8
Specialmotivering
8.1
Utlänningslagen
3 §. Definitioner. Det föreslås att en del av definitionerna ändras i paragrafen och att nya definitioner fogas till paragrafen för att säkerställa tydligheten. En definition föreslås bli upphävd.
Enligt förslaget ändras 12 a-punkten så att det till den fogas en informativ hänvisning till skyddsgrundsförordningen, där det föreskrivs om alternativt skydd och beviljande av status som alternativt skyddsbehövande.
Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 14 a-punkt som definierar vad som avses med asylsökande och en ny 14 b-punkt som definierar asylförfarandet. Termerna används i utlänningslagen, men inte i den egentliga författningstexten i EU-rättsakterna. Med asylsökande avses enligt den nya 14 a-punkten en person som har gjort en ansökan om internationellt skydd om vilken ett lagakraftvunnet beslut ännu inte har fattats. Med asylförfarande avses enligt förslaget förfarandet för beviljande av internationellt skydd som avses i förordningen om asylförfaranden.
Förordningen om bestämmandet av den ansvariga staten som definieras i 16 punkten upphävs genom förordningen om asyl- och migrationshantering och det anses inte längre ändamålsenligt att denna EU-rättsakt definieras i paragrafen med definitioner. Därför föreslås det att 16 punkten i paragrafen upphävs.
I paragrafen föreslås en ny 28 punkt. I punkten definieras screeningförordningen.
I paragrafen föreslås en ny 29 punkt. I den definieras en person som genomgår screening, med vilken avses en tredjelandsmedborgare som enligt artikel 5 eller 7 i screeningförordningen omfattas av screening.
I paragrafen föreslås en ny 30 punkt. I punkten definieras screeningplatsen som en plats som screeningmyndigheten anvisat den som genomgår screening och där uppgifterna enligt screeningförfarandet utförs. Med screeningplats avses en lämplig plats som anvisats av medlemsstaten enligt artikel 8.1 och 8.2 där screeningen ska utföras. Screeningförfarandet ska genomföras omedelbart vid ett gränsövergångsställe eller polisens eller Tullens verksamhetsställe, varefter den person som genomgår screening hänvisas till ett ändamålsenligt fortsatt förfarande. Screeningförfarandet kan också utföras på någon annan lämplig plats som förvaltas av screeningmyndigheter, såsom en gräns- eller sjöbevakningsstation. I en situation med centraliserad screening som definieras nedan kan screeningplatsen också vara en temporär lösning som inrättas i närheten av screeningmyndighetens verksamhetsställe. I samband med den kan det också finnas ett screeninginkvarteringsställe som definieras nedan.
I paragrafen föreslås en ny 31 punkt. I punkten definieras screeninginkvarteringsstället, med vilket avses ett ställe som screeningmyndigheten anvisat den person som genomgår screening och som lämpar sig för inkvartering. Stället ska uppfylla kravet enligt artikel 8.8 på att den levnadsstandard som erbjuds de personer som genomgår screening ska garantera deras uppehälle, skydda deras fysiska och psykiska hälsa och respektera deras rättigheter enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna. Screeninginkvarteringsstället kan vara en förläggning eller en nödinkvartering som inrättats av screeningmyndigheten. Enligt förslaget hänvisar screeningmyndigheten den person som genomgår screening till förläggningen i enlighet med Migrationsverkets anvisningar eller efter att ha konsulterat förläggningen.
I paragrafen föreslås en ny 32 punkt. I punkten definieras centraliserad screening, med vilken avses ett screeningförfarande där de uppgifter som ingår i screeningförfarandet genom beslut av screeningmyndigheterna utförs på en eller flera screeningplatser på grund av olaglig inresa, en i 3 § 7 punkten i lagen om smittsamma sjukdomar avsedd exceptionell epidemi eller av någon annan motsvarande orsak.
I 27 punkten föreslås en teknisk ändring.
6 §.Tillämpning av lagen på minderåriga. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. med en informativ hänvisning till förordningen om asylförfaranden. I artikel 22.3 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs om hörande av minderåriga i ärenden som gäller internationellt skydd. Enligt artikeln ska den beslutande myndigheten ge en underårig tillfälle till en personlig intervju, även när en ansökan gjorts på hans eller hennes vägnar i enlighet med artiklarna 32 och 33.1, förutom om detta inte utgör barnets bästa. Den gällande utlänningslagen förutsätter att ett barn som har fyllt 12 år ska höras innan beslut om barnet fattas och ett yngre barn kan höras, om barnet är så utvecklat att dess åsikter kan uppmärksammas. I fråga om minderåriga som söker internationellt skydd med sin vårdnadshavare utvidgar förordningen således skyldigheten att höra minderåriga i förhållande till nuläget. Även i nuläget har minderåriga utan vårdnadshavare som söker internationellt skydd i princip hörts personligen i samband med förfarandet. I fråga om dem har ändringen i praktiken inga konsekvenser för nuläget.
I fortsättningen är det huvudregeln att ett minderårigt barn ska intervjuas personligen i ett ärende som gäller internationellt skydd. Enligt förslaget ska Migrationsverket från fall till fall bedöma om det finns skäl att avvika från huvudregeln på grund av barnets bästa. Förordningen om asylförfaranden förutsätter att den beslutande myndigheten redogör för skälen till beslutet att inte ge en minderårig tillfälle till en personlig intervju. Förordningen förutsätter dock inte att det fattas något egentligt separat beslut i ärendet. Skälen för att en personlig intervju inte ordnades ska antecknas i beslutet om ansökningsärendet. I beslutet lyfter Migrationsverket fram de skäl utifrån vilka en personlig intervju inte ansågs vara förenlig med barnets bästa. På detta sätt har sökanden möjlighet att i samband med ändringssökande ifrågasätta de skäl på grund av vilka det inte ordnades någon personlig intervju.
Det nuvarande 3 mom., enligt vilket ärenden som gäller minderåriga barn ska behandlas i brådskande ordning, blir som sådant ett nytt 4 mom.
6 a §.Åldersbedömning. Det föreslås att paragrafen ändras med stöd av artikel 25 i förordningen om asylförfaranden. I paragrafen föreslås bestämmelser om åldersbedömning. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar det ändrade innehållet i paragrafen. Enligt artikel 25.2 i förordningen om asylförfaranden kan medicinska undersökningar användas som en sista utväg för att fastställa sökandens ålder. Därför föreslås det att bestämmelserna om rättsmedicinsk åldersbedömning i behövliga delar flyttas till den nya 6 c §.
I 1 mom. föreskrivs det enligt förslaget om bedömning av åldern hos den som ansöker om uppehållstillstånd i Finland eller hos anknytningspersonen. I fråga om personer som ansöker om uppehållstillstånd gäller åldersbedömningen situationer där uppehållstillstånd söks i Finland. I praktiken har åldersbedömningar också i nuläget gjorts endast för utlänningar som ansöker om uppehållstillstånd i Finland. Ändringen av målgruppen har således inga konsekvenser för rättsläget. Med tanke på exaktheten är det dock motiverat att precisera målgruppen för åldersbedömningen på det föreslagna sättet.
En åldersbedömning kan göras om det finns en misstanke om åldern. Med misstanke om åldern avses att det finns relevanta omständigheter som ger anledning att betvivla åldern hos den som ansöker om uppehållstillstånd eller hos anknytningspersonen. Misstanken kan gälla huruvida personen antingen är minderårig eller har uppnått myndighetsåldern. Utgångspunkten ska vara den ålder som personen uppgett, om det inte finns tillförlitliga bevis på åldern eller om det inte i övrigt finns någon grundad misstanke om att personens verkliga ålder inte kan vara den som uppgetts. Även i fortsättningen behöver åldersbedömning göras endast om det finns skäl att misstänka tillförlitligheten hos de uppgifter om åldern som den som ansöker om uppehållstillstånd eller anknytningspersonen lämnat. Om en person som ansöker om uppehållstillstånd i Finland eller en anknytningsperson som påstår sig vara minderårig enligt den behöriga myndighetens bedömning utan något tvivel har fyllt 18 år, behöver ingen åldersbedömning göras. På motsvarande sätt behöver en åldersbedömning inte göras, om personen utan något tvivel ska anses vara minderårig. Avsikten är inte att ändra tröskeln för att göra en åldersbedömning jämfört med nuläget.
Liksom i nuläget ska Migrationsverket utreda sökandens ålder som en del av sin lagstadgade uppgift att utreda identiteten. Åldern ska i första hand utredas med hjälp av handlingar och register samt genom hörande av Migrationsverket som en del av den normala prövningen av ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket beaktar också uppgifter från andra myndigheter och andra medlemsstater samt vid behov till exempel även familjemedlemmars uttalanden. Informationsgången mellan migrationsmyndigheterna har en betydande roll med tanke på misstankar som gäller åldern samt med tanke på en smidig och effektiv bedömning av åldern.
I 1 mom. finns dessutom som informativ bestämmelse en hänvisning till artikel 25 i förordningen om asylförfaranden. I artikel 25 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs det om åldersbedömning av personer som söker internationellt skydd. Enligt artikeln ska det för den som söker internationellt skydd först göras en multidisciplinär åldersbedömning och först därefter kan en rättsmedicinsk åldersbedömning göras, om det efter den multidisciplinära åldersbedömningen fortfarande föreligger tvivel om utlänningens ålder. I enlighet med förordningen om asylförfaranden ska åldersbedömningen dock avslutas när Migrationsverket har tillräckligt med information för att bedöma sökandens ålder.
Enligt 2 mom. gör Migrationsverket en bedömning av åldern hos den som söker internationellt skydd efter att ha fått ett utlåtande om den multidisciplinära åldersbedömningen och vid behov om den rättsmedicinska åldersbedömningen, och en bedömning av åldern hos den som söker uppehållstillstånd eller hos anknytningspersonen efter att ha fått ett utlåtande om den rättsmedicinska åldersbedömningen. Utlåtandet är en av de omständigheter som Migrationsverket ska beakta när det bedömer sökandens ålder.
Enligt förslaget ska paragrafen inte längre föreskriva om rättsmedicinsk åldersbedömning, varvid innehållet i gällande 2–3 mom. inte heller behöver finnas i paragrafen. Ändringen är motiverad också därför att det i artikel 25.4–25.6 i förordningen om asylförfaranden på motsvarande sätt som i gällande 2–3 mom. föreskrivs om myndighetens informationsskyldighet, den undersökta personens samtycke och vägran att delta i undersökningen. Artikel 25.4–25.6 i förordningen om asylförfaranden är direkt tillämplig lagstiftning. I den nya 6 c § hänvisas i behövliga delar till förordningen om asylförfaranden.
6 b §.Multidisciplinär åldersbedömning. Enligt förslaget ändras paragrafen på basis av artikel 25.1 i förordningen om asylförfaranden. I paragrafen föreskrivs det om det utlåtande som begärs av förläggningen för den multidisciplinära åldersbedömningen. Enligt förslaget ska bestämmelserna i gällande 6 b § till behövliga delar flyttas till den nya 6 c §. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar det ändrade innehållet i paragrafen.
Enligt 1 mom. begär Migrationsverket av förläggningen för den multidisciplinära åldersbedömning som avses i artikel 25 i förordningen om asylförfaranden ett utlåtande om åldern hos den som ansöker om internationellt skydd. Förläggningens yrkesutbildade personal inom social- och hälsovården utarbetar ett utlåtande genom multiprofessionellt samarbete. Migrationsverket kan till förläggningen framställa en begäran om åldersbedömning, om det med stöd av 6 a § finns anledning att tvivla på sökandens ålder. Med tanke på sökandens och myndigheternas rättsskydd är det motiverat att Migrationsverket framställer en begäran om utlåtande för multidisciplinär åldersbedömning omedelbart efter att ha bedömt att det finns ett behov av åldersbedömning i ärendet. Information om bedömningen ska ges den sökande som är föremål för bedömningen samt dennes vårdnadshavare eller en i 39 § i mottagningslagen avsedd företrädare eller tillfällig företrädare eller någon annan laglig företrädare. Migrationsverket svarar för att informera sökanden.
Förläggningen ska utarbeta utlåtandet utan dröjsmål. Utlåtandet ska utarbetas genom multiprofessionellt samarbete. Multiprofessionellt samarbete innebär ett utlåtande som utarbetas i samarbete mellan minst en yrkesutbildad person inom socialvården och en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Av utlåtandet ska framgå den bedömning av sökandens ålder som gjorts av de yrkesutbildade personer som svarat för beredningen av utlåtandet. Av utlåtandet ska också framgå om det utifrån bedömningen inte går att dra slutsatser om sökandens ålder. Utlåtandet ska utan dröjsmål lämnas till Migrationsverket med beaktande av sekretessbestämmelserna. Uppgift om utlåtandet och själva utlåtandet ska föras in i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden. Migrationsverket ska utan dröjsmål delge utlåtandet till sökanden samt dennes vårdnadshavare eller företrädare eller tillfälliga företrädare eller någon annan laglig företrädare. Sökanden och dennes vårdnadshavare eller företrädare eller tillfälliga företrädare eller någon annan laglig företrädare ska beredas tillfälle att bli hörd med anledning av utlåtandet i enlighet med 34 § i förvaltningslagen. Det finns ingen separat besvärsrätt i fråga om ett utlåtande om multidisciplinär åldersbedömning. Sökanden kan bestrida utlåtandet som en del av sökandet av ändring i ett beslut om internationellt skydd.
Utlåtandet om sökandens ålder förutsätter att förläggningen gör en i artikel 25.1 i förordningen om asylförfaranden avsedd multidisciplinär åldersbedömning. Metoderna för den multidisciplinära åldersbedömningen väljs från fall till fall med beaktande av exempelvis det material som Institutet för hälsa och välfärd utarbetat. Vid bedömningen kan vid behov utnyttjas t.ex. uppgifter som samlats in vid den preliminära hälsokontroll som förläggningen ordnar eller uppgifter som förläggningen och yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården samlat in i annan verksamhet. De uppgifter som är väsentliga för utarbetandet av respektive utlåtande och de åtgärder som krävs för att samla in uppgifterna bestäms från fall till fall. I enlighet med förordningen om asylförfaranden kan en multidisciplinär åldersbedömning grunda sig till exempel på intervjuer och en bedömning av det fysiska utseendet. Bedömningen inbegriper också en psykosocial bedömning. Vid bedömningen kan uppmärksamhet fästas t.ex. vid sökandens fysiska, psykologiska, utvecklingsmässiga samt miljörelaterade och kulturella faktorer. Bedömningen ska vara helhetsbetonad. Bedömningen får inte basera sig enbart på sökandens fysiska karaktär eller beteende och den ska inte omfatta medicinska metoder.
Enligt 2 mom. kan förläggningen vid behov begära det utlåtande som avses i 1 mom. också av en verksamhetsenhet inom den offentliga eller privata social- och hälsovården. Förläggningen kan begära ett utlåtande om den inte självständigt kan utarbeta utlåtandet utan dröjsmål, till exempel i en situation med omfattande invandring eller om antalet minderåriga utan vårdnadshavare ökar kraftigt. Därtill ska uppmärksamhet ägnas åt eventuella intressekonflikter. Till exempel en sådan tillfällig företrädare för ett barn utan vårdnadshavare som avses i 39 § 4 mom. i mottagningslagen kan inte samtidigt eller efter att ha varit tillfällig företrädare delta i utarbetandet av utlåtandet. Med tanke på oberoendet och barnets bästa är det motiverat att en person som varit tillfällig företrädare inte samtidigt eller efter det att uppdraget som tillfällig företrädare upphört deltar i åldersbedömningen. Även i övrigt ska förläggningen när en intressekonflikt uppstår begära utlåtandet av en verksamhetsenhet inom socialvården eller hälso- och sjukvården utanför förläggningen.
I enlighet med de förslag i denna proposition som gäller mottagningslagen ska välfärdsområdena ersättas för de tjänster de producerar, inklusive för utlåtandet om sökandens ålder, enligt avtalet som ingåtts med Migrationsverket. Om det inte har avtalats särskilt om ersättningarna, bestäms ersättningen enligt kostnaderna för att producera tjänsterna.
Enligt 3 mom. har vårdnadshavaren eller en i 39 § i mottagningslagen avsedd företrädare eller tillfällig företrädare eller någon annan laglig företrädare för den som söker internationellt skydd rätt att närvara i situationer som hänför sig till utarbetandet av utlåtandet och som förutsätter att sökanden är personligen närvarande. Enligt artikel 23.6 b i förordningen om asylförfaranden ska den tillfälliga företrädaren och enligt artikel 23.7 b företrädaren vid behov bistå sökanden i samband med förfarandet för åldersbedömning. Det är motiverat att föreskriva om rätt att närvara också för barnets vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare för barnet. Med situationer som hänför sig till utarbetandet av utlåtandet avses i praktiken konkreta situationer som i respektive ärende som bedöms är nödvändiga för att utlåtandet om sökandens ålder ska kunna utarbetas.
6 c §.Rättsmedicinsk åldersbedömning. I den nya 6 c § föreskrivs det om genomförande av rättsmedicinska åldersbedömningar. Innehållet motsvarar huvudsakligen 6 b § i den gällande lagen. Ändringarna baserar sig på artikel 25 i förordningen om asylförfaranden och på ändringar i den nationella lagstiftningen om välfärdsområden.
I 1 mom. föreskrivs det om genomförande av rättsmedicinska undersökningar. Momentet motsvarar 6 b § 1 mom. i den gällande lagen. Bestämmelserna om undersökningens målgrupp, de sakkunniga som genomför undersökningen, omständigheter som hänför sig till genomförandet av undersökningen och avgivande av utlåtande om undersökningen förblir oförändrade. Dessa frågor har behandlats i förarbetena till utlänningslagen (549/2009) RP 240/2009 rd s. 35–37.
När det gäller personer som söker internationellt skydd görs en rättsmedicinsk undersökning först i en sådan situation där Migrationsverket inte kan bedöma sökandens ålder efter att ha fått utlåtandet om den multidisciplinära åldersbedömningen. Ändringen baserar sig på artikel 25.2 i förordningen om asylförfaranden. Eftersom förordningen om asylförfaranden innehåller bestämmelser om inrättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd och anknytningspersoner eller andra som ansöker om uppehållstillstånd inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, ska deras åldern dock utredas endast på det sätt som föreskrivs i 6 c §.
I 2 mom. föreslås en teknisk ändring till den del det i momentet föreskrivs om de aktörer som på begäran av Institutet för hälsa och välfärd kan vidta de åtgärder som behövs för undersökningen. De åtgärder som behövs för undersökningen kan vidtas av en verksamhetsenhet inom den offentliga eller privata hälso- och sjukvården. Ändringen är motiverad eftersom de kommunala hälsovårdscentraler som nämns i den gällande paragrafen inte längre finns efter ikraftträdandet av lagen om välfärdsområden (611/2021). Ändringen påverkar inte rättsläget. Även i fortsättningen kan de åtgärder som behövs för undersökningen vidtas av ett centralsjukhus, välfärdsområdets hälsovårdscentral eller en verksamhetsenhet inom den privata hälso- och sjukvården. Det är fråga om att uppdatera de termer som används i momentet.
I 2 mom. föreskrivs enligt förslaget att vårdnadshavaren eller en i 39 § i mottagningslagen avsedd företrädare eller tillfällig företrädare eller någon annan laglig företrädare för den som blir bedömd har rätt att vara närvarande när den multidisciplinära åldersbedömningen genomförs. Innehållet motsvarar i övrigt 6 b § 2 mom. i den gällande lagen, men till momentet fogas ett omnämnande av tillfälliga företrädare. Ändringen baserar sig på artiklarna 23.6 b och 23.7 b i förordningen om asylförfaranden.
I paragrafen föreskrivs det inte längre om att en tjänsteman vid Migrationsverket ska verifiera identiteten på den som blir undersökt i samband med åtgärderna. Bestämmelsen om verifiering av identiteten anses inte ändamålsenlig med beaktande av att verifieringen av identiteten kan utföras på mer tillbörliga sätt än av en tjänsteman vid Migrationsverket. Migrationsverket ska även i fortsättningen fästa uppmärksamhet vid att identiteten hos den som undersöks verifieras på behörigt sätt.
Paragrafens 3 mom. innehåller en hänvisning till artikel 25.4–25.6 i förordningen om asylförfaranden. Enligt 3 mom. tillämpas vid rättsmedicinska åldersbedömningar av den som söker uppehållstillstånd i Finland eller anknytningspersoner vad som föreskrivs i artikel 25.4–25.6 i förordningen om asylförfaranden. I artikel 25.4 föreskrivs det om skyldigheten att informera om läkarundersökningar, i artikel 25.5 om den undersöktas samtycke och i artikel 25.6 om följderna av vägran att delta i en undersökning. Artikel 25.5–25.6 motsvarar till innehållet det som föreskrivs i 6 a § 2–3 mom. i den gällande lagen. Artikel 25 i procedurförordningen är direkt tillämplig förpliktande lagstiftning. Därför behöver det inte längre föreskrivas nationellt om dem. Förordningen om asylförfaranden tillämpas dock endast på personer som söker internationellt skydd. Eftersom paragrafen också innehåller bestämmelser om bedömning av åldern hos den som söker uppehållstillstånd i Finland eller hos en anknytningsperson genom rättsmedicinsk undersökning, anses det dock för tydlighetens skull nödvändigt att till denna del foga en hänvisning till förordningen om asylförfaranden till utlänningslagen.
Enligt 6 b § 3 mom. i den gällande lagen får närmare bestämmelser om genomförandet av undersökningen utfärdas genom förordning av statsrådet. I den nya 6 c § finns inte längre något bemyndigande att utfärda förordning. Beslut om valet av de metoder som används i respektive undersökning fattas från fall till fall av en legitimerad läkare eller tandläkare som genom sin yrkeskompetens kan anses ha de bästa möjligheterna att bedöma vilka metoder som behövs. Ändringen är motiverad också med tanke på att det med stöd av bemyndigandet att utfärda förordning inte en enda gång har utfärdats närmare bestämmelser om genomförandet av undersökningar efter att bemyndigandet trädde i kraft den 1 juli 2010.
9 §. Rättshjälp. Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 2 mom. som föreskriver om åtgärder som ingår i rättshjälp i det administrativa förfarandet för beviljande av internationellt skydd i enlighet med förordningen om asylförfaranden och i det administrativa förfarandet för att fastställa den ansvariga medlemsstaten i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering. I dessa administrativa förfaranden ingår i rättshjälpen sådana åtgärder av ett rättsbiträde som är nödvändiga i ärendet. Enligt 1 § 2 mom. i rättshjälpslagen omfattar rättshjälpen juridisk rådgivning och behövliga åtgärder samt biträdande i domstol och hos andra myndigheter och befrielse från vissa kostnader i samband med behandlingen av ett ärende, så som föreskrivs i rättshjälpslagen. I förarbetena till lagen (RP 82/2001 rd) konstateras det att med behövliga åtgärder avses t.ex. upprättande av behövliga handlingar samt biträdande i avtals- och förlikningsförhandlingar. Enligt 5 § 1 mom. i rättshjälpslagen omfattar rättshjälpen i enskilda fall de åtgärder av rättsbiträdet som krävs med hänsyn till fallets art och betydelse, värdet på föremålet för tvisten och omständigheterna som en helhet. Enligt förarbetena till lagen ska åtgärderna i det enskilda fallet begränsas så att de omfattar enbart sådana åtgärder som är nödvändiga för att sköta ärendet. Som nödvändiga åtgärder kunde allmänt taget anses sådana åtgärder som en person som är kapabel att själv betala sin rättshjälp normalt skulle vidta i ett motsvarande ärende. Vilka åtgärder som är nödvändiga i en rättslig angelägenhet bestäms i respektive fall enligt särdragen i angelägenheten. Därför ska när åtgärderna och frågan om de är nödvändiga bedöms beaktas det aktuella fallets art och betydelse, värdet på det omtvistade objektet och omständigheterna som en helhet. I förarbetena konstateras det dessutom särskilt att vid bedömningen av nödvändigheten kan uppmärksamhet fästas vid sökandens personliga egenskaper och i vilken mån han eller hon själv kan vidta de åtgärder som ärendet kräver. Det är således möjligt att t.ex. begränsa åtgärderna till enbart behövlig rådgivning och upprättande av nödvändiga handlingar, om sökanden efter detta själv kan sköta sin sak hos myndigheten eller domstolen.
Enligt förslaget ska det vid bedömningen av de åtgärder som ingår i rättshjälpen i förvaltningsförfarandet för beviljande av internationellt skydd och i förvaltningsförfarandet för fastställande av ansvar enligt förordningen om asyl- och migrationshantering göras en bedömning av åtgärdens nödvändighet i stället för en bedömning av behovet. För närvarande bestämmer biträdet i varje enskilt fall vilka åtgärder som är nödvändiga i enlighet med sökandens individuella situation. I allmänhet träffar man sökanden, går igenom hans eller hennes individuella situation, asylgrunderna och vilka omständigheter som är väsentliga med tanke på asylärendet samt eventuella sårbarhetsfaktorer. Biträdet deltar i asylsamtalet om det finns behov av det. I alla samtal finns inte ett sådant behov. Efter samtalet kan sökanden bistås till exempel vid granskningen av samtalsprotokollet, vid inlämnandet av tilläggsutredningar och bevis till Migrationsverket på begäran och i övrigt enligt behov. I enlighet med vad som nu föreslås kräver ovannämnda åtgärder nödvändighetsprövning i stället för behovsprövning. Enligt den föreslagna bestämmelsen som förutsätter nödvändighet ska åtgärden vara sådan att sökandens rättsskydd äventyras utan den.
En enskild tidskrävande åtgärd som framhävs i förvaltningsförfarandet för beviljandet av internationellt skydd och förvaltningsförfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat enligt förordningen om asyl- och migrationshantering är biträdets deltagande i den personliga intervjun. Den föreslagna nödvändighetsbedömningen gäller också främst denna åtgärd, eftersom åtminstone det första mötet mellan sökanden och biträdet samt besvarandet av myndigheternas begäranden om utredning kan anses vara nödvändiga.
Vid bedömningen av om åtgärden är nödvändig ska ärendets art och betydelse samt omständigheterna som en helhet beaktas. I synnerhet omständigheterna kan påverkas av sökandens förmåga att förstå syftet med förfarandet och sitt eget ansvar för utredningen av ärendet samt förmåga att tillräckligt tydligt redogöra för grunderna för sin ansökan om internationellt skydd. Till exempel sökandens särskilt utsatta ställning, traumatisering, tortyrerfarenheter, analfabetism, funktionsnedsättning samt ålder är omständigheter som ska beaktas när sökandens förmåga att i tillräcklig grad redogöra för sina grunder bedöms när ansökan prövas. Ovannämnda omständigheter som ska beaktas hänför sig i synnerhet till bedömningen av om biträdets närvaro är nödvändig vid den personliga intervjun.
Både i förfarandet för att fastställa den ansvariga medlemsstaten och i förfarandet för beviljande av internationellt skydd har sökanden rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning. Enligt den föreslagna 95 a § i utlänningslagen ska Migrationsverket på begäran ge sökandena ovan nämnda kostnadsfria rättsliga rådgivning, som ger sökandena information om förfarandet för beviljande av internationellt skydd, om anvisningarna för tillämpningen av grunderna och förfarandena för att fastställa den ansvariga medlemsstaten och om sökandens rättigheter och skyldigheter i förfarandena. I dessa förfaranden är det således inte nödvändigt att inkludera allmän rådgivning om förfarandet i rättshjälpen. Med beaktande av Migrationsverkets omfattande utredningsskyldighet enligt artikel 34 i förordningen om asylförfaranden är det inte heller nödvändigt att i rättshjälpen inkludera omfattande utredning av omständigheter som påverkar ansökan, till exempel landinformation.
Utgångspunkten är att rättshjälp i skedet med förvaltningsförfarande ges av offentliga rättsbiträden Enligt 8 § 1 mom. i rättshjälpslagen lämnas rättshjälpen av ett offentligt rättsbiträde. I domstolsärenden kan till biträde dock också förordnas ett privat biträde som har gett sitt samtycke till uppdraget. Enligt momentet kan ett privat biträde förordnas i de situationer som avses i 14 § i lagen om Rättstjänstverket (1133/2023).
2 a kap. Det föreslås att det till lagen fogas ett nytt 2 a kap. med rubriken Screening vid de yttre gränserna och inom Finlands territorium. I kapitlet samlas de bestämmelser som behövs för genomförandet av screeningförordningen.
16 §. Screeningmyndigheter. Det föreslås att det till lagen i stället för den tidigare upphävda 16 § fogas en ny 16 §, där det i 1 mom. föreskrivs om screeningmyndigheter som avses i artikel 2.10 i screeningförordningen. Dessa är Gränsbevakningsväsendet, polisen, Tullen och skyddspolisen.
16 a §.Arbetsfördelning mellan screeningmyndigheterna. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 16 a §, med bestämmelser om arbetsfördelningen mellan screeningmyndigheterna. I 1 mom. föreskrivs det att Gränsbevakningsväsendet utför screening enligt artikel 5 i screeningförordningen. I paragrafen föreskrivs att Tullen utför screening enligt artikel 5 när den genomför in- och utresekontroller med stöd av 31 § i tullagen. Grunden är Gränsbevakningsväsendets och Tullens uppgifter som gränskontrollmyndigheter och de uppgifter i anslutning till de yttre gränserna som föreskrivits för dem. I praktiken ansvarar Gränsbevakningsväsendet i första hand för screeningen vid gränsövergångsställena och för screeningen av personer som passerat terränggränsen. Tullen svarar dock för screeningen av personer när den ansvarar för gränskontrollerna vid ett gränsövergångsställe. För närvarande ansvarar Tullen för in- och utresekontrollerna av fiske- och lastfartyg i vissa hamnar.
Screening enligt artikel 5 i screeningförordningen innebär screening av tredjelandsmedborgare som ansöker om internationellt skydd vid den yttre gränsen. Därtill innebär det screening av tredjelandsmedborgare som inte uppfyller inresevillkoren och som omhändertagits i samband med irreguljär passage av den yttre gränsen eller som har landsatts efter en sök- och räddningsinsats, oavsett om de ansöker om internationellt skydd eller inte.
I 2 mom. föreskrivs att polisen utför screening enligt artikel 7 och screening enligt artikel 5 i screeningförordningen när den genomför in- och utresekontroller med stöd av 2 kap. 21 § i polislagen. Enligt förslaget ska polisen således i första hand svara för screeningen i inlandet. I praktiken sker polisens screening enligt artikel 5 vid de gränsövergångsställen där polisen utför in- och utresekontroller. I en situation med nuvarande ansvar för gränskontroll innebär detta screening av personer som påträffas i trafiken över de yttre gränserna på flygplatser i inlandet.
Screening enligt artikel 7 i screeningförordningen innebär screening av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium, om de olagligen passerat den yttre gränsen och inte redan har screenats i en medlemsstat, oavsett om de ansöker om internationellt skydd eller inte.
I 3 mom. föreskrivs att polisen ger screeningmyndigheterna i en annan medlemsstat i Europeiska unionen ett yttrande enligt artikel 7 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/816 om inrättande av ett centraliserat system för identifiering av medlemsstater som innehar uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmedborgare och statslösa personer (Ecris-TCN) för att komplettera det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister och om ändring av förordning (EU) 2018/1726. Enligt artikel 7 c är det fråga om ett yttrande där det bedöms om en persons närvaro på en medlemsstats territorium kan utgöra ett hot mot den inre säkerheten. Yttrandet ska ges inom två dagar om screeningen sker i inlandet eller inom tre dagar om screeningen sker vid den yttre gränsen.
I 4 mom. föreskrivs om arbetsfördelningen mellan screeningmyndigheterna i situationer där kontroller vid de inre gränserna tillfälligt har återinförts. I en sådan situation fördelas ansvaret för screening av personer som anländer via de inre gränserna enligt ansvaren för in- och utresekontroll. I detta fall är det i regel huvudsakligen Gränsbevakningsväsendet som ansvarar för gränskontrollen vid de inre gränserna. Polisen och Tullen deltar vanligtvis i gränskontrollen vid de inre gränserna vid de gränsövergångsställen där de även annars är verksamma och i övrigt enligt särskild överenskommelse.
Enligt 5 mom. deltar skyddspolisen i utförandet av säkerhetskontroller enligt artikel 15.2 i screeningförordningen och kan delta i identifieringen av personer enligt artikel 14 i den förordningen. Enligt förslaget har Skyddspolisen rätt att vidta också andra åtgärder som är nödvändiga för utförande av säkerhetskontroller. Skyddspolisen kan i samband med screeningförfarandet t.ex. intervjua de personer som genomgår screening eller delta i en intervju som någon annan myndighet ordnar för den person som genomgår screening. Enligt förslaget genomför skyddspolisen inte andra uppgifter som ingår i screeningen och skyddspolisen har inte sådant organiseringsansvar som avses i 16 f §.
Enligt 6 mom. ansvarar Gränsbevakningsväsendet och Tullen för screeningen inom landskapet Åland. Screeningförfarandet omfattas i enlighet med 27 § 2 och 26 punkten i självstyrelselagen för Åland av rikets lagstiftningsbehörighet. Paragrafen innehåller en informativ hänvisning till att Gränsbevakningsväsendet och Tullen i sina uppgifter i anslutning till screeningförfarandet kan samarbeta med Ålands polismyndighet. Bestämmelser om sådant samarbete finns bland annat i självstyrelselagen för Åland, landskapslagarna och överenskommelseförordningar som gäller Åland.
Enligt 7 mom. kan Gränsbevakningsväsendet, polisen och Tullen komma överens om tillfälliga och kortvariga undantag från screeningansvaret. Behov av att avvika från indelningen enligt 1 mom. kan uppstå t.ex. vid störningar i samhället, såsom vid omfattande invandring eller instrumentaliserad inresa. På basis av 7 mom. kan uppgifter inte genom avtal överföras permanent till en annan myndighet och undantagets varaktighet ska vara begränsad.
16 b §. Befogenheter vid screening hos tjänstemän som är screeningmyndigheter. Enligt förslaget fogas en ny 16 b § till lagen. Befogenheterna för en tjänsteman som är screeningmyndighet ska i tillämpliga delar motsvara de befogenheter för in- och utresekontroll som anges i 28 § i gränsbevakningslagen och som är nödvändiga för att utföra de uppgifter som ingår i screeningförfarandet. Det är således fråga om befogenheter enligt den gällande lagstiftningen som ska införlivas i den nya administrativa processen. Enligt förslaget delas befogenheterna in i 1 och 2 mom. så att 1 mom. innehåller snäva befogenheter som inte inbegriper användning av tvångsmedel. Alla screeningmyndigheter ska ha befogenheter enligt 1 mom. Bestämmelserna begränsar inte screeningmyndigheternas befogenheter att utföra andra föreskrivna uppgifter.
I 1 mom. föreskrivs det om befogenheterna för en tjänsteman som är screeningmyndighet. I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det om rätten att genomföra sådan identifiering av den som genomgår screening som avses i artikel 14 i screeningförordningen. Identifiering eller verifiering av identiteten enligt artikel 14 i screeningförordningen kan göras med stöd av screeningförordningen, om den inte har gjorts med stöd av kodexen om Schengengränserna.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om rätten att genomföra sådan säkerhetskontroll genom sökningar i databaser som avses i artikel 15.2 i screeningförordningen. Säkerhetskontroll enligt artikel 15.2 i screeningförordningen utförs med stöd av screeningförordningen, om den inte har utförts som en del av de kontroller som avses i artikel 8.3 i kodexen om Schengengränserna. Det är endast fråga om sökningar i databaser, såsom sökningar i SIS-systemet, Ecris-TCN-systemet eller ETIAS-bevakningslistan. Det är således inte fråga om ett tvångsmedel som riktar sig mot en person enligt den nationella lagstiftningen. Vid sökningarna ska arrangemangen enligt artikel 16 i screeningförordningen iakttas. I artikeln fastställs under vilka förutsättningar uppgifter som motsvarar träffar från olika informationssystem får behandlas vid säkerhetskontroll. Till exempel enligt artikel 16.4 får uppgifter som är flaggade i Ecris-TCN-systemet endast användas för den säkerhetskontroll som avses i artikel 15 och för sökning i nationella kriminalregister enligt artikel 7 c i förordning (EU) 2019/816.
I 1 mom. 3 punkten föreskrivs det om rätten att registrera uppgifter som erhållits i samband med screeningförfarandet med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen. Enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen tillämpas lagen för behandling av, beslut om och övervakning av utlänningars inresa och utresa samt vistelse. Enligt 3 § i den lagen får polisen, skyddspolisen och Gränsbevakningsväsendet behandla de uppgifter som de registrerat för ändamål som anges i 1 § 1 mom. 1 punkten. Med stöd av de ändringar som görs i lagen kan även Tullen behandla de uppgifter som den registrerat för dessa ändamål. Enligt 3 § 2 mom. är varje myndighet personuppgiftsansvarig i fråga om de uppgifter som den registrerat i UMA-systemet. Screeningmyndigheterna sparar de blanketter som de fyllt i och är personuppgiftsansvariga i fråga om uppgifterna i dem. Enligt 8 § i lagen är behandling av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter tillåten endast om behandlingen är nödvändig med tanke på ändamålet med uppgiftsbehandlingen. Lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen möjliggör också informationsutbyte mellan de personuppgiftsansvariga i systemet, varvid screeningmyndigheterna kan lämna ut uppgifter i de screeningblanketter som de har sparat också till Migrationsverket. För att säkerställa ett smidigt informationsutbyte vid screening föreslås det också att lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen kompletteras. Nuläget i fråga om lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen beskrivs närmare i avsnitt 3.9.9.
I 2 mom. föreskrivs om befogenheter som endast kan utövas av tjänstemän vid Gränsbevakningsväsendet, polisen eller Tullen som utför screeninguppgifter. I bestämmelsen preciseras det att utövandet av befogenheterna i likhet med in- och utresekontrollen inte förutsätter brottsmisstanke. I 2 mom. 1 punkten föreskrivs det om rätten att förhindra att den person som ska screenas avlägsnar sig från screeningförfarandet. I artiklarna 6 och 7 i screeningförordningen föreskrivs det om medlemsstaternas skyldighet att nationellt utfärda bestämmelser för att säkerställa att de personer som ska genomgå screening hålls tillgängliga för myndigheterna. Enligt artikel 9.1 i screeningförordningen är den person som ska genomgå screening skyldig att hållas tillgänglig för screeningmyndigheterna under pågående screening.
I 2 mom. 2 punkten föreskrivs det om rätten att tillfälligt omhänderta handlingar, föremål och fordon samt inspektera och genomsöka dem. Genom bestämmelsen genomförs verifieringen av identiteten enligt artikel 14.1 a och b i screeningförordningen. Enligt artikel 9 i screeningförordningen är den person som genomgår screening skyldig att lämna handlingar som hänför sig till hans eller hennes identitet till screeningmyndigheterna.
I 2 mom. 3 punkten föreskrivs det om rätten att företa kroppsvisitation för att söka efter föremål, egendom, handlingar, information eller omständigheter med iakttagande av bestämmelserna i 8 kap. 30 § 1 punkten och 33 § i tvångsmedelslagen samt i enlighet med 28 a § i gränsbevakningslagen, 2 kap. 21 § i polislagen och 31 § i tullagen. I 28 a § i gränsbevakningslagen föreskrivs det om beslut om kroppsvisitation och om protokollet som upprättas över kroppsvisitationen. I 2 kap. 21 § i polislagen och 31 § i tullagen föreskrivs det om rätten att utföra kroppsvisitation vid gränskontroll och i dessa paragrafer hänvisas det ytterligare till att kroppsvisitation ska utföras i enlighet med 28 a § i gränsbevakningslagen. Genom bestämmelsen möjliggörs erhållande av biometriska uppgifter enligt artikel 14.1 c och säkerhetskontroll av personer och föremål som de besitter enligt artikel 15.1 i screeningförordningen.
I 3 mom. föreskrivs det enligt förslaget om beslut om användning av tvångsmedel enligt 2 mom. 1 och 2 punkten. Nivån för beslut grundar sig på bestämmelserna i den gällande lagstiftningen. Enligt förslaget fattas beslutet av den gränsbevakningsman som tjänstgör som chef för gränsövergångsstället eller en gränsbevakningsman med minst löjtnants grad, en polisman som hör till befälet eller en tullman som tjänstgör som chef för tullkontoret eller en till uppgiften förordnad tullman som tjänstgör som chef för tullbrottsbekämpningen eller tullövervakningen. I paragrafen föreskrivs det också att i brådskande fall förhindras det att en person avlägsnar sig och genomförs omhändertagandet av den polisman, gränsbevakningsman eller tullman som utför screeninguppdraget och denne ska utan dröjsmål föra ärendet till ovan nämnda tjänsteman för avgörande.
16 c §.Rådgivning vid screeningförfarande. Det föreslås att en ny 16 c § fogas till lagen. Enligt förslaget föreskrivs för screeningmyndigheterna en skyldighet att i början av screeningen informera de personer som genomgår screening om uppgifter enligt artikel 11 i screeningförordningen. Den som genomgår screening ska i början av screeningen informeras om sina rättigheter och skyldigheter i screeningförfarandet. Informationen ges till den som genomgår screening på ett språk som det finns grundad anledning att anta att personen förstår. Med detta kan avses både personens modersmål och något annat språk som personen kan antas förstå. I praktiken ska rådgivning ges av den myndighet som ansvarar för personens screeningförfarande. Därtill föreskrivs det att personen genom sin underskrift ska bekräfta att han eller hon har fått uppgifterna. Om personen vägrar bekräfta att han eller hon har fått uppgifterna, görs en anteckning om detta i personens uppgifter.
16 d §. Närvaro på screeningplatsen och screeninginkvarteringsstället i fråga om den som genomgår screening. Det föreslås att en ny 16 d § fogas till lagen. Enligt artikel 9 i screeningförordningen är tredjelandsmedborgare som genomgår screening skyldiga att hållas tillgängliga under pågående screening. Enligt artikel 6 i screeningförordningen får personer som genomgår screening vid den yttre gränsen inte ges tillstånd att resa in på en medlemsstats territorium. Således ska en person som genomgår screening vid den yttre gränsen inte släppas in i landet i juridisk bemärkelse. Paragrafen grundar sig på artikel 6 i screeningförordningen, som förpliktar medlemsstaterna att i sin nationella rätt fastställa bestämmelser för att säkerställa att personer som genomgår screening vid den yttre gränsen hålls tillgängliga för de myndigheter som ansvarar för att genomföra screeningen på de platser som avses i artikel 8 under den tid som screeningen pågår, i syfte att förebygga varje risk för avvikande, potentiella hot mot den inre säkerheten som ett sådant avvikande kan medföra eller potentiella hot mot folkhälsan som ett sådant avvikande kan medföra. I fråga om personer som genomgår screening i inlandet grundar sig paragrafen på artikel 7, som förpliktar medlemsstaterna att i sin nationella rätt fastställa bestämmelser för att säkerställa att dessa tredjelandsmedborgare hålls tillgängliga för de myndigheter som ansvarar för att genomföra screeningen under den tid som screeningen pågår, i syfte att förebygga varje risk för avvikande och potentiella hot mot den inre säkerheten som ett sådant avvikande kan medföra.
I 1 mom. föreslås en informativ hänvisning till artikel 8.3 och 8.4 i screeningförordningen som gäller screeningförfarandets längd. Screening vid den yttre gränsen som avses i artikel 5 ska slutföras inom sju dagar och screening inom finskt territorium som avses i artikel 7 ska slutföras inom tre dagar. När det gäller screeningförfarandets längd är det också värt att notera att i enlighet med artikel 27.7 i förordningen om asylförfaranden registreras ansökningar om internationellt skydd i fråga om tredjelandsmedborgare som genomgår screening med stöd av artikel 5.1 i screeningförordningen först efter det att screeningen har avslutats. Detta gäller således personer som gripits i samband med olovlig passage av den yttre gränsen eller personer som kommit till landet till följd av en sök- och räddningsinsats. I fråga om andra personer som ska genomgå screening gäller för registrering av en ansökan om internationellt skydd den tidsfrist för registrering på högst fem dagar som anges i artikel 27.1. Screeningmyndigheterna ska se till att de personer som genomgår screeningen har möjlighet till vila och vistelse utomhus när screeningen inte kan genomföras till exempel inom en tid som motsvarar den normala gränskontrollen. Detta framhävs när screeningförfarandets längd närmar sig dess maximitid. Bestämmelser om uppehälle under screeningförfarandet för dem som genomgår screening finns nedan.
I artikel 18 i screeningförordningen föreskrivs om slutförande av screeningen. Screeningen slutförs när den har genomgåtts, dock senast vid utgången av de tidsfrister som anges i artikel 8 (3 eller 7 dygn). Även om alla kontroller inte har slutförts inom dessa tidsfrister måste screeningen avslutas och personen hänvisas till det tillbörliga förfarandet.
Enligt förslaget föreskrivs det i 2 mom. att den som genomgår screening under den tid screeningförfarandet pågår är skyldig att vistas på den screeningplats och det screeninginkvarteringsställe som screeningmyndigheten anvisat honom eller henne. Det är inte fråga om en säkringsåtgärd som avses i 117 a §, 118 § och 120 a § i utlänningslagen och som är förenad med individuell prövning. Enligt förslaget kan det säkerställas med hinder, såsom stängsel och låsta portar, att de som genomgår screening stannar på screeninginkvarteringsstället. Begränsningen av rörelsefriheten för en person som genomgår screening är en skyldighet av samma slag som begränsningen av rörelsefriheten enligt 104 b §. På grund av screeningens korta varaktighet avviker den från begränsningen av rörelsefriheten enligt 104 b §. Den som genomgår screening ska tydligt informeras om gränserna för screeninginkvarteringsställets område. Kommunikationen hos den som genomgår screening begränsas inte, utan personen kan fritt vara i kontakt exempelvis med aktörer som tillhandahåller rättsligt bistånd. Den som genomgår screening kan bli föremål för säkringsåtgärder enligt utlänningslagen, om personen bryter mot eller försöker bryta mot sin skyldighet att vistas på det screeninginkvarteringsställe som anvisats honom eller henne. Den som genomgår screening ska informeras om gränserna för screeninginkvarteringsställets område och om följderna av att avlägsna sig från området på sitt modersmål eller på ett språk som det finns grundad anledning att anta att personen förstår.
Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att säkerställa att de som genomgår screening inte på nytt rör sig från det screeninginkvarteringsställe som anvisats dem till finskt territorium eller vidare till andra EU-medlemsstater. Därför ska det på screeninginkvarteringsstället finnas faktiska och effektiva förutsättningar för att de som genomgår screening inte ska avlägsna sig utan myndigheternas tillsyn. Rättigheterna för den som genomgår screening får inte begränsas mer än nödvändigt, men dock så att screeningförfarandets syfte att förebygga risken för flykt verkställs.
I 3 mom. föreskrivs det att screeningmyndigheten kan övervaka området med hjälp av teknisk övervakning. Med teknisk övervakning avses observation eller avlyssning med hjälp av en teknisk anordning samt automatisk upptagning av ljud eller bild. Enligt förslaget kan screeningmyndigheten använda teknisk övervakning för att säkerställa ordningen och begränsningen av rörelsefriheten på screeninginkvarteringsstället. Användningen av teknisk övervakning begränsas så att teknisk övervakning inte får utföras i inkvarterings-, sanitets- eller omklädningslokaler. Det är således fråga om t.ex. övervakning av screeninginkvarteringsställets gårdsområde och ytterdörrar. Liksom i fråga om begränsningen av rörelsefriheten ska också den som övervakas underrättas om den tekniska övervakningen. Enligt förslaget ska den som övervakas underrättas om den tekniska övervakningen med lämplig skyltning. Utöver detta kan den som genomgår screening informeras om övervakningen samtidigt som han eller hon informeras om gränserna för screeninginkvarteringsställets område.
I 4 mom. föreskrivs det att på behandlingen av upptagningar från teknisk övervakning tillämpas vad som särskilt föreskrivs om behandlingen av personuppgifter hos respektive screeningmyndighet som utför teknisk övervakning. Screeningmyndigheten är personuppgiftsansvarig för de personuppgifter som behandlas vid teknisk övervakning. Bestämmelser om behandling av personuppgifter som fåtts vid teknisk övervakning finns i 15 a § i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag och i 14 § i Tullens personuppgiftslag. I dessa bestämmelser görs de preciseringar som behövs på det sätt som beskrivs nedan. Enligt 11 § i polisens personuppgiftslag får polisen behandla personuppgifter för sådana övervakningsuppgifter som polisen ska utföra enligt särskilda bestämmelser i lag.
Behandlingen grundar sig på artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen, enligt vilken behandlingen av personuppgifter är tillåten för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. På behandlingen av personuppgifter som erhållits genom screeningmyndigheternas tekniska övervakning tillämpas andra bestämmelser i screeningmyndigheternas personuppgiftslagar som gäller t.ex. behandling av personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet, radering av personuppgifter och den registrerades rättigheter.
I 5 mom. föreskrivs det att den som genomgår screening inte har rätt att avlägsna sig från det screeninginkvarteringsställe som anvisats honom eller henne, utom för att få brådskande hälso- och sjukvård. Enligt screeningförordningen får personer som passerat den yttre gränsen och som ska genomgå screening inte beviljas tillstånd att resa in på medlemsstatens territorium. Dessa personer som ska genomgå screening med stöd av artikel 5 i screeningförordningen uppfyller inte inresevillkoren enligt kodexen om Schengengränserna. Även om personer som ska genomgå screening med stöd av artikel 7 i screeningförordningen redan vistas i Finland förpliktar artikel 7 medlemsstaterna att fastställa bestämmelser för att säkerställa att personerna som ska genomgås screening hålls tillgängliga för de myndigheter som ansvarar för att genomföra screeningen under den tid som screeningen pågår. Syftet med screeningen är att identifiera personer som eventuellt utgör ett hot mot den nationella säkerheten. Såsom konstateras ovan omfattar screeningförfarandet bland annat sådan säkerhetskontroll som avses i artiklarna 15 och 16 i screeningförordningen. Vid denna kontroll görs till exempel sökningar i informationssystem för att utreda om den person som ska genomgå screening ger träffar i Interpols och Europols uppgifter eller i Ecris-TCN-systemet, som innehåller uppgifter om tredjelandsmedborgare som har dömts för brott i någon EU-medlemsstat. Efter att systemet för resetillstånd Etias har införts kontrolleras också Etias bevakningslista. Enligt artikel 34 i Etias-förordningen (2018/1240) består Etias bevakningslista av uppgifter om personer som misstänks ha begått eller deltagit i ett terroristbrott eller annat grovt brott eller personer för vilka det utifrån en allmän personbedömning finns faktiska indikationer på eller rimliga skäl att anta att de kommer att begå ett terroristbrott eller annat grovt brott.
Jämfört med gränsförfarandet är screeningförfarandet tidsmässigt betydligt kortare, 3–7 dagar jämfört med gränsförfarandet som för närvarande varar fyra veckor och i och med pakten förlängs till 12 veckor. Begränsningen av rörelsefriheten för den som ska genomgå screening har således jämfört med gränsförfarandet inte lika betydande konsekvenser för förverkligandet av personens privat- och familjeliv. Under 2025 söktes i gränsförfarandet inte ett enda tillstånd att avlägsna sig enligt 104 b §. Den som genomgår screening har inget behov av att avlägsna sig från screeninginkvarteringsstället där det erbjuds måltider och inkvartering. Också andra nödvändiga förnödenheter, såsom hygienartiklar, ska tillhandahållas den som genomgår screening. På grund av dess korta varaktighet är det inte aktuellt att i screeningförfarandet göra det möjligt för minderåriga att avlägsna sig för skolgång.
I det föreslagna 5 mom. finns ett undantag från skyldigheten att vistas på screeninginkvarteringsställets område för att få brådskande hälso- och sjukvård. Med brådskande hälso- och sjukvård avses således vård enligt 50 § i hälso- och sjukvårdslagen, till exempel sjukvård i jourform som inte kan ges på screeninginkvarteringsstället. I detta fall kontaktar myndigheterna den lokala aktör som ger jourvård för att få handledning. Personer som ska genomgå screening och som har ansökt om internationellt skydd har som en del av mottagningstjänsterna rätt till hälso- och sjukvårdstjänster som ordnas vid förläggningen. Det kan således också vara fråga om en situation där den som ska genomgå screening inte kan få den hälsovård eller de undersökningar som han eller hon behöver. Det fattas inte något beslut om rätten för den som ska genomgå screening att avlägsna sig för att få brådskande hälso- och sjukvård, utan det är fråga om en rättighet för den som ska genomgå screening. Detta jämställs med rätten enligt 104 b § 3 mom. att i samband med gränsförfarande avlägsna sig från förläggningens område för att få tillgång till mottagningstjänster, närmare bestämt för att få sjukvård som ordnas utanför förläggningen (RP 30/2024, s. 65). Screeningmyndigheten ordnar transport till den hälso- och sjukvård som ges utanför screeninginkvarteringsstället.
16 e §. Tillfällig företrädare för minderåriga. Det föreslås att en ny 16 e § fogas till lagen. I artikel 13 i screeningförordningen föreskrivs det om utseende av en företrädare för en minderårig person som genomgår screening. Enligt artikel 13.3 ska medlemsstaterna så snart som möjligt vidta åtgärder för att säkerställa att ensamkommande barn åtföljs och bistås under screeningen på ett barnvänligt och åldersanpassat sätt och på ett språk som barnet förstår, av en företrädare eller, om någon företrädare inte har utsetts, av en person som är utbildad för att värna om barnets bästa och allmänna välbefinnande. Den personen ska vara den person som utsetts att tjänstgöra tillfälligt som företrädare enligt mottagandedirektivet, om en sådan person har utsetts enligt det direktivet.
Enligt det förslag till 39 § 4 mom. i mottagningslagen som ingår i denna regeringsproposition förordnar förläggningens föreståndare utan dröjsmål en arbetstagare som hör till förläggningens personal till uppdraget som sådan tillfällig företrädare som avses i artikel 23.2 a i förordningen om asylförfaranden. Med en arbetstagare som hör till förläggningens personal avses en socialarbetare eller en arbetstagare som ansvarar för barnets vård- och fostringsuppgifter. Det föreslås en informativ hänvisning till bestämmelsen i mottagningslagen.
Mottagningslagens bestämmelse om tillfälliga företrädare tillämpas på minderåriga utan vårdnadshavare som genomgår screening och som ansöker om internationellt skydd. På minderåriga som genomgår screening utan vårdnadshavare och som inte ansöker om internationellt skydd tillämpas barnskyddslagen (417/2007). Screeningmyndigheten ska underrätta välfärdsområdets barnskyddsmyndighet om den minderårigas situation antingen till jouren under tjänstetid eller utanför tjänstetid till social- och krisjouren där barnets behov av barnskydd bedöms. Om ett minderårigt barn befinner sig i Finland utan en vuxen som ombesörjer barnet, skydd eller mat, och barnet inte ansöker om internationellt skydd eller tillfälligt skydd, hör behörigheten till barnskyddsmyndigheten, som fortsätter att utreda helhetssituationen och tryggar barnets grundläggande behov.
16 f §.Uppehälle för den som genomgår screening. Enligt förslaget ska en ny 16 f § fogas till lagen. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur uppehället för den som genomgår screening ska ordnas nationellt. Paragrafen baserar sig på kravet i artikel 8.8 i screeningförordningen på att den som genomgår screening får en levnadsstandard som garanterar tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Bestämmelser om ordnandet av de tjänster som erbjuds personer som genomgår screening under screeningförfarandet ska utfärdas genom lag.
I 1 mom. föreskrivs det att screeningmyndigheten svarar för uppehället för personer som vistas på en screeningplats eller på ett av screeningmyndigheten inrättat screeninginkvarteringsställe. I paragrafen föreskrivs det vidare att Migrationsverket svarar för ordnandet av inkvartering och måltider för personer som genomgår screening om en förläggning har anvisats som screeninginkvarteringsställe för den som genomgår screening. I momentet föreskrivs dessutom att screeningmyndigheten ansvarar för transporten av personer som genomgår screening från screeningplatsen till screeninginkvarteringsstället. Genom bestämmelsen preciseras ansvarsfördelningen mellan screeningmyndigheterna och Migrationsverket i fråga om uppehället för den som genomgår screening.
I 2 mom. föreskrivs att avvikelse från ansvaren enligt 1 mom. kan göras vid centraliserad screening eller i övrigt tillfälligt genom överenskommelse mellan screeningmyndigheten och Migrationsverket. Bestämmelsen möjliggör också till exempel att en person som genomgår screening och som inte har ansökt om internationellt skydd inte behöver transporteras till en förläggning om screeningförfarandet kan slutföras snabbt och avlägsnandet av personen ur landet inleds, utan personen kan inkvarteras i nödinkvartering som ordnas av screeningmyndigheten. Detta gör det möjligt att effektivt rikta myndigheternas resurser till de centrala uppgifterna i screeningförfarandet i stället för till transporter som kräver tid och personal. I de avvikelser som avses i 2 mom. ska de särskilda behoven hos personer som eventuellt är i en sårbar ställning beaktas.
16 g §.Preliminär hälsokontroll av den som genomgår screening. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 16 g § med bestämmelser om organiseringsansvaret för den preliminära hälsokontroll som avses i artikel 12.1 i screeningförordningen. Den preliminära hälsokontrollen enligt screeningförordningen är tvingande lagstiftning. Den preliminära hälsokontrollen är en väsentlig del av de kontroller som utförs under screeningförfarandet och den ska utföras inom tidsfristerna för screening. Den preliminära hälsokontrollen stöder uppnåendet av målen för screeningförfarandet samt hänvisandet av den som genomgår screening till ett ändamålsenligt förfarande. Enligt artikel 12.1 i screeningförordningen ska tredjelandsmedborgare som genomgår screening enligt artiklarna 5 och 7 genomgå en preliminär hälsokontroll som ska utföras av kvalificerad medicinsk personal i syfte att fastställa eventuella behov av hälsovård eller isolering av folkhälsoskäl. Enligt ordalydelsen gäller den preliminära hälsokontrollen således alla som genomgår screening oberoende av om personen har sökt internationellt skydd eller inte. Kvalificerad medicinsk personal får besluta, på grundval av de medicinska omständigheterna kring varje enskild tredjelandsmedborgares allmänna tillstånd, att det inte behövs någon ytterligare hälsokontroll under screeningen. I enlighet med ordalydelsen i förordningen är hälsokontrollen till sin karaktär preliminär, och detta framgår även av kommissionens uttalande av den 2 maj 2024 som anger att det är fråga om en ”a prima facie individual assessment”-bedömning. Begreppet hälsokontroll som används i screeningförordningen förekommer inte t.ex. i förordningen om asylförfaranden och mottagandedirektivet, där uttrycken medicinsk undersökning eller bedömning av särskilda mottagandebehov används. Definitionen av kvalificerad medicinsk personal har preciserats i skäl 36 i ingressen till screeningförordningen och begreppet omfattar således också andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården än läkare. Den preliminära hälsokontrollen utförs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i 2 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994).
I artikel 12 i screeningförordningen konstateras det vidare att personer som genomgår screening ska ha tillgång till akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar. Nationella bestämmelser om förutsättningarna för att få hälso- och sjukvård finns i hälso- och sjukvårdslagen. Bestämmelser om välfärdsområdets skyldighet att ordna hälso- och sjukvårdstjänster för personer som vistas olagligt i landet finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Den som söker internationellt skydd har rätt till hälso- och sjukvårdstjänster enligt 26 § i mottagningslagen från den tidpunkt då ansökan görs. Screeningmyndigheten ansvarar på screeningplatsen för att den som genomgår screening hänvisas till sådan brådskande vård som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen. Screeningmyndigheten ska anmäla misstänkta fall av smittsamma sjukdomar till välfärdsområdets smittskyddsläkare enligt de anvisningar som getts. Detta motsvarar till exempel nuvarande praxis vid gränskontroll och medför inga ändringsbehov.
I 1 mom. föreskrivs att Migrationsverket svarar för att ordna preliminära hälsokontroller enligt artikel 12.1 i screeningförordningen. Den preliminära hälsokontrollen av en person som söker internationellt skydd ska genomföras som en del av mottagningstjänsterna enligt mottagningslagen. I regel ska den preliminära hälsokontrollen genomföras redan på screeningplatsen, för att screeningförfarandet ska kunna hållas så kort som möjligt och den som genomgår screening snabbt ska kunna hänvisas till nästa tillbörliga förfarande. Avsikten är dock inte att preliminära hälsokontroller ska ordnas dygnet runt, utan under tjänstetid. Utgångspunkten är att den preliminära hälsokontrollen genomförs med en hälsoenkät och vid behov i övrigt via distanskontakt till hälso- och sjukvårdspersonal, till exempel per telefon eller via videolänk, utifrån anvisningar som utarbetats av Migrationsverket och Institutet för hälsa och välfärd. Vid screeningplatsen ska screeningmyndigheten låta den som genomgår screening fylla i en hälsoenkät som Migrationsverket utarbetat i samarbete med Institutet för hälsa och välfärd för att kartlägga personens eventuella behov av hälso- och sjukvård. Ifyllandet av hälsoenkäten inleder den preliminära hälsokontrollen i screeningen. I fråga om personer som söker internationellt skydd fortsätter hälsokontrollen vid förläggningen som en del av mottagandetjänsterna. Sökanden genomgår en hälsokontroll vid förläggningen inom 30 dagar efter att ansökan gjordes. Hälsoenkäten ger förläggningen förhandsinformation om hälsotillståndet hos den som söker internationellt skydd och kan hjälpa till att identifiera de personer som vid förläggningen så snart som möjligt ska hänvisas till en hälso- eller sjukskötares mottagning för en egentlig hälsokontroll.
Det finns inga uttryckliga bestämmelser om hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahålls på distans, men det finns särskilda bestämmelser om hälso- och sjukvårdstjänster som genomförs med olika frågeformulär för vissa ändamål, till exempel i 70 a § i hälso- och sjukvårdslagen. I fråga om personer som inte har ansökt om internationellt skydd kan en preliminär hälsokontroll göras på distans för att konstatera ett eventuellt behov av hälso- och sjukvård innan screeningen avslutas och avlägsnandet ur landet inleds. I sista hand bestäms sättet på vilket den preliminära hälsokontrollen genomförs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården med iakttagande av god vårdpraxis.
I 2 mom. bestäms om fördelningen av ersättningsansvaret. I 2 mom. föreskrivs det enligt förslaget att med avvikelse från vad som i 1 mom. föreskrivs om organiseringsansvaret bestäms ersättningen för preliminära hälsokontroller som Migrationsverket ordnar för andra än personer som genomgår screening och söker internationellt skydd utifrån ett avtal mellan screeningmyndigheten och Migrationsverket. Migrationsverket svarar således för ordnandet av hälso- och sjukvårdstjänster, antingen som egen tjänsteproduktion eller genom att skaffa den av ett välfärdsområde eller en privat tjänsteproducent. Screeningmyndigheten svarar för kostnaderna för de preliminära hälsokontrollerna för andra än personer som genomgår screening och söker internationellt skydd, om inte något annat avtalas med stöd av det föreslagna 3 mom.
I 3 mom. föreskrivs om en möjlighet att avvika från ansvaren enligt 1 och 2 mom. vid centraliserad screening eller i övrigt tillfälligt genom överenskommelse mellan screeningmyndigheten och Migrationsverket. Undantaget är liknande som i 16 f §.
