtning även mot andra personer för att avvärja hotet. Det är möjligt att rikta inhämtande av information enligt föreslagna 5 b kap. även mot aktörer inom organiserad eller kontinuerlig allvarlig brottslighet, vars inblandning i eventuella planerade brott eller pågående brottsliga gärningar inte förutsätter utredning enligt 5 kap. men som baserat på information som polisen innehar är kända för att verka i en sådan position inom en kriminell organisation att inhämtande av information är motiverat för att avvärja hotet.
Med brottsligt element avses till exempel hänvisningar i vissa av definitionsbestämmelserna i 5 kap. till brott som håller på att begås (bevisprovokation genom köp). Dessutom hänvisar ”de i 1 mom. avsedda metoderna” också till inriktningen av användningen befogenheten. Såsom det konstaterats ovan kan observation enligt definitionen av systematisk observation riktas mot en person som med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott. När det gäller hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning kan systematisk observation riktas mot en person eller grupp av personer enligt föreslagna 5 §.
3 §.Föremål för kriminalunderrättelseinhämtning. Paragrafen föreskriver om föremål för kriminalunderrättelseinhämtning, om vilka information får inhämtas med hjälp av hemliga metoder för inhämtande av information som avses i detta kapitel. Förteckningen över föremål i bestämmelsen är uttömmande. Det som förenar föremålen är sådan brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet. Begreppet brott som allvarligt hotar individens och samhällets säkerhet har förklarats ovan i motiveringen angående detta kapitels tillämpningsområde, men dess innehåll kan anses framgå mer exakt genom de föremål för kriminalunderrättelseinhämtning som definieras i detta avsnitt.
Enligt paragrafens 1 mom. kan sådan organiserad brottslighet bli föremål för kriminalunderrättelseinhämtning. Organiserad brottslighet som föremål för kriminalunderrättelseinhämtning bör förstås vidare än begreppet organiserad kriminell sammanslutning enligt 6 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen eller definitionen i Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FördrS 20/2004, nedan Palermokonventionen).
Enligt strafflagen avses med organiserad kriminell sammanslutning en strukturerad sammanslutning, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år, eller brott som avses i 11 kap. 10 § eller 15 kap. 9 §. Definitionen har placerats i bestämmelsen om skärpningsgrunder som ska beaktas vid utmätning av straff, men hänvisningar till den finns också annanstans i strafflagen.
Till 6 kap. 5 § i strafflagen fogades som en ny skärpningsgrund brott som begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet genom en lag (178/2025) som trädde i kraft den 1 juli 2025. Enligt definitionen i paragrafens 3 mom. avses med en kriminell gruppering en sammanslutning, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, till vars verksamhet väsentligen hör att begå sådana brott som är ägnade att äventyra ordningen och säkerheten på allmänna platser. Ändringen syftar särskilt till att bekämpa problemet med så kallad gatugängsbrottslighet och att främja upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, vilket i sin tur förebygger känslan av fara och otrygghet bland utomstående.
Artikel 2 i Palermokonventionen definierar organiserad brottslighet utifrån antalet medlemmar, struktureringsgrad, verksamhetens varaktighet och syftet. I konventionen definieras strukturerad sammanslutning omvänt som en sammanslutning som inte har bildats slumpvis för att omedelbart begå brott och som inte behöver ha formellt definierade roller för sina medlemmar och heller inte kontinuitet i medlemskapet eller en utvecklad struktur.
I dag är organiserad brottslighet nätverksbaserad, flexibelt föränderlig, oftast internationell, och den använder även informationsnätverk. Vid bedömningen av hot som organiserad brottslighet utgör mot individens och samhällets säkerhet är det viktigt att erkänna dess pågående och accelererande förändringstakt. Tidigare handlade det mest om hierarkiska och rigida grupper, men i dag har andelen olika lösare nätverk ökat. De brottsområden inom vilka kriminella grupper verkar varierar, och samtidigt varierar även hotbilden mot individer och samhälle. Till exempel är effekterna av våldsbrott och människohandel på individer direkta, medan effekterna av vapenbrott och ekonomisk brottslighet på individen är mer indirekta.
Definitionerna av organiserad brottslighet i strafflagen och Palermokonventionen som beskrivs ovan kan inte anses vara tillräckligt heltäckande för att bekämpa det hot som organiserad brottslighet medför. Eftersom definitionerna förutsätter en permanent struktur, kontinuitet och konsensus, kan de anses vara relativt snäva med hänsyn till mångfalden av former och gärningssätt inom organiserad brottslighet och spridningen av kriminell verksamhet över flera typer av brottslighet. Strävan efter en exakt avgränsad definition i strafflagen är nödvändig ur ett kriminaliseringsperspektiv, men den täcker inte de olika manifestationerna av samtida organiserad brottslighet på det sätt som en effektiv bekämpning av de hot som organiserad brottslighet utgör mot individer och samhälle förutsätter.
Lydelsen organiserad brottslighet i paragrafens 1 mom. omfattar också kriminella nätverk. En vidare definition än i strafflagen säkerställer att osäkerhet om personers roller och den kriminella verksamhetens strukturer inte blir ett hinder för att inhämta den information som krävs för att avvärja hot mot individens och samhällets säkerhet. Det att kriminella nätverk och individer som möjliggör och bistår i kriminell verksamhet betraktas som en del av organiserad brottslighet i samband med kriminalunderrättelseinhämtning utvidgar inte i sig omfattningen av kriminaliseringen och medför inte strängare straff.
Med kriminellt nätverk som en del av organiserad brottslighet avses en sammanslutning som håller ihop en viss tid och vars verksamhet väsentligt går ut på att begå sådana brott som för sin del äventyrar individens eller samhällets säkerhet. Definitionen av organiserad brottslighet bör därför även omfatta sammanslutningar som inte är strukturerade och inte egentligen agerar i samförstånd för att begå brott utan är mer löst strukturerade. Ett kännetecken för kriminella nätverk som anses vara en del av organiserad brottslighet är att den kriminella verksamheten som äger rum inom ramen för sammanslutningen anses vara godkänd av det kriminella nätverket, den utförs på uppdrag av, till förmån för eller i nätverkets namn och är förenlig med nätverkets övergripande verksamhet. Eftersom det är fråga om en löst strukturerad sammanslutning förutsätts inte att medlemmarna i sammanslutningen har specifika uppgifter eller att nätverket har ledare eller kan ge order. Även inom kriminella nätverk kan medlemmar utveckla en känsla av tillhörighet till gruppen och en gruppidentitet, vilket manifesteras i nätverkets gemensamma verksamhet och syfte. Jämfört med mer hierarkiskt organiserad brottslighet är bildandet av en grupp och uppfyllandet av medlemskap å andra sidan mer vaga. En sammanslutning som anses vara ett kriminellt nätverk kännetecknas också av regelbunden kontakt mellan de personer som tillhör den, vilket gör det möjligt för personerna som tillhör nätverket att samarbeta kontinuerligt.
Inte ens allvarliga brott som begåtts av en enskild yrkesbrottsling kan i princip utgöra en grund för användning av kriminalunderrättelsemetoder med stöd av detta moment. Även när de personer som tillhör nätverket har liten insikt i hela nätverkets verksamhet eller när det gäller enskilda brottsliga handlingar som utförs tillsammans kan verksamheten anses vara samarbete mellan brottslingar snarare än organiserad brottslighet enligt detta moment. Å andra sidan anses kriminell verksamhet som har fortsatt under en tid under samma ledning, vilket inkluderar anlitande av kriminella tjänster och utnyttjande av cellulära strukturer, vara organiserad brottslighet enligt denna punkt för alla personer som tillhör nätverket, bistår och möjliggör dess verksamhet, eller tillhandahåller tjänster till det. Kriminell verksamhet kan bistås och möjliggöras genom tjänster med fokus på till exempel finansiering, ekonomiadministration, juridik, logistik, vapen eller våldsam indrivning.
Enligt Europeiska unionens hotbildsbedömning avseende grov och organiserad brottslighet är följande de allvarligaste hotbilderna relaterade till organiserad brottslighet: SOCTA 2025 s. 36–37. SOCTA baserar sig på information som samlats in från tusentals utredningar som stöds av Europol varje år, samt synpunkter från experter på brottsbekämpning, andra EU-byråer och internationella organisationer, den privata sektorn, Europols expertgrupper och den akademiska rådgivande gruppen (SOCTA 2025 s. 6).
- cyberattacker mot kritisk infrastruktur, myndigheter, företag och medborgare,
- en utbredd epidemi av cyberbedrägerier med hjälp av virtuella valutor och i allt högre grad artificiell intelligens,
- sexuellt utnyttjande av barn med hjälp av datanät och artificiell intelligens,
- människosmuggling och illegal invandring med nya metoder som utnyttjar ny teknik,
- narkotikahandel, i synnerhet kokain och syntetisk narkotika SOCTA 2025, s. 56, fäster uppmärksamhet vid den så kallade vattensängseffekten i synnerhet inom kokainhandel. Myndigheternas åtgärder i vissa delar av Europa kan leda till att smugglingen omdirigeras till andra platser, till exempel till hamnar i Norden. Till följd av detta kan effekterna av kriminella nätverks verksamhet och inbördes konkurrens även sträcka sig till nya områden. En sådan konsekvens kan till exempel vara våldshandlingar som begås av unga förövare.,
- handel med illegala skjutvapen, i synnerhet 3-D-vapen och vapen med ursprung i krigszoner, och
- miljöbrott, i synnerhet relaterade till avfallssektorn.
Även om betydelsen av de beskrivna hotbilderna varierar i Finland är de alla väsentliga för situationsmedvetenheten och i princip potentiella föremål för kriminalunderrättelseinhämtning enligt föreslagna 5 b kap. i polislagen. Vid bedömningen av vilken brottslighet som metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning kan inriktas på enligt detta moment är det viktigt att notera att organiserad brottslighet är särskilt bra på att identifiera nya möjligheter att begå brott och att använda ny teknik för att begå brott. Å andra sidan har den allmänna säkerhetssituationen påverkat och kommer att påverka hotet från organiserad brottslighet under de kommande åren. Särskilt kan nämnas handeln med illegala föremål och substanser från konfliktområden till Finland samt kopplingarna mellan statlig verksamhet och organiserad brottslighet.
Observationer av kopplingar mellan statlig verksamhet och organiserad brottslighet har ökat hotet om att organiserad brottslighet, åtminstone i extrema situationer, också kan äventyra den nationella säkerheten. I regeringens proposition om civil underrättelseinhämtning (RP 202/2017 rd, s. 186) konstateras att verksamhet som avses i 5 a kap. 3 § 11 punkten i polislagen (internationell organiserad brottslighet som hotar den demokratiska samhällsordningen) till exempel kan bestå i att den internationella organiserade brottsligheten infiltrerar statsförvaltningen och tar över centrala tjänster för att på det sättet påverka viktiga samhällsbeslut eller till exempel skaffa sig ekonomiskt eller politiskt inflytande genom köp av samhällsviktig infrastruktur eller samhällsvitala funktioner såsom elproduktion, avfallshantering eller transport- och speditionsföretag.
I vissa situationer kan statlig verksamhet vara kopplad till hotet från organiserad brottslighet, som polisen ska bekämpa. Om hotet från organiserad brottslighet även misstänks omfatta statliga aspekter kräver situationen nära samarbete och samordning mellan polisen och underrättelsemyndigheterna, vilket föreslås i 21 §. Båda har befogenheter och skyldighet att ingripa med anledning av sådana hot inom ramen för deras lagstadgade varierande uppgifter. Civil underrättelseinhämtning inriktas mot statlig verksamhet. Kriminalunderrättelseinhämtning kan i sin tur riktas mot organiserad brottslighet och aktörer, inklusive personer som kan ha kopplingar till statlig verksamhet. Kriminalunderrättelseinhämtning kan också riktas mot statliga aktörer i den mån det gäller deras kriminella verksamhet som inte bedrivs för eller på order eller ledning av en utländsk statlig myndighet. Detta gäller både situationer där kopplingar mellan organiserad brottslighet och statliga aktörer har identifierats och situationer där det med tanke på de långa orderkedjor som är förknippade med fenomenet är sannolikt att den organiserade kriminella gruppen inte är medveten om de verkliga målen med verksamheten eller att den kriminella verksamheten är kopplad till statlig verksamhet. När ett brottsligt projekt framskrider kan organiserad brottslighet med koppling till statlig verksamhet konkretiseras till exempel som grov skadegörelse eller grov systemstörning. Föremålet för polisens kriminalunderrättelseinhämtning är inte statlig verksamhet i sig utan snarare den del av helheten som manifesterar sig som brottslighet. Den egentliga statliga verksamheten avser ett hot mot den nationella säkerheten enligt i 10 § i grundlagen, och det är den civila och militära underrättelsetjänstens uppgift att inhämta information om detta.
Inom den mest konventionella brottsligheten ägnar sig organiserade kriminella grupper och kriminella nätverk åt en mängd olika allvarliga brott med det primära syftet att uppnå ekonomisk vinning. Organiserad brottslighet, inklusive kriminella nätverk och de personer som är verksamma inom dem, tillverkar och smugglar narkotika och är i hög grad ansvariga för narkotikahandel. Den datanätsstödda brottsligheten har ökat inom den organiserade brottsligheten, och särskilt bedrägerier på webben har blivit en betydande inkomstkälla för organiserad brottslighet. Nästan all organiserad brottslighet är också förknippad med penningtvätt samt allvarlig vapen- och våldsbrottslighet.Narkotika, illegala vapen och deras delar handlas i allt större utsträckning på plattformar på darknet. Statsrådets principbeslut om strategin och åtgärdsprogrammet för bekämpning av organiserad brottslighet 2025–2030, s. 14. Se SOCTA 2025 s. 14. Våld SOCTA 2025 s. 30–32. Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen gäller det dock att notera att digital narkotikahandel även omfattar personer som inte har en betydande kriminell bakgrund eller kopplingar till etablerade kriminella nätverk. I Finland har det också avslöjats ett ökande antal fall av förfalskade produkter, brottslighet i livsmedelskedjan och olika allvarliga miljöbrott, vilka alla ofta har kopplingar till organiserad brottslighet. Organiserad brottslighet omfattar även människohandel, prostitution samt ekonomisk brottslighet och egendomsbrottslighet. Statsrådets principbeslut om strategin och åtgärdsprogrammet för bekämpning av organiserad brottslighet 2025–2030, s. 14. Se också SOCTA 2025 s. 70–72. Även brott mot barn, särskilt sexuellt utnyttjande av barn med hjälp av datanät, som identifierats i EU:s hotbildsbedömning avseende grov och organiserad brottslighet, kan bli föremål för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 1 mom. som gäller kriminalunderrättelseinhämtning om organiserad brottslighet.
Organiserad brottslighet utnyttjar lagliga affärsstrukturer för att uppnå ekonomisk vinning och främja sin kriminella verksamhet. SOCTA 2025 s. 27. Utnyttjandet av affärsstrukturer är ofta förknippat med olika typer av bedrägerier och ekonomisk brottslighet, som syftar till att dölja ursprunget till kriminella pengar genom laglig affärsverksamhet. Affärsverksamhet stärker också kriminella aktörers inflytande i resten av samhället och kan leda till snedvridningar på marknaden. Verohallinto, Harmaan talouden selvitysyksikkö, Järjestäytynyt rikollisuus ja yritystoiminnan hyväksikäyttö katsaus 1/2023, s. 6. I värsta fall kan aktörer inom organiserad brottslighet till och med skapa monopol inom vissa branscher genom hot, utpressning och våldsamma metoder. Verohallinto, Harmaan talouden selvitysyksikkö, Järjestäytynyt rikollisuus ja yritystoiminnan hyväksikäyttö katsaus 1/2023, s. 7. Utnyttjande av bulvaner som i hemlighet agerar för en annan persons räkning i eget namn särskilt i affärsverksamhet är centralt sätt genom vilket aktörer inom organiserad brottslighet döljer de faktiska aktörernas roller. Användningen av bulvaner gör det svårt att inrikta socialt ansvar och också att skapa en helhetsbild av situationen.
Särskilt branscher som rutinmässigt använder underleverantörer är typiska mål av intresse för aktörer inom organiserad brottslighet i näringslivet. Enligt EU:s hotbildsbedömning avseende grov och organiserad brottslighet är bygg- och fastighetsbranschen, logistik och sektorer där det används mycket kontanter, såsom hotell- och restaurangbranschen samt underhållning, särskilt exponerade sektorer. SOCTA 2025, s. 27. Baserat på den anmälda branschen verkar organiserad brottslighet även inom branscher som definieras som kritiska i Finland, såsom säkerhetsbranschen. Verohallinto, Harmaan talouden selvitysyksikkö, Järjestäytynyt rikollisuus ja yritystoiminnan hyväksikäyttö katsaus 1/2023, s. 19.
Organiserad brottslighet försöker infiltrera lagliga samhällsstrukturer. Hotet från organiserad brottslighet överlappar således delvis hot mot rättsstatens grundläggande funktioner, eftersom aktörer inom organiserad brottslighet också utnyttjar hot och påtryckningar mot myndigheter, såväl som korruption, för att uppnå sina kriminella mål. Korruption används för att undvika brottsbekämpande åtgärder, få ekonomiskt och politiskt inflytande, stödja kriminell verksamhet och undergräva den offentliga sektorns och de brottsbekämpande myndigheternas anseende. Även digitalisering och produktion av kriminella tjänster har påverkat korruptionen. SOCTA 2025, s. 28–29.
Enligt den aktuella lägesbilden av organiserad brottslighet är typiska brottsrubriceringar som hoten från organiserad brottslighet uppfyller om de konkretiseras som brott våldsbrott (strafflagen 21 kap.), grovt narkotikabrott, grovt skjutvapenbrott, grov penningtvätt, grov stöld, grovt häleribrott, grov utpressning, grovt rån, grovt ocker och grovt bedrägeri. Allvarlig organiserad brottslighet har också kopplingar till bland annat människohandel (strafflagen 25 kap.), sexuellt utnyttjande av barn (strafflagen 20 kap.), korruption (strafflagen 30 och 40 kap.), brott mot rättskipning och myndigheter (strafflagen 15 och 16 kap.), IT-relaterad brottslighet (strafflagen 38 kap.) och i synnerhet ekonomiska brott som är kriminaliserade enligt 29, 30 och 39 kap. i strafflagen.
När det gäller konkret tillämpning av momentet kan det hänvisas till strategin för bekämpning av organiserad brottslighet Statsrådets principbeslut om strategin och åtgärdsprogrammet för bekämpning av organiserad brottslighet 2025–2030., enligt vilken internationella fenomen sannolikt kommer till Finland snabbare än tidigare, medan avståndet mellan den aktiva organiserade brottsligheten i Finland och hårda internationella aktörer blir kortare. Samtidigt är den internationella organiserade brottslighetens know-how och kontakter är mer lättillgängliga för kriminella grupper som är baserade i eller påverkar Finland. Ett särskilt oroväckande internationellt drag enligt strategin är organiserade kriminella sammanslutningars strävan efter att infiltrera i synnerhet platser för inresa, kritisk infrastruktur och logistiska kedjor.
De allvarligaste hoten i framtiden är inte så mycket att en nationellt verksam kriminell sammanslutning skapar internationella kontakter allt eftersom den utvecklas, utan snarare att en ny internationellt verksam kriminell sammanslutning utvidgar sin verksamhet till Finland – självständigt eller i samarbete med sammanslutningar som redan är verksamma i Finland. I värsta fall kan sådana grupper på grund av sin organisation, sina resurser, sin kriminella know-how och sina etablerade verksamhetsmetoder omedelbart utgöra ett sådant hot att det ur individens och samhällets säkerhetsperspektiv är nödvändigt att inhämta information för att bekämpa hotet från organiserad brottslighet redan innan konkreta brott som ska förebyggas eller begås har inträffat.
I sådana situationer handlar informationsbehovet i allmänhet om hur och var sammanslutningen avser att etablera sig i Finland, om den söker partnerskap med sammanslutningar som är verksamma i Finland, vilken typ av brott den planerar att begå i Finland, vilka arrangemang den avser att använda för att etablera sin position i Finland och om situationen innebär en ökad risk för våldsamma sammandrabbningar som också kan utgöra ett hot mot utomstående. Nya sammanslutningar kan också hämta nya kriminella fenomen till Finland. Till exempel kan observationer som gjorts i samband med spridningen av nya kriminella sammanslutningar till Finland gällande narkotika som är särskilt farlig kräva att myndigheterna omedelbart börjar inhämta information, även om personer som identifierats som nyckelaktörer baserat på underrättelser inte kan kopplas till de narkotikabrott som har avslöjats. Det är också möjligt att underrättelseinformationen relaterad till fenomenet är så begränsad att det för att bekämpa hotet är motiverat att genomföra en mer omfattande inhämtning av information än vad som skulle motiveras av enskilda brottsmisstankar. I sådana situationer är hotet också flerdimensionellt, eftersom det vid sidan av det allmänna hotet som utgörs av allvarlig organiserad narkotikabrottslighet, som orsakar åtminstone indirekt skada för flera rättsobjekt, accentuerar hotet mot medborgarnas liv och hälsa.
Det finns också behov av hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning i situationer där kriminella sammanslutningar redan har etablerat sig i Finland eller konsekvent och upprepade gånger begår brott riktade mot Finland. När kriminella sammanslutningar har verkat länge och etablerat sig kan utfärdandet av order och instruktioner som styr kriminell verksamhet inom den kriminella organisationen vara ganska begränsat, i vilket fall ledningen av den kriminella verksamheten främst går ut på att nå brottslig vinning, öka inflytandet och bilda ett slags paraply för att skydda den brottsliga verksamheten. Godkännande kan till exempel manifesteras i att sammanslutningens ledning har beslutat att begå brottet i fråga och har gett order om det eller på annat sätt tagit initiativ till det. Sammanslutningen kan också ha fattat beslutet tillsammans. Sammanslutningen kan till exempel också på förhand ha beslutat att vissa typer av brott kan begås för sammanslutningens räkning utan en specifik order eller ett specifikt beslut.Det är uppenbart att ju mer den kriminella verksamheten har utvecklats mot den ovan beskrivna operativa modellen, desto svårare är det att rikta in myndighetsåtgärder på ledare för kriminella organisationer med nuvarande befogenheter. Befogenheternas otillräcklighet framhävs av att professionella kriminella organisationer skyddar sin verksamhet med många olika metoder. Till följd av detta är ledarna för kriminella sammanslutningar, även om de identifieras, praktiskt taget utom räckhåll för de nuvarande möjligheterna att inhämta information enligt polislagen och tvångsmedelslagen på grund av bristen på aktiva åtgärder.
Ett klassiskt exempel på den organiserade brottslighet som beskrivs här är internationella kriminella motorcykelgäng. I sådana situationer anknyter informationsbehovet bland annat till hur den kriminella organisationen leds i praktiken, hur och var beslut om organisationens verksamhet fattas, hur den kriminella verksamheten finansieras, hur den brottsliga vinning som ledarna får kanaliseras, hur den kriminella organisationen utnyttjar företagsstrukturer, huruvida organisationen har andra ledare än de som är kända sedan tidigare, vilka kriminella tjänster den kriminella organisationen anlitar, huruvida den kriminella organisationen utnyttjar korruption eller utpressning av tjänstemän i sin verksamhet, vilka typer av tekniker organisationen använder för att begå brott och skydda sin verksamhet och vilka typer av brott organisationen begår eller planerar.
Utöver de hot som är kopplade till de nya fenomenen och den strukturerade organiserade brottsligheten som beskrivs ovan, kan organiserad brottslighet även utgöra ett allvarligt hot mot individers eller samhällets säkerhet i form av enskilda kriminella projekt. I den praktiska polisverksamheten kan det till exempel vara fråga om att polisen har fått information enligt vilken identifierade personer som varit inblandade i beställningsmord, allvarliga våldshandlingar eller annan exceptionellt hotfull brottslig verksamhet reser till Finland för att träffa identifierade kriminella aktörer verksamma i Finland. Baserat på bakgrundsinformation och observationer uppfylls inte förutsättningarna för hemliga metoder för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen, men avvärjande av hot förutsätter inhämtande av information om personers rörelser, kommunikation, förbindelser, inköp samt mål för observerat agerande och eventuella planer relaterade till brottslig verksamhet för kriminalunderrättelseändamål och behandling av den information som erhållits. Nya typer av hot kan uppstå mycket oväntat, till exempel i en situation där andra länders åtgärder för att bekämpa narkotikasmuggling resulterar i att mycket stora mängder narkotika förs till nordiska hamnar för vidare distribution. Till följd av detta kan effekterna av kriminella nätverks verksamhet och inbördes konkurrens även sträcka sig till nya områden, såsom logistiska knutpunkter. SOCTA 2025, s. 30 och 56.
Hotet som utgörs av kopplingar mellan organiserad brottslighet och statliga aktörer beskrivs i samband med hot mot kritisk infrastruktur.
Enligt paragrafens 2 mom. 1 punkt är föremålen för kriminalunderrättelseinhämtning sådan allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och som till sina verkningar utgör ett betydande hot mot den offentliga ekonomin, finans- och försäkringssystemens funktion eller den kritiska infrastrukturen.
Föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning är fast kopplat till försörjningsberedskapen som en del av den övergripande säkerheten. Enligt statsrådets beslut om målen för försörjningsberedskapen (568/2024 29.10.2024 s. 2) avses med försörjningsberedskap ”tryggande av sådan kritisk produktion, service och infrastruktur som är nödvändig för befolkningens försörjning, landets näringsliv och landets försvar vid allvarliga störningar under normala förhållanden och i undantagsförhållanden. Utgångspunkterna för den nationella försörjningsberedskapen är en välfungerande nationell och internationell marknad, en mångsidig bas i fråga om industri och annan produktion, en stabil offentlig ekonomi och en konkurrenskraftig samhällsekonomi.”
Föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning är också kopplat till de förändringar i säkerhetsmiljön som Finlands Natomedlemskap orsakar. Effektivt avvärjande av de hot som avses i 1 punkten förbättrar Finlands resiliens i enlighet med Natos resiliensmål. Utgångspunkten för Natos resiliensverksamhet är att säkerställa kontinuiteten i samhällets livsviktiga funktioner, statens handlingsförmåga samt stöd till militären i dess uppgifter under krigstid. Ur polisverksamhetens perspektiv är ett exempel de olika hybridhot som manifesterar sig som brottslighet, för vilka det är svårt att få tillförlitlig information om de verkliga aktörerna bakom dem och syftena med deras verksamhet.
Exempel på hot från allvarlig brottslighet mot de offentliga finanserna finns i förarbetena till säkerhetsutredningslagen (726/2014). Enligt motiveringen till lagens 19 § 1 mom. 6 punkt, som definierar uppgifter som säkerhetsutredningen omfattar, (RP 57/2013 rd s. 41) kan punkten ”vara tillämplig på t.ex. dem som i samband med finansinspektion eller annars får tillgång till information som om den röjs olovligt kan medföra allvarliga störningar i det finansiella systemet.” I de situationer som beskrivs i motiveringen till säkerhetsutredningslagen kan hotet uppstå genom missbruk av kritisk information, men hotet om exceptionellt allvarligt missbruk av offentliga understöd och bidrag, beskattning eller offentlig upphandling kan också bli föremål för kriminalunderrättelseinhämtning.
Finans- och försäkringssystemens funktion avser specifikt företag som är verksamma på finansmarknaderna. Till dem hör bland annat kreditinstitut, värdepappersföretag, fondbolag och försäkringsbolag samt motsvarande utländska företags filialer i Finland. Företag på finansmarknaden är dessutom till exempel emittenter av värdepapper och värdepappersmarknadsplatser samt pensionsförsäkringsbolag, pensionsstiftelser, försäkringskassor och arbetslöshetskassor. Enligt säkerhetsstrategin för samhället, som statsrådet godkände som principbeslut den 16 januari 2025, är det viktigt att säkerställa det finansiella systemets stabilitet och kontinuitet i de finansmarknadstjänster som är avgörande för samhällets funktion under alla omständigheter genom tillräcklig reglering, effektiv tillsyn och upprätthållande av krishanteringsberedskap. Begreppsligt kan fungerande finans- och banksystem anses utgöra en del av den kritiska infrastrukturen. Statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen 568/2024 29.10.2024 s. 5.
Enligt statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen (568/2024 29.10.2024 s. 19) är kritiska betaltjänster ”åtminstone gireringar och återkommande betalningar, tjänster för dagliga betalningar, såsom kortbetalningstjänster, kontanttjänster och betalningar mellan banker, samt skuldhanteringstjänster. Kritiska värdepapperstjänster är tjänsterna för handel, clearing, leverans och förvaring av värdepapper samt kapitalanskaffningen för företag och sammanslutningar som är kritiska för statens verksamhet och samhällets funktion och användningen av deras värdepappersinnehav.”
Hot mot dessa funktioner kan vara relaterade till cyberbrottslighet eller marknadsmanipulation med allvarliga konsekvenser. Även exceptionellt storskalig penningtvätt kan utgöra ett hot mot banksystem enligt denna punkt som gäller kriminalunderrättelseinhämtning. I Finland har fenomenet anknutit till penningflöden på tiotals eller till och med hundratals miljoner euro med ursprung i Ryssland. På europeisk nivå har observationer gjorts om flera europeiska bankers inblandning i penningtvätt värd miljarder euro. Inriktning av hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning mot sådan verksamhet är motiverad för att säkerställa banksystemets funktion och tillförlitlighet, oavsett om någon kan antas göra sig skyldig till något brott som avses i 5 kap. i polislagen.
Kritisk infrastruktur omfattar dessutom de grundläggande strukturer, tjänster och relaterade funktioner som upprätthåller samhällets vitala funktioner. Kritisk infrastruktur omfattar både fysiska anläggningar och konstruktioner samt elektroniska funktioner och tjänster. Bland annat är energiproduktion, överförings- och distributionssystem, transport och logistik, informations- och kommunikationssystem samt vattenförsörjning och avfallshantering en del av den kritiska infrastrukturen. Kritiska system och tjänster produceras ofta av den privata sektorn, och de brukar vara gränsöverskridande och ömsesidigt beroende. I myndighetsverksamhet är kritisk infrastruktur kopplad till bland annat lokaler och deras fysiska skydd samt informationsnätverkens och de operativa systemens funktionssäkerhet.
Skyddet av kritiska infrastrukturobjekt och -områden baseras i första hand på infrastrukturägarnas egna skyddsåtgärder och de miniminivåer som syftar till kontinuitet i kritisk verksamhet som fastställts i sektorspecifik lagstiftning. Syftet har varit att stärka beredskapen hos aktörer som är kritiska med tanke på samhällets funktionsförmåga genom lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft (310/2025, nedan CER-lagen), som trädde i kraft den 1 juli 2025 och genom vilken Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 om kritiska entiteters motståndskraft och om upphävande av rådets direktiv 2008/114/EG (CER-direktivet) genomfördes. I Finland hade kritisk infrastruktur eller nyckelaktörer avseende samhällets funktionsförmåga inte definierats på lagnivå före CER-lagen, även om bestämmelser om kritisk infrastruktur och aktörer som anses vara nyckelaktörer har införts genom sektorspecifik lagstiftning.
I enlighet med sektorklassificeringen i bilagan till direktivet tillämpas CER-lagen med vissa undantag inom områdena för lagstiftningen om energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastruktur, hälso- och sjukvård, dricksvatten, avloppsvatten, digital infrastruktur, offentlig förvaltning, rymden samt produktion, bearbetning och distribution av livsmedel. CER-lagen tillämpas däremot inte på bland annat myndighetsverksamhet inom området för förförsvaret, den nationella säkerheten och den allmänna ordningen och säkerheten. Enligt direktivet ska medlemsstaterna fastställa kritiska aktörer i enlighet med de föreskrivna kriterierna. Direktivet fastställer skyldigheter för medlemsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa ett oavbrutet tillhandahållande av samhällsviktiga tjänster inom den inre marknaden för att upprätthålla väsentliga samhällsfunktioner eller ekonomisk verksamhet, vilka omfattas av artikel 114 i EUF-fördraget. CER-direktivets centrala nationella verksamhetsramar bildas av strategin för kritiska entiteters motståndskraft, medlemsstaternas riskbedömning, identifiering av och förteckning över kritiska entiteter, förfarande för anmälan om avvikelser, behörig(a) myndighet(er) och nationell gemensam kontaktpunkt (single point of contact) för gränsöverskridande samarbete.