I artikel 12.3–12.5 i screeningförordningen föreskrivs det vidare om preliminär sårbarhetskontroll. Syftet med den preliminära sårbarhetskontrollen är att identifiera om en tredjelandsmedborgare kan vara en statslös person, sårbar eller ett offer för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling, eller har särskilda behov i den mening som avses i direktiv 2008/115/EG, artikel 25 i direktiv (EU) 2024/1346 och artikel 20 i förordning (EU) 2024/1348. Den preliminära sårbarhetskontrollen kan verkställas direkt utan nationell reglering. I enlighet med förordningen utförs den preliminära sårbarhetskontrollen av specialiserad personal vid screeningmyndigheterna som utbildats för ändamålet. Den föreslås inte vara en del av den preliminära hälsokontrollen, eftersom det inte krävs att kvalificerad vårdpersonal deltar i den preliminära sårbarhetskontrollen. Den preliminära sårbarhetskontrollen utförs således av den screeningmyndighet som ansvarar för personen i fråga i enlighet med 16 a §. Vidare innebär begränsningen i 16 a § 5 mom., som gäller skyddspolisens uppgifter, att skyddspolisen inte utför preliminära sårbarhetskontroller.
Screeningmyndigheternas uppgifter har sedan tidigare redan omfattat identifiering av sårbarhet. Till exempel i fråga om gränskontroller förpliktar artikel 16 i kodexen om Schengengränserna medlemsstaterna att se till att utbildningskraven för gränskontrolltjänstemän omfattar särskild utbildning för att upptäcka och hantera situationer som rör utsatta personer, exempelvis underåriga utan medföljande vuxen och offer för människohandel. Screeningmyndigheternas utbildning ges som en del av myndigheternas grundutbildning och fortbildning. Med den preliminära sårbarhetskontrollen strävar man således efter att identifiera exempelvis personer med funktionsnedsättning, gravida kvinnor, offer för människohandel, minderåriga utan vårdnadshavare samt offer för tortyr, våldtäkt eller annat allvarligt psykiskt, fysiskt, sexuellt eller könsrelaterat våld. Eftersom det inom tidsfristerna för screeningförfarandet inte är möjligt att på ett heltäckande sätt identifiera alla sårbarheter hos en person, är strävan på grund av granskningens preliminära karaktär att identifiera tecken på att det finns sårbarheter. Identifieringen och utredningen av sårbarheter fortsätter efter screeningförfarandet i det följande förfarandet. Om sårbarheter upptäcks ska uppgift om dem antecknas på screeningblanketten.
16 h §.Anmälan om felaktiga uppgifter på screeningblanketten. Det föreslås att en ny 16 h § fogas till lagen. Enligt artikel 17.3 i screeningförordningen ska informationen i screeningformuläret registreras på ett sådant sätt att den kan bli föremål för administrativ och rättslig prövning under efterföljande asyl- eller återvändandeförfaranden. Avsikten är att screeningformuläret lagras i UMA-informationssystemet.
Efter att screeningen har avslutats lämnas screeningformuläret till de myndigheter som avses i artikel 18.1, 18.2, 18.3 och 18.4 i screeningförordningen, dvs. till de myndigheter som ansvarar för återsändandet eller registreringen av ansökan om internationellt skydd. Innan formuläret skickas vidare ska den som genomgår screening ha möjlighet att meddela att uppgifterna i formuläret inte är korrekta. Uppgifterna i formuläret, med undantag för den information som avses i artikel 17.1 h om huruvida sökningar i relevanta databaser i enlighet med artikel 15 ledde till träffar, ska göras tillgängliga för den berörda personen, antingen på papper eller i elektronisk form. Enligt skäl 32 i ingressen till screeningförordningen bör upplysningarna från den som genomgår screening registreras på screeningformuläret utan att slutförandet av screeningen försenas. Screeningmyndigheterna ska registrera sådana upplysningar på screeningformuläret i den relevanta information som avses i artikel 17.2 d. I praktiken ska screeningmyndigheten tillsammans med den som genomgår screening gå igenom de uppgifter som registrerats på formuläret och säkerställa att uppgifterna inte är felaktiga. Screeningformuläret utgör inte ett förvaltningsbeslut, eftersom det i den inte fattas beslut om en persons förmåner, rättigheter eller skyldigheter. Hänvisningen till följande förfarande, såsom gränsförfarandet, handlar om faktisk förvaltningsverksamhet.
I paragrafen föreskrivs det att om den som genomgår screening gör en sådan upplysning till förläggningen som avses i artikel 17.3 i screeningförordningen, ska upplysningen förmedlas till screeningmyndigheten. Syftet med förslaget är att säkerställa att en upplysning som felaktigt meddelats en annan myndighet förmedlas till screeningmyndigheten så att upplysningen registreras på screeningformuläret.
16 i §.Närvaro av organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning. Enligt förslaget fogas en ny 16 § till lagen. Enligt artikel 8.6 i screeningförordningen ska organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning ha faktiskt tillträde till tredjelandsmedborgarna under pågående screening. Med stöd av artikeln får medlemsstaterna införa begränsningar av denna tillgång på grundval av nationell rätt om sådana begränsningar är objektivt nödvändiga av hänsyn till säkerhet, allmän ordning eller den administrativa förvaltningen av en anläggning där screening utförs. Tillträdet får inte begränsas allvarligt eller helt omöjliggöras.
Det i 8 § i utlänningslagen avsedda biträdet för den som genomgår screening har rätt att närvara vid screeningen. Rätten till ett biträde gäller såväl vid det inledande skedet av screeningen vid ett gränsövergångsställe, ett poliskontor, ett tullkontor eller någon annan motsvarande screeningplats som i fråga om personens vistelse på screeninginkvarteringsstället. Denna rätt kan begränsas endast med stöd av annan lagstiftning. Den föreslagna bestämmelsen begränsar inte heller tillsynsorganens rättigheter enligt annan lagstiftning eller internationella överenskommelser, såsom möjligheten enligt artikel 6 i förordningen om asylförfaranden för FN:s flyktingkommissariat eller en organisation som verkar för flyktingkommissariatets räkning att ta kontakt med personer som ansöker om internationellt skydd.
Anlitande av ett biträde är dock en annan sak än den rådgivning som avses i artikel 8.6 i screeningförordningen. När det gäller organisationer eller personer som tillhandahåller rådgivning är det fråga om närvaro för att ge allmän rådgivning, till exempel för att dela ut broschyrer. Sådan allmän verksamhet vid ett gränsövergångsställe, ett verksamhetsställe för polisen eller Tullen eller vid någon annan screeningplats kan inverka på säkerheten, den allmänna ordningen eller förvaltningen vid verksamhetsstället. Också omständigheter som hänför sig till verksamhetsställets lokalsäkerhet ska beaktas. Till denna del innebär säkerhet också att man i lokalerna behandlar myndigheternas sekretessbelagda uppgifter. Exempelvis vid ett gränsövergångsställe behandlas därtill uppgifter om andra som passerar gränsen och i samma lokaler vistas andra som passerar gränsen, vars ärenden utreds vidare. Likaså framhävs t.ex. i en situation med omfattande invandring eller instrumentaliserad inresa behovet av att hantera antalet personer vid screeningplatsen också på grunder som hänför sig till den allmänna ordningen. Då kan det exempelvis vara fråga om att förebygga våldsamma situationer och att rikta myndigheternas resurser till utförandet av uppgifterna enligt screeningförordningen. Ett behov av att begränsa närvaron av organisationer som tillhandahåller rådgivning kan komma i fråga också i en pandemisituation, då möten mellan människor bör kunna begränsas med hänsyn till allmän ordning.
Utgångspunkten är därför att närvaron av organisationer och personer som tillhandahåller sådan allmän rådgivning i det första skedet av screeningen vid screeningplatsen, dvs. vid ett gränsövergångsställe, ett poliskontor, ett tullkontor eller någon annan motsvarande screeningplats, förutsätter att detta tillåts separat. Enligt förslaget kan chefen för gränsövergångsstället eller en gränsbevakningsman med minst löjtnants grad, en polisman som hör till befälet och en tullman som tjänstgör som chef för tullkontoret på begäran tillåta att organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning närvarar vid screeningen om närvaron inte äventyrar säkerheten, den allmänna ordningen eller förvaltningen vid gränsövergångsstället, polisens verksamhetsställe, tullkontoret eller någon annan screeningplats. Bestämmelser om detta föreslås i 1 mom. Eftersom tillåtandet av närvaron är förenad med myndigheternas prövningsrätt ska den tjänsteman som avses i 1 mom. beakta nödvändigheten och proportionaliteten.
Syftet med bestämmelsen är att i första skedet av screeningen begränsa rådgivningsorganisationernas och -personernas fysiska närvaro på screeningplatsen i lokaler som reserverats för skötseln av screeningmyndigheternas uppgifter. Däremot är det alltid möjligt att t.ex. ge råd per telefon eller med hjälp av meddelandeapplikationer. Information kan erbjudas t.ex. genom broschyrer som tillhandahålls på screeningplatsen eller genom broschyrer som finns tillgängliga elektroniskt utan att företrädare för rådgivningsorganisationer eller andra personer som erbjuder rådgivning är närvarande.
Tillgången till information för de som genomgår screening säkerställs genom den föreslagna 16 c §, enligt vilken screeningmyndigheten är skyldig att i början av screeningen informera den som genomgår screening om screeningförfarandet samt om hans eller hennes rättigheter och skyldigheter i förfarandet.
Efter det första skedet i screeningen vid övergången till screeninginkvarteringsstället finns det inte längre motsvarande begränsningar i fråga om den fysiska närvaron av organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning. I det skedet flyttas de som genomgår screening i praktiken till ett screeninginkvarteringsställe där det inte finns motsvarande aspekter som gäller säkerheten, den allmänna ordningen eller förvaltningen.
Ett avslag på en begäran är inte ett överklagbart beslut, eftersom bedömningen grundar sig på de faktiska förhållandena på screeningplatsen och gäller en relativt kort tid i början av screeningen. Bestämmelser om besvärsförbud föreslås i 191 §.
I 2 mom. finns det bestämmelser om närvaroförbud i fråga om screeninginkvarteringsstället. Enligt förslaget har organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning i regel tillträde till ett screeninginkvarteringsställe för att ge allmän rådgivning. Denna rätt kan dock begränsas i enlighet med artikel 8.6 i screeningförordningen med hänsyn till säkerheten, den allmänna ordningen eller förvaltningen på screeninginkvarteringsstället. Beslutet fattas av chefen för gränsövergångsstället eller en gränsbevakningsman med minst löjtnants grad, en polisman som hör till befälet eller en tullman som tjänstgör som chef för tullkontoret. I artikel 8.6 i screeningförordningen föreskrivs det om en begränsning som gäller gränsövergångsstället eller screeningplatsen. Syftet med 2 mom. är att säkerställa förvaltningen av den nödinkvartering som fungerar som screeninginkvarteringsställe och som inrättats av screeningmyndigheten. Det är t.ex. fråga om ett screeninginkvarteringsställe som har inrättats ett gränsövergångsställes omedelbara närhet.
Beslutet får överklagas enligt 190 § 1 mom. Beslutet kan verkställas trots att ändring har sökts, vilket det föreskrivs om i 202 §.
De föreslagna bestämmelserna om begränsning av dessa organisationers och personers fysiska närvaro på screeningplatsen och screeninginkvarteringsstället ska i sin helhet anses uppfylla villkoren i artikel 8.6 i screeningförordningen. Det är inte fråga om att begränsa tillträdet allvarligt eller att göra det helt omöjligt.
16 j §. Oberoende övervakningsmekanism för de grundläggande rättigheterna. Det föreslås att en ny 16 j § fogas till lagen. Paragrafens grundar sig på artikel 10 i screeningförordningen och artikel 43.4 i förordningen om asylförfaranden.
Enligt artikel 10.1 i screeningförordningen ska medlemsstaterna anta relevanta bestämmelser för utredning av anklagelser om bristande respekt för grundläggande rättigheter i samband med screening. Medlemsstaterna ska också, vid behov, säkerställa hänskjutande för inledande av civil- eller straffrättsliga förfaranden vid bristande respekt för eller efterlevnad av grundläggande rättigheter, i enlighet med nationell rätt. I Finland anses bl.a. den allmänna laglighetsövervakningen, bestämmelserna om tjänstebrott, skadeståndssystemet för skada som orsakats vid utövning av offentlig makt samt myndigheternas interna laglighetskontroll uppfylla kraven i punkt 1 i artikeln. Det bör dock föreskrivas särskilt om en mekanism för uppföljning av de grundläggande fri- och rättigheterna i screeningförfarandet och gränsförfarandet.
De myndigheter som ansvarar för förfarandena har det primära ansvaret för tryggandet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna i screeningförfarandet och gränsförfarandet. Enligt 118 § i grundlagen svarar en tjänsteman för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Enligt 14 § i statstjänstemannalagen (750/1994) ska en tjänsteman utföra sina uppgifter på behörigt sätt och utan dröjsmål. Ett behörigt sätt inbegriper i regel effektivitet, hushållning med resurser, noggrannhet och opartiskhet. Det allmänna ska dessutom enligt 22 § i grundlagen (731/1999) se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.
I 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs att diskrimineringsombudsmannen ansvarar för övervakningsuppgifterna enligt den oberoende övervakningsmekanism som avses i artikel 10.2 a i screeningförordningen och artikel 43.4 i förordningen om asylförfaranden. Diskrimineringsombudsmannens uppgifter för närvarande är t.ex. övervakning av verkställigheten av avlägsnanden ur landet enligt 152 b § samt rätten enligt 209 § att på begäran bli hörd i enskilda ärenden som gäller asylsökande eller utvisning av utlänningar. Bestämmelser om diskrimineringsombudsmannens oberoende finns i 1 § 2 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen. Ombudsmannen ska genomföra sina uppföljningsuppgifter på ett ändamålsenligt sätt i respektive fall enligt egen bedömning, till exempel genom att utnyttja sina rättigheter att få information och utredningar samt genom inspektioner.
Bestämmelser om den oberoende övervakningsmekanismens övervakningsuppgifter finns i artikel 10.2 i screeningförordningen, bland annat i fjärde och femte styckena. På diskrimineringsombudsmannens uppgifter tillämpas dessutom i tillämpliga delar 3 § 1 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen, där det bl.a. föreskrivs om att ge råd och utlåtanden.
I 2 mom. föreskrivs det om hantering av sådana motiverade anklagelser som avses i artikel 10.2 första styckets underpunkt b. Den myndighet som ansvarar för screeningförfarandet eller gränsförfarandet svarar för hantering och utredning av sådana anklagelser. Enligt 53 a § i förvaltningslagen får var och en anföra förvaltningsklagan över att en myndighet, den som är anställd hos en myndighet eller någon annan som sköter en offentlig förvaltningsuppgift har förfarit lagstridigt eller underlåtit att fullgöra sin skyldighet. Förvaltningsklagan anförs hos den myndighet som övervakar verksamheten. Till exempel behandlar staben för Gränsbevakningsväsendet klagomål som gäller verksamheten hos en tjänsteman vid Gränsbevakningsväsendets gräns- eller sjöbevakningssektion. Migrationsverket behandlar klagomål som gäller dess tjänstemän. Den myndighet som övervakar verksamheten kan dock också vara utomstående. Till exempel om ett klagomål gäller hela Migrationsverkets verksamhet behandlas klagomålet av inrikesministeriet.
För hanteringen och utredningen av motiverade anklagelser svarar den myndighet som ansvarar för screeningförfarandet eller gränsförfarandet i ett klagomålsförfarande på det sätt som föreskrivs i 8 a kap. i förvaltningslagen. Den myndighet som övervakar verksamheten svarar för att hanteringen och utredningen av motiverade anklagelser sker på tillbörligt sätt.
Enligt 3 mom. tillämpas på diskrimineringsombudsmannens rätt att få uppgifter för skötseln av uppgiften enligt 1 mom. vad som föreskrivs i 4 § 1 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen. Med stöd av 4 § 1 mom. i den lagen har diskrimineringsombudsmannen trots sekretessbestämmelserna rätt att av myndigheter och andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter få den information som är nödvändig för att ombudsmannen ska kunna utföra sina uppgifter enligt utlänningslagen. Bestämmelser om information till diskrimineringsombudsmannen finns i 208 §.
På diskrimineringsombudsmannens rätt att få information av bl.a. myndigheter och andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter om omständigheter som behövs för skötseln av uppgiften enligt 1 mom. tillämpas 5 § i lagen om diskrimineringsombudsmannen. Enligt den paragrafen har diskrimineringsombudsmannen rätt att av myndigheter få redogörelser, med vissa begränsningar som hänför sig till vägran att vittna. Myndigheten är skyldig att svara på begäran om redogörelse inom utsatt tid på basis av förvaltningens allmänna principer och tjänsteplikten. I 10 § i förvaltningslagen föreskrivs det dessutom om samarbete mellan myndigheter.
Därtill tillämpas 11 § i lagen om diskrimineringsombudsmannen, där det föreskrivs om vite. Diskrimineringsombudsmannen kan förena skyldigheten att ge information och redogörelser enligt 4 och 5 § med vite. Vite får dock inte föreläggas en person som det finns anledning att misstänka för brott, om uppgifterna gäller en omständighet som har samband med brottsmisstanken. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden dömer ut vite som diskrimineringsombudsmannen förelagt.
Enligt förslaget har diskrimineringsombudsmannen rätt att för kännedom få de screeningformulär som upprättats vid screeningförfarandet och de beslut om begränsning av rörelsefriheten vid gränsförfarandet som avses i 50 § i mottagningslagen. På begäran ska diskrimineringsombudsmannen också få andra behövliga uppgifter om screeningförfarandet och gränsförfarandet som den uppföljningsuppgift som avses i 16 j § 1 mom. förutsätter. Bestämmelser om detta föreslås ingå i 208 §.
I 4 mom. föreskrivs det om diskrimineringsombudsmannens rätt att utföra inspektioner för skötseln av uppgiften enligt 1 mom. På inspektioner tillämpas vad som föreskrivs om inspektionsrätt i 6 § 1 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen. I det momentet hänvisas till 39 § i förvaltningslagen, där 1 mom. föreskriver att en myndighet ska underrätta en part som direkt berörs av ärendet om tidpunkten då en inspektion som faller under myndighetens behörighet inleds, såvida syftet med inspektionen inte äventyras av en sådan underrättelse. Enligt artikel 10.2 femte stycket i screeningförordningen ska den oberoende övervakningsmekanismen utföra sina uppgifter på grundval av kontroller på plats och slumpmässiga och oanmälda kontroller. Således är det nödvändigt att särskilt föreskriva att inspektionerna också kan vara oanmälda på förhand.
Enligt 39 § 2 mom. i förvaltningslagen ska den som förrättar inspektion också utan dröjsmål avfatta en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen. Av inspektionsberättelsen ska det framgå inspektionens förlopp och inspektionsförrättarens viktigaste iakttagelser. Inspektionsberättelsen ska delges en part som har rätt att närvara vid inspektionen. Inspektionsberättelsen lämpar sig inte särskilt väl för sådana slumpmässiga och oanmälda inspektioner som görs på plats som avses i screeningförordningen och förordningen om asylförfaranden, utan resultatet av dem är snarare att utlåtanden, råd eller rekommendationer ges till myndigheten. Således ska 39 § 2 mom. i förvaltningslagen inte tillämpas på inspektioner.
I 5 mom. föreskrivs det om sådana årliga rekommendationer till medlemsstaten som avses i artikel 10.2 tredje stycket. Diskrimineringsombudsmannen kan årligen ge statsrådet rekommendationer utifrån sina observationer i övervakningsuppdraget, till exempel som en del av den årliga berättelse till statsrådet som avses i 8 § 1 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen. Därtill kan ombudsmannen ge myndigheten råd, utlåtanden och rekommendationer i sina uppgifter enligt 1 mom.
Enligt artikel 10.2 sjätte stycket i screeningförordningen ska tillträde till relevanta platser och tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter endast ges till personer som handlar för den oberoende övervakningsmekanismens räkning och för vilka ett lämpligt säkerhetsgodkännande har utfärdats av en behörig myndighet i enlighet med nationell rätt. Enligt 6 mom. tillämpas på säkerhetsgodkännande vad som föreskrivs i säkerhetsutredningslagen (726/2014).
35 §.Identifiering som villkor för beviljande av uppehållstillstånd. I 2 och 3 mom. föreslås tekniska ändringar som korrigerar hänvisningarna. Hänvisningen i 2 mom. till uppehållstillstånd som beviljas med stöd av 87 och 88 § ändras till en hänvisning till uppehållstillstånd som beviljas på grund av internationellt skydd, eftersom bestämmelser om dessa inte längre finns i utlänningslagen utan i skyddsgrundsförordningen. Samma ändring gäller också hänvisningen till 87 och 88 § i 3 mom. Dessutom förtydligar ändringen det gällande rättsläget i fråga om beviljande av uppehållstillstånd trots avsaknad av resedokument när det är fråga om kvotflyktingar som fått uppehållstillstånd i Finland. Hänvisningen till 89 § i 2 mom. ändras till en hänvisning till 113 a §, där det enligt förslaget föreskrivs om beviljande av uppehållstillstånd vid tillämpning av förbudet mot tillbakasändning.
39 §.Försörjningsförutsättning vid beviljande av uppehållstillstånd. I 1 mom. föreslås en teknisk ändring som korrigerar hänvisningen. Avsikten är inte att ändra momentets innehåll. I det gällande momentet föreskrivs bland annat att försörjningsförutsättningen inte tillämpas när uppehållstillstånd beviljas med stöd av 6 kap., om inte något annat följer av 114 § 3 mom., 114 a § 4 mom. eller 115 § 2 mom. Gällande 6 kap. innehåller bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd också på grund av internationellt skydd. När rättsakterna i pakten har blivit tillämpliga finns bestämmelser om beviljande av internationellt skydd och uppehållstillstånd på grund av det i skyddsgrundsförordningen. Det föreslås att momentet ändras så att det utöver 6 kap. särskilt nämns beviljande av uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd.
Enligt förslaget fogas också ett nytt 5 mom. till paragrafen. Enligt det föreslagna momentet tillämpas inte i 1 mom. avsedda undantag som grundar sig på barnets bästa och exceptionellt vägande skäl när det är fråga om en ansökan om EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta enligt 56 d §. Därtill ska försörjningen i detta fall vara tryggad oberoende av på vilka grunder sökanden vistas eller tidigare har vistats i Finland.
Syftet med det föreslagna momentet är att ändra den nationella lagen så att den motsvarar artikel 5.1 a i direktivet om varaktigt bosatta. Enligt underpunkten ska medlemsstaterna kräva att sökande förfogar över stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att de skall kunna försörja sig själva och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten. Direktivet innehåller uttömmande bestämmelser om villkoren för uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Direktivet innehåller inga undantag från kravet på tillräckliga försörjningsmedel och inte heller andra bestämmelser som möjliggör en mer fördelaktig behandling när det uttryckligen är fråga om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta och inte om ett nationellt permanent tillstånd. Högsta förvaltningsdomstolen har genom sitt förhandsbeslut den 25 november 2025 (HFD 2025:75) fastställt tolkningen att det inte är möjligt att nationellt avvika från direktivets krav på tillräckliga försörjningsmedel. Således ska det inte i den nationella lagen finnas sådana undantag. I och med det föreslagna momentet är det direkt på lagnivå klart att när en person ansöker om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta krävs alltid en tryggad försörjning och en utredning som verifierar den.
Utifrån de uppgifter som fåtts har Migrationsverket varit medvetet om denna skillnad och som regel strävat efter att beakta den i sin tolkning och sina anvisningar. Med tanke på bl.a. sökandenas rättsskydd, kraven i EU-rätten, lagstiftningens exakthet och noggranna avgränsning eller rättssäkerheten är det dock inte godtagbart att den nationella lagen måste tillämpas striktare än ordalydelsen på grund av villkoren i direktivet. Lagen bör således ändras så att den motsvarar direktivet.
I det föreslagna momentet betonas också för tydlighetens skull att tillämpningen av försörjningsförutsättningen i fråga om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta i enlighet med direktivets ordalydelse inte är beroende av på vilka grunder sökanden vistas eller tidigare har vistats i Finland under de fem år som krävs för att ansöka om tillstånd. Således ska försörjning i detta sammanhang alltid krävas av till exempel den som fått flyktingstatus eller av en finsk medborgares familjemedlem på motsvarande sätt som av andra sökande, även om de annars har befriats från kravet i fråga. Ändringen i fråga beror inte på att formuleringen i 39 § i sig skulle vara problematisk med tanke på direktivet, utan mer allmänt på utlänningslagens regleringslogik och de tolkningar som den möjliggör och på grund av vilka det är skäl att anse att en så exakt reglering som möjligt är motiverad i detta fall.
Om en utlänning inte har tryggad försörjning, kan han eller hon ansöka om ett uppehållstillstånd i fråga om vilket det inte krävs eller i fråga om vilket undantag kan göras åtminstone i enskilda fall.
40 §.Uppehållsrätt. Det föreslås att paragrafens 4 mom. ändras. Dessutom fogas ett nytt 5 mom. till paragrafen.
I 4 mom. föreslås en hänvisning till artikel 10 i förordningen om asylförfaranden, där det föreskrivs om huvudregeln att stanna kvar i landet tills beslut har fattats om ansökan om internationellt skydd, samt till 102 § i utlänningslagen, där det enligt förslaget föreskrivs om nationella undantag från huvudregeln i artikel 10.1 i förordningen om asylförfaranden.
Till paragrafen fogas också ett nytt 5 mom. I momentet föreskrivs att bestämmelser om rätten för den som söker internationellt skydd att vistas i Finland när gränsförfarande tillämpas finns i artikel 43.2 i förordningen om asylförfaranden. En informativ bestämmelse behövs, eftersom sökande som är föremål för gränsförfarandet enligt artikel 43.2 i förordningen om asylförfaranden inte får tillåtas att resa in på medlemsstatens territorium, varvid man i dessa situationer också avviker från huvudregeln, dvs. rätten att vistas i landet. I gränsförfarandet är det faktum att den sökande inte lagligen anses ha rest in på en medlemsstats territorium en juridisk fiktion som enbart påverkar sökandens rätt till inresa och vistelse och de förfaranden som tillämpas på sökanden. Även i gränsförfarandet omfattas sökandena i vilket fall som helst av statens jurisdiktion och befinner de facto innanför statens gränser. Enligt förslaget blir det nuvarande 5 mom. det nya 6 mom.
52 c §. Beslut om betänketid. I 2 mom. föreslås en författningsteknisk ändring när författningsnumret stryks i hänvisningen till lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel. I den föreslagna 6 b § hänvisas det till lagen för första gången.
53 §.Det första tidsbegränsade uppehållstillståndets längd. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 8 mom. där det föreskrivs om längden på det första tillfälliga uppehållstillståndet på högst ett år i situationer där uppehållstillstånd har beviljats med stöd av 113 a §. Ändringen grundar sig på att 89 § föreslås bli upphävd och dess innehåll flyttat till den nya 113 a § samt till 53, 55 och 112 §. Ändringen är teknisk och ändrar inte den gällande lagstiftningen innehållsmässigt.
54 §. Beviljande av fortsatt tillstånd. Det föreslås att 2 mom. ändras, eftersom bestämmelser om upphävande och återkallande av flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande finns i skyddsgrundsförordningen och förordningen om asylförfaranden, varvid 107 och 108 § föreslås bli upphävda som nationell lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen. Enligt förslaget ändras hänvisningen till 107 och 108 § i lagen till en hänvisning till artiklarna 14 och 19 i skyddsgrundsförordningen samt till artikel 66.6 i förordningen om asylförfaranden, i vilka det föreskrivs om återkallande av flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande.
55 §.Det fortsatta tillståndets längd. Det föreslås att 1 mom. ändras. Till momentet fogas en ny bestämmelse där det föreskrivs att längden på ett nytt tillfälligt uppehållstillstånd som beviljats med stöd av 113 a § ska vara högst ett år. Ändringen grundar sig på att 89 § föreslås bli upphävd och dess innehåll flyttat till den nya 113 a § samt till 53, 55 och 112 §. Ändringen är teknisk och ändrar inte den gällande lagstiftningen innehållsmässigt.
56 d §.Beviljande av EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Det föreslås att det till 2 mom. fogas en bestämmelse som genomför den ändring i direktivet om varaktigt bosatta som är förpliktande för medlemsstaterna. Avsikten är att föreskriva att en person som fått internationellt skydd i Finland och som påträffas utan uppehållsrätt i en annan medlemsstat inte i en senare ansökan om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta kan åberopa en laglig och oavbruten vistelse i Finland före situationen. Den nya bestämmelsen anger att om den som beviljats internationellt skydd påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen så att han eller hon inte har uppehållsrätt där avbryts den oavbrutna vistelsen oberoende av hur länge eller av vilken orsak han eller hon har vistats utanför Finland.
Den föreslagna bestämmelsen formuleras så enhetligt som möjligt med resten av 2 mom. som förblir i kraft, så att det i momentet talas om avbrytande av den oavbrutna vistelsen. Konsekvenserna är dock i praktiken de samma som med direktivets ordalydelse. Det är klart att om man talar om ett krav på oavbruten vistelse, innebär ett avbrott att räkningen börjar från början. Med andra ord innebär det att den vistelse som föregick situationen inte räknas med till någon del. Med beaktande av de övriga bestämmelserna i momentet anges det i det nya momentet för tydlighetens skull att den oavbrutna vistelsen avbryts oberoende av hur länge eller av vilken orsak personen har vistats utomlands. Det väsentliga i den nya bestämmelsen är således endast vistelsen utan uppehållsrätt, och t.ex. behöver inte vistelsens längd eller orsaker utredas särskilt, om de inte är kända. Enbart olagligt arbete innebär däremot inte att bestämmelsen ska tillämpas, om personen ändå hade haft uppehållsrätt.
I bestämmelsen antecknas i enlighet med ordalydelsen i direktivet att det är fråga om en situation där en person som beviljats internationellt skydd har påträffats i en annan medlemsstat. Migrationsverket behöver således inte på eget initiativ försöka utreda lagligheten av en eventuell känd vistelse, om personen inte har påträffats i en annan medlemsstat och konstaterats vistas där utan uppehållsrätt.
I direktivet nämns rätten att vistas eller bo i enlighet med relevant nationell lagstiftning eller unionsrätt eller internationell rätt. Det är inte nödvändigt att ta in en sådan förteckning över rättsnormer som ska beaktas i lagen, eftersom det är klart att det i vilket fall som helst är fråga om hela rättsordningen i en annan medlemsstat och uppehållsrätten enligt den. Migrationsverket kan inte självständigt tolka ärendet, utan ska ha kännedom om att en myndighet i en annan medlemsstat som har träffat en person som fått internationellt skydd har ansett att vistelsen är olaglig och vidtagit åtgärder enligt denna uppfattning.
När en person som fått internationellt skydd i Finland vistas olagligt i en annan medlemsstat, tillämpas återvändandedirektivet på honom eller henne. Enligt artikel 2.1 ska direktivet tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium. Olaglig vistelse omfattar också situationer där en person har uppehållsrätt i en annan medlemsstat, om personen inte har uppehållsrätt i den stat där personen påträffas. I praktiken kan det t.ex. vara fråga om att den som fått internationellt skydd har vistats längre i en annan Schengenstat än vad det uppehållstillstånd som beviljats av Finland möjliggör (90 dagar inom 180 dagar) och polisen i den staten träffar honom eller henne.
Enligt artikel 6.1 i återvändandedirektivet ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända. I artikel 6.2 i direktivet beaktas dock situationer där det i en medlemsstat påträffas en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt men som dock har uppehållsrätt i en annan medlemsstat. Enligt punkten ska tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och som innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan medlemsstat ofördröjligen bege sig till den medlemsstatens territorium. Om den tredjelandsmedborgare som berörs av detta krav inte följer detsamma eller om dennes omedelbara avresa krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet, ska punkt 1 tillämpas. Den mest typiska situationen där den föreslagna bestämmelsen ska tillämpas är således sannolikt en sådan där en myndighet i en annan medlemsstat har påträffat en person som fått internationellt skydd och som vistas olagligt på dess territorium och framställt ifrågavarande krav för denne, varefter personen på eget initiativ har återvänt till Finland.
När den som fått internationellt skydd senare ansöker om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, räknas hans eller hennes oavbrutna uppehållstid tidigast från det att hans eller hennes olagliga vistelse upptäcktes i den andra medlemsstaten. Den räknas tidigast från den tidpunkten därför att räknandet av uppehållstiden därtill bl.a. förutsätter att personen ett gällande kontinuerligt uppehållstillstånd. Om personen således till exempel hade begett sig till en annan medlemsstat så att tillståndet hade hunnit löpa ut, skulle räknandet av tiden börja först från det att ett eventuellt nytt tillstånd beviljas.
Det föreslås att det till 3 mom. i enlighet med direktivet fogas ett uttryckligt krav på att beräkningen av uppehållstiden alltid börjar från den ansökan på basis av vilken status som internationellt skydd och uppehållstillstånd i anslutning till den har beviljats. Enligt den föreslagna ändringen beräknas tidsfristen i fråga om flyktingar och alternativt skyddsbehövande från den dag då ansökan om internationellt skydd lämnades in, om flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande har beviljats på basis av ansökan i fråga.
Syftet med tillägget är att lagens ordalydelse på så sätt bättre ska motsvara direktivets ordalydelse och syfte samt att det entydigt ska förhindras att en asylsökandes oavbrutna vistelsetid börjar från en eventuell tidigare ansökan som har lett till ett negativt beslut i fråga om internationellt skydd. I och med den nya ordalydelsen är det klart att den som fått internationellt skydd först på basis av en senare ansökan inte till denna del kan åberopa sin tidigare resultatlösa ansökan. Detta gäller också situationer där sökanden på basis av en tidigare ansökan har beviljats något annat tillstånd än ett sådant som grundar sig på internationellt skydd. Om Migrationsverkets beslut däremot ändras i och med förvaltningsdomstolens avgörande så att sökanden beviljas internationellt skydd, beräknas tiden från det att ansökan i fråga lämnades in.
57 §.Hinder för beviljande av permanent uppehållstillstånd och EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Det föreslås att 4 mom. ändras. I momentet finns en hänvisning till 108 § 1 mom. i utlänningslagen, som föreslås bli upphävd som en bestämmelse som överlappar EU-lagstiftningen. I stället för en hänvisning till 108 § 1 mom. i utlänningslagen föreslås i paragrafen en hänvisning till artikel 14.1 b och c samt till artikel 19.1 b och c i skyddsgrundsförordningen, i vilka det föreskrivs om återkallande av internationellt skydd i de situationer som avses i gällande 108 § 1 mom. Ändringen är teknisk och ändrar inte den gällande lagstiftningen innehållsmässigt.
58 §. Återkallande av uppehållstillstånd. I 4 och 8 mom. föreslås tekniska ändringar som gäller hänvisningarna. I gällande 4 mom. hänvisas till 108 § i lagen, som föreslås bli upphävd som en bestämmelse som överlappar EU-lagstiftningen. I stället för en hänvisning till 108 § 1 mom. i utlänningslagen föreslås i momentet en hänvisning till artikel 14.1 b och c samt till artikel 19.1 b och c i skyddsgrundsförordningen, i vilka det föreskrivs om återkallande av internationellt skydd i de situationer som avses i gällande 108 § 1 mom. Ändringen är teknisk och ändrar inte den gällande lagstiftningen innehållsmässigt.
Enligt gällande 8 mom. återkallas ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd, om personens flyktingstatus har upphört enligt det som föreskrivs i 107 § 1 mom. 6–8 punkten eller om personens status som alternativt skyddsbehövande har upphört enligt det som föreskrivs i 107 § 3 mom. Det föreslås att 107 § upphävs som en bestämmelse som överlappar EU-lagstiftningen. I artikel 14 i skyddsgrundsförordningen föreskrivs det om återkallande av flyktingstatus. Enligt artikel 14.1 b ska flyktingstatus återkallas om den berörda tredjelandsmedborgaren eller statslösa personen borde ha varit eller är utesluten från att vara flykting i enlighet med artikel 12. Punkten innehåller således återkallande av flyktingstatus enligt utlänningslagen (flyktingstatus borde inte ha beviljats) och upphörande av flyktingstatus (flyktingstatus beviljas inte). I artikel 19 i skyddsgrundsförordningen föreskrivs det om status som alternativt skyddsbehövande. I artikel 19.1 b föreskrivs om återkallande av status om det efter beviljande av status som alternativt skyddsbehövande konstateras att ifrågavarande tredjelandsmedborgare eller statslösa person borde ha varit eller är utesluten från att betecknas som alternativt skyddsbehövande i enlighet med artikel 17. På motsvarande sätt ingår i artikel 19.1 b i utlänningslagen avsett återkallande och upphörande av status som alternativt skyddsbehövande i uteslutningssituationer. I stället för hänvisningar till 107 § 1 mom. 6–8 punkterna och 107 § 3 mom. föreslås i momentet en hänvisning till motsvarande bestämmelser i skyddsgrundsförordningen, dvs. i tillämpliga delar till artikel 14.1 b, d och e samt artikel 19.1 b i skyddsgrundsförordningen. Enligt gällande 8 mom. ska därtill ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta återkallas, om personens flyktingstatus har upphört enligt det som föreskrivs i 107 § 1 mom. 6 punkten eller om personens status som alternativt skyddsbehövande har upphört enligt det som föreskrivs i 107 § 3 mom. Enligt förslaget ändras hänvisningarna i tillämpliga delar till artikel 14.1 b och artikel 19.1 b i skyddsgrundsförordningen. Också i fråga om 8 mom. är ändringen teknisk och ändrar inte den gällande lagstiftningen innehållsmässigt.
60 d §.Biometriska kännetecken för uppehållstillståndskort. Det föreslås att 1 mom. ändras. I det gällande momentet föreskrivs det att polisen eller gränsbevakningsväsendet vid inlämning av ansökan om internationellt skydd tar fingeravtryck av sökandens samtliga fingrar för uppehållstillståndskortet. Med inlämning av ansökan avses i den gällande utlänningslagen alla åtgärder i förfarandets inledande skede, när sökanden gör ansökan, polisen eller gränskontrollmyndigheten registrerar den, och sökanden preliminärt anger sin grund för sin ansökan om internationellt skydd. I förordningen om asylförfaranden görs en tydligare åtskillnad mellan de tre inledande skedena i förfarandet. Med inlämnande av ansökan avses i förordningen om asylförfaranden det skede då sökanden lämnar in alla behövliga uppgifter och tillgängliga handlingar som behövs för att motivera ansökan. I denna regeringsproposition föreslås det att ansökan lämnas in till Migrationsverket. Det är dock fortfarande ändamålsenligt att ta biometriska kännetecken för uppehållstillståndskortet samtidigt som ansökan registreras, varvid fingeravtryck tas också för andra funktioner. Det föreslås att momentet ändras så att inlämning av ansökan om internationellt skydd ersätts med registrering av ansökan om internationellt skydd.
81 b §.Rätt att arbeta och rätt att utöva näring utan uppehållstillstånd. Det föreslås att 2 mom. ändras och att det till paragrafen också fogas ett nytt 3 mom., varvid gällande 3 och 4 mom. blir 4 och 5 mom. De föreslagna bestämmelserna baserar sig på artikel 17 och 21 i mottagandedirektivet.
Enligt förslaget ändras 2 mom. så att hänvisningen till 102 § i utlänningslagen ändras till en hänvisning till artikel 55 i förordningen om asylförfaranden, eftersom det föreslås att gällande 102 § ändras. Det föreslås att 2 mom. 1 och 2 punkten ändras jämfört med den gällande paragrafen så att vistelsetiden räknas från registreringen av ansökan i enlighet med artikel 17.1 i mottagandedirektivet. Den föreslagna ändringen ändrar i praktiken inte rättsläget enligt den gällande lagen, eftersom inlämnandet och registreringen av ansökan sker samtidigt i enlighet med 95 § i den gällande lagen.
I det nya 3 mom. föreskrivs det om ett undantag från rätten att förvärvsarbeta i fråga om personer som söker internationellt skydd. Rätt att förvärvsarbeta uppkommer inte om prövningen av en ansökan om internationellt skydd påskyndas i enlighet med artikel 42.1 a–42.1 f i förordningen om asylförfaranden. Ändringen baserar sig på artikel 17.1 andra stycket i mottagandedirektivet, som är en förpliktande bestämmelse.
81 c §.Rätt att inleda arbete samt rättens varaktighet. Det föreslås att 7 mom. ändras och att det till paragrafen fogas ett nytt 8 mom., varvid nuvarande 8 mom. blir 9 mom.
Det föreslås att 7 mom. ändras så att det motsvarar artikel 17.9 i mottagandedirektivet, enligt vilken tillträde till arbetsmarknaden inte får upphävas under ett överklagandeförfarande om sökanden har rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium under det förfarandet och fram till dess att ett avslag har meddelats i överklagandeärendet. I artikel 68 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs det om sökandens rätt att stanna kvar i Finland under den tid ändringssökandet pågår. Bestämmelser om uppskov med verkställigheten av ett beslut om överföring finns i artikel 43.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering, som i praktiken innebär rätt att stanna i Finland under tiden för ändringssökande.
Ett nytt 8 mom. fogas till paragrafen. Detta är en informativ bestämmelse vars syfte är att göra det lättare för den som tillämpar lagen att identifiera att rätten att arbeta för den som fått ett beslut om överföring upphör, om Migrationsverket har fattat ett beslut enligt 48 § i mottagningslagen om återkallande av mottagningstjänster för den som fått ett beslut om överföring.
87 §.Beviljande och återkallande av internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. Enligt förslaget föreskrivs det i paragrafen att bestämmelser om förutsättningarna för beviljande och återkallande av internationellt skydd finns i skyddsgrundsförordningen. Detta är en informativ bestämmelse vars syfte är att göra det lättare för den som tillämpar lagen att hitta den EU-författning som berör helheten.
Bestämmelser om innehållet i den gällande paragrafen finns i skyddsgrundsförordningen och den är direkt tillämplig EU-lagstiftning. Bestämmelser om innehållet i gällande 1 mom. finns i artikel 3.5 i skyddsgrundsförordningen, bestämmelser om innehållet i 2 mom. i artikel 12.2 i skyddsgrundsförordningen, bestämmelser om innehållet i 3 mom. i artikel 12.3 i skyddsgrundsförordningen, bestämmelser om innehållet i 4 mom. i artikel 12.1 a i skyddsgrundsförordningen, bestämmelser om innehållet i 5 mom. i artikel 12.1 b i skyddsgrundsförordningen samt bestämmelser om innehållet i 6 mom. i artikel 14.1 d och e samt i artikel 14.2 i skyddsgrundsförordningen. Enligt förslaget ska dessa bestämmelser inte längre finnas i den nationella lagen eftersom de överlappar EU-lagstiftningen.
87 a §.Handlingar som betraktas som förföljelse. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om dess innehåll finns i artikel 9 i skyddsgrundsförordningen.
87 b §.Orsaker till förföljelse. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om dess innehåll finns i artikel 10 i skyddsgrundsförordningen.
88 §.Alternativt skydd. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om innehållet i 1 mom. finns i artiklarna 3.6 och 15 i skyddsgrundsförordningen, bestämmelser om innehållet i 2 mom. i artikel 17.1 i skyddsgrundsförordningen, bestämmelser om innehållet i 3 mom. i artikel 17.2 i skyddsgrundsförordningen och bestämmelser om innehållet i 4 mom. i artikel 17.3 i skyddsgrundsförordningen.
88 b §.Behov av internationellt skydd efter utresan. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om dess innehåll finns i artikel 5 i skyddsgrundsförordningen, som i sin helhet är direkt tillämplig lagstiftning och inte inbegriper nationellt handlingsutrymme. Prövningen av huruvida internationellt skydd ska nekas, eftersom risken för förföljelse eller allvarlig skada grundar sig på omständigheter som sökanden har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet med det enda eller huvudsakliga syftet att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, har i förordningen överlåtits till den beslutande myndigheten. Bestämmelser om det beslut som fattas i ett sådant fall föreslås i den nya 113 a §.
88 c §.Aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om dess innehåll finns i artikel 6 i skyddsgrundsförordningen.
88 d §.Givande av skydd. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om dess innehåll finns i artikel 7 i skyddsgrundsförordningen.
88 e §.Internt flyktalternativ. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om dess innehåll finns i artikel 8 i skyddsgrundsförordningen.
89 §.Beviljande av uppehållstillstånd vid tillämpning av förbudet mot tillbakasändning. Det föreslås att paragrafen upphävs och att dess innehåll flyttas och blir en del av andra bestämmelser i utlänningslagen där det föreskrivs om beviljande av uppehållstillstånd, uppehållstillståndets art och varaktighet. Det föreslås att bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd vid tillämpning av förbudet mot tillbakasändning tas in i den nya 113 a § under underrubriken Beviljande av uppehållstillstånd och behörighet i 6 kap. Liksom i fråga om andra uppehållstillstånd föreskrivs det om beviljande av tillfälligt uppehållstillstånd på den grunden i 112 §, som gäller beviljande av tillfälligt uppehållstillstånd. Bestämmelser om uppehållstillståndets och det fortsatta tillståndets längd finns i 53 och 54 §, varvid det föreslås att bestämmelser om längden på ifrågavarande uppehållstillstånd och det fortsatta tillstånd som beviljas på samma grunder också ska finnas i dessa paragrafer. Den föreslagna ändringen överensstämmer med logiken i hela utlänningslagen och i synnerhet med logiken i 6 kap. och motsvarar också bestämmelserna om andra uppehållstillstånd.
94 §.Förfarande för beviljande av internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras så att de bättre motsvarar EU-lagstiftningen. I 1 mom. föreslås en informativ bestämmelse om att bestämmelser om förfarandet för beviljande av internationellt skydd finns i förordningen om asylförfaranden. Med det förfarande som föreskrivs i paragrafen avses alltså prövningen av en ansökan om internationellt skydd i den medlemsstat som ansvarar för prövningen av ansökan. I artikel 3.9 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs att med prövning av en ansökan om internationellt skydd avses prövning av om en ansökan om internationellt skydd kan tas upp till prövning eller prövning i sak av en sådan ansökan i enlighet med förordningen om asylförfaranden och skyddsgrundsförordningen. I definitionen i artikel 2.5 i förordningen om asyl- och migrationshantering konstateras det dessutom att prövning av en ansökan om internationellt skydd inte inbegriper fastställande av den ansvariga medlemsstaten i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering. Den paragraf som föreslås bli ändrad gäller sådan prövning av om en ansökan kan tas upp till prövning eller prövning i sak av en sådan ansökan som avses i förordningen om asylförfaranden och som inte inbegriper fastställande av den medlemsstat som ansvarar för ansökan.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser som motsvarar innehållet i gällande 1 mom. Bestämmelsen har möjliggjort och gör det fortfarande möjligt att i förfarandet för beviljande av internationellt skydd pröva också ansökningar om internationellt skydd från andra än tredjelandsmedborgare och statslösa personer. I praktiken innebär detta att EU-medborgares ansökningar om internationellt skydd behandlas i samma förfarande som tredjelandsmedborgares och statslösa sökandes ansökningar. Varken i förordningen om asylförfaranden eller i direktivet om asylförfaranden föreskrivs det om EU-medborgares ansökningar om internationellt skydd eller om behandlingen av dem. Det har lämnats till nationell prövning att besluta om förfarandet för prövning av dessa. Det föreslås inte att utlänningslagen utvidgade tillämpningsområde ska ändras för att det ringa antalet ansökningar från EU-medborgare ska kunna behandlas i samma förfarande och på så sätt möjliggöra effektiv myndighetsverksamhet i genomförandet av de olika förfarandena. I behandlingen av ansökningar från EU-medborgare föreslås andra ändringar som föreslås i 105 § och genom vilka EU:s primärrätt beaktas bättre. Bestämmelser om innehållet i gällande 2 mom. finns i artikel 26 i skyddsgrundsförordningen, som är direkt tillämplig EU-lagstiftning.
I 3 mom. föreskrivs på samma sätt som i det gällande 3 mom. att beviljandet av uppehållsrätt prövas och avgörs i samband med förfarandet även på andra grunder som framkommer. I rättspraxis har man med stöd av 3 mom. av hävd prövat i huvudsak uppehållstillstånd som beviljas med stöd av 51, 52 och 52 a §. Högsta förvaltningsdomstolen har i sina prejudikat från 2014 hänvisat till förarbetena till utlänningslagen (RP 28/2003 rd), med stöd av vilka man med grunderna för uppehållstillstånd i 94 § 3 mom. i första hand avser grunderna för uppehållstillstånd i anslutning till internationellt skydd samt hälsoskäl och andra omständigheter som väsentligt inverkar på bedömningen av avlägsnande ur landet. I prejudikaten i fråga har man tagit ställning särskilt till uppehållstillstånd för arbetstagare och uppehållstillstånd som grundar sig på familjeband och konstaterat att dessa enligt utlänningslagen är avsedda att sökas genom en separat ansökan om uppehållstillstånd. Enligt högsta förvaltningsdomstolen är det inte fråga om en sådan grund för uppehållstillstånd i anslutning till ett avgörande i ett asylärende som avses i 94 § 3 mom. i utlänningslagen. (HFD:2014:23 och HFD 2014:24). När det gäller uppehållstillstånd för offer för människohandel har högsta förvaltningsdomstolen i sina prejudikat från 2017 konstaterat att när en ansökan om internationellt skydd för offer för människohandel har avslagits ska det separat bedömas om personen på grund av en orsak som hänför sig till grunderna för ansökan är i behov av uppehållstillstånd enligt 52 a eller 52 § i utlänningslagen. Då ska det först övervägas om de förutsättningar för beviljande av uppehållstillstånd för offer för människohandel som anges i 52 a § i utlänningslagen uppfylls (HFD:2017:42 och HFD:2017:43). Liksom hela paragrafen gäller också 3 mom. ett förfarande där det i enlighet med förordningen om asylförfaranden och skyddsgrundsförordningen prövas om en ansökan om internationellt skydd kan tas upp till prövning eller där en sådan ansökan prövas i sak. Prövningen av övriga grunder för uppehållstillstånd görs således inte i förfarandet för fastställande av ansvar. Den medlemsstat som ansvarar för behandlingen av ansökan ska också ansvara för att bedöma eventuella andra grunder för uppehållstillstånd i enlighet med sin nationella lagstiftning, om sökanden inte beviljas internationellt skydd.
95 §. Utarbetande, registrering och inlämnande av ansökan om internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen ändras. Samtidigt ändras också paragrafens rubrik så att den bättre motsvarar paragrafens ändrade innehåll. I 1 mom. föreslås bestämmelser om de myndigheter hos vilka en ansökan om internationellt skydd kan göras. Enligt artikel 26 i förordningen om asylförfaranden ska en ansökan om internationellt skydd anses ha gjorts när en tredjelandsmedborgare personligen till en behörig myndighet uttrycker en önskan om att erhålla internationellt skydd från en medlemsstat. Om myndigheten hyser tvivel om huruvida ett visst uttalande ska betraktas som en ansökan om internationellt skydd ska personen uttryckligen frågas om han eller hon önskar erhålla internationellt skydd. Enligt artikel 4.2 i förordningen om asylförfaranden ska de myndigheter som tar emot ansökningar åtminstone inbegripa polisen, invandringsmyndigheterna, gränsbevakningen och de myndigheter som ansvarar för förvarsanläggningar eller mottagningsanläggningar. Enligt förslaget kan ansökan i Finland göras hos polisen, gränskontrollmyndigheten, Migrationsverket eller personalen vid en förvarsenhet. Dessa myndigheter anses uppfylla villkoren i förordningen om asylförfaranden. I Finland är Migrationsverket en myndighet som också svarar för mottagningsanläggningarna. Enligt förslaget kan ansökan inte göras till personalen vid en förläggning som drivs av en privat aktör, eftersom det inte är fråga om en myndighet. I Finland upprätthålls förvarsanläggningar endast av statliga eller kommunala myndigheter och således kan ansökan också göras till personalen vid dessa. Mottagandet av en ansökan kräver inga åtgärder av myndigheten enligt förordningen om asylförfaranden. Den tidsfrist på fem dagar inom vilken ansökan ska registreras, som föreskrivs om i artikel 27.1 i förordningen om asylförfaranden, börjar visserligen löpa från den tidpunkt då ansökan görs. I artikel 27.3 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs det att om en ansökan görs till en myndighet som har till uppgift att ta emot ansökningar om internationellt skydd och som inte är ansvarig för att registrera ansökningar, ska den myndigheten utan dröjsmål och senast inom tre arbetsdagar från det att ansökan gjordes underrätta den myndighet som är ansvarig för att registrera ansökningar. Sökandens rätt till mottagningstjänster börjar också när ansökan har gjorts.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska polisen eller gränskontrollmyndigheten registrera en ansökan om internationellt skydd. Detta motsvarar bestämmelsen om registrering av ansökan i den gällande lagen. Bestämmelser om innehållet i registreringen av ansökan, de uppgifter som ska samlas in och tidsfrister finns i artikel 27 i förordningen om asylförfaranden. I artikel 27.4 föreskrivs att om uppgifterna samlas in av den beslutande myndigheten eller en annan myndighet som bistår denna vid prövningen av ansökan, får den också vid tidpunkten för registreringen samla in ytterligare uppgifter som krävs för prövningen av ansökan. I denna proposition föreslås det att det i 116 § föreskrivs att polisen och gränskontrollmyndigheten kan bistå den beslutande myndigheten och således i samband med registreringen också samla in andra uppgifter som är viktiga med tanke på prövningen av ansökan. Myndigheterna ska komma överens om vilka uppgifter som ska samlas in i samband med registreringen utöver vad som föreskrivs i artikel 27 i förordningen om asylförfaranden.
I 3 mom. föreslås ändringar jämfört med gällande lag. Enligt förslaget ska ansökan lämnas in till Migrationsverket. Bestämmelser om inlämnande av ansökan finns i artikel 28 i förordningen om asylförfaranden. Med inlämnande av ansökan avses det skede då sökanden ska lämna in alla tillgängliga uppgifter och eventuella handlingar som stöder sökandens ansökan om internationellt skydd. Att lämna in ansökan är en åtgärd som sökanden initierar och ska ges möjlighet till. Samtidigt är sökanden också skyldig att lämna in en ansökan, och när skyldigheten inte fullgörs får det följder. Ansökan kan bland annat indirekt avslås som återkallad, om ansökan inte lämnas in. Ansökan ska lämnas in senast 21 dagar efter registreringen av ansökan och vid gränsförfarande inom 5 dagar.
Enligt den gällande lagen ska alla ovannämnda tre inledande skeden i förfarandet göras vid samma tidpunkt som ansökan görs hos polisen eller gränskontrollmyndigheten. Även förordningen om asylförfaranden gör det möjligt att slå samman alla skeden så att de görs samtidigt, men vissa andra förpliktande bestämmelser i förordningen, såsom tillhandahållandet av kostnadsfri rättslig rådgivning till sökanden innan ansökan lämnas in, försvårar i praktiken genomförandet av skedena samtidigt. Även det att inlämnandet av ansökan är det första tillfället för sökanden att berätta närmare om de grunder som anförs som stöd för ansökan talar för att ansökan ska lämnas in till Migrationsverket, som också prövar ansökan. Migrationsverket kan utnyttja detta skede på bästa möjliga sätt och samla in information som är nyttig med tanke på prövningen redan i ett tidigt skede av prövningen av ansökan. Detta kan också anses effektivisera förfarandet som helhet. Migrationsverket kan också sammanslå inlämnandet av ansökan med den personliga intervju som ingår i prövningen av ansökan. I synnerhet i situationer med sådana intervjuer för att avgöra om ansökan kan tas upp till prövning som avses i artikel 11 i förordningen om asylförfaranden eller påskyndat förfarande skulle ordnandet av personliga intervjuer enligt artikel 12 i samband med inlämnandet effektivisera förfarandet och göra det möjligt att snabbt avgöra uppenbart ogrundade ansökningar och också avlägsna sökande som fått avslag ur landet.
Ansökan ska i regel lämnas in personligen. Artikel 28.3 i förordningen om asylförfaranden ger medlemsstaterna möjlighet att i nationell rätt föreskriva att en ansökan ska anses ha lämnats in personligen när den behöriga myndigheten kontrollerar att sökanden är fysiskt närvarande på medlemsstatens territorium vid tidpunkten för registreringen eller inlämnandet av en ansökan. Enligt förslaget fastställer Migrationsverket tidpunkten och sättet för inlämnande. Enligt förslaget föreskrivs det i 3 mom. att kan göra det möjligt att lämna in ansökan också med hjälp av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk dataöverföring, om ämbetsverket det vara ändamålsenligt och kan försäkra sig om att sökanden fysiskt befinner sig inom finskt territorium. Det väsentliga är att säkerställa att syftet med inlämnandet, det vill säga att framföra grunderna för asyl, uppnås och att sökandens rättsskydd inte äventyras. När Migrationsverket överväger på vilket sätt inlämnandet ska ske ska det beakta bland annat om sökanden befinner sig i en utsatt ställning som beror på sökandens ålder eller fysiska eller psykiska tillstånd eller om det finns andra personliga orsaker som kan inverka på framförandet av grunderna och således talar för personligt inlämnande i samma lokal som en tjänsteman vid Migrationsverket. Särskilt i fråga om minderåriga sökande ska barnets bästa beaktas. Sökandens åsikt om ärendet kan beaktas, men möjligheten att ordna inlämnandet med hjälp av video eller någon annan lämplig teknisk dataöverföring ska dock inte vara beroende av sökandens samtycke, utan enligt förslaget har Migrationsverket prövningsrätt i denna fråga. Migrationsverket ska vid inlämnande av ansökan som sker med hjälp av videokonferens eller någon annan teknisk dataöverföring se till att inlämnandet kan ske på ett informationssäkert sätt. Detta omfattar säkerställande av att både de lokaler och den tekniska förbindelse som används är säkra och att tillräcklig sekretess därigenom säkerställs i ärendet.
Artikel 28.4 i förordningen om asylförfaranden ger också medlemsstaterna möjlighet att i nationell rätt föreskriva en möjlighet för sökanden att lämna in en ansökan med hjälp av ett formulär, om han eller hon inte kan inställa sig personligen på grund av omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll, såsom avtjänande av fängelsestraff eller långvarig sjukhusvistelse. Enligt förslaget ska det föreskrivas också om denna möjlighet i 3 mom. Tröskeln för att lämna in ansökan med ett formulär ska dock vara hög med beaktande också av möjligheten att ordna inlämnandet med hjälp av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk dataöverföring.
I 4 mom. föreskrivs det att ansökan dock med avvikelse från 3 mom. lämnas in till den myndighet som registrerar ansökan om det är fråga om vissa situationer med en efterföljande ansökan. I dessa situationer görs alla tre skeden, dvs. görandet, registreringen och inlämnandet av ansökan samtidigt. Paragrafens 4 mom. ska tillämpas om det är fråga om en första efterföljande ansökan som anses ha gjorts endast för att fördröja eller förhindra verkställigheten av ett beslut som skulle leda till att sökanden omedelbart avlägsnas ur landet eller om det är fråga om en andra eller ytterligare efterföljande ansökan. I dessa situationer med efterföljande ansökningar som avses i 4 mom. får tillhandahållandet av kostnadsfri rättslig rådgivning uteslutas nationellt enligt artikel 16.3 i förordningen om asylförfaranden. I denna proposition föreslås i 95 a § 3 mom. en sådan bestämmelse om nekande av kostnadsfri rättslig rådgivning. Bestämmelserna i det föreslagna 4 mom. behövs i synnerhet i situationer där en efterföljande ansökan görs när avlägsnandet ur landet redan pågår. Om ansökan lämnas in som en separat åtgärd till en annan myndighet, avbryts avlägsnandet ur landet och kan fördröjas avsevärt.
En ansökan kan anses ha lämnats in endast i syfte att förhindra eller fördröja omedelbar verkställighet av ett avvisningsbeslut som meddelats med stöd av ett tidigare beslut till exempel när de praktiska förberedelserna för avlägsnande ur landet har inletts och tidpunkten eller dagen för avlägsnandet ur landet är känd och ansökan har lämnats in först efter det att sökanden har meddelats om att de praktiska förberedelserna för avlägsnande ur landet har inletts och om den uppskattade tidpunkten eller dagen för avlägsnandet ur landet. Det tydligaste exemplet är en situation där en efterföljande ansökan görs samma dag som avsikten är att verkställa avvisningsbeslutet.
För att 4 mom. ska kunna tillämpas måste det vara klart för den registrerande myndigheten att det är fråga om antingen en första efterföljande ansökan i syfte att fördröja avlägsnandet ur landet eller en andra eller ytterligare efterföljande ansökan. Om det i samband med registreringen inte finns uppgifter om att sökanden har en eller flera tidigare ansökningar i andra EU-medlemsstater, kan bestämmelsen i momentet inte tillämpas. I detta fall lämnar sökanden sin ansökan till Migrationsverket. I denna bestämmelse är det uttryckligen fråga om inlämnande av ansökan och bedömningen av huruvida Migrationsverket tar upp en efterföljande ansökan för prövning görs därefter utifrån de uppgifter som den registrerande myndigheten har samlat in i samband med inlämnandet av ansökan.
Paragrafens 5 och 6 mom. motsvarar till sitt innehåll 4 och 5 mom. i den gällande paragrafen.
I 7 mom. föreskrivs det enligt förslaget om Migrationsverkets möjlighet att bistå polisen och gränskontrollmyndigheten vid registreringen i samband med centraliserad screening i uppgifter som gäller registrering av en ansökan om internationellt skydd. Med centraliserad screening avses ett screeningförfarande där de uppgifter som ingår i screeningförfarandet genom beslut av screeningmyndigheterna utförs på en eller flera screeningplatser på grund av olaglig inresa, en exceptionell epidemi enligt 3 § 7 punkten i lagen om smittsamma sjukdomar eller av någon annan motsvarande orsak. Bestämmelser om detta ska enligt förslaget finnas i 3 § 32 punkten. Migrationsverkets bistånd kan behövas i synnerhet i situationer med omfattande olaglig inresa. Myndigheterna ska komma överens in innehållet i biståndet och denna möjlighet ska beaktas också i myndigheternas beredskapsplanering. Migrationsverket har tidigare bistått med registreringen av inresande vid flyktingslussar som inrättats i samband med omfattande invandring till exempel åren 2015–16. Då har biståndet baserat sig på inrikesministeriets förordnande, som det föreskrivs om i 133 § 3 mom. Det föreslås att lagstiftningen om flyktingslussar upphävs.
95 a §.Kostnadsfri rättslig rådgivning. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras. I paragrafen föreslås bestämmelser om den aktör som tillhandahåller kostnadsfri rättslig rådgivning, förfaranden i anslutning till den kostnadsfria rättsliga rådgivningen samt detaljerade bestämmelser om nekande av kostnadsfri rättslig rådgivning. De föreslagna bestämmelserna grundar sig på artiklarna 15, 16 och 19 i förordningen om asylförfaranden och artikel 21 i förordningen om asyl- och migrationshantering.
Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. om Migrationsverkets skyldighet att ge kostnadsfri rättslig rådgivning till personer som ansöker om internationellt skydd. Bestämmelser om innehållet i den kostnadsfria rättsliga rådgivningen finns i artikel 16.2 i förordningen om asylförfaranden och i artikel 21.6 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Kostnadsfri rättslig rådgivning ska ges i förfarandet för beviljande av internationellt skydd och i förfarandet för fastställande av den ansvariga medlemsstaten. Enligt artikel 19.1 i förordningen om asylförfaranden och artikel 21.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering ska den som tillhandahåller kostnadsfri rättslig rådgivning vara godkänd att tillhandahålla rättslig rådgivning enligt nationell rätt. För att verksamheten ska kunna ordnas flexibelt kan Migrationsverket utöva sin prövningsrätt i fråga om med vilken bakgrund eller med vilken kravnivå på uppgiften rättslig rådgivning kan ges. Migrationsverket ska dock säkerställa att de som ger rättslig rådgivning är tillräckligt förtrogna med förfarandet för beviljande av internationellt skydd och förfarandet för att fastställa den ansvariga medlemsstaten, så att de kan ge sökandena korrekt och aktuell rådgivning av hög kvalitet. Innehållet i den avgiftsfria rättsliga rådgivningen bestämmer nivån på den kompetens som krävs. Tillräcklig förtrogenhet och yrkesskicklighet kan säkerställas till exempel genom introduktioner eller utbildningar. Som stöd för fastställandet av befattningsbeskrivningen kan man också utnyttja dokumentet Practical Guide on Free Legal Counselling, som utarbetats av Europeiska unionens asylbyrå European Union Agency for Asylum, Practical Guide on Free Legal Counselling, Organisation of the provision of free legal counselling, 1.10.2025. I syfte att undvika intressekonflikter förutsätts det i 1 mom. att den som ger rättslig rådgivning ska ha en oberoende och självständig roll i förhållande till beslutsfattandet.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om förfaranderegler i fråga om den kostnadsfria rättsliga rådgivningen i enlighet med artikel 19.2 i förordningen om asylförfaranden och artikel 21.5 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Enligt skäl 16 i ingressen till förordningen om asylförfaranden bör sökande på begäran få kostnadsfri rättslig rådgivning under det administrativa förfarandet så snart som möjligt efter registrering av en ansökan om internationellt skydd. Sökanden kan i alla skeden av förfarandet begära kostnadsfri rättslig rådgivning av den behöriga myndigheten, som förmedlar begäran till den aktör som tillhandahåller kostnadsfri rättslig rådgivning. Exempelvis i samband med registreringen av ansökan kan rådgivning således i enlighet med den föreslagna 95 § begäras av polisen eller gränskontrollmyndigheten eller av Migrationsverket i samband med att ansökan lämnas in eller därefter. Den som ger rättslig rådgivning ska efter att ha fått begäran försäkra sig om att sökanden har informerats om hur och när han eller hon kan få rättslig rådgivning.
I 2 mom. föreskrivs enligt förslaget därtill att den rättsliga rådgivningen ska ordnas vid behov, vid rätt tidpunkt och på tillbörligt sätt med beaktande av sökandens individuella situation samt så att rådgivningens faktiska tillgänglighet och informationssäkerhet säkerställs. Artikel 16 i förordningen om asylförfaranden och artikel 21 i förordningen om asyl- och migrationshantering förutsätter att kostnadsfri rättslig rådgivning ges och i dem föreskrivs det om vad som ska ingå i rådgivningen. Behovet av rådgivning och rådgivningens omfattning ska dock avgöras separat i varje enskilt fall utifrån ärendets art och de individuella omständigheter som hänför sig till det. Med rätt tidpunkt avses i synnerhet att sökanden ska få rådgivning inom de tidsfrister som gäller förfarandet. Med den rättsliga rådgivningens tillgänglighet avses bland annat att rådgivningen ska ges på sökandens modersmål eller på ett språk som sökanden rimligen kan förväntas förstå. Efter prövning från fall till fall kan rättslig rådgivning också ges med anlitande av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk metod för dataöverföring där deltagarna har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra, förutsatt att datasäkerheten säkerställs. Migrationsverket ska ägna särskild uppmärksamhet åt förutom verksamhetens effektivitet även sökandens personliga egenskaper och omständigheter när sättet att ordna rättslig rådgivning prövas. Säkerställandet av verksamhetens effektivitet förutsätter att rådgivningen i regel ges till flera sökande samtidigt. Vid bedömningen av sökandens personliga egenskaper och omständigheter ska Migrationsverket fästa uppmärksamhet t.ex. vid sökandens läs- och skrivförmåga, ålder, funktionsnedsättning och andra sårbarhetsfaktorer som kan inverka på sökandens förmåga att ta emot och förstå den rådgivning som getts.
I 3 mom. föreskrivs det på det sätt som förutsätts i artikel 19.3 i förordningen om asylförfaranden om detaljerade bestämmelser om uteslutandet av tillhandahållande av kostnadsfri rättslig rådgivning i enlighet med artikel 16.3. Den föreslagna regleringen baserar sig också på artikel 21.7 i förordningen om asyl- och migrationshantering, enligt vilken tillhandahållande av kostnadsfri rättslig rådgivning i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat får uteslutas om sökanden redan bistås och företräds av en juridisk rådgivare.
Enligt 3 mom. 1 punkten ges kostnadsfri rättslig rådgivning inte om ansökan är en första efterföljande ansökan vars syfte endast är att direkt förhindra eller fördröja omedelbar verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om avlägsnande ur landet som fattats med stöd av en tidigare ansökan. I detta fall lämnas ansökan också in till den registrerande myndigheten i stället för till Migrationsverket. Enligt 3 mom. 2 punkten ges kostnadsfri rättslig rådgivning inte om ansökan är en andra eller ytterligare efterföljande ansökan. Det är motiverat att anta att den som lämnat en andra eller ytterligare efterföljande ansökan känner till förfarandena och har fått kostnadsfri rättslig rådgivning eller kostnadsfri rättshjälp i samband med de tidigare ansökningarna.
Enligt 3 mom. 3 punkten ges kostnadsfri rättslig rådgivning inte om sökanden redan har ett ombud. Vid ordnandet av kostnadsfri rättslig rådgivning är syftet inte att skapa överlappande funktioner där sökanden kan begära rättslig rådgivning både av sitt ombud och av Migrationsverket. Enligt artikel 16.3 c i förordningen om asylförfaranden får tillhandahållandet av kostnadsfri rättslig rådgivning uteslutas om sökanden redan bistås och biträds av en rättslig rådgivare. Enligt artikel 21.7 i förordningen om asyl- och migrationshantering får tillhandahållande av kostnadsfri rättslig rådgivning i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat uteslutas om sökanden redan bistås och företräds av en juridisk rådgivare. I Finlands lagstiftningsram motsvarar den juridiska rådgivaren/biträdet som avses i bestämmelserna och som bistår och företräder sökanden det ombud som avses i 12 § i förvaltningslagen. I förarbetena till förvaltningslagen anges att ”med ombud avses en person som har rätt att på huvudmannens vägnar agera i ett ärende. Ombudet kan t.ex. vara advokat eller offentligt rättsbiträde. Ett ombud behöver dock inte uppfylla några särskilda behörighetsvillkor, och således kan också andra än sådana som fått juridisk utbildning vara ombud i ett förvaltningsärende.” (RP 72/2002 rd).
Enligt 8 § i förvaltningslagen (434/2003) ska myndigheterna inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd utan kostnad i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. De begränsningar i fråga om den kostnadsfria rättsliga rådgivningen som föreskrivs i 3 mom. begränsar inte rådgivningsskyldigheten enligt förvaltningslagen.
I den gällande paragrafen föreskrivs det om informerande av personer som söker internationellt skydd och bestämmelser om detta finns i artiklarna 8.2 och 35.7 c i förordningen om asylförfaranden. Artiklarna i fråga är direkt tillämplig EU-lagstiftning.
95 b §.Återkallande av ansökan om internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen ändras för att beakta bestämmelserna om återkallande av ansökan i förordningen om asylförfaranden. Bestämmelser om uttryckligt återkallande av en ansökan om internationellt skydd finns i artikel 40 i förordningen om asylförfaranden. Enligt förslaget ska en informativ bestämmelse om detta ingå i 1 mom. I den artikeln i förordningen hänvisas det till att återkallandet av ansökan ska ske skriftligen av sökanden personligen eller lämnas in av den rättsliga rådgivare som rättsligt företräder honom eller henne i enlighet med nationell rätt. Det är således nödvändigt att nationellt föreskriva närmare om förfarandet och de behöriga myndigheterna.
I 1 och 2 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det om förfarandet vid uttryckligt återkallande. Detta förfarande behöver inte ändras. Enligt förslaget ska innehållet i gällande 1 och 2 mom. ingå i 2 och 3 mom. Enligt det föreslagna 2 mom. är Migrationsverket, polisen, gränskontrollmyndigheten och förläggningens föreståndare eller biträdande föreståndare fortfarande behöriga aktörer att ta emot en anmälan om återkallande. Enligt 3 mom. ska den som tar emot en anmälan om återkallande fortfarande be sökanden uppge hur han eller hon förhåller sig till att eventuellt avlägsnas ur landet och meddelas inreseförbud och begära två ojäviga vittnen till återkallandet som kan vara tjänstemän eller arbetstagare vid Migrationsverket eller vid förläggningen eller polis- eller gränskontrollmyndigheter.
Bestämmelsen i det gällande 3 mom. behövs inte längre i paragrafen, eftersom bestämmelser om skyldigheten att fatta ett beslut om återvändande om en ansökan om internationellt skydd har återkallats finns i artikel 37 i förordningen om asylförfaranden. Bestämmelser om Migrationsverkets behörighet att fatta ett sådant beslut om återvändande som avses i artikeln finns i 152 § i utlänningslagen och bestämmelser om meddelande av inreseförbud i 150 § i utlänningslagen, och det gällande 3 mom. behövs således inte.
95 c §.Förfallande av ansökan om internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen ändras och att det i den föreskrivs om att ansökan förfaller när sökanden avlider under det administrativa förfarandet. Bestämmelser om att ansökan förfaller om sökanden avlider finns inte i förordningen om asylförfaranden, varvid det måste utfärdas nationella bestämmelser om detta.
I 1 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det om att ansökan om internationellt skydd förfaller, om sökanden försvinner. Enligt artikel 41.1 e i förordningen om asylförfaranden ska en ansökan om internationellt skydd förklaras som implicit återkallad om sökanden försvinner. Eftersom bestämmelsen i fråga är direkt tillämplig lagstiftning, föreslås inga andra nationella bestämmelser om en situation där sökanden försvinner. I den punkten i artikeln föreskrivs det att en ansökan ska förklaras som implicit återkallad om sökanden upprepade gånger inte har fullgjort de anmälningsskyldigheter som ålagts honom eller henne i enlighet med artikel 9.4 eller inte förblir tillgänglig för de behöriga administrativa eller rättsliga myndigheterna, såvida han eller hon inte kan visa att underlåtenheten att förbli tillgänglig berodde på särskilda omständigheter som han eller hon inte rådde över. Artikel 9.4 gäller sökandens skyldighet att anmäla sig till de behöriga myndigheterna vid en viss angiven tidpunkt eller med rimliga intervall eller stanna på ett anvisat geografiskt område inom medlemsstatens territorium. Med anmälningsskyldigheter enligt den föreslagna 50 § i mottagningslagen avses en skyldighet för sökanden att anmäla sig vid en förläggning 1–4 gånger per dag eller en skyldighet att vara närvarande vid en förläggning vid en viss tid eller vissa tider på dygnet. Bestämmelser om skyldigheten att identifiera sig vid förläggningen föreslås i 13 a § i mottagningslagen, och med detta avses en skyldighet för alla sökande att med vissa intervaller identifiera sig vid förläggningen. Också försummelse av skyldigheten att anmäla sig eller identifiera sig kan indikera att sökanden inte längre är tillgänglig för myndigheterna i enlighet med artikel 9.4 i förordningen om asylförfaranden.
I gällande 1 mom. föreskrivs att sökanden kan anses sannolikt ha lämnat Finland, om hans eller hennes vistelseort enligt uppgifter från förläggningen har varit okänd under minst två månader, eller om personen inte på minst två månader har kunnat kontaktas med hjälp av de kontaktuppgifter som han eller hon senast uppgett. I förordningen definieras inte närmare vad som avses med upprepade försummelser av anmälningsskyldigheten. Detta ska avgöras av den beslutande myndigheten och beror också på hur ofta sökanden har förordnats att identifiera sig eller anmäla sig vid förläggningen. Ordalydelsen kan tolkas så att minst två försummelser avses.
96 §.Kort över anhängigt ansökningsärende. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om handlingar som ska lämnas till personer som söker internationellt skydd finns i artikel 29 i förordningen om asylförfaranden. Dessutom är omnämnandet av det kort som utfärdas till kvotflyktingar onödigt, eftersom beslut om dem som tas in inom flyktingkvoten fattas innan de anländer till Finland, varvid uppehållstillståndskortet redan finns vid ankomsten till landet och något separat intyg över att ansökan är anhängig inte behövs. Ett sådant kort som avses i paragrafen har inte heller utfärdats till personer som söker tillfälligt skydd, och således behövs bestämmelsen inte heller till denna del.
96 a §. Särskilda förfarandegarantier. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om dess innehåll finns i artikel 20 och 21 i förordningen om asylförfaranden.
97 §.Asylutredning. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom bestämmelser om dess innehåll i huvudsak finns i EU-lagstiftningen. I gällande 1 mom. föreskrivs att Migrationsverket utreder identitet, resrutt och inresa för en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd, vilket är en del av screeningen enligt screeningförordningen. Bestämmelser om utredning av identiteten vid screening finns i artikel 14 i screeningförordningen och med stöd av artikel 17 ska på screeningformuläret anges bl.a. skälen till den irreguljära ankomsten eller inresan samt information om resvägar, inklusive t.ex. uppgifter om avreseort, tidigare bosättningsorter och tredjeländer som fungerat som transitländer. Enligt artikel 27 i förordningen om asylförfaranden ska man i samband med registreringen av en ansökan om internationellt skydd registrera vissa personuppgifter som är relevanta för förfarandet för internationellt skydd och för fastställandet av ansvarig medlemsstat, bland annat uppgifter om vissa familjemedlemmar. Det kan finnas behov av att fortsätta utredningen av identiteten ännu i samband med prövningen av ansökan. I 116 § 1 mom. föreslås en ny punkt med stöd av vilken Migrationsverket vid behov fortsätter att utreda identiteten efter att ansökan registrerats och samlar sådana uppgifter om andra familjemedlemmar och anhöriga som inte ännu har utretts i samband med registreringen av ansökan.
Bestämmelser om innehållet i det gällande 2 mom. finns i förordningen om asylförfaranden. I artikel 11 i förordningen föreskrivs det om innehållet i intervjun för att avgöra om ansökan kan tas upp till prövning och i artikel 12 om innehållet i den egentliga intervjun. Enligt artikel 13.6 i förordningen ska de personliga intervjuerna genomföras av den beslutande myndighetens personal. Bestämmelserna är direkt tillämpliga. I gällande 3 mom. föreskrivs att polisen kan delta i asylsamtalen, om Finlands nationella säkerhet eller internationella förbindelser eller allmän ordning eller säkerhet kräver det. En sådan bestämmelse finns inte i förordningen om asylförfaranden. Enligt förordningen om asylförfaranden kan en annan myndighet bistå den beslutande myndigheten vid prövningen av ansökan. I 116 § 2 mom. föreslås för polisen och gränskontrollmyndigheten behörighet att bistå Migrationsverket vid utredningen av grunderna för ansökan och andra uppgifter som är viktiga med tanke på prövningen av ansökan som hör till den beslutande myndighetens uppgifter. För tydlighetens skull föreslås det att gällande 97 § 3 mom. flyttas till 116 § 4 mom. I 116 § föreslås allmänna bestämmelser om behörighet i anslutning till internationellt skydd.
97 a §.Granskning av intervjuprotokollet. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar det innehåll som i förordningen om asylförfaranden överlåtits till nationell prövning. I paragrafen föreslås bestämmelser endast om omständigheter som hänför sig till granskningen av det protokoll över asylsamtalet som Migrationsverket utarbetat och i fråga om vilka medlemsstaterna har getts handlingsutrymme i förordningen om asylförfaranden.
I 1 mom. föreslås som en informativ bestämmelse en hänvisning till artiklarna 11–14 i förordningen om asylförfaranden, där det föreskrivs om personliga intervjuer som gäller internationellt skydd.
I 2 mom. föreskrivs det om granskning av intervjuprotokollet i enlighet med gällande 4 mom. Förslaget innehåller inga ändringar i den gällande regleringen om granskning av protokollet (RP 10/2025 rd), som gjordes genom en ändring av utlänningslagen (247/2025). Migrationsverket kan även i fortsättningen efter prövning antingen låta bli att granska intervjuprotokollet helt eller delvis, varvid sökanden ges en tidsfrist på minst två veckor för inlämnande av tillägg och korrigeringar, eller granska protokollet i sin helhet vid intervjun, varvid sökanden inte ges någon separat tidsfrist för komplettering av protokollet.
I fråga om det gällande 2 mom. är omnämnandet av hur sökanden förhåller sig till eventuell avvisning, utvisning eller inreseförbud onödigt, eftersom bestämmelser om hörande av utlänningar i ärenden avseende nekad inresa, avvisning, utvisning eller meddelande av inreseförbud finns i 145 § i utlänningslagen. Migrationsverket ska även i fortsättningen säkerställa att en sökande som fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har hörts innan beslutet fattas.
I den gällande paragrafen föreskrivs om omständigheterna för den personliga intervjun och bestämmelser om dessa fins i artikel 13.3 i förordningen om asylförfaranden. I den artikeln föreskrivs det också i övrigt om kraven gällande personliga intervjuer, bland annat om att hålla asylsamtal på distans. Bestämmelser om utarbetande av intervjuprotokoll och upptagningar finns i artikel 14 i förordningen om asylförfaranden. I artikel 23.8 e i förordningen om asylförfaranden föreskrivs det om minderårigas företrädares närvaro vid samtalet.
97 b §.Inhämtande av information i enskilda ärenden som gäller internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om innehållet i 1 mom. finns i artikel 7.2 i förordningen om asylförfaranden och bestämmelser om innehållet i 2 mom. finns i artikel 24.1 i förordningen om asylförfaranden.
98 §.Undersökningsförfarandets längd när en domstol upphäver ett beslut om internationellt skydd och återsänder det till Migrationsverket för ny behandling. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras. Enligt förslaget ska det i paragrafen föreskrivas om tidsfrister för avslutandet av prövningsförfarandet i en situation där en domstol upphäver Migrationsverkets beslut och återsänder ärendet för ny behandling. Handläggningstiderna ska enligt artikel 35 i förordningen om asylförfaranden vara kortare än de handläggningstider som anges för det administrativa skedet i artikeln i fråga. I den gällande paragrafen föreskrivs det om avgörande av en ansökan om internationellt skydd och bestämmelser om detta finns i artiklarna 34, 37 och 39 i förordningen om asylförfaranden och i artikel 4 i skyddsgrundsförordningen. Artiklarna i fråga är direkt tillämplig EU-lagstiftning.
Enligt 1 punkten är handläggningstiden för en ansökan som har avslagits för att grunder för att ta upp den till prövning har saknats, dvs. som har nekats prövning med stöd av artikel 38.1 a, 38.1 b, 38.1 c eller 38.1 d i förordningen om asylförfaranden eller med stöd av en grund som avses i artikel 38.2, en (1) månad från det att domstolens beslut har vunnit laga kraft. Samma villkor gäller alla tidsfrister som föreslås i paragrafen. Således beaktas också situationer där Migrationsverket eller sökanden ansöker om besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen. Paragrafens 1 punkt gäller ansökningar som har avslagits för att grunder för att ta upp dem till prövning har saknats, dvs. som har nekats prövning för att ett land som inte är en medlemsstat har ansetts vara ett första asylland eller ett säkert tredjeland för sökanden, en annan medlemsstat än den som prövar ansökan har beviljat sökanden internationellt skydd, eller en internationell brottmålsdomstol har tillhandahållit sökanden säker omplacering. Därtill gäller denna handläggningstid efterföljande ansökningar, som har avslagits för att grunder för att ta upp dem till prövning har saknats, dvs som har nekats prövning. I en sådan situation ska ansökan vara en efterföljande ansökan till stöd för vilken det inte har framkommit eller inte har framlagts några sådana nya relevanta omständigheter som avses i artikel 55.3 och 55.5 i förordningen om asylförfaranden och som hänför sig till prövningen av huruvida sökanden kan anses vara en person som beviljats internationellt skydd med stöd av skyddsgrundsförordningen eller om inga nya omständigheter har framkommit i anslutning till en grund för att vägra pröva ansökan som tidigare tillämpats.
Enligt 2 punkten ska undersökningsförfarandet slutföras inom åtta (8) dagar från det att domstolens beslut vunnit laga kraft, om prövning av ansökan har nekats, dvs. ansökan inte har prövats, på en grund som avses i artikel 38.1 e i förordningen om asylförfaranden. Punkten i fråga gäller situationer där sökanden har meddelats ett beslut om återsändande enligt artikel 6 i återvändandedirektivet och lämnar in ansökan först sju arbetsdagar efter den dag då sökanden har fått beslutet om återsändande. Vid tillämpningen av punkten förutsätts det också att sökanden har informerats om följderna av att ansökan inte lämnas in inom den utsatta tiden och att inga nya relevanta fakta har framkommit efter utgången av den utsatta tiden.
Enligt 3 punkten är handläggningstiden för en ansökan som har prövats i ett påskyndat förfarande enligt artikel 42 i förordningen om asylförfaranden två (2) månader från det att domstolens beslut har vunnit laga kraft.
Enligt 4 punkten är handläggningstiden för en ansökan som har prövats i ett normalt förfarande enligt artikel 39.3 i förordningen om asylförfaranden tre (3) månader från det att domstolens beslut har vunnit laga kraft. I fråga om handläggningstiden för ansökningar som har prövats i ett normalt förfarande föreslås därtill ett undantag i situationer där undersökningsförfarandet inte kan avslutas inom tidsfristen på tre månader av orsaker som inte beror på Migrationsverket. Sådana orsaker kan vara t.ex. att sökanden insjuknat eller orsaker som beror på intervjuarrangemangen, såsom svårigheter i tillgången på tolkar eller en stor, plötslig ökning i antalet personer som ska intervjuas. I sådana fall ska undersökningsförfarandet slutföras senast fem (5) månader efter förvaltningsdomstolens beslut.
98 a §.Beslut om ansökan om internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om längden på undersökningsförfarandet i fråga om internationellt skydd finns i artikel 35 i förordningen om asylförfaranden. Artikeln i fråga är direkt tillämplig lagstiftning. Bestämmelser om undersökningsförfarandets längd när en domstol upphäver den beslutande myndighetens beslut och återsänder ärendet till den beslutande myndigheten för ny prövning föreslås i 98 § i utlänningslagen.
99 §.Säkert asylland. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om säkra asylländer finns i artikel 58 i förordningen om asylförfaranden. I förordningen om asylförfaranden används begreppet första asylland för ett säkert asylland.
99 a §.Säkert tredjeland. Det föreslås att paragrafen upphävs som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen, eftersom bestämmelser om säkra tredjeländer finns i artikel 59 i förordningen om asylförfaranden.
100 §.Fastställande av säkra länder på nationell nivå. Det föreslås att paragrafen ändras och att det föreskrivs om hur säkra länder fastställs på nationell nivå. I den gällande paragrafen föreskrivs det om begreppet säkert ursprungsland, som det föreskrivs om i artikel 61 i förordningen om asylförfaranden. Artikeln i fråga är direkt tillämplig EU-lagstiftning. Också paragrafens rubrik ändras.
I 1 mom. föreslås som informativ bestämmelse en hänvisning till artikel 64 i förordningen om asylförfaranden, där det föreskrivs om fastställande av tredjeländer som säkra tredjeländer eller säkra ursprungsländer på nationell nivå.
Enligt förslaget föreskrivs det i 2 mom. att statsrådet genom förordning får utse de länder som i Finland ska betraktas nationellt som säkra tredjeländer på det sätt som avses i artikel 59 i förordningen om asylförfaranden och som säkra ursprungsländer på det sätt som avses i artikel 61 i förordningen om asylförfaranden. De nationella förteckningarna över säkra länder kompletterar unionens förteckningar. Genom förordningen föreskrivs det inte på nationell nivå att sådana länder är säkra som redan på unionsnivå fastställts som säkra. Unionens förteckningar är bindande för länderna som sådana.
Fastställandet av länder grundar sig på landinformation som Migrationsverket bedömer. Med detta avses Migrationsverkets normala förfarande för tolkning av landinformation som ämbetsverket sammanställt i samband med förfaranden som gäller internationellt skydd. Enligt förslaget ansvarar inrikesministeriet för beredningen av förordningen och beredningen ska ske i samarbete med Migrationsverket och andra väsentliga aktörer.
Även om en förordning av statsrådet eller ett ministerium kan innehålla bestämmelser som till sitt innehåll kan karakteriseras som administrativa bestämmelser, ska utfärdandet av förordningen basera sig på ett bemyndigande i lag. Därför föreslås det i propositionen att bestämmelser om utfärdande av förordningen ska ingå i utlänningslagen. Enligt artikel 59.3 och artikel 61.3 i förordningen om asylförfaranden ska bedömningen av om ett tredjeland får fastställas som ett säkert tredjeland grunda sig på ett urval av informationskällor och vid bedömningen ska det beaktas vad som föreskrivs om skydd mot förföljelse och allvarlig skada i förordningen. Även om Finland inför nationella förteckningar över säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer får begreppen i enlighet med artikel 59.5 a och artikel 61.5 c i förordningen om asylförfaranden endast tillämpas om sökanden inom ramen för en individuell bedömning inte kan lägga fram faktorer som motiverar att begreppen inte är tillämpliga på honom eller henne. Individuell prövning gäller alltså fortfarande, och fastställande och tillämpning av nationella förteckningar innebär inget undantag från det.
Den föreslagna paragrafen förutsätter inte att nationella landförteckningar tas i bruk. Med stöd av artikel 59.4 b i förordningen om asylförfaranden är det möjligt att tillämpa begreppet säkert tredjeland också i enskilda fall i fråga om en viss sökande, om landet inte på unionsnivå eller medlemsstatsnivå har fastställts som ett säkert tredjeland, förutsatt att villkoren i punkt 1 i artikeln uppfylls i fråga om sökanden i fråga. I fråga om säkra ursprungsländer finns det inte likadana bestämmelser i förordningen om asylförfaranden. Således kan begreppet säkert ursprungsland tillämpas endast på ett land som har fastställts som säkert antingen på unionsnivå eller på nationell nivå. I Finland är det därmed möjligt att tillämpa endast ursprungsländer som fastställts som säkra på unionsnivå om detta anses vara tillräckligt. Våren 2025 föreslog kommissionen att vissa länder på unionsnivå ska fastställas som säkra ursprungsländer. Förhandlingar om förslaget fördes hela året och en överenskommelse nåddes före årsskiftet. Förordningen trädde i kraft den 27 februari 2026. På unionsnivå fastställdes som säkra länder förutom unionens kandidatländer också det potentiella kandidatlandet Kosovo samt Marocko, Tunisien, Egypten, Bangladesh, Indien och Colombia.
Enligt 4 mom. ska Migrationsverket i enlighet med artikel 64.4 i förordningen om asylförfaranden lämna till kommissionen och asylbyrån uppgifter om de tredjeländer som på nationell nivå har utsetts till säkra tredjeländer eller säkra ursprungsländer samt om övriga säkra tredjeländer på vilka begreppet i fråga har tillämpats.
101 §.Uppenbart ogrundad ansökan. Enligt förslaget görs i paragrafen en teknisk ändring. Det föreslås att den nuvarande hänvisningen till 104 § i utlänningslagen ersätts med en hänvisning till artikel 42 i förordningen om asylförfaranden, där det föreskrivs om prövning av en ansökan om internationellt skydd i ett påskyndat förfarande. Ändringen beror också på artikel 39.4 i förordningen om asylförfaranden, enligt vilken den beslutande myndigheten får bemyndigas enligt nationell rätt att förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad. Det föreslås att gällande 104 § upphävs som en bestämmelse som överlappar EU-lagstiftningen.
102 §.Rätt att stanna kvar på finskt territorium i samband med ansökningar om internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras. I paragrafen föreslås bestämmelser om undantag från sökandens rätt att stanna kvar på finskt territorium i samband med ansökningar om internationellt skydd.
I den gällande paragrafen föreskrivs det om nya ansökningar, som i EU-lagstiftningen kallas efterföljande ansökningar, och om vilka det föreskrivs i artikel 55 i förordningen om asylförfaranden. Artikeln i fråga är direkt tillämplig EU-lagstiftning.
Bestämmelser om sökandens rätt att stanna kvar i landet under det administrativa förfarandet finns i artikel 10.1 i förordningen om asylförfaranden. I artikel 10.4 i förordningen om asylförfaranden ingår nationellt handlingsutrymme. Medlemsstaterna får föreskriva undantag från en sökandes rätt att stanna kvar på deras territorium under det administrativa förfarandet i de situationer som avses i artikel 10.4. I de situationer som föreslås i 1 mom. används till denna del det nationella handlingsutrymme som möjliggörs i artikeln. Artikel 10.3 ger däremot inget nationellt handlingsutrymme, utan innehåller ett absolut undantag från rätten att stanna kvar i landet enligt artikel 10.1. Enligt nämnda artikel 10.3 har sökanden inte rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium under det administrativa förfarandet om personen är föremål för ett överlämnande till en annan medlemsstat i överensstämmelse med skyldigheter i enlighet med en europeisk arresteringsorder som har utfärdats i enlighet med rådets rambeslut 2002/584/RIF. Rambeslutet i fråga har i Finland genomförts nationellt huvudsakligen genom lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003).
I 1 mom. föreskrivs det att sökanden, med avvikelse från artikel 10.1 i förordningen om asylförfaranden, i de fem föreslagna situationerna inte har rätt att stanna kvar på finskt territorium under den tid som ansökan om internationellt skydd prövas och kan avlägsnas ur landet. I momentet nämns beaktandet av förbudet mot tillbakasändning.
I 1 punkten föreskrivs det om ett undantag från rätten att stanna kvar på finskt territorium under den tid som en ansökan om internationellt skydd prövas, om det genom ett lagakraftvunnet beslut har bestämts att sökanden ska utlämnas till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, till ett tredjeland, till en internationell brottmålsdomstol eller till någon annan internationell domstol för åtgärder. Utlämning för brott innebär utlämning av en person till en annan stat antingen för lagföring eller verkställighet av ett frihetsstraff. Situationerna gäller utlämning av en utlänning för brott till en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller till ett tredjeland eller till en internationell brottmålsdomstol eller till någon annan internationell domstol i vilken Finland är part. I ärenden som gäller utlämning av utlänningar tillämpas bestämmelserna om utlämning, dvs. lagen om utlämning för brott (456/1970), lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna (1383/2007), lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003), lagen om tillämpning av bestämmelserna om utlämning för brott och utbyte av straffregisteruppgifter i handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket (470/2021) och lagen om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen och om tillämpning av stadgan. (1284/2000). Bestämmelser om utlämning ingår också i många internationella konventioner, av vilka den viktigaste är europeiska konventionen om utlämning för brott (FördrS 32/1971). I den föreslagna bestämmelsen avses med tredjeländer stater som inte är medlemsstater i Europeiska unionen eller stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Avsikten med ändringen är inte att ändra den nationella utlämningslagstiftningen. Regleringen förtydligar dock avsevärt förhållandet mellan utlämningslagstiftningen och ansökningsförfarandet i fråga om internationellt skydd.
I 2 punkten föreskrivs det om ett undantag från rätten att stanna kvar på finskt territorium under den tid som en ansökan om internationellt skydd prövas, om sökanden genom ett lagakraftvunnet beslut ska förflyttas till en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller till ett tredjeland för verkställighet i en främmande stat av en åtgärd som gäller frihetsstraff eller frihetsberövande som dömts ut av en finsk domstol. Det är fråga om förflyttning av en utlänning till en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller till ett tredjeland för verkställighet av straffrättsliga påföljder. I ärenden som gäller förflyttning av utlänningar tillämpas bestämmelserna om detta, dvs. lagen om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål (326/1963), lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder (21/1987) och lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rambeslutet om överföring av dömda personer inom Europeiska unionen och om tillämpning av rambeslutet (1169/2011). Bestämmelser om överföringar ingår också i internationella överenskommelser, såsom överenskommelsen om samarbete mellan Finland och Thailand vid verkställighet av domar i brottmål (FördrS 38/1992). Avsikten med ändringen är inte att ändra den nationella lagstiftningen om överföringar av dömda personer. Den föreslagna regleringen förtydligar dock avsevärt förhållandet mellan lagstiftningen om förflyttning och ansökningsförfarandet i fråga om internationellt skydd. Det föreslagna motsvarar till sitt innehåll det som i 1 punkten föreskrivs om utlämningsförfarandet och förenhetligar således förfarandena också till denna del.
Enligt artikel 10.5 i förordningen om asylförfaranden får en medlemsstat utlämna, överlämna eller överföra en sökande till ett tredjeland eller en internationell domstol eller tribunal i enlighet med punkt 4 b endast om den behöriga myndigheten anser att ett sådant beslut att utlämna, överlämna eller överföra inte kommer att resultera i direkt eller indirekt refoulement i strid med den medlemsstatens skyldigheter enligt internationell rätt och unionsrätten. Ett utlämningsbeslut som verkställs innan beslut fattas i ett ärende som gäller internationellt skydd får således inte leda till brott mot förbudet mot tillbakasändning. Nämnda artikel 10.5 är inte tillämplig på utlämning, överlämning eller överföring till en annan medlemsstat i Europeiska unionen enligt punkt 4 b eller på överlämning till en annan medlemsstat i Europeiska unionen enligt punkt 3. Med beaktande av bland annat artikel 3 i Europeiska människorättskonventionen och artikel 3 i konventionen mot tortyr samt artikel 19 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och 9 § 4 mom. i grundlagen, kan det dock konstateras att förbudet mot tillbakasändning ska iakttas också i ärenden som gäller utlämning eller överföring till en annan medlemsstat i Europeiska unionen.
Det centrala är att även om man samtycker till utlämning enligt 1 punkten eller förflyttning enligt 2 punkten i en situation där det ännu inte i det administrativa förfarandet har meddelats ett beslut om sökandens ansökan om internationellt skydd, kan utlämningen eller förflyttningen ske endast om den behöriga myndigheten anser att utlämningen eller förflyttningen inte bryter mot förbudet mot tillbakasändning. Som det konstateras i artikel 10.5 får utlämningen eller överföringen inte resultera i direkt eller indirekt återvändande i strid med medlemsstatens skyldigheter enligt internationell rätt och unionsrätten. Enligt artikel 21 i skyddsgrundsförordningen ska principen om förbud mot tillbakasändning respekteras i enlighet med unionsrätten och internationell rätt. Ett ovillkorligt förbud mot tillbakasändning ingår även i 9 § 4 mom. i grundlagen.
I 3 punkten föreskrivs det om ett undantag från rätten att stanna kvar på finskt territorium, om sökanden anses utgöra en fara för den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten. Detta får dock inte begränsa tillämpningen av artiklarna 12 och 17 i skyddsgrundsförordningen. I praktiken förutsätter 3 punkten en bedömning av att sökanden har ansetts utgöra en fara för den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten. Punkten kan således bli tillämplig t.ex. i en situation där personen har vistats i Finland med ett uppehållstillstånd som antingen har återkallats eller inte har förlängts och det i samband med ett negativt beslut har fattats beslut om att personen ska avlägsnas ur landet. Även när en person för första gången ansöker om internationellt skydd i en sådan situation, har det dock redan tidigare fattats ett beslut om avlägsnande ur landet och i samband med beslutet om avlägsnande ur landet har till exempel ett förbud mot tillbakasändning bedömts.
De sista två punkterna i 1 mom. gäller efterföljande ansökningar. I 4 punkten konstateras enligt förslaget att avvikelse från rätten att stanna kvar på finskt territorium kan göras om en första efterföljande ansökan har lämnats in endast för att fördröja eller förhindra verkställigheten av ett sådant beslut som skulle leda till att sökanden omedelbart avlägsnas ur landet och prövningen av ansökan i fråga inte fortsätter i enlighet med artikel 55.7 i förordningen om asylförfaranden. I praktiken är det fråga om situationer som anges i 200 a § 7 mom. i den gällande utlänningslagen. Punkten lämpar sig för situationer där de praktiska förberedelserna för avlägsnandet ur landet redan har inletts och den beräknade tidpunkten eller dagen för avlägsnandet ur landet redan är känd. Dessutom förutsätts det att sökanden inte har lagt fram nya omständigheter för sin ansökan. Momentets 4 punkt blir tillämplig om en första efterföljande ansökan har lämnats in först efter det att sökanden har underrättats om att de praktiska förberedelserna för avlägsnande ur landet har inletts samt om den beräknade tidpunkten för avlägsnandet ur landet eller den exakta tidpunkten för avlägsnandet ur landet. En situation som kan komma i fråga är exempelvis att en första efterföljande ansökan görs samma dag som avsikten är att verkställa avlägsnandet ur landet. Enligt förslaget gäller 5 punkten situationer där det är fråga om en andra eller en därefter följande efterföljande ansökan efter ett sådant lagakraftvunnet beslut där prövning av en tidigare efterföljande ansökan har nekats eller avslagits som ogrundad eller uppenbart ogrundad.
Det bör noteras att i de situationer som avses i 1 mom. 4 och 5 punkten avviker man de facto också från den rätt att stanna kvar i landet som avses i artikel 68.5 d i förordningen om asylförfaranden tills sökanden har haft möjlighet att hos en domstol begära tillstånd att stanna kvar på finskt territorium och få ett domstolsbeslut om denna begäran. När man i en situation som avses i 1 mom. 4 eller 5 punkten avviker från sökandens rätt att stanna kvar på finskt territorium under den tid som ansökan om internationellt skydd behandlas och sökanden kan avlägsnas ur landet, kan artikel 68.5 d i förordningen om asylförfaranden inte ens bli tillämplig. Även i dessa situationer ska förbudet mot tillbakasändning beaktas. I de situationer som avses i 1 mom. 4 och 5 punkten begränsar förslaget sökandens rätt att stanna kvar och vänta på resultatet av ändringssökandet.
Enligt 2 mom. ger Migrationsverket på begäran av en behörig myndighet eller en domstol ett utlåtande i ett ärende som gäller utlämning eller överföring av en sökande som avses i 1 mom. 1 och 2 punkten. Begäran om utlåtande framställs av den behöriga myndighet eller domstol som behandlar utlämnings- eller överföringsärendet. I utlämningslagstiftningen avses med den behöriga myndighet som begär utlåtande en åklagare eller justitieministeriet och med den behöriga domstolen avses högsta domstolen eller Helsingfors tingsrätt. I lagstiftningen om överföringar avses med den behöriga myndighet som begär utlåtande Brottspåföljdsmyndigheten och med den behöriga domstolen avses Helsingfors förvaltningsdomstol. Den behöriga myndigheten eller domstolen ska begära ett utlåtande om huruvida utlämningen eller överföringen till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, ett tredjeland eller en internationell domstol som avses i 1 mom. 1 punkten är möjlig på ett sådant sätt att beslutet om utlämning inte leder till direkt eller indirekt återsändande som strider mot Finlands förpliktelser enligt internationell rätt och unionsrätten. Exempelvis i ett ärende som gäller utlämning av en tredjelandsmedborgare ska högsta domstolen begära att Migrationsverket lämnar ett utlåtande i ärendet efter det att det har framkommit att utlänningen har en anhängig ansökan om internationellt skydd, centralkriminalpolisen har utfört en utlämningsundersökning, utlänningen i sitt bemötande har meddelat att han eller hon motsätter sig utlämningen och bemötandet behandlas av högsta domstolen. Om ett utlåtande redan har fåtts på begäran av justitieministeriet, behöver högsta domstolen inte längre begära utlåtande. I ett ärende som gäller förflyttning av en dömd kan en begäran om utlåtande komma i fråga om förflyttningen av en person som dömts till fängelsestraff som dömts ut i Finland till en annan stat har inletts på Brottspåföljdsmyndighetens initiativ. I sådana situationer har den dömde rätt att anföra besvär över förflyttningsbeslutet till Helsingfors förvaltningsdomstol, som ska begära Migrationsverkets utlåtande i ärendet när det har framkommit att utlänningen har en anhängig ansökan om internationellt skydd. Om ett utlåtande redan har fåtts på begäran av Brottspåföljdsmyndigheten, behöver Helsingfors förvaltningsdomstol inte längre begära utlåtande. I ett utlämningsärende som gäller verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska utlåtande begäras av den behöriga åklagaren. Om ett utlåtande redan har fåtts på begäran av åklagaren, behöver Helsingfors tingsrätt inte längre begära utlåtande.
Den som ansöker om internationellt skydd ska ha möjlighet att i sin ansökan om skydd föra fram de omständigheter som han eller hon personligen åberopar i fråga om behovet av skydd och på motsvarande sätt i ett ärende som gäller utlämning eller överföring ska personen i fråga i bemötande- eller besvärsskedet ha möjlighet att framföra sin åsikt. De behöriga myndigheterna och domstolarna ska även i fortsättningen vid utlämnings- eller överföringsförfarandet fatta ett beslut som hör till deras behörighet och som också inbegriper bedömning av förbudet mot tillbakasändning. I denna bedömning kan de behöriga myndigheterna och domstolarna i fråga också utnyttja Migrationsverkets utlåtande. Det föreslås inga ändringar i det nuvarande förfarandet för utlämning och överföring till andra delar än de som gäller begäran om utlåtande till Migrationsverket.
Det bör noteras att den föreslagna bestämmelsen endast gäller situationer där en ansökan om internationellt skydd redan är anhängig när ett ärende som gäller utlämning eller överföring blir anhängigt eller situationer där en ansökan om internationellt skydd blir anhängig medan ett ärende som gäller utlämning eller överföring är anhängigt. Avsikten är inte att tillämpa förfarandet i fall där den person som är föremål för utlämningen eller överföringen redan har beviljats skyddsstatus i Finland.
Migrationsverket ska uttala sig om huruvida det finns hinder för utlämning eller förflyttning av en sökande. För att kunna beakta förbudet mot tillbakasändning är det nödvändigt att begära utlåtande. Enligt förslaget ska Migrationsverket i utlåtandet ange om utlämningen eller överföringen till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, ett tredjeland eller en internationell domstol som avses i 1 mom. 1 punkten är möjlig på ett sådant sätt att beslutet om utlämning eller överföring inte direkt eller indirekt leder till återsändande som strider mot Finlands förpliktelser enligt internationell rätt och unionsrätten. Förslaget motsvarar artikel 10.5 i förordningen om asylförfaranden. Migrationsverket är behörig myndighet i fråga om den bedömning av förbudet mot tillbakasändning som görs i samband med en ansökan om internationellt skydd. Därför är det motiverat att Migrationsverket ges behörighet att yttra sig om huruvida det med tanke på förbudet mot tillbakasändning finns hinder för utlämningen eller överföringen.
Migrationsverket tar ställning till förbudet mot tillbakasändning för det första i förhållande till sökandens hemland eller permanenta bosättningsland, eftersom risken för förföljelse eller allvarlig skada alltid bedöms i förhållande till sökandens hemland eller permanenta bosättningsland i förfarandet som gäller internationellt skydd. Vid bedömningen ska det dock beaktas att tillämpningsområdet för förbudet mot tillbakasändning är mer omfattande än för beviljandet av internationellt skydd, och förbudet mot tillbakasändning tillämpas av hävd också när en utlänning sänds tillbaka till en annan stat än sin medborgarstat (sitt hemland) (HFD 2009:22, HFD 2015:100 och HFD 2016:53). Eftersom bedömningen av förbudet mot återsändande också omfattar indirekt återsändande, beaktar Migrationsverket också om utlämnandet eller överföringen kan leda till att sökanden återsänds till ett sådant land från vilket han eller hon kan sändas (indirekt återsändas) till ett land där han eller hon kan bli föremål för gärningar som avses i 147 § i utlänningslagen. Den föreslagna ändringen påverkar inte de behöriga myndigheternas och domstolarnas behörighet att på egen hand bedöma förbudet mot tillbakasändning i ett ärende som gäller utlämning eller överföring i enlighet med bestämmelserna i lagstiftningen om förfarandena i fråga och med beaktande av 9 § i grundlagen.
Enligt 19 § i förvaltningslagen (434/2003) inleds ett förvaltningsärende genom att yrkandena med grunderna för dem anges. I samband med att en ansökan om internationellt skydd lämnas in ska sökanden lämna in alla tillgängliga uppgifter och eventuella handlingar som stöder sökandens ansökan om internationellt skydd. Enligt förslaget i denna proposition lämnas en ansökan om internationellt skydd i regel in till Migrationsverket och i vissa fall med efterföljande ansökningar till den myndighet som ansvarar för registreringen av ansökan. I det skede då ansökan lämnas in har sökanden i varje fall möjlighet att berätta om de grunder som han eller hon anfört till stöd för sin ansökan. Inlämnandet av ansökan sker på sökandens initiativ. Sökandens skyldighet att i det skede då ansökan lämnas in föra fram alla omständigheter som inverkar på ett ärende som gäller ansökan om internationellt skydd gäller också situationer där ett ärende som gäller utlämning och överföring samtidigt är anhängigt. Utifrån åtminstone de uppgifter som fåtts i inlämningsskedet gör Migrationsverket en bedömning av om det med tanke på förbudet mot tillbakasändning finns hinder för utlämning eller överföring av sökanden i situationer som avses i 1 mom. 1 eller 2 punkten. Migrationsverkets bedömning grundar sig på de omständigheter som framförts i samband med ansökan om internationellt skydd och Migrationsverket tar inte ställning till utlämningen eller överföringen av sökanden till övriga delar. Prövningen av utlämningen eller överföringen ankommer även i fortsättningen till övriga delar på de behöriga myndigheter och domstolar som har samband med den. I fråga om Migrationsverkets bedömning motsvarar förfarandet den preliminära undersökning som görs i samband med efterföljande ansökningar. Om Migrationsverket bedömer att det finns ett i 2 mom. avsett hinder för utlämning eller överföring innebär det att utlämning eller överföring av sökanden i praktiken inte kan ske innan ett beslut har fattats om ansökan om internationellt skydd och ett verkställbart beslut om avlägsnande ur landet har fattats i anslutning till det. Då har sökanden rätt att stanna på finskt territorium under den tid ansökan prövas i enlighet med artikel 10.1 i förordningen om asylförfaranden och kan inte avlägsnas ur landet.
Migrationsverket gör den bedömning som krävs för utlåtandet utifrån de uppgifter som lämnats i samband med ansökan om internationellt skydd och som Migrationsverket har tillgång till när begäran om utlåtande framställs. Migrationsverket kan t.ex. bedöma om det finns ett hinder för utlämning eller överföring på den grunden att bedömningar om iakttagandet av förbudet mot tillbakasändning inte kan göras utifrån de aktuella uppgifterna, utan bedömningen förutsätter en noggrannare prövning av ansökan. Till exempel om en utlänning som är föremål för ett utlämningsförfarande framför att han eller hon är i behov av skydd i förhållande till sin medborgarstat och begäran om utlämning har framställts av myndigheterna i medborgarstaten, förutsätts det att ansökan prövas närmare i enlighet med förordningen om asylförfaranden. Det att Migrationsverket i det utlåtande som avses i 2 mom. bedömer att det finns ett hinder för utlämning eller överföring av sökanden hindrar dock inte till exempel att ansökan därefter behandlas i ett påskyndat förfarande enligt artikel 42 i förordningen om asylförfaranden.
Migrationsverkets utlåtande innehåller inte uppgifter om huruvida personen har en anhängig ansökan om internationellt skydd. Utlåtandet fokuserar endast på en bedömning av om det i ärendet föreligger en risk för brott mot förbudet mot tillbakasändning.
I 3 mom. föreslås som en informativ bestämmelse en hänvisning till artikel 10.3 i förordningen om asylförfaranden, där det föreskrivs att sökanden inte har rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium under det administrativa förfarandet om personen är föremål för ett överlämnande till en annan medlemsstat i överensstämmelse med skyldigheter i enlighet med en europeisk arresteringsorder som har utfärdats i enlighet med rådets rambeslut 2002/584/RIF. I de situationer som avses i paragrafen tillämpas vad som i 2 mom. föreskrivs om begäran om utlåtande.
103 §.Avvisande av ansökan utan prövning. Det föreslås att paragrafen ändras. I paragrafen föreslås bestämmelser om avvisande av ansökan när grunder för att ta upp ansökan till prövning saknas i situationer där nationellt handlingsutrymme har lämnats i artikel 38 i förordningen om asylförfaranden När ansökan avvisas för att grunder för att ta upp den till prövning saknas undersöks de motiveringar som framlagts till stöd för ansökan inte alls. Artikel 38.2 i förordningen om asylförfaranden är direkt tillämplig lagstiftning enligt vilken prövning av en ansökan ska nekas om denna är en efterföljande ansökan där inga nya faktorer av relevans för prövningen av sökandens rätt att anses berättigad till internationellt skydd eller avseende den grund för att neka prövning av ansökan som tidigare tillämpats, har framkommit eller lagts fram av sökanden.
I artikel 38.1 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs det att medlemsstaterna enligt nationell rätt i vissa situationer kan neka prövning av en ansökan om grunder för att ta upp den till prövning saknas. Nationell prövningsrätt har lämnats i följande situationer: 1) ett land som inte är en medlemsstat anses vara ett första asylland för sökanden i enlighet med artikel 58 i förordningen om asylförfaranden, om det inte är uppenbart att sökanden inte kommer att tillåtas resa in eller resa in på nytt i det landet; 2) ett land som inte är en medlemsstat anses vara ett säkert tredjeland för sökanden i enlighet med artikel 59 i förordningen om asylförfaranden, om det inte är uppenbart att sökanden inte kommer att tillåtas resa in eller resa in på nytt i det landet; 3) en annan medlemsstat än den som prövar ansökan har beviljat sökanden internationellt skydd; 4) en internationell brottmålsdomstol eller tribunal har tillhandahållit sökanden säker omplacering till en medlemsstat eller ett tredjeland, eller otvetydigt vidtar åtgärder för detta ändamål, såvida inte nya relevanta omständigheter har uppstått som inte har beaktats av domstolen eller tribunalen eller där det inte fanns någon rättslig möjlighet att ta upp omständigheter som är relevanta för internationellt erkända människorättsnormer inför den internationella brottmålsdomstolen eller tribunalen; och 5) den berörda sökanden är föremål för ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 6 i återvändandedirektivet och gjorde sin ansökan först efter sju arbetsdagar från den dag då han eller hon mottog beslutet om återvändande, under förutsättning att han eller hon hade informerats om konsekvenserna av att inte göra en ansökan inom den tidsfristen och att inga nya relevanta faktorer har framkommit efter utgången av den perioden. Det föreslås att alla ovannämnda situationer ska tillämpas nationellt. Enligt förslaget föreskrivs det i paragrafen att utöver de bestämmelser som direkt följer av artikel 38 i förordningen om asylförfaranden kan prövning av en ansökan om internationellt skydd nekas för att grunder för att ta upp den till prövning saknas, om någon av grunderna i artikel 38.1 är tillämplig.
104 §.Tillämpning av påskyndat förfarande. Det föreslås att paragrafen upphävs som överlappande lagstiftning, eftersom bestämmelser om tillämpning av påskyndat förfarande i ärenden som gäller internationellt skydd finns i artikel 42 i förordningen om asylförfaranden.
104 a §.Gränsförfarande. Det föreslås att paragrafen ändras. Innehållet i den gällande paragrafen ändras så att det i paragrafen föreskrivs om de omständigheter i anslutning till gränsförfarandet där artiklarna 43–54 i förordningen om asylförfaranden lämnar nationellt handlingsutrymme.
I 1 mom. föreslås en informativ hänvisning till ovannämnda de artiklar i förordningen om asylförfarande som föreskriver om gränsförfarandet och bl.a. om obligatorisk tillämpning av det.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om tillämpningsområdet för gränsförfarandet. Enligt artikel 45.1 i förordningen om asylförfaranden ska en ansökan som gjorts vid den yttre gränsen prövas inom ramen för ett gränsförfarande, om sökanden anses ha vilselett myndigheterna, anses vara en fara för medlemsstatens nationella säkerhet eller om sökanden kommer från ett land i fråga om vilket skydd beviljas i färre än 20 procent av fallen. När det gäller ensamkommande barn föreskrivs det i artikel 53.1 i förordningen att gränsförfarandet endast ska tillämpas på sökande som anses utgöra en risk för den nationella säkerheten i medlemsstaten. Utöver dessa obligatoriska grunder för gränsförfarandet kan medlemsstaterna nationellt besluta att tillämpa gränsförfarandet i alla de situationer där prövning av en ansökan kan nekas för att grunder för att ta upp den till prövning saknas samt i tillämpliga situationer med påskyndat förfarande. Enligt det föreslagna momentet ska gränsförfarandet tillämpas i alla situationer där prövning av ansökan kan nekas för att grunder för att ta upp den till prövning saknas samt i alla situationer med påskyndat förfarande som kan tillämpas på den som ansökt om internationellt skydd vid den yttre gränsen. Utanför tillämpningsområdet för gränsförfarandet faller således artikel 42.1 h och i i förordningen om asylförfaranden, som gäller påskyndat förfarande i fråga om sökande som redan vistas olagligt eller lagligt i landet. Dessa punkter är inte tillämpliga, eftersom gränsförfarandet endast kan tillämpas på personer som ansöker om internationellt skydd vid den yttre gränsen. Också artikel 38.1 d och e, som gäller nekande av prövning av ansökan, blir mycket sällan tillämpliga vid den yttre gränsen.
I 3 mom. föreskrivs att om villkoren uppfylls tillämpas gränsförfarande på en sökande som överförs till Finland genom omfördelning i enlighet med artikel 67.11 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Artikel 52.2 i förordningen om asylförfaranden gör det möjligt för medlemsstaterna att fortsätta att tillämpa gränsförfarandet, om det är fråga om en sökande som omfördelas i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering och om gränsförfarandets handläggningstid på 12 veckor inte ännu har gått ut.
Enligt förslaget föreskrivs det i 4 mom. att diskrimineringsombudsmannen övervakar tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna i gränsförfarandet i enlighet med artikel 10.2 stycke 1 a i screeningförordningen. Närmare bestämmelser om tillsynen över de grundläggande fri- och rättigheterna i fråga om screening finns i 16 j §, som i tillämpliga delar ska tillämpas också vid gränsförfarandet.
I 5 mom. föreslås bestämmelser om tidsfrister i anslutning till gränsförfarandet. Enligt artikel 51 i förordningen om asylförfaranden får gränsförfarandet pågå i högst 12 veckor och detta ska omfatta även ändringssökande i första instans, vilket det föreskrivs om i förordningen om asylförfaranden. Enligt artikel 51.2 i förordningen om asylförfaranden ska medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning fastställa tidsfrister för prövningen av ansökan och för ändringssökandet. Enligt förordningen är 12 veckor den maximala varaktigheten för förfarandet och ett kortare förfarande ska eftersträvas i alla skeden. Även enligt förordningen ska gränsförfarandet vara så kort som möjligt. Enligt förslaget ska ansökan avgöras och beslutet delges inom fem veckor från registreringen av ansökan vid tillämpning av gränsförfarande. Även om Migrationsverket inte kan avgöra ansökan inom tidsfristen på fem veckor, fortsätter prövningen av ansökan fortfarande i gränsförfarandet, och sökanden får ännu inte komma in i landet. Enligt artikel 51.2 i förordningen om asylförfaranden är maximilängden för gränsförfarandet 12 veckor, varefter sökanden får resa in på medlemsstatens territorium först om ansökan inte har kunnat avgöras. Ett undantag från detta är om tillämpningen av gränsförfarandet har frångåtts på någon annan grund före det. Bestämmelser om tidsfrister för ändringssökande finns enligt förslaget i 193 a §.
Därtill föreslås det att om en sökande överförs till Finland genom omfördelning i enlighet med artikel 67.11 i förordningen om asyl- och migrationshantering kan Migrationsverket förlänga prövningen av ansökan med fyra veckor. Vid omfördelning hinner en del av den utsatta tiden för gränsförfarandet löpa i den överförande medlemsstaten, vilket förkortar den återstående tillgängliga tiden i Finland. I och med att tidsfristen förlängs har Migrationsverket möjlighet att pröva ansökan i ett gränsförfarande om villkoren är uppfyllda.
I 5 mom. föreskrivs också om en möjlighet att förlänga Migrationsverkets handläggningstid för prövning av ansökan vid gränsförfarande, om Finland genom ett genomförandebeslut av rådet som avses i artikel 4 i krisförordningen har fått tillstånd att använda ett i artikel 11.1 i krisförordningen avsett undantag från prövningstiden vid gränsförfarandet. Enligt artikel 11.1 i krisförordningen får gränsförfarandets maximala varaktighet förlängas med sex veckor. Användningen av undantaget är möjligt i krissituationer eller force majeure-situationer som avses i krisförordningen och i enlighet med det förfarande som anges i förordningen. Det föreslås att ifrågavarande period på sex veckor fördelas jämnt mellan prövningen av ansökan och ändringssökandet, vilket innebär att båda dessa kan förlängas med tre veckor. Enligt förslaget föreskrivs det om tidsfristen för ändringssökande i 193 a § 5 mom.
I 6 mom. föreskrivs det enligt förslaget om underrättande av Europeiska kommissionen om den tillräckliga kapacitet som angetts för medlemsstaterna enligt artikel 47 i förordningen om asylförfaranden och kommissionens genomförandebeslut ((EU) 2024/2150, som tillämpas till och med den 14 oktober 2027) uppnås, eller om det årliga högsta antalet ansökningar som avses i artikel 50 i förordningen om asylförfaranden uppnås, och Finland vill utnyttja möjligheten enligt förordningen om asylförfaranden att tillfälligt upphäva tillämpningen av gränsförfarandet på vissa grunder. I dessa fall ska underrättelsen lämnas till kommissionen av inrikesministeriet. Till det årliga högsta antalet ansökningar räknas endast de ansökningar som omfattas av det obligatoriska gränsförfarande som definieras i förordningen, och uppfyllande av kapaciteten berättigar inte till avvikelse från tillämpningen av gränsförfarandet i fråga om ansökningar som hör till de som undersöks i gränsförfarandet på basis av det nationella handlingsutrymmet.
104 b §.Begränsning av rörelsefriheten vid gränsförfarande. Det föreslås att paragrafen ändras. Även paragrafens rubrik föreslås bli ändrad så att den motsvarar den EU-lagstiftning som gäller ärendet. Enligt artikel 54.1 i förordningen om asylförfaranden ska medlemsstaten som en allmän regel kräva att sökanden under gränsförfarandet vistas vid eller i närheten av den yttre gränsen eller transitområdena. Den åtgärd för begränsning av rörelsefriheten som en medlemsstat väljer ska grunda sig på den begränsning av rörelsefriheten som föreskrivs i artikel 9 i mottagandedirektivet, dock med beaktande till alla delar av den berörda medlemsstatens särskilda geografiska förhållanden. När förutsättningarna uppfylls och som en sista utväg för att begränsa sökandens rörelsefrihet är också förvar fortfarande möjligt. I artikel 43 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs det att sökanden under gränsförfarandet inte har rätt att resa in på medlemsstatens territorium. I 1 mom. föreslås en informativ hänvisning till artiklarna 43 och 54 i förordningen om asylförfaranden.
I 2–4 mom. föreslås bestämmelser om hur rörelsefriheten i regel ska begränsas vid gränsförfarande. Begränsningsåtgärden och förutsättningarna för den motsvarar det som föreskrivs i den gällande paragrafen. Avsikten är inte att ändra lagen och praxisen till denna del. Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 5 mom. där det föreskrivs om beslutet som fattas om begränsningsåtgärderna. Det föreslås att ett beslut enligt 50 § i mottagningslagen fattas om begränsningsåtgärderna. Eftersom begränsningen av rörelsefriheten enligt förfarandeförordningen är en del av gränsförfarandet och den inte inbegriper myndighetsprövning, gäller beslutet endast de åtgärder för begränsning av rörelsefriheten som väljs, och vid denna prövning beaktas sökandens personliga situation, såsom sökandens särskilda mottagningsbehov. Även besvärsrätten gäller den begränsningsåtgärd som valts genom beslutet.
104 c §.Återvändandeförfarande vid tillämpning av gränsförfarande. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras. Bestämmelser om avslutande av gränsförfarandet finns i artiklarna 51 och 53 i förordningen om asylförfaranden, och nationella bestämmelser om avslutande av gränsförfarandet kan inte längre utfärdas.
I 1 mom. föreslås en informativ bestämmelse om att bestämmelser om återvändandeförfarandet efter gränsförfarandet finns i förordningen om ett gränsförfarande för återvändande.
I 2 mom. föreskrivs det enligt förslaget att den i 104 b § i utlänningslagen avsedda begränsningen av rörelsefriheten i anslutning till gränsförfarandet fortsätter i återvändandeförfarandet efter gränsförfarandet. I artikel 4.1 och 4.2 i förordningen om ett gränsförfarande för återvändande konstateras att en person vars ansökan har avslagits inom ramen för gränsförfarandet inte får tillåtas att resa in på medlemsstatens territorium och att personen under gränsförfarandet för återvändande ska vistas på platser vid eller i närheten av den yttre gränsen eller i transitområden. Till skillnad från artikel 54 i förordningen om asylförfaranden hänvisas det i artikel 4 i förordningen om ett gränsförfarande för återvändande inte till artikel 9 i mottagandedirektivet, och det fattas således inget nytt förvaltningsbeslut om de begränsningar i rörelsefriheten som hänför sig till gränsförfarandet för återvändande, utan begränsningen av rörelsefriheten fortsätter automatiskt när gränsförfarandet för återvändande inleds. Enligt artikel 5 i förordningen om ett gränsförfarande för återvändande kan även förvar tillgripas under gränsförfarandet för återvändande om villkoren uppfylls.
105 §.Ansökan om internationellt skydd av medborgare i Europeiska unionen. Det föreslås att paragrafen ändras så att behandlingen av unionsmedborgares ansökningar om internationellt skydd bättre motsvarar innehållet i FEUF:s protokoll nr 24 om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, vilket hör till EU:s primärrätt. Enligt förslaget ändras också paragrafens rubrik så att den motsvarar de termer som används i EU-lagstiftningen.
I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att en unionsmedborgares ansökan om internationellt skydd i regel ska lämnas obeaktad till sitt innehåll. Om någon av punkterna i den enda artikeln i protokoll nr 24 till EUF-fördraget är tillämplig kan en ansökan prövas. De tre punkterna i artikeln gäller situationer där det har konstaterats att en medlemsstat allvarligt och kontinuerligt bryter mot unionens värden enligt artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen eller där det har inletts en process där detta kommer att konstateras. Beslut om dessa fattas antingen i rådet eller i Europeiska rådet. Enligt den fjärde punkten kan en medlemsstat också ensidigt besluta att ta upp en ansökan från en medborgare i en annan medlemsstat till prövning. Då är antagandet enligt artikeln att ansökan är uppenbart ogrundad. Det är således möjligt att ta upp en enskild ansökan till behandling, även om antagandet är att alla EU-medlemsstater är säkra för alla unionsmedborgare. I 1 mom. föreskrivs det också att Migrationsverket utan dröjsmål ska underrätta inrikesministeriet om det tar upp en ansökan till prövning och att inrikesministeriet underrättar rådet om saken. Enligt artikeln i protokoll 24 till EUF-fördraget ska en medlemsstat omedelbart underrätta rådet om den tar upp en ansökan till prövning.
I 2 mom. föreskrivs det att förordningen om asylförfaranden tillämpas på handläggningen av ansökan. Antalet ansökningar från unionsmedborgare är så litet att det skulle vara administrativt tungt att skapa ett separat förfarande för handläggningen av dem. Handläggningen och beslutsfattandet i fråga om ansökan motsvarar i övrigt förordningen om asylförfaranden, men den intervju för att avgöra om ansökan kan tas upp till prövning som avses i artikel 11 i förordningen genomförs inte. Också om detta ska det enligt förslaget föreskrivas i 2 mom. Bestämmelsen i fråga kan jämföras med artikel 13.11 e i förordningen om asylförfaranden, där det föreskrivs att intervjun för att avgöra om ansökan kan tas upp till prövning inte behöver genomföras om den beslutande myndigheten bedömer att prövning av ansökan ska nekas på grund av att en annan EU-medlemsstat har beviljat sökanden internationellt skydd. I detta fall har sökanden dock möjlighet att skriftligen lämna ytterligare uppgifter till stöd för sin ansökan. I varje fall ska Migrationsverket träffa sökanden när ansökan lämnas in. Således uppfylls också skyldigheten att höra parten enligt 34 § i förvaltningslagen.