Kritisk infrastruktur definieras i 4 § 3 punkten i CER-lagen. Enligt den avser kritisk infrastruktur en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, eller en del av en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, som krävs för tillhandahållandet av en samhällsviktig tjänst. I 13 § i CER-lagen föreskrivs om beslutsfattande om kritiska aktörer. Enligt den ska ett ärende som gäller identifiering av en kritisk aktör avgöras av det ministerium till vars ansvarsområde den aktuella aktören hör. Förvaltningsbeslutet är i kraft högst fyra år. Syftet med CER-lagen och dess tillämpning är inte att uttömmande identifiera alla aktörer som hör till Finlands kritiska infrastruktur.
Skyddet av kritisk infrastruktur är inte en uttrycklig lagstadgad uppgift för polisen eller någon annan myndighet, men förebyggandet av brott mot kritisk infrastruktur hör till polisens uppgifter. Polisens roll i att skydda kritisk infrastruktur utan konkreta hot eller störningar fokuserar på inhämtande av information, planering och övervakning i samband med grundläggande polisverksamhet samt på att förebygga brott som en del av informationsstyrd polisverksamhet. När hoten omvandlas till konkreta gärningar vidtar polisen en operativ första insats.
Kritisk infrastruktur som föremål för kriminalunderrättelseinhämtning bör förstås som en bred helhet, och baserat på den föreslagna bestämmelsen bör kriminalunderrättelseinhämtning även kunna utföras för att bekämpa hot mot andra aktörer inom kritisk infrastruktur än de kritiska aktörer som identifierats enligt CER-lagen. Till exempel bör myndighetsverksamhet för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet anses omfattas av denna punkts tillämpningsområde till den del som det inte är fråga om exempelvis brottslighet som hotar rättsstatens grundläggande funktioner enligt 4 punkten eller som i stor skala hotar den allmän ordningen och säkerheten (5 punkt). I statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen (568/2024 29.10.2024 s. 20) konstateras att ”Upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet möjliggör kontinuiteten i samhällets vitala funktioner. Polisens, räddningsväsendets och befolkningsskyddets tjänster och verksamhet utgör en betydande del av den inre säkerheten. Genom dem skyddas civilbefolkningen samt tryggas verksamhetsförutsättningarna för den kritiska infrastrukturen och försörjningsberedskapen. Att ovannämnda tjänster och verksamhet fungerar utan störningar är av stor betydelse för hanteringen av allvarliga störningssituationer under normala förhållanden och av undantagsförhållanden.”
Hybridhot och hybridpåverkan kännetecknas av att aktörerna utnyttjar gränssnitt mellan myndigheter och möjliga skuggområden för att dölja bakgrunden till hybridaktiviteter, såsom militära avsikter. Bland annat på grund av längden på uppdrag relaterade till hybridhot är det ofta svårt att identifiera den statliga aktören bakom hybridhoten i ett tidigt skede, vilket leder till att det inte alltid är entydigt fastställt vilken myndighet som ansvarar för att inhämta information om och avvärja hotet. Se Skyddspolisen. Översikt av den nationella säkerheten 2025, s. 24–25 och RP 203/2017 rd, s. 186.
Den föreslagna regleringen ändrar inte uppgiftsfördelningen mellan myndigheter men syftar däremot till att säkerställa att ovannämnda skuggområden inte bildas. Enligt 10 § 1 mom. i polisförvaltningslagen har skyddspolisen till uppgift att i enlighet med inrikesministeriets styrning inhämta information för att skydda den nationella säkerheten samt upptäcka, förhindra och avslöja sådan verksamhet, sådana förehavanden och sådana brott som kan hota statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. På motsvarande sätt är syftet med militär underrättelseverksamhet enligt 3 och 4 § i lagen om militär underrättelseverksamhet att inhämta och behandla information om militär verksamhet som riktar sig mot Finland eller som är av betydelse med tanke på Finlands säkerhetsmiljö eller om någon annan verksamhet som allvarligt hotar det finska försvaret eller som äventyrar samhällets vitala funktioner. Hybridhot hör till polisens uppgifter i den utsträckning som det är fråga om hot såsom brott eller störningar av den allmänna ordningen och säkerheten, såsom omfattande skadegörelse. Hybridåtgärder kan vara till exempel terrorattacker, sabotage av kritiska eller symboliskt betydelsefulla objekt, uppvigling till våldsamma kravaller eller cyberangrepp. Säkerhetsstrategi för samhället. Statsrådets principbeslut. Säkerhetskommittén. Statsrådets publikationer 2025:2, s. 21. Se också statsrådets försvarsredogörelse. Försvarsministeriets publikationer 2024:6. I försvarsredogörelsen behandlas hybridpåverkan som bredspektrig påverkan utifrån hotbilder i militär beredskap.
Hybridhot kan i synnerhet i början ta sig uttryck som kriminell verksamhet, vars verkliga bakomliggande aktörer och motiv inte har identifierats. De gärningar som hotet omfattar kan i början framstå som allvarliga brott eller andra säkerhetsstörningar, och då ansvarar främst polisen (eller en annan myndighet för den inre säkerheten) den operativa första insatsen. Å andra sidan har man också identifierat möjligheten att professionella och organiserade brottsliga aktörer kan användas som verktyg för hybridpåverkan och åtgärder riktade mot kritisk infrastruktur. Statliga aktörer kan utnyttja kriminella sammanslutningar för att uppnå strategiska mål i ett försök att försvaga samhällsstrukturer och förbruka myndighetsresurser, och därigenom äventyra samhällets säkerhet. Åtminstone två centrala hot framträder i kampen mot samarbete mellan statliga aktörer och organiserad brottslighet. Å ena sidan har organiserad brottslighet medlemmar, nätverk, expertis, utrustning och en vilja att utföra handlingar som sabotage eller våldsbrott i utbyte mot ersättning. Å andra sidan har en statlig aktör pengar för att kompensera organiserad brottslighet för dess tjänster samt tillgång till exempelvis kommunikationsteknik, vapen eller annan utrustning som organiserad brottslighet annars inte skulle ha. Stater som utnyttjar organiserad brottslighet för sina syften kan också ge brottslingar en ”trygg hamn” som skyddar dem mot myndigheters agerande i andra länder. Enligt EU:s hotbildsbedömning avseende grov och organiserad brottslighet tar sig kriminell hybridverksamhet uttryck som bland annat fysisk eller digital sabotage av kritisk infrastruktur, informationsstölder, cyberbrottslighet och vissa former av narkotikasmuggling. SOCTA 2025, s. 14–15. Se statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen 568/2024 29.10.2024, s. 8, när det gäller cybersäkerhet som en del av försörjningsberedskapen och tryggande av kritisk infrastruktur. Se också statsrådets försvarsredogörelse. Försvarsministeriets publikationer 2024:6, s. 18. De allvarligaste hoten mot kritisk infrastruktur från organiserad brottslighet kan också utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. RP 202/2017 rd, s. 176. Om det framgår att det finns en statlig uppdragsgivare bakom den verksamhet som riktar sig mot kritisk infrastruktur i form av ett brott, informeras underrättelsemyndigheterna, som i princip är ansvariga för att inhämta information om statlig verksamhet, om ärendet i enlighet med 21 §, såsom det föreskrivs i 5 a kap. i polislagen och lagen om militär underrättelseverksamhet om säkerhetspolisens och den militära underrättelsemyndigheternas uppgifter och målen för deras underrättelseverksamhet.
När hot som hör till tillämpningsområdet för denna punkt omvandlas till konkreta brott uppfyller de ofta rekvisitet för en kriminaliserad gärning som avses i strafflagens 29 kap. (brott mot den offentliga ekonomin), 32 kap. (häleri- och penningtvättsbrott), 34 kap. (allmänfarliga brott), 38 kap. (informations- och kommunikationsbrott) eller 51 kap. (värdepappersmarknads- och kryptotillgångsmarknadsbrott). Även en kriminaliserad gärning som avses till exempel i strafflagens 16 kap. (brott mot myndigheter) kan komma i fråga.
Ett exempelscenario för ett hot mot kritisk infrastruktur och dess relation till polisens uppgifter är en situation där individer har observerats fotografera kritiska infrastrukturobjekt på olika platser i Finland, och en förundersökning har inletts mot dem i enlighet med 3 kap. 3 § 2 mom. i förundersökningslagen. Det framkommer att utöver de personer som är föremål för förundersökningen har även andra personer anlänt till Finland i samma sällskap, och enligt observationer har de varit beredda att röra sig i naturen och haft med sig en exceptionellt stor mängd teknisk utrustning. I denna situation ansvarar polisen för den operativa insatsen åtminstone i början, och den har inlett en preliminär utredning av personkretsen. Det är inte möjligt att rikta in informationsinhämtningen med stöd av polis- eller tvångsmedelslagen mot de andra personerna i sällskapet enbart på grund av att personerna har rest i samma sällskap med de personer som är föremål för den preliminära utredningen. Polisens behov av ytterligare information om dessa personer är dock uppenbart. Information behövs åtminstone om var dessa personer rör sig i Finland eller om de lämnar Finland, om personerna har kontakt med någon part i Finland, var de vistas och om de kan bedömas utföra underrättelseverksamhet riktad mot kritisk infrastruktur, förbereda sabotage eller på annat sätt agera för något kriminellt projekt. Det skulle vara möjligt att få fram informationen till exempel genom systematisk observation eller teknisk spårning. I sådana situationer tillåter inte bestämmelserna i 5 kap. i polislagen att inhämtande av information inleds. I praktiken ansvarar dock polisen för ärendet åtminstone i början, och därför har polisen det ovan beskrivna behovet av information. Den samordning och det samarbete med den civila eller militära underrättelsemyndigheten som avses i föreslagna 21 § kan inledas snabbt, men det är möjligt att ansvarsöverföringen dröjer av praktiska skäl.
Exempelsituationen kan också vara enklare så att en grupp personer, som enligt underrättelseinformation från utlandet är vara kopplade till allvarliga brott mot liv och hälsa och sabotage på andra håll i Europa, anländer till Finland. Även i denna situation finns det ett uppenbart behov av att använda metoder för inhämtande av information på grund av samhällets säkerhet, även om de befintliga befogenheterna för inhämtande av information enligt polis- och tvångsmedelslagen inte är tillgängliga i situationen.
Ett exempel på ett hot där hybridhot blandas med hotet från konventionell brottslighet är nyheter från Sverige, enligt vilka åtminstone Iran, men möjligen även Ryssland, utnyttjar organiserad brottslighet i sina attacker. Baserat på senare nyheter misstänks unga personer anlitade av en kriminell grupp kopplad till fenomenet för att ha kastat granater mot den israeliska ambassaden i Köpenhamn hösten 2024.
Med tanke på samhällssäkerheten är det viktigt att hotbaserad informationsinhämtning också kan användas till exempel i en situation där en utländsk person med koppling till statlig verksamhet observeras träffa en finländsk person involverad i allvarlig brottslighet utan att det finns någon anledning till mötet, till exempel på grund av personens historia. Sådan mötesinformation kan komma från en utländsk eller inhemsk myndighetspartner, men samma typ av informationsinhämtning kan också vara motiverad till exempel i en situation där det vid observation av aktörer inom organiserad brottslighet på kriminell grund upptäcks att potentiella utländska statliga aktörer har kontakt med finländska kriminella aktörer. I de senare situationerna ansvarar polisen åtminstone för den operativa första insatsen på grund av pågående brottmål. Det gäller också att notera att informationsinhämtningen i Finland i båda fallen riktar sig mot aktörer inom organiserad brottslighet, och kopplingen mellan fallen och till exempel konventionell brottslighet i form av vapenhandel kan inte uteslutas. Exemplen illustrerar också vad det i praktiken innebär för kriminella att verka i gränssnitten mellan myndigheternas ansvarsområden. Behandlingen av de beskrivna fallen förutsätter nära myndighetssamarbete bland annat för att undvika överlappande verksamhet, eftersom det är den civila och militära underrättelseverksamheten som är ansvarig till den del som det är fråga om ett hot som en statlig aktör riktar mot den nationella säkerheten. Avsikten är inte att förändra olika aktörers uppgifter eller gränssnitten mellan deras uppgifter utan att säkerställa att olika hot relaterat till allvarlig brottslighet kan hanteras bättre än för närvarande genom att använda kriminalunderrättelsebefogenheter. RP 203/2017 rd, s. 182. Säkerhetsstrategin för samhället betonar att gränsen mellan extern och intern säkerhet har suddats ut i takt med att säkerhetsmiljön förändras, vilket ställer särskilda krav på samordning, samarbete och situationsmedvetenhet mellan myndigheterna. När det gäller hybridpåverkan uppmärksammas också att myndigheterna vid avvärjande av hot måste beakta de potentiella konsekvenserna av insatserna för hybridaktören och den bredare säkerhetsmiljön. Säkerhetsstrategi för samhället. Statsrådets principbeslut. Säkerhetskommittén. Statsrådets publikationer 2025:2, s. 21. Även om hemligt inhämtande av information i samband med kriminalunderrättelseverksamhet inte i sig påverkar hybridaktören gäller det att notera att de påverkansmetoder som används för att avvärja hotet kan avslöja något om myndigheternas kapacitet och påverka hybridaktörens val på längre sikt.
När det gäller detta föremål för kriminalunderrättelseinhämtning kan det yttersta målet med att använda kriminalunderrättelsemetoder ur samhällets säkerhetsintressen vara att avbryta brottslig verksamhet redan i ett tidigt skede. I sista hand kan kriminalunderrättelseinhämtning förhindra till exempel sabotage och brott mot liv och hälsa. Valet av tröskeln och metoden för ingripande är i sista hand ett taktiskt val som ska göras från fall till fall.
Enligt 2 mom. 2 punkten är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning sådan allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa. Med allvarliga hot mot liv eller hälsa avses i synnerhet riktad, planerad allvarlig våldsbrottslighet. Föremålen för kriminalunderrättelseinhämtning omfattar i princip även impulsivt våld, men i de flesta fall är det inte möjligt att förhindra sådana gärningar med hjälp av kriminalunderrättelseinhämtning. När hot riktas mot en grupp människor kan de gälla en viss personkrets, till exempel hot mot en skola eller våldsam radikalisering och våldsam extremism. När en personkrets väljs ut som målgrupp innebär dock inte att den måste vara enhetlig eller att personerna inom den måste vara specificerade.
Den föreslagna brottsligheten som hotar liv eller hälsa som föremål för kriminalunderrättelseinhämtning överlappar på regleringsnivå delvis 5 a kap. 3 § 6 punkten i polislagen, som definierar föremålet för civil underrättelseinhämtning som verksamhet som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa eller samhällets vitala funktioner. Som uttryck är verksamhet dock mer omfattande än brottslighet, som utgör grunden för hotbaserad kriminalunderrättelse. Verksamhet kan vara oönskad ur ett nationellt säkerhetsperspektiv även om den inte uppfyller rekvisitet för ett brott ens om den skulle konkretiseras.
Det föreslagna föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning överlappar också terrorism, som definieras som föremål för civil underrättelseinhämtning i 5 a kap. 3 § 1 punkten, även om – såsom 5 a kap. 3 § 6 punkten i polislagen – denna punkt som gäller kriminalunderrättelseinhämtning definieras ”neutralt i fråga om avsikt på så sätt att den som står bakom hotet inte förutsätts ha ett visst ändamål” (FvUB 30/2018, s. 26). Med tanke på intressena relaterade till inhämtande av information är begreppet terrorism å andra sidan mer omfattande än begreppet brottslighet, som i synnerhet kopplas till terroristbrott som kriminaliseras i 34 a kap. i strafflagen.
Som föremål för kriminalunderrättelseinhämtning kan brottslighet som hotar människors liv och hälsa även överlappa hot mot allmän ordning och säkerhet samt hot från organiserad brottslighet. Eftersom det är fråga om att skydda de viktigaste rättsobjekten kan överlappningen av befogenheter och olika slag av underrättelseinhämtning till och med betraktas som ett önskvärt tillstånd jämfört med en situation där det skulle finnas gråzoner mellan myndigheternas ansvarsområden och befogenheter som inte har eller kan ha beaktats vid lagberedningen.
Hotfull verksamhet som är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning förutsätts rikta sig mot en stor mängd människor, och således kan verksamhet som endast hotar enskilda eller få personer inte bli föremål för kriminalunderrättelseinhämtning med stöd av den aktuella punkten. Begreppet ”stor mängd människor” som används i vissa kriminaliseringar i strafflagen har bedömts i vissa avgöranden av högsta domstolen, och de kan delvis tjänstgöra som analogi till tillämpning av punkten om föremål för kriminalunderrättelseinhämtning. Det gäller dock att observera att informationsinhämtning som gäller hot sker i en osäker och relativt annorlunda situation än vid bedömningen av brott som redan begåtts, och således kan säker och exakt information om mängden människor som är föremål för hotet inte förutsättas vid tillämpningen av punkten. Till exempel när det gäller hot som riktas mot skolklasser kan man inte förutsätta att föremålet ska ha ett visst antal elever, eftersom hotet indirekt kan riktas mot en större mängd människor, såsom andra elever och anställda i skolan.
Enligt högsta domstolens avgörande HD 2014:11, som gällde grovt sabotage, hade en brand utsatt en stor mängd människor för allvarlig fara för liv eller hälsa, eftersom 12 personer i ett radhus med fyra lägenheter hade befunnit sig i byggnaden när branden bröt ut. I punkt 11 i avgörandet konstaterar högsta domstolen att vid bedömningen av rekvisitet för grovt sabotage ”påverkar farans allvar för sin del hur många människor som förutsätts befinna sig i farozonen brottet. Vid bedömningen av om en enskild gärning har riktats mot en stor mängd människor ska därför utöver antalet personer i farozonen tas hänsyn till hur konkret, omedelbart och allvarligt faran riktar sig mot dessa människors liv och hälsa.” I fallet HD 2019:75, där fem invånare hade befunnit sig i en radhusbyggnad med nio bostadslägenheter när en brand brutit ut och två invånare hade gått in i sina lägenheter därefter, ansåg högsta domstolen däremot att en stor mängd människor inte hade utsatts för allvarlig fara för liv eller hälsa. I punkt 15 i avgörandet konstaterar högsta domstolen att ”rekvisitet för en stor mängd människor inte dock kan tolkas så att dess betydelse överskrider dess lydelse.” I punkt 3 i avgörandet HD 2003:53 konstaterar högsta domstolen att explosionen inte hade orsakat allvarlig fara för en stor mängs människors liv eller hälsa, eftersom ”det på sin höjd fanns högst några människor i farozonen vid den tidiga gärningstidpunkten söndag morgon.”
Huruvida det är fråga om en stor mängd människor som avses i punkten måste avgöras från fall till fall, men i regel ska hotet som avses i denna punkt vara riktat mot en mängd människor och inte en enskild person.
Om hoten konkretiseras till gärningar uppfylls i allmänhet något rekvisit enligt 21 kap. i strafflagen. Andra möjliga brottsrubriceringar är till exempel allmänfarliga brott som kriminaliseras i 34 kap. och terroristbrott som kriminaliseras i 34 a kap i strafflagen.
Hot om riktat våld kan identifieras genom olika varningstecken. Identifierade varningstecken är till exempel att söka efter information om vapen och sprängämnen på internet, glorifiera tidigare våldsdåd och våld i största allmänhet, bygga en identitet relaterad till våld, nätverka med andra människor som starkt glorifierar våld och våldsdåd, självmordstankar eller självmordsförsök samt en stark upplevelse av orättvisa och relaterat framhävande av upplevelsen av orättvisa. Upplevelsen av orättvisa kan åtföljas av eskalerande ilska och raseri, ökad aggression och i vissa fall antydningar och hänvisningar till användning av våld eller hämnd. Varningstecken kan komma till polisens kännedom till exempel genom tips, polisens egen övervakningsverksamhet eller en förundersökning i ett annat ärende. Ofta kan informationen relaterad till dessa varningssignaler vara tvetydig och det finns inte alltid någon våldsam avsikt bakom agerandet. Planering och förberedelser av riktat våld kan ta lång tid (till och med år) innan en person börjar vidta konkreta förberedande åtgärder för att begå en våldsam gärning. Denna period omfattar dock vanligtvis olika åtgärder som kriminalunderrättelseinhämtning enligt punkten kan riktas mot.
Hot som involverar organisering och exceptionell planering kan betraktas som allvarligare än hot från en enskild aktör. Det kan handla om att en organisation eller ett lösare nätverk medvetet försöker undvika att begå brott i sin synliga verksamhet så att myndigheter inte kan ingripa i eller rikta informationsinhämtning mot deras verksamhet. I dessa situationer, liksom i situationer där en struktur först börjar få form, kan förekomsten av det hot som avses i punkten härledas till exempel från en våldsam ideologi som anammats av nyckelaktörer.
Vid en helhetsbedömning från fall till fall kan olika kombinationer av varningstecken utgöra grund för användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som avses i denna punkt. Bestämmelsen skulle möjliggöra hotbaserad informationsinhämtning och vidare informationsbehandling, vilket kan ge information om eventuella andra varningstecken och i sista hand om en person faktiskt planerar och förbereder en våldsam attack eller om det eventuellt är ett annat kriminellt hot. Det kan till exempel vara fråga om att polisen har lagt märke till en persons oroande inlägg på nätet eller återkommande kontakter med kända extremister. Oron kan också ha orsakats av en omständighet som inte är så tydligt kopplad till våldshandlingar. Till exempel kan en person ha visat exceptionellt intresse för säkerhetsarrangemangen i en lokal. Hotet kan också utgöras av en gemenskap som verkar på darknet och som glorifierar massmord och skolskjutningar med okända medlemmar verksamma i Finland. Det kan till exempel vara fråga om en situation där en gemenskap använder en sluten meddelandeplattform, och på grund av plattformens tekniska egenskaper är det inte möjligt att tekniskt inhämta information eller få rättigheter till informationsåtkomst. Brott begås inte på plattformen, utan den fungerar snarare som en plats där likasinnade möts samt utbyter och delar information. Motsvarande plattformar har identifierats som riskfaktorer för skolskjutningar och massmord, och de är kopplade till den så kallade ”vägen till våld” som potentiellt leder till våldshandlingar.
I sådana situationer bör polisen kunna få information om till exempel huruvida den information som polisen har fått från plattformen stämmer, om det finns pseudonymer relaterade till finländska personer på plattformen, vilka pseudonymer som enbart handlar om att glorifiera våld och vilka som syftar till att begå våld. Dessutom bör polisen med hjälp av informationsinhämtning kunna utreda vilka personer som döljer sig bakom pseudonymer. Om en identifierad person befinner sig på den så kallade ”vägen till våld” bör polisen kunna utreda deras planer, mål och eventuella medbrottslingar. Om informationsinhämtningen tyder på att en person planerar och förbereder ett konkret identifierbart brott, kan metoder för inhämtande av information användas enligt 5 kap. i polislagen eller till förundersökning inledas för att närmare utreda innehållet i planerna, målen, medbrottslingarna och andra relevanta omständigheter. Även om en person inte planerar eller förbereder ett brott baserat på den inhämtade informationen men personens beteende i övrigt väcker frågor med tanke på bekämpning av brott och särskilt våldsbrott kan personen bli föremål för ytterligare informationsinhämtning baserat på en lägesbedömning eller alternativt kan myndigheten försöka påverka personens agerande och motiv på andra sätt, till exempel genom att höra dem och hänvisa dem till vård.
Vid användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som syftar till att avvärja hot om riktat våld kan det bedömas att informationsinhämtning via datanät kommer att betonas i enlighet med de exemplen ovan. Tillämpningsområdet för föremål för kriminalunderrättelseinhämtning är dock inte begränsad till dessa situationer, utan informationsinhämtning kan även ske i den fysiska världen, till exempel baserat på mottagna tips eller underrättelseinformation.
Enligt 3 mom. 3 punkten är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning sådan allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och som till sina verkningar utgör ett omfattande hot för miljön. När hot mot miljön materialiseras som brottsliga gärningar uppfyller de i allmänhet rekvisitet för ett brott enligt 48 kap. i strafflagen. Avvärjande av hot mot miljön främjar också tillgodoseendet av flera grundläggande fri- och rättigheter.
Som begrepp omfattar miljö alla naturresurser, luft, vatten, jord, vilda djur och växter samt ekosystem och livsmiljöer. Baserat på momentets inledande mening förutsätter hotets allvar i regel att hotet, om det materialiseras i en brottslig gärning, skulle döda eller allvarlig skada en eller flera människor eller allvarligt skada luft-, mark- eller vattenkvaliteten eller allvarligt skada ekosystem, djur eller växter.
Brottslighet som utgör ett hot kan till exempel handla om utsläpp av särskilt farliga eller giftiga ämnen eller material i miljön, olaglig hantering av avfall, tillverkning och utsläppande av ämnen och produkter som är skadliga för människor eller miljön på marknaden eller utsläpp av miljöskadliga ämnen från fartyg i vattendrag. Hot som avses i den föreslagna punkten kan också handla om dödande eller till och med förintelse av individer av en djur- eller växtart, olaglig försäljning av djur- eller växtdelar eller andra motsvarande förfaranden. De sist nämnda hoten kan också påverka livsmedelssäkerheten om de materialiseras. Se SOCTA 2025 s. 66. Hoten kan också vara relaterade till olaglig hantering av radioaktivt material eller radioaktiva ämnen eller utsläpp av olika former av energi i miljön.
Hot mot miljön kan uppstå tillsammans med andra hot som nämns i paragrafen. Till exempel kan hot på grund av felaktig avfallshantering kopplas till organiserad brottslighet i form av missbruk inom avfallsbranschen eller utsläpp av skadligt avfall som genereras vid produktion av narkotika i miljön. Se SOCTA 2025 s. 37, 56 och 56. Å andra sidan kan sabotage som utförs av statliga aktörer ske till exempel genom att dricksvatten förorenas, vilket skulle utgöra ett hot inte endast mot miljön utan även mot kritisk infrastruktur. Om det finns tillräckligt mycket information om möjligheten till missbruk och hotpotentialen är tillräckligt hög, kan hotbaserad underrättelseinhämtning till exempel användas i ett skede då aktörer inom organiserad brottslighet först har börjat eller håller på att börja hantera avfall som en del av sin affärsverksamhet inom avfallsbranschen.
I princip är det också möjligt att ett hot kan uppstå till följd av att en skyldighet att agera försummas. Detta kan vara fallet till exempel i en situation där ett storskaligt hot orsakas med tyst godkännande eller aktivt stöd från behöriga förvaltningsorgan eller tjänstemän som utför sina offentliga uppgifter. Sådana situationer kan ofta involvera korruption.
Den föreslagna punkten förutsätter att hotet mot miljön är omfattande. Omfattande hot kan orsaka katastrofala konsekvenser för miljön, såsom vidsträckt förorening, stora skogsbränder, förstörelse av stora eller värdefulla ekosystem eller industriella olyckor. Det kan också vara fråga om en omfattande och betydande skada på luft-, mark- eller vattenkvaliteten. Konsekvenserna är vanligtvis långvariga eller till och med oåterkalleliga.
Enligt 2 mom. 4 punkten är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning sådan allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och som hotar rättsstatens grundläggande funktioner.Myndighetsverksamhetens laglighet, som är ett av rättsstatsprincipens viktigaste drag, anses vara ”grunden för att säkerställa att medborgarna bemöts likvärdigt och att deras rättigheter inte kränks när offentlig makt utövas samt att offentliga samfunds uppgifter utförs på ett allmänt godtagbart sätt och i övrigt korrekt.” (RP 58/1988 rd, s. 5). Med grundläggande funktioner avses de viktigaste institutioner, processer och personer som en rättsstats funktion verksamhet enligt grundlagen bygger på. Föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning handlar inte endast om myndighetsåtgärdernas laglighet och lämplighet utan också, mer allmänt, om att säkra myndigheternas förmåga att verka och utöva offentlig makt, säkerställa genomförandet av beslut som fattas av myndigheterna och skydda myndigheternas beslutsfattande och beredning (RP 6/1997 rd, s. 10 och 60).
En väl fungerande rättskipning är en av hörnstenarna för ett lagligt fungerande samhälle (RP 6/1997 rd, s. 10), och genom föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning strävar myndigheten efter att förbereda sig på hot mot rättskipning, rättsväsendet och andra institutioner som upprätthåller samhällets funktion och säkerhet (se RP 6/1997 rd, s. 1 och 8). Det är inte endast fråga om att påverka myndigheterna, utan förutsättningarna för myndigheternas verksamhet och möjligheterna att meddela materiellt korrekta domar kan också försvagas genom att de personer som hörs i domstol påverkas (se RP 46/2014 rd, s. 23). Redan i dag strävar man efter att trygga vittnens säkerhet på flera sätt, såsom kriminalisering, anonyma vittnesbörd och vittnesskydd, men i synnerhet när det gäller organiserad och annan allvarlig brottslighet kan påverkan av vittnen och personer som hörs av olika myndigheter till stor del antas vara dold brottslighet (se RP 46/2014 rd, s. 22–23), vilket i allmänhet innebär att skyddsåtgärderna inte når de personer som borde skyddas. Den betydelse som påverkan av vittnen har för förverkligandet av det straffrättsliga ansvaret kan bedömas öka när det gäller organiserad och annan allvarlig brottslighet.
Avvärjande av hot relaterade till föremål för kriminalunderrättelseinhämtning främjar fullgörandet av skyldigheter som gäller rättsstatsprincipen (2 § 3 mom.), rättsskyddet (21 §) samt för sin del de grundläggande fri- och rättigheterna (22 §). Det stöder också polisens förmåga att utföra sina uppgifter att skydda rätts- och samhällsordningen (polislagen 1 kap. 1 § 1 mom.). Det är särskilt fråga om att skydda de grundläggande strukturerna och funktionerna i ett demokratiskt samhälle som bygger på konstitutionen.
Föremålen för kriminalunderrättelseinhämtning omfattar allvarlig brottslighet i form av våld och hot mot offentliga tjänstemän samt korruption. Kopplingen av våld och hot till tjänsteuppgifter framgår av rekvisitet för våldsamt motstånd mot tjänsteman som kriminaliseras i 16 kap. 1 § i strafflagen samt de i regeringens proposition (RP 71/2025 rd) föreslagna 16 kap. 3 a §, som gäller försvårande av polis- eller larmverksamhet, och 3 b §, som gäller störande av polis- eller larmverksamhet. Enligt rekvisitet för det förstnämnda brottet kan syftet med våldet eller hotet om våld vara att tvinga någon att utföra eller avstå från att utföra en tjänsteuppgift som involverar utövande av offentlig makt eller att hämnas en tjänsteuppgift. Dessutom omfattar rekvisitet enligt 2 punkten även användning av våld eller hot om våld mot en tjänsteman som utför en tjänsteuppgift. Fokus för de senare kriminaliseringarna ligger på förhindrande och försvårande av polis- eller larmverksamhet till exempel genom att använda våld eller hota med våld mot en person som hör till personalen vid polisen, räddningsverksamheten eller den prehospitala akutsjukvården. När det gäller korruption ligger fokus på kriminaliseringen av givande av muta i 16 kap. i strafflagen, såsom 16 kap. 14 § (grovt givande av muta) och 16 kap. 14 b § (grovt givande av muta åt riksdagsledamot) samt kriminaliseringen av tjänstebrott i 40 kap. i strafflagen, såsom 40 kap. 2 § (grovt tagande av muta), 40 kap. 4 a § (grovt tagande av muta som riksdagsledamot), 40 kap. 5 § (brott mot tjänstehemlighet och brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet), 40 kap. 8 § (grovt missbruk av tjänsteställning) och 40 kap. 9 § (brott mot tjänsteplikt). Syftet med kriminaliseringen av korruption har konstaterats vara en viktig del av den reglering som syftar till att trygga tjänsteåtgärdernas laglighet och rättskipningens ändamålsenlighet, främja tjänsteverksamhetens opartiskhet, dvs. frihet från ovidkommande påverkan samt upprätthålla medborgarnas förtroende för tjänsteutövningens laglighet. (RP 58/1988 rd s. 46–47, RP 6/1997 rd s. 14)
Andra brottsrubriceringar som hot, som omfattas av föremål för kriminalunderrättelseinhämtning, kan uppfylla om de materialiseras som brott är till exempel kriminaliseringarna i strafflagens 15 kap. (brott mot rättskipning) och 45 kap. 2 § (grovt tjänstgöringsbrott). Naturligtvis kan även allmänna kriminaliseringar, såsom mord (strafflagen 21 kap. 2 §), grov misshandel (strafflagen 21 kap. 6 §), grov skadegörelse (strafflagen 35 kap. 2 §) eller grovt sabotage (strafflagen 34 kap. 3 §).