106 §.Flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande. Det föreslås att paragrafen ändras. Bestämmelser om flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande som beviljas i förfarandet för beviljande av internationellt skydd finns i artiklarna 13 och 18 i skyddsgrundsförordningen. Enligt förslaget ska paragrafen således inte längre föreskriva om internationell skyddsstatus som beviljas i ett sådant fall. Nationellt ska det fortfarande föreskrivas om flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande som beviljas dem som fått uppehållstillstånd inom flyktingkvoten eller på grund av familjeband. Bestämmelsernas innehåll ändras inte till dessa delar. I 1 mom. föreskrivs det om beviljande av flyktingstatus till en utlänning som tagits till Finland inom flyktingkvoten och som beviljats uppehållstillstånd på grund av flyktingskap samt till en sådan familjemedlem till en flykting som fått uppehållstillstånd i Finland på grund av familjeband och som ska betraktas som flykting. I 2 mom. föreskrivs det om beviljande av status som alternativt skyddsbehövande till en utlänning som tagits till Finland inom flyktingkvoten och som beviljats uppehållstillstånd i på grund av alternativt skydd samt till en sådan familjemedlem till en person som beviljats alternativt skydd som fått uppehållstillstånd i Finland på grund av familjeband och som behöver alternativt skydd. I 3 mom. föreslås som en informativ bestämmelse en hänvisning till artiklarna 13 och 18 i skyddsgrundsförordningen, där det föreskrivs om beviljande av flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande vid förfarandet för beviljande av internationellt skydd.
107 §.Upphörande av flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom bestämmelser om återkallande av skyddsstatus finns i artiklarna 14 och 19 i skyddsgrundsförordningen. Bestämmelser om kravet på prövning på individuell basis finns i artikel 34.2 i förordningen om asylförfaranden samt i artiklarna 14.4 och 19.2 i skyddsgrundsförordningen.
108 §.Återkallande av flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom bestämmelser om återkallande av skyddsstatus finns i artiklarna 14 och 19 i skyddsgrundsförordningen. Bestämmelser om kravet på prövning på individuell basis finns i artikel 34.2 i förordningen om asylförfaranden samt i artiklarna 14.4 och 19.2 i skyddsgrundsförordningen.
110 §.Beviljande av uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd. Det föreslås att 3 mom. ändras, eftersom det i det gällande momentet hänvisas till 87 §, som föreslås bli upphävd som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen. Ändringen är teknisk och avsikten är inte att ändra bestämmelsens innehåll. I momentet föreslås i stället för den tidigare hänvisningen en uttrycklig bestämmelse om att uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd inte beviljas, om det finns grundad anledning att misstänka att utlänningen har gjort sig skyldig till ett brott mot freden, en krigsförbrytelse eller ett brott mot mänskligheten enligt definitionerna i internationella fördrag om sådana brott eller till ett annat grovt brott utanför Finland än ett politiskt brott innan han eller hon beviljades tillfälligt skydd i Finland eller till en gärning som strider mot Förenta nationernas syften och principer.
112 §.Beviljande av tillfälligt uppehållstillstånd. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras, eftersom 89 § föreslås bli upphävd av tekniska skäl och dess innehåll flyttat till andra bestämmelser i utlänningslagen. I 1 mom. 3 punkten hänvisas det till den föreslagna nya 113 a §, där det föreskrivs om grunden för uppehållstillstånd när en utlänning inte kan avlägsnas ur landet på grund av hot om dödsstraff, tortyr, förföljelse eller annan behandling som kränker människovärdet. Uppehållstillståndet som beviljas utlänningen är i detta fall tillfälligt. Ändringen är teknisk och ändrar inte den gällande lagstiftningen innehållsmässigt.
113 §.Beviljande av kontinuerligt uppehållstillstånd. I 1 mom. föreslås en teknisk ändring som korrigerar hänvisningen. Avsikten är inte att ändra momentets innehåll. I det gällande momentet hänvisas det till erhållande av uppehållstillstånd på basis av asyl eller alternativt skydd. Bestämmelser om uppehållstillstånd som beviljas på grund av internationellt skydd finns i artikel 24 i skyddsgrundsförordningen. Således föreslås det att det i momentet hänvisas till denna artikel i skyddsgrundsförordningen i fråga om internationellt skydd, dvs. asyl och alternativt skydd.
113 a §.Beviljande av uppehållstillstånd vid tillämpning av förbudet mot tillbakasändning. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om grunden för beviljande av uppehållstillstånd vid tillämpning av förbudet mot tillbakasändning. Bestämmelsen motsvarar gällande 89 § i fråga om grunden för uppehållstillstånd. Hänvisningarna till 87 § 2, 3 och 6 mom., 88 § 2–4 mom. samt 107 och 108 § i den gällande 89 § ändras till hänvisningar till motsvarande artiklar i skyddsgrundsförordningen. I paragrafen föreslås dessutom en hänvisning till det beslut som fattas med stöd av artikel 5.2 i skyddsgrundsförordningen och som gäller ett behov av internationellt skydd i en sur place-situation som grundar sig på sökandens avsiktliga verksamhet och vars enda syfte har varit att missbruka asylsystemet. I 1 mom. föreskrivs det således om beviljande av uppehållstillstånd till en utlänning i Finland som på de grunder som anges i artikel 5.2 i skyddsgrundsförordningen, på de grunder för uteslutning som anges i artikel 12.2 eller 12.3 eller på de grunder som anges i artikel 14.2 nekas internationellt skydd, eftersom det finns grundad anledning att anta att sökanden utgör en fara för Finlands säkerhet eller eftersom sökanden genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen grovt brott och anses utgöra en fara för Finlands säkerhet, eller på de grunder för uteslutning som anges i artikel 17.1–17.3 nekas internationellt skydd, om han eller hon inte kan avlägsnas ur landet på grund av att denne hotas av dödsstraff, tortyr, förföljelse eller annan behandling som kränker människovärdet.
I 2 mom. föreskrivs det om beviljande av uppehållstillstånd till en utlänning som befinner sig i Finland och vars flyktingstatus har återkallats med stöd av de grunder för återkallande av flyktingstatus som anges i artikel 14 i skyddsgrundsförordningen eller vars status som alternativt skyddsbehövande har återkallats med stöd av de grunder för återkallande av status som alternativt skyddsbehövande som anges i artikel 19 i skyddsgrundsförordningen om han eller hon inte kan avlägsnas ur landet på grund av denne hotas av dödsstraff, tortyr, förföljelse eller annan behandling som kränker människovärdet.
116 §.Behörighet i anslutning till internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras. I paragrafen föreslås bestämmelser förutom om Migrationsverkets behörighet i fråga om internationellt skydd även om polisens och gränskontrollmyndighetens behörighet i fråga om internationellt skydd.
I 1 mom. föreskrivs det på samma sätt som i den gällande paragrafen om Migrationsverkets behörighet i fråga om internationellt skydd. I 1 punkten föreskrivs det att Migrationsverket är en sådan beslutande myndighet som avses i artikel 3 led 16 i förordningen om asylförfaranden. Enligt den artikeln avses med beslutande myndighet en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut inom ramen för det administrativa förfarandet. Enligt förordningen har den beslutande myndigheten uteslutande behörighet att besluta om enskilda ansökningar om internationellt skydd.
I 2 punkten föreslås en bestämmelse om att Migrationsverket vid behov fortsätter att utreda identiteten efter registreringen av ansökan. Utredningen av identiteten inleds redan innan en ansökan om internationellt skydd registreras vid screening enligt screeningförordningen, och den utgör en väsentlig del av screeningen. I artikel 14 i screeningförordningen föreskrivs det om utredning av identiteten vid screening. Uppgifterna ska antecknas på screeningformuläret, vars uppgifter används vid förfarandet för beviljande av internationellt skydd som följer efter screeningen. Enligt artikel 27 i förordningen om asylförfaranden registreras i samband med registreringen av en ansökan om internationellt skydd fortfarande vissa personuppgifter som kan komma från screeningformuläret. Även om identiteten utreds på ett omfattande sätt innan ansökan prövas, kan det dock finnas behov av att fortsätta utredningen ännu i samband med prövningen av ansökan, om identiteten har blivit oklar eller nya omständigheter framkommer. Säkerställandet av att identiteten är korrekt är en väsentlig del av bedömningen av grunderna för ansökan. I 2 punkten föreskrivs det dessutom om Migrationsverkets behörighet att samla uppgifter om familjemedlemmar och andra anhöriga. Med stöd av artikel 4.2 b är sökanden också skyldig att för att underbygga sin ansökan lämna uppgifter om sin bakgrund, som också anses omfatta relevanta familjemedlemmarnas och andra släktingars bakgrund. Bestämmelser om det föreslagna innehållet i 1 mom. 2 punkten finns i 97 § i den gällande lagen, som föreslås bli upphävd som lagstiftning som delvis överlappar EU-lagstiftningen.
I 3 och 4 punkterna föreskrivs det att Migrationsverket beviljar och återkallar uppehållstillstånd som beviljas på grund av internationellt skydd samt beslutar om återkallande av flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande. Innehållet i punkterna är motsvarande som i 1 mom. 1 och 2 punkten i den gällande paragrafen. Bestämmelser om den myndighet som är behörig att bevilja och återkalla uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd ska fortfarande finnas i den nationella lagen, eftersom frågan i skyddsgrundsförordningen lämnas till nationell prövning. I förordningen om asylförfaranden har det likaså lämnats nationell prövning i fråga den behöriga myndigheten när det gäller återkallande av flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande. Avsikten är inte att ändra behörigheten som grundar sig på den gällande paragrafen.
I 1 mom. 3 punkten i den gällande paragrafen hänvisas det till Dublin III-förordningen, som upphävs genom förordningen om asyl- och migrationshantering. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. 5 punkten att Migrationsverket tillämpar de mekanismer för att fastställa den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan som avses i del III i förordningen om asyl- och migrationshantering och svarar för utbyte av uppgifter enligt artikel 51 i den förordningen. Del III i förordningen om asyl- och migrationshantering gäller kriterier och förfaranden för att fastställa ansvarig medlemsstat, vilka är förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat och förfarande vid framställningar om övertagande och aviseringar om återtagande.
Med beaktande av utlänningslagens systematik föreslås det i 152 § i utlänningslagen särskilda bestämmelser om Migrationsverkets behörighet att fatta sådana beslut om överföring som avses i artiklarna 42.1 och 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering, i enlighet med vad som föreslås i lagstiftningsprojektet om avlägsnande ur landet. I Migrationsverkets behörighet ingår enligt förslaget inte att utse en företrädare för en minderårig enligt artikel 23.2 i förordningen om asyl- och migrationshantering, utan företrädaren förordnas av tingsrätten i enlighet med 39 § 3 mom. i mottagningslagen. I tillämpningen av förfarandena ingår inte heller beslut om tagande i förvar enligt artikel 44 i förordningen om asyl- och migrationshantering som i enlighet med 123 § i utlänningslagen fattas inom polisen av en polisman som hör till befälet vid en polisinrättning, vid centralkriminalpolisen eller vid skyddspolisen och inom gränsbevakningsväsendet av en anhållningsberättigad tjänsteman eller av en gränsbevakningsman med minst löjtnants grad. Kostnadsfri rättslig rådgivning enligt artikel 21 i förordningen om asyl- och migrationshantering ges enligt förslaget av Migrationsverket och i enlighet med vad som föreslås i denna proposition ska bestämmelser om detta finnas i 95 a § i utlänningslagen. Inte heller åtgärder som hänför sig till verkställighet av avlägsnande ur landet ingår i tillämpningen av förfarandena. I lagstiftningsprojektet om avlägsnande ur landet föreslås det att 151 § i utlänningslagen ändras så att där föreskrivs om polisens och gränskontrollmyndighetens behörighet att verkställa de beslut om överföring som avses i artiklarna 42.1 och 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering.
I 1 mom. 5 punkten föreskrivs det också att Migrationsverket svarar för utbyte av uppgifter enligt artikel 51 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Utbyte av uppgifter kan behövas exempelvis för att fastställa ansvarig medlemsstat eller för behandlingen av en ansökan om internationellt skydd.
I 1 mom. 6 punkten föreskrivs det om Migrationsverkets nya uppgifter i anslutning till den solidaritet som avses i del IV i förordningen om asyl- och migrationshantering. Enligt förslaget svarar Migrationsverket för de förfaranden för omfördelning som avses i del IV i förordningen om asyl- och migrationshantering samt för de förfaranden för ansvarskompensation som avses i förordningen om asyl- och migrationshantering och krisförordningen.
I artikel 67 i förordningen om asyl- och migrationshantering föreskrivs det om förfarandet inför omfördelning och i artikel 68 om förfarandet efter omfördelning. I artikel 63 i förordningen om asyl- och migrationshantering föreskrivs det om ansvarskompensationer och i artikel 69 om förfarandet för förfarandet för ansvarskompensationer enligt artikel 63.1 och 63.2. Migrationsverkets uppgifter omfattar i praktiken uppgifter på operativ nivå, såsom identifiering av enskilda ansökningar som kan omfördelas som gynnad medlemsstat eller för vilka ansvaret tas i situationer där ansvarskompensationen är bindande med stöd av artikel 63 i förordningen om asyl- och migrationshantering eller artikel 9 i krisförordningen. Till uppgifterna på operativ nivå som anknyter till frivillig ansvarskompensation hör exempelvis att framställa en begäran till en annan medlemsstat om att i stället för omfördelning ta ansvar för behandlingen av sådana ansökningar om internationellt skydd i fråga om vilka Finland har fastställts vara ansvarigt.
Bestämmelsen i 7 punkten avses motsvara 2 mom. i den gällande paragrafen. Punkten gäller behörigheten att besluta om beviljande av uppehållstillstånd på grund av flyktingskap eller alternativt skydd, när det gäller utlänningar som tas till Finland inom flyktingkvoten. Det föreslås att Migrationsverket fortfarande är den behöriga myndigheten att fatta beslut i ärendet efter att ha fått ett utlåtande från skyddspolisen.
I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten för polisen och gränskontrollmyndigheten, som enligt förslaget fortfarande ska registrera en ansökan om internationellt skydd, att bistå Migrationsverket vid utredning av grunderna för ansökan och andra uppgifter som är viktiga med tanke på prövningen av ansökan och som hör till den beslutande myndighetens uppgifter. De uppgifter som ska utredas i samband med registreringen räknas upp i artikel 27 i förordningen om asylförfaranden. I artikel 27.4 i den förordningen föreskrivs att om uppgifterna samlas in av den beslutande myndigheten eller en annan myndighet som bistår denna vid prövningen av ansökan, får den också vid tidpunkten för registreringen samla in ytterligare uppgifter som krävs för prövningen av ansökan. Även om grunderna för en ansökan om internationellt skydd läggs fram i större utsträckning först i det skede då ansökan lämnas in efter registreringen, är det nödvändigt att preliminärt samla in dessa också i samband med registreringen, i synnerhet för att hänvisandet till gränsförfarandet ska lyckas. I denna proposition föreslås det att Finland ska tillämpa gränsförfarandet i alla situationer som förordningen om asylförfaranden möjliggör. I fråga om vissa grunder är det omöjligt att hänvisa till gränsförfarandet, om det inte under registreringen fås preliminära uppgifter om sökandens grunder. Det är också av betydelse att grundernas trovärdighet utreds så tidigt som möjligt. I egenskap av myndighet som bistår den beslutande myndigheten kan polisen och gränskontrollmyndigheten med stöd av det föreslagna momentet preliminärt utreda grunderna och även andra uppgifter som särskilt avtalas mellan myndigheterna och som är viktiga med tanke på prövningen av ansökan. Genom den föreslagna bestämmelsen säkerställs att nuvarande praxis, som har visat sig vara effektiv, fortsätter. Det är i vilket fall som helst Migrationsverkets uppgift att närmare utreda grunderna, liksom enligt den gällande lagen.
Enligt förslaget flyttas innehållet i 97 § 3 mom. i den gällande lagen till 3 mom. Under den senaste tiden har polisen knappt deltagit i samtalen med stöd av den paragrafen, men det måste anses viktigt att möjligheten kvarstår i lagen också t.ex. i anslutning till olika störningssituationer. Detta förbjuds inte särskilt i EU-lagstiftningen och förordningen om asylförfaranden. Till 4 mom. flyttas innehållet i 117 § i den gällande lagen ändrat genom hänvisningar till förordningen om asyl- och migrationshantering. I artikel 46.1 femte stycket i förordningen om asyl- och migrationshantering föreskrivs det att den överförande medlemsstaten vid behov förser den berörda personen med en laissez-passer. Det har överlåtits till nationell beslutanderätt att avgöra vilken myndighet som utfärdar en laissez-passer. Enligt den gällande lagen utfärdar polisinrättningen ifrågavarande laissez-passer och avsikten är inte att ändra behörigheten.
116 a §.Bistånd från Europeiska unionens asylbyrå. Det föreslås att 4 mom. ändras, eftersom det i det gällande momentet hänvisas till 97 §, som föreslås bli upphävd. Ändringen är teknisk och avsikten är inte att ändra bestämmelsens innehåll. I det gällande momentet föreskrivs det om befogenheterna i Finland för en medlem i en asylstödgrupp som utplacerats i Finland när medlemmen bistår Migrationsverket. I momentet föreslås i stället för den tidigare hänvisningen en uttrycklig bestämmelse om att biståndet gäller utredningen av grunderna för ansökan, andra uppgifter som är viktiga med tanke på prövningen av ansökan och den ansvariga medlemsstaten.
116 b §.Kontaktpunkter.Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om nationella kontaktpunkter eller samarbetsparter som förutsätts i förordningarna. I paragrafen föreskrivs det att Migrationsverket är en sådan nationell kontaktpunkt som avses i artikel 37 i skyddsgrundsförordningen och i artikel 71.1 i förordningen om asylförfaranden.
116 c §.Beslut om åtaganden som gäller solidaritetsbidrag. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs att statsrådet vid sitt allmänna sammanträde beslutar om Finlands åtaganden gällande solidaritetsbidrag enligt förordningen om asyl- och migrationshantering och krisförordningen.
Genom förordningen om asyl- och migrationshantering införs en permanent och rättsligt bindande solidaritetsmekanism för att stödja medlemsstater som är utsatta för migrationstryck. Alla medlemsstater ska delta i mekanismen men enligt artikel 57.4 har de full frihet att välja någon av eller en kombination av de typer av solidaritetsåtgärder som anges i artikel 56.2. Solidaritetsbidragen kan därmed bestå av omfördelning, ekonomiska bidrag, alternativa solidaritetsåtgärder eller en kombination av dessa.
Kommissionen ska senast den 15 oktober varje år på basis av artikel 12 i förordningen om asyl- och migrationshantering lämna ett förslag till rådets genomförandeakt om inrättande av en solidaritetsreserv för att hantera migrationssituationen under det kommande året. Enligt artikel 13 ska rådet sammankalla ett EU-högnivåforum för solidaritet, under vars möte medlemsstaterna ska göra utfästelser om sina solidaritetsbidrag för inrättandet av den årliga solidaritetspoolen enligt artikel 57 i förordningen. De solidaritetsåtgärder som ingår i den solidaritetsåtgärdsplan som fastställs med stöd av krisförordningen ska i princip tas från den årliga solidaritetspool som inrättas enligt förordningen om asyl- och migrationshantering. Med stöd av artikel 13.4 i förordningen om asyl- och migrationshantering och artikel 4.5 b iv-punkten i krisförordningen kan det vara nödvändigt att ge ytterligare solidaritetsbidrag.
Förordningen om asyl- och migrationshantering och krisförordningen är direkt tillämplig EU-lagstiftning, men låter medlemsstaterna avgöra i vilket förfarande beslut fattas på nationell nivå om utfästelser om solidaritetsbidrag.
Enligt 93 § 2 mom. i grundlagen svarar statsrådet för den nationella beredningen av beslut som fattas i Europeiska unionen och beslutar om Finlands åtgärder som hänför sig till dem, om inte beslutet kräver godkännande av riksdagen. Enligt förarbetena till lagen ska statsrådets beredningsansvar täcka alla de EU-institutioner där beslutsfattandet är baserat på medlemsstaternas ställningstaganden och således förutsätter nationell beredning. Statsrådets befogenhet täcker samtliga ärenden och ärendegrupper som är föremål för beslut i Europeiska unionen. Till statsrådets befogenheter hör bland annat att utforma Finlands ståndpunkt. (RP 1/1998 rd, s. 147) För tydlighetens skull är det nödvändigt att i lag föreskriva närmare än i grundlagen om det nationella beslutsfattandet i anslutning till förbindelseförfarandet som gäller solidaritet.
Enligt förslaget bereder inrikesministeriet statsrådets beslut om solidaritet, vid behov i samarbete med andra myndigheter.
Utfästelseförfarandet åstadkommer en ekonomisk förpliktelse som medlemsstaten ska ha beredskap för i sin nationella budget. Solidaritetsutfästelserna samordnas i fortsättningen med budgetförfarandet. Statsrådets beslut om solidaritetsåtgärder beaktas i budgetförfarandet och vid behov söks finansiering i ett tilläggsbudgetförfarande. I planen för de offentliga finanserna bedöms finansieringsbehoven på längre sikt i den mån det är möjligt.
117 §.Beslut om utnyttjande av solidaritet och av möjligheter till undantag. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras. I paragrafen föreslås det att statsrådet vid sitt allmänna sammanträde beslutar om underrättelser och begäranden till Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd gällande utnyttjande av solidaritet enligt förordningen om asyl- och migrationshantering och krisförordningen och utnyttjande av möjligheter till undantag enligt krisförordningen. Det föreslås att bestämmelser som motsvarar paragrafens gällande innehåll tas in i det föreslagna nya 116 § 4 mom.
Kommissionen ska årligen senast den 15 oktober fatta ett genomförandebeslut enligt artikel 11 i förordningen om asyl- och migrationshantering för att fastställa om en viss medlemsstat under det kommande året är utsatt för eller löper risk för att utsättas för migrationstryck eller befinner sig i en betydande migrationssituation. Medlemsstater som är utsatta för migrationstryck kan få stöd från solidaritetspoolen genom omfördelningar, ekonomiska bidrag eller alternativa solidaritetsåtgärder. Enligt artikel 58 i förordningen om asyl- och migrationshantering ska en medlemsstat som har konstaterats vara utsatt för migrationstryck informera kommissionen och rådet om den avser att använda sig av den årliga solidaritetspoolen. Medlemsstaten ska inkludera information om den typ och nivå av solidaritetsåtgärder som behövs för att hantera situationen och kan därefter använda sig av poolen i enlighet med artikel 60. Om en medlemsstat inte har konstaterats vara utsatt för migrationstryck i ett beslut enligt artikel 11 men anser sig vara utsatt för migrationstryck ska den enligt artikel 59 i förordningen om asyl- och migrationshantering meddela kommissionen om sitt behov av att använda den årliga solidaritetspoolen och informera rådet om detta. I denna situation ska medlemsstaten lämna mer detaljerad information för att motivera sin situation.
Medlemsstater som är utsatta för migrationstryck och som inte har använt sig av den årliga solidaritetspoolen i enlighet med artikel 58 eller meddelat behov av att använda sig av den årliga solidaritetspoolen i enlighet med artikel 59, och medlemsstater med en betydande migrationssituation, får begära en fullständig eller partiell nedsättning av sina utfästa bidrag. I artikel 61 i förordningen om asyl- och migrationshantering föreskrivs det om förfarandet i situationer där en medlemsstat utsätts för migrationstryck och i artikel 62 om förfarandet vid betydande migrationssituationer. Om en medlemsstat anser sig vara utsatt för migrationstryck eller stå inför en betydande migrationssituation, men detta inte ha konstaterats på förhand i kommissionens beslut enligt artikel 11, ska medlemsstaten lämna mer detaljerad information för att motivera sin situation.
Om en medlemsstat anser sig befinna sig i en krissituation eller en force majeure-situation enligt artikel 1 i krisförordningen får den enligt artikel 2.1 i krisförordningen med tanke på dessa exceptionella omständigheter lämna in en motiverad begäran till kommissionen för att dra nytta av solidaritetsåtgärder och för att möjliggöra undantag från de relevanta reglerna om asylförfarandet, samtidigt som respekten för sökandens grundläggande rättigheter säkerställs.
I artikel 9.7 i krisförordningen föreskrivs att om en annan medlemsstat, till följd av de åtgärder som krävs för att stödja den medlemsstat vilken står inför en krissituation och som ingår i det genomförandebeslut av rådet som avses i artikel 4.3, anser sig vara utsatt för migrationstryck eller befinna sig i en betydande migrationssituation i den mening som avses i förordningen om asyl- och migrationshantering eller i en krissituation, får den berörda medlemsstaten begära solidaritetsåtgärder, fullständiga eller partiella nedsättningar av sina solidaritetsbidrag i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering, eller solidaritets- och stödåtgärder i enlighet med krisförordningen.
Förordningen om asyl- och migrationshantering och krisförordningen är direkt tillämplig EU-lagstiftning, men låter medlemsstaterna avgöra i vilket förfarande beslut fattas på nationell nivå om underrättelser och begäranden som gäller utnyttjande av solidaritet och undantagsmöjligheter. För att säkerställa tydligheten är det nödvändigt att föreskriva om det nationella beslutsfattandet i lag. Kompletterande nationell lagstiftning behövs också för att förordningarna ska kunna tillämpas effektivt vid situationer med migrationstryck samt kris- och force majeure-situationer.
I 116 c § föreslås det att beslut om Finlands åtaganden gällande solidaritetsbidrag fattas vid statsrådets allmänna sammanträde. För enhetlighetens skull ska beslutsfattandet ske vid statsrådets allmänna sammanträde också när Finland behöver utnyttja solidariteten i situationer som avses i förordningen om asyl- och migrationshantering och krisförordningen eller möjligheterna till undantag i de situationer som avses i krisförordningen.
Det föreslagna sättet att fatta beslut är också förenligt med det beslutsförfarande som tillämpas nationellt i andra motsvarande situationer. Beslut om stöd som begärs av Europeiska asylbyrån och Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån fattas vid statsrådets allmänna sammanträde. Enligt 116 a § i utlänningslagen (816/2022) kan statsrådet vid sitt allmänna sammanträde besluta att till Europeiska unionens asylbyrå sända en i förordningen om asylbyrån avsedd begäran om utplacering av asylstödgrupper. Enligt 15 a § i gränsbevakningslagen (1245/2020) fattar statsrådets allmänna sammanträde beslut om framställning av begäran till Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån om en snabb gränsinsats som avses i artikel 37.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624, nedan gräns- och kustbevakningsförordningen. Om ett hot som riktas mot den allmänna ordningen, den inre säkerheten eller folkhälsan emellertid ovillkorligen förutsätter att begäran framställs utan dröjsmål, får begäran framställas av inrikesministern innan frågan avgörs av statsrådets allmänna sammanträde. Statsrådets allmänna sammanträde fattar beslut om åtgärder när Finland tar emot bistånd som avses i artikel 42 i gräns- och kustbevakningsförordningen i en situation som kräver brådskande insatser vid den yttre gränsen.
Utvecklingen av olika situationer följs upp under ledning av inrikesministeriet som en del av prognos- och beredskapsåtgärderna. Möjligheterna att använda sig av den solidaritet som avses i förordningen om asyl- och migrationshantering och krisförordningen och de möjligheter till undantag som avses i krisförordningen beaktas i myndigheternas beredskapsplanering. Inrikesministeriet ska vid behov, i samarbete med andra myndigheter, bereda statsrådets beslut om underrättelser och begäranden till Europeiska kommissionen och rådet som gäller utnyttjande av solidaritet och möjligheter till undantag.
131 §. Upptagande av signalement. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. som till innehållet motsvarar det gällande 133 § 5 mom. Enligt förslaget föreskrivs det i det nya 6 mom. att en behörig tjänsteman från en främmande stat som ingår i en enhet i Finland som i enlighet med gräns- och kustbevakningsförordningen utplacerats från den stående styrkan vid europeiska gräns- och kustbevakningen och en i Finland utplacerad medlem i en i förordningen om asylbyrån avsedd asylstödgrupp får bistå polisen och gränskontrollmyndigheten med upptagande av signalement enligt 1 mom. under ledning av en polisman eller en tjänsteman vid gränskontrollmyndigheten. Samma stödgrupper har också enligt gällande 95 § 5 mom. möjlighet att bistå polisen och gränskontrollmyndigheten i uppgifter som gäller registrering av utlänningar som ansöker om uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd. Innehållet i detta föreslås inte bli ändrat.
Det föreslås att 133 § i den gällande lagen upphävs, eftersom det i och med den nya EU-lagstiftningen om screening inte längre är möjligt att inrätta flyktingslussar i enlighet med den gällande lagstiftningen. Bestämmelsen i det föreslagna nya 6 mom. behövs dock fortfarande för olika störningssituationer för vilka Finland kan begära bistånd från den permanenta styrkan vid den europeiska gräns- och kustbevakningen enligt gräns- och kustbevakningsförordningen eller från asylstödgruppen enligt förordningen om asylbyrån.
133 §.Registrering av invandrare vid massinvandring. Det föreslås att paragrafen upphävs. I och med den nya EU-lagstiftningen om screening är det inte längre möjligt att inrätta flyktingslussar i alla situationer med omfattande invandring i enlighet med den gällande lagstiftningen. Det finns inte heller något behov av detta, eftersom t.ex. screening enligt screeningförordningen redan innehåller en skyldighet för dem som genomgår screening att vara tillgängliga för myndigheten under hela screeningen. Vid omfattande invandring eller andra störningssituationer kan screeningen och registreringen av ansökningar om internationellt skydd dock centraliseras och utföras någon annanstans än på gränsövergångsstället eller vid polisens verksamhetsställe. Det behövs dock inget separat beslut av statsrådet om detta, utan det handlar om sedvanlig myndighetsverksamhet som ordnas inom ramen för EU-rätten och den nationella lagstiftningen.
133 a §.Tillämpning av passlagen. Det föreslås att paragrafen ändras så att det fogas till den en ny hänvisning till tillämpning av passlagen (671/2006). Utöver vad som föreskrivs i den gällande paragrafen föreslås det att också 20 § i passlagen ska tillämpas på resedokument som avses i 8 kap. i utlänningslagen.
I 20 § i passlagen föreskrivs det att sökanden inte ges något separat förvaltningsbeslut eller någon besvärsanvisning när ett pass utfärdas i enlighet med ansökan. Ett undantag från detta är pass som i de fall som avses i 11 § 2 mom. utfärdas utan alla vårdnadshavares samtycke, eller om ett pass utfärdas med avvikelse från ansökan. I dessa fall ska sökanden utöver passet få ett separat förvaltningsbeslut med besvärsanvisning. Som det konstateras i förarbetena till passlagen (RP 25/2005 rd) är utgångspunkten i förvaltningslagen att ett förvaltningsbeslut i regel ska ges skriftligen. I fråga om pass har man emellertid avvikit från denna praxis, eftersom passen i majoriteten av fallen utfärdas i enlighet med ansökan. När passet utfärdas i enlighet med sökandens ansökan är själva passet ett beslut i ärendet. Också i utlänningslagen finns det redan motsvarande bestämmelser i 33 a § och 60 g § som gäller uppehållstillståndskort.
I den föreslagna ändringen av 133 a § är det fråga om att utvidga tillämpningen av 20 § i passlagen också till sådana resedokument som avses i 8 kap. i utlänningslagen. Detta gör det möjligt för Migrationsverket att avstå från att separat delge sökanden ett fullständigt positivt beslut om resedokument. I stället är det beviljade resedokumentet samtidigt ett beslut i ärendet. Utgångspunkten är att när en person beviljas internationellt skydd ger denna status personen rätt att få ett resedokument som beviljats av Finland, eftersom en person som får internationellt skydd inte kan anses kunna sköta ärenden med myndigheterna i sitt hemland. Nästan alla beslut om sådana resedokument är positiva. Ett undantag utgörs till exempel av situationer där man har sökt ett resedokument utan en sådan begränsning i giltighetsområdet som avses i 136 a § i utlänningslagen, men ett resedokument utan begränsningar inte beviljas. Ändringen gör det möjligt för Migrationsverket att effektivisera förfarandet för utfärdande av resedokument, vilket också innebär att sökanden snabbare får resedokument. När ett resedokument beviljas på ett avvikande sätt från sökandens ansökan eller ett resedokument inte beviljas krävs det fortfarande ett skriftligt förvaltningsbeslut med besvärsanvisning.
135 §.Beviljande av resedokument för flykting. I 1 mom. föreslås det en teknisk ändring av hänvisningen. I fråga om flyktingstatus stryks hänvisningen till 106 §, eftersom det bedöms att det inte i 135 § för tydlighetens skull behövs någon egentlig hänvisning till en specifik bestämmelse i fråga om flyktingstatus. Bestämmelser om flyktingstatus finns förutom i utlänningslagen också i skyddsgrundsförordningen.
136 a §.Giltighetsområdet för främlingspass och för resedokument för flykting. I 1 mom. föreslås en teknisk ändring. Det föreslås att hänvisningen i momentet till 89 § i utlänningslagen ändras till en hänvisning till 113 a §, eftersom 89 § föreslås bli upphävd och bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd vid tillämpning av förbudet mot tillbakasändning föreslås i den nya 113 a §.
147 a §.Frivillig återresa. Det föreslås att 2 mom. ändras och att ett nytt moment fogas till paragrafen. I 2 mom. föreslås en teknisk ändring i hänvisningen. I den gällande paragrafen hänvisas det i fråga om nekande av prövning av en ansökan om internationellt skydd till 103 §. Bestämmelser om en del av villkoren för nekande av prövning finns i artikel 38.2 i förordningen om asylförfaranden och de är direkt tillämpliga. Bestämmelser om andra villkor föreslås vidare i 103 §. Således föreslås det att det till 2 mom. fogas en hänvisning utöver till 103 § i utlänningslagen också till artikel 38.2 i förordningen om asylförfaranden.
Till paragrafen fogas också ett nytt 3 mom., och det nuvarande 3 mom. blir 4 mom. I det nya 3 mom. föreskrivs det om beviljande av en tidsfrist för frivillig återresa i enlighet med artikel 4.5 i förordningen om ett gränsförfarande vid återvändande. I momentet föreskrivs det om gränskontrollmyndighetens behörighet att fatta ett beslut enligt artikel 4.5 i förordningen om ett gränsförfarande för återvändande om huruvida en sökande i ett gränsförfarande för återvändande på begäran beviljas en tidsfrist för frivillig återresa till hemlandet eller till ett tidigare permanent bosättningsland. Även själva begäran om beviljande av frivillig återresa görs till gränskontrollmyndigheten, som också verkställer avlägsnandet ur landet när ansökan har avslagits i gränsförfarandet. En bedömning av om en sökande som är i ett gränsförfarande för återvändande kan återvända frivilligt kan inte göras utan gränskontrollmyndighetens bedömning av de faktiska möjligheterna att återvända, och därför är gränskontrollmyndigheten den aktör som är bäst lämpad att fatta beslut i ärendet. Gränsbevakningsväsendet har redan för närvarande tillgång till UMA-registrets ärendekategori som gäller avlägsnande ur landet (460) och rätt att inleda och avgöra ärenden i denna kategori. Gränskontrollmyndigheten ska fatta beslutet inom en skälig tid.
190 c §.Besvärstid i vissa ärenden som gäller internationellt skydd. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 190 c § med bestämmelser om tidsfrister för anförande av besvär i vissa ärenden som gäller internationellt skydd. I artikel 67.7 i förordningen om asylförfaranden förpliktas medlemsstaterna att i sin nationella lagstiftning föreskriva tidsfrister inom vilka sökande, personer som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd och personer som beviljats alternativt skydd ska lämna in överklaganden mot de beslut som de har fått. När det är fråga om ett beslut genom vilket en ansökan avslås på grund av att den inte kan tas upp till prövning, dvs. ansökan nekas prövning som implicit återkallad eller som ogrundad eller uppenbart ogrundad, ska tidsfristen enligt förordningen om asylförfaranden vara minst fem och högst tio dagar om ansökan har prövats i ett påskyndat förfarande. I fråga om alla andra beslut om beviljande eller återkallande av internationellt skydd ska besvärstiden enligt förordningen om asylförfaranden vara minst två veckor och högst en månad. I fråga om gränsförfarandet föreskrivs det om tidsfristen i artikel 51 i förordningen om asylförfaranden. Enligt punkt 2 första stycket i den artikeln är maximitiden för gränsförfarandet 12 veckor från det att ansökan registreras till dess att sökanden inte längre har rätt att stanna kvar och inte tillåts stanna kvar på medlemsstatens territorium. Enligt punkt 2 andra stycket i den artikeln ska medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning föreskriva om prövningsförfarandets och ändringssökandets varaktighet.
Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. om en besvärstid på tio dagar i det fall att ansökan har avslagits på grund av att den inte kan tas upp till prövning, dvs. om ansökan har nekats prövning som implicit återkallad eller prövats i ett påskyndat förfarande och avslagits. I fråga om det sistnämnda avslås ansökan som ogrundad eller uppenbart ogrundad. Momentet omfattar även ett beslut om avslag som fattats i gränsförfarandet, eftersom det vid gränsförfarandet enligt förslaget och när villkoren är tillämpliga fattas beslut om att neka prövning av en ansökan med stöd av artikel 38 i förordningen om asylförfaranden och 103 § samt om grunderna för ansökan om någon av villkoren för påskyndat förfarande i artikel 42 är tillämplig.
Besvärstiden för andra beslut än de som nämns i det föreslagna 1 mom. är 30 dagar enligt 13 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
I samband med internationellt skydd prövas och avgörs beviljande av uppehållsrätt även på vissa andra grunder som framkommer. I 2 mom. föreskrivs det enligt förslaget att besvär ska anföras inom den tidsfrist som anges i 1 mom. också i sådana situationer som avses här. I 2 mom. föreskrivs det därtill att besvär över inreseförbud som det fattats beslut om i samma beslut ska anföras enligt tidsfristen i 1 mom. Bestämmelser om besvärstiden i fråga om ett beslut om avlägsnande ur landet som fattats i samma beslut finns i artikel 67.1 i förordningen om asylförfaranden. Enligt sista stycket i artikel 67.1 ska ett beslut om återvändande som fattats som en del av ett beslut om internationellt skydd överklagas tillsammans, i samma domstol, i samma rättsliga förfarande och inom samma tidsfrister. En informativ bestämmelse om detta föreslås i 2 mom.
Bestämmelser om beräkning av besvärstiden finns i artikel 67.8 i förordningen om asylförfaranden, enligt vilken tidsfristen börjar löpa från den dag då beslutet delges sökanden eller den person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd. En informativ bestämmelse om detta föreslås i paragrafens 3 mom. Delgivningsdagen räknas således med i besvärstiden i avvikelse från 2 § i lagen om beräknande av laga tid. Det bör noteras att artikel 67.8 i förordningen om asylförfaranden tillämpas på beräknandet av tiden också i fråga om sådana besvär gällande internationellt skydd på vilka besvärstiden på 30 dagar enligt 13 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas. Enligt artikel 73 i förordningen om asylförfaranden omfattar tidsfristerna lördagar, söndagar och officiella helgdagar. Om en frist löper ut på en lördag, söndag eller officiell helgdag ska nästa arbetsdag räknas som fristens sista dag.
190 d §.Besvärstid vid beslut om överföring. Enligt förslaget fogas till lagen en ny 190 d §, vars 1 mom. innehåller bestämmelser om tidsfristen för anförande av besvär över ett i artikel 42.1 och artikel 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering avsett beslut om överföring. I dessa situationer ska besvär anföras inom två veckor. Enligt artikel 43.2 i förordningen om asyl- och migrationshantering ska medlemsstaterna föreskriva en tidsperiod på minst en vecka men högst tre veckor efter meddelandet av ett beslut om överföring, inom vilken den berörda personen får utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel.
Bestämmelser om beräkning av tidsfrister finns i artikel 75 i förordningen om asyl- och migrationshantering, enligt vilken en frist ska räknas från den tidpunkt då en händelse inträffar eller en åtgärd vidtas så att den dag då händelsen inträffade eller åtgärden vidtogs inte ska inräknas i perioden. Detta avviker från beräkningen av besvärstiderna i ärenden som gäller internationellt skydd enligt artikel 67.8 i förordningen om asylförfaranden. Den föreslagna beräkningen av besvärstiden för beslut om överföring börjar således dagen efter delgivningen. Enligt artikeln i fråga omfattar tidsfristerna lördagar, söndagar och officiella helgdagar. Om en frist löper ut på en lördag, söndag eller officiell helgdag ska nästa arbetsdag räknas som fristens sista dag.
I 2 mom. föreskrivs det enligt förslaget att besvär över inreseförbud och återkallande av ett resedokument som utfärdats i Finland som det fattats beslut om i samma beslut också ska anföras enligt tidsfristen i 1 mom. När det gäller ett beslut om överföring kan återkallande av ett resedokument komma i fråga om en person som fått internationellt skydd i Finland omfördelas från Finland till en annan medlemsstat i EU.
191 §.Besvärsförbud. Det föreslås att det till paragrafen i stället för den upphävda 9 punkten fogas en ny 9 punkt, där det föreskrivs om besvärsförbud i fråga om ett i 16 i § 1 mom. avsett beslut om närvaron på screeningplatsen av organisationer eller personer som tillhandahåller rådgivning. Enligt det momentet tillåts inte närvaro på screeningplatsen i screeningens inledande skede om närvaron äventyrar säkerheten, den allmänna ordningen eller förvaltningen vid gränsövergångsstället, polisens verksamhetsställe, tullkontoret eller någon annan screeningplats. Besvärsförbudet grundar sig på artikel 8 i screeningförordningen, enligt vilken medlemsstaterna får införa begränsningar av denna tillgång på grundval av nationell rätt om sådana begränsningar är objektivt nödvändiga, under förutsättning att sådant tillträde därigenom inte allvarligt begränsas eller helt omöjliggörs. Grunden för besvärsförbudet är att beslutsfattandet är brådskande. Detta framhävs särskilt i de situationer som nämns i motiveringen till 16 i §, såsom omfattande invandring eller instrumentaliserad inresa eller pandemisituationer. I skäl 22 i ingressen till screeningförordningen konstateras det att screeningen bör slutföras så snabbt som möjligt. Som det konstateras i motiveringen till den föreslagna 16 i § kan man inte med stöd av den paragrafen begränsa rådgivning som ges per telefon eller anlitande av ett biträde eller ombud enligt 8 §.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. där det föreskrivs om besvärsförbud i situationer där internationellt skydd har återkallats i situationer som anges i artikel 66.6 i förordningen om asylförfaranden. Punkten gäller situationer där en tredjelandsmedborgare eller statslös person otvetydigt avsäger sig sitt erkännande som en person som beviljats internationellt skydd, har blivit medborgare i en medlemsstat eller senare har beviljats internationellt skydd i en annan medlemsstat. Enligt artikel 66.6 i förordningen om asylförfaranden tillämpas i dessa fall inte förfarandet som grundar sig på individuell prövning som föreskrivs i samma artikel. Förfarandet i dessa fall bestäms enligt förvaltningslagen, dvs. det förutsätts inget hörande, om det exempelvis är uppenbart onödigt. Besvärsförbudet baserar sig på artikel 67.1 andra stycket i förordningen om asylförfaranden, som möjliggör nationella bestämmelser om besvärsförbud. I dessa situationer är det fråga om en åtgärd som initieras av sökanden eller en situation där sökanden får skydd i en annan medlemsstat eller en annan medlemsstats medborgarskap. Syftet med systemet är inte att samma person ska få internationellt skydd i flera olika stater, särskilt i flera EU-medlemsstater, eller att ge internationellt skydd till unionsmedborgare.
193 §.Behörig förvaltningsdomstol i ärenden som gäller internationellt skydd. Det föreslås att 193 § i utlänningslagen ska ändras. I den gällande bestämmelsen hänvisas det till ansökan om asyl eller ansökan om uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd. Enligt förslaget görs det i bestämmelsen en terminologisk ändring i förhållande till gällande 1 mom. 1 punkten så att det hänvisas till ansökan om internationellt skydd i enlighet med artikel 3.12 i förordningen om asylförfaranden. Avsikten med ändringen är inte att ändra nuvarande praxis.
Paragrafens 1 mom. 2 punkt motsvarar 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen.
Paragrafens 1 mom. 3 punkt gäller bestämmande av den behöriga förvaltningsdomstolen när Migrationsverkets beslut gäller ett beslut om överföring som avses i artikel 42.1 eller artikel 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering. I fråga om beslut som fattats med stöd av Dublin III-förordningen, som föregick förordningen om asyl- och migrationshantering, har den behöriga förvaltningsdomstolen tidigare bestämts i enlighet med 193 § 1 mom. 3 punkten.
I 1 mom. 4 punkten föreskrivs det om det som ingår i 1 mom. 3 punkten i den gällande paragrafen. Till denna del görs i bestämmelsen endast en terminologisk ändring. I 1 mom. 3 punkten i den gällande paragrafen hänvisas det till asylförfarandet, som i och med tillämpningen av förordningarna blir ett förfarande för beviljande av internationellt skydd. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. 4 punkten därtill om bestämmande av den behöriga förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i 2 mom. om Migrationsverkets beslut gäller avlägsnande ur landet, meddelande av inreseförbud eller återkallande av ett resedokument som utfärdats i Finland och beslutet hänför sig till en överföring som avses i artikel 42.1 eller artikel 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 193 b §, där det i 2 mom. föreskrivs att besvär ska avgöras inom den tidsfrist som anges i artikel 43.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering också när det genom det överklagade beslutet samtidigt har fattats beslut om inreseförbud eller återkallande av ett resedokument som utfärdats i Finland. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att säkerställa att besvären behandlas i sin helhet vid en enda förvaltningsdomstol.
I 1 mom. 5 punkten föreskrivs det om bestämmande av den behöriga förvaltningsdomstolen i situationer där Migrationsverkets beslut gäller återkallande av internationellt skydd och därtill anknytande återkallande av resedokument för flykting eller främlingspass, avlägsnande ur landet eller meddelande av inreseförbud. Enligt artikel 3.17 i förordningen om asylförfaranden avses med ”återkallande av internationellt skydd” ett beslut av en beslutande myndighet eller en behörig domstol om att återkalla eller upphäva, inbegripet genom att vägra att förnya, det internationella skyddet i enlighet med skyddsgrundsförordningen. Inte heller i den nationella lagstiftningen är det nödvändigt att skilja mellan upphävande och återkallande, utan termen ”återkallande av internationellt skydd” kan användas när det hänvisas till någondera åtgärden. I punkten förenas 1 mom. 4 och 5 punkterna i den gällande paragrafen. Om det genom beslutet som överklagas fattas beslut också om avlägsnande ur landet och inreseförbud bestäms den behöriga förvaltningsdomstolen enligt förslaget på basis av 2 mom.
Om det i samband med ett ärende som gäller upphävande eller återkallande av skyddsstatus också fattas beslut om uppehållstillstånd som sökts på någon annan grund, ska det enligt nuvarande praxis upprättas två beslutshandlingar, eftersom den behöriga förvaltningsdomstolen bestäms på olika sätt i dessa beslut. Detta förfarande fördröjer beslutsprocessen. Således föreslås det att det i 193 § 1 mom. 6 punkten föreskrivs om bestämmande av den behöriga förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i 2 mom. i situationer där Migrationsverkets beslut gäller uppehållstillstånd som sökts på någon annan grund och som har avgjorts i samband med ett ärende som gäller internationellt skydd. Syftet med förslaget är att effektivisera processen både vid Migrationsverket och vid förvaltningsdomstolen.
Det föreslås att paragrafen ändras också för att den gällande paragrafen inte motsvarar Migrationsverkets nuvarande organisation. Enligt förslaget ska det i 2 och 3 mom. hänvisas till Migrationsverket och dess verksamhetsområden. Användningen av ordet ”verksamhetsområde” kan motiveras med att det inte längre hänvisas till områdesindelningen. Således är bestämmelsen inte bunden till ämbetsverkets vid respektive tidpunkt gällande organisation (avdelningarna, enheterna och deras namn kan ändras). Bestämmelser om verksamhetsområdena finns inte i lagen om Migrationsverket (156/1995) eller i förordningen om Migrationsverket (193/2002), utan närmare bestämmelser om Migrationsverkets verksamhetsområden utfärdas fortfarande i Migrationsverkets arbetsordning. Beslut om verksamhetsområdena kan inte fattas av en enskild tjänsteman, eftersom detta i sista hand också kan bestämma vilken förvaltningsdomstol som är behörig, vilket inte kan anses ändamålsenligt med tanke på oberoendet i utövningen av dömande makt (LaUB 15/2016 rd).
I 3 mom. föreskrivs det enligt förslaget om samarbetsskyldigheten mellan Migrationsverket och Domstolsverket när Migrationsverket beslutar om verksamhetsområdena i sin arbetsordning. Vikten av samarbete mellan Migrationsverket och justitieministeriet har tidigare betonats i regeringens proposition (RP 234/2016 rd). Domstolsverket ska se till att domstolarna kan utöva domsrätten på ett högklassigt sätt samt att domstolarnas förvaltning är ordnad på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Därför är samarbetet mellan Migrationsverket och Domstolsverket av största vikt när Migrationsverket beslutar om verksamhetsområden och andra frågor som påverkar förfarandet för ändringssökande och domstolars verksamhet. För att samarbetet ska genomföras systematiskt föreslås det att samarbetsskyldigheten ska föreskrivas i lag. Det föreslås att innehållet i det gällande 3 mom. flyttas till 193 a § 4 mom.
193 a §.Behandling i förvaltningsdomstolen av ärenden som gäller internationellt skydd. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 193 a §, där det föreskrivs om tidsfrister för förvaltningsdomstolens behandling av besvär som gäller internationellt skydd. Bestämmelsen grundar sig på artikel 69 i förordningen om asylförfaranden, enligt vilken medlemsstaterna i sin nationella rätt ska föreskriva tidsfrister för domstolens prövning av beslut i enlighet med artikel 67. I paragrafen föreslås tre olika behandlingstider för förvaltningsdomstolen beroende på det förfarande som tillämpats vid Migrationsverkets prövning.
Enligt det inledande stycket i 1 mom. ska förvaltningsdomstolen sträva efter att behandla besvären inom de föreskrivna tidsfristerna. Formuleringen har att göra med domstolens oberoende ställning och sökandens rättsskydd. Även i det sista stycket i artikel 43.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering, där det föreskrivs om domstolens tidsfrist för att pröva ett överklagande av ett beslut om överföring, används samma formulering: domstolen ska ”sträva efter att besluta i sak”. Enligt artikel 69 i förordningen om asylförfaranden ska medlemsstaterna fastställa tidsfrister för domstolens prövning av beslut i enlighet med artikel 67.1 i förordningen om asylförfaranden, utan att det påverkar en tillräcklig och fullständig prövning av ett överklagande. I vissa situationer kan ärendet vara förenat med komplicerade fakta eller rättsliga omständigheter, varvid en tillräcklig och fullständig utredning av besvären och i sista hand sökandens rättsskydd kan kräva mer tid för behandlingen av besvären.
Enligt 1 mom. 1 punkten ska domstolen sträva efter att behandla besvären inom 12 veckor från registreringen av ansökan, om ansökan har prövats vid Migrationsverket i ett gränsförfarande. Enligt artikel 51.2 i förordningen om asylförfaranden ska gränsförfarandets maximala längd på 12 veckor i den nationella lagstiftningen fördelas mellan förvaltningsförfarandet och överklagande i första instans. Den föreslagna behandlingstiden vid förvaltningsdomstolen inbegriper också ett eventuellt avgörande om en ansökan om att stanna kvar på finskt territorium enligt den föreslagna 198 c §. Det föreslås att det föreskrivs om tidsfristen så att förvaltningsdomstolen har möjlighet att använda all den tid som återstår av den totala tidsfristen på 12 veckor. Det är omöjligt att föreskriva om en exakt tid, eftersom den återstående tiden kan variera med beaktande av att Migrationsverket t.ex. kan ha fattat beslutet och beslutet kan ha delgetts sökanden inom en kortare tid än de fem veckor som föreslås i 104 a § 5 mom. eller med beaktande av att sökanden kan ha anfört besvär i ärendet inom en kortare tid än de tio dagar som föreskrivs i 190 c §. Om förvaltningsdomstolen har tillåtit att sökanden stannar kvar på finskt territorium under den tid ändringssökandet pågår och inte kan behandla ärendet före utgången av den maximala tiden på 12 veckor för gränsförfarandet, får sökanden enligt artikel 51.2 i förordningen om asylförfaranden resa in på medlemsstatens territorium. Behandlingen av besvären fortsätter då inom den tidsfrist som föreslås i 2 punkten.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om en tidsfrist på tre månader för behandlingen av besvär, om Migrationsverkets beslut har fattats på de grunder som avses i artikel 68.3 i förordningen om asylförfaranden. I den punkten i förordningen om asylförfaranden avses beslut genom vilka 1) ansökan avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad i ett påskyndat förfarande, 2) ansökan nekas prövning, eftersom begreppet första asylland eller säkert tredjeland kan tillämpas, en annan medlemsstat har beviljat sökanden internationellt skydd, en internationell brottmålsdomstol eller tribunal har tillhandahållit sökanden säker omplacering till en medlemsstat eller ett tredjeland, sökanden är föremål för ett beslut om återvändande och gör sin ansökan om internationellt skydd först efter sju arbetsdagar från den dag då han eller hon mottog beslutet om återvändande eller det är fråga om en efterföljande ansökan där inga nya faktorer av relevans för prövningen av ansökan har lagts fram, 3) ansökan avslås som implicit återkallad, 4) en efterföljande ansökan avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad eller 5) det internationella skyddet återkallas eftersom flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande inte borde ha beviljats eller inte beviljas på basis av uteslutande i enlighet med artikel 12 eller 17 i skyddsgrundsförordningen eller det finns skälig anledning att betrakta ifrågavarande person som fått flyktingstatus som en fara för säkerheten i den medlemsstat där personen i fråga befinner sig eller ifrågavarande person som beviljats flyktingstatus genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott och utgör en samhällsfara i den medlemsstat där personen i fråga befinner sig.
I 1 mom. 3 punkten föreskrivs för förvaltningsdomstolen en behandlingstid på sex månader för alla andra besvär än sådana som anförs över beslut om beviljande av internationellt skydd enligt 1 och 2 punkten. Behandlingstiden på sex månader enligt 3 punkten gäller också andra återkallanden än återkallanden av internationellt skydd enligt 2 punkten.
Den behandlingstid på tre månader som föreslås för förvaltningsdomstolen i 1 mom. 2 punkten hänför sig till sådana beslut av Migrationsverket på basis av vilka ändringssökanden inte automatiskt har rätt att stanna kvar i Finland under den tid som ändringssökandet pågår, utan han eller hon ska separat hos förvaltningsdomstolen begära att få stanna i landet i väntan på resultatet av ändringssökandet. Således föreslås det att det föreskrivs i 2 mom. att om förvaltningsdomstolen inte tillåter vistelse i landet under tiden för ändringssökande, ska förvaltningsdomstolen sträva efter att behandla besvären inom sex månader från det att besvären anfördes. I dessa situationer fastställs tidsfristen direkt med stöd av lagen och förvaltningsdomstolen ska inte fatta något separat interimistiskt beslut om förlängning av behandlingstiden. Den som anför besvär, dvs. sökanden eller den person vars internationella skydd har återkallats, kan i dessa situationer avlägsnas ur landet och tillhandahållandet av mottagningstjänster för sökande kan avslutas redan under behandlingen av besvären.
Enligt förslaget föreskrivs det i 3 mom. att besvären ska avgöras inom de föreskrivna tidsfristerna också när det genom det överklagade beslutet samtidigt har fattats beslut om uppehållstillstånd på någon annan grund, om inreseförbud eller om återkallande av ett resedokument som utfärdats i Finland. Bestämmelser om ett beslut om återvändande som fattats i samma beslut finns direkt i artikel 67.1 sista stycket i förordningen om asylförfaranden, enligt vilket ett beslut om återvändande som fattats som en del av ett beslut om internationellt skydd ska överklagas tillsammans med det relaterade beslutet i samma domstol, i samma rättsliga förfarande och inom samma tidsfrister. En informativ bestämmelse om detta föreslås i samma moment. Genom bestämmelsen i 3 mom. säkerställs det att besvär över alla beslut som fattats i samma beslut anförs och att besvären behandlas som en helhet i samma förvaltningsdomstols beslut.
Till 4 mom. flyttas enligt förslaget 193 § 3 mom. och 196 § 5 mom. i den gällande lagen, där det föreskrivs om förvaltningsdomstolens och högsta förvaltningsdomstolens skyldighet att behandla besvär skyndsamt i ärenden som avses i 193 § 1 mom. 1–3 punkten. På grund av de behandlingstider som föreskrivs för förvaltningsdomstolen gäller skyndsam behandling i förvaltningsdomstolen framöver endast 193 § 1 mom. 2 punkten, som handlar om avslag på ansökan om erhållande av tillfälligt skydd. I fråga om högsta förvaltningsdomstolen gäller den skyndsamma behandlingen den föreslagna 193 § 1 mom. 1–4 punkten.
I 5 mom. föreskrivs om handläggningstiden för besvär vid gränsförfarande, om Finland genom ett i artikel 4 i krisförordningen avsett genomförandebeslut av rådet har fått tillstånd att använda ett i artikel 11.1 i krisförordningen avsett undantag. Enligt artikel 11.1 i krisförordningen får gränsförfarandets maximala varaktighet förlängas med sex veckor. Användningen av undantaget är möjligt i krissituationer eller force majeure-situationer som avses i krisförordningen och i enlighet med det förfarande som anges i förordningen. Enligt förslaget har förvaltningsdomstolen då möjlighet att använda all den tid som återstår av 18 månader för behandlingen av ärendet. I dessa situationer fastställs tidsfristen direkt med stöd av lagen och förvaltningsdomstolen ska inte fatta något separat interimistiskt beslut om förlängning av behandlingstiden. Enligt förslaget föreskrivs det om tidsfristen för behandlingen av ansökan i 104 a § 5 mom.
193 b §.Behandling i förvaltningsdomstolen av ärenden som gäller beslut om överföring. Enligt förslaget fogas en ny 193 b § till lagen. I 1 mom. föreslås en informativ bestämmelse där det föreskrivs att bestämmelser om tidsfristen för behandling av besvär över beslut om överföring enligt artikel 42.1 och artikel 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering finns i artikel 43.3 i den förordningen.
I 2 mom. föreskrivs det att förvaltningsdomstolen ska sträva efter att avgöra avgöras inom den tidsfrist som anges i artikel 43.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering också om det genom det överklagade beslutet samtidigt har fattats beslut om inreseförbud eller återkallande av ett resedokument som utfärdats i Finland. Enligt artikel 56.2 första stycket led a led ii i förordningen om asyl- och migrationshantering får en person som beviljats internationellt skydd i de situationer som anges i punkten omfördelas internt, varvid ett beslut om överföring enligt artikel 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering också kan fattas för den som beviljats internationellt skydd. Då kan det i samband med beslutet om överföring också beslutas om återkallande av ett resedokument som utfärdats i Finland. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att säkerställa att besvären behandlas som en helhet i samma beslut av förvaltningsdomstolen.
196 §.Besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Det föreslås att 5 mom. upphävs och att dess innehåll flyttas till det nya 193 a § 4 mom., eftersom det i 193 a § föreskrivs om domstolens behandling av ärenden som gäller internationellt skydd och skyndsam behandling lämpar sig bättre för ämnesområdet i den paragrafen.
198 a §.Förfallande i förvaltningsdomstolen av ett ärende som gäller internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen ändras så att hänvisningen till 95 c § i utlänningslagen ändras till en hänvisning till artikel 41.1 e i förordningen om asylförfaranden som gäller implicit återkallande. I den punkten föreskrivs det om implicit återkallande av en ansökan om sökanden upprepade gånger inte har fullgjort de anmälningsskyldigheter som ålagts honom eller henne i enlighet med artikel 9.4 i förordningen eller inte förblir tillgänglig för de behöriga administrativa eller rättsliga myndigheterna, såvida han eller hon inte kan visa att underlåtenheten att förbli tillgänglig berodde på särskilda omständigheter som han eller hon inte rådde över. Punkten motsvarar förfallande av ansökan enligt 95 c § i den gällande lagen. Om sökanden avlider förfaller i allmänhet behandlingen av ärendet enligt 81 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
198 b §.Ansökan som avser verkställighet. Det föreslås att paragrafen ändras så att den motsvarar bestämmelserna om uppskov med verkställigheten i pakten. Detta innebär att 1 mom. ändras. Verkställigheten av ett beslut om återvändande avbryts automatiskt med stöd av förordningen om asylförfaranden så länge som sökanden eller en person vars internationella skydd har återkallats har rätt att vistas i Finland, eller domstolen tillåter det. I fråga om beslut om internationellt skydd ändras logiken i och med förordningen om asylförfaranden och i fortsättningen har sökanden eller en person vars internationella skydd har återkallats rätt att begära att domstolen tillåter vistelse i Finland under den tid ändringssökandet pågår, om beslutet inte automatiskt ger rätt till vistelse under den tid ändringssökandet pågår. I fråga om beslut om internationellt skydd föreskrivs det i den nya 198 c § om ansökan om att stanna kvar i landet under den tid ändringssökandet pågår.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att det i momentet föreskrivs om tidsfristen för ansökan om uppskov med verkställigheten av ett beslut om överföring enligt artiklarna 42.1 och 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Bestämmelser om detta finns i artikel 43.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering, där det överlåts åt medlemsstaterna att i nationell rätt besluta om tidsfristen för ansökan. Enligt punkten ska tidsfristen vara skälig, men högst densamma som tidsfristen för anförande av besvär. Således föreslås det i momentet att tidsfristen för uppskov med verkställigheten av ett beslut om överföring är sju dagar inklusive fem vardagar. Tidsperioden är således densamma som den tidsfrist för ansökan gällande verkställighet i den gällande lagen.
198 c §.Ansökan om att stanna kvar på finskt territorium. Enligt förslaget föreskrivs det i den nya 198 c § om ansökan om att stanna kvar på finskt territorium. I artikel 68 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs det om överklagandets suspensiva verkan i ärenden som gäller internationellt skydd. Enligt förslaget ska en informativ bestämmelse om detta ingå i 1 mom. I artikel 68.2 föreskrivs huvudregeln om rätten att vistas i landet under den tid som överklagandet pågår. Enligt den ska sökande och personer som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd ha rätt att stanna kvar på medlemsstaternas territorium till dess att tidsfristen inom vilken de kan utöva rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i första instans har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av överklagandet. Artikel 68 i förordningen, liksom största delen av förordningens bestämmelser om överklagande, gäller huvudsakligen överklagande i första instans. I artikel 68.7 föreskrivs det att en sökande, eller en person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd, som lämnar in ett ytterligare överklagande mot ett första eller efterföljande beslut om överklagande inte ska ha rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium, utan att det påverkar möjligheten för en domstol att tillåta vistelse om vissa villkor är uppfyllda. Således kan sökanden också hos högsta förvaltningsdomstolen begära tillstånd att stanna kvar på finskt territorium under den tid som ansökan om besvärstillstånd och eventuella besvär behandlas.