Ett föremål för kriminalunderrättelseinhämtning kan till exempel vara en situation där en tjänsteman med betydande makt har observerats röra sig i kriminella kretsar med koppling till narkotikahandel och personer som tillhör samma kriminella krets har enligt underrättelseinformation hörts uppge att de har möjlighet att påverka en tjänsteman i en betydande ställning. I en sådan situation kunde metoder för kriminalunderrättelseinhämtning användas för att få information om det finns kopplingar till den tidigare informationen, hurdan påverkan det är fråga om, vilka motiv och bakgrundsfaktorer som anknyter till påverkan och vilka personer som är inblandade i hotet. Genom att använda metoder för kriminalunderrättelseinhämtning och behandla den information som erhålls kan man avgöra om det finns behov av påverkansåtgärder och vilka åtgärder som vore mest effektiva och ändamålsenliga.
Våld mot myndigheter anses vara en så allvarlig fråga i samhället att även kriminella kretsars underrättelseverksamhet riktad mot tjänstemän kan, om den upprepas eller fortsätter under en längre tid, betraktas som verksamhet som utgör ett hot i enlighet med föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning. Eftersom hot mot tjänstemän i stor utsträckning är kriminaliserade, förblir tillämpningsområdet för kriminalunderrättelseinhämtning i det skede som föregår ett konkret hot som uppfyller rekvisitet relativt begränsat.
Även när det gäller denna punkt förutsätts brottsligheten vara så allvarlig att den äventyrar individens eller samhällets säkerhet. Föremålen för kriminalunderrättelseinhämtning omfattar till exempel inte upprepade i sig lagliga klagomål eller brottsanmälningar riktade mot en enskild tjänsteman, såvida de inte ingår i en bredare helhet av allvarlig brottslighet. Föremålen för kriminalunderrättelseinhämtning omfattar inte heller dålig förvaltning och mindre former av korruption, förutsatt att de inte påverkar en individs status eller huvudsakligen gynnar den korrupta tjänstemannen eller en annan person. Verbala hot eller ringa våldshandlingar mot tjänstemän är inte heller i regel sådan allvarlig brottslighet som bestämmelsen förutsätter. Hot riktade mot en enskild tjänsteman omfattas dock av föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning om de överskrider den allvarlighetsgrad som krävs.
Enligt 2 mom. 5 punkten är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning sådan allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och som i stor skala hotar den allmän ordningen och säkerheten.
Hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning är endast möjlig i situationer där ett storskaligt hot mot allmän ordning och säkerhet orsakas av allvarlig brottslighet. Därför möjliggör till exempel sporadiska våldshandlingar eller gatuhandel med narkotika inte hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning, även om aktiviteten orsakar störningar i den allmänna ordningen och säkerheten. I praktiken förutsätter tillämpningen av punkten att till exempel våldshandlingarna på grund av deras frekvens, art eller allvar är sådana att det normala tillståndet på de beskrivna allmänna platserna störs allvarligt och människornas säkra rörlighet och umgänge störs avsevärt. En störning kan också påverka myndigheternas förutsättningar att verka i det aktuella området.
Enligt den föreslagna punkten är föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning i synnerhet gatugängsgängsbrottslighet med kopplingar till allvarlig brottslighet. Ett gatugäng anses vara en permanent grupp av flera personer som har en viss gruppidentitet och vars medlemmar ägnar sig åt kriminell verksamhet tillsammans och upprepade gånger, vilket medför väsentliga konsekvenser särskilt för ordningen och säkerheten på allmänna platser och ökar känslan av otrygghet. Gatugängens kriminella verksamhet är repetitiv till sin natur, vilket återspeglar kontinuitet och visar att brottsligheten överensstämmer med gruppens övergripande verksamhetsmönster. Andra attribut som beskriver gatugäng är nätverkande, ung åldersstruktur, narkotika- och våldsbrottslighet, koppling till en viss stadsdel samt den centrala betydelsen av sociala medier och populärkultur eller ett ”varumärke”. (RP 219/2024 rd., s. 19) På grund av verksamhetens nätverkskaraktär förändras nätverkens sammansättning och strukturer å andra sidan hela tiden, och gatugäng har inte samma hierarkiska struktur som till exempel konventionella organiserade kriminella sammanslutningar. På grund av sin lösa struktur kan gatugäng upphöra att existera, splittras eller ändra form mycket snabbt. Sammanslutningar som bildats enbart i syfte att begå en enda brottslig handling betraktas inte som gatugäng.
Gatugängen utgör en slags del av en kontinuitet, eftersom den kan anses placera sig mellan ungdomsbrottslighet och organiserade kriminella sammanslutningar. Inom ungdomsbrottsligheten kan man urskilja grupper av unga som oftast begår brott tillsammans under en kortare tid. Gatugäng handlar däremot om regionala kriminella grupperingar, och den allvarligare organiserade brottsligheten har i sin tur en ännu mer organiserad struktur. (RP 219/2024 rd. s. 6)
Gatugängs kriminella verksamhet består huvudsakligen av brott som involverar våld eller hot om våld. Våldet kan vara symboliskt och relaterat till att försvara gruppens heder eller ”revir”, men målet är också, åtminstone till viss del strävan efter ekonomisk vinning. Våldet kan manifestera sig som våld mellan grupper eller som våld eller hot om våld inom gruppen som stöder kriminell verksamhet. Gatugäng begår vanligtvis brott på allmänna platser. Utöver våldsbrott kan det även vara fråga om innehav av skjutvapen eller knivar eller narkotikabrott. Gatugäng begår ofta brott som kan leda till fängelsestraff, och således är det inte endast fråga om aktiviteter som orsakar störningar. Kvantitativt sett är de vanligaste straffrättsliga brotten relaterade till gatugäng narkotikabrott och brott mot liv och hälsa, vilka tillsammans har stått för drygt hälften av alla brott relaterade till gatugäng under de senaste åren. När det gäller brott mot liv och hälsa är misshandel och grov misshandel särskilt framträdande, men personer med kopplingar till gatugäng har även misstänkts för dråp och mordförsök. Fördelningen av misstänkta brott liknar den för organiserad brottslighet i allmänhet. Inom brottslighet relaterad till gatugäng kan likheter observeras med mer konventionell organiserad brottslighet, och olika brott som begås i datanät, bedrägerier och ekonomisk brottslighet samt penningtvätt kan också vara en väsentlig del av verksamheten i nätverk som betraktas som gatugäng. Enligt polisens observationer har personer som tillhör gatugäng också agerat som distributörer av narkotikapartier som förts in i landet av organiserade kriminella sammanslutningar eller som möjliggörare av denna verksamhet, till exempel genom att skaffa lägenheter eller fordon för organiserade kriminella sammanslutningar.
I och med ändringen av 6 kap. 5 § i strafflagen (178/2025), som trädde i kraft den 1 juli 2025, blev begående av ett brott som ett led i en kriminell sammanslutnings verksamhet en grund för straffskärpning. Vid bedömningen av om gatugängsbrottslighet kan bli föremål för kriminalunderrättelseinhämtning kan definitionen av en kriminell sammanslutning som ingår i skärpningsgrunden anses vara en motiverad utgångspunkt eftersom den betonar att den kriminella verksamheten ska vara organiserad. Enligt definitionen avses med en kriminell gruppering en sammanslutning, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, till vars verksamhet väsentligen hör att begå sådana brott som är ägnade att äventyra ordningen och säkerheten på allmänna platser. En kriminell gruppering har således grunddrag som gäller grupperingens medlemmar, grupperingens struktur, grupperingens tidsmässiga varaktighet och grupperingens verksamhet och syfte (RP 219/2024 rd., s. 51).
Kriminalunderrättelseinhämtning kan dock inte riktas mot kriminella grupperingar som anses vara gatugäng enbart på grund av att de uppfyller den ovannämnda definitionen, utan snarare, såsom det konstaterats ovan, ska det brott som begås av den kriminella grupperingen vara allvarligt och av en sådan art att det utgör ett storskaligt hot mot den allmänna ordningen och säkerheten. Utgångspunkten kan anses vara kriminell verksamhet som utgör ett hot mot utomstående eller som allmänt uppfattas orsaka betydande störningar eller rädsla. I praktiken är det fråga om allvarliga brott som kan begås på allmänna platser eller medför konsekvenser för dem och som kan orsaka det ovannämnda hotet. De mest typiska brotten som faller inom ramen för kriminella grupperingars verksamhet och som kan bli föremål för kriminalunderrättelseinhämtning är således grova narkotikabrott, rån, egendomsbrott, brott mot liv eller hälsa samt vapenbrott. Sådan kriminell verksamhet väcker i sig rädsla på allmänna platser och kan urholka trygghetskänslan i hela området.
Till exempel kan bärande av ett olagligt skjutvapen på en allmän plats i sig utgöra ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som avses i punkten, även om gatugängsmedlemmen bär vapnet enbart för sin egen säkerhet. Att bära vapen och vara förberedd på våldsamma situationer antyder att även dödligt våld kan accepteras. Vapen som finns till hands sänker också tröskeln för att lösa olika konfliktsituationer med hjälp av vapen. Beväpnade kriminella grupperingar ökar risken för våld och kräver förebyggande insatser från polisen så att våldscykler som äventyrar utomstående kan brytas eller till och med förhindras. I praktiken kan det vara fråga om att polisen har fått tillförlitlig underrättelseinformation om att ett gatugäng bär vapen på det sätt som beskrivs ovan. Det är möjligt att ingripa i innehav av vapen redan enligt den gällande regleringen, men bekämpning av ovan beskrivna säkerhetsproblem på en mer allmän nivå förutsätter mer omfattande informationsinhämtning riktad mot till exempel ledare av gatugäng och personer som möjliggör vapenbrott, trots att bevis på att de varit involverade i konkreta brott saknas.
Brottslig verksamhet relaterad till införsel och distribution av narkotika är ofta central verksamhet inom organiserad brottslighet. Kriminella grupperingar ägnar sig å andra sidan ofta åt så kallad gatuförsäljning, där den egentliga målgruppen är slutanvändarna av narkotika. Internationellt är Finland ett av de ledande länderna inom narkotikahandel via datanät, och en stor del av narkotikahandeln sker online med hjälp av olika krypterade snabbmeddelandeapplikationer, marknadsplatser på darknet och andra plattformar i sociala medier. Gatuförsäljning av narkotika är kopplad till narkotikahandel med hjälp av snabbmeddelandeapplikationer. Gatuförsäljning framstår uttryckligen som verksamhet som hotar den allmänna ordningen och säkerheten, eftersom försäljningen huvudsakligen sker på allmänna platser.
Försäljning och användning av narkotika på allmänna platser undergräver trygghetskänslan och utsätter utomstående för brott. Till exempel är konsekvenserna av den betydligt ökade användningen av designdrogen alfa-PVP på sistone mycket negativa på grund av substansens extremt allvarliga biverkningar och den resulterade ökningen av relaterad brottslighet. Särskilt brotten mot liv och hälsa samt förekomsten av störande beteende uppskattas öka. Eftersom alfa-PVP snabbt orsakar ett mycket starkt beroende hos användare, måste den dagliga användningen av substansen finansieras genom egendomsbrott, rån, bedrägerier och narkotikahandel. Verksamheten medför också en betydande risk för våld eller hot om våld. Vid bedömningen av narkotikahandel på gatan som föremål för kriminalunderrättelseinhämtning förutsätts att narkotikahandeln i sig eller tillsammans med relaterade rån eller annat våld har en storskalig inverkan på den allmänna ordningen och säkerheten i något område.
Hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning kan till exempel användas i en situation där personer med koppling till ett identifierat lokalt svenskt gatugäng enligt information som polisen mottagit regelbundet besöker Finland under korta perioder, där de vistas på olika platser i Helsingforsregionen och träffar personer med koppling till lokala gatugäng i Finland. Enligt den reseinformation som polisen byts personerna varje gång, och de har inga fasta band till Finland. Polisen vet inte om de svenska personerna har begått några brott i Finland, och polisen har inte heller någon information om några specifika brott som planeras. Med hjälp av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning följer polisen med till exempel personernas rörelser, möten, dagliga rutiner och verksamheten i största allmänhet samt får därmed information om aktiviteter som i avsevärd grad allvarligt hotar den allmänna ordningen och säkerheten. Den inhämtade informationen kan användas för att avvärja hot och rikta in polisens åtgärder.
Metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning enligt föreslagna 5 b kap. i polislagen kan också tillämpas i situationer där olika systematiska ordningsstörningar som involverar allvarlig brottslighet riktad mot offentliga tillställningar kan utgöra ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen och säkerheten. I detta sammanhang avser allvarliga störningar vid offentliga tillställningar situationer där en offentlig tillställning eller sammankomst väsentligt störs på grund av beteende som allvarligt äventyrar deltagares eller utomståendes säkerhet. Enligt 2 § i lagen om sammankomster (530/1999) avses med offentliga tillställningar evenemang som är öppna för allmänheten, såsom idrottstävlingar, konserter, festivaler och andra motsvarande evenemang.
Allvarliga ordningsstörningar relaterade till offentliga tillställningar kan ta sig många uttryck. Typiska exempel är upplopp efter sportevenemang, där tiotals personer lösgör sig från folkmassan och orsakar egendomsskador och fysiska sammandrabbningar med polisen eller andra grupperingar. Ett annat exempel är kriminellt störande beteende på stora musikfestivaler som eskalerar till den grad att utrymningsvägar blockeras så att det är omöjligt att komma ut från evenemangsplatsen. Även avsiktlig störning av transportinfrastruktur – till exempel så att en våldsam folkmassa stänger en tågstation eller huvudgata – kan också omfattas av denna punkt om det är relaterat till en offentlig tillställning och orsakar betydande fara och störningar.
Metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning enligt föreslagna 5 b kap. blir främst tillämpliga i situationer, där ordningsstörningar utgör en del av planerad och organiserad verksamhet. Det kan till exempel vara fråga om på förhand överenskomna våldsamma sammandrabbningar mellan enskilda grupper i samband med sportevenemang, kastande eller hantering av farliga föremål, såsom fyrverkeripjäser, bloss eller andra pyrotekniska föremål, systematisk underlåtenhet att följa arrangörernas instruktioner eller myndigheternas föreskrifter, obehörigt intrång i området eller annat hotfullt beteende som utgör ett omedelbart allvarligt hot mot den allmänna ordningen och säkerheten. Vid offentliga tillställningar kan störningar snabbt eskalera till större oroligheter. På grund av agerandet kan allmänheten utveckla en berättigad rädsla för att delta i framtida tillställningar.
I de beskrivna exempelsituationerna är det inte fråga om ideologisk verksamhet, och verksamheten uppfyller inte de rekvisit för terroristbrott som avses i 34 a kap. i strafflagen, eftersom den saknar det specifika syfte som krävs för terroristbrott, såsom att orsaka allvarlig rädsla bland befolkningen i syfte att uppnå ett politiskt eller ideologiskt mål. Störningen är i princip inte heller en del av en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet utan är vanligtvis ett löst organiserat men dock planerat våldsamt agerande som också kan äventyra utomstående, till exempel i situationer med läktarvåld.
För att föremålet för kriminalunderrättelseinhämtning ska vara tillämpligt på de beskrivna situationerna förutsätts att den storskaliga allvarliga störningen av den allmänna ordningen och säkerheten orsakas av allvarlig brottslighet. När allvarlig brottslighet som avses i den föreslagna punkten materialiseras som brott är centrala brottsrubriceringar brott mot myndigheter strafflagens 16 kap., såsom våldsamt motstånd mot tjänsteman (strafflagen 16 kap. 1 §), anförande av våldsamt upplopp (strafflagen 17 kap. 4 §), brott mot liv och hälsa i strafflagens 21 kap., såsom grov misshandel (strafflagen 21 kap. 6 §) eller deltagande i slagsmål (strafflagen 21 kap. 12 §) samt allmänfarliga brott i strafflagens 34 kap., såsom sabotage (strafflagen 34 kap. 1 §).
När det gäller hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning som syftar till att bekämpa allvarlig brottslighet är det viktigt att notera att om gärningar endast granskas som enskilda straffrättsliga händelser, förblir den övergripande bilden av deras verkliga hot mot den allmänna ordningen och säkerheten ofullständig. Enskilda brottsrekvisit beskriver endast delvis allvaret i det störande beteendet, medan det i verkligheten kan vara fråga om systematisk och organiserad verksamhet som för sin del allvarligt hotar säkert anordnande av offentliga tillställningar.
Vid avvärjande av allvarliga hot mot offentliga tillställningar framhävs observation, bedömning och proaktiv bekämpning av potentiella hot mot offentliga tillställningar. När det gäller kriminalunderrättelseinhämtning är det viktigt att förutse hotfulla situationer med hjälp av till exempel riskprofiler relaterade till tidigare tillställningar, uppföljning av sociala medier och information på lokal nivå, eftersom identifiering av hot möjliggör hotbaserad informationsinhämtning, vilket i sin tur stöder högkvalitativa riskbedömningar. Syftet med riskbedömningen är att identifiera de viktigaste befintliga och potentiella säkerhets- och brottshoten och deras konsekvenser, identifiera bakomliggande och operativa faktorer som påverkar hoten och prioritera risker i syfte att besluta om motåtgärder. Proaktiv underrättelseinhämtning och användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning möjliggör ändamålsenlig resursallokering och riskhantering före en tillställning, vilket är en viktig del i avvärjandet av allvarliga hot mot den allmänna ordningen och säkerheten.
4 §.Förutsättningar för användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om allmänna förutsättningar för användning av alla metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Förutsättningen för användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning vid kriminalunderrättelseinhämtning är att användningen av den är nödvändig för att få viktig information om ett föremål för kriminalunderrättelseinhämtning som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet. Hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning förutsätter således i allmänhet nödvändighet. Med nödvändighet avses att det inte finns några andra alternativ, dvs. att inhämtande av information med andra metoder är omöjligt eller skulle till exempel kräva väsentligt mer resurser eller fördröja informationsinhämtningen oskäligt eller vara oskäligt svårt. Med nödvändighet avses för det första att det inte är möjligt att inhämta information som är viktig för att avvärja ett hot från ett föremål för kriminalunderrättelseinhämtning som nämns i 3 § och som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet med medel som i mindre grad inskränker personens grundläggande fri- och rättigheter. Det är till exempel inte möjligt att inhämta viktig information genom att rikta in inhämtande av information om en person som har kopplingar till ett hot med stöd av 5 kap. i polislagen eller tvångsmedelslagen. Kravet på nödvändighet som en allmän förutsättning för användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning återspeglar kraven på proportionalitet i användningen av kriminalunderrättelsebefogenheter och den hotbaserade kriminalunderrättelseinhämtningens karaktär som är frikopplad från specificerade och konkreta misstankar om brott.
Nödvändighet innefattar också kravet att den metod för kriminalunderrättelseinhämtning som används antas vara effektiv. Nödvändighet är därför vara förknippad med en viss förväntan om effektivitet avseende den viktiga information som erhålls genom metoden för kriminalunderrättelseinhämtning avseende ett föremål för kriminalunderrättelseinhämtning som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet. I varje enskilt fall ska det metodspecifikt motiveras att den viktiga information som kan inhämtas är nödvändig. Vid prövningen av användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning ska det finnas en välgrundad förhandsuppfattning om betydelsen av den information som erhålls genom metoden för kriminalunderrättelseinhämtning. Kravet på att den information som inhämtas ska vara viktig beror också på kriminalunderrättelseverksamhetens särskilda karaktär och regleringens omfattande tillämpningsområde. Vid prövningen av användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning ska tillräcklig motivering läggas fram, och det ska påvisas att inhämtande av information i varje enskilt fall och de därmed sammanhängande individspecifika begränsningarna av grundläggande fri- och rättigheter förmodligen är effektiva och nödvändiga sätt att inhämta information om den aktuella situationen. Dessutom gäller det att motivera att metoden för kriminalunderrättelseinhämtning är förenlig med de allmänna polisrättsliga principer som tillämpas på kriminalunderrättelseinhämtning i varje enskilt fall.
De typer av allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens och samhällets säkerhet begränsas till de föremål för kriminalunderrättelseinhämtning som avses i 3 §. Endast ett abstrakt hot är dock inte tillräckligt som grund för att använda metoder för kriminalunderrättelseinhämtning, utan det gäller att i enskilda fall visa att den verksamhet som är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning kan utgöra ett hot mot individens eller samhällets säkerhet om den får fortsätta. Med hot avses här en potentiellt farlig eller skadlig händelse eller eskalering som hör till polisens uppgifter. Ett hot skiljer sig från en fara i det att ett hot har ett mer osäkert utvecklingsförlopp, medan en fara är en praktisk fråga som kan hanteras genom riskhanteringsåtgärder. Vid bedömning av sannolikheten för en oönskad händelse eller utvecklingsförlopp ligger fokus på hotkällans vilja och förmåga att påverka de utvecklingsförlopp som ska förhindras. Förutsättningen för användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning är att en bedömning av förekomsten av ett hot baserat på enskilda tysta signaler eller underrättelseinformation kan kopplas till identifierade eller okända parter som har vilja och förmåga att driva på den utveckling som ska förhindras.
Med hot avses att individens eller samhällets säkerhet inte förutsätts vara i omedelbar fara. Å andra sidan är det också möjligt att ett potentiellt hot kan materialiseras mycket snabbt. Formuleringen avseende hotet om allvarlig brottslighet skiljer sig från förutsättningarna för förhindrande befogenheter i 5 kap. Förutsättningen avseende hot om brottslighet ger således befogenheter att påbörja inhämtande av information i ett tidigare skede än befogenheterna för förhindrande, dvs. i situationer där det inte finns information på basis av vilken ett rimligt antagande om att en viss person kommer att begå ett specifikt brott i framtiden. Användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning för att avvärja hot är motiverad i synnerhet om konsekvenserna av en farlig eller skadlig händelse eller utveckling är exceptionellt allvarliga i förhållande till andra gärningar som bekämpas med de metoder om vilka föreskrivs i 5 kap. i polislagen eller på annat sätt.
Enligt paragrafens 2 mom. får en metod för kriminalunderrättelseinhämtning inte riktas mot ett utrymme som används för boende av permanent natur. Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen är vars och ens hemfrid tryggad. Genom lag kan bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Grundlagsutskottet har ansett att en åtgärd som inskränker på hemfridsskyddet är godtagbar ”i syfte att utreda brott”, om åtgärden binds till att det finns en konkret och specificerad orsak att misstänka att lagen överträtts eller kommer att överträdas (se t.ex. GrUU 39/2016 rd). Begränsningen avseende utrymmen som används för boende av permanent natur är nödvändig, eftersom förutsättningarna för att använda metoder för kriminalunderrättelseinhämtning inte avser utredning av brott som avses i 10 § 3 mom. i grundlagen.
Hemfriden, som tryggas i grundlagen, omfattar i allmänhet alla utrymmen som används för boende av permanent natur (t.ex. GrUU 43/2010 rd, s. 2, GrUU 40/2010 rd, s. 4, GrUU 18/2010 rd, s. 7, GrUU 6/2010 rd, s. 4, GrUU 8/2006 rd). Det område som skyddas av hemfriden definieras dock annorlunda i grundlagen än till exempel i strafflagen. Därför får metoder för kriminalunderrättelseinhämtning inte riktas mot en bostad eller ett annat utrymme som omfattas av hemfriden enligt 24 kap. 11 § i strafflagen, såvida det inte kan bevisas att platsen de facto används för andra ändamål än boende av permanent natur (GrUU 36/1998 rd, HD 2009:54, HD 2025:31).
Enligt paragrafens 3 mom. ska användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning avslutas före utgången av den tid som anges i beslutet, om syftet med användningen har nåtts eller om det inte längre finns förutsättningar för att använda metoden. Bestämmelsen understryker att metoder för kriminalunderrättelseinhämtning aldrig får användas en längre tid än vad som är nödvändigt även om beslutet fortfarande skulle vara i kraft. I praktiken förutsätter bestämmelsen även fortlöpande uppföljning av huruvida förutsättningarna för att använda metoden fortfarande är uppfyllda i synnerhet när tidpunkten för beslutet och genomförandet av informationsinhämtningen skiljer sig avsevärt från varandra. Det är uppenbart användningen av metoden ska avslutas senast när tillståndets giltighetstid löper ut. Det är möjligt att verksamhet som hotar individens eller samhällets säkerhet baserat på analysen av den information som erhållits under underrättelseinhämtningen visar sig vara mindre allvarlig så att den inte motsvarar den nivå som förutsätts enligt 3 § eller att det framgår att den person som är föremål för underrättelseinhämtningen inte är inblandad i den hotfulla verksamheten i fråga.
När metoder för kriminalunderrättelseinhämtning används får de polisrättsliga principerna en större betydelse. Respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna, proportionalitet, strävan efter minsta olägenhet och ändamålsprincipen är viktiga principer när metoder för kriminalunderrättelseinhämtning används. Iakttagande av dessa principer när hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning används säkerställer för sin del att tolkningen av förutsättningarna för användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning hålls inom tillåtna gränser.
Paragrafens 4 mom. innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning om ordnandet av användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Genom förordning av statsrådet får närmare bestämmelser om till exempel täckoperationer och tekniskt ordnande av bevisprovokation genom köp eller vem som beslutar om inlämnande av anmälningar till underrättelsetillsynsombudsmannen. Motsvarande gällande bemyndiganden finns i 5 kap. 65 § i polislagen och 10 kap. 66 § i tvångsmedelslagen.
5 §.Inriktning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. I paragrafen föreskrivs om de personer som metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som avses i detta kapitel kan riktas mot. Enligt paragrafens 1 mom. kan en metod för kriminalunderrättelseinhämtning riktas mot en person som på grund av sina yttranden, hotelser eller sitt uppträdande eller utifrån omständigheterna kan antas delta i sådan i 3 § avsedd verksamhet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet. I föreslagna 5 b kap. 3 § beskrivs de former av brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och om vilka information med hjälp av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning kan inhämtas om förutsättningarna enligt 4 § uppfylls. Hot som avses i föreslagna 3 § uppstår vanligtvis till följd av mänsklig aktivitet, och enligt det föreslagna momentet kan inhämtande av information riktas mot personer vars gärningar och aktiviteter direkt har lett till eller bidragit till uppkomsten av ett hot som avses i 3 §. Enligt momentet kan metoder för kriminalunderrättelseinhämtning alltså riktas mot en person som på grund av sina yttranden, hotelser eller sitt uppträdande eller utifrån omständigheterna kan antas delta i hotfull verksamhet som tyder på allvarlig brottslighet. En person kan antas delta i hotfull verksamhet på många olika sätt. Det kan handla om hotfull kommunikation online eller verbala hot eller konkreta åtgärder som främjar den utvecklingsförlopp som bör förhindras. Till exempel kan personen ha skaffat eller planerar att skaffa lokaler, fordon, finansiering, råvaror, brottsredskap eller specialkompetens som främjar hotfulla aktiviteter. Å andra sidan kan personens roll i skapandet av hotet vara mer relaterad till planering, ledning eller samordning. Med omständigheter avses till exempel observationer av förändringar i förmögenheten eller användningen av medel hos en person som är inblandad i hotet, om det inte finns någon rättslig laglig till förändringen. Den person som är föremål för underrättelseinhämtning kan vara okänd när användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning börjar. Med beaktande av målen för den föreslagna regleringen kan en metod för kriminalunderrättelseinhämtning även riktas mot en person under 15 år. Detta är motiverat till exempel i situationer där en minderårig deltar i hotfull verksamhet som leds av en annan person eller får betalt för det.
Enligt paragrafens 2 mom. får systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, optisk observation, teknisk spårning, en täckoperation, bevisprovokation genom köp, kontrollerade leveranser och styrd användning av informationskällor riktas mot en grupp av personer i det fall att en bestämd person inte kan specificeras. Om en motsvarande möjlighet att sekundärt rikta informationsinhämtning mot en grupp föreskrivs i 5 a kap. 9 § 3 mom. i polislagen som gäller civil underrättelseverksamhet. Enligt föreslagna 5 b kap. avses med en grupp av personer en sammanslutning bestående av minst tre personer som kan antas delta i sådan i 3 § avsedd verksamhet som hotar individens eller samhällets säkerhet.
Informationsinhämtning kan riktas mot en grupp till exempel i situationer där det inte råder någon klarhet om rollen för personer som tillhör den identifierade gruppen i den hotfulla verksamheten enligt 1 mom., men den identifierade gruppen ändå kan bedömas delta i den hotfulla verksamheten på det sätt som avses i 1 mom. Vid bedömningen av grunderna för en metod för kriminalunderrättelseinhämtning enligt detta moment bör det alltså finnas tillräcklig klarhet om gruppen och att gruppen i sig kan antas delta i hotfull verksamhet på det sätt som avses i 1 mom. Med sammanslutning avses att en grupp utöver att ha ett gemensamt syfte eller mål också är organiserad i en viss grad till exempel genom ett gemensamt diskussionsforum online. I likhet med definitionen av en grupp i kapitel 5 a i polislagen innefattar en grupps verksamhet enligt det föreslagna momentet också ett slags organisationskultur, vilket kan ta sig uttryck som observerbara synliga strukturer, såsom kontrollrelationer mellan medlemmarna i gruppen, vissa värderingar och normer samt grundläggande antaganden, såsom uppfattningar och övertygelser.
Enligt det föreslagna momentet är det tillåtet att rikta metoder för informationsinhämtning mot personer som ansluter sig till gruppen efter att beslut har fattats om metoden för kriminalunderrättelseinhämtning. På motsvarande sätt ska informationsinhämtningen upphöra om det visar sig att en person som tillhört gruppen permanent har lämnat gruppen. Bestämmelsen anses motiverad särskilt vid insamling av information riktad mot grupper som verkar online och organiserade kriminella grupper.
Enligt paragrafens 3 mom. kan en metod för kriminalunderrättelseinhämtning också riktas mot någon annan person, om det inte är möjligt att rikta metoden mot en i 1 eller 2 mom. avsedd person eller grupp av personer och det med anledning av personens yttranden eller uppträdande eller särskilda omständigheter finns synnerligen giltiga skäl att anta att användningen av metoden resulterar i viktig information om sådan i 3 § avsedd verksamhet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet.
Enligt momentet kan informationsinhämtning i sista hand riktas mot en person som inte kan antas delta i en verksamhet som hotar individens eller samhällets säkerhet enligt 3 § i enlighet med 1 mom. men som dock av synnerligen giltiga skäl kan antas inneha viktig information om den hotfulla verksamheten. Förutsättningen för detta är att inhämtandet av information om andra personer inte kan antas vara effektivt, till exempel på grund av personens omständigheter. Tillämpningen av det föreslagna momentet förutsätter alltså inte att inhämtandet av information om en annan person har befunnits vara ineffektivt i praktiken. Antagandet av synnerligen giltiga skäl kan basera sig på en persons yttranden, uppträdande eller särskilda omständigheter. Uttrycket av synnerligen giltiga skäl har till exempel använts i 8 kap. i tvångsmedelslagen som förutsättning för husrannsakan på ställen som inte besitts av den brottsmisstänkte.
När det gäller en persons yttranden kan det till exempel vara fråga om att personen har lämnat information till en polisman som företar en täckoperation eller en person som fungerar som informationskälla eller om personen i samband med teleavlyssning relaterat till ett annat brottmål avslöjat information som är väsentlig för avvärjandet av hot. När det gäller särskilda omständigheter kan det vara fråga om att en person regelbundet vistas i utrymmen eller tillsammans med personer så att det trots att delaktighet saknas kan antas vara så gott som självklart att personen är medveten om betydelsefulla omständigheter relaterade till det hot som är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning. Enligt det föreslagna momentet omfattar skyldigheten att motivera antagandet även informationens betydelse. Inriktning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning mot en person enligt denna paragraf förutsätter alltså att den information som förmodligen har en exceptionell betydelse med tanke på hotet och avvärjandet av det. På denna grund kan informationsinhämtning inte riktas mot en person som slumpmässigt har fått information relaterad till ett enskilt hot, eftersom det i sådana situationer inte med tillräcklig säkerhet kan antas att användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning skulle ge ytterligare information även i framtiden.
6 §.Fortsatt inhämtande av information för förhindrande, avslöjande och utredning av vissa brott. Paragrafen innehåller bestämmelser om fortsatt inhämtande av information genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning i situationer där hotet som motiverat kriminalunderrättelseinhämtning upphört men där informationsinhämtningens kontinuitet måste säkerställas för att förhindra, avslöja eller utreda brott.
Enligt paragrafens 1 mom. får polisen fortsätta att använda metoden för kriminalunderrättelseinhämtning som en hemlig metod för inhämtande av information i avsikt att förhindra och avslöja brott under giltighetstiden för det tillstånd som fattats med stöd av detta kapitel, om det medan en metod för kriminalunderrättelseinhämtning används framkommer att en person med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott som enligt 5 kap. utgör grund för användningen av den aktuella metoden för informationsinhämtning eller det kan antas att ett sådant brott har begåtts och det genom användning av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning inte längre kan antas att man får information om den verksamhet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och som låg till grund för tillståndet eller beslutet.
Paragrafen möjliggör användning av en hotbaserad metod för kriminalunderrättelseinhämtning under giltighetstiden för det beviljade tillståndet eller beslutet när grunden för användning av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. upphör, men det finns ett behov av att fortsätta inhämta information för att förhindra eller avslöja ett brott. Detta förutsätter att det genom inhämtande av information eller på annat sätt har uppstått en presumtion att personen kunde begå ett brott som enligt 5 kap. är en särskild förutsättning för hemliga metoder för inhämtande av information.
Utan den föreslagna paragrafen skulle användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning behöva avslutas omedelbart i en situation där underrättelseintresset i en verksamhet som allvarligt äventyrar individens eller samhällets säkerhet har upphört, till exempel på grund av att det av den information som erhållits vid underrättelseinhämtning framgår att verksamheten inte utgör ett sådant hot som avses i 3 §. Den föreslagna regleringen syftar alltså till att undvika en situation där fortsatt insamling av information är motiverad för att förhindra ett brott men där inhämtandet av information skulle behöva avslutas och avbrytas i exempelvis några dagar innan den kunde fortsätta i enlighet med de förutsättningar och tillståndsförfaranden om vilka föreskrivs i 5 kap. Det kan vara fråga om att polisen håller på med en aktiv informationsinhämtningsoperation eller att kriminella aktörer till exempel vidtar åtgärder för att begå ett brott, såsom att transportera föremål eller träffa personer om vilket det vore ändamålsenligt att inhämta information. Ett avbrott i underrättelseinhämtningen i en sådan situation kunde äventyra uppnåendet av underrättelseinhämtningsmålen i det ögonblicket och därmed skapa behov av nya underrättelseinhämtningsoperationer i framtiden. I värsta fall kan ett brott som kunde förhindras inte förhindras.
I situationer där till exempel endast en del av de hot som utgör grunden för användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning upphör och en del kvarstår får polisen fortsätta att använda metoder för kriminalunderrättelseinhämtning inom ramen för de tillstånd och beslut som meddelats så länge sådan informationsinhämtning fortfarande kan förväntas ge information om verksamhet som hotar individens eller samhällets säkerhet. Med andra ord får användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning baserade på ett allvarligt brott som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet fortsätta inom ramen för de tillstånd och beslut som meddelats så länge sådan informationsinhämtning fortfarande kan förväntas ge information om den brottslighet som utgör ett hot.
Enligt bestämmelsen får användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning som inletts med stöd av 5 b kap. i polislagen fortsätta under tillståndets giltighetstid, dock högst i en månads tid. Enligt paragrafens 1 mom. ska ärendet inom den nämnda tiden föras för avgörande till den myndighet som är behörig att fatta beslut om användning av den aktuella metoden för inhämtande av information. Om två dagar återstår av tillståndets ursprungliga giltighetstid får metoden användas i två dagar, och om mer än en månad återstår av tillståndets ursprungliga giltighetstid får metoden användas i en månad. I enlighet med de tidsfrister som anges ovan bör tillstånd eller beslut enligt 5 kap. sökas eller användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning avslutas. En förlängning av tiden med högst en månad kan anses motiverad eftersom det vid kriminalunderrättelseinhämtning inte nödvändigtvis är möjligt att fastställa den exakta tidpunkten då man utifrån analysen drar slutsatsen att det hot som var föremål för kriminalunderrättelseinhämtning har upphört eller har visat sig vara mindre farligt än uppskattat. Med tanke på regleringen är övergången från att avvärja ett hot till att förhindra eller avslöja ett brott inte heller en händelse som inträffar vid en specifik tidpunkt på samma sätt som skyldigheten att göra förundersökning för att utreda ett brott enligt 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen. Å andra sidan gäller det att notera att inhämtande av information i synnerhet för att förhindra ett brott inte är direkt kopplat till förverkligandet av straffrättsligt ansvar, och således är omständigheterna relaterade till en rättvis rättegång inte lika centrala som i situationer enligt 2 mom.
Paragrafens 2 mom. möjliggör fortsatt användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning i en situation, där det under användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning framkommer att det finns skäl att misstänka att en person har gjort sig skyldig till ett brott som avses i 10 kap. 3 § 2–5 mom. i tvångsmedelslagen och det genom användning av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning inte längre kan antas att man får information om den verksamhet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och som låg till grund för tillståndet eller beslutet. Enligt bestämmelsen får polisen då fortsätta att använda metoden för kriminalunderrättelseinhämtning i avsikt att utreda brottet under giltighetstiden för det tillstånd som fattats med stöd av 5 b kap., dock högst i tre dygn. I de fall som avses i momentet är det vara möjligt att fortsätta använda hemliga metoder för inhämtande av information när grunden för användningen enligt 5 b kap. i polislagen upphör men det finns ett behov av att fortsätta inhämta information med stöd av tvångsmedelslagen. Om information fortfarande behövs för att utreda brottet har polisen högst tre dygn på sig att ansöka om tillstånd eller beslut enligt tvångsmedelslagen. I annat fall ska informationsinhämtningen avslutas inom den angivna tidsfristen. Momentet har bedömts vara motiverat särskilt för att möjliggöra polisens planerade pågående underrättelseinhämtningsoperationer. Eftersom information i dessa situationer inhämtas i syfte att utreda brott, tillämpas begränsningarna enligt 15 och 16 § inte på användningen av information som inhämtats under den tre dygn långa övergångsperiod som regleringen medger i syfte att utreda ett brott.
7 §.Domstolens beslutsfattande i ärende som gäller användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. Paragrafen föreskriver om metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som domstolen fattar beslut om. Det föreslås att domstolen ska besluta om användning av metoder som mest inkräktar på integritetsskyddet. Bestämmelser om handläggningen av yrkanden i domstol och centraliseringen av förfarandet till Helsingfors tingsrätt finns i 14 §.
Enligt paragrafens 1 mom. ska beslut om optisk observation fattas av domstol, om observationen riktas mot ett hemfridsskyddat utrymme eller en annan hemfridsskyddad plats enligt 24 kap. 11 § i strafflagen. Enligt denna definitionsbestämmelse i strafflagen är hemfridsskyddade platser bostäder, fritidsbostäder och övriga utrymmen som är avsedda för boende, såsom hotellrum, tält, husvagnar och fartyg som kan bebos, trappuppgångar i bostadshus samt gårdar som utgör de boendes privata område och de byggnader som är fast förbundna med sådana gårdar.
Föreslagna 4 § 3 mom. begränsar användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning så att en metod för kriminalunderrättelseinhämtning inte får riktas mot ett utrymme som används för boende av permanent natur. För tydlighetens skull konstateras också i 7 § 1 mom. att optisk observation inte får riktas mot ett utrymme som används för boende av permanent natur. Med ett utrymme som används för boende av permanent natur avses platser som tryggas av hemfriden enligt 10 § i grundlagen. Den statsförfattningsrättsliga hemfriden som avses i 10 § i grundlagen omfattar i princip alla slags utrymmen som används för boende av permanent natur. Det väsentliga vid bedömningen är om ett utrymme de facto används för boende av permanent natur. Även till exempel semesterbostäder och sekundära bostäder omfattas av den statsförfattningsrättsliga hemfriden trots att de inte är bebodda året runt. Däremot omfattas utrymmen som används för tillfälligt boende, såsom hotell- och vandrarhemsrum, inte av den statsförfattningsrättsliga hemfriden, såvida de inte används för mer långvarigt boende. Se t.ex. GrUU 12/2019 rd, s. 5, GrUU 35/2018 rd, s. 32–33, GrUU 65/2010 rd, s. 3, GrUU 8/1994 rd, GrUU 2/1996 rd, GrUU 6/1998 rd och GrUU 17/1998 rd.
När det gäller förutsättningarna för platsspecifik underrättelseinhämtning (polislagen 5 a kap. 4 § 4 mom., 26 och 27 §) har högsta domstolen i sitt prejudikat HD 2025:31 konstaterat att bostadslägenheter i regel omfattas av den statsförfattningsrättsliga hemfriden och att de i allmänhet används för boende av permanent natur. I avgörandet konstateras att det även är möjligt att en bostadslägenhet de facto inte används för permanent boende, varvid den inte skyddas av den statsförfattningsrättsliga hemfriden. Enligt högsta domstolen är det avgörande vid bedömningen av om ett utrymme som är föremål för platsspecifik underrättelseinhämtning enligt 5 a kap. i polislagen används för permanent boende hur den faktiskt används vid tidpunkten för begäran om platsspecifik underrättelseinhämtning. Om den plats som avses i begäran är en bostadslägenhet och därför i princip är skyddad av den statsförfattningsrättsliga hemfriden, ankommer det på sökanden att lägga fram utredning för att motbevisa denna premiss. Vid bedömningen av en plats faktiska användning är till exempel anteckningar i befolkningsregistret eller bestämmelser om lokalens i bolagsordningen användningsändamål inte avgörande.
Ovannämnda omständigheter gällande bedömning av lokaler som används för permanent boende är även relevanta vid bedömningen av förutsättningarna för användning av kriminalunderrättelseinhämtning. Avgränsningen av lokaler som används för permanent boende bör därför alltid avgöras från fall till fall. Den som ansöker om tillstånd kan anses ha en skyldighet att bedöma och motivera det faktiska boendet. Om ett utrymme används för permanent boende kan optisk observation inte riktas mot utrymmet. Denna premiss kan motbevisas genom en utredning av situationen är omvänd. Till exempel kan en lägenhet som används som kontor de facto användas för boende (t.ex. HD 2009:54) och å andra sidan kan en bostadslägenhet de facto användas som kontor.
Enligt 1 mom. ska även beslut om optisk observation en person som berövats sin frihet fattas av domstol. Med en person som har berövats sin frihet avses en häktad eller anhållen person eller en person som har gripits på någon annan lagenlig grund och berövats sin frihet. Beslutsnivån för optisk observation motsvarar det som föreskrivs i 5 kap. 20 § 1 mom. och 5 a kap. 12 § 1 mom.
Enligt paragrafens 2 mom. ska beslut om teknisk spårning som riktas mot en person fattas av domstol. Beslutsnivån motsvarar det som föreskrivs i 5 kap. 22 § 1 mom. och 5 a kap. 13 § 1 mom.
Bestämmelser om domstolens behörighet att fatta beslut om metoder för kriminalunderrättelseinhämtning i brådskande situationer finns i föreslagna 10 § 2 mom. Om ärendet inte tål uppskov, får en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet fatta beslut om metoder för kriminalunderrättelseinhämtning, men ärendet ska föras till domstol så snart det är möjligt.
8 §. Innehållet i ett yrkande som gäller en metod för kriminalunderrättelseinhämtning.I paragrafen föreskrivs vem som framställer yrkandet hos domstol i ett ärende som gäller optisk observation eller teknisk spårning av en person samt om innehållet i yrkandet och dess skriftliga form. Enligt paragrafen framställer en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning yrkandet hos domstol i ett i 7 § 1 eller 2 mom. avsett ärende. Bestämmelser om polismän som hör till befälet finns i 1 § 1 mom. 1 punkten i statsrådets förordning om polisen (1080/2013). Enligt den är polismän som hör till befälet vid centralkriminalpolisen chefen för centralkriminalpolisen, biträdande chefer, kriminalöverinspektörer, polisjurister, kriminalinspektörer, kriminalöverkommissarier och kriminalkommissarier.
En polisman som hör till befälet vid centralkriminalpolisen ska vara förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning. Med detta avses att polismannen till exempel har slutfört specialutbildning i hemliga metoder för inhämtande av information och tvångsmedel samt dessutom är förtrogen med bestämmelserna om hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning i föreslagna 5 b kap. Utöver det krävs att polismannen har förordnats för hotbaserat kriminalunderrättelseuppdrag som avses i 5 b kap.
I paragrafen föreskrivs dessutom om formen och innehållet i yrkandet hos domstol. De lagstadgade kraven avseende innehållet i yrkandet betonar polisens skyldighet att framställa och motivera de faktiska omständigheter utifrån vilka domstolen kan bedöma om förutsättningarna för att använda en metod för kriminalunderrättelseinhämtning är uppfyllda. Eftersom det inte är möjligt att gradera förutsättningarna för användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning på basis av brott som leder till påföljder, betonas beslutsfattarens bedömning av tillståndsvillkoren för inhämtande av information. För att beslutsfattaren i dessa fall ska ha faktisk möjlighet att noggrant pröva behovet och omfattningen av beviljande av tillstånd måste han eller hon ha tillräcklig information till sitt förfogande.
Enligt bestämmelsen ska yrkandet alltid framställas skriftligen. Av yrkandet ska framgå den metod för kriminalunderrättelseinhämtning som yrkandet gäller och den i 3 § avsedda verksamhet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och i fråga om vilken det är nödvändigt att använda en metod för kriminalunderrättelseinhämtning för att inhämta information. Av yrkandet ska dessutom framgå den person eller, i det fall att en bestämd person inte kan specificeras, grupp av personer, tillräckligt specificerad, som åtgärden riktas mot och metoden för kriminalunderrättelseinhämtning med stöd av 5 § 2 mom. kan riktas mot en grupp av personer. Om inhämtandet av information inte riktar sig mot en person eller grupp av personer, ska det föremål, det ämne eller den egendom som åtgärden riktas mot specificeras i yrkandet. När det gäller optisk observation ska det utrymme eller den plats som den optiska observationen riktas mot specificeras. Den som framställer yrkandet ska motivera de fakta som förutsättningarna för och inriktningen av användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning grundar sig på. Av yrkandet ska dessutom framgå giltighetstiden för metoden för kriminalunderrättelseinhämtning med angivande av klockslag. Även eventuella begränsningar och villkor som gäller användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning ska specificeras i yrkandet. Av yrkandet ska dessutom framgå den för kriminalunderrättelseuppdraget förordnade polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning och som leder och övervakar användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning. Beroende på situationen kan den person som framställer yrkandet och den polisman som övervakar och leder användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning vara olika personer.
Användningen av de föreslagna hotbaserade metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning innebär nästan alltid att de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom skyddet för privatlivet, begränsas för den person som är föremål för metoderna. I sitt utlåtande om propositionen gällande lagstiftning om civil underrättelseinhämtning (GrUU 35/2018 rd., s. 16), betonade grundlagsutskottet att den som vill åberopa den nya inskränkningsgrunden också är skyldig att lägga fram tillräckliga skäl och påvisa att informationsinhämtningen i varje enskilt fall och de därmed anknytande inskränkningarna av enskildas grundläggande fri- och rättigheter är effektiva och nödvändiga för att inhämta information i den aktuella situationen (se GrUB 4/2018 rd). Dessutom betonade utskottet att det alltid är den civila underrättelsemyndigheten som är skyldig att påvisa att en civil underrättelseåtgärd är förenlig med de allmänna principerna i varje enskilt fall, och att den också annars är skyldig att lägga fram tillräckliga motiveringar för att en underrättelseåtgärd uppfyller de lagfästa kraven. Enligt utskottets uppfattning finns det anledning att uttryckligen i lagen föreskriva mer detaljerat om myndighetens skyldighet att påvisa att informationsinhämtningen i varje enskilt fall är effektiv och nödvändig. Motsvarande principer gällande motiveringsskyldigheten kan bedömas som tillämpliga även på en yrkande på användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning.
9 §.Beslut av chefen för centralkriminalpolisen i ärende som gäller användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om de metoder för kriminalunderrättelseinhämtning om vilka beslut fattas av chefen för centralkriminalpolisen. Enligt bestämmelsen fattas beslut om täckoperationer och bevisprovokation genom köp vid kriminalunderrättelseinhämtning och om avslutande av täckoperationer av chefen för centralkriminalpolisen. Beslutsnivån motsvarar huvudsakligen det som föreskrivs i 5 kap. 32 § 1 mom. och 36 § 1 mom. Även inom civil underrättelseinhämtning fattas beslut om täckoperationer och bevisprovokation genom köp av chefen för myndigheten, dvs. skyddspolisen.
Med täckoperation avses enligt 5 kap. 28 § 1 mom. planmässigt inhämtande av information om en viss person eller om personens verksamhet genom infiltration, där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter eller registeranteckningar används eller falska handlingar framställs eller används för att förvärva förtroende som behövs för inhämtandet av information eller för att förhindra att inhämtandet av information avslöja. Till skillnad från täckoperationer som avses i 5 kap. 28 § 1 mom. förutsätter användning dessutom att täckoperationer för att inhämta information om verksamhet som allvarligt hotar individens eller samhällets även kan riktas mot en grupp av personer. I samband med hotbaserad kriminalunderrättelse kan den typiska omfattningen av täckoperationer bedömas vara relaterad till bekämpning av hot från organiserad brottslighet som är inbäddad i samhällets strukturer och kriminella nätverk som anses vara en del av den eller till inhämtande av information från datanät. Det är också möjligt att infiltrera en sådan grupp av personer där avsikten är att inhämta information om dess underliggande verksamhet. Det är inte vara nödvändigt att namnge eller identifiera gruppen av personer med hjälp av externa kännetecken, utan det räcker med att gruppen av personer kan identifieras till exempel genom dess verksamhet. Det kan till exempel vara fråga om nätverkande organiserad brottslighet som för in mycket farlig narkotika i Finland. Då kan informationsinhämtningen riktas mot nätverkets nyckelpersoner, vilka skulle identifieras genom en grupp baserad på gemensamt intresse och delvis på en etablerad arbetsfördelning. Förändringar i personkretsen i den grupp som är föremål för informationsinhämtning påverkar inte i sig förutsättningarna för fortsatt informationsinhämtning, såvida inte karaktären av gruppens verksamhet förändras väsentligt på grund av förändringen i personkretsen. Å andra sidan får informationsinhämtning inte längre riktas mot en person som har lämnat gruppen, om hotet för personens del upphör i och med det.
Med bevisprovokation genom köp avses 1 enligt 5 kap. 35 § 1 mom. ett köpeanbud eller ett köp av ett föremål, ett ämne, egendom eller en tjänst som polisen gör för att förhindra ett brott gör i syfte att ta om hand eller påträffa ett föremål, ett ämne eller egendom som har samband med det brott som ska förhindras. Enligt det föreslagna tillägget till 5 kap. i polislagen kan syftet med bevisprovokation genom köp även vara att på annat sätt få information som är nödvändig för att förhindra ett brott. Till skillnad från vad som anges ovan kan syftet med bevisprovokation genom köp enligt denna paragraf vara att inhämta information om brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet enligt vad som avses i 3 §. Det kan till exempel handla om att köpa ett föremål, en tjänst eller en datamängd som kan verifiera förekomsten av ett hot och eventuellt precisera dess innehåll. Med det föreslagna tillägget till 5 kap. i polislagen om annan information som behövs för att förhindra brott till 5 b kap. om annan information som behövs för att avvärja hot avses till exempel möjligheten att precisera den hotrelaterade personkretsen genom att förvärva föremål eller egendom som i sig har ringa betydelse med tanke på avvärjandet av hotet.
Enligt paragrafens 2 mom. ska det göras en framställning om och plan för täckoperationen för ett beslut om en täckoperation. När det gäller täckoperationer hänvisar paragrafen till 5 kap. 31 §. Enligt dess 1 mom. ska följande nämnas i en framställning om täckoperation: den som föreslagit åtgärden, den person, tillräckligt specificerad, som är föremål för inhämtandet av information, det brott, tillräckligt specificerat, som ligger till grund för åtgärden, syftet med täckoperationen, behovet av täckoperationen och övriga uppgifter som behövs för att bedöma förutsättningarna för täckoperationen. Enligt 5 kap. 31 § 2 mom. i polislagen ska en sådan skriftlig plan över genomförandet av en täckoperation göras upp som innehåller väsentlig och tillräckligt detaljerad information för beslutsfattandet om och genomförandet av täckoperationen. Vid förändrade omständigheter ska planen vid behov ses över. Skyldigheten att se över planen innebär att både det operativa befälet och beslutsfattaren har en fortlöpande skyldighet att övervaka täckoperationen som beror på tjänstemannens uppgifter.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att ett beslut som chefen för centralkriminalpolisen fattat ska föras till domstol för avgörande av om de i 3–5 § avsedda förutsättningar för användning av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning föreligger. Skyldigheten gäller inte beslut om avslutande av en täckoperation. Avgörandet säkerställer samtidigt att en oberoende domstol är behörig att granska de lagstadgade användningsförutsättningarna för dessa okonventionella metoder för inhämtning av information. Detta bidrar till att stärka det proaktiva rättsskyddet. När förutsättningarna för att inhämta information fjärmar sig från konkreta brott anses domstolskontroll vara en motivering till täckoperationer enligt föreslagna 5 b kap. De dimensioner av medborgarnas rättsskydd som skyddas av domstolskontroll är således inte nödvändigtvis förenliga mellan tvångsmedelslagen och föreslagna 5 b kap. i polislagen. Täckoperationer eller bevisprovokation genom köp får inte inledas utan beslut av domstol. Det är därför inte nödvändigt att föreskriva om en tidsfrist inom vilken beslut ska hänskjutas till domstolen för avgörande. En obligatorisk tidsfrist kan inte anses lämplig ur funktionell synvinkel, eftersom den avsedda användningssituationen och behovet ibland kan förändras plötsligt eller snabbt, så att inledandet av en operation avbryts och det inte längre är nödvändigt att hänskjuta beslutet till domstol för avgörande.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs om ett slags avvikelse från centralkriminalpolisens behörighet att fatta beslut enligt 1 mom. i brådskande situationer. Bestämmelsen gör det möjligt för den polisman som företar täckoperationen att utvidga operationen även till en annan person än föremålet för den. Utvidgningen av täckoperationen gäller alltså personer som inte är föremål för informationsinhämtning enligt det ursprungliga täckoperationsbeslutet. En utvidgning är möjlig om det under en täckoperation framgår att det kan antas att en annan person än den som är föremål för täckoperationen deltar i den verksamhet som är föremål för kriminalunderrättelseinhämtningen och som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet eller att det med fog kan antas att man av den personen får viktig information om verksamheten och det är nödvändigt att omedelbart utvidga operationen för att få viktig information om det hot som är föremål för kriminalunderrättelseinhämtningen. I praktiken är det fråga om en situation som oväntat uppstår under en operation och där det gäller att agera snabbt, eftersom det eventuellt senare inte längre är möjligt att inhämta information. Om en person som deltagit i en täckoperation bedömer att informationsinhämtningen kan ge resultat senare, får täckoperationen inte utvidgas omedelbart. Frågan om utvidgning av täckoperationen ska dock utan ogrundat dröjsmål och senast tre dygn från det att inhämtandet av informationen inleddes hänskjutas för avgörande till chefen för centralkriminalpolisen. I dessa situationer behövs alltså inte avgörande av domstol.
När det gäller utvidgning av täckoperationer bör det noteras att den inte ska förväxlas med den växelverkan mellan flera personer som vanligtvis ingår i täckoperationer. I förarbetena till polislagen (RP 224/2010 rd, s. 119) konstateras angående täckoperationer att det i och för sig hör ”till täckoperationens natur att hemlighållandet av en polismans ställning de facto gäller också andra personer. I synnerhet en person som har infiltrerat en kriminell grupp kan i praktiken inte undvika interaktion med personer utanför gruppen. Infiltratören måste i sådana situationer kunna uppträda på ett naturligt sätt för att hans eller hennes säkerhet inte ska äventyras eller informationshämtningen avslöjas. Om en annan person än objektet i en sådan situation på eget initiativ för infiltratören berättar om sin egen eller någon annan persons brottslighet kan infiltratören ta emot uppgifterna trots att den som berättar om brotten inte är föremål för täckoperationen. Om man anser det vara motiverat att utvidga täckoperationen till denne ska man förfara i enlighet med 34 §.”
10 §. Beslut av en för kriminalunderrättelsesuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning i ärende som gäller användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. I paragrafen föreskrivs om behörigheten för en för kriminalunderrättelsesuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning att fatta beslut. Rätten att fatta beslut gäller uttryckligen en polisman som hör till befälet vid centralkriminalpolisen trots att centralkriminalpolisen inte nämns i rubriken eller själva bestämmelsen. Avgränsningen till en polisman som hör till befälet vid centralkriminalpolisen följer av bestämmelsen om tillämpningsområde i kapitlet.
Enligt paragrafens 1 mom. fattar en polisman som hör till befälet beslut om systematisk observation, inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning, täckoperationer som genomförs uteslutande i datanät, bevisprovokation genom köp som gäller säljanbud uteslutande till allmänheten, kontrollerade leveranser som utförs av polisen, förtäckt inhämtande av information samt styrd användning av informationskällor. Dessutom fattar en polisman som hör till befälet beslut om annan optisk observation än sådan som riktas mot hemfridsskyddade utrymmen samt annan teknisk spårning än sådan som riktas mot personer.
Nivån för beslutsfattande motsvarar i huvuddrag nivån för beslutsfattande enligt 5 och 5 a kap. Enligt bestämmelserna i polislagens 5 kap. fattas beslut om förtäckt inhämtande av information (16 §), täckoperation som genomförs uteslutande i datanät (32 §), styrd användning av informationskällor (42 §) och kontrollerade leveranser (44 §) av chefen för centralkriminalpolisen, chefen för skyddspolisen eller chefen för en polisinrättning eller av en för uppdraget förordnad sådan anhållningsberättigad polisman eller polisman som hör till befälet vid skyddspolisen som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. Enligt 5 kap. 25 § 3 mom. i polislagen fattas beslut om inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser och teleterminalutrustning av en anhållningsberättigad polisman.
Enligt den föreslagna paragrafen delegeras rätten att fatta beslut inte uttryckligen till chefen för centralkriminalpolisen. Rätten att fatta beslut delegeras till befälsnivån, vilket motsvarar den praxis som de facto följs när det gäller 5 kap. Förutsättningen för beslutsfattande av en polisman som hör till befälet är att han eller hon uttryckligen förordnats till kriminalunderrättelsesuppdraget och är förtrogen med uppdraget. Förtrogenhet och förordnande beskrivs ovan i motiveringen till 7 § 3 mom. (s. 123). Enligt 1 § i statsrådets förordning om polisen är även chefen för centralkriminalpolisen en polisman som hör till befälet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är för-trogen med kriminalunderrättelseinhämtning får besluta om vissa metoder för inhämtning av underrättelseinformation, om ärendet inte tål uppskov. Bestämmelsen, som gäller brådskande situationer, utgör ett undantag från domstolens rätt att fatta beslut om optisk observation och teknisk spårning av person som inkräktar på skyddet för hemfriden enligt 7 §. I ärenden som inte tål uppskov får en polisman som hör till centralkriminalpolisens befäl fatta beslut om dessa metoder för inhämtande av information. Paragrafen förutsätter dock att ärendet ska föras till domstol så snart det är möjligt. Detta ska dock göras senast 24 timmar efter det att metoden för kriminalunderrättelseinhämtning började användas.
11 §.Innehållet i beslut om användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. I paragrafen föreskrivs koncist om innehållsmässiga och formella krav på beslut om varje metod för kriminalunderrättelseinhämtning. Paragrafens 1 mom. förutsätter att beslut om användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning ska fattas skriftligen. Detta är huvudregeln. Dokumentation är viktig med tanke på övervakningen och utredningen av kriminalunderrättelseverksamhet.
Bestämmelsen gör det dock också möjligt att fatta muntligt, beslut om det är nödvändigt på grund av att ärendet är brådskande. Ett muntligt beslut ska utan dröjsmål också fattas skriftligen. Ett beslut om att använda en metod för kriminalunderrättelseinhämtning ska fattas skriftligen så fort som möjligt. I praktiken borde ett muntligt beslut spelas in på ett tillförlitligt sätt så att det kan avfattas i skriftlig form så noggrant som möjligt efteråt. Med tanke på bland annat laglighetsövervakningen är det också viktigt att den polisman som fattade beslutet, beslutets innehåll och den information som varit tillgänglig kan specificeras i efterhand. I brådskande situationer gäller det att se till att den som utför uppdraget muntligen informeras om det uppdrag som ska utföras och eventuella begränsningar och villkor för det samt om de uppgifter som ska registreras i beslutet och som är väsentliga för arbetssäkerheten för den som utför uppdraget och de inblandades rättsskydd innan inhämtandet av information påbörjas.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om innehållskraven på beslut. De lagstadgade innehållskraven syftar till att säkerställa att alla relevanta omständigheter beaktas vid bedömningen av förutsättningarna för att använda metoden för kriminalunderrättelseinhämtning och att de är tillräckligt motiverade i beslutet. Innehållskraven på beslut motsvarar i princip de innehållskraven på varje metod för inhämtande av information i 5 kap., men i 5 b kap. har de allmänna innehållskraven på beslut om alla metoder för kriminalunderrättelseinhämtning samlats i en paragraf.
Av beslutet ska för det första framgå den metod för kriminalunderrättelseinhämtning som beslutet gäller. Av beslutet ska dessutom framgå den i 3 § avsedda verksamhet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet och i fråga om vilken det är nödvändigt att använda en metod för kriminalunderrättelseinhämtning för att inhämta information. Med andra ord ska den verksamhet som är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning beskrivas i beslutet, och dessutom ska det motiveras varför det är nödvändigt att inhämta information om verksamheten. Av beslutet ska också framgå den person som åtgärden riktas mot. Det bör vara möjligt att specificera den person som är föremål för inhämtande av information genom åtminstone personens roll eller uppgift, även om hans eller hennes identitet fortfarande är okänd för polisen. Då ska det för varje person som är föremål för inhämtande av information bedömas separat om det finns några förutsättningar att rikta inhämtandet av information specifikt mot denna person.
Om en bestämd person inte kan specificeras och metoden med stöd av 5 § 2 mom. kan riktas mot en grupp av personer, ska denna grupp specificeras tillräckligt. Systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, optisk observation och teknisk spårning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, kontrollerade leveranser och styrd användning av informationskällor kan också riktas mot en grupp av personer.
Om inhämtandet av information inte direkt riktar sig mot en person eller grupp av personer, ska det föremål, det ämne eller den egendom som åtgärden riktas mot framgå av beslutet. Om det till exempel är ett beslut om teknisk spårning, ska föremålet, ämnet eller egendomen anges i beslutet om den tekniska spårningen riktas mot ett sådant objekt. Utöver ovannämnda uppgifter om inriktning ska de fakta som förutsättningarna för och inriktningen av användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning grundar sig på framgå av beslutet.
Av beslutet ska dessutom framgå beslutets giltighetstid med angivande av klockslag, den för kriminalunderrättelseuppdraget förordnade polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning och som leder och övervakar användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning, eventuella begränsningar och villkor för användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning, andra eventuella omständigheter som användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning förutsätter samt den myndighet och tjänsteman som har fattat beslutet samt tidpunkten för beslutet. Begränsningar för användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning kan till exempel bero på proportionalitetsprincipen samt aspekter relaterade till ändamålsenlighet, rättskydd och arbetssäkerhet. Begränsningarna kan härledas direkt från lagstiftningen, såsom förbudet mot att begå brott, eller de kan vara relaterade till exempelvis de platser där information inhämtas eller till de föremål eller tjänster som skaffas. Andra eventuella omständigheter kan till exempel avse tekniska eller taktiska aspekter vars omnämnande i beslutet anses motiverat av de skäl som nämnts ovan.
12 §.Särskilda krav på innehållet i beslut som gäller vissa metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Paragrafen föreskriver om särskilda krav på innehållet i beslut som gäller vissa metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Regleringen motsvarar i princip kraven på innehållet i beslut om metoder i 5 kap. Paragrafens 1 mom. tillämpas på beslut om täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor. Utöver vad som föreskrivs i 11 § ska det av ett beslut som gäller dessa metoder framgå 1) den som föreslagit metoden för kriminalunderrättelseinhämtning, 2) identifikationsuppgifterna för de polismän som genomför täckoperationen eller för informationskällan, 3) syftet med inhämtandet av information och planen för genomförandet av detta samt 4) vilka åtgärder som får genomföras vid täckoperationen, bevisprovokationen genom köp eller den styrda användningen av informationskällor samt eventuella begränsningar och villkor för verksamheten..