I artikel 68.3 i förordningen om asylförfaranden finns bestämmelser om undantag till huvudregeln i 2 punkten. Enligt artikel 68.3 har en sökande och den person som är föremål för ett återkallande av internationellt inte ha automatisk rätt att stanna kvar i landet under överklagandet om 1) ansökan avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad i ett påskyndat förfarande eller i ett gränsförfarande, utom om sökanden är minderårig utan vårdnadshavare, 2) ansökan nekas prövning, eftersom begreppet första asylland eller säkert tredjeland kan tillämpas, en annan medlemsstat har beviljat sökanden internationellt skydd, en internationell brottmålsdomstol eller tribunal har tillhandahållit sökanden säker omplacering till en medlemsstat eller ett tredjeland, sökanden är föremål för ett beslut om återvändande och gör sin ansökan om internationellt skydd först efter sju arbetsdagar från den dag då han eller hon mottog beslutet om återvändande eller det är fråga om en efterföljande ansökan där inga nya faktorer av relevans för prövningen av ansökan har lagts fram, 3) ansökan avslås som implicit återkallad, 4) en efterföljande ansökan avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad eller 5) det internationella skyddet återkallas eftersom flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande inte borde ha beviljats eller inte beviljas på basis av uteslutande i enlighet med artikel 12 eller 17 i skyddsgrundsförordningen eller det finns skälig anledning att betrakta ifrågavarande person som fått flyktingstatus som en fara för säkerheten i den medlemsstat där personen i fråga befinner sig eller ifrågavarande person som beviljats flyktingstatus genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott och utgör en samhällsfara i den medlemsstat där personen i fråga befinner sig. I artikel 68.4 och 68.5 föreskrivs det att en domstol ska ha befogenhet att avgöra om en sökande eller person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd bör tillåtas att stanna kvar på medlemsstatens territorium i avvaktan på resultatet av överklagandet och vilka förfaranden som ska tillämpas för en sådan begäran.
I fråga om beslut om internationellt skydd ändras således logiken i fråga om verkställbarheten av avlägsnande ur landet i och med förordningen om asylförfaranden och i fortsättningen har sökanden eller i vissa fall en person vars internationella skydd har återkallats rätt att genom ansökan begära att domstolen tillåter vistelse i Finland under den tid ändringssökandet pågår, om beslutet inte automatiskt ger rätt till vistelse under den tid ändringssökandet pågår. Verkställigheten av ett beslut om återvändande avbryts automatiskt med stöd av förordningen om asylförfaranden så länge som sökanden eller en person vars internationella skydd har återkallats har rätt att vistas i Finland, eller domstolen tillåter det, och det behövs ingen separat ansökan om verkställighetsförbud. Om domstolen inte tillåter sökandens vistelse i Finland under tiden för ändringssökande, är beslutet om återsändande verkställbart. Då tillämpas också 123 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
Nationellt bör det föreskrivas om tidsfristen för ansökan om att stanna kvar i landet. Tidsfristen gäller endast ansökan till förvaltningsdomstolen, eftersom artikel 68.5 i förordningen om asylförfaranden gäller sökande av ändring i första instans. Medlemsstaterna får föreskriva om senare överklagande i sin nationella lagstiftning. I 2 mom. föreskrivs det att en ansökan om att stanna kvar på finskt territorium ska lämnas in till förvaltningsdomstolen inom sju dagar, inklusive fem vardagar. Tidsperioden är således densamma som den tidsfrist för ansökan gällande verkställighet i den gällande lagen. Enligt förslaget är besvärstiden i dessa fall tio dagar, varvid besvärstiden i vissa sällsynta fall där julen infaller så att flera lediga dagar och helgdagar följer efter varandra i praktiken är kortare än tidsfristen för ansökan om att stanna kvar på territoriet.
Ett ärende som gäller att stanna kvar på finskt territorium under den tid ändringssökandet pågår kan till sina rättsverkningar jämställas med ett verkställighetsförordnande. Med tanke på detta torde ett beslut om att stanna kvar på finskt territorium under tiden för ändringssökande kunna jämställas med ett annat förordnande om verkställigheten enligt 123 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Således bestäms också domstolens sammansättning i ärendet enligt vad som föreskrivs i lagen om förvaltningsdomstolarna och i lagen om högsta förvaltningsdomstolen.
199 §.Avgörande av ansökan som avser verkställighet och ansökan om att stanna kvar på finskt territorium. Det föreslås att paragrafen ändras så att det i 1 mom. hänvisas både till ansökan som avser verkställighet enligt 198 b § och till ansökan om att stanna kvar på finskt territorium enligt 198 c §. Paragrafens rubrik ändras också så att den motsvarar det nya innehållet. Enligt förslaget ändras momentet också så att det täcker både 1 och 3 mom. i den gällande paragrafen genom att termen förvaltningsdomstol används.
Paragrafens 2 mom. motsvarar 2 mom. i gällande paragraf. I fråga om tidsfristen hänvisas det i 3 mom. endast till ansökan till förvaltningsdomstolen om att stanna kvar på finskt territorium enligt 198 c § 2 mom. och i momentet föreskrivs om en tidsfrist på sju dagar för avgörande av ansökan på samma sätt som i gällande lag. Enligt förslaget ska tidsfristen omfatta minst fem vardagar. I fråga om en ansökan som avser verkställighet enligt det föreslagna 198 b § 1 mom. som hänför sig till ett beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering föreslås i 3 mom. en informativ bestämmelse som hänvisar till artikel 43.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering, där det föreskrivs om avgörande i domstol av en ansökan om uppskov med verkställigheten av ett beslut om överföring. Enligt artikeln ska ett sådant beslut avgöras inom en månad från mottagandet av ansökan.
200 a §.Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning i ärenden som gäller internationellt skydd. Det föreslås att paragrafen ändras så att dess innehåll motsvarar bestämmelserna om sökandens rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium under tiden för ändringssökandet i förordningen om asylförfaranden. I artikel 68.1 i förordningen om asylförfaranden föreskrivs det att verkningarna av ett beslut om återvändande automatiskt och tillfälligt ska upphävas så länge som sökanden eller en person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd har rätt att stanna kvar på territoriet eller tillåts att stanna kvar i enlighet med den artikeln. Således avbryts verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut automatiskt med stöd av förordningen om asylförfaranden så länge som sökanden eller en person vars internationella skydd har återkallats har rätt att stanna kvar i landet eller tillåts att stanna genom en domstols beslut. När rätten inte längre finns eller vistelsen inte tillåts kan avvisnings- eller utvisningsbeslutet verkställas. Liksom i den gällande lagen föreskrivs det att om det behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen i ärendet hindrar besvären inte verkställigheten av beslutet, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. I detta fall har högsta förvaltningsdomstolen tillåtit att personen stannar kvar på finskt territorium under behandlingen av ansökan om besvärstillstånd och eventuella besvär. I 1 mom. föreskrivs om detta.
I 2 mom. föreskrivs det om verkställighet av ett tidigare avvisnings- eller utvisningsbeslut som meddelats innan ansökan gjordes i situationer där man avviker från rätten att vistas i landet medan ansökan prövas och ändring söks. Enligt förslaget föreskrivs det om dessa i möjligheter till avvikelser i 102 §. Således flyttas gällande 200 a § 5–7 mom. till 102 §. I samband med efterföljande ansökningar är det fråga om verkställighet av ett tidigare beslut om avvisning eller utvisning som vanligtvis har fattats med anledning av den första ansökan. I fråga om de första ansökningarna är det fråga om att man med stöd av den föreslagna 102 § 1 mom. 3 punkten avviker från sökandens rätt att vistas i landet under den tid som ansökan prövas, varvid ett tidigare beslut om utvisning kan verkställas. Den gällande paragrafens 9 mom. är en informativ bestämmelse och det föreslås inga bestämmelser om dess innehåll i den ändrade paragrafen.
200 b §.Verkställighet av beslut om överföring. Enligt förslaget fogas till lagen en ny 200 b §, med en informativ bestämmelse om att bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överföring enligt artikel 42.1 och artikel 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering finns i artikel 43.3 i den förordningen. Enligt artikel 43.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering ska medlemsstaterna säkerställa att det finns ett effektivt rättsmedel genom att inte verkställa överföringen förrän ett beslut har fattats om den första begäran om uppskov. I andra stycket i den artikeln föreskrivs att om den berörda personen inte har utövat sin rätt att begära suspensiv verkan, ska överklagandet eller omprövningen av ett beslut om överföring inte avbryta verkställigheten av beslutet om överföring. Enligt artikel 43.3 första stycket i förordningen om asyl- och migrationshantering ska en ansökan om uppskov med verkställigheten av ett beslut om överföring avgöras inom en månad från den dag då begäran inkom till den behöriga domstolen.
202 §. Särskilda verkställighetsbestämmelser. Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. där det föreskrivs om verkställbarheten av ett i 16 i § 2 mom. avsett beslut om att förbjuda en organisation eller person som tillhandahåller rådgivning att närvara på screeninginkvarteringsstället trots att ändringssökande. Verkställbarheten behövs för att säkerheten, den allmänna ordningen eller förvaltningen på screeningplatsen inte ska äventyras.
208 §.Information till diskrimineringsombudsmannen. I gällande 1 mom. föreskrivs det att diskrimineringsombudsmannen ska informeras om de beslut enligt denna lag som gäller beviljande av uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd eller tillfälligt skydd, avvisning eller utvisning av en utlänning eller nekad inresa. I och med pakten fattas beslut om beviljande av internationellt skydd med stöd av skyddsgrundsförordningen. Enligt förslaget ska det i momentet också nämnas beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering, som i den gällande lagen hör till beslut om avvisning av utlänningar. Därför föreslås det att det till 1 mom. också fogas en hänvisning till skyddsgrundsförordningen.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att diskrimineringsombudsmannen ska informeras också om screeningblanketter som avses i artikel 17 i screeningförordningen och om beslut om begränsning av rörelsefriheten vid gränsförfarande enligt 50 § i mottagningslagen. Screeningblanketten lämnas till diskrimineringsombudsmannen samtidigt som den skickas vidare till de behöriga myndigheterna (artikel 17.3 tredje stycket i screeningförordningen). I praktiken ska man i fråga om screeningblanketter och beslut om tillämpning av gränsförfarande göra på samma sätt som exempelvis med planer för verkställighet av avlägsnande ur landet, för vilka en separat anmälan ska göras till diskrimineringsombudsmannen i UMA-systemet.
På det sättet får diskrimineringsombudsmannen screeningblanketterna och besluten om begränsning av rörelsefriheten vid gränsförfarande för kännedom. Till paragrafens sista mening fogas diskrimineringsombudsmannens rätt att på begäran få sådana andra uppgifter om screeningen och gränsförfarandet som behövs för skötseln av den uppgift att övervaka de grundläggande rättigheterna som föreskrivs om i 16 j § 1 mom. UMA-systemets funktioner bör anpassas så att de motsvarar rätten till information enligt screeningförordningen.
8.2
Lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel
3 §.Definitioner. Det föreslås att definitionerna i paragrafen ändras.
Definitionen i 1 mom. 1 punkten ändras så att med person som söker internationellt skydd avses en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som avses i artikel 3.13 i förordningen om asylförfaranden och som har gjort en ansökan om internationellt skydd för vilken det ännu inte har fattats ett lagakraftvunnet beslut. Det är fråga om en informativ bestämmelse. Personens rätt till mottagningstjänster börjar i enlighet med artikel 3 i mottagandedirektivet från den tidpunkt då personen lämnar in sin ansökan om internationellt skydd.
Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att hänvisningen till flyktingslussar stryks. Dessutom föreslås det att 1 mom. 6 punkten om flyktingslussar upphävs. I propositionen föreslås det att bestämmelserna om flyktingslussar i 12 § upphävs.
Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 10 punkt, genom vilken den definition av gränskontrollmyndighet som används i den gällande lagen förtydligas. Enligt förslaget avses med gränskontrollmyndighet Gränsbevakningsväsendet och andra myndigheter som har rätt att genomföra in- och utresekontroller enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna). Definitionen motsvarar definitionen av gränskontrollmyndighet i utlänningslagen.
6 §.Tillämpning av lagen på personer med särskilda mottagandebehov. Det föreslås att paragrafen ändras. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar paragrafens ändrade innehåll. I paragrafen föreskrivs det om särskilda mottagandebehov. I den gällande paragrafen föreskrivs det om tillämpning av lagen på personer i utsatt ställning. Den föreslagna formuleringen motsvarar de begrepp som används i artiklarna 24 och 25 i mottagandedirektivet. Artiklarna är förpliktande bestämmelser. Ändringarna hänför sig till terminologin och bestämmelserna om tidsfristen för bedömning av särskilda mottagandebehov.
Enligt 1 mom. ska vid tillämpningen av lagen särskilda mottagandebehov hos personer som söker internationellt skydd och personer som får tillfälligt skydd beaktas. Beaktandet av särskilda mottagandebehov begränsas till endast de personer i fråga om vilka det med tanke på mottagningstjänsterna har identifierats ett behov av särskilda arrangemang i anslutning till mottagandebehoven. Den föreslagna ändringen baserar sig på artikel 24 i mottagandedirektivet. En person som har särskilda mottagandebehov ska vid behov hänvisas till ändamålsenliga tjänster och stöd för att säkerställa att han eller hon kan dra nytta av de rättigheter som hänför sig till mottagandet och iaktta de skyldigheter som hänför sig till dem. Bedömningen av särskilda mottagandebehov görs för varje person som söker internationellt skydd och som får tillfälligt skydd, men specifikt stöd ska ges endast till dem som inom mottagningstjänsterna identifieras vara i behov av det. Som stöd för bedömningen kan man använda direktivets förteckning över personer som mer sannolikt har särskilda mottagandebehov, såsom underåriga, ensamkommande barn, personer med funktionsnedsättning, äldre, gravida kvinnor, personer som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter, ensamstående föräldrar med underåriga barn, offer för människohandel, personer med allvarliga sjukdomar eller psykiska tillstånd, personer som har utsatts för tortyr, våldtäkt eller könsrelaterat våld, kvinnlig könsstympning, barnäktenskap eller tvångsäktenskap, eller våld med sexuella, könsrelaterade, rasistiska eller religiösa motiv. Förteckningen över kategorier i direktivet är inte uttömmande. Det bör noteras att enbart tillhörighet till ovannämnda kategorier inte nödvändigtvis visar att det finns särskilda mottagandebehov och att också andra än de som hör till kategorierna kan ha särskilda mottagandebehov. Särskilda mottagandebehov kan också bero på en kombination av flera samtidiga stödbehov.
Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket särskilda mottagandebehov ska bedömas individuellt. Bedömningen ska göras så snart som möjligt, dock senast inom 30 dagar från det att ett ärende som gäller internationellt skydd eller tillfälligt skydd har blivit anhängigt. Bedömningen inleds med identifiering av särskilda mottagandebehov med hjälp av synliga tecken eller utlåtanden av den som bedömningen gäller eller personens beteende eller i tillämpliga delar utlåtanden av en minderårig persons vårdnadshavare eller företrädare. Den inledande hälsoundersökning som förläggningen ordnar är ett sätt att bedöma de särskilda mottagandebehoven. Under normala förhållanden ska alla personer som registrerar sig som klienter vid förläggningen erbjudas inledande hälsoundersökning. Den inledande hälsoundersökningen ska göras så snart som möjligt, dock senast inom 30 dagar från det att ansökan om internationellt skydd eller tillfälligt skydd har gjorts. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska ansvara för bedömningen. I exceptionella situationer, t.ex. vid omfattande invandring, kan man använda förteckningen i artikel 24 i direktivet över personer som mer sannolikt har särskilda mottagandebehov och i första hand rikta den inledande hälsoundersökningen till dem som hör till dessa kategorier. Den personal som bedömer de särskilda mottagandebehoven ska vid behov hänvisa sökande till lämplig läkare eller psykolog för vidare bedömning, om det finns tecken på att deras psykiska eller fysiska hälsa kan påverka deras mottagandebehov. Behovet av brådskande stöd bör dock tillgodoses omedelbart.
De särskilda mottagandebehoven ska beaktas också i fråga om utlänningar som tagits i förvar. Enligt artikel 10.3 i mottagandedirektivet ska medlemsstaterna, när de tar en person som söker internationellt skydd i förvar, ta hänsyn till alla eventuella synliga tecken, utsagor eller beteenden som tyder på att sökanden har särskilda mottagandebehov. Vidare sägs det i den punkten att om den bedömning som anges i artikel 25 ännu inte har slutförts, ska den slutföras utan onödigt dröjsmål, och resultaten av den ska beaktas när beslut fattas om huruvida personen i fråga fortsatt ska hållas i förvar eller om förhållandena för förvaret behöver justeras. Den gällande 6 § i mottagningslagen tillämpas i förvarsenheternas verksamhet också för närvarande med stöd av 1 § 2 mom. i lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar och om förvarsenheter (116/2002). Avsikten är således inte att ändra rättsläget till denna del. Praxisen motsvarar i stor utsträckning nuläget.
Enligt 2 mom. ska förläggningen, om särskilda mottagandebehov uppstår i ett senare skede, bedöma dessa behov och svara på dem. De särskilda mottagandebehoven ska beaktas under hela den tid som en person som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd får mottagningstjänster. De särskilda mottagandebehoven ska bedömas så snart som möjligt också efter det att t.ex. en myndighet som uträttar ärenden med klienten, klienten själv, en anhörig eller närstående till klienten eller en företrädare för ett barn utan vårdnadshavare tar kontakt med förläggningen och berättar om klientens eventuella stödbehov.
Personens särskilda mottagandebehov ska dokumenteras på behörigt sätt. En behörig dokumentering främjar ett kontinuerligt beaktande av särskilda mottagandebehov, men också bedömningen av behovet av särskilda förfarandegarantier enligt artikel 20 i förordningen om asylförfaranden och att sökande får det stöd som förutsätts enligt artikel 21 i förordningen om asylförfaranden. Att utnyttja de uppgifter som registrerats vid bedömningen av särskilda mottagandebehov vid bedömningen av förfarandegarantier minskar myndighetsarbetet och gör förfarandena smidigare. Om sökanden bedöms behöva specifikt stöd t.ex. i ett förfarande som gäller internationellt skydd eller i ett återvändandeförfarande, ska stödbehovet anmälas till den behöriga myndigheten, såsom Migrationsverket, polisen eller gränskontrollmyndigheten. Uppgifterna ska lämnas till den del de anses nödvändiga i ett förfarande som gäller internationellt skydd eller avlägsnande ur landet för en enskild klient. På dokumentering och utlämnande av uppgifter tillämpas lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen samt andra väsentliga bestämmelser om utlämnande av uppgifter, såsom lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023), nedan kunduppgiftslagen. Enligt förarbetena till 8 § i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen (RP 18/2019 rd) får den personuppgiftsansvarige behandla uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter, såsom social- eller hälsouppgifter, om det är nödvändigt med tanke på ändamålet med behandlingen. Exempelvis hälsouppgifter kan vara nödvändiga inte bara vid mottagande och tagande i förvar utan också vid behandlingen av en ansökan om internationellt skydd. Utgångspunkten är att uppgifter kan lämnas ut endast till den del de hänför sig till skötseln av respektive myndighets lagstadgade uppgifter. Utlämnandet av uppgifter som anses nödvändiga bedöms från fall till fall. Enligt 4 § i kunduppgiftslagen är kunduppgifterna inom social- och hälsovården permanent sekretessbelagda. Enligt 6 § i kunduppgiftslagen får undantag från tystnadsplikten och sekretessen göras med kundens samtycke eller om det föreskrivs om det i kunduppgiftslagen eller någon annan lag. Det bör fästas vikt vid att begäran om samtycke och registreringen av samtycket inte utgör ett hinder för utlämnande av behövliga uppgifter mellan olika myndighetsaktörer.
Med beaktande av artikel 25.2 i mottagandedirektivet ska Migrationsverket regelbundet ordna fortbildning för förläggningens personal i identifiering och bedömning av särskilda mottagningsbehov.
7 §.Ersättning för kostnader. Det föreslås att paragrafen ändras.
Paragrafens 1 mom. motsvarar 1 mom. i gällande paragraf. I 2 mom. stryks hänvisningarna till flyktingslussar och 12 §, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar i 12 § upphävs. Momentet preciseras så att Migrationsverket ersätter kostnaderna för produktionen av mottagningstjänster för den tid under vilken utlänningen har rätt att få mottagningstjänster utöver med stöd av 14 § också med stöd av 14 a §. Vidare föreslås det att det till momentet fogas en bestämmelse om att ersättning betalas också för den tid under vilken förläggningen är ett sådant screeninginkvarteringsställe som avses i 3 § 1 mom. 31 punkten i utlänningslagen. Närmare bestämmelser om det uppehälle och den preliminära hälsokontroll som ska ordnas under screeningen föreslås i 16 f och 16 g § i utlänningslagen.
I 3 mom. preciseras Migrationsverkets ansvar för det arvode som ska betalas till en företrädare för ett barn som får tillfälligt skydd och för att ersätta kostnaderna för verksamheten. Enligt 3 mom. i den gällande paragrafen betalar Migrationsverket på ansökan arvodet till en företrädare för ett barn som saknar vårdnadshavare och inte har uppehållstillstånd i Finland och ersättning för de kostnader som orsakats av företrädandet. Arvode och kostnadsersättningar till en företrädare för ett barn som fått uppehållstillstånd betalas med stöd av 39 § i lagen om främjande av integration (681/2023). Ett barn som får tillfälligt skydd omfattas dock efter att ha fått uppehållstillstånd av mottagningstjänster tills barnet får en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun. I fortsättningen bestäms den aktör som ansvarar för betalningen av arvodet till en företrädare för ett barn som får tillfälligt skydd förutom utifrån uppehållstillstånd också utifrån om barnet har en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland. Genom ändringen förtydligas regleringen. Ändringen har inga direkta praktiska konsekvenser för nuvarande tillämpningspraxis i fråga om avgifter, eftersom arbets- och näringsministeriet och Migrationsverket har kommit överens om att betalningen av företrädarens arvoden överförs till Sysselsättnings-, utvecklings- och förvaltningscentret först när barnet överförs till kommunen. Arrangemanget har till denna del motsvarat utbetalningen av arvoden till företrädare för barn som fått internationellt skydd.
I 3 mom. föreslås dessutom en lagteknisk ändring som gäller de närmare bestämmelser om företrädares arvoden och kostnader som ersätts som utfärdats genom förordning av statsrådet. Enligt den gällande lagen utfärdas genom förordning av statsrådet närmare bestämmelser om grunderna för betalningen av arvodet och arvodets storlek, de kostnader som ersätts samt förfarandet vid betalningen av arvoden och ersättning för kostnader. Formuleringen ”utfärdas” ändras till ”får utfärdas”. Formuleringen överensstämmer således med integrationslagen. Bestämmelser om arvoden och kostnadsersättningar till företrädare enligt både integrationslagen och mottagningslagen finns i statsrådets förordning om arvode och kostnadsersättning till företrädare för barn utan vårdnadshavare (577/2024).
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., vars syfte är att förtydliga ersättningen till välfärdsområdet eller HUS-sammanslutningen för kostnaderna för tillhandahållande av social- och hälsovårdstjänster enligt mottagningslagen. Ersättningen för de social- och hälsovårdstjänster enligt 25 och 26 § som välfärdsområdet tillhandahåller bestäms utifrån ett avtal mellan välfärdsområdet eller HUS-sammanslutningen och Migrationsverket. Om det inte har avtalats om ersättning ska Migrationsverket betala en ersättning som motsvarar kostnaderna för att producera tjänsten. I praktiken ska Migrationsverket betala ersättning till välfärdsområdet eller HUS-sammanslutningen t.ex. till ett belopp som motsvarar kostnaderna för brådskande vård enligt 50 § i hälso- och sjukvårdslagen, även om det inte särskilt har avtalats om att sådan vård ska ges. När välfärdsområdet eller HUS-sammanslutningen ger nödvändig vård ska de säkerställa att den som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd har blivit skickad till mottagningen av förläggningen. Ersättning betalas inte i situationer där det är fråga om nödvändig hälso- och sjukvård som en person som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd självständigt söker sig till utan en remiss från förläggningen. Ersättning för annan service som tillhandahålls av en offentlig eller privat serviceproducent bestäms enligt vad som särskilt har avtalats. Genom ändringen införs gällande praxis på lagnivå, enligt vilken Migrationsverket ersätter offentliga eller privata serviceproducenter för kostnaderna för tillhandahållandet av mottagningstjänster.
9 §.Statliga förläggningar. Det föreslås att paragrafen ändras. Det föreslås att 1 och 2 mom. ändras så att hänvisningen till flyktingslussar stryks, eftersom det i propositionen föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar i 12 § upphävs. Paragrafens rubrik ändras i överensstämmelse med detta.
I 2 mom. upphävs det allmänna bemyndigandet att utfärda förordning om tillsättning av tjänster vid de statliga förläggningarna och flyktingslussarna och om deras arbetsordningar. Med stöd av bemyndigandet har statsrådets förordning om tillsättning av tjänster vid de statliga förläggningarna och flyktingslussarna och om deras arbetsordningar och avgifter för mottagningstjänster (975/2011) utfärdats. Också bemyndigandet att utfärda förordning i 32 § 1 mom. gäller statsrådets förordning i fråga. De statliga förläggningarna blev 2017 en del av Migrationsverket. Det är inte längre nödvändigt att utfärda en separat förordning om tillsättning av tjänster och om arbetsordningar vid statliga förläggningar och flyktingslussar.
I stället för i statsrådets förordning föreslås det att bestämmelser om tjänster vid statliga förläggningar, tillsättning av tjänster, tjänstledighet, arbetsfördelning inom förläggningarna, behandling och avgörande av ärenden samt annan organisering av verksamheten ska finnas i Migrationsverkets arbetsordning. Migrationsverket ska se till att verkets arbetsordning fortfarande möjliggör flexibla förfaranden som stöder hela mottagningssystemets verksamhet vid tillsättningen av tjänster vid de statliga förläggningarna, den interna arbetsfördelningen, behandlingen och avgörandet av ärenden samt annan organisering av verksamheten. Migrationsverket ska i enlighet med 8 § också styra och övervaka verksamheten vid statliga förläggningar.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket en föreståndare för en förläggning som sköter uppgifter som avses i 2 mom. inom ramen för sin behörighet svarar för att den förläggning som han eller hon leder har tillräcklig personal för verksamheten och att de krav som ställs på förläggningens verksamhet i denna lag och i den övriga lagstiftningen iakttas. Dessutom ska de statliga förläggningarna följa de anvisningar som Migrationsverket meddelat med stöd av 8 §. Syftet med momentet är att säkerställa att det vid förläggningarna finns tillräckligt med sådan personal som verksamheten kräver. Med personal som verksamheten kräver avses personal som har sådan yrkeskompetens som anges i denna lag eller i någon annan lag och som har fått behövlig introduktion i uppgiften. Om det inte särskilt föreskrivs i lag om de behörighetskrav som uppgiften förutsätter, ska Migrationsverket fastställa den behörighet som behövs för uppgiften. Kravet på tillräcklig personal baserar sig på artikel 33 i mottagandedirektivet. Kravet på tillräcklig och behörig personal gäller också tolkar och översättare som anlitas av förläggningen och andra som tillhandahåller tjänster utanför förläggningen. Förläggningarnas personal ska dessutom ha den utbildning som behövs för att tillgodose de särskilda mottagandebehoven hos personer som söker internationellt skydd och personer som får tillfälligt skydd. Vid introduktionen av förläggningarnas personal ska centrala delar av det europeiska asylcurriculumet om mottagningsvillkor samt verktyget för identifiering av sökande med särskilda mottagandebehov som har utarbetats av asylbyrån som avses i artikel 33.1 i mottagandedirektivet användas. En föreståndare för en förläggning svarar också för att de krav som ställs på förläggningens verksamhet och klientarbetet i denna lag och i den övriga lagstiftningen iakttas. Lagenligheten i förläggningens verksamhet kan säkerställas t.ex. genom att genomföra egenkontroll proaktivt.
10 §.Avtal om produktion av mottagningstjänster. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. I paragrafen preciseras den gällande regleringen enligt vilken Migrationsverket avtalar om inrättande och nedläggning av icke-statliga förläggningar och om deras verksamhetsställen. I paragrafen stryks hänvisningen till flyktingslussar, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar i 12 § upphävs.
Med stöd av den gällande lagen och de bestämmelser som nu föreslås kan Migrationsverket av serviceproducenter inom den offentliga, privata eller tredje sektorn skaffa sådana mottagningstjänster som enligt denna lag hör till förläggningens uppgifter. Migrationsverket kan inte genom avtal överföra utövning av offentlig makt som hör till myndigheten eller begränsa de rättigheter som enligt denna lag tillkommer personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd utan en uttrycklig bestämmelse i lag. Genom mottagningstjänsterna tryggas den oundgängliga försörjning och omsorg som förutsätts i 19 § i grundlagen för personer som söker internationellt skydd och får tillfälligt skydd. Mottagningstjänsterna är därtill förenade med åtgärder som begränsar rättigheterna för mottagare av mottagningstjänster. Produktionen av mottagningstjänster kan till många delar förstås som en sådan offentlig förvaltningsuppgift som avses i 124 § i grundlagen. Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter endast genom lag eller med stöd av lag anförtros andra än myndigheter, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. I denna proposition föreslås nya åtgärder i anslutning till personers rättigheter och skyldigheter som förläggningens uppgifter. I fråga om dem lyfts grunderna för överföring av den offentliga förvaltningsuppgiften fram i specialmotiveringen för respektive uppgift. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Enligt förarbetena till grundlagen och grundlagsutskottets praxis har t.ex. på självständig prövning baserad rätt att använda maktmedel eller att på något annat konkret sätt ingripa i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter betraktats som betydande utövning av offentlig makt. Propositionen har beretts så att det har föreskrivits att all betydande utövning av offentlig makt ska skötas av en myndighet.
Enligt förarbetena till grundlagen ska man vid bedömningen av ändamålsenligheten särskilt uppmärksamma dels förvaltningens effektivitet och övriga interna behov, dels enskilda personers och sammanslutningars behov. Ordnandet av mottagningstjänster är väsentligt förknippat med stora variationer i antalet klienter beroende på hur många personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd som anländer till landet. Att skaffa mottagningstjänster av en privat serviceproducent gör det möjligt att flexibelt och effektivt dimensionera mottagningskapaciteten enligt antalet klienter i respektive situation. Samtidigt säkerställs det att personer som söker internationellt skydd och får tillfälligt skydd i alla situationer kan tryggas oundgänglig försörjning och omsorg enligt 19 § 1 mom. i grundlagen samt sådana förhållanden som mottagandedirektivet och direktivet om tillfälligt skydd förutsätter. Det är ändamålsenligt att skaffa mottagningstjänster i synnerhet för att man på så sätt kan svara för en tillräcklig tillgång till tjänsterna och för tjänsternas tillgänglighet. Genom att skaffa tjänster säkerställer man dessutom att mottagningstjänster tillhandahålls i rätt tid och att individuella behov beaktas bättre när tjänsterna ges.
Bestämmelser om kompetenskraven för dem som sköter offentliga förvaltningsuppgifter i anslutning till mottagningstjänster finns i lag. Bestämmelser om kompetenskraven för en föreståndare för en förläggning finns i 9 §. Enligt 17 § gäller i fråga om kompetenskraven för de anställda vid grupphem, enheter för stödboende och andra inkvarteringsställen för barn utan vårdnadshavare bestämmelserna i 60 § i barnskyddslagen. På en förläggning utförs socialt arbete och social handledning av en i 25 § i lagen avsedd yrkesutbildad person inom socialvården, och bestämmelser om kompetenskraven finns i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015). Dessutom tillhandahålls de hälso- och sjukvårdstjänster som avses i 26 § av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, om vars kompetenskrav det föreskrivs i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Tillstånds- och tillsynsverket styr och övervakar på riksnivå yrkesutövningen i fråga om yrkesutbildade personer inom socialvården och yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.
När någon annan än en myndighet utövar offentlig makt vid skötseln av uppgifter enligt denna lag i anslutning till mottagningstjänster, tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar på personen i fråga. Dessutom tillämpas de allmänna förvaltningslagarna, med stöd av sina bestämmelser om tillämpningsområde, myndighetsdefinition eller skyldigheten för en enskild att betjäna på ett visst språk, även på privata serviceproducenter när de fullgör offentliga förvaltningsuppgifter. En serviceproducent som är huvudman för en förläggning ska således i ärenden som gäller tillhandahållande och förvägran av mottagningstjänster, beredning, beslutsfattande och verkställighet av beslut om dem iaktta både de allmänna förvaltningslagarna och bestämmelserna i denna lag.
I den föreslagna paragrafen preciseras ytterligare minimiinnehållet i de avtal som Migrationsverket ingår med serviceproducenter inom den offentliga, privata och tredje sektorn samt styrningen av och övervakningen över verksamheten. Syftet med ändringen är att säkerställa att regleringen uppfyller kraven i 124 § i grundlagen på överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter.
I 1 mom. föreskrivs det om Migrationsverkets möjlighet att ingå avtal om produktion av mottagningstjänster med serviceproducenter inom den offentliga, privata eller tredje sektorn.I enlighet med den gällande lagen kan avtal ingås med kommuner, samkommuner, andra offentligrättsliga samfund eller privata sammanslutningar eller stiftelser. Ändringen utvidgar eller begränsar inte de grupper av aktörer med vilka avtal kan ingås, utan förtydligar regleringen. I praktiken är största delen av huvudmännen för de förläggningar som Migrationsverket konkurrensutsatt privata företag. Utöver avtal om den praktiska förläggningsverksamheten ska Migrationsverket svara för anskaffningen av sådana mottagningstjänster som gäller hela mottagningssystemet och som förläggningen inte kan producera i sin egen verksamhet. Sådana tjänster är t.ex. vissa social- och hälsovårdstjänster som omfattas av välfärdsområdets och HUS-sammanslutningens organiseringsansvar. Paragrafen innehåller dessutom en informativ hänvisning enligt vilken Migrationsverket behåller ansvaret för styrningen, planeringen och övervakningen enligt 8 § i denna lag också när mottagningstjänsterna produceras av en icke-statlig förläggning.
I 2 mom. föreskrivs det om de minimikrav som åtminstone ska ingå i avtalet mellan Migrationsverket och serviceproducenten. Genom minimikraven i avtalet säkerställs det att Migrationsverket kan fullgöra sina skyldigheter och förbereda sig på de risker som är förenade med anskaffningen av tjänster. Genom de ändringar som föreslås i förteckningen preciseras och kompletteras den gällande lagens förteckning över minimikraven för avtal med serviceproducenter.
Enligt den föreslagna 2 mom. 1 punkten ska i fråga om produktion av mottagningstjänster i avtalet fastställas tjänstens centrala innehåll, omfattning och kvalitet. Enligt den föreslagna 3 punkten ska det i avtalet anges att mottagningstjänsterna ska produceras med iakttagande av denna lag och allmänna förvaltningslagar. En serviceproducent som är huvudman för en förläggning ska i ärenden som gäller tillhandahållande och förvägran av mottagningstjänster, beredning, beslutsfattande och verkställighet av beslut om dem iaktta bestämmelserna i både denna lag och allmänna förvaltningslagar.
Enligt den föreslagna 3 punkten ska det i avtalet avtalas om grunderna för hur kostnaderna bestäms och ersätts. Enligt den föreslagna 4 punkten ska det i avtalet avtalas om praktiska arrangemang genom vilka Migrationsverket sköter den styrning och övervakning som verket med stöd av 8 § ansvarar för. Migrationsverket ska styra och övervaka alla mottagningstjänster som verket ansvarar för oberoende av hur tjänsterna produceras. Utgångspunkten för styrningen och övervakningen är att säkerställa att mottagningstjänsterna tillhandahålls i enlighet med gällande lagstiftning, avtalsvillkor och kraven på god förvaltning. Migrationsverket ska dessutom ha en omfattande rätt att få uppgifter om produktionen av tjänster och serviceproducentens bokföring. Övervakningen kan genomföras t.ex. genom styrnings- och kontrollbesök vid förläggningarna. Migrationsverket kan dessutom kräva att förläggningarna utövar egenkontroll och följer upp olika mätare för tillhandahållandet av tjänster, såsom regelbunden insamling av klientrespons.
Enligt den föreslagna 5 punkten ska det i avtalet dessutom avtalas om påföljder vid serviceproducentens avtalsbrott och om villkoren och förfarandena för uppsägning och hävning av avtalet.
Det föreslås att bestämmelserna i 3 mom. i den gällande paragrafen flyttas till en ny 11 §, där det föreskrivs om krav på produktion av mottagningstjänster. Bestämmelserna i 4 mom. flyttas till en ny 11 a §, där det föreskrivs om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om de villkor som ska avtalas utöver de som föreslås i 2 mom., om det är fråga om inrättande och upprätthållande av en förläggning. Enligt den föreslagna 1 punkten ska i avtalet anges de krav som gäller förläggningens lokaler och personal. I avtalet ska definieras vad som krävs av förläggningens kontors- och bostadsutrymmen. Lokalerna ska t.ex. uppfylla kraven från olika myndigheter, såsom brandinspektörer, hälsoinspektörer och byggnadstillsynen, och lokalerna ska ha behövliga tillstånd. I avtalet ska preciseras vem som ansvarar för lokalerna och för tillstånd i anslutning till lokalerna.
I avtalet ska det fastställas en tillräcklig personaldimensionering för förläggningen med beaktande av antalet klienter samt de kompetenskrav som föreskrivs för personalen med stöd av denna lag eller någon annan lag. Handledning och rådgivning ges dessutom vid förläggningen av sådana arbetstagare om vars kompetenskrav det inte föreskrivs genom lag. I avtalet kan Migrationsverket i enlighet med nuvarande praxis förutsätta att de arbetstagare som arbetar med styrning t.ex. har en för uppgiften lämplig examen inom social-, hälsovårds-, fostrings- eller vårdbranschen och att en viss del av arbetstagarna dessutom har av Tillstånds- och tillsynsverket beviljad rätt att utöva socionomyrket eller sjukskötar- eller hälsovårdaryrket som legitimerad yrkesutbildad person. I avtalet ska dessutom beaktas hur variationen i antalet klienter påverkar förläggningens lokaler och personal.
Enligt 2 punkten ska det i avtalet avtalas om utvidgning, inskränkning och nedläggning av förläggningar samt om beredskap för omfattande invandring och andra störningssituationer i anslutning till invandring. På grund av mottagningsverksamhetens natur ska Migrationsverket och serviceproducenten avtala om villkor och förfaranden för utvidgning, inskränkning och nedläggning av verksamheten samt om säkerställande av kontinuiteten i tjänsterna när verksamheten upphör. Beredskapen för omfattande invandring och andra störningssituationer i anslutning till invandring förutsätter att det utarbetas en beredskapsplan för störningssituationer.
Enligt det föreslagna 4 mom. har Migrationsverket rätt att av serviceproducenten avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter och utredningar som är nödvändiga för övervakningen över tjänsterna samt rätt att inspektera de lokaler som förläggningen förfogar över. Inspektionsrätten gäller dock inte lokaler som mottagaren av mottagningstjänster använder för boende, om det inte är nödvändigt att inspektera lokalerna för att trygga klientens ställning och rättigheter samt ändamålsenliga tjänster. Migrationsverket kan således inspektera förläggningens allmänna utrymmen, såsom ett kontor eller utrymmen för gemensamt bruk i en förläggning i form av en anläggning, men kan inte kräva att det rum eller den lägenhet som klienten använder för boende inspekteras, om det inte är nödvändigt för att trygga klientens ställning, rättigheter eller tjänster. I fråga om inspektionen tillämpas i övrigt bestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen (434/2003). Genom förslaget preciseras utgångspunkterna för Migrationsverkets övervakning och inspektionsrätt i förhållande till producenten av mottagningstjänster på lagnivå.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. enligt vilket serviceproducenten svarar för att mottagningstjänsterna är lagenliga och avtalsenliga. Serviceproducenten ska ansvara för att förläggningen har den personal som verksamheten kräver och att de krav som ställs på den i denna lag och i annan lagstiftning samt Migrationsverkets anvisningar iakttas i förläggningens verksamhet. Om en serviceproducent bryter mot lag eller avtal, kan Migrationsverket ge en anmärkning eller ett föreläggande om rättelse, förelägga avtalsvite, begränsa verksamhetens omfattning eller avbryta verksamheten till den del det är nödvändigt samt häva avtalet i fråga om en väsentlig överträdelse. Avtalet kan hävas i fråga om ett väsentligt, allvarligt avtalsbrott. Migrationsverket ska se till att tjänsterna för förläggningens klienter fortsätter när avtalet upphör.
11 §.Krav på produktion av mottagningstjänster. Det föreslås att paragrafen ändras. I paragrafen stryks bestämmelserna om tagande i förvar. Bestämmelser om bemötandet av utlänningar som tagits i förvar och om förvarsenheter finns i lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar och om förvarsenheter (116/2002). I paragrafen ska det i stället föreskrivas om krav på produktion av mottagningstjänster. Paragrafens rubrik ändras i överensstämmelse med detta.
Enligt 1 mom. ska Migrationsverket säkerställa att serviceproducenten har tillräckliga professionella, verksamhetsmässiga och ekonomiska förutsättningar att producera mottagningstjänster. Serviceproducenten ska ha tillräcklig kompetens med hänsyn till innehållet i och omfånget av mottagningstjänsterna, ha den yrkesutbildade personal som verksamheten förutsätter samt även annars ha tillräckliga verksamhetsförutsättningar. Kravet på tillräcklig och behörig personal gäller också tolkar och översättare som anlitas av förläggningen och andra som tillhandahåller tjänster utanför förläggningen. Förläggningarnas personal ska dessutom ha den utbildning som behövs för att tillgodose de särskilda mottagandebehoven hos personer som söker internationellt skydd och personer som får tillfälligt skydd. Vid introduktionen av förläggningarnas personal ska centrala delar av det europeiska asylcurriculumet om mottagningsvillkor samt verktyget för identifiering av sökande med särskilda mottagandebehov som har utarbetats av asylbyrån som avses i artikel 33.1 i mottagandedirektivet användas. Serviceproducenten ska dessutom vara tillräckligt solvent för att kunna sörja för verksamheten och dess kontinuitet och fullgöra sina lagstadgade skyldigheter.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., till vilket flyttas bestämmelserna i 10 § 3 mom. i den gällande lagen, enligt vilka 9 § 2 mom. tillämpas i fråga om behörighetsvillkoren för föreståndare för icke-statliga förläggningar. Föreståndaren för en förläggning förutsätts ha en för uppgiften lämplig examen, god förtrogenhet med de uppgifter som hör till tjänsten, i praktiken visad ledarförmåga och sådana kunskaper i främmande språk som skötseln av uppgiften kräver.
11 a §.Straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar. Det föreslås att en ny 11 a § fogas till lagen. Till paragrafen överförs bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar i 10 § 4 mom. i den gällande lagen. Enligt paragrafen ska bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på någon annan aktör än en myndighet, när aktören utövar offentlig makt vid skötseln av sådana uppgifter enligt denna lag som hänför sig till mottagningstjänster. I paragrafen föreskrivs det dessutom att skadeståndslagen ska tillämpas på skadeståndsansvar. I den gällande lagen har det saknats en hänvisningsbestämmelse om skadeståndsansvar.
12 §.Beredskap för omfattande invandring och andra störningssituationer i anslutning till invandring. Det föreslås att paragrafen ändras. Paragrafens rubrik ändras i överensstämmelse med detta.
Det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar i 1 mom. i den gällande paragrafen slopas. Efter att screeningförordningen trätt i kraft är det inte längre ändamålsenligt med nationella bestämmelser. Bestämmelser om centraliserad screening finns i 3 § 1 mom. 32 punkten i utlänningslagen.
Bestämmelserna i det gällande 2 mom. flyttas till ett nytt 1 mom. Enligt det föreslagna 1 mom. svarar Migrationsverket för planeringen och samordningen av mottagandet av personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd med tanke på beredskapen för omfattande invandring och andra störningssituationer i anslutning till invandring. I den gällande paragrafen föreskrivs det endast om beredskap för massinvandring. Invandring kan dock också vara förenad med andra störningssituationer som Migrationsverket bör förbereda sig på. Målet med beredskapen är att upprätthålla och trygga den nationella mottagningskapaciteten och mottagningstjänsterna vid olika störningssituationer i anslutning till invandring. Detta inbegriper t.ex. en snabb ökning av mottagningskapaciteten i en situation med omfattande invandring eller t.ex. beredskap för en katastrof eller naturkatastrof som orsakats av människan.
Migrationsverket ska utarbeta och upprätthålla en nationell beredskapsplan för mottagande av personer som söker internationellt skydd och personer som får tillfälligt skydd. För att regionala särdrag och skillnader ska kunna beaktas bör planer dock utarbetas också på regional nivå. Beredskapsplanerna ska hållas aktuella och genom beredskapsövningar ska det säkerställas att de fungerar. Beredskapen omfattar dessutom samordning av andra myndigheters och aktörers planer och utbildning i anslutning till beredskap. Till Migrationsverkets beredskap hör också att följa upp och förutse migrationen till Finland.
I 2 mom. föreskrivs det i enlighet med 3 mom. i den gällande paragrafen att Migrationsverket planerar och utför sina uppgifter i anslutning till beredskapen för omfattande invandring i samarbete med andra myndigheter och aktörer. Med andra aktörer avses t.ex. sådana serviceproducenter inom offentliga, privata och tredje sektorn som avses i 10 § 1 mom. och som driver icke-statliga förläggningar. För att man också regionalt ska kunna förbereda sig effektivt på omfattande störningssituationer i anslutning till invandring som berör olika sektorer, bör beredskapen ske i förvaltningsövergripande samarbete med t.ex. Tillstånds- och tillsynsverket och välfärdsområdena.
Enligt 13 § i beredskapslagen samordnar varje ministerium förberedelserna inom sitt eget ansvarsområde. Beredskap som genomförs i samarbete innebär i praktiken t.ex. att Migrationsverket med regionala aktörer avtalar om olika aktörers roller vid omfattande invandring eller andra störningssituationer i anslutning till invandring, gör gemensamma riskbedömningar och övningar med aktörerna samt utreder vilka lokaler som står till förfogande för mottagningsverksamheten för att trygga invandrarnas oundgängliga försörjning och omsorg i området i fråga. I planeringen ska också kunna inkluderas den insats som aktörer inom tredje sektorn, såsom Finlands Röda Kors eller privata sammanslutningar och stiftelser, kan bidra med vid organiseringen av mottagandet i samband med omfattande invandring.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om den beredskapsplan som förutsätts i EU:s migrations- och asylpakt och som baserar sig på artikel 32 i mottagandedirektivet. Artikeln förpliktar medlemsstaterna att upprätta en beredskapsplan för att säkerställa mottagandet av och förfarandena för personer som söker internationellt skydd i en situation där antalet sökande blir oproportionerligt stort. Planen ska meddelas Europeiska unionens asylbyrå. Enligt förslaget ska inrikesministeriet svara för utarbetandet av beredskapsplanen och för meddelandet till Europeiska unionens asylbyrå. Planen ska upprättas utifrån en förlaga som utarbetats av asylbyrån. Planen ska ses över när omständigheterna förändras och minst vart tredje år. Inrikesministeriet ska involvera de aktörer som behövs för att upprätta en beredskapsplan.
Inrikesministeriet beslutar om ibruktagandet av en beredskapsplan enligt EU:s migrations- och asylpakt. Planen ska tas i bruk i en situation där mottagningssystemet eller asylsystemet är belastat på grund av det stora antalet sökande eller någon annan störningssituation i anslutning till invandring. Andra störningssituationer i anslutning till invandring kan vara t.ex. katastrofer eller naturkatastrofer som orsakats av människan. Ibruktagandet av planen kan innebära t.ex. de undantagsåtgärder i fråga om mottagningspenning som föreslås nedan i 19 § och förordnande av företrädare i 39 §. Ibruktagandet av planen ska gälla personer som söker internationellt skydd, personer som får tillfälligt skydd och sådana utlänningar som genomgår centraliserad screening och som inte har sökt internationellt skydd. Inrikesministeriet ska också besluta att avveckla ibruktagandet av planen när det inte längre är motiverat att tillhandahålla mottagningstjänster som avviker från det normala. Om ibruktagandet eller avvecklandet av planen gäller personer som söker internationellt skydd ska inrikesministeriet underrätta Europeiska kommissionen och Europeiska unionens asylbyrå om saken.
13 §.Mottagningstjänster. I paragrafen föreskrivs det om mottagningstjänsternas innehåll. Det föreslås att paragrafen ändras.
Till 1 mom. fogas en bestämmelse om Migrationsverkets organiseringsansvar. Migrationsverket ansvarar för mottagningshelheten och därmed också för ordnandet av mottagningstjänster. Dessutom föreslås det att momentet ändras så att personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd får mottagningstjänster via den förläggning där de registreras som klienter. Förläggningen har till uppgift att samordna tillhandahållandet av tjänster och säkerställa att klienten får de nödvändiga tjänster som han eller hon behöver.
Det föreslås att arbets- och studieverksamhet stryks från de mottagningstjänster som räknas upp i 2 mom. i enlighet med förslaget till ändring av 29 § som gäller arbets- och studieverksamhet. Dessutom föreslås det att det till momentet fogas handledning och rådgivning. Närmare bestämmelser om handledning och rådgivning föreslås i den nya 15 a §.
Det föreslås att 3 mom. ändras så att daglig omvårdnad, omsorg och fostran av barn som saknar vårdnadshavare ordnas i grupphem och enheter för stödboende avsedda för barn. I momentet föreskrivs dessutom i enlighet med den gällande lagen att fullt uppehälle kan ordnas i grupphem och enheter för stödboende. I 41 § i den gällande lagen konstateras det att barnets dagliga vård, fostran eller övriga omvårdnad inte ingår i uppgifterna för en företrädare för ett barn som saknar vårdnadshavare. I lagen har det dock inte preciserats vem som ska ansvara för vård, fostran och övrig omvårdnad om ett barn utan vårdnadshavare. Ändringen motsvarar gällande praxis och preciserar både grupphemmets och företrädarens roll i barnets liv. Om ett barn utan vårdnadshavare tillsammans med en släkting eller någon annan närstående inkvarteras på en förläggning för vuxna och familjer i enskild inkvartering enligt 18 §, ska den släkting eller någon annan närstående som inkvarteras med barnet svara för barnets dagliga omvårdnad, omsorg och fostran. Barnets dagliga omvårdnad, omsorg och fostran ska genomföras på det sätt som avses i 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983).
Artikel 26 i mottagandedirektivet förutsätter att barnets bästa ska beaktas i första hand vid genomförandet av bestämmelserna i direktivet. Vid bedömningen av barnets bästa ska enligt artikel 26.2 b, c och d den underåriges välbefinnande och sociala utveckling beaktas, med särskild hänsyn till den underåriges bakgrund och behovet av stabilitet och kontinuitet i omsorgen, säkerhets- och trygghetshänsyn, särskilt om det finns risk för att den underårige är offer för någon form av våld eller utnyttjande, inklusive människohandel, samt den underåriges åsikter, beroende på hans eller hennes ålder och mognad.
Det föreslås att paragrafens 4 mom. upphävs. I paragrafen föreskrivs inte längre om ordnande av mottagningstjänster under gränsförfarande. Det föreslås att bestämmelserna om detta flyttas till 50 § om krav på att bo på en bestämd förläggning.
13 a §.Identifiering och uppdatering av kontaktuppgifter. Det föreslås en ny 13 a § i lagen. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd att med jämna mellanrum identifiera sig vid den förläggning där de är registrerade som klienter och om skyldigheten att uppdatera sina kontaktuppgifter.
Enligt det föreslagna 1 mom. är en förutsättning för att få mottagningstjänster att vuxna som fyllt 18 år och som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd identifierar sig regelbundet. Regelbunden identifiering är en förutsättning för att personens rätt till mottagningstjänster ska kvarstå. Förslaget baserar sig på artikel 7.4 i mottagandedirektivet, enligt vilken medlemsstaternas tillhandahållande av materiella mottagningsvillkor får villkoras med att sökandena faktiskt är bosatta på de förläggningar som de anvisats till. Enligt punkt 5 får medlemsstaterna också införa mekanismer för att bedöma och tillgodose sina mottagningssystems behov, inbegripet mekanismer för att verifiera att sökandena faktiskt är bosatta på de förläggningar som de anvisats till. Enligt skäl 17 i ingressen till direktivet bör sådana mekanismer inte inskränka sökandenas rörelsefrihet inom den berörda medlemsstatens territorium. Enligt förslaget är ett skäligt intervall för identifiering av personer som söker internationellt skydd 2–4 gånger i månaden. Det föreslagna intervallet för identifiering kan anses vara ett ändamålsenligt sätt att säkerställa att personen är klient vid förläggningen och med tanke på kostnaderna och de praktiska arrangemangen också möjligt att genomföra.
Identifieringsskyldigheten ska också gälla personer som får tillfälligt skydd. Eftersom personer som får tillfälligt skydd vistas i Finland med uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd och med stöd av direktivet om tillfälligt skydd har rätt att röra sig fritt i EU-länder, är de dock skyldiga att identifiera sig endast en gång i månaden. Syftet med identifieringen är att säkerställa att den som får tillfälligt skydd fortfarande är klient vid förläggningen, inte att i enlighet med mottagandedirektivet kontrollera personens faktiska närvaro. Skyldigheten att identifiera sig en gång i månaden är således skälig också i fråga om personer som får tillfälligt skydd.
Identifieringsskyldigheten gäller inte personer under 18 år eller förvärvsarbetande. Fullgörandet av skyldigheten skulle förutsätta frånvaro från skolan eller arbetsplatsen, vilket inte kan anses skäligt. Identifieringsskyldigheten ska till övriga delar gälla alla klienter i mottagningssystemet, även dem som bor i enskild inkvartering. Om personen på grund av särskilda mottagandebehov eller av någon annan individuell orsak är inkvarterad t.ex. på ett vårdhem, kan identifieringen skötas på platsen i fråga. Migrationsverket ska ge förläggningarna anvisningar om ett enhetligt tillvägagångssätt och om identifieringsintervallet.
Enligt 1 mom. ska personen dessutom meddela förläggningen sina kontaktuppgifter och uppdatera kontaktuppgifterna. Skyldigheten gäller alla mottagare av mottagningstjänster, även barn och förvärvsarbetande. Personen ska meddela förläggningen sina kontaktuppgifter, såsom adress, telefonnummer och eventuell e-postadress samt senare ändringar i dem. Personen ska de facto inkvartera sig på den adress han eller hon har uppgett och det räcker inte med enbart en poste restante-adress. Förläggningen ska föra in kontaktuppgifterna i klientens klientuppgifter. Förslaget baserar sig på artikel 7.6 i mottagandedirektivet, som är förpliktande för medlemsstaterna.
De föreslagna åtgärderna syftar till att minska missbruk av systemet. Identifieringsskyldigheten och skyldigheten att uppdatera kontaktuppgifterna framhäver dessutom skyldigheten för personer som söker internationellt skydd att vara anträffbara, vilket är viktigt särskilt med tanke på asylförfarandet och verkställigheten av avlägsnande ur landet.
Identifieringen kan enligt 2 mom. genomföras personligen vid förläggningen eller på något annat tillförlitligt sätt som Migrationsverket bestämmer. Personlig identifiering är det primära sättet, och t.ex. enbart telefonsamtal är inte ett tillräckligt identifieringssätt. Identifieringen innebär dock inte detsamma som sådan identitetskontroll på ett tillförlitligt sätt som hör till myndighetens behörighet, utan mottagaren av mottagningstjänster kan identifieras t.ex. med förläggningens klientkort med foto. Migrationsverket ska ge förläggningarna anvisningar om de förfaranden och metoder för identifiering som används för att säkerställa att personerna fortfarande är klienter vid förläggningen. Identifieringsskyldigheten kan bindas t.ex. till förfaranden som gäller mottagningspenning eller till andra klientbesök på förläggningen eller till klientarbete. Vid en förläggning i form av en bostad kan identifieringen göras t.ex. också under besök som gäller underhåll av fastigheten eller andra hembesök. Migrationsverket kan också utveckla metoder för identifiering med hjälp av teknik.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs att om en person som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd utan grundad anledning försummar att identifiera sig vid förläggningen, kan personens klientrelation vid förläggningen avslutas fem vardagar efter det att identifieringen försummades. Förläggningen ska försöka nå personen, t.ex. per telefon, innan klientrelationen avslutas. Om personen trots försöket inte nås eller om personen meddelar att han eller hon inte kommer att återvända till förläggningen, avslutas personens klientrelation. När klientrelationen avslutas upphör personens rätt till mottagningstjänster. En person ska inte ha rätt till mottagningspenning eller andra mottagningstjänster under den tid han eller hon inte har kunnat nås vid förläggningen eller efter att klientrelationen har upphört. Om en person dock återvänder till förläggningen efter att klientrelationen har upphört, registreras personen på nytt som klient i mottagningssystemet. Beroende på inkvarteringssituationen på förläggningen kan man bli tvungen att flytta personen till en annan förläggning. En person ska inte återregistreras som klient vid förläggningen, om hans eller hennes rätt till tjänster har upphört under hans eller hennes frånvaro på det sätt som avses i 14 a §. Bestämmelser om påföljder för försummelse att identifiera sig eller uppdatera kontaktuppgifter föreslås i 45 §, som gäller sänkning av mottagningspenningen.
Personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd bör förstå sina skyldigheter så att de kan handla i enlighet med dem. I propositionen ingår flera förslag som syftar till att säkerställa att en person som registrerats som klient vid en förläggning får den information han eller hon behöver om sina rättigheter och skyldigheter.
Enligt det föreslagna 4 mom. kan genom Migrationsverkets beslut avvikelse göras från skyldigheten att identifiera sig vid omfattande invandring eller andra störningssituationer i anslutning till invandring. I sådana situationer kan det vara svårt eller rentav omöjligt att samordna och följa upp identifieringen. Ett beslut om avvikelse från identifieringsskyldigheten är inte individuellt, utan det gäller alla förläggningar och deras klienter. Beslutet ska fattas temporärt och i den mån det är möjligt för viss tid. Migrationsverket ska meddela förläggningarna när identifieringsskyldigheten återinförs. Förläggningen ska informera klienterna om undantag från identifieringsskyldigheten och om återinförande av skyldigheten. Under tiden då avvikelse från identifieringsskyldigheten görs får klienterna inga konsekvenser av att de inte regelbundet besöker förläggningen. De ska dock fortfarande uppdatera sina kontaktuppgifter. Undantaget förutsätter inte att en beredskapsplan enligt 12 § tas i bruk eller att Europeiska kommissionen och Europeiska unionens asylbyrå underrättas.
14 §.Mottagare av mottagningstjänster. Det föreslås att paragrafen ändras. I 1 mom. föreskrivs det på samma sätt som i den gällande paragrafen om de persongrupper som tillhandahålls mottagningstjänster. Det föreslås att bestämmelserna om hur länge mottagningstjänster tillhandahålls i 2 och 3 mom. i den gällande paragrafen till behövliga delar flyttas till 14 a §.
Enligt 1 mom. ska mottagningstjänster tillhandahållas tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd. Liksom i den gällande lagen ska personer som söker internationellt skydd få mottagningstjänster från och med att ansökan görs. Personer som får tillfälligt skydd kan få mottagningstjänster från och med inresan. Med en person som söker internationellt skydd avses i enlighet med artikel 3.13 i förordningen om asylförfaranden och artikel 2.2 i mottagandedirektivet en sådan tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har gjort en ansökan om internationellt skydd för vilken det ännu inte har fattats ett lagakraftvunnet beslut. Dessutom bör det noteras att mottagandedirektivet tillämpas på tredjelandsmedborgare och statslösa personer som gör en ansökan om internationellt skydd på medlemsstaternas territorium, inklusive vid den yttre gränsen, i deras territorialvatten eller i ett transitområde, förutsatt att dessa tredjelandsmedborgare och statslösa personer får uppehålla sig på territoriet i egenskap av sökande. Med personer som får tillfälligt skydd avses på det sätt som avses i artikel 2 i direktivet om tillfälligt skydd medborgare i tredje land eller statslösa personer. Mottagningstjänster ska således i fortsättningen inte ges medborgare i Europeiska unionen. Eftersom medborgare i Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har rätt att uppehålla sig och röra sig i Europeiska unionens medlemsstater och deras ställning är jämförbar med unionsmedborgarnas, ska de inte heller tillhandahållas mottagningstjänster.
Om en utlänning redan har haft uppehållstillstånd och en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland, ska Migrationsverket och Folkpensionsanstalten säkerställa att tjänster inte tillhandahålls samtidigt i två system.
I det nya 2 mom. föreskrivs det om tillhandahållande av mottagningstjänster i fråga om efterföljande ansökningar om internationellt skydd. Bestämmelsen utgör ett undantag från 1 mom. Den som gjort en efterföljande ansökan om internationellt skydd tillhandahålls inte mottagningstjänster, om avvikelse görs från sökandens rätt att stanna kvar på finskt territorium med stöd av 102 § i utlänningslagen. Ändringen skärper de gällande bestämmelserna.
Enligt artikel 56 i förordningen om asylförfaranden får medlemsstaterna utan att det påverkar principen om non-refoulement medge ett undantag från rätten att stanna kvar på deras territorium. Undantaget gäller en första efterföljande ansökan som har lämnats in endast i syfte att försena eller hindra ett beslut om avlägsnande ur landet och ansökan inte prövas vidare i enlighet med artikel 55.7 eller om sökanden har lämnat in en andra eller ytterligare efterföljande ansökan i någon medlemsstat efter ett slutligt beslut om att prövning av en tidigare efterföljande ansökan nekas eller att den avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad. När det är fråga om en sådan första efterföljande ansökan som innehåller nya faktorer i enlighet med artikel 55.3 i förordningen om asylförfaranden, dvs. en materiell prövning av ansökan, anses sökanden dock ha rätt att stanna kvar på finskt territorium under den tid ansökan behandlas och också rätt till mottagningstjänster. Motsvarande rätt att stanna kvar på finskt territorium uppkommer dock inte i och med att en andra eller ytterligare efterföljande ansökan görs, om prövning av en tidigare efterföljande ansökan har nekats eller ansökan har avslagits som ogrundad eller uppenbart ogrundad. De som hör till gruppen i fråga får således inte heller rätt till mottagningstjänster i och med den nya ansökan om internationellt skydd.
14 a §.Hur länge mottagningstjänster tillhandahålls. I paragrafen föreskrivs på samma sätt som i den gällande lagen om hur länge mottagningstjänster ska tillhandahållas. Paragrafen ändras till den del det är fråga om hur länge mottagningstjänster maximalt tillhandahålls i olika situationer. Ändringarna innebär en begränsning av hur länge mottagningstjänster tillhandahålls i förhållande till nuläget. Liksom enligt den gällande lagen upphör mottagningstjänsterna med stöd av lagen och det meddelas inget separat beslut i ärendet. I paragrafen föreskrivs det också om fortsatta mottagningstjänster av exceptionellt vägande skäl.
I 1 mom. föreskrivs det om hur länge en utlänning ska få mottagningstjänster efter att uppehållstillstånd har beviljats. Enligt momentet ska personer som sökt internationellt skydd och som har fått uppehållstillstånd och som uppfyller villkoren för att få en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun eller personer som får tillfälligt skydd och som uppfyller villkoren för att få en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun tillhandahållas mottagningstjänster under den tid då övergången till kommunen ordnas, dock högst 3 månader från det att villkoren för att få en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun uppfylls. Tidsfristerna omfattar situationer där en utlänning har beviljats uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd eller tillfälligt skydd samt situationer där mottagaren av mottagningstjänster under behandlingen av en ansökan om internationellt skydd eller under tiden för ett uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd har beviljats uppehållstillstånd på någon annan grund. Momentet ersätter 14 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen.
Det föreslås att den tidsperiod då mottagningstjänster tillhandahålls ska fastställas noggrannare än för närvarande, under den tid då övergången till kommunen ordnas. När det gäller mottagare av mottagningstjänster som inkvarteras i enskild inkvartering kan övergången till kommunen i princip anses ha ordnats efter att mottagaren har fått en anteckning om hemkommun i befolkningsdatasystemet. När det gäller en person som inkvarteras på en förläggning anses övergången till kommunen ha ordnats när han eller hon har flyttat bort från förläggningen. Mottagaren av mottagningstjänster ska ansöka om anteckning om hemkommun hos Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata och utan dröjsmål övergå till kommunen. Vid behov och t.ex. i fråga om personer med särskilda mottagandebehov kan ansökan om anteckning om hemkommun göras med stöd av förläggningen.