Beslutsprövningen förutsätter att ett motiverat förslag och en genomförandeplan har utarbetats avseende täckoperationer och bevisprovokation genom köp, och de ska fogas till beslutet. Av beslutet ska framgå vilka åtgärder som får genomföras vid täckoperationen och den styrda användningen av informationskällor samt eventuella begränsningar för dem. Huruvida de åtgärder som vidtas vid täckoperationen är acceptabla bör i princip och i den utsträckning som det är möjligt bedömas redan innan verksamheten påbörjas när beslutet om användning av metoden för informationsinhämtning bereds. Alla situationer som dyker upp i täckoperationer kan dock inte förutses. Identifikationsuppgifter som avses i momentets 3 punkt är bland annat koder med vilka tjänstemannen identifieras.
Paragrafens 2 mom. tillämpas på beslut om kontrollerade leveranser. Bestämmelsen föreskriver att utöver vad som föreskrivs i 11 § ska det av ett beslut som gäller kontrollerade leveranser framgå syftet med inhämtandet av information och planen för genomförandet av detta samt den transport eller leverans av annat slag som är föremål för åtgärden.
13 §.Giltighetstid för beslut om användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att tillstånd till systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, optisk observation, teknisk spårning, inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor får beviljas och beslut i ärendet fattas för högst sex månader åt gången räknat från den dag då tillståndet beviljas. Det är motiverat att den behöriga myndigheten som beslutar om användningen av metoderna bedömer förutsättningarna för att använda metoder för kriminalunderrättelseinhämtning minst var sjätte månad. Det är också särskilt viktigt att den polisman som ansvarar för användningen av metoderna kontinuerligt följer upp och bedömer huruvida förutsättningarna föreligger.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om längden på beslut om kontrollerade leveranser. Den är kortare än för beslut om andra metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Enligt bestämmelsen får tillstånd till kontrollerade leveranser beviljas och beslut i ärendet fattas för högst en månad åt gången räknat från den dag då tillståndet beviljas.
Regleringen av längden på metoder för kriminalunderrättelseinhämtning motsvarar det som föreskrivs i 5 kap., med undantag för bevisprovokation genom köp, för vilken beslut får meddelas för högst två månader åt gången enligt gällande 5 kap. 36 § 2 mom. Det föreslås dock att bestämmelsen i 5 kap. ska ändras så att beslutet kan meddelas för sex månader åt gången, eftersom två månader i praktiken har visat sig vara för kort tid. Den sex månader långa giltighetstiden för beslut om bevisprovokation genom köp motiveras i samband med föreslagna ändringen av 5 kap. Samma operativa behov är även förknippade med giltighetstiden inom hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning.
14 §. Förfarandet i domstol i ärenden som gäller kriminalunderrättelseinhämtning. Det föreslås att bestämmelserna om förfarandet domstol i ärenden som gäller kriminalunderrättelseinhämtning ska samlas i denna paragraf.
Enligt paragrafens 1 mom. ska ett tillståndsärende som gäller en metod för kriminalunderrättelseinhämtning handläggas av Helsingfors tingsrätt. Tingsrätten är domför med ordföranden ensam. Sammanträdet kan hållas även vid en annan tidpunkt och på en annan plats än vad som föreskrivs om en allmän underrätts sammanträde.
På motsvarande sätt som i ärenden som gäller metoder för civil och militär underrättelseinhämtning ska tillståndsärenden som gäller metoder för kriminalunderrättelseinhämtning också handläggas av Helsingfors tingsrätt enligt paragrafens 1 mom. Vid beredningen uppskattades att antalet beslut om metoder för kriminalunderrättelseinhämtning enligt detta kapitel kommer att vara så litet jämfört med ärenden enligt 5 kap. i polislagen och 10 kap. i tvångsmedelslagen att en centralisering av ärendena till Helsingfors tingsrätt är motiverad och ändamålsenlig på grund av den säkra informationsbehandlingen, resurserna och säkerställandet av kompetensen.
Bestämmelsen om domstolens domföra sammansättning samt sammanträdets tid och plats är i sak densamma som bestämmelsen om myndighet som beslutar om häktning i 3 kap. 1 § 2 mom. i tvångsmedelslagen.
Momentet motsvarar i övrigt 5 a kap. 35 § i polislagen, men i momentet föreslås inte att det särskilt ska föreskrivas om möjligheten att stärka sammansättningen. I samband med behandlingen av lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning uppmanade grundlagsutskottet (GrUU 35/2018) att till skillnad från regeringens proposition överväga en utökning av den sammansättning som beslutar i tillståndsärenden, så att tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning åtminstone i princip behandlas exempelvis i en sammansättning med två domare i överensstämmelse 2 kap. 11 § i rättegångsbalken. Det ansågs vara av betydelse i fråga om rättsskyddet vid domstolsbehandlingen av ärenden som gäller underrättelseinhämtning (se GrUB 4/2018 rd, s. 8). I ett annat utlåtande om lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning ansåg grundlagsutskottet (GrUU 75/2018 rd, s. 3–4) att en förstärkning av sammansättningen vid behandling av tillståndsärenden bidrar till att rättsskyddet tillgodoses bättre vid prövningen av tillståndsärenden. Enligt utskottets mening har beslutet om beviljande av tillstånd en helt avgörande ställning med avseende på rättsskyddet. Utskottet ansåg att bestämmelsen skulle ändras så att den har samma lydelse som den gällande lagen.
I sitt betänkande hänvisade förvaltningsutskottet (FvUB 36/2018 rd, s. 65–66) till lagutskottets uppfattning (LaUU 32/2018 rd s. 11–13), enligt vilken det vid behandling av ett tillståndsärende som gäller en metod för underrättelseinhämtning är likväl inte motiverat eller nödvändigt att domstolen avgör ärendet i en sammansättning med två domare och att propositionens grundbestämmelse om en sammansättning med en domare därför kan anses vara ändamålsenlig och tillräcklig. Enligt förvaltningsutskottet bör det dessutom i fråga om domstolssammansättningen i tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning särskilt beaktas att underrättelsetillsynsombudsmannen har rätt att delta i och yttra sig vid behandlingen av ärendet. Med hänvisning till lagutskottets utlåtande ansåg förvaltningsutskottet vidare att om dessa ärenden normalt skulle behandlas i sammansättning med två domare kunde, enligt lagutskottet, behandlingen med avseende på ärendenas art och deras brådskande natur bli onödigt tungrodd, eftersom det finns ett flertal olika metoder för underrättelseinhämtning. Vid prövningen beslutade förvaltningsutskottet dock att föreslå lydelsen i den gällande lagen i enlighet med grundlagsutskottet.
Vid bedömningen av hur lagen ger möjlighet att använda en förstärkt sammansättning när det gäller metoder för kriminalunderrättelseinhämtning måste flera omständigheter beaktas i den samlade bedömningen. Å ena sidan är allvarlig brottslighet som en förenande omständighet för föremål för kriminalunderrättelseinhämtning mer vag än de specifika brott som befogenheter att använda hemliga metoder för underrättelseinhämtning traditionellt har kopplats till. Även möjligheten att rikta metoder för kriminalunderrättelseinhämtning mot grupper och personer som inte bedöms vara inblandade i kriminell verksamhet talar för att förutsätta en förstärkt sammansättning. Å andra sidan gäller det att beakta att metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning i huvudsak är desamma som de enligt 5 kap. i polislagen och tvångsmedelslagen. Även de hot som rättfärdigar användningen av metoderna är som ett samhälleligt fenomen en del av allvarlig brottslighet, precis som de brott som ska förhindras och utredas, vars befogenhetsfrågor sedan länge har handlagts av domstolarna. I detta avseende är det inte fråga om en ny eller särskilt exceptionell uppgift ur domstolens perspektiv. Även om det har ansetts motiverat att centralisera domstolsförfarandet till en tingsrätt, skulle det kunna vara ett orimligt tungrott förfarande i fråga om administration och resursanvändning att fastställa en förstärkt sammansättning som huvudregel i lagstiftningen. När det gäller rättsskyddet har det också betydelse att underrättelsetillsynsombudsmannen föreslås få rätt att närvara och yttra sig vid domstolsförhandlingar som gäller metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Därför föreslås inte att särskilt föreskriva om möjligheten att stärka sammansättningen i momentet. En förstärkt sammansättning är dock möjlig med stöd av 2 kap. 11 § i rättegångsbalken, om det anses motiverat.
Enligt paragrafens 2 mom. ska ett yrkande som gäller användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning utan dröjsmål tas upp till behandling i domstol i närvaro av den tjänsteman som framställt yrkandet eller en av denne förordnad tjänsteman som är insatt i ärendet. Ärendet ska dessutom avgöras skyndsamt.
Enligt paragrafens 3 mom. kan behandlingen också ske med anlitande av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk metod för dataöverföring där de som deltar i behandlingen har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra. Bestämmelsen möjliggör en flexibel behandling av ärenden. Möjligheten att ordna behandlingen som videokonferens eller med hjälp av någon annan lämplig teknisk metod för dataöverföring motsvarar bestämmelserna i 10 kap. 43 § 2 mom. i tvångsmedelslagen samt 5 kap. 45 § 2 mom. och 5 a kap. 3 mom. i polislagen.
Enligt paragrafens 4 mom. får ett beslut i ett tillståndsärende inte överklagas genom besvär. Klagan mot beslutet får anföras utan tidsbegränsning hos Helsingfors hovrätt. Klagan ska behandlas skyndsamt. Också underrättelsetillsynsombudsmannen har rätt att anföra klagan över ett beslut i ett tillståndsärende. Den föreslagna regleringslösningen enligt vilken beslut inte får överklagas genom besvär utan genom klagan motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 45 § 5 mom. och 5 a kap. 35 § 6 mom. samt 10 kap. 43 § 5 mom. i tvångsmedelslagen. Det föreslås att klagomålen ska centraliseras till Helsingfors hovrätt på motsvarande sätt som inledande handläggning centraliseras till Helsingfors tingsrätt. Även klagan ska behandlas skyndsamt.
Enligt paragrafens 5 mom. får ärendet avgöras utan att den person som avses i 5 § och som är föremål för en metod för kriminalunderrättelseinhämtning eller innehavaren av det utrymme som ska övervakas hörs. Vid handläggning av ett ärende som gäller optisk observation av en frihetsberövad, ska en företrädare för den inrättning där denne hålls i förvar ges tillfälle att bli hörd, om det inte med beaktande av att denne hörts tidigare ska anses vara onödigt. Den föreslagna regleringslösningen motsvarar i princip bestämmelserna i 5 kap. 45 § 4 mom. i polislagen och 10 kap. 43 § 4 mom. i tvångsmedelslagen.
Även om ärenden som gäller metoder för kriminalunderrättelseinhämtning i regel handläggs enligt bestämmelserna om sekretess i 5 kap. i polislagen och 10 kap. i tvångsmedelslagen fäster paragrafens 6 mom. vikt vid accentuerade sekretessbehov relaterade till vissa personbaserade metoder för underrättelseinhämtning. Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 45 § 6 mom. i polislagen och 10 kap. 43 § 6 mom. i tvångsmedelslagen.
15 §.Användning av information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. Paragrafen reglerar användning av information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning för en under Polisstyrelsen lydande polis. Enligt paragrafens 1 mom. får information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning användas för att avvärja ett hot som avses i 3 § samt för förhindrande av brott och inriktning av polisens verksamhet.
Information som erhållits genom kriminalunderrättelseinhämtning för att bekämpa ett hot som avses i föreslagna 3 § får också användas för att bekämpa andra hot som avses i 3 §. Även om informationen inhämtats till exempel genom användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning riktade mot organiserad brottslighet får informationen användas till exempel för att bekämpa exceptionellt allvarlig och storskalig korruption och avvärja det hot som den utgör mot rättsstatens grundläggande funktioner. Användning av informationen för att avvärja hot tillåter användning av informationen för att motivera krav och beslut om metoder för kriminalunderrättelseinhämtning med stöd av 5 b kap. Användning av information för att avvärja hot hänvisar även till bland annat synlig polisverksamhet eller åtgärder inom polisens tillståndsförvaltning, inklusive användning av information i motiveringen till tillståndsbeslut samt konkreta metoder för att påverka hot till den del som det inte är fråga om att inrikta polisens verksamhet. Exempel på hur information kan användas i inriktningssyfte är analys och lägesbilder som gäller hot.
Alla hot som nämns i 3 § anses vara hot som kännetecknar allvarlig brottslighet. Till sin grundläggande utformning motsvarar den föreslagna regleringen således 5 kap. 54 § 1 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 1 mom. i tvångsmedelslagen, enligt vilka överskottsinformation får användas i samband med utredning av brott, om informationen gäller ett brott för vars förhindrande och utredning man skulle ha fått använda den metod för inhämtande av information som avses i 5 kap. i polislagen eller det tvångsmedel genom vilket informationen har fåtts. Enligt 5 kap. 53 § i polislagen och 10 kap. 55 § i tvångsmedelslagen avses med överskottsinformation avses bland annat information som gäller något annat brott än det för vars utredning, förhindrande eller avslöjande tillståndet har getts eller beslutet fattats.
På motsvarande sätt som enligt bestämmelserna om överskottsinformation i polislagen och tvångsmedelslagen får information som inhämtats genom kriminalunderrättelse alltid användas enligt paragrafens 1 mom. även för att förhindra brott och inrikta polisens verksamhet. Med förhindrande av brott avses enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i polislagen åtgärder som syftar till att förhindra brott, försök till brott och förberedelse till brott, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet finns grundad anledning att anta att personen i fråga kommer att göra sig skyldig till brott, samt åtgärder som syftar till att avbryta ett redan påbörjat brott eller begränsa den direkta skada eller fara som brottet medför. Inriktning av verksamheten som juridiskt begrepp beskrivs i specialmotiveringen till 19 §. Kriminalunderrättelseinformation som gäller förhindrande av brott kan inte användas som grund för att till exempel återkalla skjutvapentillstånd. Däremot kan sådan information användas vid inriktning även när det gäller skjutvapentillstånd.
Enligt föreslagna 5 b kap. 1 § är målet för hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning att inhämta information om allvarlig brottslighet för att avvärja det hot som den allvarliga brottsligheten bildar. Om hotet, som specificeras i 3 §, dock materialiseras som en enskild gärning är det nödvändigt med beaktande av regleringens mål att den information som erhålls genom hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning också kan användas för att förhindra ett konkret brott och för att inrikta polisens åtgärder som syftar till att avvärja hotet. På motsvarande sätt som i bestämmelserna om överskottsinformation i 5 kap. i polislagen och 10 kap. i tvångsmedelslagen är det möjligt att använda informationen också för att förhindra andra brott än hot som specificeras i 3 § och för att inrikta polisens verksamhet.
Enligt paragrafens 2 mom. får informationen alltid användas som en utredning som stöder det att någon är oskyldig samt för att förhindra betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet eller betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada. När det gäller dessa situationer motsvarar den föreslagna regleringen bestämmelserna om användning av överskottsinformation i 5 kap. 54 § 4 och 5 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 4 och 5 mom. i tvångsmedelslagen. Användning av information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning för att bekämpa fara och skada kan naturligtvis i vissa situationer överlappa användning av information för att avvärja hot.
Användning av information som erhållits genom kriminalunderrättelseinhämtning för att förhindra brott och avvärja fara eller skada kan också användas i motiveringar till tillståndskrav för och beslut om hemliga metoder för inhämtande av information som används för att förebygga brott eller avvärja fara eller skada enligt 5 kap. i polislagen. Detta bör anses vara nödvändigt för att säkerställa att den som inhämtar information enligt 5 kap. i polislagen de facto har möjligheter att utnyttja den information den får för att förhindra ett konkret brott eller för att avvärja fara eller skada. Ett annat avgörande kunde relativt ofta leda till en situation där polismän som ansvarar för att förhindra brott eller avvärja fara eller skada inte skulle ha effektiva praktiska åtgärder till sitt förfogande för att uppnå målet.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs om användning av information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning för att utreda och avslöja brott. Enligt momentet får information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning användas, om det är nödvändigt för att avslöja brott som avses i 5 kap. 3 § i polislagen eller utreda brott som avses i 10 kap. 3 § 2–5 mom. i tvångsmedelslagen. Dessutom får kriminalunderrättelseinformation användas för att utreda våldsamt motstånd mot tjänsteman, grovt givande av muta åt riksdagsledamot, anförande av våldsamt upplopp, grovt vållande av allmän fara, grovt tagande av muta som riksdagsledamot och grovt naturskyddsbrott. Vid beslut om användning av information som inhämtats genom en kriminalunderrättelsemetod för att utreda brott behöver tilläggskriterierna i tvångsmedelslagens 10 kap. 3 § 3–5 mom. (koppling till närings eller yrkesverksamhet, eftersträvad särskilt stor vinning, särskild planmässighet, gärning riktad mot barn som inte fyllt 18 år) inte beaktas. Enligt 5 kap. 1 § 3 mom. i polislagen avses med avslöjande av brott åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts. Hemliga metoder för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen få med stöd av 5 kap. 3 § användas för att avslöja landsförräderi och terroristbrott. Enligt tillägget till 3 § som föreslås i denna proposition får hemliga metoder för inhämtande av information framöver även användas för att avslöja brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tio år och grov utpressning.
Enligt polislagens 5 a kap. 44 § 5 mom. får skyddspolisen alltid underrätta behöriga myndigheter om följande begångna eller planerade brott som upptäckts med hjälp av en metod för inhämtande av information: oaktsamt röjande av statshemlighet, upprätthållande av landsförrädisk förbindelse, olaglig militär verksamhet, resa i syfte att begå ett terroristbrott och offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott. Förutsättningen är att utlämnandet av informationen kan antas ha mycket stor betydelse för förhindrande eller utredning av brott. Utlämnande av information anses i sådana situationer anses vara förenligt med användningssyftet att förhindra, avslöja eller utreda brott som hotar den nationella säkerheten och (RP 29/2025 rd, s. 16). Det är inte heller motiverat att begränsa användningen av information som erhållits med hjälp av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning för att avslöja brott som avses i 5 kap. 3 § i polislagen, eftersom användningen kan anses förenlig med det ursprungliga ändamålet. Å andra sidan föreslås inte användning av information som erhållits genom kriminalunderrättelseinhämtning för att avslöja brott i större utsträckning än de brott som anges i 5 kap. 3 §, eftersom utredningen före förundersökningen och i synnerhet det hemliga inhämtandet av information för att avslöja brott av rättssäkerhetsskäl måste behandlas med stor återhållsamhet (RP 224/2010 rd, s. 90).
Trots att även hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning i sista hand handlar om att bekämpa brott föreslås att användningen av information för att utreda brott ska begränsas till de grundbrott för teleavlyssning som nämns i 10 kap. 3 § 2–5 § i tvångsmedelslagen samt våldsamt motstånd mot tjänsteman, grovt givande av muta åt riksdagsledamot, anförande av våldsamt upplopp, grovt vållande av allmän fara, grovt tagande av muta som riksdagsledamot och grovt naturskyddsbrott. I regel är teleavlyssning tillåten endast för att utreda grova brott (RP 222/2010 rd, s. 21), hänvisningen till de brott som specificeras i 10 kap. i tvångsmedelslagen och de brott som uttryckligen nämns i den föreslagna punkten , eftersom de kan bedömas representera sådan allvarlig brottslighet som hotar individens och samhällets säkerhet och som kan bekämpas med befogenheter enligt föreslagna 5 b kap. I grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 67/2010 rd, s. 4) i samband med totalreformen av polislagen konstateras att till brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet räknas enligt förarbetena till revideringen av de grundläggande fri- och rättigheterna t.ex. narkotikabrott, grova våldsbrott samt lands- och högförräderi (RP 309/1993 rd, s. 58). I senare utlåtanden har grundlagsutskottet ansett att även grovt störande av post- och teletrafik, grov systemstörning, grovt skjutvapenbrott samt vissa korruptions- och tjänstebrott (RP 217/2022 rd, s. 148 och 151) är brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet enligt 10 § 4 mom. i grundlagen.
Det föreslås alltså att användningen av information som inhämtats genom kriminalunderrättelsemetoder ska begränsas till grundbrott för teleavlyssning och utredning av vissa andra ovannämnda specifika brott. Bestämmelsen tillåter alltså inte till exempel användning av information som erhållits genom systematisk observation som används som metod för kriminalunderrättelseinhämtning för att utreda brott för vilket det inte är möjligt att använda teleavlyssning, även om användningen av systematisk observation för att utreda brottet i fråga i sig skulle vara möjlig. I princip är också möjligt att allvarlig brottslighet som bekämpas med metoder enligt föreslagna 5 b kap. i polislagen anknyter till smuggling (se GrUU 49/2014 rd, s. 3–4), som dock inte är ett grundbrott för teleavlyssning. Om hotet i en sådan situation skulle realiseras till ett fullbordat smugglingsbrott, kan informationen som erhållits genom metoden för kriminalunderrättelseinhämtning inte användas för att utreda brottet.
Det är nödvändigt att använda information för att utreda brott till exempel i situationer där information som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning inte kan erhållas på annat sätt eller där inhämtande av information skulle orsaka oskälig olägenhet eller kräva användning av informationsinsamling eller tvångsmedel mot andra fysiska eller juridiska personer. Det kan till exempel vara fråga om att man vid systematisk observation som används som en metod för kriminalunderrättelseinhämtning har upptäckt en person som rör sig i ett område där offer för ett brott mot liv som utreds har hittats, och personens rörelser inte kan bekräftas i efterhand på andra sätt.
Till den del som användningen av informationen är möjlig för att avslöja eller utreda ett brott, kan informationen även användas för att motivera yrkanden och beslut avseende metoder för inhämtande av information enligt polislagen och tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen (se RP 202/2017 s. 95). Användning av information för att utreda brott omfattar alltså även andra användningsområden än bevisföring i brottmål. Å andra sidan överlappar syftet med att använda information för att utreda eller avslöja ett brott delvis situationer där information används för att inrikta polisens verksamhet. Användning av informationen för att inrikta polisens verksamhet har dock inte samma begränsningar som användning av informationen för att utreda brott, och således är det möjligt att använda informationen för att inrikta förundersökningen av lindrigare brott.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs att bestämmelser om begränsningar för användningen av information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning och som är avsedd för inriktning av verksamheten finns i föreslagna 5 b kap. 19 §. Bestämmelser om begränsningar för användningen av information som används för att inrikta verksamheten finns i en separat paragraf, eftersom begränsningarna för användningen även omfattar de situationer som avses i 16 och 18 §.
16 §.Utlämnande av information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till en annan myndighet. Paragrafen föreskriver om polisens rätt att lämna ut information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till en annan myndighet. Med andra myndigheter avses i princip alla myndigheter som inte är en del av polisen som lyder under Polisstyrelsen. Utlämnande av information skulle vara behovsprövat, vilket innebär att polisen inte är skyldig att lämna ut information som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning till andra myndigheter, även om den har rätt att göra det med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Åklagaren har med stöd av 22 § i lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019) trots sekretessbestämmelserna rätt att för ett tjänsteuppdrag avgiftsfritt få behövlig information och behövliga handlingar av myndigheter och av sammanslutningar som har tillsatts för att sköta offentliga uppgifter, om inte lämnande av informationen eller handlingen till åklagaren eller användning av informationen som bevis har förbjudits eller begränsats i lag. Med stöd av bestämmelsen har åklagaren rätt att få information för att utreda brott som avses i 2 kap. 4 § 1 och 2 mom. i förundersökningslagen, om det är fråga om ett brott för vars utredning information som inhämtats genom en kriminalunderrättelsemetod får användas enligt 15 § 3 mom.
Enligt paragrafens 1 mom. får polisen trots sekretessbestämmelserna, om det är nödvändigt för att avvärja ett hot som avses i 3 §, på eget initiativ eller på begäran lämna ut information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till en sådan myndighet som har behörighet att genomföra en åtgärd som behövs för att avvärja hotet. Befogenheterna enligt föreslagna 5 b kap. i polislagen främjar centralkriminalpolisens möjligheter att inhämta information om allvarligare hot mot viktiga privata och allmänna intressen som brottslighet utgör. Den föreslagna regleringen främjar i synnerhet centralkriminalpolisens möjligheter att inhämta och behandla information men innehåller inte bestämmelser om de påverkansmetoder som används för att bekämpa hot. De metoder som behövs för att avvärja hot ska avgöras från fall till fall, och det kan vara nödvändigt att anlita andra myndigheter för att påverka hotets källa. Andra myndigheters åtgärder för att avvärja hot ska dock vidtas inom ramen för myndigheternas uppgifter och de befogenheter som ges för detta.
Eftersom hoten varierar avsevärt, är det inte möjligt att på lagnivå specificera de myndigheter som behövs för att avvärja hot. Beroende på hotens art kan information med stöd av det föreslagna momentet lämnas ut till exempelvis migrationsmyndigheter, markanvändningsmyndigheter, olika tillståndsmyndigheter, myndigheter som beviljar offentliga bidrag, skatteförvaltningen, socialmyndigheter eller myndigheter som är involverade i skyddet av kritisk infrastruktur. Vid bedömningen av grunderna för utlämnande av information ska polisen dock säkerställa att de befogenheter som den myndighet som tar emot informationen har möjliggör användning av påverkansmetoder som syftar till att avvärja hotet i den aktuella situationen.
På motsvarande sätt är en detaljerad förteckning över den information som ska lämnas ut inte möjlig på lagnivå. I vissa situationer kan en anmälan om ett hot på en allmän nivå göra det möjligt för en annan myndighet att vidta tillräckliga åtgärder för att avvärja hotet, medan effektiva påverkansmetoder i andra situationer till exempel kan kräva identifiering av den person eller det företag som är involverat i hotet.
Momentet möjliggör utlämnande av information både på eget initiativ och på begäran. Till exempel är det i allmänhet centralkriminalpolisen som först får kännedom om hot relaterade till organiserad brottslighet, och då inleds samarbetet mellan myndigheter på centralkriminalpolisens initiativ, medan hot från exempelvis allvarlig brottslighet riktad mot miljön också kan bli kända i andra myndigheters arbete, varvid informationsutbytet kan basera sig på begäran av en annan myndighet. Om utlämnandet av information sker på begäran av en annan myndighet, ska polisen som lämnar ut information som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning dock innan informationen lämnas ut försäkra sig om att utlämnandet av informationen kommer att bidra till att avvärja ett hot som avses i 3 §.
Utlämnandet av information ska vara nödvändigt för att avvärja ett hot, dvs. de åtgärder som en annan myndighet vidtas genom utlämnandet av information bör antas vara effektiva för att avvärja hotet. Å andra sidan förutsätts att polisens egna alternativ för att avvärja hotet inte kan anses vara tillräckligt effektiva. Tröskeln för att lämna ut information bör dock inte vara för hög, eftersom informationsutbyte och inledande av samarbete med myndigheter i ett så tidigt skede som möjligt kan förväntas avsevärt förbättra möjligheten att avvärja det aktuella hotet.
Enligt paragrafens 2 mom. får polisen trots sekretessbestämmelserna, om det i ett enskilt fall är nödvändigt, på eget initiativ eller på begäran lämna ut information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till andra förundersökningsmyndigheter för inriktning av deras verksamhet och förhindrande av brott, Försvarsmaktens Huvudstab för inriktning av dess verksamhet och förhindrande av brott, andra förundersökningsmyndigheter för utredning av brott som avses i 10 kap. 3 § 2–-5 mom. i tvångsmedelslagen, skyddspolisen för förhindrande eller avslöjande av ett brott som hör till dess behörighet när det gäller att förhindra och avslöja brott samt för skyddande av den nationella säkerheten samt en militärunderrättelsemyndighet som avses i 11 § i lagen om militär underrättelseverksamhet för skyddande av försvaret av landet och den nationella säkerheten.
Rätten enligt 1 och 3 punkten i momentet att lämna ut information till andra förundersökningsmyndigheter motsvarar bestämmelserna om hur information som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning kan användas för att förhindra och utreda brott samt inrikta förundersökningsmyndighetens verksamheten i föreslagna 15 §. De ovannämnda 1 och 3 punkterna möjliggör inte utlämnande av information för att avslöja brott, eftersom de andra förundersökningsmyndigheterna inte har samma möjligheter att använda sina befogenheter för att avslöja brott som polisen.
Som allmän myndighet för brottsbekämpande åtgärder omfattar polisens materiella befogenheter alla brott, men för vissa typer av brott bidrar andra förundersökningsmyndigheter i betydande grad till brottsbekämpningen. Med tanke på dataskyddet, syftet med informationsanvändningen och informationsbehandlingen anses det inte ha betydelse hur ansvaret för att bekämpa olika typer av brott fördelas mellan myndigheterna. Den föreslagna bestämmelsen och det informationsutbyte som den möjliggör kan också till en viss del förhindra en överlappande användning av tvångsåtgärder som syftar till att utreda omständigheter som säkerhetsmyndigheterna redan känner till. Den föreslagna regleringen är i linje med 21 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, enligt vilken polisen trots sekretessbestämmelserna genom en teknisk anslutning eller som en datamängd får lämna ut sådana personuppgifter som avses i 5–9, 11 och 12 § till skyddspolisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet, Försvarsmakten, åklagare, domstolar, Rättsregistercentralen, Brottspåföljdsmyndigheten och andra behöriga myndigheter enligt dataskyddslagen avseende brottmål för de uppgifter enligt 1 § i dataskyddslagen avseende brottmål som myndigheten har enligt lagen.
Enligt momentets 2 punkt får polisen lämna ut information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till Försvarsmaktens Huvudstab för inriktning av dess verksamhet och förhindrande av brott. Punkten hänvisar till de uppgifter som framgår av 93 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten. Enligt den ska Huvudstaben på det militära försvarets område upptäcka, förhindra och avslöja olaglig militär underrättelseverksamhet samt sådana brott som annars kan hota försvaret, statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Enligt bestämmelsen sörjer centralkriminalpolisen för att de brott som avses i 1 mom. reds ut. Enligt 111 § 1 mom. i lagen har Huvudstaben oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt få behövlig information och handlingar av myndigheter och sammanslutningar som tillsatts för att sköta offentliga uppgifter få de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för att brottsbekämpningsuppdrag vid Huvudstaben ska kunna utföras, om inte lämnande av sådan information eller handlingar till Huvudstaben eller användning av informationen som bevis har förbjudits eller begränsats i lag. När Huvudstabens rätt att få information gäller information som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning, ska polisen, innan informationen lämnas ut, bedöma nödvändigheten av att lämna ut den med hänsyn till Huvudstabens brottsbekämpande uppgift. En sådan behovsprövad begränsning för användningen som avses i 18 § kan också fastställas för den begärda informationen, vilken förhindrar att informationen används som bevis. Den användningsbegränsning som fastställs enligt föreslagna 18 § är således likvärdig med ett förbud eller en begränsning enligt lag.
Även utlämnande av information som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till andra myndigheter i syfte att inrikta deras verksamhet enligt 1 och 2 punkten ska grunda sig på en nödvändighetsbedömning i det aktuella fallet. Den information som lämnas ut ska vara sådan att den rimligen kan bedömas ha samband med den mottagande myndighetens allmänna brottsbekämpande ansvar eller med handläggningen av ett enskilt brottmål. Informationen ska också vara av sådan art att det kan antas att den mottagande myndigheten inte annars skulle ha kännedom om den.
Enligt momentets 4 och 5 punkt får polisen lämna ut information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till skyddspolisen för förhindrande eller avslöjande av ett brott som hör till dess behörighet när det gäller att förhindra och avslöja brott samt för skyddande av den nationella säkerheten enligt 10 § 1 mom. i polisförvaltningslagen samt en militärunderrättelsemyndighet som avses i 11 § i lagen om militär underrättelseverksamhet för skyddande av försvaret av landet och den nationella säkerheten. Punkterna kompletterar bland annat de civila och militära underrättelsemyndigheternas omfattande rätt till information enligt 52 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet och 37 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten. Utlämnande av information som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning är dock behovsprövat och ska avgöras från fall till fall, vilket bland annat återspeglas i kravet att utlämnandet av information ska vara nödvändigt.
Enligt paragrafens 3 mom. får polisen trots sekretessbestämmelserna alltid lämna ut information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till förundersökningsmyndigheten och åklagaren som en utredning som stöder det att någon är oskyldig. Rätten att lämna ut information som stöder det att någon är oskyldig påverkas inte av att utlämnandet av information stöder det att någon annan är skyldig (RP 202/2017 rd, s. 95). I sitt utlåtande om civil underrättelseinhämtning ansåg grundlagsutskottet (GrUU 35/2018 rd, s. 24) att den föreslagna regleringen, där skyddspolisen enligt egen prövning får lämna ut information som stöder det att någon är oskyldig eller får avstå från att lämna ut sådan information, inte är helt lämplig med avseende på grundlagens 21 § om rättvis rättegång. En myndighet bör i princip vara skyldig att lämna ut information som stöder det att någon är oskyldig. Grundlagsutskottet menade dock att denna skyldighet ger anledning att i vidare omfattning granska de bestämmelser som anknyter till detta.
Enligt det föreslagna momentet är polisens prövningsrätt när det gäller utlämnande av information som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning och som stöder att någon är oskyldig till förundersökning huvudsakligen begränsad till att bedöma om utlämnandet av informationen är nödvändigt till exempel för att avsluta förundersökningen eller för att inte väcka åtal eller om ett sådant beslut skulle fattas utan väsentligt dröjsmål även om informationen inte lämnades ut. Dessutom gäller det pröva i vilken form information som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning lämnas ut. I vissa situationer kan endast information om en observation som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning lämnas till förundersökning utan att den information som inhämtats i sig lämnas ut.
17 §.Annat utlämnande av information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. Enligt paragrafen får polisen trots sekretessbestämmelserna på eget initiativ eller på begäran lämna ut sådan information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning och som i enskilda fall av vägande skäl behövs för att förhindra en händelse som äventyrar liv eller hälsa eller ett brott mot friheten eller för att förhindra betydande skada på miljön eller betydande egendoms- eller förmögenhetsskada eller för att skydda den nationella säkerheten.
Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 2 § 2 mom. i polislagen. Paragrafen begränsar inte de parter till vilka information kan lämnas ut för de ändamål som anges i bestämmelsen. Kravet på vägande skäl betonar det att tröskeln för utlämnande ska vara hög och att information inte får lämnas ut i andra situationer än sådana som uppenbart uppfyller förutsättningarna enligt momentet (RP 224/2010 rd, s. 147) och där utlämnandet av information är en förutsättning för att avvärja fara eller skada eller accentuerat motiverat för att skydda statens säkerhet. Med hänsyn till målen med utlämnandet av information i dessa situationer, nämligen skyddet av de viktigaste rättsobjekten, förhindrande av betydande skada och skyddande av den nationella säkerheten, föreslås det däremot inte att några ytterligare förutsättningar för användningen av information ställs.
Begreppsligt överlappar utlämnande av information för att skydda den nationella säkerheten delvis 16 § 2 mom. 2, 4 och 5 punkten.
18 §. Särskilda begränsningar för användningen av kriminalunderrättelseinformation. I paragrafen föreskrivs att om inte ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver något annat, får centralkriminalpolisen besluta att information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning får användas och lämnas ut endast för att rikta verksamheten, om det behövs för att skydda informationskällans eller polismannens liv och hälsa eller polisens taktiska eller tekniska metoder eller ett pågående kriminalunderrättelseuppdrag. Användningen av information som stöder det att någon är oskyldig får dock inte begränsas.
Det huvudsakliga syftet med den föreslagna paragrafen är att säkerställa att information som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning och som omfattas av en begränsning av användningen behandlas på ett sådant sätt att den inte röjs för allmänheten eller den berörda parten. Dessa användningsbegränsningar är bindande för polisen och andra parter till vilka information som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning får lämnas ut med stöd av 16 eller 17 §. Användningsbegränsningar kan i regel fastställas efter att informationen redan har inhämtats, vilket gör det möjligt att vid bedömningen ta hänsyn till både informationens källa och art. Användningsbegränsningar kan upphävas genom samma förfarande som de infördes.
Den föreslagna regleringen påminner om 4 § 5 mom. i lagen om centralen för utredning av penningtvätt, enligt vilket centralen för utredning av penningtvätt kan sätta begränsningar och ställa villkor för användningen av de uppgifter som lämnas ut. Enligt motiveringen till momentet motsvarar möjligheten att sätta begränsningar för användningen av uppgifter som lämnas ut de allmänna principerna för behandling av personuppgifter och syftet med bestämmelsen är att säkerställa ett effektivt skydd när det gäller behandling av personuppgifter (RP 228/2016 rd, s. 146).
När det gäller internationellt utbyte av information konstateras i 27 § 2 mom. i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden att när en finsk myndighet begär rättshjälp av en utländsk myndighet ska i fråga om hemlighållande, tystnadsplikt, begränsningar i användningen av uppgifterna eller återsändande eller förstörande av överlåtet material iakttas bestämmelserna i gällande avtal mellan Finland och den främmande staten eller villkoren för den främmande statens rättshjälp. Bland annat högsta domstolens avgörande HD 2006:11 gäller tillämpning av bestämmelsen.
Internt har polisstyrelsen infört begränsningar för användning av information som till exempel inhämtats genom vissa metoder för personbaserat inhämtande av information, men begränsningarna är inte rättsligt bindande och är inte avsedda att vara det. Polisstyrelsens mer allmänna interna anvisningar och föreskrifter för att begränsa användningen av viss information är inte heller tillräckliga med tanke på de intressen som ska skyddas, eftersom de inte binder till exempel åklagare i brottmål. De kan få kännedom om omständigheter som omfattas av användningsbegränsningen inom ramen för polisens och åklagarens samarbete i förundersökningen.
Riksdagens justitieombudsman har i sitt inspektionsprotokoll EOAK/592/2022 s. 3–10 förhållit sig kritiskt till tanken att rättsligt bindande och förpliktande användningsbegränsningar kunde ställas endast utifrån förarbeten. Det har också ansetts oklart hur en eventuell överträdelse av en sådan begränsning skulle kunna hanteras rättsligt. Det är därför motiverat att föreskriva om begränsningar för användningen och inriktningen av verksamheten i lag för att säkerställa begränsningarnas rättsligt bindande karaktär och legalitetsprincipen.
Paragrafen gäller särskilt situationer där information används eller lämnas ut för användning under omständigheter där annan användning än att inrikta verksamheten skulle vara möjlig med stöd av bestämmelserna i detta kapitel. Om till exempel information som erhållits genom kriminalunderrättelseinhämtning lämnas ut med stöd av 16 § 2 mom. 2 i syfte att utreda ett brott, kan informationen i regel användas som bevis eller som grund för tvångsmedel. Enligt den föreslagna paragrafen kan användningen av information dock begränsas till att inrikta verksamheten på ett sätt som är bindande för mottagaren av informationen, varvid informationen kan utnyttjas inom de gränser som anges i 19 §. På motsvarande sätt kan användningen av information som lämnats ut för att förhindra ett brott begränsas till att inrikta verksamheten, varigenom informationen inte kan användas som grund för hemliga metoder för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen, även om detta i regel vore möjligt. Användning av information som lämnats ut till en annan myndighet för att avvärja en fara kan också begränsas utifrån den föreslagna paragrafen, i vilket fall den mottagande myndigheten bör använda informationen på ett sådant sätt att underrättelseinformationen inte röjs för allmänheten eller den berörda parten. I de senare situationerna ska man naturligtvis göra en helhetsbedömning, som utöver grunderna för att begränsa användningen även beaktar den fara eller skada som ska avvärjas och andra förhållanden. När beslut om användningsbegränsningar fattas gäller det att i största allmänhet sträva efter att beakta de faktiska möjligheterna för mottagaren av informationen att agera utifrån den i den utsträckning det är möjligt med hänsyn till bestämmelsens mål.
Enligt paragrafen kan beslut om begränsning av användningen fattas om det behövs för att uppnå de mål som specificeras i paragrafen. Centralkriminalpolisen beslutar om begränsningen av användningen. Förslaget baserar sig på polisens nuvarande lednings- och övervakningsstrukturer för hemligt inhämtande av information men möjliggör mer exakt fastställande av det beslutsfattande organet antingen av Polisstyrelsen eller internt vid centralkriminalpolisen.
Med behövlighet hänvisas till skyldigheten att motivera beslutet avseende målen med användningsbegränsningarna. Avgränsningen av användningen till inriktning av verksamheten är möjligt för att skydda informationskällans eller polismannens liv och hälsa. Bestämmelsen är tillämplig i till exempel situationer där arten av den information som erhållits genom användning av informationskällor eller täckoperationer är sådan att dess utlämnande till de berörda parterna skulle kunna avslöja informationskällan. I dessa situationer är hoten mot liv och hälsa som uppstår till följd av avslöjande så gott som självklara. I motiveringen till totalreformen av polislagen konstateras när det gäller skyddande av liv och hälsa att det i praktiken visat sig att de som varit föremål för informationshämtning noga försöker ta reda på inblandade personers roller och verkliga identitet efter att förundersökningsmyndighetens åtgärder mot dem har avslöjats. Detta möjliggör i sin tur hämndåtgärder. Om man i samma ärende har anlitat en informationskälla och en person under täckmantel räcker det att redan en av dessa avslöjas för att båda personernas och deras närståendes liv och hälsa ska vara i fara (RP 224/2010, s. 63). Möjligheten att fastställa bindande användningsbegränsningar stöder fullgörandet av arbetsgivarens arbetarskyddsskyldigheter samt polisens skyldigheter gällande skydd av informationskällor.
Även i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av polisförvaltningslagen (RP 118/2022 rd, s. 7) hänvisas till säkerhetsrisker relaterade till personbaserad underrättelseverksamhet och indirekta skador orsakade av oavsiktligt avslöjande av information, och enligt den kan avslöjande av bevisprovokation genom köp och täckoperationer på ett mer omfattande plan innebära en konkret och långvarig risk inte bara för individerna utan också för polisens förmåga överlag att bekämpa den grövsta brottsligheten och organiserade brottsligheten såväl nationellt som inom ramen för det internationella samarbetet.
Med stöd av den föreslagna paragrafen är det möjligt att begränsa användningen av information även för att skydda polisens taktiska eller tekniska metoder även om avslöjande av informationen inte skulle medföra risk för liv eller hälsa. Detta avser situationer där avslöjande av information om användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning avsevärt skulle påverka möjligheterna att använda den metoden eller taktiska modellen framöver. Detta skulle försvaga polisens förmåga att bekämpa den allvarligaste och mest organiserade brottsligheten. Behovet av att hemlighålla taktiska och tekniska metoder beaktas också i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, enligt vars 24 § 1 mom. 5 punkt bland annat handlingar som innehåller uppgifter om polisens taktiska och tekniska metoder och planer är sekretessbelagda, om utlämnandet av uppgifter ur handlingarna skulle äventyra förebyggande och utredning av brott eller upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.
Utöver de intressen som rör skyddet av allmänna taktiska och tekniska metoder kan även rättsligt bindande användningsbegränsningar införas för att skydda en enskild pågående kriminalunderrättelseinhämtningsoperation. Detta avser särskilt situationer där en kriminalunderrättelseinhämtningsoperation involverar mindre delhelheter som går vidare till det så kallade synliga förundersökningsstadiet medan operationen fortfarande pågår. I dessa situationer kan avslöjandet av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning för den part som är involverad i förundersökningen och eventuellt en bredare grupp av personer avslöja en långvarig och framgångsrik kriminalunderrättelseinhämtningsoperation. En underrättelseoperation och dess mål kan skyddas med hjälp av bindande användningsbegränsningar (se RP 29/2025, s. 27 och 36).
En behovsprövad begränsning av användningen enligt den föreslagna paragrafen kan dock inte fastställas om det strider mot ett mycket viktigt allmänt intresse. När ett allmänt intresse anknyter till det straffrättsliga ansvaret kan prövningskriterierna utgöras av till exempel den förväntade påföljden, de förväntade förverkandepåföljderna, vinningen av brottet, möjligheten att beslagta särskilt farliga hjälpmedel vid brott och målsägandens intresse (RP 28/2013, s. 21). Även i så kallade polisbrott gäller det att vid prövningen av användningsbegränsningar att särskilt bedöma vikten av att utreda brottet med tanke på det allmänna intresset. Det allmänna intresset kan också vara relaterat till exempelvis nationell säkerhet. Det är dock tillåtet att fastställa användningsbegränsningar om inte ett allmänt intresse som ska beaktas vid prövningen är mycket viktigt. Tröskeln för användningsbegränsningarna är således relativt hög, vilket kan anses vara motiverat när det inte handlar om till exempel ett beslut att inte genomföra en förundersökning eller att begränsa den, utan endast om vilken information som kan användas vid registrering av en brottsanmälan eller ett beslut om att inleda förundersökning. Den information som lämnas ut kan fortfarande användas på olika sätt för att inrikta utredningen av brott.
Enligt den sista meningen i paragrafen får användningen av information som stöder det att någon är oskyldig dock inte begränsas. Till denna del hänvisas till motiveringarna till 15§ 2 mom. Bedömningen av huruvida någon information stöder det att någon är oskyldig görs av centralkriminalpolisen. Om till exempel undersökningsledaren i ett brottmål bedömer att en del av den information som lämnats till denne och som omfattas av användningsbegränsningar de facto stöder det att någon är oskyldig, bör undersökningsledaren underrätta centralkriminalpolisen, så att den kan ompröva grunderna för användningsbegränsningen. I sista hand ska beslutet om begränsning av användningen dock fattas av centralkriminalpolisen.
19 §. Begränsningar för användningen av kriminalunderrättelseinformation vid inriktning av verksamheten. Enligt paragrafen får information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning och som har lämnats ut för att uteslutande användas för inriktning av verksamheten eller i fråga om vilken det angetts att den får användas för detta ändamål inte användas för inledande av undersökning som avses i 6 kap. 1 § i polislagen eller 3 kap. 3 § i förundersökningslagen, som grund för registrering av anmälan om brott enligt 3 kap. 1 § i förundersökningslagen, som grund för en myndighets ansökan, yrkande eller beslut eller som bevis vid förundersökning, polisundersökning eller rättegång.
Såsom när det gäller 17 och 18 § är även syftet med bestämmelsen om användningsbegränsning avseende inriktning att säkerställa att de viktigaste begränsningarna för användning av information grundar sig på lag (se EOAK/592/2022, s. 10).
Användning av information för att inrikta verksamheten är typiskt för underrättelseverksamhet och även för kriminalunderrättelseverksamhet, som inte i första hand syftar till att verkställa straffrättsligt ansvar utan snarare att öka kunskapen om brottslighet och de hot som den medför och i sista hand att avvärja hot. Användning av information för att inrikta polisens verksamhet är också ett allmänt sätt att utnyttja information. Uppskattningsvis förekommer det tusentals tillämpningssituationer varje år.
Om inriktning av verksamhet föreskrevs för första gången i regleringen av säkerhetsmyndigheternas behörighet i samband med totalreformen av polis- och tvångsmedelslagarna. Inriktning av verksamhet definieras inte närmare i lagstiftningen, men enligt förarbetena till dessa lagar avses med inriktning av polisens verksamhet indirekt utnyttjande av information så att informationen inte används som bevis eller som grund för användning av tvångsmedel eller metoder för inhämtande av information. Inriktning av polisens verksamhet kan till exempel anknyta till förhindrande och avslöjande av brott, analys, utredning av förundersökningströskeln eller inriktning av förundersökningen. Till exempel valet av utredningslinje är inriktning av förundersökning (RP 222/2010 rd, s. 357–358, och RP 224/2010 rd, s. 134). Inriktning av brottsbekämpande myndigheters verksamhet beskrivs med motsvarande exempel också i reformen av lagen om brottsbekämpning inom Tullen (RP 174/2014 rd, s. 72) och reformen av lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (RP 41/2017 rd, s. 55–56). Även i förarbetena till reformen av lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten (RP 82/2023 rd, s. 160) hänvisas till exemplen.
I regeringens proposition med förslag till en reform av lagstiftningen om civil underrättelseverksamhet (RP 29/2025 rd) nämns som ett exempel på inriktning av verksamheten att man vid en utredning som redan pågår vid en brottsbekämpande myndighet bland flera olika undersökningslinjer kan prioritera ett alternativ som information som lämnats ut genom användning en metod för underrättelseinhämtning ger anledning att rikta in utredningsresurser på. Inriktning av verksamheten är också det att polisen eller någon annan brottsbekämpande myndighet som avses i bestämmelsen med hjälp av informationen kan rikta in sin operativa verksamhets tyngdpunkt och eventuellt förhindra att ett nytt brott eller ett nytt brottsfenomen tillspetsas. Samtidigt kan informationen komplettera polisens eller någon annan behörig myndighets lägesbild av brottsligheten och informationen kan utnyttjas i den operativa och strategiska brottsanalysen till exempel för att kartlägga det hot som olika brottsfenomen utgör. Föremål för inriktningen är i praktiken i allmänhet polisverksamhet med anknytning till förhindrande, avslöjande och utredning av brott, men utlämnande av information till polisen för inriktning av den förundersökningsmyndighetens verksamhet kan också ske för inriktning av andra i 1 kap. 1 § i polislagen föreskrivna uppgifter, såsom att trygga rätts- och samhällsordningen eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Utlämnande av brottsinformation till Gränsbevakningsväsendet kan på motsvarande sätt ske inte bara för inriktning av verksamhet som bedrivs i syfte att förhindra, avslöja eller utreda brott, utan också för inriktning av upprätthållandet av gränssäkerheten enligt 3 § 1 mom. i gränsbevakningslagen. Eftersom den utlämnade informationen framför allt är riktgivande för verksamheten och berikar lägesbilden, får den inte användas för att ställa en person till straffrättsligt ansvar (RP 29/2025, s. 35–36).
Såsom det framgår ovan är de situationer där information används för att rikta in verksamheten mycket varierande och omfattar i princip alla områden av polisens uppgifter enligt 1 kap. 1 § i polislagen. Å andra sidan uppstår nya användningssituationer och möjligheter i takt med att den operativa miljön förändras och polisens verksamhet utvecklas. I den föreslagna paragrafen definieras inriktning av verksamhet omvänt genom att föreskriva om de användningssätt som inte är tillåtna när informationen är begränsad till användning för inriktning av verksamheten. En sådan mer öppen och delvis mer inexakt regleringsmetod kan anses vara godtagbar med tanke på att de nuvarande bestämmelserna som styr polisens och andra säkerhetsmyndigheters befogenheter har varit relativt tillåtande när det gäller användning av information för att rikta in verksamheten.
Förvaltningsutskottet har i sitt betänkande (FvUB 17/2000, s. 9–10) när det gäller polisens personbaserade underrättelsemetoder (täckoperationer, bevisprovokation genom köp, användning av informationskällor) konstaterat att den åtalades rätt att få en rättvis rättegång inte sätts på spel när uppgifter om täckoperation eller bevisprovokation genom köp inte används för att motivera åtalsprövning eller vid rättegången, utan bara hjälper polisen att orientera sig rätt i utredningen.
Bestämmelserna om användning av information för att rikta in polisens verksamhet har också bedömts av grundlagsutskottet i anslutning till regleringen av användningen av överskottsinformation (GrUU 35/2018 rd, s. 21–22, och GrUU 32/2013 rd, s. 6). Användning av information för att rikta polisens verksamhet är också ett användningssyfte enligt 13 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, för vilket personuppgifter får behandlas utöver deras ursprungliga användningssyfte. Med stöd av 13 § 1 mom. 8 punkten i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet kan information som behandlats i syfte att sköta undersöknings- och övervakningsuppgifter, förebygga och avslöja brott samt sköta tillståndsförvaltningens uppgifter och andra lagstadgade övervakningsuppgifter användas för att rikta in polisens verksamhet.
Enligt paragrafen får information för inriktning eller utlämnad information inte användas för att inleda en undersökning, som grund för en myndighets ansökan, yrkande eller beslut eller som bevis vid förundersökning, polisundersökning eller rättegång. Dessa användningssituationer står i ett ansträngt förhållande till grunderna för användningsbegränsningarna i 18 § särskilt på grund av partsoffentligheten, som i sin tur i synnerhet konkretiserar rätten till en rättvis rättegång som tryggas i 21 § i grundlagen. Förbudet mot att använda information avsedd för inriktning för att inleda en undersökning grundar sig särskilt på en parts rätt att få information om de omständigheter som lett till undersökningen, vilket tryggas i 4 kap. 15 § i förundersökningslagen. Information som utlämnats för att rikta in verksamhet får inte användas som grund för registrering av anmälan om brott enligt 3 kap. 1 § i förundersökningslagen, och således kan inte heller 4 kap. 15 § i förundersökningslagen vara tillämplig. Begreppsligt förbjudna användningssätt är även tillämpliga på andra myndigheters verksamhet än förundersökningsmyndighetens verksamhet. Även om information som lämnats ut inte får läggas till grund för förvaltningsmyndighetens tillståndsbeslut, får den användas till exempel för att rikta in förvaltningsmyndighetens övervakningsverksamhet eller riskanalys. Det är dock klart att metoder för kriminalunderrättelseinhämtning inte kan användas på initiativ av en annan myndighet för att utföra dess uppgifter och inrikta dess verksamhet, utan användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning måste alltid basera sig på avvärjande av de hot som specificeras i 3 §, även om initiativet till att ett hot föreligger kommer från en annan myndighet.
Förpliktande reglering kräver att både de användningsbegränsningar om vilka direkt föreskrivs i lagen (15–17 §) och de användningsbegränsningar som fastställs med enligt 18 § följer den information som lämnas ut på ett sådant sätt att de parter som behandlar informationen efter utlämnandet är medvetna om användningsbegränsningarna. Detta är av största vikt för att skydda och trygga parters rättigheter, informationskällor, tekniska och taktiska metoder samt föreskrivna operativa intressen. I praktiken innebär detta att användaren eller mottagaren av informationen ska se till att den information som används för att rikta in verksamheten inte antecknas till exempel i ett förundersökningsprotokoll eller i något annat material som blir känt för allmänheten eller berörda parter.
Såsom det konstaterats ovan i specialmotiveringen till 18 § är syftet med att begränsa användningen av information till inriktning av verksamheten är i synnerhet att säkerställa att informationen används och behandlas på ett sätt som inte avslöjar den för allmänheten eller berörda parter. Därför bör information som lämnas ut för inriktning av verksamheten inte heller användas taktiskt på ett sätt som kan avslöja underrättelseinformation som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning eller dess källa. Om till exempel förundersökningsmyndigheten har fått exakt information om var en narkotikagömma finns för att rikta in sin verksamhet, bör sökningen, omhändertagandet och beslaget av narkotika, inte genomföras på ett sådant sätt att en utomstående observatör förstår att myndigheten hade exakt förhandsinformation om var narkotikan fanns. Vid behov bör man också sträva efter att säkerställa att informationen och dess källa förblir hemlig för allmänheten eller berörda parter, till exempel genom att av domstolen ansöka om tillstånd att inte röja hemliga metoder för inhämtande av information eller ett hemligt tvångsmedel, eller genom att ansöka om sekretessförordnande enligt 10 § lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar.
20 §.Begränsning av partsoffentlighet i vissa fall. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att med avvikelse från vad som föreskrivs i 11 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet har den vars rättigheter eller skyldigheter saken gäller inte rätt att få vetskap om användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning enligt detta kapitel förrän en underrättelse enligt 38 § har gjorts. Syftet med momentet är att för sin del säkerställa att ett beslut enligt 38 § om att inte underrätta om användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning eller skjuta upp underrättandet effektivt kan skydda de intressen som avses i bestämmelsen. Trots vissa undantag i vissa lydelser motsvarar paragrafen innehållsmässigt bestämmelserna i 5 kap. 60 § och 5 a kap. 49 § i polislagen samt 10 kap. 62 § i tvångsmedelslagen.
Lagen om övervakning av underrättelseverksamheten innehåller bestämmelser som möjliggör anförande av klagomål till underrättelsetillsynsombudsmannen (11 §). Möjligheten att anföra klagomål gäller ärenden som omfattas av underrättelsetillsynsombudsmannens övervakningsbehörighet. I lagförslag 2 i denna proposition föreslås att underrättelsetillsynsombudsmannens övervakningsbehörighet ska utvidgas till att även omfatta hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning. Klagomål kan anföras av var och en som anser att hans eller hennes rättigheter har kränkts vid underrättelseverksamhet eller att det annars har förfarits lagstridigt i underrättelseverksamheten. Den som har varit föremål för underrättelseverksamhet eller som misstänker att han eller hon har varit föremål för underrättelseinhämtning kan be underrättelsetillsynsombudsmannen undersöka lagenligheten i fråga om användningen av den kriminalunderrättelseinhämtningsmetod som han eller hon varit föremål för (12 §).
I paragrafens 2 mom. till bestämmelserna om rätt till insyn för registrerade i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Det är fråga om en informativ hänvisning till 42 § 4 punkten i den lagen som föreslås bli ändrad så att rätten till insyn enligt 23 § i dataskyddslagen avseende brottmål inte heller gäller personuppgifter som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. i polislagen.
21 §.Samordning av underrättelseverksamheten. Enligt paragrafens 1 mom. ska kriminalunderrättelseinhämtning som företas med stöd av föreslagna 5 b kap. samt civil och militär underrättelseinhämtning vid behov samordnas för att säkerställa säkerheten i arbetet för centralkriminalpolisens, skyddspolisens, militärunderrättelsemyndigheternas och andra myndigheters tjänstemän, för att förhindra att de taktiska och tekniska metoder och planer som nämnda myndigheter använder vid hemligt inhämtande av information avslöjas samt för att säkerställa att myndigheternas uppgifter fullgörs på behörigt sätt.Enligt paragrafens 2 mom. får närmare bestämmelser om ordnandet av samordningen av underrättelseverksamheten utfärdas genom förordning av statsrådet.
Början av 1 mom. motsvarar till centrala delar polislagens 5 a kap. 56 §, som gäller civil underrättelseverksamhet, samt 19 § i lagen om militär underrättelseverksamhet. Enligt motiveringen till bestämmelserna (RP 202/2017 rd, s. 238–239, RP 203/2017 rd, s. 221) kan myndigheternas överlappande uppgifter och i synnerhet överlappande operationer vid hemlig informationsinhämtning kan utgöra en allvarlig säkerhetsrisk i arbetet, om myndigheterna agerar ovetande om varandra i ett hemligt informationsinhämtningsuppdrag. När det finns flera myndigheter som har rätt att använda hemlig informationsinhämtning kan detta i vissa fall ge upphov till en risk för att såväl säkerhetsmyndigheternas allmänna roller som enskilda operationer överlappar varandra. För att förhindra denna typ av situationer på förhand och avvärja eventuella arbetsolycksfall kan det från fall till fall vara nödvändigt att myndigheterna sinsemellan samordnar användningen av hemlig informationsinhämtning. Å andra sidan syftar början av momentet också till att säkerställa att den så kallade konfliktlösningen i operativ verksamhet kan genomföras på ett sådant sätt att överlappande hemligt inhämtande av information som äventyrar arbetet och den operativa säkerheten eller uppnåendet av de operativa målen inte förekommer. Uttrycket ”hemligt inhämtande av information” i momentet omfattar polisens användning av hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel samt underrättelsemetoder.
Enligt 10 §. i polisförvaltningslagen har skyddspolisen till uppgift att inhämta information för att skydda den nationella säkerheten samt upptäcka, förhindra och avslöja sådan verksamhet, sådana förehavanden och sådana brott som kan hota statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Skyddspolisen ansvarar således för underrättelseverksamhet som gäller hot mot den nationella säkerheten och i synnerhet den statliga verksamheten. Allvarliga brottsliga hot som är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning kan dock överlappa fenomen och händelser som är föremål för skyddspolisens och de övriga säkerhetsmyndigheternas informationsinhämtning, och det är möjligt att hot som är föremål för kriminalunderrättelseinhämtning kan involvera individer som har kopplingar till statliga aktörer. En sådan viss överlappning mellan olika områden inom underrättelseverksamheten är motiverad så att det inte uppstår sådana luckor i myndigheternas uppgifter eller befogenheter som är skadliga för den övergripande säkerheten. Överlappningen av uppgifter bör dock kontrolleras, och i synnerhet syftar den föreslagna bestämmelsen om säkerställandet att myndigheternas uppgifter fullgörs på behörigt sätt till att säkerställa att myndigheter inte i utan orsak verkar på varandras ansvarsområden eller utför oändamålsenligt överlappande arbete.
Hänvisningen till samarbetets nödvändighet understryker skyldigheten till ömsesidigt samarbete när överlappningar identifieras. Samarbetet för att säkerställa att myndigheternas uppgifter fullgörs på behörigt sätt sker i regel på en mer allmän nivå än enskilda metoder för inhämtande av information och enskilda operationer. Det är dock primärt fråga om samarbete mellan operativa aktörer på ämbetsverksnivå och inte sådant samarbete mellan ministerier, om vilket föreskrivs i 5 a kap. 58 § i polislagen och 15 § i lagen om militär underrättelseverksamhet. Samordning enligt den föreslagna bestämmelsen kan till exempel innebära granskning av informationsutbytesprocesser, fastställande av operativt ansvar och samordnat val av objekt.
Paragrafens 1 mom. är inte förpliktande till sin natur, men uttrycket ”vid behov” förutsätter samordning av verksamheten med låg tröskel när eventuella överlappningar observeras. Behovet av samordning utan dröjsmål framhävs i synnerhet i enskilda operationer, där misslyckad konfliktlösning lätt leder till att säkerheten i arbetet äventyras. I praktiken kan så kallade brandväggsregler eller begränsningar av användningen av information som erhållits genom internationellt informationsutbyte begränsa möjligheterna till samarbete, men även i dessa situationer är det nödvändigt att noggrant bedöma om samordning av verksamheter kan påbörjas trots att inte all information kan lämnas ut till den andra parten. Skyldigheten att samarbeta är således inte begränsad till användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning eller underrättelsemetoder eller den information som erhålls genom dem.
22 §.Inrikesförvaltningens övervakning av kriminalunderrättelseinhämtningen. Paragrafen föreskriver om intern övervakning av kriminalunderrättelseinhämtning inom polisen. Enligt paragrafens 1 mom. övervakas det inhämtande av information som avses i detta kapitel av chefen för centralkriminalpolisen och av Polisstyrelsen.
23 §.Extern övervakning av kriminalunderrättelseinhämtningen. Enligt paragrafens 1 mom. ska inrikesministeriet årligen till riksdagens justitieombudsman och underrättelsetillsynsombudsmannen lämna en berättelse om hur de i detta kapitel avsedda metoderna för kriminalunderrättelseinhämtning och skyddandet av dem har använts och övervakats. Övervakningen omfattar både användningen och skyddandet av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. För att inrikesministeriet ska kunna lämna sin berättelse till riksdagens justitieombudsman och underrättelsetillsynsombudsmannen måste Polisstyrelsen till inrikesministeriet lämna de uppgifter som behövs för berättelsen på ett sätt om vilket föreskrivs genom förordning.
Paragrafens 2 mom. är en hänvisning till lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. Det är motiverat att foga en hänvisningsbestämmelse till paragrafen, eftersom underrättelsetillsynsombudsmannens laglighetsövervakning är ett centralt element i övervakningen av hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning.
Paragrafens 3 mom. innehåller ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om de utredningar som ska lämnas för övervakningen av kriminalunderrättelseinhämtningen får utfärdas genom förordning av statsrådet.
24 §.Anmälningar till underrättelsetillsynsombudsmannen. Centralkriminalpolisen ska informera underrättelsetillsynsombudsmannen om de tillstånd och beslut som gäller användning av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning och som har meddelats med stöd av detta kapitel så snart som möjligt efter det att tillståndet beviljades eller beslutet fattades. Underrättelsetillsynsombudsmannen ska också informeras om ett hos domstol framställt yrkande som gäller en metod för kriminalunderrättelseinhämtning.
För att säkerställa att övervakningen av kriminalunderrättelseverksamhet sker i realtid är det motiverat att centralkriminalpolisen informerar underrättelsetillsynsombudsmannen om alla tillstånd eller beslut som gäller metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Informationsskyldigheten också negativa beslut av domstol i brådskande ärenden som avses i 10 § 2 mom. I praktiken fullgörs informationsskyldigheten genom att en kopia av det tillstånd som beviljatsav domstolen eller det beslut som fattats av polisen lämnas till underrättelsetillsynsombudsmannen. Information om ett yrkande avseende en metod för kriminalunderrättelseinhämtning hos domstol bör lämnas utan dröjsmål så att underrättelsetillsynsombudsmannen till exempel kan utöva sin rätt att närvara.