Mottagningstjänsterna upphör efter att uppehållstillstånd beviljats senast 3 månader efter det att den som beviljats uppehållstillstånd uppfyller villkoren för att få en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun. I praktiken räknas tidsfristen från delgivningen av beslutet om uppehållstillstånd, men dessutom ska villkoren för att få en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun beaktas t.ex. i fråga om olika typer av uppehållstillstånd. Det bör beaktas att den som får mottagningstjänster kan uppfylla villkoren för att få en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun också på någon annan i 4 § i lagen om hemkommun avsedd grund än vistelsens längd eller uppehållstillstånd. Villkoren för att få hemkommun kan uppfyllas t.ex. om det är fråga om en familjemedlem till en sådan person som har i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland. I fråga om tidsfristen ska man således beakta de omständigheter från fall till fall som framgår av situationen i fråga.
Syftet med den föreslagna maximitiden på 3 månader är att säkerställa att en person som beviljats uppehållstillstånd och som uppfyller villkoren för att få en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun utan dröjsmål övergår från mottagningssystemet till kommunens och välfärdsområdets tjänster. Tre månader kan anses vara en skälig tid för att sköta de åtgärder som övergången till kommunen förutsätter.
Migrationsverket ska informera utlänningen om tidsgränsen för mottagningstjänsterna i samband med delgivningen av beslutet om uppehållstillstånd. De maximitider för mottagningstjänster som avses i momentet ska inte tillämpas på minderåriga barn utan vårdnadshavare.
När denna proposition lämnas har ett betydande antal personer som får tillfälligt skydd omfattats av mottagningstjänster. Personer som får tillfälligt skydd har utan undantag fått en hemkommun efter att ha ansökt om det hos Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ett år efter att de flyttat till Finland. Villkoren för att få en hemkommun kan uppfyllas redan tidigare t.ex. om den som fått tillfälligt uppehållstillstånd är familjemedlem till en sådan person som redan har en hemkommun. Om den som fått tillfälligt uppehållstillstånd inte på ansökan beviljas hemkommun, upphör mottagningstjänsterna dock inte. Enligt artikel 13.1 i direktivet om tillfälligt skydd ska medlemsstaterna se till att personer som åtnjuter tillfälligt skydd får lämplig inkvartering eller, om så krävs, medel till att skaffa sig bostad. Således är det motiverat att fortsätta mottagningstjänsterna för en person som får tillfälligt skydd även efter den tidsfrist på 3 månader som anges i 1 mom., om personen inte på ansökan beviljas hemkommun.
I 2 mom. föreskrivs det om maximitiden för mottagningstjänster i situationer där en tredjelandsmedborgare inte längre har rätt att stanna kvar på finskt territorium. Momentet ersätter 14 a § 1 och 3 mom. i den gällande lagen. Till skillnad från nuläget är den avgörande tidpunkten i fråga om mottagningstjänsternas längd i fortsättningen den tidpunkt då personen inte längre anses ha rätt att stanna kvar på finskt territorium. Enligt den gällande lagen ansågs tidpunkten för avlägsnandet ur landet vara den avgörande tidpunkten. Avgörande för en person som fått tillfälligt skydd är tidpunkten för delgivning av ett avslag på en ansökan om tillfälligt skydd eller tidpunkten för när ett uppehållstillstånd som beviljats på grund av tillfälligt skydd upphör eller återkallas, vilket innebär att också rätten att vistas i Finland, dvs. rätten att stanna kvar på finskt territorium, upphör. Rätten för utlänningar att söka ändring och möjligheterna för myndigheterna och utlänningen att effektivt ordna utresan talar dock för att mottagningstjänsterna inte ska upphöra omedelbart, utan de kan fortgå högst 60 dagar efter det att utlänningen inte längre har rätt att stanna kvar på finskt territorium. Tjänsterna upphör i vilket fall som helst innan tidsfristen på 60 dagar har löpt ut, om personen avlägsnar sig eller avlägsnas från Finland.
I 3 mom. föreskrivs det om en kortare tid för mottagningstjänster än i 2 mom. i sådana situationer där en tredjelandsmedborgare har fått mottagningstjänster under behandlingen av en efterföljande ansökan om internationellt skydd. Mottagningstjänster kan tillhandahållas den som gjort en efterföljande ansökan i högst 14 dagar efter det att han eller hon inte har rätt att stanna kvar på finskt territorium. En kortare tid för mottagningstjänster är motiverad, eftersom det är fråga om en efterföljande ansökan och myndigheterna i princip redan har hunnit bereda avlägsnandet av mottagaren av mottagningstjänster ur landet under den föregående ansökan. En tydlig tidsfrist för när mottagningstjänsterna upphör gör det också möjligt för personen själv att på eget initiativ ordna sin utresa ur landet. Den som gjort en efterföljande ansökan kan över huvud taget få mottagningstjänster endast om avvikelse från sökandens rätt att stanna kvar på finskt territorium inte har gjorts med stöd av 102 § i utlänningslagen. Om en person på basis av en ansökan om internationellt skydd har börjat tillhandahållas mottagningstjänster och det senare framgår att det är fråga om en sökande som har gjort en efterföljande ansökan och vars rätt att stanna kvar på finskt territorium med stöd av 102 § i utlänningslagen frångås, kan tillhandahållandet av tjänsterna avslutas utan tidsfrist.
Målet med de tidsfrister som föreslås i 2 och 3 mom. är att förkorta den tid som mottagningstjänster tillhandahålls, minska kostnaderna och effektivt genomföra bestämmelserna i mottagandedirektivet. Med tanke på den tid som mottagningstjänster tillhandahålls är det viktigt att Migrationsverket och domstolarna behandlar ansökningarna effektivt. De föreslagna tidsfristerna främjar dock möjligheterna för mottagaren av mottagningstjänster att lämna landet genom att hålla hans eller hennes vistelseort känd för myndigheterna under beredningen av assisterad frivillig återresa eller avlägsnande ur landet och genom att möjliggöra t.ex. rådgivning om återvändande. De behöriga myndigheterna kan vid behov överväga att vidta säkringsåtgärder enligt 7 kap. i utlänningslagen. Utlänningen ska beroende på situation avlägsna sig från förläggningens område senast efter 60 eller 14 dagar. Om utlänningen inte samtycker till att avlägsna sig, kan polisen på förläggningens begäran avlägsna honom eller henne från förläggningens område med stöd av 2 kap. 5 § i polislagen. Med tanke på den praktiska operativa verksamheten är det viktigt att informationssystemen utvecklas så att information om den tidpunkt då en person inte längre har rätt att vistas i Finland och kan avlägsnas ur landet är tydligt synlig i systemet och att information om ändringar förmedlas till de behöriga myndigheterna och till den förläggning där utlänningen är klient.
Förläggningen ska informera klienten om tidpunkten då tjänsterna upphör och erbjuda effektiv rådgivning om återvändande.
Enligt 4 mom. ska bestämmelserna i 2 och 3 mom. om hur länge mottagningstjänster tillhandahålls inte tillämpas på minderåriga barn som saknar vårdnadshavare. Minderåriga barn som saknar vårdnadshavare ska tillhandahållas mottagningstjänster tills barnet har lämnat landet. Förslaget motsvarar den gällande regleringen. Ett barn utan vårdnadshavare som sökt internationellt skydd får inte beslut om avlägsnande ur landet, om det inte har bedömts vara möjligt för barnet att återvända till sitt hemland eller till ett sådant tredjeland där barnet har uppehållsrätt, bland annat genom att säkerställa att barnet på tillbörligt sätt tas emot i landet i fråga. På motsvarande sätt genomförs avlägsnandet ur landet inte i fråga om ett minderårigt barn utan vårdnadshavare som fått tillfälligt skydd, om inte bestämmelserna i artikel 10 i återvändandedirektivet kan iakttas vid avlägsnandet. Därför är det motiverat att mottagningstjänsterna för barn utan vårdnadshavare ska vara bundna till tidpunkten för avlägsnandet ur landet. Detta stöds också av att åtgärder för avlägsnande av minderåriga utan vårdnadshavare kan kräva särskilda arrangemang och därför mer tid.
Bestämmelserna i 2 mom. i den gällande paragrafen om hur länge mottagningstjänster tillhandahålls medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer, dvs. medborgare i Island, Liechtenstein, Norge eller Schweiz, slopas. Det har varit fråga om nationell reglering. Enligt artikel 3.1 i mottagandedirektivet är direktivet tillämpligt på alla tredjelandsmedborgare och statslösa personer, om de får uppehålla sig på territoriet i egenskap av sökande. Den grupp som anges i 2 mom. i den gällande paragrafen omfattas således inte av direktivets tillämpningsområde, eftersom de inte är tredjelandsmedborgare eller statslösa. Ändringen motsvarar alleuropeisk praxis och förenhetligar regleringen mellan unionens medlemsstater.
Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. enligt vilket förläggningens föreståndare kan besluta att fortsätta tillhandahållandet av mottagningstjänster under en skälig tid av exceptionellt vägande skäl trots de tidsgränser som annars föreskrivs i paragrafen. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 14 a § 4 mom. i den gällande lagen. I och med den föreslagna ändringen är det enligt momentet möjligt att fortsätta tillhandahållandet av mottagningstjänster av exceptionellt vägande skäl i stället för av särskilda skäl som anknyter till klientens person. Syftet med ändringen är att göra det möjligt att fortsätta tillhandahållandet av mottagningstjänster i en situation som inte orsakas av mottagaren själv. På motsvarande sätt som i den gällande bestämmelsen är det vid fortsatt tillhandahållande av mottagningstjänster inte fråga om ett ansökningsärende som en klient vid förläggningen har inlett, utan förläggningens föreståndare kan fortsätta att tillhandahålla tjänster, om det finns exceptionellt vägande skäl för det. Förläggningen ska informera sökanden om att mottagningstjänsterna fortsätter. Tjänsterna kan med stöd av momentet fortsätta endast kortvarigt. Bedömningen av exceptionellt vägande skäl förutsätter prövning från fall till fall.
Ett exceptionellt vägande skäl kan anses vara t.ex. att övergången till kommunen för en person som fått uppehållstillstånd fördröjs på grund av personens behov av särskilt stöd på grund av hälsotillstånd, ålder eller skada. När det gäller t.ex. offer för människohandel eller sökande i utsatt ställning kan övergången till kommunen i vissa fall förutsätta en kommunplats som livskraftscentralen ordnar eller, om en sådan kommunplats inte finns att tillgå, stöd från förläggningen för att kunna övergå till kommunen. Som exceptionellt vägande skäl kan också betraktas t.ex. att det med hänsyn till personens hälsotillstånd, utsatta ställning eller barnets bästa är uppenbart oskäligt att tjänsterna upphör för en person som fått ett beslut om avlägsnande ur landet. Det kan t.ex. vara fråga om gravida som snart ska föda eller personer vars hälsotillstånd plötsligt har försämrats så att det är motiverat att fortsätta tjänsterna kortvarigt. Som exceptionellt vägande skäl kan också betraktas en situation där en person eller en grupp av personer snart ska lämna landet och det inte kan anses ändamålsenligt för individen eller myndigheterna att övergå till kommunen för en mycket kort tid.
Ett exceptionellt vägande skäl kan också anses vara en situation där personens återresa eller återsändande äventyras om tjänsterna inte fortsätter. Det kan t.ex. vara fråga om en situation där returflyget för en person som sökt sig till programmet för frivillig återresa inställs. Ett villkor är då att den som sökt sig till programmet för frivillig återresa själv främjar att resan genomförs. Tjänsterna kan också fortsätta om polisen eller gränskontrollmyndigheten inte kan verkställa avlägsnandet av en person ur landet innan mottagningstjänsterna upphört och verkställigheten av avlägsnandet förutsätter att myndigheterna fortfarande känner till personens vistelseort. I dessa situationer kan som exceptionellt vägande skäl anses t.ex. att personen inte har de resedokument som behövs för att avlägsna sig ur landet. I synnerhet en situation där polisen anser att åläggande av anmälningsskyldighet eller boendeskyldighet enligt 7 kap. i utlänningslagen är nödvändigt och proportionerligt för att en säkringsåtgärd ska kunna bestämmas på en förläggning kan anses vara ett exceptionellt vägande skäl. Polisen eller gränskontrollmyndigheten ska göra en anmälan om behovet av att tjänsterna fortsätter. Anmälan ska göras via en datasystemförbindelse, såsom ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden, till den förläggning där personen är klient. Anmälan är inte ett förvaltningsbeslut. Förläggningens föreståndare kan besluta att tjänsterna ska fortsätta som längst fram till den kända eller uppskattade tidpunkten för avlägsnandet ur landet eller verkställigheten av avlägsnandet ur landet. Syftet med de fortsatta tjänsterna är att främja de faktiska arrangemang som leder till avlägsnandet ur landet.
15 §.Information. Det föreslås att paragrafen ändras.
Till 1 mom. fogas en skyldighet att informera personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd om påföljder vid försummelse av skyldigheter.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att polisen, gränskontrollmyndigheten eller Migrationsverket ska ge i 1 mom. avsedda uppgifter om mottagningsvillkoren till personer som söker internationellt skydd inom tre dagar från det att ansökan gjordes eller senast då ansökan registreras. Enligt den föreslagna 95 § i utlänningslagen kan en ansökan om internationellt skydd i fortsättningen göras hos polisen, gränskontrollmyndigheten eller Migrationsverket. Migrationsverket ansvarar för driften av de statliga förläggningarna, vilket innebär att också en anställd vid en statlig förläggning eller förvarsenhet kan ta emot en ansökan om internationellt skydd och informera sökanden om mottagningsvillkoren. Tidsfristen för lämnande av uppgifter baserar sig på artikel 5.1 andra stycket i mottagandedirektivet. I momentet föreskrivs dessutom att personer som får tillfälligt skydd ska ges uppgifterna i enlighet med den gällande lagen då ansökan om tillfälligt skydd registreras. Uppgifterna kan också ges vid en icke-statlig förläggning där en person som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd registreras som klient, om uppgifterna kan ges inom utsatt tid på 3 dagar. Genom att ge uppgifter i ett tillräckligt tidigt skede säkerställs att de personer som söker internationellt skydd och får tillfälligt skydd är medvetna om sina rättigheter och kan uppfylla sina skyldigheter.
I praktiken ska polisen, gränskontrollmyndigheten eller Migrationsverket ge personer som söker internationellt skydd det material om mottagningsvillkor som utarbetats av Europeiska asylbyrån. Skyldigheten att använda det material som utvecklats av Europeiska asylbyrån grundar sig på artikel 5.1 andra stycket i mottagandedirektivet. Med mottagningsvillkor avses nationellt mottagningstjänster. Till personer som får tillfälligt skydd ges Migrationsverkets broschyr om mottagningstjänster. Det material som ges till personen ska innehålla uppgifter om mottagningstjänster, såsom inkvartering, försörjning och hälso- och sjukvård. Materialet ska också innehålla information om sökandens rätt till rättshjälp i ärenden som gäller mottagningstjänster och rätt att arbeta och gå i skola. Likaså ska nämnas skyldigheten att uppdatera sina kontaktuppgifter och att regelbundet identifiera sig vid förläggningen, allmän ordning och säkerhet vid förläggningen samt ordningsregler. Uppgifter ska också ges om påföljder för brott mot skyldigheterna. Broschyren ska dessutom innehålla de kontaktuppgifter som är mest centrala ur sökandens synvinkel och information om de organisationer som bistår sökanden.
Enligt 3 mom. ska personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd få uppgifterna skriftligen i begriplig och tydlig form på sitt modersmål eller på ett språk som personen rimligen kan förväntas förstå. Uppgifterna kan ges på papper eller i elektronisk form. Informationen ska ges i en koncis, tydlig, begriplig och lättillgänglig form. Eftersom syftet med mottagningstjänsterna är att trygga grundläggande behov, försörjning och omsorg för personer som söker internationellt skydd och personer som får tillfälligt skydd och underlåtenhet att iaktta de skyldigheter som hör till mottagandet kan medföra påföljder för personen, bör det alltid säkerställas att personen har fått information om sina rättigheter och skyldigheter. Därför föreskrivs det i paragrafen också att uppgifterna vid behov kan ges muntligen. Informationen kan ges t.ex. i visuell form, med hjälp av videor eller piktogram. Informationen bör anpassas till sökandens behov. Uppgifterna kan ges muntligen t.ex. för att beakta sökandens särskilda mottagandebehov. Detta är nödvändigt i synnerhet i de fall där den som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd inte själv kan läsa. I andra situationer är det möjligt att ge uppgifterna muntligen endast i undantagsfall, om uppgifterna inte kan ges skriftligen inom den tidsfrist som anges i 2 mom., eftersom det språk som sökanden förstår eller rimligen kan förväntas förstå är ett sällsynt språk. Sökanden ska i en sådan situation bekräfta att han eller hon förstår uppgifterna efter att ha fått dem. Informationen ska så snart som möjligt översättas till språket i fråga och ges till sökanden, om det inte är uppenbart att den inte längre behöver ges. Förutsättningarna för att ge uppgifterna muntligen baserar sig på artikel 5 i mottagandedirektivet.
I 3 mom. föreskrivs det vidare att personen genom sin underskrift ska bekräfta att han eller hon har fått uppgifterna. Personens bekräftelse ska antecknas i hans eller hennes klientuppgifter. Om en person vägrar bekräfta att han eller hon har fått uppgifterna, antecknas vägran i klientuppgifterna.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket polisen, gränskontrollmyndigheten eller Migrationsverket ska ge ett barn som saknar vårdnadshavare uppgifterna på ett sätt som är lämpligt med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå. Uppgifterna ska ges i närvaro av en företrädare eller en tillfällig företrädare som förordnats för barnet i fråga. Tillägget baserar sig på artikel 5.2 andra stycket i mottagandedirektivet. Uppgifterna om mottagningstjänster ska ges med hjälp av det material som Europeiska asylbyrån har utarbetat för barn utan vårdnadshavare.
15 a §.Handledning och rådgivning. Det föreslås att en ny 15 a § fogas till lagen. Syftet med paragrafen är att förtydliga förläggningens uppgifter i förhållande till lämnande av information enligt 15 §. Enligt förvaltningslagen har myndigheterna en rådgivningsskyldighet. Enligt 8 § 1 mom. ska myndigheterna inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Bestämmelser om hänvisning till rätt myndighet finns också i förvaltningslagen. Om ett ärende inte hör till myndighetens behörighet, ska den enligt 8 § 2 mom. i mån av möjlighet hänvisa kunden till den behöriga myndigheten. Genom paragrafen fullgörs dessutom skyldigheten enligt artikel 5 i mottagandedirektivet att tillhandahålla sökanden information om de mottagningsvillkor som gäller sökanden och om sökandens rättigheter och skyldigheter under mottagandet.
Enligt förslaget ska förläggningen ordna handledning och rådgivning för personer som söker internationellt skydd och personer som får tillfälligt skydd. Information om rättigheter och skyldigheter i anslutning till mottagandet samt rådgivning i anslutning till användningen av tjänsterna är en viktig del av förläggningens arbete. Rådgivningsskyldigheten enligt 8 § i förvaltningslagen gäller endast uppgifter som hör till myndighetens behörighet. Förläggningens skyldighet att handleda och ge klienten råd är dock mer omfattande än endast de ärenden som hör till mottagningstjänsterna. Förläggningen ska ge klienten råd också i andra frågor som gäller vardagen. Genom rådgivning med låg tröskel förebyggs negativa fenomen som t.ex. hänför sig till att mottagaren av mottagningstjänster saknar språkkunskaper och har dålig kännedom om samhället och arbetslivet. Förläggningen ska vid behov hänvisa klienten till behörig myndighet. Utgångspunkten är att handledning är mer omfattande än rådgivning och att handledningen omfattar både att vägleda klienten till rätt stöd och tjänst och att samordna klientens tjänster så att de bildar en fungerande, ändamålsenlig och oavbruten servicekedja. Samordningen av tjänsterna är särskilt viktig t.ex. vid övergången till kommunen och när ett barn utan vårdnadshavare fyller 18 år.
Förläggningen ska ge en person som är registrerad som klient vid förläggningen mer noggrann information än vad som föreskrivs i 15 § om mottagningstjänsterna och om mottagarens rättigheter och skyldigheter samt introducera personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd i förläggningens rutiner, regler och säkerhetsanvisningar. Förläggningen ska också handleda och ge råd till personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd i frågor som gäller behandlingen av ansökan, assisterad frivillig återresa, ansökan om mottagnings- och brukspenning, övergång till kommunen och andra frågor som gäller klientens vardag.
Processen med att informera om möjligheten till assisterad frivillig återresa inleds genast när mottagandet inleds. Personen ska ha en klar bild av att rätten att vistas i Finland upphör om han eller hon fått ett negativt och lagakraftvunnet beslut. Förläggningen ska ge klienterna handledning och rådgivning om möjligheten till återresa och om stödformerna för frivillig återresa. Förläggningen ska fästa särskild uppmärksamhet vid att barn och personer med särskilda mottagandebehov får handledning och rådgivning som motsvarar deras behov.
Rådgivningen och handledningen hör till arbetsuppgifterna för alla som arbetar vid förläggningen. Handledning ska vid behov ordnas också genom multiprofessionellt samarbete. Den föreslagna ändringen utvidgar inte förläggningarnas nuvarande uppgifter.
16 §.Inkvartering på en förläggning. I paragrafen föreskrivs om inkvartering och förflyttning av personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd. Det föreslås att paragrafen ändras.
Enligt artikel 7.2 i mottagandedirektivet får medlemsstaterna anvisa sökande till förläggningar inom sitt territorium i syfte att hantera sina asyl- och mottagningssystem. En förutsättning för att anvisa sökande till förläggningar är att alla sökande faktiskt tillförsäkras sina rättigheter enligt direktivet.
I enlighet med 1 mom. i den gällande paragrafen ska personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd inkvarteras på en förläggning. En person har inte rätt att välja på vilken förläggning han eller hon inkvarteras. För ordnande av inkvartering för en utlänning som har ansökt om internationellt skydd eller tillfälligt skydd ska polisen, gränskontrollmyndigheten eller Migrationsverket hänvisa sökanden till en förläggning i enlighet med Migrationsverkets anvisningar. Placeringen på en viss förläggning påverkas förutom av var ansökan har gjorts också av situationen på förläggningarnas inkvarteringsställen, behoven vid asylutredning och beslutsfattandet i asylfrågor samt av orsaker som hänför sig till sökanden. Migrationsverket kan t.ex. med tanke på behoven vid asylutredning och beslutsfattandet i asylfrågor eller behovet av inkvarteringskapacitet meddela anvisningar om inkvartering som förläggningarna ska iaktta när de fattar beslut om inkvartering och förflyttning.
I 1 mom. föreskrivs i enlighet med den gällande lagen att de inkvarterades ålder och kön ska beaktas vid inkvarteringen. Det föreslås att det till momentet fogas ett omnämnande av att sökandens särskilda mottagandebehov ska beaktas när inkvartering ordnas. Sökandens särskilda mottagandebehov beaktas med stöd av 6 § i den gällande lagen, men tillägget stärker genomförandet av artiklarna 7 och 20 i mottagandedirektivet. Det föreslås att bestämmelserna om att flytta sökande flyttas till 2 mom.
I 1 mom. föreskrivs fortsättningsvis i enlighet med den gällande lagen att inkvarteringen ordnas så att familjemedlemmarna kan bo tillsammans om de så vill. I artikel 14 i mottagandedirektivet föreskrivs det att om en medlemsstat tillhandahåller en bostad till sökande, ska den vidta lämpliga åtgärder till stöd för största möjliga sammanhållning av de familjer som befinner sig på dess territorium. Enligt direktivet ska sådana åtgärder vidtas med sökandens medgivande. Enligt artikel 26.5 i mottagandedirektivet, som gäller underåriga sökande, ska medlemsstaterna dessutom se till att underåriga barn till sökande eller sökande som är underåriga inkvarteras med sina föräldrar eller med den vuxne som ansvarar för dem och sina ogifta underåriga syskon, förutsatt att detta är till de underårigas bästa. Enligt artikel 27.9 i direktivet, som gäller ensamkommande barn, ska syskon i möjligaste mån hållas samman, varvid den berörde underåriges bästa ska beaktas, särskilt hans eller hennes ålder och mognad. Enligt artikel 20.6 i direktivet ska medlemsstaterna dessutom så långt det är möjligt se till att vuxna sökande i beroendeställning, med särskilda mottagandebehov, inkvarteras tillsammans med vuxna nära släktingar som enligt medlemsstatens lag eller praxis ansvarar för dem.
Dessutom föreslås det att det till 1 mom. fogas en skyldighet i enlighet med artikel 20.4 i direktivet att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att inkvarteringen genomförs tryggt. Förläggningen ska när den ordnar inkvartering vidta lämpliga åtgärder för att alltid när det är möjligt säkerställa att arrangemangen förebygger misshandel och våld, inklusive sexuellt, könsrelaterat, rasistiskt eller religiöst motiverat våld. Sådana åtgärder är t.ex. behövlig sektionering av inkvarteringslokaler för olika klientgrupper, tillräcklig belysning på förläggningens område, låsning av rum och beaktande av barns och andra utsatta personers särskilda behov ur säkerhetssynvinkel. Enligt artikel 20.5 i direktivet ska kvinnor och deras underåriga barn tillhandahållas separata sanitära inrättningar och en säker plats inom dessa förläggningar. Detta innebär t.ex. inkvarteringslokaler som män inte har fritt tillträde till.
Enligt den föreslagna 16 d § i utlänningslagen kan inkvartering av en utlänning som genomgår screening ordnas vid en förläggning, som då är det screeninginkvarteringsställe som definieras i 3 § 1 mom. 31 punkten i utlänningslagen. Förläggningen ska utgöra ett screeninginkvarteringsställe t.ex. i situationer där screeningen vid gränsen eller vid en polisinrättning fördröjs så att en utlänning som genomgår screening bör inkvarteras eller om antalet utlänningar som ska genomgå screening blir så stort att det finns behov av centraliserad screening enligt 3 § 1 mom. 32 punkten i utlänningslagen. Screeninginkvarteringsstället kan vara en förläggning som redan är i drift eller en förläggning som inrättats för centraliserad screening, en enhet för nödinkvartering eller någon annan plats som är anpassad för inkvartering. En förläggning som används som screeninginkvarteringsställe ska alltid när det är möjligt uppfylla de villkor för inkvartering på förläggningen som anges i 1 mom. Om antalet invandrare är mycket högt kan man bli tvungen att använda tältinkvartering eller motsvarande tillfällig inkvartering.
Paragrafens 2 mom. gäller inkvartering och förflyttning av personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd från en förläggning till en annan. Mottagaren av mottagningstjänster har inte rätt att själv välja hur han eller hon ska inkvarteras. Enligt förslaget kan personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd flyttas till en annan förläggning, om det är nödvändigt för personens egen skull, förläggningens verksamhet eller administrationen av asyl- eller mottagningssystemet. Den föreslagna ändringen baserar sig på artikel 20.7 i mottagandedirektivet, enligt vilken en medlemsstat ska se till att flyttning av sökande från en anläggning till en annan sker endast om det är nödvändigt. Enligt artikel 7.2 i direktivet får sökande dessutom anvisas till förläggningar i syfte att hantera medlemsstaternas asyl- och mottagningssystem.
En situation som kräver nödvändiga klientförflyttningar och som gäller hanteringen av asyl- eller mottagningssystemet kan t.ex. innebära en situation där förläggningens inkvarteringsställen tillfälligt är överbelastade och en del av klienterna därför måste flyttas till en annan förläggning. Även asylutredningen kan bli överbelastad regionalt och en förflyttning av klienter till ett annat område effektiverar då behandlingen av ansökningarna. Dessutom kan en minskning av förläggningsverksamheten och nedläggning av vissa förläggningar förutsätta att klienter flyttas från en förläggning till en annan. En förflyttning till en annan förläggning kan också göras på begäran av den som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd, om han eller hon har grundad anledning till det. En grundad anledning kan anses vara t.ex. att han eller hon har släktingar vid en annan förläggning eller att han eller hon känner sig otrygg på den plats där han eller hon nu bor. En person kan flyttas till en annan förläggning också om det är nödvändigt för förläggningen t.ex. för att minska spänningar mellan etniska grupper. Förflyttningar bör undvikas efter det att en person har förflyttats från en transitförläggning till en vanlig förläggning. På detta sätt tryggas möjligheten till ett så normalt liv och boende som möjligt under asylförfarandet. Förflyttning av barn, barnfamiljer och i synnerhet barn utan vårdnadshavare bör undvikas för att trygga kontinuiteten i de mänskliga relationerna, skolgången och vården. Enligt artikel 27.9 i mottagandedirektivet ska ensamkommande barn förflyttas så sällan som möjligt.
I enlighet med förvaltningslagen ska förläggningen höra personen före förflyttningen. Också företrädaren för ett barn utan vårdnadshavare ska höras. Personen ska ges tillräckligt med tid att förbereda sig för förflyttningen. Enligt artikel 20.7 i mottagandedirektivet ska sökanden ges möjlighet att underrätta sina juridiska rådgivare om förflyttningen och sin nya adress. När barn och barnfamiljer förflyttas ska kontinuiteten i barnets skolgång beaktas, och barn ska inte förflyttas under skolterminen utan ytterst nödvändiga skäl. Om en person motsätter sig förflyttningen eller vägrar att förflytta sig kan förläggningen vid behov begära handräckning av polisen för att avlägsna personen från förläggningen eller dess område.
Det föreslås att 3 mom. ändras så att Migrationsverket beslutar om inkvartering eller förflyttning, om det behövs för administrationen av asyl- eller mottagningssystemet. Bestämmelserna baserar sig på artikel 7.2 i mottagandedirektivet. Genom ändringen ändras lagstiftningen så att den motsvarar den förändrade verksamhetsmiljön för mottagningssystemet, där Migrationsverket de facto beslutar om en stor del av förflyttningarna av klienter. Sådana situationer är t.ex. förflyttningar från transitförläggningar till vanliga förläggningar, förflyttningar för att balansera systemets användningsgrad och förflyttningar som görs när förläggningar inrättas eller läggs ned. I fortsättningen ska Migrationsverket också besluta om t.ex. inkvartering och förflyttning av klienter som fått ett beslut om överföring i situationer där mottagningstjänsterna dras in.
Enligt förslaget ska förläggningen besluta om inkvartering och förflyttning som hänför sig till förläggningens verksamhet och mottagaren av mottagningstjänster själv. Förläggningen ska i enlighet med förläggningens verksamhet och behov besluta hur personer och familjer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd ska inkvarteras på förläggningen. Förläggningen ska vid behov också besluta om förflyttning av en person från ett rum eller en lägenhet till ett annat rum eller en annan lägenhet. Förläggningen ska dock iaktta skyldigheterna enligt 1 mom och Migrationsverkets anvisningar. Förläggningen beslutar i enskilda situationer också om förflyttning av en person från en förläggning till en annan. Den förläggning som flyttar personen ska förhandla om förflyttningen med den förläggning som tar emot personen. Förflyttningar ska föreslås endast i välmotiverade fall, och därför ska den mottagande förläggningen i princip godkänna begäran om förflyttning. Den förläggning som flyttar personen ska ge den mottagande förläggningen alla behövliga uppgifter om orsakerna till förflyttningen och om de uppgifter om klienten som är väsentliga med tanke på förflyttningen. Migrationsverket ska ge de förläggningar som flyttar personer anvisningar om vid vilken förläggning det finns ledigt utrymme och vid vilken förläggning det finns beredskap att beakta särskilda mottagandebehov, t.ex. i fråga om tillgänglighet eller de tjänster som välfärdsområdet tillhandahåller. I enlighet med den gällande lagen har Migrationsverket fortfarande rätt att förbehålla sig rätten att besluta när man inte kan uppnå enighet i ett ärende som gäller en förflyttning som förläggningen beslutat om. På detta sätt säkerställs det t.ex. att mottagarens särskilda mottagandebehov tillgodoses och att sökandens säkerhet garanteras i alla situationer.
16 a §.Allmän ordning och säkerhet vid förläggningen. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om allmän ordning och säkerhet vid förläggningen samt om förläggningens ordningsstadga. Förslaget hänför sig till artikel 23.2 e i mottagandedirektivet, och i fråga om ibruktagandet av den har medlemsstaterna getts nationellt handlingsutrymme. I paragrafen föreskrivs det tydligt på lagnivå om vilken verksamhet som är förbjuden vid förläggningarna och vilka närmare bestämmelser om allmän ordning och säkerhet som får utfärdas vid förläggningarna. Målet är att främja allmän ordning och säkerhet vid förläggningen.
Enligt 1 mom. får klienten får inte störa den allmänna ordningen vid förläggningen eller i dess omedelbara närhet eller utgöra en fara för andras säkerhet. Med förläggningens omedelbara närhet avses förläggningens omedelbara fysiska närhet, såsom gårdsområdet eller gatuområdet. Med störning av den allmänna ordningen avses t.ex. störande beteende som visar likgiltighet för andra, såsom intag av berusningsmedel, så att beteendet i samband med det stör det normala livet för förläggningens övriga klienter. Med äventyrande av andras säkerhet avses t.ex. hotfullt beteende eller gester eller våldsamt beteende som äventyrar säkerheten eller trygghetskänslan för övriga boende eller arbetstagare på förläggningen.
Enligt 2 mom. får till förläggningen inte medföras eller på förläggningen innehas sådana föremål eller ämnen som enligt någon annan lag inte får innehas eller som kan orsaka fara för klientens eller en annan persons liv, hälsa eller säkerhet eller skada egendom, om det är sannolikt att ämnet eller föremålet kommer att användas på ett sådant sätt. Eftersom människor bor och tillbringar ett normalt liv på förläggningen är det dock inte möjligt att helt förbjuda t.ex. redskap som används vid matlagning. Med stöd av 60 § kan förläggningen omhänderta föremål eller ämnen som sannolikt kommer att användas för att skada den boendes eller någon annans säkerhet eller egendom.
Enligt 3 mom. fastställer Migrationsverket en ordningsstadga för förläggningen som innehåller närmare bestämmelser än denna lag om allmän ordning och säkerhet vid förläggningen, brandsäkerhet, innehav av farliga ämnen och föremål och förläggningens och klienternas egendom samt andra motsvarande enskilda omständigheter i anslutning till upprätthållandet av ordningen vid förläggningen och ordnandet av verksamheten. Med andra motsvarande enskilda omständigheter i anslutning till upprätthållandet av ordningen vid förläggningen eller ordnandet av verksamheten avses t.ex. omständigheter som hänför sig till bostadsutrymmenas renlighet, besök på förläggningen eller inkvartering. Ordningsreglerna får inte begränsa det normala livet på förläggningen. När Migrationsverket fastställer ordningsstadgan säkerställs det att förläggningarnas verksamhet är enhetlig. Förläggningarna är mycket olika i fråga om förhållanden, lokaler och områden. Migrationsverket ska vid fastställandet av ordningsstadgan beakta dess lämplighet för förläggningar i form av en anläggning och förläggningar i form av en bostad samt förläggningar avsedda för minderåriga.
Enligt 4 mom. ska förläggningen delge i enlighet med 15 § 3 och 4 mom. den som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd ordningsstadgan när han eller hon registrerar sig som klient vid förläggningen. Ordningsstadgan ska delges personen utan dröjsmål eller så snart som möjligt så att personen i enlighet med artikel 5.1 i mottagandedirektivet i praktiken kan tillvarata sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter.
17 §.Inkvartering av barn utan vårdnadshavare. Det föreslås att ett nytt 5 mom. fogas till paragrafen.
I 5 mom. föreskrivs det om inkvartering av barn utan vårdnadshavare på en förläggning för vuxna eller familjer tillsammans med en närstående vuxen som ansvarar för omsorgen om barnet. Det finns inga uttryckliga bestämmelser i den gällande lagen. Barn utan vårdnadshavare har dock i vissa situationer inkvarterats på förläggningar för vuxna tillsammans med de närstående vuxna som ansvarar för och tar hand om dem. En tydligare och enhetligare tillämpningspraxis samt säkerställande av att barnets bästa tillgodoses förutsätter att lagen ändras. Enligt artikel 26.5 i mottagandedirektivet ska medlemsstaterna dessutom se till att underåriga barn till sökande eller sökande som är underåriga inkvarteras med sina föräldrar eller med den vuxne som ansvarar för dem och sina underåriga syskon enligt den berörda medlemsstatens lag eller praxis, förutsatt att detta är till de berörda underårigas bästa. Enligt artikel 27.9 andra stycket i direktivet ska syskon i möjligaste mån hållas samman, varvid den berörde underåriges bästa ska beaktas, särskilt hans eller hennes ålder och mognad.
I det nya 5 mom. föreskrivs det om de förutsättningar under vilka ett barn utan vårdnadshavare kan inkvarteras på en förläggning för vuxna eller familjer. En förutsättning är att barnet inkvarteras tillsammans med en för barnet närstående vuxen. Med närstående vuxen avses en myndig person som barnet redan känner. Personen är dock inte barnets officiella vårdnadshavare, eftersom barnet i så fall inte skulle vara utan vårdnadshavare. En närstående vuxen kan vara t.ex. ett myndigt syskon, en moster, farbror, morbror eller far- eller morförälder till barnet. En ytterligare förutsättning är att den närstående vuxna personen kan sörja för barnets dagliga vård, fostran, omvårdnad och trygghet. Eftersom det vid en förläggning för vuxna och familjer inte finns personer som arbetar med vård och fostran av barn, är det alltid den närstående vuxna personen som de facto tar hand om barnet som ansvarar för barnet. Om förläggningens personal upptäcker brister i omvårdnaden om eller tryggheten för barnet, ska den vidta ändamålsenliga åtgärder för att trygga barnets bästa.
De föreslagna bestämmelserna främjar familjesammanhållningen och en trygg inkvartering av barnet. Utgångspunkten är att barn utan vårdnadshavare fortfarande inkvarteras i enlighet med 1, 2 eller 3 mom. Det ska vara möjligt att inkvartera barnet på en förläggning för vuxna eller familjer tillsammans med en närstående vuxen endast om det anses vara förenligt med barnets bästa. Barnets bästa ska bedömas individuellt för varje barn i enlighet med 5 §.
18 §.Enskild inkvartering. I paragrafen föreskrivs det om rätten för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd att själva ordna sin inkvartering i s.k. enskild inkvartering. Det föreslås att paragrafen ändras.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att skyldigheten för den som övergår till enskild inkvartering att skriftligen uppge sin adress och lägga fram ett hyresavtal eller en annan utredning om den enskilda inkvarteringen för förläggningen slopas. Bestämmelser om att meddela sina kontaktuppgifter föreslås i den nya 13 a §. Inlämnandet av ett hyresavtal eller en annan utredning har inte haft någon praktisk betydelse för övergången till enskild inkvartering och kravet har närmast ökat oklarheterna om personernas inkvarteringsförhållanden. En övergång till enskild inkvartering är ett anmälningsförfarande, och förläggningen har i praktiken inte rätt att begränsa eller förhindra en övergång till enskild inkvartering. Bestämmelser om situationer där enskild inkvartering kan begränsas föreslås i 6 kap. i denna lag.
Dessutom slopas kravet på att uppge sin adress och lämna in hyresavtalet eller lägga fram en annan utredning om inkvarteringen för att få andra mottagningstjänster. I fortsättningen är en förutsättning för att få mottagningstjänster att man regelbundet identifierar sig vid förläggningen och uppdaterar sina kontaktuppgifter enligt 13 a §. Enligt den gällande lagen beviljas inte ekonomiskt stöd för enskild inkvartering.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att föreståndaren för en förläggning på förslag av en socialarbetare beslutar om förflyttning av ett barn utan vårdnadshavare till enskild inkvartering. Innan förslaget görs ska förläggningens socialarbetare höra barnet och barnets företrädare. Enligt den gällande lagen har föreståndaren haft till uppgift att höra barnet, företrädaren och förläggningens socialarbetare i ärendet. Bestämmelserna ändras så att de motsvarar det praktiska förfarandet. I det förslag som socialarbetaren uppgör ska det bedömas huruvida enskild inkvartering lämpar sig för barnet med beaktande av barnets ålder och funktionsförmåga. I förslaget ska det också bedömas om boende med den eller de personer som tar barnet till sig är förenligt med barnets bästa och svarar mot barnets behov av omvårdnad, omsorg och fostran. Om barnet vill inkvarteras t.ex. på en utbildningsinstitution ska det dessutom bedömas om inkvarteringsarrangemanget är motiverat med tanke på barnets utveckling och välbefinnande. När bedömningen görs ska barnets önskemål och åsikt beaktas i enlighet med 5 § 2 mom. i denna lag. Ett beslut om enskild inkvartering av barn ska fattas skriftligen. Utgångspunkten är att utredningen om enskild inkvartering och beslutet om den ska göras innan barnet förflyttas till enskild inkvartering.
I enlighet med den gällande lagen ska förläggningen meddela adressen för ett barn utan vårdnadshavare som bor i enskild inkvartering och uppgifter om de personer hos vilka barnet bor till välfärdsområdet på bostadsorten eller till Helsingfors stad. Enligt förslaget ska meddelandet åtföljas av beslutet om enskild inkvartering, av vilket det ska framgå huruvida förhållandena i den enskilda inkvarteringen är lämpliga för barnet. I fortsättningen ska dock inga rapporter om den enskilda inkvarteringen sändas till välfärdsområdet eller Helsingfors stad, eftersom de inte har ansvar för frågor som gäller barnets inkvartering.
Förläggningen ska i enlighet med gällande praxis regelbundet följa upp förutsättningarna för fortsatt enskild inkvartering av barnet. Om inkvarteringsförhållandena eller vården, omvårdnaden och fostran gällande ett barn som bor i enskild inkvartering konstateras vara bristfälliga eller olämpliga, förutsätter fortsatt enskild inkvartering att de brister som upptäckts avhjälps. Boendet i enskild inkvartering kan fortsätta endast om det är förenligt med barnets bästa. Om en socialarbetare bedömer att barnets boende i enskild inkvartering strider mot barnets bästa, kan förläggningens föreståndare besluta att den enskilda inkvarteringen ska upphöra. Detta innebär att barnet ska flytta tillbaka till den inkvartering som förläggningen ordnar. Om barnet eller den som inkvarterar barnet vägrar detta, kan förläggningen göra en barnskyddsanmälan om saken.
19 §.Mottagningspenning. Det föreslås att 3 mom. ändras och att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen.
Det föreslås att 3 mom. ändras så att kompletterande mottagningspenning kan beviljas för utgifter som på grund av personens eller dennes familjs särskilda behov eller förhållanden anses behövliga för att trygga den oundgängliga försörjning som behövs för ett människovärdigt liv samt för att främja möjligheterna att klara sig självständigt. Ändringen baserar sig på grundlagsutskottets utlåtande GrUU 25/2024 rd. Enligt utlåtandet måste bestämmelserna om kompletterande mottagningspenning förtydligas så att det av lagen entydigt framgår att beviljandet av stöd och förutsättningarna för beviljande baserar sig på prövning och att bestämmelsen i 19 § 1 mom. i mottagningslagen om tryggande av den oundgängliga försörjning som en person behöver för ett människovärdigt liv samt om främjande av personens möjligheter att klara sig på egen hand också gäller den kompletterande mottagningspenningen. Syftet med ändringen är att säkerställa att personens eller familjens rätt till den oundgängliga omsorg och försörjning som en person behöver för ett människovärdigt liv inte äventyras. Enligt den gällande lagen kan kompletterande mottagningspenning beviljas när personen eller hans eller hennes familj har sådana särskilda utgifter som avses i bestämmelsen och beviljandet av enbart mottagningspenningens grunddel inte räcker till för att trygga klientens försörjning på det sätt som avses i mottagningslagen.
Det föreslås att ordalydelsen "beviljas” i det inledande stycket i momentet i den temporära lagen (466/2024) ändras till "kan beviljas", eftersom beviljandet av kompletterande mottagningspenning baserar sig på individuell prövning och bedömning av personens helhetssituation. Stöd beviljas inte om utgiften inte anses vara behövlig som resultat av prövningen. Behovet av utgiften bör prövas både i fråga om grunden för utgiften och utgiftens storlek. Vid prövningen bör man särskilt se till att barnens behov tryggas. För att få kompletterande mottagningspenning ska personen lägga fram en tillräcklig utredning om behovet i anslutning till särskilda situationer eller förhållanden. De utgifter som på grund av personens eller dennes familjs särskilda behov eller förhållanden anses behövliga ska beaktas till behövliga belopp.
Utgångspunkten är att klienten ska täcka de grundläggande dagliga utgifterna med mottagningspenningens grunddel. I vissa situationer ska utgifter som hör till grunddelen dock bedömas med tanke på personens eller familjens särskilda förhållanden eller behov. Som en persons eller familjs särskilda behov eller förhållanden har ansetts t.ex. en långvarig eller svår sjukdom eller utgifter som föranleds av ett barns behov och andra därmed jämförbara förhållanden eller behov. Utgifterna kan vara av engångsnatur och hänföra sig till en viss händelse i livet eller de kan vara regelbundna, t.ex. kostnader som en långvarig sjukdom orsakar och som stöder klientens förmåga att klara sig på egen hand. Syftet med den kompletterande mottagningspenningen är att främja en persons och familjs sociala trygghet, välbefinnande och förmåga att klara sig på egen hand samt att förebygga utslagning och förhindra en betydande försämring av situationen.
Om en person har använt mottagningspenningens grunddel för andra utgifter än de som avses i 19 § 2 mom. i mottagningslagen, har han eller hon inte rätt till kompletterande mottagningspenning. Om en person har grundad anledning till att vara medellös, kan kompletterande mottagningspenning också beviljas för utgifter som ska täckas med mottagningspenningens grunddel. Om det inte finns någon sådan anledning och om anledningen trots utredning inte kan klarläggas, ska förläggningen trygga personens grundläggande behov t.ex. genom att ge sökanden baslivsmedel. I dessa situationer bör man särskilt se till att barns särskilda behov tryggas.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket den oundgängliga försörjningen för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd kan tryggas kortvarigt efter ankomsten till landet med nyttigheter i stället för mottagningspenning, om inrikesministeriet har beslutat att en beredskapsplan enligt 12 § 3 mom. ska tas i bruk. Det är fråga om omfattande invandring och andra störningssituationer i anslutning till invandring. Enligt artikel 20.10 i mottagandedirektivet får medlemsstaterna, i vederbörligen motiverade fall och under en rimlig tidsperiod som ska vara så kort som möjligt, undantagsvis tillhandahålla materiella mottagningsvillkor som avviker från dem som föreskrivs i artikeln, om de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda, eller de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis inte är tillgängliga på grund av ett oproportionerligt stort antal personer som ska inkvarteras eller på grund av en katastrof som orsakats av människan eller en naturkatastrof. Under mottagningsvillkor som avviker från de normala bör under alla omständigheter alla sökande garanteras tillgång till hälso- och sjukvård i enlighet med artikel 22 i direktivet och en levnadsstandard som är förenlig med unionsrätten, inbegripet stadgan om de grundläggande rättigheterna, och internationella förpliktelser.
Genom den föreslagna ändringen blir det möjligt att kortvarigt avstå från att bevilja mottagningspenning vid de förläggningar där det på grund av en exceptionell situation inte är möjligt. När antalet utlänningar som genomgår screening vid den yttre eller inre gränsen ökar kraftigt kan det finnas behov av sådan centraliserad screening som avses i 3 § 1 mom. 32 punkten i utlänningslagen. Då utgör förläggningen ett screeninginkvarteringsställe. Om antalet personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd blir oproportionerligt stort och den tillgängliga förläggningskapaciteten fylls, kan man dessutom bli tvungen att utvidga mottagningssystemet genom att inrätta nya förläggningar. I en sådan situation ska förläggningarna trygga den oundgängliga försörjningen och omsorgen för alla utlänningar som tas emot. Förläggningarnas personalresurser räcker inte nödvändigtvis till för att fatta individuella beslut om mottagningspenning. Under den centraliserade screeningen eller vid nyinrättade förläggningar finns det inte nödvändigtvis heller de informationssystem som behövs för att fatta beslut om mottagningsbidrag.
I stället för mottagningspenning tryggas människors oundgängliga försörjning genom att man ger nyttigheter såsom mat, hygienartiklar och kläder. En person kan också ges en betalningsförbindelse eller ett presentkort, om det inte är möjligt att trygga försörjningen endast med nyttigheter. Dessutom kan det ordnas måltider för personerna. Personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd har inte rätt till retroaktiv mottagningspenning för den tid under vilken deras oundgängliga försörjning har tryggats med nyttigheter eller betalningsförbindelser. Ersättandet av mottagningspenningen med nyttigheter gäller nya klienter som omfattas av systemet. Beviljandet av mottagningspenning ska inte avbrytas för de klienter som redan har fått det första beslutet om mottagningspenning.
Tillhandahållandet av nyttigheter ska slopas omedelbart när personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd kan beviljas mottagningspenning. Det är fråga om ett kortvarigt arrangemang som i fråga om centraliserad screening varar högst den tid som screeningen pågår. Vid en förläggning är det fråga om högst några veckor tills förläggningens informationssystem har fåtts i funktion.
En förutsättning för att frångå beviljande av mottagningspenning är att inrikesministeriet beslutar om ibruktagande av en beredskapsplan enligt 12 § 3 mom. Om ibruktagandet av planen gäller personer som söker internationellt skydd, ska Europeiska unionens asylbyrå och Europeiska kommissionen underrättas om detta. Inrikesministeriet ska också underrätta asylbyrån och Europeiska kommissionen när de temporära åtgärderna enligt beredskapsplanen slopas. Migrationsverket ska, efter att ha hört inrikesministeriet, handleda förläggningarna i fråga om vid vilka förläggningar beslut om mottagningspenning temporärt kan frångås och när beslut ska börja fattas på nytt.
20 §.Mottagningspenningens belopp. Det föreslås att 2 mom. ändras. Genom de föreslagna ändringarna blir mottagningspenningens grunddel enligt den temporära lagen (466/2024) en del av den permanenta lagstiftningen.
Det materiella stöd som klienter vid förläggningar ges består av en del som ges som penningmedel och en del som ges i form av nyttigheter. Som nyttigheter ges avgiftsfria medier, basförnödenheter för inkvartering och måltider samt städ- och rengöringsredskap. Vid behov ges som nyttigheter också kläder, hygienartiklar och baslivsmedel som hör till de utgifter som ska täckas med mottagningspenningens grunddel. Om förläggningen ordnar måltider för klienterna är den förmån som beviljas som mottagningspenning mindre till sitt belopp. I det materiella stödet räknas inte den inkvartering som ordnas som mottagningstjänst med. Förläggningarnas klienters försörjning och välfärd tryggas förutom genom materiella understöd också genom andra mottagningstjänster och det stöd och den handledning som förläggningen tillhandahåller.
Mottagandedirektivet förutsätter att beloppet av det ekonomiska bidrag som tryggar mottagningsvillkoren bestäms utifrån de nivåer som nationellt har fastställts som en tillräcklig levnadsstandard för de egna medborgarna. Som jämförelsenivå för den nationella sociala tryggheten används utkomststödets grunddel sänkt med 50 procent, som är på samma nivå som det föreslagna beloppet av mottagningspenning. Social- och hälsovårdsministeriet har vid beredningen av regeringens proposition om utkomststöd (RP 116/2025 rd) bedömt att storleken på det utkomststöd som betalas efter sänkningen med 50 procent fortfarande uppfyller det krav på tryggande av försörjningen som förutsätts i 19 § 1 mom.
Enligt 2 mom. 1 punkten är mottagningspenningen för ensamstående 300 euro per månad. Om personen bor på en förläggning med måltidsservice är mottagningspenningen 88 euro.
Enligt 2 mom. 2 punkten är den grunddel som beviljas andra personer över 18 år 254 euro per månad i förläggningar som inte tillhandahåller måltidsservice. I förläggningar med måltidsservice är mottagningspenningen 72 euro. Den grunddel som anges för andra personer över 18 år tillämpas på myndiga personer som inte är ensamstående eller ensamförsörjare. Detta innebär i praktiken vuxna som av olika orsaker bor i gemensamma hushåll. Utgångspunkten för fastställandet av mottagningspenningen är boendearrangemangen och personens försörjningsplikt. En förutsättning för tillämpningen är att boendet i gemensamt hushåll är verkligt, dvs. att personerna bildar ett gemensamt matlag och att bruksvaror används gemensamt.
Den föreslagna 2 mom. 3 punkten gäller i enlighet med vad som föreskrivs genom en temporär lag mottagningspenningens grunddel för barn i åldern 10–17 år som bor tillsammans med sin familj. För dem är mottagningspenningen 210 euro per månad i förläggningar som inte tillhandahåller måltidsservice. I förläggningar med måltidsservice är mottagningspenningen 60 euro per månad för barn i åldern 10–17 år.
I den föreslagna 2 mom. 4 punkten föreskrivs det att beloppet av mottagningspenningen för barn under 10 år som bor tillsammans med sin familj är 191 euro per månad i förläggningar som inte tillhandahåller måltidsservice. I förläggningar med måltidsservice är mottagningspenningen för barn under 10 år 57 euro per månad.
Enligt den föreslagna 5 punkten är beloppet av mottagningspenningens grunddel för ensamförsörjare 336 euro i förläggningar som inte tillhandahåller måltidsservice. I förläggningar med måltidsservice är mottagningspenningen för ensamförsörjare 97 euro. En ensamförsörjare är skyldig att vid sidan av sin egen försörjning sköta sitt minderåriga barns eller adoptivbarns försörjning. Därför kan en ensamförsörjare antas ha utgifter som gäller hela hushållet och som det inte finns någon annan vuxen i hushållet som deltar i och som inte beaktas i tillräcklig utsträckning i grunddelen för ensamstående vuxna.
21 §.Brukspenning. Det föreslås att 2 mom. ändras. Genom den föreslagna ändringen blir beloppet av brukspenningen enligt den temporära lagen (466/2024) en del av den permanenta lagstiftningen.
I paragrafen föreskrivs det om brukspenning som beviljas minderåriga utan vårdnadshavare. Barn utan vårdnadshavare beviljas brukspenning i stället för mottagningspenning, om förläggningen ordnar fullt uppehälle som inkluderar de utgifter enligt 19 § som ska täckas med mottagningspenningens grunddel och den kompletterande mottagningspenningen och utgifter för hälso- och sjukvård som är större än ringa. Brukspenningen är en förmån som kan jämföras med fickpengar.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att brukspenningen för barn utan vårdnadshavare blir 26 euro per månad för barn under 16 år och 47 euro per månad för barn som fyllt 16 år. Brukspenningen kan också vara mindre än så, om det är motiverat med tanke på barnets ålder och utvecklingsnivå.
22 §.Justering av mottagnings- och brukspenningen. Enligt paragrafen justeras mottagningspenningens och brukspenningens belopp årligen enligt bestämmelserna i lagen om folkpensionsindex (456/2001). Lagen om indexjustering åren 2024–2027 av vissa förmåner och belopp som är bundna vid folkpensionsindex och levnadskostnadsindex (1296/2023) har fryst mottagningspenningens och brukspenningens belopp till 2023 års nivå. Under den tid indexfrysningen är i kraft tillämpas inte 22 §.
Det föreslås att 2 mom. upphävs, eftersom det poängtal som anges där är föråldrat på grund av indexfrysningen av mottagningspenningen och brukspenningen. Enligt den gällande lagen motsvarar mottagnings- och brukspenningens belopp det poängtal för folkpensionsindex enligt vilket de folkpensioner som betalades i januari 2010 har beräknats. När indexfrysningen upphör bör det i mottagningslagen föreskrivas ett nytt poängtal för folkpensionsindex för justering av mottagningspenningens och brukspenningens belopp. Det uppdaterade momentet med uppdaterade uppgifter om poängtalet för folkpensionsindex ska då återinföras i paragrafen.
23 §.Beviljande och återkrav av mottagnings- och brukspenning. Det föreslås att 3 mom. ändras så att bestämmelserna om fastställande av utkomststöd och förfarandet i 2 och 3 kap. i lagen om utkomststöd iakttas i tillämpliga delar vid beviljandet av mottagnings- och brukspenning. I den gällande lagen hänvisas det endast till 3 kap. i lagen om utkomststöd. Lagen om utkomststöd har dock ändrats efter att mottagningslagen stiftades så att t.ex. bestämmelserna om fastställande och beräkning av stöd har flyttats från 3 kap. till 2 kap.
23 a §.Anmälan av inkomster och tillgångar. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 23 a § där det föreskrivs om skyldigheten för klienter vid en förläggning att lämna uppgifter om sina inkomster och tillgångar till den förläggning där de är registrerade som klienter.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd och deras familjemedlemmar lämna alla sådana uppgifter om sina inkomster och tillgångar som de känner till och som påverkar beviljandet av mottagningspenning och brukspenning samt tillhandahållandet av andra mottagningstjänster till den förläggning där de är registrerade som klienter. Anmälningsskyldigheten gäller alla som registrerats som klienter vid förläggningen, även dem som inte ansöker om mottagningspenning. Uppgifterna ska användas för att bedöma om en person kan beviljas mottagningspenning eller brukspenning. Uppgifterna ska dessutom användas för att bedöma om det av en mottagare av mottagningstjänster som har regelbundna förvärvsinkomster eller betydande förmögenhet eller andra inkomster ska tas ut en avgift för mottagningstjänster eller en avgift för mottagningstjänster som tas ut retroaktivt enligt 32 §. Klienten ska informeras om skyldigheten att anmäla inkomster och tillgångar på det sätt som avses i 15 § 2 och 3 mom.
Den förläggning som beslutar om beviljande av mottagningspenning eller brukspenning eller om avgifter som tas ut för mottagningstjänster ska få alla uppgifter och utredningar som är av betydelse med tanke på behandlingen och som gäller personens och familjens inkomster, förmögenhet och övriga förhållanden. Uppgifter som är nödvändiga med tanke på ärendet kan vara bl.a. kvitton och verifikat över avgifter som har betalats eller ska betalas, inkomst- och kontoverifikat och motsvarande handlingar som behövs när mottagningspenning beviljas eller beslut om avgifter för mottagningstjänster fattas. Anmälningsskyldigheten gäller också inkomster och tillgångar från utlandet, om de står till personens förfogande i Finland. Det faktiska behovet av mottagningspenning påverkas av hela familjens utgifter samt inkomster och tillgångar, och därför ska mottagaren av mottagningstjänster också anmäla familjens disponibla inkomster och tillgångar. I familjen till den som får mottagningstjänster kan det ingå personer som har en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland.
I 1 mom. föreskrivs det vidare att en person omedelbart ska anmäla förändringar i uppgifterna om inkomster och förmögenhet till förläggningen. Eftersom det administrativt sett kan vara ändamålsenligt att fatta beslut om mottagningspenning, brukspenning eller avgifter för mottagningstjänster för en längre tidsperiod än en månad, är det nödvändigt att personen är skyldig att anmäla sådana förändringar i sina inkomster och utgifter och andra förändringar i förhållandena som kan ha en höjande eller nedsatt effekt på beslutet. En klient vid förläggningen som trots förläggningens begäran om utredning inte anmäler sina inkomster eller tillgångar beviljas inte mottagningspenning eller brukspenning. Dessutom kan mottagningspenning som redan beviljats personen återkrävas i enlighet med 23 §.
29 §.Tillhandahållande av basinformation om det finländska samhället. Det föreslås att paragrafen ändras. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillhandahållande av basinformation om det finländska samhället.
Det föreslås att bestämmelserna om arbets- och studieverksamhet i paragrafen slopas. Då behandlingstiden för ansökningar om internationellt skydd förkortas är det inte ändamålsenligt att ordna arbets- och studieverksamhet. Personer som är klienter vid en förläggning kan t.ex. delta i språkundervisning som ordnas av frivilliga. Den skyldighet att se till att det egna rummet och bostadsutrymmena är rena som ingår i arbetsverksamheten ska i fortsättningen utgöra en del av den ordningsstadga för förläggningar som föreskrivs i 16 a §.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om att förläggningen ska ordna en kurs för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd med basinformation om det finländska samhället. Personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd ska ges information t.ex. om det finländska samhällets värderingar och normer, de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, jämlikheten och jämställdheten mellan könen. Informationen kan ges t.ex. i form av skriftligt material, en specifik närvarokurs eller som webbstudier. Informationen ska i möjligaste mån ges på personens modersmål eller på ett språk som personen rimligen kan förväntas förstå.
Enligt förslaget ska det vara förpliktande för en mottagare av mottagningstjänster som fyllt 18 år att avlägga kursen. Vägran att avlägga kursen utan grundad anledning kan leda till den sänkning av mottagningspenningen som föreslås i 6 kap. Personen ska informeras om att kursen är förpliktande i förläggningens ordningsstadga. Alla vuxna som är registrerade som klienter vid förläggningen ska vara skyldiga att delta i kursen. Skyldigheten gäller också dem som inkvarteras i enskild inkvartering. Om information ges både som närvaro- och webbstudier, är det endast obligatoriskt att avlägga webbstudier. Förläggningen ska när kursen ordnas beakta personer som har särskilda mottagandebehov, såsom personer som inte är läs- och skrivkunniga. Man ska avtala med mottagaren av mottagningstjänster om hur han eller hon avlägger kursen. Uppgifter om sättet att avlägga kursen och om att kursen har avlagts ska antecknas i klientens klientuppgifter. Det bör beaktas att personer under 18 år deltar i den undervisning som kommunen ordnar och därigenom får information om det finländska samhället. Deltagandet i kursen är således inte förpliktande för dem.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om att genom Migrationsverkets beslut kan undantag göras från skyldigheten att ordna kurser vid omfattande invandring eller andra störningssituationer i anslutning till invandring. Det kan vara svårt att ordna kurser vid omfattande invandring och belasta förläggningarna i onödan. En annan störningssituation i anslutning till invandring kan t.ex. vara en epidemi som hindrar att stora grupper av människor sammankallas. Undantaget från skyldigheten att ordna kurser gäller vid behov antingen alla förläggningar som finns i systemet eller enheter som Migrationsverket särskilt utsett. Undantaget förutsätter inte att en beredskapsplan enligt 12 § tas i bruk eller att Europeiska kommissionen och Europeiska unionens asylbyrå underrättas.
30 §.Försäkringsskyddet för personer som deltar i arbete och studier. Det föreslås att paragrafen upphävs. Eftersom det föreslås att bestämmelserna om arbets- och studieverksamhet i 29 § upphävs, är det inte längre nödvändigt att föreskriva om försäkringsskyddet för personer som deltar i arbete och studier.
31 §.Assisterad frivillig återresa. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras så att det tydligare än för närvarande framgår skillnaden mellan assisterad frivillig återresa och tidsfristen för frivillig återresa enligt 147 a § i utlänningslagen och oberoende återvändande under eller efter tidsfristen för frivillig återresa.
I 1 mom. förtydligas den grupp av personer vars frivilliga återresa kan stödjas. Enligt den gällande bestämmelsen kan till en tredjelandsmedborgare som sökt internationellt skydd, den som fått tillfälligt skydd eller som är offer för människohandel och som enligt lagen om hemkommun inte har någon hemort i Finland samt till den som beviljats uppehållstillstånd med stöd av 51 § i utlänningslagen som stöd för återresa betalas bidrag och ersättning för skäliga rese- och flyttkostnader för återresan till hemlandet eller till något annat land där hans eller hennes inresa är garanterad. Bestämmelsen har delvis varit oklar i fråga om vilka klientgrupper som exakt avses med formuleringen.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att förutsättningen att en person inte har en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland gäller alla de klientgrupper som nämns i momentet. Det är fråga om en preciserande teknisk ändring, och avsikten är inte att ändra rättsläget till denna del. Dessutom uppdateras begreppet hemort till hemkommun. Också begreppet ”som fått tillfälligt skydd” ändras till person som får tillfälligt skydd, vilket motsvarar definitionen i 3 § 2 punkten.