Anmälan är viktig med tanke på den externa övervakningen av användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Underrättelsetillsynsombudsmannen bör ha aktuell information om vilka typer av befogenheter centralkriminalpolisen använder i hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning. Underrättelsetillsynsombudsmannen övervakar bland annat att centralkriminalpolisen verkar inom ramarna för det tillståndsbeslut som beviljats av domstolen.
Det är viktigt att underrättelsetillsynsombudsmannen i synnerhet informeras om andra beslut än tillstånd som beviljats av domstol. Möjliggörande av oberoende rättslig övervakning i sådana frågor är de facto viktigt, eftersom de beslut som centralkriminalpolisen själv fattat inte har varit föremål för en extern, objektiv bedömning innan metoden för kriminalunderrättelseinhämtning används – till skillnad från när domstolen är den som beviljar tillståndet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om annan information som ska lämnas till underrättelsetillsynsombudsmannen än information som avses i 1 mom. Centralkriminalpolisen ska så snart som möjligt informera underrättelsetillsynsombudsmannen om ett beslut som gäller skyddande av kriminalunderrättelseinhämtning (30 §), yppandeförbud (32 §) eller uppskjutande av en anmälan enligt 38 § 1 mom.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att vid anmälningar som avses i denna paragraf ska det fästas särskild vikt vid att sekretessen iakttas och att informationen i handlingar och informationssystem skyddas genom behövliga förfaranden och datasäkerhetsarrangemang.
Användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning och relaterade beslut innehåller sekretessbelagd och särskilt känslig information. Även yrkanden hos domstol och annan information som omfattas av rapporteringsskyldigheten enligt paragrafen är lika känsliga. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid sekretess och informationssäkerhet vid anmälningar som avses i paragrafen. Anmälan till underrättelsetillsynsombudsmannen ska göras på ett sätt som inte medför risk för att sekretessbelagd information röjs. De uppgifter som är föremål för anmälan får endast behandlas i lokaler som uppfyller statens gällande säkerhetskrav för lokaler och konstruktioner och möjliggör behandling av informationen utan risk för röjande.
Avsikten är att anmälningsskyldigheten främst ska ske genom automatisk databehandling. Då ska dataöverföringsanslutningen vara sådan att den inte i sig utgör en risk för att sekretessbelagd information röjs. Anmälan om beslut kan ske via en kommunikationsenhet vars tekniska egenskaper gör det möjligt att endast underrättelsetillsynsombudsmannen får tillgång till informationen.
Själva anmälningsförfarandet bör inte vara sådant att de relaterade kostnaderna är uppenbart oproportionerliga i förhållande till uppnåendet av syftet med anmälan till underrättelsetillsynsombudsmannen.
25 §.Polisinrättningens befogenhet att bistå. I paragrafen föreskrivs att en polisinrättning som verkar som lokal polis har befogenhet att bistå centralkriminalpolisen i enskilda kriminalunderrättelseinhämtningsoperationer för att genomföra en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. Befogenheten förutsätter begäran av en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid centralkriminalpolisen och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning att vidta en enskild åtgärd som gäller användning av en i 2 § avsedd metod för kriminalunderrättelseinhämtning. Åtgärden ska vidtas under ledning och styrning av centralkriminalpolisen, dvs. i praktiken enligt centralkriminalpolisens närmare anvisningar och randvillkor. Centralkriminalpolisen ansvarar även i sådana situationer för ledningen av operationen. Vid polisenheten beslutar en för uppdraget förordnad sådan anhållningsberättigad polisman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information om åtgärden. Polisenheten ska på begäran av centralkriminalpolisen utan ogrundat dröjsmål avbryta en åtgärd som avses i denna paragraf. Befogenheten att bistå säkerställer för sin del tillgången till relevanta resurser på ett geografiskt heltäckande sätt för enskilda hotbaserade underrättelseoperationer. I praktiken kan befogenheten att bistå sannolikt utnyttjas vid observation eller till exempel installationsuppdrag som avses i 27 §.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att närmare bestämmelser om hur befogenheten att bistå ska ordnas samt om hur åtgärderna ska dokumenteras får utfärdas genom förordning av statsrådet.
26 §.Säkerheten för en polisman vid förtäckt inhämtande av information, en täckoperation, bevisprovokation genom köp och användning av informationskällor. I paragrafen föreskrivs om att en polisman ska förses med en teknisk anordning som möjliggör spårning, avlyssning eller observation om utrustningen är motiverad för att polismannens säkerhet ska kunna tryggas, och det gäller inte andra eventuella situationer där det förekommer behov av spårning, avlyssning eller observation. Innehållsmässigt motsvarar den föreslagna bestämmelsen 5 a kap. 23 § i polislagen. Bestämmelser om tryggande av en polismans säkerhet finns också i 5 kap. 39 § i polislagen och 10 kap. 38 § i tvångsmedelslagen. Med avvikelse från dessa bestämmelser möjliggör den föreslagna paragrafen även spårning med teknisk utrustning för att trygga säkerheten.
Enligt paragrafens 1 mom. får en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning får besluta att en polisman som ska genomföra förtäckt inhämtande av information, en täckoperation eller bevisprovokation genom köp eller förbereda eller genomföra användning av informationskällor i syfte att avvärja i 3 § avsedda hot mot individens eller samhällets säkerhet ska förses med en teknisk anordning som möjliggör spårning, avlyssning eller observation, om utrustningen är motiverad för att polismannens säkerhet ska kunna tryggas.
Den föreslagna regleringen enligt paragrafens 1 mom. möjliggör spårning, avlyssning och observation för att trygga säkerheten även vid användning av informationskällor. Bestämmelsen kan tillämpas till exempel i situationer där en polisman utreder om den person som ska rekryteras som informationskälla har lämpliga egenskaper att agera som informationskälla. I sådana situationer är det osäkert hur den person som ska rekryteras förhåller sig till den rekryterande polismannen, och även hot mot säkerheten är möjliga. Dessutom kan bestämmelsen tillämpas bland annat vid behandling av informationskällor som medför särskilda säkerhetsrisker.
Enligt paragrafens 2 mom. får spårningen, avlyssningen och observationen upptas. Upptagningarna ska utplånas så snart de inte behövs för att trygga polismannens säkerhet. Om upptagningarna trots allt behöver bevaras av orsaker som har samband med rättsskyddet för någon som har del i saken, får upptagningarna bevaras och användas i detta syfte. De ska i så fall utplånas när saken har avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut eller avskrivits. Momentet motsvarar 5 kap. 39 § 2 mom. och 5 a kap. 23 § 2 mom. i polislagen samt 10 kap. 38 § 2 mom. i tvångsmedelslagen, men såsom det konstaterats ovan kan den under Polisstyrelsen lydande polisen också inneha upptagningar som gjorts för att trygga användning av informationskällor. Situationer där inspelningar kan bevaras kan till exempel vara relaterade till våld mot en polisman eller det att en polisman varit tvungen att ty sig till maktmedel eller nödvärn om någon orsakats skada samband med inhämtande av information. Momentet kan också bli tillämpligt i situationer där något så ovanligt har inträffat vid hanteringen att det är motiverat att bevara inspelningarna, till exempel för att utesluta anklagelser om brottsprovokation. I regel informeras inte den person som informationsinsamlingen riktas mot eller andra personer som är eller kan ha varit föremål för avlyssning eller observation om avlyssning eller observation för att trygga säkerheten.
27 §.Installation och avinstallation av anordningar, metoder eller programvara. Paragrafen motsvarar i princip bestämmelserna i 5 kap. 26 § och 5 a kap. 16 § i polislagen samt 10 kap. 26 § i tvångsmedelslagen. Enligt paragrafen har en tjänsteman som är anställd vid polisen rätt att placera en anordning, metod eller programvara som används för optisk observation eller teknisk spårning på eller i föremål, ämnen, egendom, utrymmen, platser eller informationssystem som åtgärden riktas mot, om det behövs för användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning. För att installera, ta i bruk och avinstallera anordningen, metoden eller programvaran har tjänstemannen då rätt att i hemlighet ta sig in i ett ovannämnt utrymme eller på en ovannämnd plats eller i ett ovannämnt informationssystem samt att kringgå, låsa upp eller på något annat motsvarande sätt tillfälligt passera eller störa objektens eller informationssystemens säkerhetssystem. På motsvarande sätt som i bestämmelsen i 5 a kap. i polislagen konstateras dessutom uttryckligen att anordningar, metoder och programvara får inte installeras eller avinstalleras i utrymmen som används för boende av permanent natur.
28 §.Brottsförbud. I paragrafen föreskrivs att en polisman som företar en täckoperation får inte begå brott. Paragrafen motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 29 § i polislagen och 10 kap. 28 § i tvångsmedelslagen.
Enligt paragrafens 1 mom. får en polisman som företar en täckoperation inte begå brott eller ta initiativ till ett brott. Det väsentliga när det gäller förbudet mot att ta initiativ är att myndigheterna inte får uppmana en målperson eller en annan person att begå ett brott som de annars inte skulle begå. En polisman anses inte ha tagit initiativ till att begå ett brott om personen redan har fattat beslut om att begå brottet, även om han eller hon ännu inte har begått det. Myndigheternas åtgärder får inte heller leda till att pågående brottslig verksamhet indirekt blir väsentligt allvarligare eller får en större inverkan än vad som annars skulle ske. En väsentlig förändring anses till exempel vara att vanlig gärningsform förvandlas till en grov gärningsform eller till exempel att innehav av narkotika förvandlas till distribution eller smuggling av narkotika (se RP 224/2010 rd., s. 46–47, 119 och 122).
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att trots vad som föreskrivs i 1 mom. får en polisman som företar en täckoperation begå en ordningsförseelse eller något annat jämförbart brott för vilket det föreskrivna straffet är ordningsbot, eller en trafikförseelse, om gärningen har varit nödvändig för att syftet med täckoperationen ska nås eller för att inhämtandet av information inte ska avslöjas.
29 §.Deltagande i en kriminell sammanslutnings verksamhet och i kontrollerade leveranser. Paragrafen föreskriver om undantag från brottsförbudet som inte endast begränsar sig till situationer som avses i 28 §.
Med stöd av den föreslagna paragrafen får en polisman som företar en täckoperation begå vissa gärningar som omfattas av rekvisit enligt strafflagen i anslutning till täckoperationen. Även om avståndet till de konkreta brott som ska förhindras, utredas eller avslöjas inom kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. är betydligt större än vid tillämpning av 5 kap. i polislagen eller 10 kap. i tvångsmedelslagen, kan planerade åtgärder, som vid en senare bedömning kan visa sig vara exempelvis gärningar som kriminaliserats enligt 17 kap. 1 a § strafflagen eller medhjälp till brott, vidtas även i täckoperationer enligt 5 b kap. Som ett exempel kan nämnas en situation där en polisman som företar en täckoperation hyr en lokal för ett ospecificerat ändamål. För att skydda taktiska operativa modeller och polismannen som företar en täckoperation undercoverpoliser måste ett beslut om straffrättsligt ansvar och uteslutande av det i sådana situationer fattas i ett tidigare skede än till exempel enbart på grundval av medvetenhet under åtalsprövningen eller i domstolshandläggning. Vid agerande enligt den föreslagna paragrafen utesluts straffrättsligt ansvar inte endast för polismannen som företar täckoperationen utan även för andra tjänstemän som deltagit i operationen samt planeringen och beslutsfattandet avseende den. På motsvarande sätt föreslås att det till 5 b kap. i polislagen fogas bestämmelser om kontrollerade leveranser och polismäns rätt att delta i dem.
Paragrafens 1 mom. motsvarar i princip 5 kap. 30 § i polislagen och 10 kap. 29 § i tvångsmedelslagen, men till skillnad från dem innehåller det föreslagna momentet ingen hänvisning till deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. Även lydelsen är något avvikande. Å andra sidan gör bestämmelsen det möjligt att utöver att bistå en organiserad kriminell sammanslutning att bistå kriminella nätverk som är jämförbara med en kriminell sammanslutning och en personkrets som avses i 5 b kap. 5 § 1 och 2 mom. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar den förändrade operativa miljön och gör det möjligt att rikta de mest effektiva metoderna för inhämtande av information mot den allvarligaste brottsligheten oavsett vilken typ av samarbete de bedriver eller hur samarbetet är organiserat.
När det gäller definitionen av en organiserad kriminell sammanslutning och ett kriminellt nätverk hänvisas särskilt till vad som anfördes ovan i motiveringen till föremålen för kriminalunderrättelseinhämtning. Med kriminellt nätverk, som är ny reglering, avses en sammanslutning som håller ihop en viss tid och vars verksamhet väsentligt går ut på att begå sådana brott som för sin del äventyrar individens eller samhällets säkerhet. Kriminella nätverk är inte organiserade på samma sätt som så kallade traditionella organiserade kriminella sammanslutningar, och de samarbetar egentligen inte för att begå brott. Kriminella nätverk kännetecknas av att den kriminella verksamheten som äger rum inom ramen för sammanslutningen anses vara godkänd av det kriminella nätverket, den utförs på uppdrag av, till förmån för eller i nätverkets namn och är förenlig med nätverkets övergripande verksamhet. Eftersom det är fråga om en löst strukturerad sammanslutning förutsätts inte att medlemmarna i sammanslutningen har specifika uppgifter eller att nätverket har ledare eller kan ge order. Jämfört med mer hierarkiskt organiserad brottslighet är bildandet av en grupp och uppfyllandet av medlemskap andra sidan mer vaga. En sammanslutning som anses vara ett kriminellt nätverk kännetecknas också av kontakt mellan de personer som tillhör den, vilket gör det möjligt för personerna som tillhör nätverket att samarbeta kontinuerligt.
Att bistå en organiserad kriminell sammanslutning eller ett kriminellt nätverk förutsätter inte att sammanslutningen eller alla medlemmar i sammanslutningen eller nätverket är föremål för inhämtande av information. Enligt det föreslagna momentet får en polisman som företar en täckoperation även bistå eller en i 5 § 1 eller 2 mom. avsedd person eller grupp, vilket förutsätter att den person eller grupp som bistås är föremålför kriminalunderrättelseinhämtning. I dessa situationer är det alltså möjligt att bistå en grupp som inte är en organiserad kriminell sammanslutning eller ett kriminellt nätverk enligt paragrafen.
Enligt paragrafens 3 mom. får en polisman som företar en täckoperation delta i ombesörjandet av en försändelse som är föremål för en kontrollerad leverans, om deltagandet avsevärt främjar möjligheterna att uppnå syftet med leveransen. Momentet motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 30 § 2 mom. i polislagen och 10 kap. 29 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. Deltagande i en kontrollerad leverans är möjligt med en lägre tröskel än deltagande i en kriminell sammanslutnings verksamhet enligt 1 och 2 mom. Deltagande i en kontrollerad leverans förutsätter att deltagandet avsevärt främjar möjligheterna att uppnå syftet med leveransen, men momentet innehåller inte några ytterligare kriterier som ingår i 2 mom. avseende bistånd till en kriminell sammanslutning. Detta är motiverat, eftersom kontrollerade leveranser till skillnad från situationer som avses i 1 och 2 mom. i sig sker under polisens övervakning (RP 224/2010 rd., s. 119). Trots paragrafens lydelse förutsätter deltagande i leveransen inte att någon annan person vid tidpunkten för deltagandet deltar i leveransen som föremål för en kontrollerad leverans.
30 §.Skyddande av kriminalunderrättelseinhämtning. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att när polisen använder en metod för kriminalunderrättelseinhämtning får den dröja med att ingripa i ett brott, om fördröjningen behövs för att dölja kriminalunderrättelseinhämtningen eller trygga syftet med kriminalunderrättelseinhämtningen. Det förutsätts dessutom att fördröjningen inte orsakar betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet eller avsevärd risk för betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada.
Polisen är i princip skyldig att ingripa i pågående brott. Till skillnad från 5 kap. 46 § i polislagen och 10 kap. 47 § 1 mom. i tvångsmedelslagen förutsätts inte att fördröjningen är nödvändig, utan fördröjning är möjlig om det behövs för att dölja kriminalunderrättelseinhämtningen eller trygga syftet med kriminalunderrättelseinhämtningen. De hot som ska avvärjas och de intressen som ska skyddas med metoder enligt föreslagna 5 b kap. är i princip allvarligare än de intressen som gör det möjligt att dröja med att ingripa med stöd av bestämmelserna i 5 kap. i polislagen och 10 kap. i tvångsmedelslagen. Därför åsidosätter grunderna för att dölja kriminalunderrättelseinhämtningen eller trygga syftet med kriminalunderrättelseinhämtningen lättare de intressen som talar för omedelbart ingripande i brott.
Ingripandet får dröja endast om fördröjningen inte orsakar den ovannämnda betydande faran. Enligt förslaget innebär det att fördröjningen orsakar den ovannämnda betydande faran inte heller att den polisman som inhämtar information själv skulle behöva ingripa i brottet, utan han eller hon kan underrätta andra polismän eller en annan part som kan avvärja faran.
Enligt paragrafens 2 mom. får polisen använda falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter, göra och använda falska, vilseledande eller förtäckta registeranteckningar samt framställa och använda falska handlingar, när det är nödvändigt för att skydda sådan kriminalunderrättelseinhämtning som redan genomförts, pågår eller kommer att genomföras. Momentet har i princip samma innehåll som 5 kap. 46 § 2 mom. och 5 a kap. 36 § 1 mom. i polislagen samt 10 kap. 47 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. Åtgärder enligt momentet är möjliga för att på ett mer omfattande plan skydda en eller flera metoder för kriminalunderrättelseinhämtning i situationer som inte involverar hemligt inhämtande av information. Falska, vilseledande eller förtäckta registeranteckningar eller falska handlingar för kriminalunderrättelseinhämtning enligt föreslagna 5 b kap. kan med stöd av ett separat beslut även utnyttjas i annat hemligt inhämtande av information inom polisen. Detta kan sakligt sett vara fråga om användning relaterad till kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. som avses i 5 kap. polislagen eller 10 kap. i tvångsmedelslagen eller en helt separat användningssituation.
Paragrafens 3 mom. motsvarar de gällande bestämmelserna i polislagen och tvångsmedelslagen. Enligt momentet ska en registeranteckning som avses i 2 mom. rättas när förutsättningarna enligt det momentet inte längre föreligger.
Paragrafens 4 mom. innehållet ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om ordnandet av skyddandet av kriminalunderrättelseinhämtning får utfärdas genom förordning av statsrådet. Ett motsvarande bemyndigande finns i 5 a kap. 36 § 3 mom. som gäller civil underrättelseinhämtning. Genom förordning kan närmare bestämmelser utfärdas om framställande av vilseledande eller förtäckta registeranteckningar samt om rättelse av dem.
31 §.Beslut om skyddande. I paragrafens 1 och 2 mom. föreskrivs att chefen för centralkriminalpolisen och en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning har rätt att fatta beslut om i 30 § 2 mom. avsedda falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter, falska, vilseledande eller förtäckta registeranteckningar och falska handlingar samt att en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning har rätt att fatta beslut om att dröja med ingripande som avses i 30 § 1 mom. Momenten motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 47 § 1 mom. i polislagen och 10 kap. 48 § 1 mom. i tvångsmedelslagen.
Enligt paragrafens 3 mom. ska den myndighet som har fattat beslut om registeranteckningar och upprättande av handlingar föra en förteckning över anteckningarna och handlingarna, övervaka användningen av dem samt se till att anteckningarna rättas. Bestämmelsen har samma innehåll som 5 kap. 47 § 3 mom., 5 a kap. 37 § 3 mom. i polislagen samt 10 kap. 48 § 3 mom. i tvångsmedelslagen.
32 §.Yppandeförbud som gäller kriminalunderrättelseinhämtning. Det föreslås att det i paragrafen ska föreskrivas om ett yppandeförbud som gäller kriminalunderrättelseinhämtning. Syftet med paragrafen är att skydda underrättelseinhämtningsoperationer, taktiska och tekniska metoder samt i sista hand även de polismän som använder metoderna.
Enligt paragrafens 1 mom. får en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning förbjuda en utomstående att röja sådana omständigheter om användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning som denne fått kännedom om, om det är motiverat för att skydda användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning eller av viktiga skäl som hänför sig till förhindrande, avslöjande eller utredning av brott. Det förutsätts dessutom att den utomstående med anledning av sitt uppdrag eller sin ställning har bistått eller blivit ombedd att bistå vid användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. När man använder metoder för kriminalunderrättelseinhämtning, liksom vid andra typer av hemligt inhämtande av information, kan man hamna i en situation där utomstående hjälp är nödvändig för att inhämta information. Det kan till exempel vara fråga om åtkomst till olika lokaler eller nödvändigt sakkunnigstöd för att lösa en fråga eller en omständighet relaterad till inhämtande av information. Yppandeförbudet ska vara motiverat med tanke på skyddandet av användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning eller av viktiga skäl som hänför sig till förhindrande, avslöjande eller utredning av brott.
Viktiga skäl som hänför sig till förhindrande och avslöjande av brott kan motivera meddelande av yppandeförbud enligt 5 b kap. i polislagen till exempel när något brott som kan förhindras har upptäckts i samband med hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning och som myndigheten börjar förhindra med metoder enligt 5 kap. i polislagen medan den hotbaserade kriminalunderrättelseinhämtningen fortsätter med befogenheter enligt 5 b kap. Det kan till exempel vara fråga om en situation där ett yppandeförbud meddelas en utomstående avseende en metod för kriminalunderrättelseinhämtning riktad mot tre medlemmar i en grupp, vilket även skyddar en informationsinhämtningsoperation enligt 5 kap. i polislagen riktad mot en fjärde person i gruppen.
Enligt den andra meningen i momentet kan yppandeförbud endast meddelas en part som har bistått eller blivit ombedd att bistå vid användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. En utomstående person som på något annat sätt har fått kännedom om användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning kan inte meddelas yppandeförbud.
Paragrafens 2 och 4 mom. har samma innehåll som de motsvarande bestämmelserna i 10 kap. 49 § i tvångsmedelslagen samt 5 kap. 48 § och 5 a kap. 38 § i polislagen bortsett från att ett yppandeförbud meddelas för högst fem år åt gången. Möjligheten att meddela ett yppandeförbud för upp till fem år är motiverad till exempel i situationer där inhämtandet av information har varit en del av en långvarig operation riktad mot en kriminell sammanslutning som har tagit sig in i samhällets strukturer. Förbudets längd bör dock bedömas från fall till fall. Förbudet ska ges i skriftlig form och bevisligen delges den som förbudet gäller. I förbudet ska det specificeras de omständigheter som förbudet omfattar, nämnas förbudets giltighetstid och anges hotet om straff för överträdelse av förbudet. I paragrafens 4 mom. föreskrivs att till straff för överträdelse av yppandeförbudet döms enligt 38 kap. 1 eller 2 § i strafflagen, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag.
Bestämmelsen kompletterar lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Ett yppandeförbud kan till exempel gälla en person som har tystnadsplikt enligt 23 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. De omständigheter som omfattas av yppandeförbudet enligt paragrafen kan delvis vara sekretessbelagda enligt 24 § 1 mom. lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Dessutom gäller det att notera att de förpliktande sekretesstiderna enligt 31 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (till exempel den allmänna sekretesstiden på 25 år) är betydligt längre än giltighetstiden för yppandeförbudet enligt paragrafens 2 mom. Upphörande av yppandeförbudet upphör eller det att ett yppandeförbud inte meddelas upphäver således inte till exempel en persons sekretessplikt enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet.
Paragrafens 3 mom. föreskriver att ett beslut om yppandeförbud får inte överklagas genom besvär. Enligt momentet får ett beslut om yppandeförbud inte överklagas genom besvär. Den som har fått ett förbud får dock utan tidsbegränsning anföra klagan hos Helsingfors tingsrätt. Klagan ska behandlas skyndsamt. Momentet motsvarar bestämmelsen i 5 a kap. i polislagen.
Enligt paragrafens 5 mom. får den som har fått ett yppandeförbud trots 4 mom. meddela underrättelsetillsynsombudsmannen om yppandeförbudet. Innehållsmässigt motsvarar den föreslagna bestämmelsen 5 a kap. 38 § i polislagen. Bestämmelsen syftar till att stärka rättsskyddet för en person som har meddelats yppandeförbud. Med tanke på rättsskyddet har det betydelse att en person som har meddelats ett yppandeförbud informeras om sin rätt att anföra klagan hos tingsrätten och att meddela underrättelsetillsynsombudsmannen om yppandeförbudet.
33 §.Beräkning av tidsfrister vid kriminalunderrättelseinhämtning. Enligt paragrafens 1 mom. ska vid beräkning av tidsfrister enligt detta kapitel inte lagen om beräknande av laga tid (150/1930) tillämpas.
Enligt paragrafens 2 mom. går en i månader uttryckt tid ut den dag i den bestämda månaden som till sitt ordningsnummer motsvarar den dag då den utsatta tiden börjar löpa. Om motsvarande dag inte finns i den månad då den bestämda tiden löper ut, löper den bestämda tiden ut på månadens sista dag.
Innehållsmässigt motsvarar paragrafen om beräkning av tidsfrister 5 kap. 49 § och 5 a kap. 40 § i polislagen samt 10 kap. 51 § i tvångsmedelslagen.
34 §.Förbud mot observation vid kriminalunderrättelseinhämtning. Enligt paragrafens 1 mom. får optisk observation inte riktas mot sådan kommunikation som parterna i kommunikationen inte får vittna om eller som parterna har rätt att vägra vittna om med stöd av 17 kap. 13, 14, 16, 17 eller 20 § eller 22 § 2 mom. i rättegångsbalken. Bestämmelsen om förbudet mot observation fogades till polislagen genom en lag (872/2011) som trädde i kraft den 1 januari 2014. Ändringen motiverades med att det i vissa fall kan vara möjligt att optiskt eller genom en bildupptagning ta reda på innehållet i ett meddelande genom läppavläsning eller tolkning av teckenspråk eller genom uttydning av ett skriftligt meddelande. Därför ersattes begreppet ”samtal” med begreppet ”meddelande” (RP 224/2010, s. 58).
Med undantag för metoderna för inhämtande av information motsvarar momentet 5 a kap. 41 § 1 mom. i polislagen. I polislagens 5 kap. 50 §, som gäller förbud mot avlyssning och observation, hänvisas till tvångsmedelslagens 10 kap. 52 §, enligt vilken vissa förbud mot avlyssning och observation har begränsats så att de inte är tillämpliga på så kallade extremt grova brott (för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år). Eftersom grunden för användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning enligt föreslagna 5 b kap. är allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet, är en indelning i ovillkorliga och begränsade förbud mot avlyssning och observation på basis av det maximala straffet enligt tvångsmedelslagens 10 kap. 52 § inte möjlig. Därför föreslås motsvarande bestämmelser om förbud mot observation som de som är tillämpliga på civil underrättelseinhämtning.
När det gäller personer som omfattas av förbud mot observation föreskrivs i 17 kap. 13 § i rättegångsbalken att ett rättegångsombud, ett rättegångsbiträde eller en tolk får inte olovligen vittna om vad han eller hon har fått veta vid skötseln av ett uppdrag i anslutning till en rättegång, vid lämnande av juridisk rådgivning som gäller huvudmannens rättsliga ställning vid förundersökning eller i någon annan handläggningsfas inför en rättegång eller vid lämnande av juridisk rådgivning som gäller inledande eller undvikande av rättegång. I paragrafen föreskrivs dessutom att en advokat, ett rättegångsbiträde som avses i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd eller ett offentligt rättsbiträde får inte olovligen vittna om en enskild persons eller en familjs hemlighet eller en företagshemlighet som han eller hon har fått kännedom om i något annat uppdrag än ett sådant som avses ovan. I 17 kap. 14 § i rättegångsbalken föreskrivs att en läkare eller någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte får vittna om känsliga uppgifter om en enskild persons eller familjs hälsotillstånd eller någon annan hemlighet som gäller en enskild person eller familj och som han eller hon har fått kännedom om på grund av sin ställning eller uppgift, om inte den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits ger sitt samtycke till det. I 17 kap. 16 § i rättegångsbalken föreskrivs att en präst eller någon annan person i motsvarande ställning får inte vittna om vad han eller hon har fått veta under bikt eller enskild själavård, om inte den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits ger sitt samtycke till det. I 17 kap. 17 § 1 mom. i rättegångsbalken föreskrivs att en parts make eller tidigare make eller nuvarande sambo, syskon, släkting i rätt upp- eller nedstigande led eller den som har någon annan motsvarande nära relation till parten som kan jämställas med ett parförhållande eller släktskap får vägra vittna.
I 17 kap. 20 § i rättegångsbalken föreskrivs att när ett meddelande enligt lagen om yttrandefrihet i masskommunikation har gjorts tillgängligt för allmänheten, får meddelandets upphovsman, utgivaren och utövaren av programverksamheten vägra vittna om vem som har lämnat de upplysningar som meddelandet grundar sig på samt om upphovsmannens identitet. Genom 17 kap. 22 § 2 mom. i rättegångsbalken utvidgas den personella tillämpningsområdet för vissa av de ovan nämnda förbuden mot att avge och rätten att inte avge vittnesmål. I bestämmelsen föreskrivs att den person som har fått information som avses i 11 § 2 eller 3 mom., 13 § 1 eller 3 mom., 14 § 1 mom. eller 20 § 1 mom. när han eller hon var anställd hos eller annars biträdde den som avses i bestämmelsen i fråga har motsvarande skyldighet eller rätt att vägra vittna som den som avses i bestämmelsen i fråga. Hänvisningen till 11 § 2 och 3 mom. i 22 § 2 mom. i rättegångsbalken är inte tillämplig här, eftersom det inte heller föreslås bestämmelser om uttryckligt avlyssnings- och observationsförbud relaterat till 11 § i rättegångsbalken.
Rättegångsbalkens 17 kap. 22 § 2 mom. innehåller en informativ hänvisning avseende källskydd till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning). Syftet med hänvisningen är att uppmärksamma lagtillämparen att regleringen av källskyddet och dess personkrets i 17 kap. 20 och 22 § inte är uttömmande. Förordningen är direkt tillämplig lagstiftning som ska beaktas även när förbudet mot observation tillämpas. Artikel 4 i förordningen innehåller bestämmelser enligt vilka medlemsstaterna inte får ålägga leverantörer av medietjänster, deras redaktionella personal eller personer med regelbundna eller yrkesmässiga förbindelse med en leverantör av medietjänster eller dess redaktionella personal att avslöja information som omfattas av källskyddet, såvida inte undantagsvillkoren enligt artikeln uppfylls. Innehållet i förordningen beskrivs närmare i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning som kompletterar den europeiska mediefrihetsförordningen (RP 32/2025 rd, s. 44–45).
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att om det under tiden för optisk observation eller vid något annat tillfälle framkommer att det är fråga om ett meddelande som det är förbjudet att observera, ska åtgärden avbrytas och de upptagningar som fåtts genom åtgärden och anteckningarna om de uppgifter som fåtts genom den genast utplånas. Utplåningsskyldigheten kompletterar iakttagandet av observationsförbudet. Momentet motsvarar bestämmelserna i 5 a kap. 41 § 2 mom. i polislagen och 10 kap. 52 § 2 mom. i tvångsmedelslagen.
Enligt paragrafens 3 mom. gäller det förbud mot observation som avses i denna paragraf inte sådana fall där en person som avses i 1 mom. deltar i sådan i 3 § avsedd verksamhet som hotar individens eller samhällets säkerhet och det även för den personens del har fattats beslut om optisk observation. Bestämmelsen om åsidosättandet av avlyssnings- och observationsförbudet i dessa situationer fogades till tvångsmedelslagen i samband med en reform av regleringen av polisverksamhet som trädde i kraft den 1 januari 2014, och i 5 kap. i polislagen hänvisas till den. Till skillnad från tvångsmedelslagen, som hänvisar till en persons ställning som misstänkt för brott, definieras personkretsen i föreslagna 3 mom. på samma sätt som i 5 a kap. 41 § i polislagen. Den personkrets som definieras i 5 § i föreslagna 5 b kap. omfattar tillämpningsområdet för detta moment med andra ord endast de personer som kan antas delta i verksamhet som hotar individens eller samhällets säkerhet enligt 3 §. Observationsförbudet åsidosätts alltså inte utan gäller exempelvis om det enligt vad som beskrivs i föreslagna 5 b kap. 5 § 3 mom. finns synnerligen giltiga skäl att anta att en advokat har viktig information om verksamhet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet som avses i 3 §. Sådana fall omfattas alltså av observationsförbudet även om båda parterna i samtalet hade relevanta tillstånd eller beslut som tillåter användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning.