I 2 mom. möjliggörs för Migrationsverket att ordna kampanjer för återresa till specifika länder. Inrikesministeriet bör höras innan kampanjen ordnas. Genom kampanjer kan man undantagsvis stödja en viss grupps oberoende återvändande med större bidragsbelopp än normalt. Närmare bestämmelser om det exceptionella bidraget och dess belopp, om målgruppen för bidraget samt om förfarandena vid beviljande av bidrag utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. Till momentets bemyndigande att utfärda förordning fogas ett nytt omnämnande av bidragets målgrupp.
Till början av 3 mom. fogas Migrationsverkets behörighet att behandla en ansökan om assisterad frivillig återresa och att på basis av ansökan bevilja bidrag. Syftet med ändringen är att ge Migrationsverket bättre möjligheter att stödja och effektivera rådgivningen om återvändande och assisterad frivillig återresa samt att erbjuda förläggningarna stöd i situationer med brådska eller förändringar. Migrationsverket ger närmare anvisningar om hur ansökan och beslut om assisterad frivillig återresa ska göras.
I 3 mom. stryks momentets andra mening som onödig, där det konstateras att om återvändaren inte längre är registrerad som klient vid en förläggning, kan bidraget på ansökan beviljas av Migrationsverket. Den ändring som föreslås i början av momentet omfattar också dessa situationer.
32 §.Avgifter för mottagningstjänster och retroaktivt uttag av avgifter. Det föreslås att paragrafens 3 mom. ändras. Dessutom föreslås det att nya 4 och 5 mom. fogas till paragrafen. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar de ändringar som görs.
Det föreslås att bestämmelsen om förbud mot retroaktivt uttag av avgifter stryks i 3 mom. Bestämmelser om retroaktivt uttag av avgifter föreslås i ett nytt 5 mom.
I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. enligt vilket avgiften tas ut till fullt belopp om mottagaren av mottagningstjänster inte anmäler sina inkomster och tillgångar i enlighet med 23 a §. Personen ska motivera varför avgiften ska tas ut till nedsatt belopp eller efterskänkas helt och hållet. Om den avgift som tas ut för mottagningstjänster tas ut felaktigt, kan klienten begära omprövning av avgiften i enlighet med 56 §.
I paragrafen föreslås ett nytt 5 mom. där det föreskrivs om retroaktivt uttag av avgifter för mottagningstjänster. Enligt förslaget kan avgiften tas ut retroaktivt för högst tre månader, om det i efterhand framgår att mottagaren av mottagningstjänster skulle ha haft tillräckliga inkomster eller tillgångar för att betala avgiften. Förslaget baserar sig på artikel 19.5 i mottagandedirektivet. Mottagaren av mottagningstjänster ska anmäla sina inkomster och tillgångar till förläggningen i enlighet med vad som föreslås i 23 a §. Om det dock framgår att en person inte har anmält sina disponibla inkomster och tillgångar under den tid då mottagningstjänster har tillhandahållits honom eller henne och han eller hon har haft tillräckliga inkomster eller tillgångar för att betala den avgift som tas ut för mottagningstjänster, kan avgiften för mottagningstjänster tas ut retroaktivt av honom eller henne. Avgiften kan tas ut retroaktivt för högst tre månader. Om döljandet av inkomster och tillgångar uppfyller brottsrekvisitet för bedrägeri enligt strafflagen (39/1889), kan förläggningen göra en polisanmälan om saken.
Enligt förslaget beslutar Migrationsverket om retroaktivt uttag av avgifter. Förläggningens föreståndare ska lämna in en ansökan om retroaktivt uttag av en avgift för mottagningstjänster till Migrationsverket inom sex månader från det att han eller hon har fått kännedom om mottagningstjänster som tillhandahållits avgiftsfritt utan grund. I praktiken ska förläggningens socialservice bereda en ansökan om retroaktivt uttag av avgiften som förläggningens föreståndare sänder till Migrationsverket för avgörande. Migrationsverket beslutar om retroaktivt uttag av avgiften. En person ska ha möjlighet att begära omprövning av retroaktivt uttag av en avgift i enlighet med 56 § i denna lag.
Enligt förslaget ska till ansökan fogas en tillräcklig utredning om tillhandahållandet av mottagningstjänster, den betalningsskyldige och dennes förutsättningar att betala avgiften. När avgiften tas ut retroaktivt ska det beaktas att avgiften i enlighet med 1 mom. i den gällande paragrafen inte ska tas ut eller avgiften ska nedsättas, om den oundgängliga försörjning som en person behöver för tryggandet av ett människovärdigt liv eller uppfyllandet av sin lagstadgade underhållsskyldighet äventyras av att avgiften tas ut vid tidpunkten för uttaget eller i framtiden. Det ska inte heller annars vara oskäligt att ta ut avgiften retroaktivt. Retroaktivt uttag av avgiften får t.ex. inte leda till behov av mottagningspenning eller kompletterande mottagningspenning. Regleringen baserar sig på artikel 19.6 i mottagandedirektivet, enligt vilken medlemsstaterna ska respektera proportionalitetsprincipen vid bedömningen av en sökandes tillgångar i fall där det krävs att sökanden ska täcka eller bidra till kostnaderna för de materiella mottagningsvillkoren och hälso- och sjukvård som erhållits eller där sökanden avkrävs en återbetalning. Medlemsstaterna ska också ta hänsyn till sökandens individuella förhållanden och behovet av att respektera hans eller hennes värdighet och personliga integritet, inbegripet sökandens särskilda mottagandebehov.
39 §.Förordnande av företrädare. Paragrafen ändras så att den motsvarar artikel 27 i mottagandedirektivet. I paragrafen föreskrivs det om förordnande av företrädare och tillfälliga företrädare samt om tidsfrister.
I 1 mom. förtydligas i vilka situationer som nämns i paragrafen det är fråga om barn som inte har uppehållstillstånd. Den gällande bestämmelsen har delvis varit oklar i fråga om huruvida det med barn som inte har uppehållstillstånd hänvisas endast till barn som är offer för människohandel eller också till barn som söker internationellt skydd och får tillfälligt skydd. Genom ändringen förtydligas det vem som hör till bestämningen "som inte har uppehållstillstånd". Enligt den nya formuleringen ska en företrädare utses för barn som söker internationellt skydd, barn som får tillfälligt skydd eller sådana barn som är offer för människohandel och inte har uppehållstillstånd. Ändringen är lagteknisk såtillvida att avsikten inte är att ändra rättsläget.
Paragrafens 1 mom. ändras så att företrädaren ska utses så snart som möjligt, dock senast 15 vardagar efter det att ansökan har gjorts. Enligt den gällande paragrafen ska en företrädare utses utan dröjsmål. Ändringen baserar sig på artikel 27.1 i mottagandedirektivet och artikel 23.2 b i förordningen om asylförfaranden. Tidsfristen räknas från det att ansökan om internationellt skydd har gjorts. Eftersom det i paragrafen också föreskrivs om förordnande av en företrädare enligt mottagningslagen för barn som får tillfälligt skydd och barn som är offer för människohandel, förutsätts det också för deras del att en företrädare utses inom 15 vardagar. I fråga om barn utan vårdnadshavare som söker tillfälligt skydd räknas tidsfristen från det att ansökan om tillfälligt skydd har gjorts. I fråga om barn som är offer för människohandel räknas tidsfristen från det att barnet har upptagits som klient i hjälpsystemet för offer för människohandel.
Tidsfristen kan förlängas till högst 25 vardagar, om inrikesministeriet har fattat beslut om ibruktagande av en beredskapsplan enligt 12 §. Inrikesministeriet ska underrätta Europeiska kommissionen och Europeiska unionens asylbyrå om förlängningen av tidsfristen. Ändringen baserar sig på artikel 27.1 fjärde, femte och sjätte stycket i mottagandedirektivet. I enlighet med förslaget i 12 § ska inrikesministeriet svara för att åtgärder enligt artikel 32 i mottagandedirektivet vidtas i samband med omfattande invandring. Eftersom mottagandedirektivets tillämpningsområde endast omfattar personer som söker internationellt skydd, förutsätts anmälan om att tidsfristen förlängs endast i fråga om dem. Inrikesministeriet ska inte göra någon anmälan om förlängningen av tidsfristen tillämpas i fråga om personer som får tillfälligt skydd eller som har upptagits som klienter i hjälpsystemet för offer för människohandel.
I 1 mom. stryks hänvisningen till någon annan laglig företrädare. I fortsättningen ska en företrädare enligt mottagningslagen utses för ett barn som befinner sig i Finland utan vårdnadshavare. Enligt 22 § i barnskyddslagen (417/2007) kan det i ett barnskyddsärende förordnas en intressebevakare för ett barn som i vårdnadshavarens ställe för barnets talan. På förordnande av intressebevakare i vårdnadshavarens ställe tillämpas enligt 22 § i barnskyddslagen lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). En domstol kan i dessa situationer förordna en intressebevakare t.ex. endast för ett visst uppdrag eller en rättegång. Om t.ex. en intressebevakare inom barnskyddet förordnas för ett barn utan vårdnadshavare, undanröjer detta inte behovet av att utse en företrädare enligt mottagningslagen, eftersom intressebevakarens uppgift ofta är snävare än företrädarens enligt mottagningslagen, och intressebevakarens uppgifter inte motsvarar innehållet i företrädarens uppgifter i fråga om förfarandet för internationellt skydd eller mottagningsprocessen. Av denna anledning ska det för ett barn som anländer till landet utan vårdnadshavare utses en företrädare enligt mottagningslagen, även om det för barnet redan har förordnats t.ex. en intressebevakare inom barnskyddet eller någon annan laglig företrädare. Avsikten med ändringen är inte att ändra rättsläget, eftersom det i praktiken redan nu har utsetts en företrädare enligt mottagningslagen för alla barn som anländer till landet utan vårdnadshavare. Ändringen förtydligar dock på lagnivå de situationer där det för ett minderårigt barn utan vårdnadshavare ska utses en företrädare enligt mottagningslagen.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att de ändringar som föreslås i 1 mom. i fråga om tidsfrister beaktas. Förläggningen ska utan dröjsmål göra en ansökan om förordnande av en företrädare efter att ha hört barnet på det sätt som föreskrivs i 5 § 2 mom. Ändringen främjar att den tidsfrist på 15 vardagar som föreslås i 1 mom hålls. Ansökan om förordnande av en företrädare för en person som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd ska göras av den förläggning där barnet är registrerat som klient. Förläggningen i Joutseno, som upprätthåller hjälpsystemet för offer för människohandel, svarar även i fortsättningen för anhängiggörandet av en ansökan om företrädare för offer för människohandel som inte får tillfälligt skydd eller söker internationellt skydd.
I 2 mom. stryks den punkt enligt vilken förläggningens föreståndare ska använda den talan som ankommer på vårdnadshavaren tills en företrädare för barnet har förordnats. I fortsättningen föreskrivs det i 4 mom. om förande av barnets talan innan en egentlig företrädare förordnas.
Paragrafens 3 mom. motsvarar gällande lag.
Bestämmelser om innehållet enligt 4 mom. i den gällande paragrafen och om utbildning av företrädare finns i fortsättningen i den nya 39 a §. I den ändrade 39 § finns samlade bestämmelser om omständigheter som hänför sig till förordnandet av företrädare och således är det tydligare att ta in helheter som hänför sig till företrädarverksamhetens administration, styrning, utbildning, planering och tillsyn i en egen paragraf.
I det ändrade 4 mom. föreskrivs det om förordnande av en tillfällig företrädare. Ändringen baserar sig på artikel 27 i mottagandedirektivet, artikel 23 i förordningen om asyl- och migrationshantering, artikel 23 i förordningen om asylförfaranden och artikel 13 i screeningförordningen. Enligt momentet ska förläggningens föreståndare innan en företrädare förordnas utan dröjsmål förordna en arbetstagare som hör till förläggningens personal till en sådan tillfällig företrädare som avses i artikel 23.2 första stycket led a i förordningen om asylförfaranden. Med en arbetstagare som hör till förläggningens personal avses en socialarbetare eller en arbetstagare som ansvarar för barnets vård- och fostringsuppgifter. Förslaget motsvarar de exempel på personer som kan agera som tillfällig företrädare som räknas upp i ingressen till mottagandedirektivet. Förläggningens föreståndare ska innan den tillfälliga företrädaren förordnas säkerställa att företrädarens intresse inte står i strid med barnets bästa.
Syftet med att förordna en tillfällig företrädare är i synnerhet att säkerställa att barn utan vårdnadshavare som söker internationellt skydd företräds och biträds redan i det inledande skedet av förfarandet för internationellt skydd. Med beaktande av vad som ovan föreslås om tidsfristen för förordnande av företrädare ska den tillfälliga företrädaren sköta uppdraget i högst 15 vardagar. I praktiken hänför sig den tillfälliga företrädarens uppgifter till det inledande skedet av ansökningsförfarandet för internationellt skydd, såsom att bistå barnet under screeningen och i det inledande skedet av ansökan om internationellt skydd, såsom i det skede då ansökan registreras, med beaktande av bland annat artikel 14 i Eurodacförordningen. Den tillfälliga företrädaren ska ge barnet behövliga uppgifter om de förfaranden och tidsfrister som gäller barnet. En tillfällig företrädare ska också utses för ett barn utan vårdnadshavare som får tillfälligt skydd och för ett offer för människohandel utan vårdnadshavare som inte har uppehållstillstånd, eftersom ett barn utan vårdnadshavare behöver en företrädare som omyndig också i andra förfaranden.
I enlighet med 39 a § svarar Migrationsverket för administrationen av företrädarverksamheten, inklusive styrningen av, planeringen av och tillsynen över företrädarverksamheten samt för utbildningen av företrädarna. De uppgifter som hänför sig till administration av företrädarverksamheten omfattar också tillfälliga företrädare.
39 a §.Administration av företrädarverksamheten. Det föreslås att till lagen fogas en ny 39 a §, där det föreskrivs om administration av företrädarverksamheten. Med administration avses styrning, planering, tillsyn, utbildning av företrädare samt praktisk administration av företrädarverksamheten.
Enligt 1 mom. svarar Migrationsverket för styrningen av, planeringen av och tillsynen över företrädarverksamheten samt för utbildningen av företrädarna enligt mottagningslagen. Utöver de uppgifter som föreskrivs i det gällande 39 § 4 mom. föreslås det att Migrationsverket ska ha en uppgift som gäller utbildning av företrädarna. Syftet med ändringen är dock inte att ändra det gällande nuläget till den del det är fråga om samarbete med livskraftscentralen. Enligt 36 § i integrationslagen svarar livskraftscentralen för styrningen, planeringen av och tillsynen över företrädarverksamheten för barn utan vårdnadshavare som fått uppehållstillstånd. Sysselsättnings-, utvecklings- och förvaltningscentret har sedan den 1 januari 2025 administrerat och utvecklat en webbutbildning för företrädare för alla som avser bli företrädare för minderåriga som kommit till landet utan vårdnadshavare.
Migrationsverkets styrningsuppgift omfattar t.ex. utarbetande av anvisningar för företrädarna och rådgivning till företrädarna. Migrationsverket ansvarar för att företrädare för barn utan vårdnadshavare i mottagningssystemet erbjuds utbildning som motsvarar deras kompetensbehov. Den utbildning som erbjuds företrädarna ska innefatta grundutbildning och fortbildning. I fortsättningen ska Migrationsverket tydligare ansvara för att utbildning finns tillgänglig i enlighet med kompetensbehoven hos företrädare för personer som söker internationellt skydd, får tillfälligt skydd eller är offer för människohandel och som kommit som minderåriga utan vårdnadshavare och som inte har uppehållstillstånd. Migrationsverket ska även i fortsättningen i samarbete med Sysselsättnings-, utvecklings- och förvaltningscentret och livskraftscentralerna uppdatera utbildningsmaterialet samt ordna årliga utbildningsdagar för företrädarna om de teman som vid respektive tidpunkt konstaterats vara behövliga. Företrädarnas utbildning och de anvisningar som utarbetas för företrädarna ska omfatta de uppgifter som är väsentliga med tanke på företrädarens uppgift, såsom barnets rättigheter, relevant lagstiftning, bedömning av barnets bästa, frågor som gäller barnets rätt att föra talan samt förfaranden i anslutning till ansökan om internationellt skydd. Ändringarna baserar sig på artiklarna 2.13 och 26.6 i mottagandedirektivet. Även förordningen om asylförfaranden, förordningen om asyl- och migrationshantering och screeningförordningen innehåller bestämmelser om utbildning av företrädare.
Migrationsverkets planeringsuppgift omfattar t.ex. uppföljning av att det i olika områden finns tillräckligt med kompetenta företrädare. Migrationsverket ska styra förläggningarna i sökandet av företrädare och vid behov sköta rekryteringen av nya företrädare i samarbete med förläggningarna och livskraftscentralen.
Migrationsverkets tillsynsuppgift omfattar t.ex. kontroll av företrädarnas straffregisterutdrag och behandling av begäranden om utredning och klagomål som gäller företrädarna och ingripande vid brister i företrädarnas verksamhet. Tillsynsuppgiften omfattar också uppföljning av de tidsfrister för förordnande av företrädare som anges i 39 § och av det maximala antalet barn som kan företrädas.
I 2 mom. föreskrivs det att företrädaren på begäran ska visa upp ett straffregisterutdrag enligt 6 § 2 mom. i straffregisterlagen (770/1993) för Migrationsverket. Enligt gällande 40 § 2 mom. har straffregisterutdrag krävts endast i samband med förfarandet för förordnande av företrädare, varvid straffregisterutdraget ska uppvisas för tingsrätten. I den nya 39 a § föreskrivs det om uppvisande av straffregisterutdrag för Migrationsverket. Ändringen baserar sig på artikel 27.8 i mottagandedirektivet, som är en förpliktande bestämmelse. I denna proposition föreslås det också att lagen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som arbetar med barn (504/2002) ändras. Ändringen av den lagen är en förutsättning för att Migrationsverket ska kunna sköta sin tillsynsuppgift. Begäran om att visa upp ett straffregisterutdrag kan bli aktuellt t.ex. när en mycket lång tid har förflutit sedan företrädaren förordnades och företrädaren inte har tilldelats nya personer att företräda, eller om det i fråga om straffregistret finns skäl att ifrågasätta företrädarens behörighet för uppdraget t.ex. på grund av ett klagomål som anförts över företrädaren. Det är en ny uppgift för Migrationsverket att kontrollera företrädarnas straffregisterutdrag som en tillsynsåtgärd. Bestämmelser om uppvisande av straffregisterutdrag för tingsrätten ska även i fortsättningen finnas i 40 § i mottagningslagen.
Enligt 3 mom. svarar den förläggning där barnet har registrerats som klient för den praktiska administrationen av företrädarverksamheten. Momentet motsvarar till sitt innehåll gällande 39 § 4 mom. Den praktiska administrationen omfattar t.ex. uppgifter i anslutning till ansökan om att bli företrädare och befriande av en företrädare från sitt uppdrag samt stödjande av företrädare i det praktiska arbetet, såsom ordnande av behövliga lokaler och tolktjänster för möten mellan företrädaren och barnet. Förläggningen ska introducera företrädarna i uppdraget och säkerställa att företrädarna har tillgång till alla uppgifter som behövs för skötseln av uppdraget. Förläggningen ska föra in uppgifter om företrädaren och svara för uppdateringen av uppgifterna om företrädaren i registret över företrädare i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden. Administrationsuppgifterna motsvarar gällande praxis, och de ökar eller ändrar inte förläggningarnas arbete jämfört med nuläget.
40 §.Företrädarens behörighet. Paragrafen ändras så att den motsvarar mottagandedirektivet, förordningen om asylförfaranden, förordningen om asyl- och migrationshantering och screeningförordningen.
Till 1 mom. fogas ett omnämnande av att vid bedömningen av en företrädares lämplighet för uppdraget ska bland annat den föreslagna företrädarens kompetens och sakkunskap samt uppgiftens art och omfattning beaktas. Ändringen baserar sig på artikel 2.13 i mottagandedirektivet och artikel 23.9 i förordningen om asylförfaranden. Även förordningen om asyl- och migrationshantering och screeningförordningen innehåller förpliktande bestämmelser om företrädarens behörighet. Målet är att förtydliga de omständigheter som bör beaktas vid bedömningen av behörigheten. Företrädarens tillräckliga kompetens och sakkunskap främjar t.ex. behandlingen av ett ärende som gäller barnets ansökan om internationellt skydd. Med bedömning av arten och omfattningen av företrädarens uppdrag avses t.ex. huruvida företrädaren kan förbinda sig till att vara företrädare för barnet för den tid som krävs och tillgodose barnets behov. Längden på och innehållet i företrädarens uppdrag kan variera avsevärt t.ex. beroende på om det är fråga om ett litet barn eller en ung person som snart blir myndig. I mottagningsskedet ska företrädaren ha tillräcklig kunskap och förståelse särskilt för förfaranden i samband med ansökan om internationellt skydd, fenomen som hänför sig till människohandel, stödjande av barnens välbefinnande samt särskilda behov hos barn utan vårdnadshavare. När barnet får uppehållstillstånd ska företrädaren också ha tillräcklig information om övergången till kommunen och välfärdsområdets tjänster. Företrädarens lämplighet kan inte bedömas enbart utifrån en viss examen eller arbetserfarenhet. Vid bedömningen kan man dock beakta t.ex. företrädarens tidigare erfarenhet av arbete med barn och unga, kännedom om myndighetsprocesser eller lagstiftningsexpertis.
Av den som föreslås till företrädare förutsätts att han eller hon har genomgått den utbildning för företrädare som är i bruk vid respektive tidpunkt. Utöver företrädarutbildningen ska företrädaren på eget initiativ upprätthålla sitt kunnande t.ex. genom att sätta sig in i anvisningarna för företrädarna och delta i fortbildning som ordnas för företrädarna enligt behov. Vid bedömningen av en företrädares lämplighet ska företrädarens förmåga att upprätthålla och utveckla den kompetens och sakkunskap som behövs för uppdraget i enlighet med kraven i barnets situation beaktas.
Till företrädare kan inte utses en person som har eller kan ha en intressekonflikt med barnet. Den egentliga företrädaren ska verka utan bindningar till polisen, gränskontrollmyndigheten och Migrationsverket eller till andra myndigheter som ansvarar för förfaranden i anslutning till internationellt skydd, beviljande av uppehållstillstånd eller avlägsnande ur landet. Den egentliga företrädaren ska i princip inte heller ha bindningar till aktörer som tillhandahåller mottagningstjänster. Därför kan en person som arbetar vid en förläggning eller hos en aktör som tillhandahåller mottagningstjänster inte förordnas till egentlig företrädare. Företrädaren ska agera självständigt i förhållande till de myndigheter som beslutar om barnets angelägenheter. På så sätt kan företrädaren opartiskt försvara barnets bästa i alla beslut som gäller barnet.
Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande lag.
Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om det maximala antalet barn som en enskild företrädare kan företräda samtidigt. En enskild företrädare kan samtidigt företräda högst 30 barn. Vid bedömningen av företrädarens behörighet ska uppmärksamhet fästas vid antalet barn som ska företrädas. Ändringen baserar sig på artikel 27.7 i mottagandedirektivet och artikel 23.10 i förordningen om asylförfaranden. Det maximala antalet innebär dock inte att varje företrädare i princip samtidigt kan företräda 30 barn, utan det ska från fall till fall bedömas om en enskild företrädare har faktiska möjligheter att sköta sitt uppdrag. Varje företrädare kan endast företräda ett sådant antal barn att företrädaren kan sätta sig in i barnens ärenden fullt ut och sköta ärendena effektivt. I mottagningsskedet ska vid bedömningen av antalet barn som kan företrädas särskild uppmärksamhet fästas vid att behandlingen av ett ärende som gäller barnets ansökan om internationellt skydd inte fördröjs av orsaker som beror på företrädaren. Antalet barn som kan företrädas kan variera från fall till fall och det lämpliga antalet barn som kan företrädas beror t.ex. på om företrädaren sköter uppgifterna vid sidan av annat arbete eller som sin huvudsakliga uppgift. Uppmärksamhet ska också fästas vid situationen för de barn som ska företrädas. Genom att begränsa antalet barn som kan företrädas säkerställs det att företrädaren kan sköta sitt uppdrag effektivt.
Det maximala antalet barn som kan företrädas kan höjas till högst 50. Inrikesministeriet ska underrätta Europeiska kommissionen och Europeiska unionens asylbyrå om en höjning av det maximala antalet. Ändringen baserar sig på artikel 27.1 fjärde, femte och sjätte stycket i mottagandedirektivet. I enlighet med förslaget i 12 § ska inrikesministeriet svara för att åtgärder enligt artikel 32 i direktivet vidtas i samband med omfattande invandring. Eftersom mottagandedirektivets tillämpningsområde endast omfattar personer som söker internationellt skydd, förutsätts anmälan om att det maximala antalet höjs endast i fråga om dem. Inrikesministeriet ska inte göra någon anmälan om en höjning av det maximala antalet tillämpas i fråga om personer som får tillfälligt skydd eller som har upptagits som klienter i hjälpsystemet för offer för människohandel.
41 §.Företrädarens uppgifter. Paragrafen ändras så att de uppgifter som föreskrivs för företrädaren förtydligas. De föreslagna ändringarna innehåller inga sådana uppgifter som inte redan med stöd av den gällande lagen kan anses höra till företrädarens uppgifter. Uppgifterna skrivs dock in mer exakt och noggrant avgränsat på lagnivå, vilket främjar Migrationsverkets möjligheter att utföra t.ex. sina styrnings- och tillsynsuppgifter effektivt och ingripa i eventuella missbruk. Närmare bestämmelser om uppgifterna främjar företrädarens förståelse för sitt ansvar och förenhetligar företrädarnas verksamhet. De föreslagna ändringarna baserar sig förutom på mottagandedirektivet och förordningen om asylförfaranden också på FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59/1991) och på den allmänna kommentaren nr 6 från kommittén för barnets rättigheter om tolkningen av konventionen (CRC/GC/2005/6).
Det föreslås att 1 mom. ändras så att de uppgifter som ankommer på företrädaren preciseras och att företrädarens huvudsakliga uppgifter räknas upp i punkterna 1–5. Den föreslagna förteckningen är inte uttömmande. Enligt 1 punkten ska företrädaren föra vårdnadshavarens talan i angelägenheter som gäller barnets person. Vid förande av barnets talan tillämpas 12 kap. 1 och 2 § i rättegångsbalken, 14 § i förvaltningslagen och 25 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Företrädaren ska föra vårdnadshavarens talan i angelägenheter som gäller barnets person eller personliga intresse eller rätt, såsom förfarandet för internationellt skydd, utbildning, social- och hälsovård och andra centrala frågor som gäller barnets liv. I praktiken innebär förande av talan att företrädaren har rätt att inleda ett ärende hos en myndighet eller domstol, delta i utredningen och behandlingen av ärendet samt söka ändring i besluten. Punkten motsvarar det gällande 41 § 1 mom.
Enligt 1 mom. 2 punkten ska företrädaren föra vårdnadshavarens talan i angelägenheter som gäller barnets förmögenhet och ekonomi. På skötseln av ekonomiska angelägenheter tillämpas lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). Skötseln av ekonomiska angelägenheter omfattar t.ex. ansökan om förmåner, såsom brukspenning eller mottagningspenning. Om barnet har en betydande förmögenhet ska företrädaren förvalta förmögenheten på det sätt som föreskrivs i lagen om förmyndarverksamhet. Företrädaren ansvarar dock inte för barnets dagliga användning av pengar, utan för den ska de personer som ansvarar för barnets fostran handleda och ge råd. Punkten motsvarar det gällande 41 § 1 mom.
Enligt 1 mom. 3 punkten ska företrädaren se till att barnets bästa tryggas. Det är fråga om bestämmelser som förtydligar företrädarens uppgifter. Företrädarens uppgift ska vara att säkerställa barnets bästa och att barnets rättsliga, sociala, hälsomässiga, psykiska, materiella och utbildningsmässiga behov tillgodoses på behörigt sätt bl.a. så att företrädaren är kontaktperson mellan barnet, myndigheterna och andra aktörer. Med andra aktörer avses t.ex. aktörer som ansvarar för tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster för barn. För att en förtroendefull relation ska uppstå ska företrädaren träffa barnet. Företrädaren ska se till att barnet förstår den information som ges till barnet t.ex. i fråga om mottagningstjänster och ansökan om internationellt skydd. Företrädaren ska ha rätt att närvara i alla planerings- och beslutsprocesser, inklusive vid behandlingen av besvärsärenden, vårdarrangemang och åtgärder som syftar till att finna en permanent lösning på barnets situation. Företrädaren ska säkerställa att barnets åsikt och önskemål beaktas i avgöranden som gäller barnet. Genom ändringen förtydligas företrädarens roll med tanke på barnets bästa på lagnivå. Ändringen baserar sig på artiklarna 26.1 och 2.13 i mottagandedirektivet.
Enligt 4 punkten ska företrädaren bistå barnet vid kontakten med barnets familjemedlemmar och andra anhöriga. Ändringen motsvarar nuvarande praxis och det som i förarbetena till den gällande mottagningslagen (RP 266/2010 rd) har skrivits in om företrädarens uppgifter till denna del. Dessutom beaktar ändringen artikel 23.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Med familjemedlem avses familjemedlemmar enligt 37 § i utlänningslagen. En annan anhörig kan vara t.ex. ett syskon eller en far- eller morförälder, en moster, morbror, faster, farbror eller kusin till ett barn som är i landet utan vårdnadshavare. Företrädaren ska hjälpa barnet att hitta sin familj om barnet så önskar samt bistå barnet vid kontakten. Företrädaren ska t.ex. kunna börja spåra barnets familjemedlemmar via Finlands Röda Kors personförfrågan, om barnet inte exakt vet var familjen finns och inte har några kontaktuppgifter för att få tag på familjen. Punkten förtydligar på lagnivå företrädarens roll. Bistående vid kontakten med barnets familjemedlemmar eller andra anhöriga kan i vissa fall också främja barnets möjligheter att återvända till sina familjemedlemmar eller andra anhöriga. Enligt 105 b § i utlänningslagen svarar Migrationsverket även i fortsättningen för spårandet av en förälder till en minderårig utan vårdnadshavare eller av någon annan som svarat för den faktiska vårdnaden om barnet.
Enligt 5 punkten ska företrädaren bistå barnet vid förfaranden enligt utlänningslagen (301/2004). Företrädaren ska övervaka att barnets bästa tillgodoses t.ex. under behandlingen av en ansökan om internationellt skydd, inklusive ett eventuellt besvärsskede. Företrädaren ska vid behov tillsammans med ett biträde informera barnet om de förfaranden och tidsfrister som gäller barnet samt bistå vid registreringen och inlämnandet av ansökan eller vid behov lämna in ansökan på barnets vägnar. Företrädaren ska bistå barnet med att förbereda sig inför barnets asylsamtal, delta i asylsamtalet och förklara syftet med asylsamtalet för barnet. Företrädaren ska också bistå barnet i förfarandet för bedömning av ålder enligt utlänningslagen. För skötseln av uppgifterna ska företrädaren träffa barnet. Målet är att förtydliga företrädarens roll särskilt i förfarandet för internationellt skydd. Uppgifterna räknas inte upp uttömmande i detta sammanhang. Ändringarna baserar sig bl.a. på artikel 23 i förordningen om asylförfaranden.
I 2 mom. föreskrivs det om företrädarens skyldighet att höra barnet på det sätt som föreskrivs i 5 § 2 mom. innan ett beslut som gäller barnets person eller förmögenhet enligt 1 mom. fattas. Till sitt innehåll motsvarar 2 mom. gällande 1 mom. och ändringen påverkar inte rättsläget.
Enligt 3 mom. ingår inte barnets dagliga vård, fostran eller övriga omvårdnad i företrädarens uppgifter. Innehållet motsvarar gällande 2 mom. De anställda vid förläggningen som ansvarar för barnets vård och fostran eller den vuxna som har hand om barnet svarar även i fortsättningen för barnets dagliga vård, fostran och övriga omvårdnad, om barnet inkvarteras i enskild inkvartering eller på en förläggning för vuxna och familjer. I 3 mom. föreskrivs det inte längre om företrädarens redovisningsskyldighet, eftersom det föreskrivs om detta i lagen om förmyndarverksamhet och det således inte behöver föreskrivas särskilt om detta i mottagningslagen. Redovisningsskyldigheten enligt lagen om förmyndarverksamhet gäller företrädare i situationer där ett barn har en betydande mängd egendom. I allmänhet har barn utan vårdnadshavare inte förmögenhet eller egendom när de anländer till landet. Därför är ändringen motiverad.
42 §.Befriande av en företrädare från sitt uppdrag. I paragrafen föreskrivs om situationer där en företrädare ska befrias från sitt uppdrag på ansökan. Det föreslås att 1 och 2 mom. ändras.
I 1 mom. föreskrivs det också i fortsättningen att företrädaren ska befrias från sitt uppdrag, om det efter att företrädaren har förordnats framkommer att barnet har en vårdnadshavare i Finland, om inte befriandet strider mot barnets bästa. Det har varit möjligt att förordna en företrädare för barnet t.ex. i en situation där vårdnadshavaren utan barnets vetskap har vistats i Finland eller anlänt till Finland efter barnets inresa. Innan företrädaren befrias från sitt uppdrag ska det utredas om det faktiskt är fråga om barnets vårdnadshavare och om det finns hinder för att företrädaren befrias från sitt uppdrag med tanke på barnets bästa. Att en företrädare befrias från sitt uppdrag kan strida mot barnets bästa t.ex. i situationer där vårdnaden inte är säkerställd t.ex. på grund av att det saknas tillräcklig skriftlig bevisning eller om vårdnadshavaren inte omedelbart efter ankomsten till landet kan sköta barnets angelägenheter i tillräcklig utsträckning. Att befria företrädaren från sitt uppdrag kan strida mot barnets bästa också i sådana situationer där barnets vårdnadshavare endast är på ett kort besök i Finland. Till exempel med tanke på en smidig behandling av ett ansökningsärende som gäller internationellt skydd för ett barn är det viktigt att företrädarens uppgift inte automatiskt upphör när myndigheterna får kännedom om att den som möjligen är vårdnadshavare för barnet vistas i Finland. Om det inte råder tvivel om vårdnaden och det inte strider mot barnets bästa att företrädaren befrias från sitt uppdrag, ska den förläggning där barnet har registrerats som klient ansöka om att företrädaren befrias från sitt uppdrag.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att ansökan om att företrädaren ska befrias från sitt uppdrag i fortsättningen ska göras om det efter förordnandet av företrädaren förordnas en vårdnadshavare för barnet. För närvarande föreskrivs det i 43 § om hur förordnande av vårdnadshavare påverkar företrädarens uppgifter. Enligt paragrafen upphör företrädarens uppdrag automatiskt om det för barnet utses en vårdnadshavare i Finland. I fortsättningen ska företrädarens uppdrag inte längre upphöra automatiskt om det förordnas en vårdnadshavare för barnet i Finland, utan det ska ansökas separat om befrielse från uppdraget. När det förordnas en vårdnadshavare för barnet ska det säkerställas att det inte strider mot barnets bästa att uppdraget som företrädare upphör och att den vårdnadshavare som förordnats för barnet de facto kan sköta alla de uppgifter som ankommer på honom eller henne. Ändringen förtydligar hur förordnandet av vårdnadshavare påverkar företrädarens uppgifter och följer riksdagens biträdande justitieombudsmans (EOAK/3126/2019) och justitiekanslerns (OKV/393/1/2019) avgöranden. Innehållet i avgörandena beskrivs i denna proposition i specialmotiveringen till 43 §.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att företrädaren kan befrias från sitt uppdrag om han eller hon inte sköter sina uppgifter på behörigt sätt. Att uppgifterna inte sköts på behörigt sätt kan t.ex. avse att företrädaren försummar sina uppgifter eller att företrädarens verksamhet är bristfällig eller strider mot barnets bästa och situationen inte förbättras trots Migrationsverkets styrning. Om företrädaren inte anses sköta sina uppgifter på behörigt sätt ska Migrationsverket för förläggningen föreslå att förläggningen lämnar in en ansökan om befrielse av företrädaren till tingsrätten och ansöker om en ny företrädare för barnet. Ändringen baserar sig på artikel 27.6 i mottagandedirektivet och artikel 23.9 andra stycket i förordningen om asylförfaranden. Syftet med ändringen är att precisera de skäl att befria en företrädare från uppdraget som avses i 1 mom.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att omnämnandet av någon annan laglig företrädare stryks. I fortsättningen kan ansökan om befrielse från uppdraget som företrädare göras av företrädaren, av barnet självt om han eller hon har fyllt 15 år, av den förläggning där barnet har registrerats som klient eller av barnets vårdnadshavare. Enligt förarbetena till lagen (RP 266/2010 rd) har med någon annan laglig företrädare i detta sammanhang avsetts ett organ enligt 6 § 1 mom. i socialvårdslagen (710/1982) i det fall att barnet har omhändertagits. Hänvisningen baserar sig på en bestämmelse som har upphävts med stöd av lagen om ändring av socialvårdslagen (588/2022). Ändringen överensstämmer med de ändringar som föreslås i 43 §. En annan laglig företrädare för ett barn utan vårdnadshavare kan dock även i fortsättningen vid behov t.ex. anföra klagomål till förläggningen eller Migrationsverket över brister i agerandet hos en företrädare enligt mottagningslagen.
43 §.Upphörande av företrädaruppdraget. Det föreslås att paragrafen ändras. I paragrafen föreslås bestämmelser om upphörande av företrädaruppdraget utan särskild ansökan.
Det föreslås att 1 punkten ändras så att företrädarens uppdrag upphör när den som företräds fyller 18 år eller konstateras ha uppnått myndighetsålder. Med konstaterande av att den som företräds har uppnått myndighetsålder avses situationer där den som företräds efter det att företrädaren förordnats konstateras vara minst 18 år antingen i ett förfarande för bedömning av ålder enligt utlänningslagen eller på något annat sätt. Preciseringen motsvarar till sitt innehåll motiveringen till den gällande mottagningslagen (RP 266/2010 rd) till den del det i motiveringen beskrivs att den som företräds, efter en rättsmedicinsk undersökning för att utreda ålder, konstateras vara 18 år. Ändringen baserar sig på artikel 27.1 sjunde stycket i mottagandedirektivet och artiklarna 25.1 och 23.2 i förordningen om asylförfaranden. Ändringen förtydligar tolkningen av lagen.
Enligt 2 punkten upphör företrädarens uppdrag när den som företräds varaktigt flyttar från Finland.
Det föreslås att 3 punkten i den gällande paragrafen slopas. Enligt 3 punkten i den gällande paragrafen upphör företrädarens uppdrag när en vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare utses i Finland för den som företräds. Bestämmelser om hur förordnande av vårdnadshavare påverkar företrädandet finns i 42 § som föreslås i denna proposition. Enligt förarbetena till lagen (RP 266/2010 rd) har med någon annan laglig företrädare avsetts ett organ enligt 6 § 1 mom. i socialvårdslagen (710/1982) i det fall att barnet har omhändertagits. Hänvisningen baserar sig på en bestämmelse som har upphävts med stöd av lagen om ändring av socialvårdslagen (588/2022). Dessutom har den gällande 3 punkten orsakat motstridiga tolkningar som har kunnat leda till en problematisk situation för de barn som företräds. Den gällande bestämmelsen har delvis varit oklar och mångtydig, och därför är det motiverat att förtydliga regleringen.
I riksdagens biträdande justitieombudsmans avgörande (EOAK/3126/2019) har tolkningen av 3 punkten i den gällande paragrafen bedömts. I avgörandet behandlas både inverkan av omhändertagande av barn på företrädarens uppdrag och förordnandet av en intressebevakare för barnet i stället för vårdnadshavaren i ett barnskyddsärende. I avgörandet konstateras det att en intressebevakare enligt 22 § i barnskyddslagen kan förordnas för barnet för att föra vårdnadshavarens talan i ärenden som gäller barnskyddet. För ett barn kan det också förordnas någon annan laglig företrädare till exempel med stöd av 55 § i adoptionslagen (22/2012) eller 4 kap. 8 § i förundersökningslagen (805/2011). Riksdagens biträdande justitieombudsman har inte ansett det vara förenligt med barnets bästa att tolka så att även ett mycket begränsat uppdrag för en intressebevakare helt och hållet skulle medföra att uppdraget som företrädare enligt mottagningslagen upphör. Också om företrädarens uppgift automatiskt anses upphöra helt och hållet till följd av omhändertagandet av barnet, skulle man med tanke på barnets talan komma fram till en tolkning som strider mot barnets bästa och som också strider mot direktivet om asylförfaranden och mottagandedirektivet. I och med ändringen upphör företrädarens uppdrag inte automatiskt vid ett omhändertagande. Om ett barn omhändertas, övergår med stöd av 45 § i barnskyddslagen rätten att besluta om barnets angelägenheter till socialvårdsmyndigheten. Företrädarens uppdrag upphör inte heller när det för barnet förordnas en intressebevakare enligt 22 § i barnskyddslagen eller någon annan laglig företrädare för att bevaka barnets bästa och föra vårdnadshavarens talan i ett avgränsat ärende. En intressebevakare som förordnats för barnet enligt barnskyddslagen eller någon annan laglig företrädare åsidosätter företrädarens uppdrag eller rätt att föra barnets talan endast till den del som förordnandet av intressebevakare och företrädarens uppdrag enligt mottagningslagen överlappar varandra. Om förordnandet av en intressebevakare eller någon annan laglig företrädare upphör, återgår företrädarens uppdrag till sin ursprungliga omfattning, om det inte finns något annat hinder som baserar sig på lag eller myndighetsföreskrifter.
44 §.Anmälningsskyldighet. Det föreslås att paragrafen ändras på basis av de ändringar som gjorts i mottagandedirektivet. Utöver preciseringen av bestämmelserna om tingsrättens anmälningsskyldighet i den gällande paragrafen föreskrivs det i paragrafen också om Migrationsverkets, polisens, gränsmyndighetens och förläggningarnas anmälningsskyldighet.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att det till momentet fogas en bestämmelse om tingsrättens skyldighet att även underrätta förläggningen om beslut som gäller förordnande av företrädare eller befriande från uppdraget. Ändringen är motiverad eftersom den säkerställer informationsgången direkt från tingsrätten till den förläggning som ansvarar för mottagningstjänsterna för barnet.
Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande lag.
Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs att en företrädare eller tillfällig företrädare utan dröjsmål ska informeras om sådana omständigheter som gäller det barn som företräds och som bedöms vara av betydelse för skötseln av företrädarens uppgifter enligt 41 §. Anmälningsskyldigheten gäller Migrationsverket, polisen, gränskontrollmyndigheten och förläggningen. Ändringen baserar sig på artikel 27.5 c i mottagandedirektivet och artikel 23.5 i förordningen om asylförfaranden. Bestämmelser om företrädarens rätt att få uppgifter finns även i fortsättningen i 58 § i mottagningslagen.
Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket den förläggning där barnet är registrerat som klient ska underrätta ett barn utan vårdnadshavare om att en företrädare har förordnats för honom eller henne. Ändringen baserar sig på artikel 27.5 a i mottagandedirektivet och artikel 23.5 a i förordningen om asylförfaranden. I samband med anmälan om att en företrädare har förordnats ska förläggningen också informera ett barn utan vårdnadshavare om hur klagomål över företrädaren kan anföras. I praktiken kan ett klagomål gälla t.ex. företrädarens klandervärda eller annars osakliga agerande. Bestämmelser om förvaltningsklagan finns i förvaltningslagen.
6 kap. Det föreslås att det till lagen fogas ett nytt 6 kap. i stället för det tidigare upphävda 6 kap. med rubriken Begränsningar som gäller mottagningstjänster. I kapitlet samlas de bestämmelser som behövs för genomförandet av de bestämmelser i mottagandedirektivet som begränsar mottagningsvillkoren och rörelsefriheten.
45 §.Sänkning av mottagningspenningen. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 45 § med bestämmelser om sänkning av mottagningspenningen. Ändringen baserar sig på artikel 23 i mottagandedirektivet.
Enligt 1 mom. sänks mottagningspenningens grunddel för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd genom beslut av Migrationsverket med 20 procent, om personen utan grundad anledning underlåter att iaktta de skyldigheter eller begränsningar som ålagts honom eller henne. Målet är att främja iakttagandet av reglerna och ge förläggningen verktyg för att ingripa i situationer där en klient vid förläggningen inte iakttar de skyldigheter som gäller honom eller henne. Sänkning av mottagningspenningen är en administrativ sanktion och bestämmanderätten för den ska betraktas som betydande utövning av offentlig makt. Därför föreslås det att sänkning av mottagningspenningen ska vara Migrationsverkets uppgift.
Den sänkning av mottagningspenningens grunddel med 20 procent som föreskrivs i paragrafen kan anses skälig och den anses i princip inte äventyra den oundgängliga försörjningen. Med tanke på förenhetligandet av tillämpningspraxis och den person som är föremål för sänkningen av mottagningspenningen kan en klart definierad procentsats på lagnivå anses motiverad. Sänkningen av mottagningspenningen kan gälla både mottagningspenningens grunddel till fullt belopp och mottagningspenningens grunddel i en förläggning med måltidsservice.
Mottagandedirektivet gäller personer som söker internationellt skydd, men nationellt omfattas också personer som får tillfälligt skydd av mottagningstjänster. I direktivet om tillfälligt skydd (2001/55/EG) fastställs minimivillkor för personer som får tillfälligt skydd, dvs. beviljande av uppehållstillstånd, arbete, utbildning, inkvartering, socialservice, utkomstskydd, sjukvård och familjeåterförening. Direktivet om tillfälligt skydd innehåller inga bestämmelser som gäller begränsningar eller indragning av mottagningstjänster. Direktivet hindrar dock inte att bestämmelser om dem utfärdas, om det utkomstskydd och de övriga minimivillkor som anges i direktivet uppfylls. För att främja en enhetlig behandling och iakttagandet av skyldigheterna för en person som registrerats som klient hos en förläggning anses det motiverat att utsträcka sänkningen av mottagningspenningen i tillämpliga delar också till personer som får tillfälligt skydd.
I 1 mom. 1–4 punkten föreskrivs det om de grunder på vilka mottagningspenningens grunddel sänks. Enligt 1 punkten sänks mottagningspenningens grunddel om personen utan grundad anledning upprepade gånger underlåter att iaktta sin skyldighet enligt 13 a § att identifiera sig vid förläggningen. Om en mottagare av mottagningstjänster försummar att identifiera sig, ska förläggningen diskutera med honom eller henne om påföljderna av att inte identifiera sig. Om personen igen försummar att identifiera sig utan grundad anledning, ska Migrationsverket besluta om sänkning av mottagningspenningen. Punkten ska tillämpas också i det fall att personen återvänder till förläggningen efter det att personens klientrelation vid förläggningen redan har avslutats i enlighet med 13 a §. Förslaget baserar sig på artikel 23.2 b i mottagandedirektivet.
Enligt 2 punkten sänks mottagningspenningens grunddel om personen utan grundad anledning inte uppdaterar sina kontaktuppgifter på det sätt som förutsätts i 13 a §. Den behöriga myndigheten eller förläggningen ska underrätta Migrationsverket om att samarbetsskyldigheten inte har iakttagits. Bestämmelsen baserar sig på artikel 23.2 b i mottagandedirektivet. I artikeln nämns också de förfarandekrav som den behöriga myndigheten har fastställt. Bestämmelser om påföljder vid överträdelse av dessa krav finns dock i förordningen om asylförfaranden.
Enligt 3 punkten sänks mottagningspenningens grunddel, om personen utan grundad anledning upprepade gånger eller allvarligt bryter mot 16 a § 1 eller 2 mom. Den föreslagna bestämmelsen är ett verktyg för förläggningen att ingripa t.ex. i störande beteende. Bestämmelsen baserar sig på artikel 23.2 e i mottagandedirektivet. Det är fråga om upprepade brott om en person bryter mot 16 a § 1 eller 2 mom. mer än en gång trots att förläggningens personal har diskuterat beteendet och dess påföljder med personen. Störning av den allmänna ordningen på förläggningen innebär t.ex. upprepad och störande användning av berusningsmedel eller upprepad skadegörelse på förläggningens egendom. Med allvarlig fara för andras säkerhet avses ett beteende som väsentligt försämrar trygghetskänslan hos de övriga klienterna eller personalen vid förläggningen eller begränsar andra klienters möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda. Det kan t.ex. vara fråga om en enskild hotfull eller våldsam situation som äventyrar eller bryter mot den berörda personens personliga integritet eller säkerhet. Allvarlig fara för andras säkerhet kan också innebära t.ex. uppenbar likgiltighet för brandsäkerheten eller hotfullt beteende eller språkbruk. Förläggningen ska i första hand ingripa i klientens beteende genom att diskutera och påminna klienten om påföljderna för förseelserna. Om klienten efter att ha diskuterat med förläggningen fortsätter att bryta mot 16 a § 1 eller 2 mom., ska förläggningen underrätta Migrationsverket, som beslutar om en sänkning av mottagningspenningen. När en administrativ sanktion påförs ska förbudet mot dubbel straffbarhet beaktas. Mottagningspenningen kan inte sänkas på grund av en gärning för vilken en förundersökning, åtalsprövning eller ett brottmål som är anhängigt vid en domstol är anhängigt eller för vilken åtalet har avgjorts i domstol genom ett lagakraftvunnet beslut.
Enligt 4 punkten sänks mottagningspenningens grunddel om personen utan grundad anledning upprepade gånger vägrar att genomgå den kurs som avses i 29 § och som är riktad till honom eller henne. Förläggningen ska visa personen hur kursen ska genomföras och inom vilken tid kursen ska ha avlagts. Om en person upprepade gånger vägrar att genomgå kursen, ska förläggningen underrätta Migrationsverket om saken. Med underlåtelse att genomgå kursen avses också att personen utan grundad anledning vägrar att avlägga kursen inom utsatt tid. De föreslagna bestämmelserna ersätter 29 § 2 mom. i den gällande lagen. Förslaget baserar sig på artikel 23.2 f i mottagandedirektivet.
Enligt 2 mom. sänks mottagningspenningens grunddel för personer som söker internationellt skydd genom beslut av Migrationsverket med 20 procent, om personen utan grundad anledning avlägsnar sig från ett visst geografiskt område som avses i 49 § eller inte iakttar kravet enligt 50 § på att bo på en bestämd förläggning. Om det framgår att en person utan tillstånd och utan grundad anledning vistas utanför det geografiska område som anvisats honom eller henne eller även för en kort tid avlägsnar sig från det geografiska område som anvisats honom eller henne utan grundad anledning, sänks mottagningspenningens grunddel för personen. Att personen avlägsnat sig från ett visst geografiskt område kan verifieras t.ex. om myndigheten träffar personen utanför det geografiska område som anvisats honom eller henne. Det är fråga om underlåtelse att iaktta ett beslut som gäller krav på att bo på en bestämd förläggning t.ex. om personen inte iakttar sin anmälningsskyldighet eller inte är närvarande vid förläggningen vid vissa tidpunkter. Som grundad anledning betraktas t.ex. att Migrationsverket har beviljat sökanden ett i 49 § 4 mom. avsett tillstånd att tillfälligt avlägsna sig från ett avgränsat geografiskt område eller om sökanden har någon annan i 49 § 4 mom. avsedd grund för att avlägsna sig från det geografiska området. Som grundad anledning betraktas också de grunder som anges i 50 § 2 mom. Förslaget baserar sig på artikel 23.2 a i mottagandedirektivet. Eftersom de bestämmelser som föreslås i 49 och 50 § endast gäller personer som söker internationellt skydd, gäller bestämmelserna i 2 mom. inte personer som får tillfälligt skydd.
Enligt 3 mom. kan beslut om sänkning av mottagningspenningen fattas för högst två månader i sänder. Med tanke på den person som är föremål för åtgärden kan maximitiden på två månader anses vara skälig för att han eller hon ska kunna korrigera sitt beteende. Ett nytt beslut om sänkning av mottagningspenningen kan dock fattas efter utgången av den föreskrivna tiden på två månader, om någon av de grunder som anges i 1 mom. 1–4 punkten blir tillämplig. Om det under beslutets giltighetstid sker förändringar i förhållandena eller stödbehovet för den som får sänkt mottagningspenning, ska förläggningen underrätta Migrationsverket om detta.
I 4 mom. föreskrivs det om skälighetsprövning av sänkningen av mottagningspenningen. Artikel 23.1 och 23.4 i mottagandedirektivet förutsätter att en begränsning av mottagningstjänsterna ska vara proportionell och inte äventyra personens försörjning. Bestämmelsen motsvarar förpliktelserna i grundlagen och internationella överenskommelser. Enligt momentet får en sänkning av mottagningspenningen inte äventyra den oundgängliga försörjning som behövs för tryggande av ett människovärdigt liv och inte heller i övrigt vara oskälig. Sänkningen av mottagningspenningen ska grunda sig på en helhetsbedömning av mottagarens individuella situation och omständigheterna. Vid prövningen ska Migrationsverket beakta t.ex. begränsningarnas proportionalitet i förhållande till det klandervärda agerandet samt vid behov barnets bästa och särskilda mottagandebehov. Migrationsverket ska i bedömningen också beakta orsaker som inte beror på personen själv och som gäller brott mot skyldigheterna. Prövning ska vid behov också göras under begränsningstiden, om personens situation eller förhållanden förändras. Förläggningen ska underrätta Migrationsverket om personens förändrade situation. En sänkning av mottagningspenningen ska inte vidtas eller slopas om omständigheterna förändras, om åtgärden äventyrar den försörjning som behövs för tryggande av ett människovärdigt liv för personen eller om begränsningen annars anses oskälig. Av ett beslut om en begränsning ska tydligt framgå den prövning som gjorts i ärendet.
När Migrationsverket beslutar om sänkning av mottagningspenningens grunddel ska det ge den som begränsningen gäller tillfälle att bli hörd i enlighet med 34 § i förvaltningslagen. Migrationsverket kan också begära ett utlåtande av förläggningen om de faktorer som påverkar sänkningen av mottagningspenningen eller indragningen av mottagningstjänsterna med beaktande av att förläggningen kan ha uppgifter som kan inverka på helhetsbedömningen av sänkningen av mottagningspenningen. För beslutsfattandet kan också förläggningens anteckningar om klientarbete och avvikelserapporter användas. Ändring i ett beslut om sänkning av mottagningspenningen får sökas i enlighet med 55 §. Som bilaga till beslutet om sänkning av mottagningspenningen ska personen ges en besvärsanvisning. Bestämmelser om förmedling av delgivning av beslut föreslås i 63 a §.
Förläggningen är skyldig att på det sätt som avses i 15 § informera den som får mottagningstjänster om de skyldigheter och begränsningar som gäller honom eller henne och om följderna av att de inte iakttas.
46 §.Sänkning av mottagningspenningen för personer som ska avlägsnas ur landet och för personer som gjort en efterföljande ansökan. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 46 § där det föreskrivs om sänkning av mottagningspenningens grunddel för personer som ska avlägsnas ur landet och för personer som gjort en efterföljande ansökan.
Enligt 1 mom. beslutar Migrationsverket om en sänkning med 20 procent av mottagningspenningen för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd, om de får mottagningstjänster efter det att de inte längre har rätt att stanna kvar på finskt territorium. I praktiken är det i dessa situationer fråga om utlänningar som ska avlägsnas ur landet och som inte längre har rätt att vistas i Finland. Således omfattas de inte heller av mottagandedirektivets tillämpningsområde och de kan åläggas begränsningar i fråga om mottagningstjänster som fastställs i den nationella lagstiftningen. Eftersom en sådan utlänning i enlighet med vad som föreslås i 14 a § 2 och 5 mom. i denna proposition dock kan få mottagningstjänster också efter det att han eller hon inte längre har rätt att stanna kvar på finskt territorium enligt förordningen om asylförfaranden, kan det anses motiverat att han eller hon inte har rätt till fullständiga mottagningstjänster.
Enligt momentet sänks mottagningspenningens grunddel också om den som söker internationellt skydd har gjort en efterföljande ansökan. Om den som gjort en efterföljande ansökan tillhandahålls mottagningstjänster, får han eller hon således sänkt mottagningspenning. Förslaget baserar sig på artikel 23.2 c i mottagandedirektivet och på förordningen om asylförfaranden. För dem som lämnat in en efterföljande ansökan föreslås i denna proposition undantag från deras rätt att stanna kvar på en medlemsstats territorium under den tid som ansökan om internationellt skydd behandlas. Således är det också motiverat att begränsa mottagningstjänsterna för deras del.
Enligt 2 mom. gäller beslutet om sänkning av mottagningspenningens grunddel tills utlänningen har avlägsnat sig ur landet. Dessutom bör det noteras att mottagningspenning inte betalas till en person under den tid som mottagningstjänsterna dras in enligt 47 §, och därför är beslutet om sänkning av mottagningspenningen inte heller längre i kraft under den tid som mottagningstjänsterna dras in.
I 3 mom. föreskrivs det om skälighetsprövning av sänkningen av mottagningspenningen. Artikel 23.1 och 23.4 i mottagandedirektivet förutsätter att en begränsning av mottagningstjänsterna ska vara proportionell och inte äventyra personens försörjning. Bestämmelsen motsvarar förpliktelserna i grundlagen och internationella överenskommelser. Enligt momentet får en sänkning av mottagningspenningen inte äventyra den oundgängliga försörjning som behövs för tryggande av ett människovärdigt liv och inte heller i övrigt vara oskälig. Sänkningen av mottagningspenningen ska grunda sig på en helhetsbedömning av mottagarens individuella situation och omständigheterna. Vid prövningen ska Migrationsverket beakta barnets bästa och särskilda mottagandebehov. Prövning ska vid behov också göras under begränsningstiden, om personens situation eller förhållanden förändras. Förläggningen ska underrätta Migrationsverket om personens förändrade situation. En sänkning av mottagningspenningen ska inte vidtas eller slopas om omständigheterna förändras, om åtgärden äventyrar den försörjning som behövs för tryggande av ett människovärdigt liv för personen eller om begränsningen annars anses oskälig. Av ett beslut om en begränsning ska tydligt framgå den prövning som gjorts i ärendet.
När Migrationsverket beslutar om sänkning av mottagningspenningens grunddel ska det ge den som begränsningen gäller tillfälle att bli hörd i enlighet med 34 § i förvaltningslagen. Migrationsverket kan också begära ett utlåtande av förläggningen om de faktorer som påverkar sänkningen av mottagningspenningen eller indragningen av mottagningstjänsterna med beaktande av att förläggningen kan ha uppgifter som kan inverka på helhetsbedömningen av sänkningen av mottagningspenningen. För beslutsfattandet kan också förläggningens anteckningar om klientarbete och avvikelserapporter användas. Ändring i ett beslut om sänkning av mottagningspenningen får sökas i enlighet med 55 §. Som bilaga till beslutet om sänkning av mottagningspenningen ska personen ges en besvärsanvisning. Bestämmelser om förmedling av delgivning av beslut föreslås i 63 a §.
Förläggningen är skyldig att på det sätt som avses i 15 § informera den som får mottagningstjänster om de skyldigheter och begränsningar som gäller honom eller henne och om följderna av att de inte iakttas.
47 §.Indragning av mottagningstjänster. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 47 § med bestämmelser om indragning av mottagningstjänster. Under den tid som mottagningstjänsterna dras in kvarstår personens rätt till mottagningstjänster, men personens mottagningstjänster begränsas med beaktande av mottagandedirektivet, unionsrätten och internationella förpliktelser. Enligt artikel 23 i mottagandedirektivet ska sökande i alla situationer säkerställas åtminstone akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar samt en levnadsstandard i enlighet med unionsrätten, inbegripet stadgan, och internationella skyldigheter.
Enligt 1 mom. beslutar Migrationsverket om indragning av mottagningstjänster för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd. I 1–2 punkten definieras de situationer på basis av vilka tjänsterna dras in.
Enligt 1 punkten indras mottagningstjänsterna för personer som inte längre har rätt att stanna kvar på finskt territorium och som har försummat sin skyldighet enligt 145 a § i utlänningslagen att samarbeta under förfarandet för avlägsnande ur landet. De utlänningar som inte har rätt att stanna kvar på finskt territorium omfattas inte av mottagandedirektivets tillämpningsområde. De kan således omfattas av begränsningar som fastställs i den nationella lagstiftningen. Enligt 145 a § i utlänningslagen ska en utlänning samarbeta med de behöriga myndigheterna genom alla skeden av ett förfarande för avlägsnande ur landet. Enligt 145 a § 2 mom. i utlänningslagen ska utlänningen i samband med delgivningen av ett beslut om avlägsnande ur landet informeras om skyldigheten att samarbeta och om eventuella följder av underlåtenhet att fullgöra skyldigheten. Den som sökt internationellt skydd ska i detta sammanhang också informeras om att mottagningstjänsterna indras om han eller hon inte iakttar samarbetsskyldigheten. Polisen eller gränskontrollmyndigheten ska underrätta Migrationsverket om den som sökt internationellt skydd inte iakttar denna skyldighet.
Enligt 1 mom. 2 punkten ska mottagningstjänsterna dras in för personer för vilka mottagningspenningens grunddel har sänkts med stöd av 45 § 1 mom. 3 punkten och personen fortsätter att bryta mot 16 a § 1 eller 2 mom. Mottagningstjänsterna ska dras in om personens agerande visar uppenbar likgiltighet för förläggningens allmänna ordning eller för säkerheten för övriga klienter eller personal vid förläggningen. Den föreslagna bestämmelsen stöder förläggningarnas möjlighet att ingripa i upprepade och allvarliga överträdelser enligt 16 a § 1 eller 2 mom. genom en effektivare och mer begränsande påföljd än en sänkning av mottagningspenningens grunddel. Som upprepade överträdelser tolkas att mottagningspenningen för en person har sänkts och att personen fortsätter att bryta mot 16 a § 1 eller 2 mom. Punkten baserar sig på artikel 23.1 b i mottagandedirektivet. Under den tid som mottagningstjänsterna dras in ska förläggningen trygga personens försörjning i alla situationer.
I 2 mom. föreskrivs det om tryggande av personens oundgängliga försörjning och omsorg under den tid mottagningstjänsterna dras in. När mottagningstjänsterna dras in beviljas personen inte mottagningspenningens grunddel eller kompletterande mottagningspenning enligt 19 § eller brukspenning enligt 21 §. Han eller hon kan beviljas kompletterande mottagningspenning enligt 19 § endast om det är nödvändigt i en exceptionell situation. Med exceptionella och nödvändiga situationer avses att det inte är möjligt att trygga personens försörjning och omsorg med andra medel. Det kan t.ex. vara fråga om en situation där en person inte annars på apoteket får nödvändiga läkemedel som förskrivits till honom eller henne.
Enligt förslaget ska den förläggning där personen registreras som klient trygga personens försörjning och omsorg genom att ordna inkvartering och måltider samt genom att bevilja nyttigheter. Indragningen av mottagningstjänster kan förutsätta att personen flyttas till en förläggning som utöver inkvarteringen ordnar måltider för honom eller henne. Migrationsverket beslutar om inkvartering och förflyttning av en person som en del av helhetsbedömningen av indragningen av mottagningstjänster. Indragning av mottagningstjänster för personer som inkvarteras i enskild inkvartering innebär i praktiken att de anvisas ett inkvarteringsställe på förläggningen. Den förläggning där personen registreras som klient ska på ansökan trygga personens övriga utgifter som är oundgängliga med tanke på försörjning och omsorg med nyttigheter. Med nyttigheter avses också betalningsförbindelser eller t.ex. presentkort. När förläggningen beviljar nyttigheter ska den beakta klientens helhetssituation samt i enlighet med 5 och 6 § barnets bästa och särskilda mottagandebehov. Eftersom beviljandet av nyttigheter är ett beslut som kräver individuell prövning, ska beslutet fattas av en sådan yrkesutbildad person inom socialvården som avses i 25 §. Migrationsverket ska i enlighet med 8 § styra, följa upp och övervaka att personers försörjning tryggas också under den tid mottagningstjänsterna dras in. Övervakningen kan ske t.ex. med stickprov i klientinformationssystemen. Andra mottagningstjänster än de som nämns i denna paragraf, såsom social- och hälsovård samt tolkning, ska fortfarande ordnas i enlighet med 3 kap. i denna lag.