35 §.Granskning av upptagningar och handlingar. Enligt paragrafen ska en för kriminalunderrättelseuppdraget förordnad polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning eller en av denne förordnad tjänsteman utan ogrundat dröjsmål granska de upptagningar och handlingar som uppkommit vid användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 51 § och 5 a kap. 42 § i polislagen samt 10 kap. 53 § i tvångsmedelslagen.
Granskningsskyldigheten gäller i första hand polismän polis som är förtrogna med kriminalunderrättelseinhämtning och således kan bedöma exempelvis genomförandet av observationsförbud. Av praktiska skäl kan dock en polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning förordna en annan tjänsteman att granska upptagningarna och handlingarna. Då ansvarar denna polisman som hör till befälet och som är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning för att tjänstemannen har den kunskap, kompetens och erfarenhet som uppgiften kräver.
Olika slags programvara och andra tekniska hjälpmedel kan användas vid förbehandling av upptagningar till exempel för att identifiera så kallade tomma ställen i upptagningarna så att de inte blir föremål för granskning.
36 §.Undersökning av upptagningar och handlingar. Enligt paragrafens 1 mom. får upptagningar och handlingar som uppkommit vid användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning undersökas endast av domstol, en polisman som hör till befälet, i de situationer som avses i 2 kap. 4 § i förundersökningslagen av en åklagare som är undersökningsledare eller av underrättelsetillsynsombudsmannen eller en av denne förordnad tjänsteman. Enligt förordnande av en polisman som hör till befälet eller enligt anvisning av domstolen får upptagningarna och handlingarna undersökas även av en annan polisman, av en sakkunnig eller av någon annan som anlitas för inhämtande av information. När en polisman som hör till befälet förordnar en annan tjänsteman att undersöka upptagningar och handlingar ansvarar polismannen har den kunskap, kompetens och erfarenhet som uppgiften kräver.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att när en i 1 mom. avsedd sakkunnig eller någon annan person är en privatperson som utför uppgifter enligt detta kapitel, ska bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på dem. I den föreslagna regleringen är det inte fråga om att ge en civilperson uppgifter för inhämtande av information. En bistående persons roll är vanligtvis begränsad till att stödja polisen i tydandet av innehållet i den dataupptagning som polisen redan har inhämtat. Bistående verksamhet kan till exempel innefatta tolkning, översättning, analys eller inaktivering av tekniskt skydd.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att när en sakkunnig eller en annan person enligt 2 mom. anlitas ska undersökningen av upptagningar och handlingar ske under direkt ledning och övervakning av en polisman. En sakkunnig eller en annan person som anlitas ska dessutom ha de kunskaper och färdigheter samt den erfarenhet som behövs för att utföra uppdraget. Behovet av sekretess i samband med granskning av upptagningar och handlingar kan vid behov förstärkas genom yppandeförbud enligt 30 §.
Paragrafen motsvarar 5 a kap. 43 § i polislagen, men för tydlighetens skull har den utvidgats till att utöver upptagningar även omfatta handlingar som uppstått vid användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. I den föreslagna formen omfattar 35 §, som gäller granskning, och 36 §, som gäller undersökning, i princip samma informationsmaterial.
Definitionen av den krets av personer som har rätt att undersöka i paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt centrala innehåll 5 kap. 52 § i polislagen bortsett från rollen för underrättelsetillsynsombudsmannen och åklagare som är undersökningsledare i så kallade polisbrott. Det senare är huvudsakligen ett förtydligande tillägg till bestämmelserna i 5 kap. i polislagen, eftersom en åklagare som är undersökningsledare med stöd av 4 kap. 2 § i förundersökningslagen har samma befogenheter i den positionen som en polisman som hör till befälet och är undersökningsledare.
När polislagens 5 a kap. 43 § stiftades konstaterade grundlagsutskottet (GrUU 35/2018 rd, s. 29) att en experts eller någon annan persons rätt att undersöka upptagningar och handlingar måste bedömas mot grundlagens 124 § om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Med hänvisning till sina tidigare utlåtanden (GrUU 30/2010 rd, s. 10, GrUU 40/2002 rd, s. 3/II och GrUU 22/2014 rd) ansåg grundlagsutskottet att när offentliga förvaltningsuppgifter tilldelas en privat part betonas det att den privata aktör som utför de överlåtna uppgifterna har en osjälvständig och assisterande roll direkt styrning utförd av myndigheten. Dessutom förutsatte grundlagsutskottet att det skulle föreskrivas om tjänsteansvar för att kunna behandla lagförslaget i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 8/2014 rd, s. 5/I, GrUU 29/2013 rd, s. 2, GrUU 18/2007 rd, s. 7/I, GrUU 20/2006 rd, s. 2, GrUU 33/2004 rd, s. 7/II).) Grundlagsutskottet förutsatte också att det i lagen måste säkerställas att de personer utanför myndighetsapparaten som avses i bestämmelsen har de kunskaper och färdigheter och den erfarenhet som krävs för en ändamålsenlig skötsel av uppdraget.
37 §.Bevarande av information. Enligt paragrafens 1 mom. ska information som fåtts genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning utplånas utan dröjsmål efter att det framgått att den inte behövs för ett behandlingsändamål som avses i 15–17 § i detta kapitel.
Enligt föreslagna 15 § 1 mom. får information som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning inom ramen av de begränsningar som framgår av paragrafen användas för att avvärja hot, förhindra brott, avslöja brott, utreda brott samt avvärja fara och skada som avses i föreslagna 5 b kap. Enligt den föreslagna bestämmelsen får information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning dessutom alltid användas för inriktning av polisens verksamhet, vilket är det mest omfattande användningsområdet. Användning av information för att rikta polisens verksamhet är också ett användningssyfte enligt 13 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, för vilket personuppgifter får behandlas utöver deras ursprungliga användningssyfte.
Utöver i brottsbekämpning kan informationen även användas för att inrikta andra polisfunktioner, såsom övervaknings- och larmverksamhet samt polisens tillståndsförvaltningsuppgifter. Användningen av information för att inrikta polisens verksamhet och utföra andra nämnda polisuppgifter förutsätter att informationen kan sparas och lagras i polisens informationssystem. Utan en sådan rätt att spara och lagra information skulle det i praktiken inte vara möjligt att använda informationen på ett sätt som är tillåtet enligt lag. Bestämmelsen utvidgar inte polisens rätt att samla in eller inhämta information.
Enligt 16 och 17 §, som den föreslagna bestämmelsen hänvisar till, kan information inom ramen för de begränsningar som framgår av dem även lämnas ut till andra myndigheter och parter för motsvarande användningsändamål. Enligt föreslagna 16 § får polisen dessutom lämna ut information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning till skyddspolisen för förhindrande eller avslöjande av brott som hör till dess behörighet samt för skyddande av den nationella säkerheten samt en militärunderrättelsemyndighet som avses i 11 § i lagen om militär underrättelseverksamhet för skyddande av försvaret av landet och den nationella säkerheten. Enligt den föreslagna bestämmelsen behöver exempelvis information som skulle kunna lämnas ut till en civil aktör för att förhindra betydande egendomsskada inte utplånas. Naturligtvis kan det också finnas skäl att bevara sådan information till exempel för att förhindra brott.
Enligt den aktuella paragrafens 1 mom. ska information utplånas efter att det framgått att den inte behövs för polisens eller en utomstående parts ändamål. Den föreslagna bestämmelsen gör det möjligt att behandla lagligen inhämtad information till exempel med automatisk databehandling för att fastställa om informationen ska utplånas såsom obehövlig eller om de lagfästa villkoren för att bevara informationen enligt föreslagna 1 mom. (se FvUB 39/2018, s. 32).
Enligt momentet uppstår utplåningsskyldigheten vid den tidpunkt då det framgår att informationen inte behövs för ett behandlingsändamål som avses i 15–17 §. Till denna del motsvarar den föreslagna regleringen 5 kap. 55 § 1 och 3 mom. och 5 a kap. 45 § 1 och 3 mom. samt 5 § 3 mom. och 7 § 6 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. I samband med stiftandet av lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet hänvisade grundlagsutskottet (GrUU 51/2018, s. 10) till dessa paragrafer och konstaterade att ”man utan hinder av grundlagen kan välja att reglera bedömningen av grunderna för behandling av personuppgifter till exempel genom bestämmelser som motsvarar 5 kap. 55 § i polislagen om utplåning av information (se även 57 § i tvångsmedelslagen och GrUU 66/2010 rd, s. 10 och GrUU 32/2013 rd, s. 7).” När det har framgått att informationen inte längre behövs för de angivna ändamålen ska informationen utplånas utan dröjsmål.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att till den del den information som bevaras med stöd av 1 mom. innehåller personuppgifter, får informationen registreras och bevaras i enlighet med lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Om information som bevaras enligt 1 mom. innehåller personuppgifter, förutsätter bevarande och annan behandling av den också att bevarandet och den övriga behandlingen sker enligt lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet bland annat när det gäller personuppgifter som lagras, användningsändamålet och reglerna för radering. Personuppgifter kan lagras till exempel enligt föreslagna 7 § 2 mom. 5 punkten för att avvärja hot som avses i 5 b kap., som uppgifter om observationer enligt 7 § 5 mom. eller för undersöknings- och övervakningsuppgifter enligt 5 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Användningsändamålet kan naturligtvis även förändras med tiden. Sparande, bevarande eller behandling av information är inte bunden till ett visst register eller en viss lagringsplattform. Den föreslagna regleringen möjliggör också att uppgifter behandlas samtidigt på olika plattformar, förutsatt att behandlingen är konsekvent och sker i enligt lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet.
Bevarande av information som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning men som inte innehåller personuppgifter fastställs enligt föreslagna 1 mom.
Enligt paragrafens 3 mom. finns bestämmelser om användning och utlämnande av information som inhämtats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning i 15–19 § i detta kapitel. Momentet är informativt och framhäver att vid användning eller utlämnande av information som har inhämtats genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning och behandlas med stöd av 2 mom. i enlighet med vad som föreskrivs om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, ska användaren av informationen säkerställa att användningen sker enligt föreslagna 5 b kap. 15–19 §. Till exempel får information som lagrats i ett system inte användas som bevis för att utreda ett brott om det inte är tillåtet enligt ovannämnda bestämmelser.
38 §.Underrättelse om användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning. Enligt paragrafens 1 mom. ska den som varit föremål för optisk observation, teknisk spårning eller kontrollerade leveranser utan dröjsmål underrättas om detta skriftligen efter det att syftet med inhämtandet av information har uppnåtts. Personen i fråga ska dock underrättas om användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning senast ett år efter att användningen av metoden upphörde. Momentet motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 58 § 1 mom. och 5 a kap. 47 § 1 mom. i polislagen.
Underrättelsen ska vara tillräckligt specifik så att den person som varit föremål för inhämtande av information kan klargöra grunderna för användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning. I underrättelsen ska den metod för kriminalunderrättelseinhämtning som använts och till exempel tid och plats för inhämtande av information specificeras. Föremålet för inhämtande av information kan underrättas till exempel per brev till dennes senast kända adress. Skyldigheten att underrätta om användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning gäller endast föremålet enligt beslutet om metoden för kriminalunderrättelseinformation och inte andra personer. Om till exempel andra personer än den som är föremål för metoden för kriminalunderrättelseinhämtning förekommer i optisk observation, behöver de inte underrättas om inhämtandet av information.
Om användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning riktas mot en specifik grupp av personer och en person i gruppen identifieras på ett sådant sätt att hans eller hennes identitet kan fastställas, tillämpas den föreslagna bestämmelsen på underrättelse om användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning på samma sätt som om metoden hade riktats mot personen.
Syftet med inhämtandet av information anses vara uppnått till exempel när den sökta informationen har erhållits och, baserat på informationen, påverkansåtgärder har vidtagits för att avvärja hotet. Även om åtgärder för att avvärja hotet ännu inte har vidtagits och hotet inte heller i övrigt har skingrats, ska föremålet för metoden för kriminalunderrättelseinhämtning underrättas senast ett år efter att användningen av kriminalunderrättelseåtgärden har upphört. Dessutom ska föremålet underrättas när användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning har avslutats utan resultat och den information som erhållits genom metoden inte kan antas vara av sådan kvalitet att den senare skulle leda till fortsatta åtgärder eller tjäna som bevis i exempelvis brottmål. Med uttrycket ”senast” avses att underrättelsen inte får dröja utan skäl. I situationer där användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning har bedömts som ineffektiv och har avslutats, kan underrättelsen skjutas upp i högst ett år utan separat domstolsbeslut, om samma person fortfarande är föremål för metoder för kriminalunderrättelseinhämtning eller annat inhämtande av information. I sådana situationer kan det bedömas vara möjligt att andra pågående metoder kan ge information som påverkar bedömningen av relevansen av den information som erhållits genom den avslutade metoden.
Användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning anses ha upphört vid den tidpunkt då inhämtandet av information de facto har avslutats, oavsett om tillståndet eller beslutet var giltig eller inte. I likhet med 5 kap. i polislagen beräknas tidsfristen på ett år från det faktiska avslutandet av den senaste informationsinhämtningen i samma ärende om ett nytt beslut har fattats om att använda samma metod för kriminalunderrättelseinhämtning avseende samma hot enligt 3 § mot samma person som är föremål för inhämtandet av information. Med tanke på informationsinhämtningens kontinuitet kan några dagars avbrott mellan beslutens giltighet godtas.
Någon underrättelseskyldighet föreligger inte enligt paragrafen, om metoden för kriminalunderrättelseinhämtning inte har använts. I dessa situationer har målpersonens rättsliga ställning inte kränkts, och det finns inget behov av att använda rättsskyddsmedel baserat på underrättelseskyldigheten.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att på yrkande av en polisman som hör till befälet får domstolen besluta att underrättelsen enligt 1 mom. till den som varit föremål för åtgärden får skjutas upp med högst två år åt gången, om det är motiverat för att trygga pågående inhämtning av information, skydda den nationella säkerheten eller skydda liv eller hälsa. Domstolen får besluta att underrättelsen ska utebli, om det är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten eller skydda liv eller hälsa. Till sin lydelse motsvarar momentet 5 kap. 58 § 2 mom. och 5 a kap. 47 § 2 mom. bortsett från uppskjutandet av underrättelsen i 5 a kap. 47 § 2 mom. är bundet till tryggandet av användning av en metod för underrättelseinhämtning, medan uttrycket för att trygga pågående inhämtning av information används i det föreslagna momentet och 5 kap. i polislagen.
Beslut om att underrättelsen ska skjutas upp eller helt utebli ska fattas av domstolen, även om det är fråga om en sådan metod för underrättelseinhämtning om vilken en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning förtrogen polisman som hör till befälet har beslutat om. Yrkandet på att domstolen ska skjuta upp underrättelsen kan också framställas av en annan polisman som hör till befälet än den polisman som förordnats för uppdraget samt är förtrogen med kriminalunderrättelseinhämtning och hör till befälet. Detta är nödvändigt, eftersom underrättelsen om användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning med stöd av med stöd av det föreslagna momentet också kan skjutas upp för att trygga hemligt inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen och 10 § i tvångsmedelslagen. Det kan till exempel vara en situation där sådan information har inhämtats genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning att det har ansetts motiverat att inleda hemligt inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen eller tvångsmedelslagen, och användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. har avslutats. I dessa situationer är det motiverat att yrkandet hos domstol framställs av en polisman som hör till befälet och som är leder användningen av metoder för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen eller användningen av hemliga tvångsmedel enligt 10 kap. i tvångsmedelslagen och som är mest förtrogen med sekretessbehovet i ärendet. Uppskjutande av underrättelsen för att trygga inhämtandet av information omfattar även situationer där användningen av metoden för inhämtande av information avslutas tidigare för en av de personer som är föremål för inhämtande av information än för andra personer som fortfarande kan vara föremål för inhämtande av information. När myndigheternas uppgifter överlappar varandra kan det också vara ändamålsenligt att ansöka om uppskjutande för att trygga användningen av metoder för underrättelseinhämtning enligt 5 a kap. i polislagen eller lagen om militär underrättelseverksamhet. Metoderna för underrättelseinhämtning anses höra till inhämtande av information enligt bestämmelsen.
Förutsättningen för uppskjutande är att det är motiverat för att trygga pågående inhämtande av information samt skydda den nationella säkerheten eller liv eller hälsa. Det är möjligt att bevilja nytt uppskov enligt bestämmelsen, men det bör göras undantagsvis, eftersom en försenad underrättelse i praktiken inte har den önskade effekten i fråga om rättsskyddet för den som är föremål för inhämtande av information. Återkommande uppskov för underrättelsen kan bli aktuellt i situationer där inhämtandet av information riktar sig mot en kriminell organisation som ständigt begår allvarliga brott, varvid underlåtenhet att underrätta är motiverad, eftersom organisationens verksamhet nästan oavbrutet är föremål för hemligt inhämtande av information på olika grunder. Uppskov och förnyat uppskov ska sökas före utgången av tidsfristen.
Tröskeln för att överhuvudtaget inte underrätta är hög. Det ska vara nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten eller liv eller hälsa. Betydelsen av risken för liv och hälsa betonas särskilt i personbaserad underrättelseverksamhet, såsom täckoperationer, bevisprovokation genom köp eller användning av informationskällor.
För att hantera risker och nå den säkerhet som den operativa verksamheten förutsätter är det möjligt att ansöka om underrättelsen ska utebli redan innan inhämtandet av information påbörjas. Om inhämtande av information inte överhuvudtaget påbörjas i dessa situationer anses metoden för kriminalunderrättelseinhämtning inte ha använts och då föreligger ingen anmälningsskyldighet, vilket konstaterats ovan.
Om domstolen inte beviljar uppskov eller godkänner att en underrättelse helt uteblir, får den som framställt yrkandet framföra klagomål om beslutet hos Helsingfors hovrätt på det sätt som föreskrivs i 14 § 4 mom.
I den första meningen i paragrafens 3 mom. föreskrivs att om den som varit föremål för inhämtandet av information inte är identifierad vid utgången av den tid eller det uppskov som avses i 1 eller 2 mom., ska han eller hon utan ogrundat dröjsmål skriftligen underrättas om kriminalunderrättelseinhämtningen när identiteten har utretts. Uttrycket ”utan ogrundat dröjsmål” innebär att personen ska underrättas omedelbart efter att identiteten hos föremålet för inhämtande av information och dennes kontaktuppgifter har blivit kända. Enligt momentets andra mening ska den domstol som beviljat tillståndet samtidigt skriftligen informeras om underrättelsen. Meningen gäller metoder för kriminalunderrättelseinhämtning som grundar sig på domstolens tillstånd, och den domstol som beviljat tillståndet ska meddelas att föremålet har underrättats. Om ingen metod för kriminalunderrättelseinhämtning överhuvudtaget har använts, ska den domstol som beviljade tillståndet även underrättas om detta.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs att om polisen fortsätter inhämtandet av information med stöd av 6 §, ska bestämmelserna om underrättelse om hemligt inhämtande av information i 5 kap. 58 § iakttas. Momentet gäller situationer där inhämtande av information som påbörjats med en metod för kriminalunderrättelseinhämtning fortsätter med hemligt inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen. På underrättelser i dessa situationer tillämpas 5 kap. 58 § i polislagen. Eftersom användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. kan fortsätta i samma ärendehelhet oavsett om inhämtandet av informations till någon del har utförts med stöd av 5 kap. i polislagen, ansvarar i princip en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning förtrogen polisman som hör till befälet även i dessa situationer för underrättelse om metoder för kriminalunderrättelseinhämtning eller yrkande om uppskov eller om att underrättelsen ska utebli, och inte en polisman som hör till befälet och som lett inhämtandet av information enligt 5 kap. i polislagen.
Enligt paragrafens 5 mom. behöver den som varit föremål för inhämtande av information inte underrättas om systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, en täckoperation, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor, om inte förundersökning har inletts i ärendet. Om förundersökning inleds, ska bestämmelserna i 10 kap. 60 § 2–7 mom. i tvångsmedelslagen iakttas. Om underrättelsen registreras och en förundersökning de facto inleds på grundval av information som inhämtats genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 5 b kap. i polislagen eller om den information som på detta sätt inhämtats används som grund för tvångsmedel eller bevis för att utreda ett brott, tillämpas 10 kap. i tvångsmedelslagen på underrättelseskyldigheten, enligt vad som framgår av momentet. Om en förundersökning däremot inleds på grundval av annan information, men den information som erhållits genom en metod för kriminalunderrättelseinhämtning enligt föreslagna 5 b kap. används för att inrikta förundersökningen, uppstår ingen underrättelseskyldighet. Dessa situationer involverar inte motsvarande aspekter relaterade till en rättvis rättegång som användning av dem som bevis eller grund för tvångsmedel (FvUB 17/2000, s. 9–10). I dem betonas dock skyldigheten för tjänstemän som har inhämtat information att tillgodose målpersonernas rättsskydd till exempel efter en eventuell brottsprovokation.
I paragrafens 6 mom. föreskrivs att när domstolen överväger att skjuta upp underrättelsen eller att avstå från den i sådana fall som avses i 2 och 5 mom. ska domstolen i bedömningen också beakta en parts rätt att på behörigt sätt bevaka sina rättigheter. Momentet betonar vikten av att beakta intressen relaterade till säkerställande av en rättvis rättegång och motsvarar 5 kap. 58 § 6 mom. i polislagen och delvis även 10 kap. 60 § 6 mom. i tvångsmedelslagen. Den senare bestämmelsen betonar också en parts rätt att försvara sig på behörigt sätt, vilket inte är relevant i kriminalunderrättelseinhämtning.
Enligt paragrafens 7 mom. ska i fråga om handläggning av underrättelseärenden i domstol 14 § iakttas. Ärenden som gäller underrättelse om styrd användning av informationskällor ska behandlas med iakttagande i tillämpliga delar av 6 mom. i den paragrafen. Underrättelse om ärenden som gäller täckoperationer, bevisprovokation genom köp samt även styrd användning av informationskällor med stöd av hänvisningsbestämmelsen i detta moment ska behandlas med iakttagande i tillämpliga delar av 6 mom. i den paragrafen. Hänvisningen till 14 § 6 mom. innebär att i ärenden som gäller underrättelse om användning av kriminalunderrättelseinhämtning ska endast nödvändig information lämnas till domstolen och att särskild uppmärksamhet ska ägnas åt fullgörandet av sekretessplikten och en säker behandling av information.
Underrättelseskyldigheten enligt den föreslagna paragrafen kompletteras av den i denna proposition föreslagna ändringen av 12 § i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten, enligt vilken vars och ens rätt att få lagenligheten i fråga om civil och militär underrättelseinhämtning granskad av ett oberoende organ ska utvidgas till att även omfatta kriminalunderrättelseinhämtning. Förvaltningsutskottet har i sitt betänkande (FvUB 36/2018, s. 38) konstaterat att det i 12 § i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten föreskrivs, på det sätt Europadomstolen avser i avgörandet, om rätt för var och en att låta undersöka lagenligheten i civil underrättelseinhämtning.
39 §.Protokoll. I paragrafen föreskrivs att efter det att användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning upphört ska det utan ogrundat dröjsmål upprättas ett protokoll över användningen av metoden. Paragrafen motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 59 § och 5 a kap. 48 § 1 mom. i polislagen. Dokumentation av användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning är nödvändigt för att möjliggöra rättslig övervakning av verksamheten. När det gäller observation finns det inga bestämmelser om det i 5 b kap., och således finns det inget behov av att föreskriva om förande av protokoll om observation.
Paragrafens 2 mom. innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om hur åtgärderna ska dokumenteras med tanke på övervakningen får utfärdas genom förordning av statsrådet. Med åtgärder avses alla kriminalunderrättelseåtgärder som polisen vidtar. Detta omfattar bland annat registrering av användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning, registrering av utplåning av information som omfattas av utplåningsskyldigheten och bedömning av betydelsen av den information som erhållits genom metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Noggrann protokollföring av kriminalunderrättelseåtgärder är en betydande rättssäkerhetsfråga när det gäller övervakning och uppföljning. Protokollföring är viktigt inte endast med tanke på den information som inhämtas utan även med tanke på information som utplånas. Utöver bland annat effektiv laglighetsövervakning gör protokollföring det möjligt för polisen som utför kriminalunderrättelseinhämtning att bedöma exaktheten och effektiviteten i inriktningen av kriminalunderrättelseåtgärder baserade på statistik och att även självständigt vidta relevanta åtgärder för att utveckla och förbättra verksamheten.
40 §.Internationellt samarbete. Enligt paragrafens 1 mom. får centralkriminalpolisen samarbeta med och inhämta information tillsammans med utländska brottsbekämpande myndigheter och säkerhetsmyndigheter för att avvärja sådana allvarliga hot mot individens eller samhällets säkerhet som avses i 3 §. Samarbete kan bedrivas på det sätt som paragrafen tillåter för att avvärja hot mot Finland och personer bosatta i Finland. Med samarbete avses till exempel informationsutbyte, tillhandahållande av tekniskt stöd och utbildningssamarbete. Samarbetsformerna motsvarar den övriga polisverksamheten, men de kan också användas för att avvärja de hot som avses i avsnitt 3. I informationsutbytet ska lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet och lagen om behandling av personuppgifter i brottmål iakttas. I 25 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet föreskrivs om utlämnande av personuppgifter till brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionens medlemsstater och i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Polisen får trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter till behöriga myndigheter som avses i dataskyddsdirektivet för brottmål under samma förutsättningar som polisen själv får behandla personuppgifterna i fråga. Om övrigt utlämnande av personuppgifter till utlandet föreskrivs i 31 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, och enligt dess 1 mom. får polisen trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter med iakttagande av bestämmelserna i 7 kap. i dataskyddslagen avseende brottmål. Enligt paragrafens 5 mom. ska internationella avtal som är bindande för Finland följas vid utlämnande av uppgifter. Internationellt samarbete och informationsutbyte är förbjudet om det finns grundad anledning att misstänka att en person på grund av samarbetet eller utlämnandet av uppgifter riskerar dödsstraff, tortyr, någon annan behandling som kränker människovärdet, förföljelse, godtyckligt frihetsberövande eller orättvis rättegång. I 20 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet föreskrivs dessutom om behandling av personuppgifter som erhållits i internationellt samarbete. Med gemensamt inhämtande av information hänvisas i synnerhet till underrättelseinhämtningsoperationer som kan utföras på det sätt som anges i detta kapitel.
För att avvärja hot enligt föreslagna 5 b kap. kan centralkriminalpolisen samarbeta med utländska brottsbekämpande myndigheter och säkerhetsmyndigheter. Med brottsbekämpande myndigheter avses i synnerhet myndigheter som ansvarar för att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten i ett annat land samt för att utreda brott och bekämpa brott på ett mer allmänt plan. I Finland utgörs dessa myndigheter särskilt av polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet. Med säkerhetsmyndigheter avses i detta sammanhang andra utländska myndigheter vars uppgifter innefattar att bekämpa former av brottslighet som avses i 3 § i detta kapitel. Den lagenliga inriktningen av uppgifter och befogenheter till rätt myndighet utförs av myndigheten i det land som tar emot begäran.
Centralkriminalpolisen ska ägna sig åt både mer allmänt informationsutbyte relaterat till användningen av befogenheterna enligt detta kapitel och operativt informationsinhämtningssamarbete främst med brottsbekämpande myndigheter i andra stater. Centralkriminalpolisen kan dock, baserat på en bedömning från fall till fall, samarbeta även med andra länders säkerhetstjänster, om det är nödvändigt för att genomföra enskilda metoder för kriminalunderrättelseinhämtning eller för att avvärja ett hot som avses i 3 § och som finsk polis ansvarar för när en annan myndighet, till exempel säkerhetstjänsten, i ett annat land är ansvarig. Detta kan vara fallet i situationer där hotet är relaterat till exempelvis terrorism eller cyberbrottslighet. Om samarbetsformen med säkerhetstjänsten är operativ verksamhet i Finland, ska verksamheten vid behov samordnas med säkerhetspolisen eller den militära underrättelsemyndigheten med stöd av föreslagna 21 §. Skyddspolisen eller den militära underrättelsemyndigheten underrättas om information som erhållits genom internationellt samarbete om det är motiverat med hänsyn till samordning av underrättelseverksamhet som avses i 21 §. Den föreslagna bestämmelsen syftar till att avvärja hot som brottslighet utgör mot Finland eller personer som är bosatta i Finland enligt 5 b kap. och gör det till exempel inte möjligt för polisen att på begäran av utländska underrättelse- eller säkerhetstjänster vidta åtgärder i Finland som inte faller inom ramen för de ovannämnda hoten utan snarare hör till skyddspolisens eller de militära underrättelsemyndigheternas område. Även i övrigt bör samarbete och inhämtande av information med andra utländska myndigheter än brottsbekämpande myndigheter bedrivas på Finlands initiativ inom ramen för föreslagna 5 b kap.
Enligt paragrafens 2 mom. beslutar chefen för centralkriminalpolisen om inledande och genomförande av kriminalunderrättelseuppdrag utomlands. Användningen av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning utomlands förutsätter dessutom ett beslut enligt detta kapitel om användningen av metoden samt samtycke av den stat inom vars territorium metoden för kriminalunderrättelseinhämtning är avsedd att användas. Användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning ska ske i samarbete med staten i fråga och den finländska polisman som agerar utomlands ska iaktta de begränsningar och villkor som staten i fråga ställer för användningen av metoden för kriminalunderrättelseinhämtning. Momentet ger chefen för centralkriminalpolisen befogenhet att besluta om användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning utomlands. Chefen för centralkriminalpolisen beslutar alltså om internationellt samarbete på det sätt som beskrivs i paragrafen. Användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning utomlands förutsätter dessutom alltid kräva ett beslut om användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 7–10 § i detta kapitel. Syftet med centraliseringen av beslutsfattandet till chefen för centralkriminalpolisen är att säkerställa kvaliteten, lagligheten och proportionaliteten i det internationella samarbetet samt samordningen av förfrågningar från Finland. Centraliseringen främjar samordning och harmonisering av underrättelseverksamheten på ett mer omfattande plan. Användning av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning utomlands sker alltid med det andra landets vetskap och samtycke och ska följa de begränsningar och villkor som det andra landet har fastställt. Det är dock inte nödvändigt för myndigheterna i ett annat land att delta i användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning. Å andra sidan är det inte heller nödvändigt för finska polismän att delta i användningen av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning utomlands.
Enligt paragrafens 3 mom. har en främmande stats behöriga tjänsteman på begäran av chefen för centralkriminalpolisen rätt att i syfte att avvärja i 3 § avsedda allvarliga hot mot individens eller samhällets säkerhet agera på finskt territorium i samarbete med den finska polisen samt att med stöd av ett beslut som avses i 7–10 §, under ledning och övervakning av en polisman, använda metoder för kriminalunderrättelseinhämtning (systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, kontrollerade leveranser och styrd användning av informationskällor). En utländsk tjänsteman är skyldig att iaktta de föreskrifter, begränsningar och anvisningar som centralkriminalpolisen meddelar. Momentet gör det möjligt att använda utländsk polispersonal vid genomförande av metoder för kriminalunderrättelseinhämtning i Finland. Samarbetet baserar sig på beslut och begäran av de finska myndigheterna för att uppnå målen för kriminalunderrättelseoperationerna. I likhet med samarbete enligt 2 mom. förutsätter även internationellt samarbete enligt detta moment alltid ett beslut om användning av en metod för kriminalunderrättelseinhämtning enligt 7–10 § i detta kapitel.
I 4 mom. i den föreslagna paragrafen föreslås en informativ laghänvisning till 16 kap. 20 § 1–3 mom., 21 kap. 18 § och 40 kap. 12 § 3 mom. i strafflagen, där det finns bestämmelser om tillämpning av bestämmelserna i de kapitlen på brott som begås av eller mot en utländsk tjänsteman som är verksam på finskt territorium. Det föreslås att 21 kap. 18 § i strafflagen ska ändras såsom det beskrivs nedan i denna proposition. Uttrycket förebyggande av brott i dessa bestämmelser omfattar även hotbaserad kriminalunderrättelseverksamhet enligt föreslagna 5 b kap. i polislagen.