Enligt 3 mom. fattas beslut om indragning av mottagningstjänster i de situationer som avses i 1 mom. 2 punkten för högst två månader åt gången. Fortsatt indragning av mottagningstjänsterna efter det att begränsningen har varat i två månader ska endast göras i exceptionella situationer. Vid behov ska det bedömas om grunderna för tagande i förvar uppfylls i fråga om personen.
Enligt 4 mom. gäller indragningen av mottagningstjänsterna tills grunderna enligt 1 mom. 1 punkten anses ha upphört eller en domstol förbjuder eller avbryter verkställigheten av avlägsnande av en utlänning ur landet. Om utlänningen börjar iaktta samarbetsskyldigheten enligt 145 a § i utlänningslagen, ska polisen eller gränskontrollmyndigheten underrätta Migrationsverket om detta. Migrationsverket ska då upphöra med att dra in mottagningstjänsterna. Indragningen av mottagningstjänsterna upphör också om en domstol har förbjudit eller avbrutit verkställigheten av avlägsnande av en utlänning ur landet. Då är det tillåtet för utlänningen att vistas i landet på det sätt som avses i förordningen om asylförfaranden, och det finns inte längre någon grund för att dra in utlänningens mottagningstjänster. I praktiken är det fråga om situationer där en utlänning har rätt att stanna kvar på en medlemsstats territorium för att vänta på resultatet av ett överklagande.
Migrationsverket ska utan dröjsmål underrätta den förläggning där personen är registrerad som klient om att indragningen av mottagningstjänsterna upphör. Förläggningen ska omedelbart informera klienten om saken och ordna hans eller hennes tjänster i enlighet med 3 kap. i denna lag. En person som registrerats som klient vid en förläggning ska ha rätt till mottagningspenning från och med den dag då den situation som ligger till grund för indragningen av mottagningstjänsterna inte längre föreligger. Mottagningspenning kan också beviljas i efterhand, om uppgiften om att begränsningen upphört av någon anledning inte gått i realtid från Migrationsverket till förläggningen.
I 5 mom. föreskrivs det om skälighetsprövning av indragningen av mottagningstjänsterna. Artikel 23.1 och 23.4 i mottagandedirektivet förutsätter att en begränsning av mottagningstjänsterna ska vara proportionell och inte äventyra personens försörjning. Bestämmelsen motsvarar förpliktelserna i grundlagen och internationella överenskommelser. Enligt momentet får en indragning av mottagningstjänsterna inte äventyra den oundgängliga försörjning som behövs för tryggande av ett människovärdigt liv och inte heller i övrigt vara oskälig. Indragningen av mottagningstjänster ska grunda sig på en helhetsbedömning av mottagarens individuella situation och omständigheterna. Vid prövningen ska Migrationsverket beakta t.ex. begränsningens proportionalitet i förhållande till det klandervärda agerandet. En indragning av mottagningstjänster får inte vara oskälig med beaktande av personens situation, vilket kan innebära t.ex. bedömning av om indragningen står i rätt proportion till det klandervärda agerandet samt vid behov beaktande av barnets bästa och särskilda mottagandebehov. I bedömningen beaktas också orsaker som inte beror på personen själv och som gäller brott mot skyldigheterna. Prövning ska vid behov också göras under begränsningstiden, om personens situation eller förhållanden förändras. Förläggningen ska underrätta Migrationsverket om personens förändrade situation. En indragning av mottagningstjänsterna ska inte vidtas eller slopas om omständigheterna förändras, om åtgärden äventyrar den försörjning som behövs för tryggande av ett människovärdigt liv för personen eller om begränsningen annars anses oskälig. Av ett beslut om en begränsning ska tydligt framgå den prövning som gjorts i ärendet.
När Migrationsverket beslutar om indragning av mottagningstjänster ska det ge den som begränsningen gäller tillfälle att bli hörd i enlighet med 34 § i förvaltningslagen. Migrationsverket kan också begära ett utlåtande av förläggningen om de faktorer som påverkar indragningen av mottagningstjänsterna med beaktande av att förläggningen kan ha uppgifter som kan inverka på helhetsbedömningen av indragningen av mottagningstjänsterna. För beslutsfattandet kan också förläggningens anteckningar om klientarbete och avvikelserapporter användas.
Artikel 29 i mottagandedirektivet förutsätter att sökanden har rätt att överklaga ett beslut om indragning av mottagningstjänster. Både Migrationsverkets beslut om indragning av mottagningstjänster och förläggningens beslut om beviljande av nyttigheter och betalningsförbindelser får överklagas i enlighet med 55 §. Bestämmelser om förmedling av delgivning av Migrationsverkets beslut föreslås i 63 a §. Förläggningen är skyldig att på det sätt som avses i 15 § informera den som får mottagningstjänster om de skyldigheter och begränsningar som gäller honom eller henne och om följderna av att de inte iakttas.
48 §.Indragning av mottagningstjänster för personer som fått beslut om överföring. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 48 § där det föreskrivs om indragning av mottagningstjänster och om upphörande av rätten att arbeta för personer som fått ett beslut om överföring enligt artikel 42 i förordningen om asyl- och migrationshantering. De föreslagna bestämmelserna baserar sig på artikel 21 i mottagandedirektivet och på förordningen om asyl- och migrationshantering. Bestämmelserna avviker från den indragning av mottagningstjänster som föreslås i 47 §. Bestämmelser om sökandens skyldighet att vistas i en viss stat och om följderna av att denna skyldighet inte iakttas finns i förordningen om asyl- och migrationshantering och mottagandedirektivet, vilka är förpliktande för medlemsstaterna.
Enligt 1 mom. beslutar Migrationsverket om indragning av mottagningstjänster för personer som söker internationellt skydd och som fått ett beslut om överföring enligt artikel 42 i förordningen om asyl- och migrationshantering, om Finland inte är den stat som personen ska vara skyldig att befinna sig i med stöd av artikel 17 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Mottagningstjänsterna dras in från den tidpunkt då sökanden har fått del av beslutet att överföra honom eller henne till den ansvariga medlemsstaten. I momentet finns dessutom en informativ bestämmelse om att närmare bestämmelser om förutsättningarna för indragning av mottagningstjänster finns i artikel 18 i förordningen om asyl- och migrationshantering.
Enligt artikel 21 i mottagandedirektivet och artikel 18 i förordningen om asyl- och migrationshantering är sökanden inte berättigad till mottagningsvillkor enligt artiklarna 17–20 i mottagandedirektivet i någon annan medlemsstat än den där sökanden är skyldig att befinna sig från den tidpunkt då sökanden har underrättats om ett beslut att överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 18.1 i förordningen om asyl- och migrationshantering, där det hänvisas till artikel 21 i mottagandedirektivet. Artikel 17 i mottagandedirektivet gäller rätten att arbeta, artikel 18 språkkurser och yrkesutbildning och artikel 19 samt artikel 20 materiella mottagningsvillkor. Med materiella mottagningsvillkor avses i Finland mottagningstjänster, såsom inkvartering, mat, kläder och hygienartiklar, som med undantag av inkvartering tryggas med mottagningspenning. Enligt artikel 21 i mottagandedirektivet ska sökande trots att mottagningstjänsterna dras in i alla situationer säkerställas en levnadsstandard i enlighet med unionsrätten, inbegripet stadgan, och internationella skyldigheter. Dessutom ska sökanden enligt artikel 22 tillhandahållas nödvändig hälso- och sjukvård oavsett var sökanden är skyldig att befinna sig i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering.
Enligt artikel 21 i mottagandedirektivet upphör rätten till mottagningsvillkor från den tidpunkt då sökande har underrättats om ett beslut att överföra dem till den ansvariga medlemsstaten. Således ska ett beslut om överföring och ett beslut om indragning av mottagningstjänster för den som fått beslut om överföring delges samtidigt. I Migrationsverkets beslut ska sökanden underrättas om att mottagningstjänsterna dras in i enlighet med det föreslagna 2 mom. I beslutet fastslås också att rätten att arbeta upphör. Sökanden har inte rätt att arbeta i någon annan medlemsstat än den där han eller hon är skyldig att befinna sig.
I 2 mom. föreskrivs det om tryggande av oundgänglig försörjning och omsorg för personer som fått beslut om överföring under den tid mottagningstjänsterna dras in. När mottagningstjänsterna dras in beviljas personen inte mottagningspenningens grunddel eller kompletterande mottagningspenning enligt 19 § eller brukspenning enligt 21 §. Han eller hon kan beviljas kompletterande mottagningspenning enligt 19 § endast om det är nödvändigt i en exceptionell situation. Med exceptionella och nödvändiga situationer avses att det inte är möjligt att trygga personens försörjning med andra medel. Personen får t.ex. inte annars på apoteket nödvändiga läkemedel som förskrivits till honom eller henne.
Den förläggning där personen registreras som klient ska trygga personens försörjning och omsorg genom att ordna inkvartering och måltider samt genom att bevilja nyttigheter. I praktiken kan indragningen av mottagningstjänster förutsätta att personen flyttas till en förläggning som utöver inkvarteringen ordnar måltider för honom eller henne. Då beslutar Migrationsverket om inkvartering och förflyttning av en person i enlighet med 16 § och säkerställer att barnets bästa och sökandens eventuella särskilda mottagandebehov beaktas när förflyttningen görs. Den förläggning där personen registreras som klient ska på ansökan bevilja personen nyttigheter som tryggar den oundgängliga försörjningen. Med nyttigheter avses i detta sammanhang också betalningsförbindelser eller t.ex. presentkort. När förläggningen beviljar nyttigheter ska den beakta klientens helhetssituation samt i enlighet med 5 och 6 § barnets bästa och särskilda mottagandebehov. Eftersom beviljandet av nyttigheter är ett beslut som kräver individuell prövning, ska beslutet fattas av en sådan yrkesutbildad person inom socialvården som avses i 25 §. Migrationsverket ska i enlighet med 8 § styra, följa upp och övervaka indragningen av mottagningstjänster. Andra mottagningstjänster än de som nämns i denna paragraf, såsom social- och hälsovård samt tolkning, ska fortfarande ordnas i enlighet med 3 kap. i denna lag. En minderårig ska fortfarande ha rätt att gå i skola.
Artikel 29 i mottagandedirektivet förutsätter att sökanden har rätt att överklaga ett beslut om indragning av mottagningstjänster. Både Migrationsverkets beslut om indragning av mottagningstjänster och förläggningens beslut om beviljande av nyttigheter får överklagas i enlighet med 55 §.
49 §.Anvisande av personer som söker internationellt skydd till ett visst geografiskt område. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 49 §, enligt vilken Migrationsverket kan besluta om anvisande av personer som söker internationellt skydd till ett visst geografiskt område. Ändringen baserar sig på artikel 8 i mottagandedirektivet, som innehåller nationellt handlingsutrymme. Genom att använda handlingsutrymmet stöder man Migrationsverkets möjligheter att behandla ansökningar om internationellt skydd effektivt, att fördela asylsökande som omfattas av mottagningstjänster jämnt inom Finland och att säkerställa att de tjänster som behövs är tillräckliga.
Enligt 1 mom. kan Migrationsverket besluta om anvisande av personer som söker internationellt skydd till ett visst klart avgränsat geografiskt område, om det behövs för att administrera förfarandet för internationellt skydd eller mottagningssystemet. Migrationsverket ska i varje enskilt fall fastställa gränserna för det geografiska området när det fattar beslut om anvisning av sökande till ett visst geografiskt område. Tydliga gränser förebygger situationer som lämnar rum för tolkning. I praktiken bedömer Migrationsverket behovet av att anvisa sökande till ett geografiskt område och informerar förläggningarna om behovet. Därefter ansvarar de berörda förläggningarna för de praktiska arrangemangen kring anvisandet av personer och informerar de sökande som berörs.
Migrationsverkets beslut att anvisa sökande till ett visst geografiskt område gäller kategoriskt vissa sökande eller grupper av sökande som anges i beslutet. En grupp sökande kan t.ex. vara alla de sökande vilkas ansökan vid Migrationsverkets preliminära sortering av ansökningar har ansetts kunna prövas vid normalt asylförfarande. Av beslutet följer direkt med stöd av förordningen om asylförfaranden sökandens skyldighet att stanna inom det geografiska område som anvisats honom eller henne. Det fattas inget individuellt förvaltningsbeslut om detta för varje sökande.
Det bör noteras att det behov av att administrera förfarandet för internationellt skydd eller mottagningssystemet som avses i 1 mom. inte motsvarar det behov som föreslås i 16 § 3 mom. i mottagningslagen i denna proposition. De föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde och syfte skiljer sig från varandra. Lagens 16 § 3 mom. baserar sig på artikel 7.2 i mottagandedirektivet och de bestämmelser som föreslås i denna paragraf grundar sig på artikel 8 i mottagandedirektivet. Anvisande av sökande till ett visst geografiskt område är avsett som ett verktyg för Migrationsverket att säkerställa att de olika skedena i asylförfarandet framskrider effektivt eller att mottagningskapaciteten kan utnyttjas fullt ut. Det bör dock beaktas att anvisande av personer som söker internationellt skydd till ett geografiskt område i praktiken samtidigt i enlighet med 16 § kan förutsätta ett beslut av förläggningen eller Migrationsverket om förflyttning av sökanden till en annan förläggning, om anvisandet till det geografiska området förutsätter förflyttning från en förläggning till en annan.
Anvisande till ett geografiskt område kan behövas t.ex. om Migrationsverket bedömer att mottagningstjänsterna inom ett visst område har belastats eller om behandlingen av ansökningar om internationellt skydd riskerar att fördröjas eller redan har fördröjts inom något av Migrationsverkets verksamhetsområden. Till exempel säkerställandet av tillgången till nödvändiga social- och hälsovårdstjänster enligt mottagningslagen kan vara en grund för anvisande till ett geografiskt område för att kunna förhindra överbelastning av servicekapaciteten inom ett enskilt område. Anvisande till ett geografiskt område gör det också möjligt att avgränsa det geografiska läget för enskild inkvartering, om det behövs t.ex. för att förhindra överbelastning av mottagningstjänsterna inom ett visst område. Även en smidig behandling av ansökningarna om internationellt skydd kan i vissa situationer förutsätta att de sökande anvisas till ett geografiskt område, även om Migrationsverket i regel behandlar ansökningarna regionövergripande. Till exempel en snabb och effektiv behandling av ansökningarna, med gott resultat, kan förutsätta att de sökande anvisas till ett geografiskt område så att Migrationsverket smidigt ska kunna nå dem för deltagande i asylsamtalet. Genom regleringen strävar man i dessa fall efter att säkerställa att villkoren enligt förordningen om asylförfaranden, såsom att iaktta tidsfristerna, efterlevs.
I 2 mom. finns en informativ hänvisning till artikel 9.4 i förordningen om asylförfaranden, där det föreskrivs om skyldigheten för den som söker internationellt skydd att stanna kvar på det geografiska område som anvisats honom eller henne. Artikel 9.4 i förordningen om asylförfaranden är direkt tillämplig lagstiftning. I praktiken kan sökanden röra sig fritt inom det geografiska område som anvisandet gäller. Anvisandet till ett geografiskt område har inte heller några konsekvenser för tillgången till mottagningstjänster enligt mottagningslagen. Sökanden ska få mottagningstjänster av den förläggning där han eller hon har registrerats som klient. Sökanden kan fortfarande ordna sin inkvartering själv i enskild inkvartering, men inkvarteringen ska finnas inom det geografiska område som anvisats sökanden.
Enligt 3 mom. ska det geografiska området vara tillräckligt omfattande, såsom ett landskap, en kommun eller ett välfärdsområde, så att sökandens privatliv, tillgången till mottagningstjänster och de särskilda förfarandegarantier som avses i artikel 21 i förordningen om asylförfaranden kan tryggas. Genom att området ska vara tillräckligt omfattande säkerställs det att anvisandet till det geografiska området så lite som möjligt påverkar det normala livet för den som ansöker om internationellt skydd. Enligt artikel 8.3 i mottagandedirektivet ska det geografiska området vara tillräckligt stort, medge tillgång till offentlig infrastruktur och inte påverka sökandenas omistliga privatlivssfär. Ett tillräckligt omfattande geografiskt område säkerställer tillgodoseendet av sökandens rättigheter och tillgången till nödvändiga mottagningstjänster.
Eftersom ett olovligt avlägsnande från området har konsekvenser, ska sökanden ges tydlig information om områdets gränser och om följderna av att sökanden olovligt avlägsnar sig från området. När informationen ges ska man beakta sökandens läskunnighet samt sökandens modersmål och de språk som det finns grundad anledning att anta att sökanden förstår. Informationen kan ges skriftligen t.ex. i form av en karta eller någon annan visuell anvisning och muntligen, genom att informera sökanden t.ex. om vad anvisande till ett geografiskt område innebär, var sökanden får tjänster enligt mottagningslagen och vad ett olovligt avlägsnande från området leder till. Informationen ska ges av den förläggning där sökanden är registrerad som klient.
Enligt 4 mom. kan Migrationsverket bevilja sökanden tillstånd att tillfälligt avlägsna sig från det geografiska området på grund av en nära anhörigs allvarliga sjukdom eller begravning, eller av något annat vägande personligt skäl. Migrationsverket ska motivera sitt beslut att vägra tillstånd att avlägsna sig från det geografiska området. Förläggningen ska underrätta sökanden om att tillstånd att avlägsna sig har godkänts eller vägrats. Bestämmelser om sökande av ändring i avslag på ansökan om tillstånd finns i den nya 56 a §.
Enligt 4 mom. har sökanden också rätt att avlägsna sig från det geografiska området, om det är nödvändigt för att få mottagningstjänster eller för ett möte med en myndighet eller någon annan aktör som är nödvändig för behandlingen av ett ärende som gäller internationellt skydd eller för att delta i en domstolsbehandling. Sökanden ska på förhand underrätta den förläggning där sökanden är registrerad som klient om sådana avlägsnanden. Som någon annan aktör som är nödvändig för behandlingen av ett ärende som gäller internationellt skydd kan betraktas t.ex. ett möte med sökandens juridiska biträde, om mötet inte kan ordnas på det geografiska området eller med hjälp av tekniska förbindelser. Med tanke på tillgången till mottagningstjänster kan det anses nödvändigt att avlägsna sig från området, om tjänsten i fråga inte kan tillhandahållas inom det geografiska område till vilket sökanden har anvisats eller t.ex. med hjälp av tekniska förbindelser. Det kan t.ex. vara fråga om att få sådan nödvändig hälso- eller sjukvård som inte kan ordnas inom det geografiska området i fråga.
I 5 mom. föreskrivs det om upphörande av anvisandet till ett geografiskt område och om hur länge anvisandet kan gälla. Migrationsverket ska konstatera att anvisandet har upphört när det inte längre anses vara nödvändigt för att administrera förfarandet för internationellt skydd eller mottagningssystemet. Det kan t.ex. vara fråga om att en snabb och effektiv behandling av ansökningar om internationellt skydd, med gott resultat, inte längre förutsätter att de sökande anvisas till ett geografiskt område eller att det med tanke på mottagningssystemets kapacitet inte längre är nödvändigt att anvisa sökande till ett geografiskt område. Eftersom anvisandet till ett geografiskt område begränsar sökandens möjligheter att röra sig fritt inom Finland, är det motiverat att föreskriva om en maximitid för anvisandet. Anvisandet till ett visst geografiskt område gäller högst 12 månader från det att det inleddes. Den föreslagna tiden på 12 månader kan anses motiverad med beaktande av de behandlingstider som anges i förordningen om asylförfaranden. Den föreslagna tiden på 12 månader omfattar det krav på 6 månaders handläggningstid för ansökningar om internationellt skydd som föreskrivs i förordningen om asylförfaranden och, i enlighet med skyldigheten i förordningen om asylförfaranden, den i denna proposition föreslagna handläggningstiden på 6 månader för förvaltningsdomstolarna inom vilken förvaltningsdomstolarna ska sträva efter att behandla besvär som gäller internationellt skydd.
50 §.Krav på att bo på en bestämd förläggning av skäl som hänför sig till allmän ordning eller förfarandemässiga omständigheter. Det föreslås att en ny 50 § fogas till lagen. I paragrafen föreskrivs det om åtgärder i anslutning till begränsning av rörelsefriheten enligt artikel 9 i mottagandedirektivet. Det är inte fråga om en säkringsåtgärd som motsvarar 117 a §, 118 § och 120 a § i utlänningslagen och som är förenad med individuell prövning.
I 1 mom. föreskrivs det om Migrationsverkets, polisens eller gränskontrollmyndighetens möjlighet att kräva att personer som söker internationellt skydd bor på en bestämd förläggning av skäl som hänför sig till allmän ordning, eller om förfarandet i fråga om personens ansökan kräver det, eftersom det i praktiken föreligger en sådan risk för avvikande som avses i 121 a § i utlänningslagen. Syftet med kravet är att sökanden vid behov ska vara lättare tillgänglig för myndigheterna. Kravet på sökanden innebär att det inte är möjligt att bo i enskild inkvartering under den tid åtgärden är i kraft. Sökanden kan åläggas att anmäla sig vid förläggningen en till fyra gånger per dygn eller att vara närvarande vid förläggningen vid vissa tidpunkter, till exempel från klockan nio på kvällen till klockan nio på morgonen. Man ingriper inte i möjligheten för personer som söker internationellt skydd att röra sig utanför förläggningen på något annat sätt. Den föreslagna bestämmelsen baserar sig på artikel 9 i mottagandedirektivet om åtgärder för begränsning av rörelsefriheten.
I artikel 9 i mottagandedirektivet definieras inte termen allmän ordning. Europeiska kommissionen har dock konstaterat att syftet med termen är att täcka situationer där åtgärder som begränsar rörelsefriheten kan vidtas som en del av ett större samhälleligt eller regionalt fenomen som hänför sig till den allmänna säkerheten utan motsvarande individuell prövning som i fråga om säkringsåtgärder, vilka hänför sig till sökandens eget beteende. De åtgärder som avses i artikel 9 hänför sig t.ex. till att sökanden hör till en viss grupp av sökande på grund av den rådande situationen eller t.ex. det förfarande som står till buds, i stället för att det skulle vara fråga om sökandens personliga omständigheter. Med begreppet allmän ordning avses med andra ord inte i detta sammanhang det hot som en enskild sökande utgör för sin omgivning, utan det är fråga om ett mer allmänt fenomen eller en situation där t.ex. en plötslig, samtidig tillströmning av ett större antal sökande till ett visst område kan anses äventyra den allmänna ordningen. Det behöver inte vara fråga om en egentlig situation med omfattande invandring, utan t.ex. en tillfällig stor ökning av antalet sökande inom ett visst område eller vid ett gränsövergångsställe, och därför riktas åtgärderna för begränsning av rörelsefriheten till denna grupp för att trygga den allmänna ordningen. Det är framför allt fråga om ett verktyg för myndigheterna att hantera överraskande invandringssituationer och säkerställa att ansökningsprocesserna löper smidigt t.ex. under utredandet av villkoren för inresa för en viss grupp sökande. Att en enskild sökande utgör en del av en större grupp sökande kan alltså anses vara en tillräcklig orsak att rikta åtgärder som hänför sig till begränsning av rörelsefriheten mot sökanden, och det görs ingen egentlig individuell bedömning i ärendet annat än i fråga om 2 mom. i den föreslagna paragrafen. Äventyrande av allmän ordning på det sätt som avses här kan antas vara en omständighet som råder under kort tid.
På motsvarande sätt bör det föreslagna omnämnandet av förfarandemässiga omständigheter och risken för avvikande enligt 121 a § i utlänningslagen förstås i vidare bemärkelse än via sökandens personliga omständigheter. Förfarandemässiga omständigheter kan t.ex. avse situationer där sökanden redan har ansökt om internationellt skydd i en medlemsstat och i enlighet med artikel 17.4 i förordningen om asyl- och migrationshantering är skyldig att befinna sig i en annan medlemsstat eller med stöd av samma punkt har överförts till Finland, där sökanden är skyldig att befinna sig. Då kan redan det faktum att sökanden befinner sig eller har befunnit sig i fel stat anses indikera att det finns en risk för avvikande. Också i mottagandedirektivet lyfts situationerna i artikel 17.4 i förordningen om asyl- och migrationshantering fram som ett särskilt exempel på situationer där en begränsning av rörelsefriheten kan tillämpas. Enligt artikel 54.1 i förordningen om asylförfaranden ska dessutom sökandens rörelsefrihet i enlighet med artikel 9 i mottagandedirektivet begränsas vid tillämpningen av ett gränsförfarande, och tillämpningen av förfarandet i sig kan anses innebära en risk för avvikande. I fråga om gränsförfarande föreslås det dock fortfarande bestämmelser om begränsning av rörelsefriheten i 104 b § i utlänningslagen, eftersom det också är förenat med andra skyldigheter som följer av förordningen om asylförfaranden. Det centrala i den paragraf som föreslås i mottagningslagen är att redan de förfarandemässiga aspekterna av en ansökan om internationellt skydd i vissa situationer visar att det finns en risk för avvikande, vilket talar för åtgärder i anslutning till begränsning av rörelsefriheten, och att det då inte heller görs någon egentlig individuell bedömning på det sätt som avses i 118 och 120 a § i utlänningslagen.
I 1 mom. hänvisas det till Migrationsverkets, polisens eller gränskontrollmyndighetens beslut, dvs. sökanden ska ges ett överklagbart beslut om han eller hon är föremål för åtgärder för begränsning av rörelsefriheten i enlighet med denna paragraf. Enligt artikel 43.2 i förordningen om asylförfaranden ska rörelsefriheten för personer som är föremål för ett gränsförfarande begränsas. På grund av den skyldighet som följer av förordningen ska ett beslut om gränsförfarande endast gälla sättet att genomföra begränsningen av rörelsefriheten. Således kan sökanden anföra besvär endast över sådana begränsningar av rörelsefriheten som konkret riktas mot sökanden, dvs. över hur begränsningarna genomförs med stöd av 104 b § i utlänningslagen, inte över att åtgärder för att begränsa rörelsefriheten över huvud taget används. I fråga om andra begränsningar än sådana som bestäms på grund av ett gränsförfarande kan besvär anföras också över att begränsningen bestämts. Av beslutet ska framgå varför och hur rörelsefriheten begränsas och hur sökandens eventuella särskilda mottagandebehov har beaktats när beslutet om begränsningen har fattats. Av beslutet ska dessutom framgå hur länge begränsningen av rörelsefriheten varar och vad som kan följa av brott mot begränsningen. När det gäller krav på att bo på en bestämd förläggning är det fråga om sådana beslut som på grund av sin natur bör iakttas omedelbart. Eftersom de begränsningar som har bestämts med stöd av den nu föreslagna paragrafen framför allt beror på allmänna förfarandemässiga orsaker eller orsaker som hänför sig till den rådande allmänna invandringssituationen och inte på orsaker som hänför sig till sökanden personligen, föreslås det inga närmare bestämmelser på lagnivå om de tjänstemän som hos de behöriga myndigheterna fattar beslut.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att de åtgärder enligt 1 mom. som hänför sig till begränsning av rörelsefriheten ska vara proportionella med beaktande av sökandens personliga situation. Till exempel de särskilda mottagandebehov som sökanden eventuellt har kan inverka på hur ofta sökanden ska anmäla sig vid förläggningen eller vid vilken förläggning sökanden förordnas att bo. I momentet föreskrivs det också att eventuella begränsningar som bestämts för sökanden inte ska utgöra ett hinder för deltagande i på förhand avtalade myndighetsmöten, såsom asylsamtal. Sökanden ska underrätta förläggningen om sådana möten. Begränsningarna ska inte heller utgöra ett hinder för att få mottagningstjänster, såsom nödvändiga social- och hälsovårdstjänster, om t.ex. det att man får medicinsk vård hindrar att man anmäler sig vid förläggningen vid en viss tid. Omfattningen av de åtgärder för begränsning av rörelsefriheten som riktas mot en person som söker internationellt skydd kan bedömas på nytt, om hans eller hennes personliga situation kräver det.
De begränsningar av rörelsefriheten som föreslås i 1 mom. är bundna till orsaker som inte beror på sökanden, såsom förfarandemässiga omständigheter gällande ansökan om internationellt skydd eller ett mer omfattande fenomen som gäller invandring. Iakttagandet av begränsningen är dock beroende av sökandens eget agerande, så ett beslut om begränsning av rörelsefriheten utesluter inte användning av eventuella säkringsåtgärder enligt utlänningslagen som baserar sig på individuell prövning. Ett sista verktyg vid brott mot kravet kan vara tagande i förvar av sökanden i enlighet med 121 § i utlänningslagen.
I 3 mom. föreskrivs det om när begränsningen av rörelsefriheten upphör. Enligt förslaget ska en begränsning vara i kraft högst 12 månader från det att åtgärden inleddes. Begränsningarna ska dock genast konstateras upphöra när de inte längre anses nödvändiga av skäl som hänför sig till allmän ordning eller förfarandemässiga omständigheter i fråga om ansökan. Att den rådande situationen ändrats kan t.ex. innebära att villkoren för inresa eller vistelse i landet för en stor grupp sökande som samtidigt anlänt till Finland har utretts. Att det förfarande som ska tillämpas på ansökan har ändrats kan också innebära att det inte längre finns behov av begränsningar, om en sökande t.ex. överförs från ett gränsförfarande till ett normalt förfarande innebär det att hans eller hennes rörelsefrihet inte längre bör begränsas av orsaker som hänför sig till gränsförfarandet. De förfaranden under vilka begränsningen av rörelsefriheten är avsedd att tillämpas är i regel kortvariga. Det enda undantaget från detta är gränsförfarandet, vars maximilängd enligt förordningen om asylförfaranden är 12 veckor. Maximilängden för det gränsförfarande för återvändande som följer på gränsförfarandet har i förordningen om ett gränsförfarande för återvändande också fastslagits till 12 veckor. Vid ovan nämnda påskyndade prövningsförfaranden är den maximala administrativa fasen enligt förordningen om asylförfaranden tre månader, och vid behov kan förfarandet inklusive ändringssökande vara högst sex månader. Å andra sidan är maximitiden för den så kallade Dublinprocessen från begäran om återtagande till den tidpunkt då sökanden avlägsnas ur landet enligt förordningen om asyl- och migrationshantering i normala fall 12 månader. Största delen kan dock behandlas snabbare än så. Migrationsverket, polisen eller gränskontrollmyndigheten bestämmer att begränsningen upphör, beroende på vilken myndighet som behandlar ärendet i det skede då begränsningen inte längre behövs.
55 §.Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs om rätten att söka ändring i andra beslut som avses i denna lag än tingsrättens beslut.
Det föreslås att paragrafens 2 mom. upphävs. I det gällande momentet föreskrivs det att en besvärsskrift enligt 1 mom. också kan lämnas in till förläggningens föreståndare som utan dröjsmål ska lämna in den och sitt eget utlåtande till förvaltningsdomstolen. I den föreslagna 15 a § ingår en skyldighet att ge handledning och rådgivning, med stöd av vilken förläggningen ska bistå personen i fråga att lämna in sin besvärsskrift till förvaltningsdomstolen. Skyldigheten för förläggningens föreståndare att ge ett utlåtande om besvärsskriften till förvaltningsdomstolen har i praktiken varit otydlig. I propositionen föreslås det dessutom att beslut om indragning av mottagningstjänster och begränsning av rörelsefriheten ska fattas vid Migrationsverket i stället för vid förläggningen. Förläggningens föreståndare ska inte vara tvungen att ge ett utlåtande i ett ärende i fråga om vilket beslut inte har fattats vid förläggningen.
56 §.Sökande av ändring i fråga om avgift för mottagningstjänster och retroaktivt uttag av avgifter. Det föreslås att paragrafen ändras. Innehållet i den gällande paragrafen ändras så att det motsvarar ändringarna i 32 §. Det föreslås också att paragrafens rubrik ändras.
En betalningsskyldig som anser att det har skett ett fel i samband med påförandet av en avgift får i enlighet med den gällande lagen begära omprövning hos den föreståndare för en förläggning som har påfört avgiften. I paragrafen föreslås ett tillägg enligt vilket omprövning av retroaktivt uttag av avgifter får begäras hos Migrationsverket. Begäran om omprövning ska göras inom sex månader från det att avgiften påförts. Till övriga delar förblir paragrafen likadan som nu.
Sökande av ändring ska fortfarande ske på det sätt som föreskrivs om sökande av ändring i en avgift i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Bestämmelser om ändringssökande ska dock finnas i denna lag, eftersom lagen om grunderna för avgifter till staten endast gäller statliga myndigheters prestationer. Mottagningstjänster kan även ordnas av andra än kommuner och staten.
56 a §. Sökande av ändring i fråga om tillstånd att avlägsna sig från ett visst geografiskt område. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 56 a § där det föreskrivs om sökande av ändring i fråga om tillstånd att avlägsna sig från ett visst geografiskt område. Enligt paragrafen får omprövning av ett beslut om att neka tillstånd enligt 49 § 4 mom. begäras hos Migrationsverket. Ändringen baserar sig på artikel 29.1 i mottagandedirektivet, enligt vilken möjlighet till överklagande eller prövning inför en rättslig myndighet ska ges åtminstone i sista instans. Direktivet förutsätter inte att ändringssökandet ska ske genom ett besvärsförfarande i domstol. Det kan anses motiverat att föreskriva om begäran om omprövning med tanke på minskningen av den administrativa bördan, eftersom begäran om omprövning minskar behovet av att tillgripa ett tyngre besvärsförfarande i domstol. Även förvaltningsutskottet har tidigare i sitt betänkande (FvUB 3/2010 rd) konstaterat att omprövningsförfarandet minskar förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda och förstärker förtroendet för förvaltningsmyndighetens åtgärder. Enligt förvaltningslagen ska en begäran om omprövning lämnas in till den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet. Enligt den föreslagna 49 § kan Migrationsverket besluta om anvisande av personer som söker internationellt skydd till ett geografiskt område och Migrationsverket kan också bevilja sökanden tillstånd att tillfälligt avlägsna sig från det geografiska området. Därför är det också motiverat att föreskriva att omprövning av ett tillstånd att avlägsna sig från ett geografiskt område ska begäras hos Migrationsverket.
Ändringssökande i fråga om avslag på ansökan om tillstånd att avlägsna sig från ett visst geografiskt område anses inte vara jämförbart med ändringssökande i fråga om 104 b § i utlänningslagen, eftersom anvisande till ett geografiskt område enligt 49 § i denna lag är en lindrigare begränsning av rörelsefriheten. När Migrationsverket beslutar om anvisande av personer som söker internationellt skydd till ett geografiskt område begränsas sökandens rörelsefrihet inte till området för en viss förläggning, såsom i 104 b § i utlänningslagen, utan det är fråga om ett klart större område, såsom ett landskap, en kommun eller ett välfärdsområde. Eftersom det geografiska området ska vara tillräckligt omfattande och inte får kränka sökandens privatliv, kan det anses motiverat att bestämmelser om ändringssökande i fråga om avslag på ansökan om tillstånd utfärdas som omprövningsförfarande.
Enligt paragrafen får i Migrationsverkets beslut med anledning av omprövningsbegäran ändring sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I förvaltningsdomstolens beslut får ändring inte sökas genom besvär. Med stöd av 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Den rätt att söka ändring som ingår i garantierna för en rättvis rättegång och god förvaltning ska enligt 21 § 2 mom. i grundlagen tryggas genom lag. Enligt förarbetena till revideringen av de grundläggande fri- och rättigheterna är ändringssökande huvudregeln enligt grundlagen, och endast smärre undantag från denna regel kan föreskrivas genom lag (RP 309/1993 rd). Grundlagsutskottet har betonat vikten av att det rättsskydd som tryggas i 21 § faktiskt tillgodoses (GrUU 17/2024 rd). Personer som söker internationellt skydd får begära omprövning av ett beslut om avslag på ansökan om tillstånd enligt 49 § 4 mom. hos Migrationsverket. Migrationsverkets beslut med anledning av en begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Sökanden har således möjlighet att föra sitt ärende till behandling också i domstol. Det att förvaltningsdomstolens beslut om avslag på ansökan om tillstånd inte kan föras till högsta förvaltningsdomstolen för avgörande kan anses vara ett litet undantag i förhållande till huvudregeln för rätten att söka ändring med beaktande av att det är fråga om noggrant avgränsade situationer, en snäv persongrupp och ett ärende med tydligt innehåll.
58 §.Rätt att få uppgifter. Det föreslås att paragrafen ändras så att hänvisningarna till flyktingslussar i paragrafen stryks. I propositionen föreslås det att bestämmelserna om flyktingslussar i 12 § upphävs. Dessutom ersätts termen asylsökande som används i 2 mom. med termen person som söker internationellt skydd.
60 §.Omhändertagande av ämnen och föremål. Det föreslås att paragrafen ändras så att hänvisningarna till flyktingslussar i paragrafen stryks. I propositionen föreslås det att bestämmelserna om flyktingslussar i 12 § upphävs. Paragrafens 2 mom. motsvarar 2 mom. i gällande paragraf.
61 §.Inspektion av rum som en boende förfogar över. Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen till flyktingslussar stryks. I propositionen föreslås det att bestämmelserna om flyktingslussar i 12 § upphävs.
63 §.Antecknande av åtgärder om omhändertagande av ämnen och föremål och inspektion av rum som en boende förfogar över. Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen till flyktingslussar stryks. I propositionen föreslås det att bestämmelserna om flyktingslussar i 12 § upphävs.
63 a §.Förmedling av delgivning av beslut. Det föreslås att en ny 63 a § fogas till lagen. I paragrafen föreskrivs om förmedling av delgivning av beslut av Migrationsverket i anslutning till de begränsningar som föreslås i 6 kap. till den som berörs.
Enligt den föreslagna paragrafen ska förläggningen delge personer som får mottagningstjänster Migrationsverkets beslut om sänkning av mottagningspenningen enligt 45 och 46 §, om indragning av mottagningstjänster enligt 47 §, om indragning av mottagningstjänster för personer som fått beslut om överföring enligt 48 § och om kravet på att bo på en bestämd förläggning enligt 50 §. Ett beslut om begränsningar ska delges personen som bevislig delgivning. Det är utmanande för Migrationsverket att ordna bevislig delgivning så att beslutet kan ges i rätt tid och på ett effektivt sätt. Förläggningen har därtill möjlighet att mer flexibelt och ingående än Migrationsverket ge personen handledning och rådgivning i anslutning till verkställandet av begränsningarna. Det är fråga om en uppgift som bistår Migrationsverket och som inte inbegriper prövnings- eller beslutanderätt. Förläggningen ska delge sökanden beslutet på det sätt som avses i 15 §. Förläggningen ska se till att delgivningen av beslutet kan verifieras på ett tillförlitligt sätt och registreras på behörigt sätt i personens klientuppgifter.
8.3
Lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen
1 §.Lagens tillämpningsområde och ändamålet med behandlingen av personuppgifter. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen också tillämpas för ändamålet att ordna inkvartering för och preliminär hälsokontroll av personer som genomgår screening. Även om behandlingen av personuppgifter vid screening har ansetts ingå i 1 mom. 1 punkten, behövs en ändring av 3 punkten för att förläggningen ska kunna behandla alla uppgifter om de som genomgår screening. Förläggningen får enligt 3 § i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen behandla de uppgifter den registrerat för behandlingsändamål som anges i 1 § 1 mom. 3 punkten. Ändringen gör det möjligt för förläggningen att registrera och behandla uppgifter om de som genomgår screening. I utlänningslagen har Migrationsverket ålagts en uppgift i anslutning till uppehälle för personer som genomgår screening. Enligt den föreslagna 16 f § i utlänningslagen kan inkvartering av en utlänning som genomgår screening ordnas vid en förläggning. Om en förläggning har anvisats som screeninginkvarteringsställe för den som genomgår screening, ska förläggningen kunna behandla också uppgifter om sådana personer som genomgår screening som inte har sökt internationellt skydd.
Enligt 16 g § i utlänningslagen svarar Migrationsverket för den preliminära hälsokontrollen av den som genomgår screening. Förläggningen behöver också få uppgifter om den som genomgår screening från det formulär som har fyllts i på basis av den preliminära hälsokontrollen. Eftersom rätten att få uppgifter mellan de personuppgiftsansvariga för ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden är bunden till de ändamål som avses i 1 § 1 mom., ska till 3 punkten fogas också ordnande av hälsokontroll.
3 §. Personuppgiftsansvariga och ansvarsfördelningen i fråga om ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden. Det föreslås att 2 mom. 6 punkten ändras så att bestämmelsen om flyktingslussar som personuppgiftsansvariga stryks, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
I 6 punkten föreskrivs det däremot om Tullen som ny personuppgiftsansvarig. Tullen ska ha rätt att behandla uppgifter enligt 1 § 1 mom. 1 punkten. Rätten att behandla uppgifter gör det möjligt för Tullen att behandla personuppgifter i informationssystemet UMA i ärenden som gäller utlänningars inresa och utresa samt vistelse samt för ändamål som gäller beslut om och övervakning av dem för skötseln av Tullens lagstadgade uppgifter.
Momentets nya 6 punkt baserar sig på artiklarna 17 och 18 i screeningförordningen. I egenskap av screeningmyndighet ska Tullen ha rätt att registrera uppgifterna i screeningformuläret i informationssystemet UMA och att översända formuläret till de relevanta myndigheter som tredjelandsmedborgaren hänvisas till. Andra screeningmyndigheter har redan rätt att behandla personuppgifter för de ändamål som avses i 1 § 1 punkten i lagen. Ändringen förenhetligar regleringen i fråga om den behandling av uppgifter som screeningmyndigheterna utför i samband med screening i informationssystemet UMA.
Till 2 mom. 11 punkten fogas dessutom ett omnämnande av myndigheter i kommuner som hör till landskapet Åland. Syftet med förslaget är att göra det möjligt att använda informationssystemet UMA i kommunerna i landskapet Åland för behandlingsändamål som gäller verksamhet i anslutning till företrädande av barn utan vårdnadshavare. Enligt den gällande 3 § 2 mom. 11 punkten får välfärdsområdenas myndighet och Helsingfors stad behandla de uppgifter som de registrerat i informationssystemet UMA för att utföra sina lagstadgade uppgifter för behandlingsändamål i anslutning till företrädande av barn med uppehållstillstånd som är utan vårdnadshavare. I enlighet med gällande 3 § 3 mom. är välfärdsområdenas myndigheter och Helsingfors stad personuppgiftsansvariga för informationssystemet UMA i fråga om de uppgifter som de registrerat.
Enligt den föreslagna 35 § i integrationslagen är i fortsättningen den behöriga myndigheten i landskapet Åland i fråga om ansökan om förordnande av företrädare och i beslut som gäller den kommunerna i landskapet. Dessutom kan en kommun i landskapet med stöd av den föreslagna 38 § i integrationslagen i fortsättningen också ansöka om befriande av en företrädare från sitt uppdrag. Kommuner som hör till landskapet Åland ska således i fortsättningen ha motsvarande uppgifter i anslutning till företrädande av minderåriga med uppehållstillstånd utan vårdnadshavare som välfärdsområdena och Helsingfors stad. Med stöd av denna uppgift ska myndigheter i kommuner som hör till landskapet Åland också ha motsvarande rättigheter i informationssystemet UMA som välfärdsområdenas myndigheter och Helsingfors stad. Kommuner som hör till landskapet Åland kan med stöd av denna uppgift i fortsättningen i informationssystemet UMA registrera uppgifter t.ex. om en ansökan om förordnande av företrädare samt om en företrädare som förordnats för barnet. Den kommun som hör till landskapet Åland ska i egenskap av ansvarig myndighet för ansökan om förordnande av företrädare svara för de uppgifter i anslutning till dessa ärenden som kommunen registrerat i informationssystemet UMA.
4 §. Behandling för något annat ändamål än det ursprungliga av uppgifter som registrerats i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden. Det föreslås att 1 mom. 5 punkten upphävs, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
7 §.Personuppgifter som får behandlas. Det föreslås att 1 mom. ändras, eftersom det i det gällande momentet hänvisas till utlänningslagens 96 §, som föreslås bli upphävd som lagstiftning som överlappar EU-lagstiftningen. Utlänningslagens 96 § gäller kort som utfärdas till personer som sökt internationellt skydd och som visar att hans eller hennes ansökningsärende är anhängigt i Finland. Ändringen är teknisk och avsikten är inte att ändra bestämmelsens innehåll. I momentet föreslås i stället för den tidigare hänvisningen till 96 § en uttrycklig bestämmelse om att den personuppgiftsansvarige för de ändamål som anges i 1 § får behandla uppgifter om det kort över ett anhängigt ansökningsärende som gäller en person som söker internationellt skydd.
11 §.Rätt att få uppgifter mellan de personuppgiftsansvariga för ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden. Det föreslås att 1 och 3 mom. ändras. Till 1 mom. 1 och 2 punkten fogas Tullen för att rätten att få uppgifter mellan de personuppgiftsansvariga ska motsvara det nya myndighetsansvaret och behandlingsändamålen. Personuppgiftsansvaret eller rätten att behandla personuppgifter som en myndighet själv registrerat ger inte i sig myndigheten rätt till information i fråga om uppgifter som andra myndigheter registrerat i informationssystemet, och därför bör bestämmelser om rätten att få uppgifter utfärdas. För att säkerställa att screeningen och de fortsatta processerna efter den fungerar ska nödvändiga myndigheter ha rätt till information också i fråga om de uppgifter som Tullen registrerat i informationssystemet UMA. Paragrafen baserar sig på artikel 18 i screeningförordningen. Screeningformuläret ska kunna översändas till de relevanta myndigheter som tredjelandsmedborgaren hänvisas till när screeningen slutförs. Både Migrationsverket och förläggningarna kommer att behöva sådana uppgifter i screeningformuläret om den som genomgår screening som anges i punkterna 1, 2 och 3 i artikel 17 i screeningförordningen.
Till 1 mom. 2 punkten fogas dessutom ett omnämnande av förläggningens uppgifter i anslutning till screening, så att förläggningen har rätt att få sådana uppgifter om screeningen som andra myndigheter har registrerat i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden oberoende av om den som genomgår screening har sökt internationellt skydd eller inte.
I 1 mom. 1, 2, 4 och 7 punkten stryks också omnämnandena av flyktingslussar, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen. Av samma orsak stryks 3 punkten. I och med de föreslagna ändringarna blir 4–8 punkten i det gällande momentet 3–7 punkten. Innehållet i 5, 6 och 8 punkten i det gällande momentet ändras inte.
Till 1 mom. 1, 6 och 7 punkten fogas dessutom ett omnämnande av myndigheter i kommuner som hör till landskapet Åland. Tilläggen behövs för att rätten att få uppgifter mellan de personuppgiftsansvariga ska motsvara det tillägg som gjorts i 3 § 2 mom. 11 punkten. De tillägg som föreslås i 1 och 6 punkten behövs för att Migrationsverket och livskraftscentralen ska ha rätt att få och tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för skötseln av deras uppgifter och som kommuner som hör till landskapet Åland eventuellt i fortsättningen registrerar i informationssystemet UMA med stöd av de uppgifter som avses i 35 och 38 § i integrationslagen. Avsikten är alltså uttryckligen att göra det möjligt för Migrationsverket och livskraftscentralen att få tillgång till uppgifterna, inte att ålägga kommunerna i landskapet att lämna ut uppgifter. Det tillägg som föreslås i 7 punkten behövs för att kommuner som hör till landskapet Åland ska ha rätt till och tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för skötseln av kommunens uppgifter och som andra myndigheter har registrerat i informationssystemet UMA.
Eftersom Tullen fogas till lagen som personuppgiftsansvarig för informationssystemet UMA, fogas för tydlighetens skull till paragrafens 3 mom. i fråga om rätten att få uppgifter en informativ hänvisning till lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen.
13 §.Annan rätt att få uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om annan rätt att få uppgifter än den rätt att få uppgifter mellan de personuppgiftsansvariga som avses i 11 §. Det föreslås att paragrafen ändras. I 1 och 4 mom. stryks omnämnandena av flyktingslussar, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen. Till 3 mom. fogas en hänvisning till Tullens rätt att få uppgifter enligt lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen på motsvarande sätt som för Gränsbevakningsväsendet och polisen. Paragrafens 2 mom. överensstämmer med 2 mom. i gällande lag.
I 4 mom. 1 punkten hänvisas det till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, dvs. Dublin III-förordningen, som upphävs genom förordningen om asyl- och migrationshantering. Momentet ändras så att det i momentet hänvisas till förordningen om asyl- och migrationshantering och artiklarna i dess jämförelsetabell. Ändringen gäller endast ändring av hänvisningsbestämmelsen och ändrar inte det nuvarande rättsläget. Samtidigt blir 6–9 punkten i det gällande 4 mom. 5–8 punkt.
Det föreslås att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, som nämns i gällande 4 mom. 9 punkten, ändras till Tillstånds- och tillsynsverket. Det nya Tillstånds- och tillsynsverket inledde sin verksamhet vid ingången av 2026. I och med den ändring som föreslås i 4 mom. blir 9 punkten 8 punkt.
Till 1 mom. fogas dessutom ett omnämnande av myndigheter i kommuner som hör till landskapet Åland. Tillägget beror på det tillägg som föreslås i 3 § och behövs för att myndigheter i kommuner som hör till landskapet Åland ska ha rätt att för skötseln av sina uppgifter få nödvändiga uppgifter av företrädare som förordnats för barn utan vårdnadshavare. Kommuner som hör till landskapet Åland kan för skötseln av de uppgifter som avses i de föreslagna 35 och 38 § i integrationslagen behöva sådana uppgifter av företrädaren som hänför sig till förordnande till eller befriande från uppdraget.
14 c §. Personuppgiftsansvarig och nationell åtkomstpunkt för Eurodac.
Till lagen fogas en ny paragraf om den personuppgiftsansvarige för Eurodac-systemet. Personuppgiftsansvarig är Migrationsverket. Migrationsverket använder för närvarande uppgifter från Eurodac i synnerhet för behandling av asylansökningar. Migrationsverket kompletterar uppgifterna i Eurodac och använder uppgifterna ur systemet för att fastställa den medlemsstat som är ansvarig för att behandla en asylansökan.
I Finland finns det inga tidigare nationella bestämmelser om Eurodacs personuppgiftsansvariga. I enlighet med den nya Eurodacförordningen (skäl 82 och artikel 42) ska medlemsstaten utse en personuppgiftsansvarig och underrätta kommissionen om detta. Eurodacförordningen förpliktar dock inte direkt till nationella bestämmelser om den personuppgiftsansvarige.
Den personuppgiftsansvarige ansvarar för den lagliga behandlingen av uppgifterna i Eurodac (se artiklarna 36, 40, 48 och 51 i Eurodacförordningen) och för tillgodoseendet av den registrerades rättigheter (se artiklarna 42 och 43 i Eurodacförordningen).
Den personuppgiftsansvarige ansvarar i sin egen verksamhet för tillgodoseendet av den registrerades rättigheter enligt kapitel III i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsförordningen, samt för de skyldigheter och det ansvar som de personuppgiftsansvariga har enligt artiklarna 5.2, 24 och 25 och 31–34. Den personuppgiftsansvarige ska fullgöra skyldigheterna enligt dataskyddsförordningen.
Den personuppgiftsansvarige ska behandla uppgifterna på ett lagligt sätt enligt Eurodacförordningen och kunna påvisa detta. Den personuppgiftsansvarige ansvarar för att tillgodose den registrerades rättigheter enligt Eurodacförordningen, såsom den registrerades rätt till tillgång till och rättelse, och radering av sina personuppgifter, begränsning av behandlingen av personuppgifter samt komplettering av ofullständiga personuppgifter. Migrationsverkets förmåga att behandla uppgifter i Eurodac och ansvara för tillgodoseendet av den registrerades rättigheter ska möjliggöras genom den allokering av resurser och systemutveckling som behövs.
Enligt anvisningen från dataombudsmannens byrå ska den personuppgiftsansvariges ansvar utgöra en del av det operativa ansvaret. När det föreskrivs om den personuppgiftsansvarige i lag, ska man vara särskilt uppmärksam på definieringen och försäkra sig om att ansvaret avser rätt aktör. En risk med definieringen av den personuppgiftsansvarige är att denne endast har definierats formellt, utan att aktörens faktiska roll vid behandlingen av personuppgifter på praktisk nivå har identifierats. Till personuppgiftsansvarig ska utses en aktör som de facto utövar den personuppgiftsansvariges bestämmanderätt och som kan fullgöra den personuppgiftsansvariges skyldigheter. 16.10.2017.Tietosuojavaltuutetun toimiston ohje lainsäädäntölausuntoihin
Migrationsverket bör utses till personuppgiftsansvarig för Eurodac, eftersom verket fattar beslut som grundar sig på personers rättigheter och skyldigheter utifrån uppgifter från Eurodac. De uppgifter som fås ur Eurodacsystemet registreras i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden UMA, och i fråga om dessa uppgifter är Migrationsverket personuppgiftsansvarig på det sätt som föreskrivs i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen.
Migrationsverkets tekniska åtkomst också till andra myndigheters (polisens och Gränsbevakningsväsendets) behövliga logguppgifter och behandling av uppgifter bör säkerställas med tillräckliga resurser och tekniska åtgärder för att verket också i praktiken ska kunna övervaka att Eurodacsystemets uppgifter behandlas lagenligt.
I 2 mom. föreskrivs det om den nationella åtkomstpunkten. Med detta hänvisas det till artikel 3.4 i Eurodacförordningen, där det föreskrivs att varje medlemsstat i fortsättningen ska ha en enda nationell åtkomstpunkt i Eurodacsystemet. Den nationella åtkomstpunkten, vilket i praktiken innebär ett datakommunikationssystem som är anslutet till Eurodacs centrala system, ska finnas vid Migrationsverket. Migrationsverket ska utgående från ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden UMA bygga en separat systemkomponent, där verket ansvarar för de personuppgifter, åtkomsthantering och de logguppgifter som behandlas, som en sådan nationell åtkomstpunkt som avses i Eurodacförordningen. För att Migrationsverkets ska kunna fullgöra sina skyldigheter som personuppgiftsansvarig ska verket ha en sådan nationell åtkomstpunkt som avses i Eurodacförordningen och som administreras av verket.
8.4
Lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet
3 §.Definitioner. Det föreslås att 5 punkten ändras, eftersom den tidigare Eurodacförordningen upphävs genom artikel 62 i Eurodacförordningen. Bestämmelser om Eurodac finns i fortsättningen i Eurodacförordningen.
13 §.Behandling av personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga. Enligt artikel 5.1 b i den allmänna dataskyddsförordningen ska personuppgifter samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. Dataskyddslagstiftningen gör det dock möjligt att behandla personuppgifter också för andra ändamål om det föreskrivs om detta i lag och behandlingen är behövlig och står i proportion till ändamålet.
I 13 § föreskrivs det om andra ändamål med behandlingen än det ursprungliga för vilka polisen får behandla uppgifter. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. enligt vilket polisen får behandla personuppgifter som avses i 5–8 § för utförande av den säkerhetskontroll vid screening som avses i artikel 15 i screeningförordningen. Enligt artikel 15.1 i screeningförordningen ska personer som genomgår screening genomgå en säkerhetskontroll för att verifiera om de skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. I samband med säkerhetskontrollen ska det göras sådana sökningar i EU:s databaser som anges i artikel 15.2, och enligt förordningen får sökningar också göras i relevanta nationella databaser. De screeningmyndigheter som anges i den föreslagna 16 § i utlänningslagen, polisen, Gränsbevakningsväsendet, Tullen och skyddspolisen, utför säkerhetskontrollen som en del av screeningförfarandet. När det gäller sökningar i nationella databaser kan det uppstå ett behov av att behandla personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga. Uppgifter som avses i 5–8 § får behandlas i syfte att utföra säkerhetskontroll vid screening, om det är nödvändigt för att utreda det ovannämnda hotet. I 5–8 § föreskrivs det om behandling av personuppgifter i undersöknings- och övervakningsuppgifter samt för förebyggande och avslöjande av brott.
Det föreslagna 5 mom. behövs också för att säkerställa att screeningmyndigheterna för säkerhetskontrollen vid screeningen får uppgifter ur sådana register i vilka flera myndigheter registrerar uppgifter, även uppgifter som registrerats av andra myndigheter och som omfattas av andras personuppgiftsansvar. Enligt 33 § 1 mom. 1 punkten i lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet får Gränsbevakningsväsendet lämna ut personuppgifter till polisen i de fall som avses i 13 §. I 21 § 1 mom. 5 punkten i lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen föreskrivs det på motsvarande sätt om utlämnande av uppgifter till polisen i de fall som avses i 13 §. Bestämmelser om motsvarande rätt för polisen att lämna ut uppgifter till Tullen och Gränsbevakningsväsendet finns i 22 § 1 mom. 4 och 6 punkten i denna lag. Det föreslagna 5 mom. om syftet att utföra säkerhetskontroll vid screening säkerställer således också informationsutbytet mellan screeningmyndigheterna i fråga om uppgifter i sådana gemensamma databaser där en annan screeningmyndighet är personuppgiftsansvarig i fråga om sina egna uppgifter.
16 §.Polisens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ändras så att polisen har rätt att få uppgifter ur bötesregistret för den säkerhetskontroll som avses i artikel 15 i screeningförordningen och för det yttrande som avses i artikel 7c i förordning (EU) 2019/816 om Ecris-TCN-systemet. För säkerhetskontrollen ska sökningar göras i relevanta databaser i unionen och sökningar får också göras i relevanta nationella databaser. För att bedöma om en tredjelandsmedborgare utgör ett hot mot den inre säkerheten är det nödvändigt att göra en sökning också i det nationella bötesregistret. Också skyddspolisen ska ha rätt att få uppgifter på det sätt som föreskrivs i 16 § i enlighet med 52 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. När det gäller motiveringen till ändringen hänvisas det till motiveringen till ändringarna i straffregisterlagen. Polisen bör också få uppgifter för att avge ett yttrande, eftersom polisen enligt utlänningslagen har till uppgift att till screeningmyndigheterna i en annan medlemsstat ge ett yttrande enligt artikel 7c i förordning (EU) 2019/816 om inrättande av ett centraliserat system för identifiering av medlemsstater som innehar uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmedborgare och statslösa personer (Ecris-TCN) för att komplettera det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister och om ändring av förordning (EU) 2018/1726.
Bestämmelser om att få uppgifter finns i screeningmyndigheternas egna lagar om tillgång till information i enlighet med 49 § 1 mom. 5 punkten i lagen om verkställighet av böter, vilket innebär att uppgifter i enlighet med 2 mom. inte längre får lämnas ut efter det att tre år har förflutit från det att en lagakraftvunnen dom eller något annat slutligt myndighetsavgörande har avkunnats eller meddelats.
18 §. Rätt att få uppgifter ur vissa europeiska informationssystem för förebyggande, avslöjande och utredning av terroristbrott och allvarliga brott. Enligt 18 § 2 mom. finns vid centralkriminalpolisen den nationella åtkomstpunkt som avses i Eurodacförordningen, med hänvisning till artikel 3.2 i den tidigare Eurodacförordningen. Det föreslås att 18 § 2 mom. ändras, eftersom det i fortsättningen föreslås att den nationella åtkomstpunkt som avses i Eurodacförordningen ska finnas vid Migrationsverket och att bestämmelser om detta ska finnas i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen.
För närvarande baserar sig datakommunikationen direkt på e-post mellan centralkriminalpolisens system TUNTO och Eurodacs centrala system. Även om det i fortsättningen föreslås att den nationella åtkomstpunkt som avses i Eurodacförordningen, dvs. det system som är anslutet till Eurodac, ska finnas vid Migrationsverket, ändrar detta inte rättsläget på något annat sätt.
I fortsättningen styrs den nationella datakommunikationen och uppgifterna som lagrats i TUNTO-systemet via Migrationsverkets ärendehanteringssystem för utlänningsärenden UMA och dess systemlösning till Eurodacs centrala system. Jämförelser för brottsbekämpande ändamål ska göras via polisens frågesystem Renki. Centralkriminalpolisens system TUNTO ändras inte i fråga om registrering av biometriska uppgifter och registrering av personer. Centralkriminalpolisen ska fortfarande ansvara för de jämförelser av fingeravtryck som alla myndigheter behöver och i fortsättningen också med stöd av sin behörighet för sådana jämförelser av ansiktsbilder som kräver utlåtande.
Enligt det gällande 3 mom. är centralkriminalpolisen dessutom den kontrollmyndighet som avses i artikel 6.1 i Eurodacförordningen. Det föreslås att momentet upphävs. Bestämmelser om centralkriminalpolisens uppgift som kontrollmyndighet finns i 2 mom., där det för närvarande redan föreskrivs om rätten att göra jämförelser av uppgifter om fingeravtryck.
Enligt artikel 6.1 i Eurodacförordningen kan den utsedda myndigheten och kontrollmyndigheten ingå i samma organisation om detta tillåts enligt nationell rätt, men kontrollmyndigheten ska agera oberoende när den utför sina arbetsuppgifter enligt denna förordning. Kontrollmyndigheten ska vara åtskild från de operativa enheter som avses i artikel 5.3 och får inte ta instruktioner från dessa vad avser resultatet av kontrollen. Centralkriminalpolisen ansvarar för att säkerställa att kontrollmyndigheten har möjlighet att sköta sina uppgifter oberoende på det sätt som förutsätts i förordningen.
Rätten att få uppgifter för brottsbekämpande ändamål ska på motsvarande sätt som för närvarande kopplas till den nationella strafflagen och lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen. Sådana inskränkningar i behandlingsändamålen för uppgifter som anges i den nationella lagstiftningen gäller inte uppgifterna i Eurodacsystemet, vilka därmed kan användas för brottsbekämpande ändamål under de förutsättningar som föreskrivs i Eurodacförordningen (se RP 35/2021 rd, s. 38).
31 §. Övrigt utlämnande av personuppgifter till utlandet. I 2 mom. föreslås en ny 4 punkt. I punkten föreskrivs det att polisen trots sekretessbestämmelserna till de nationella screeningmyndigheter som avses i artikel 2.10 i screeningförordningen i en annan medlemsstat i Europeiska unionen får lämna ut personuppgifter om det yttrande som avses i 16 a § 3 mom. i utlänningslagen. Ändringsbehovet grundar sig på polisens uppgift enligt utlänningslagen att till screeningmyndigheterna i en annan medlemsstat ge ett yttrande enligt artikel 7c i förordning (EU) 2019/816 om inrättande av ett centraliserat system för identifiering av medlemsstater som innehar uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmedborgare och statslösa personer (Ecris-TCN) för att komplettera det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister och om ändring av förordning (EU) 2018/1726. Utarbetandet av yttrandet förutsätter att uppgifterna i de nationella kriminalregistren granskas utifrån de uppgifter i Ecris-TCN som har försetts med en flaggning. Uppgifter ur straffregistret ska användas endast som bakgrundsmaterial till yttrandet och de ska inte som sådana lämnas ut till screeningmyndigheterna i andra medlemsstater. Den ändring som har fogats till genom förordningen om åtkomst till informationssystem vid screening träder i kraft i juni 2026.
I 3 punkten föreslås en teknisk ändring.
8.5
Lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet
5 §.Definitioner. Det föreslås att 6 punkten ändras, eftersom den tidigare Eurodacförordningen upphävs genom artikel 62 i Eurodacförordningen. Bestämmelser om Eurodac finns i fortsättningen i Eurodacförordningen.
15 a §. Behandling av personuppgifter för utförande av teknisk övervakning. Paragrafen ändras så att den också gäller behandling av personuppgifter vid teknisk övervakning av screeninginkvarteringsställen, eftersom Gränsbevakningsväsendet i egenskap av screeningmyndighet kan utföra teknisk övervakning också på screeninginkvarteringsställen. Ett screeninginkvarteringsställe hör inte nödvändigtvis alltid till de områden som avses i 29 § i gränsbevakningslagen, vilket innebär att de ändringar som föreslås i utlänningslagen innebär en utvidgning av användningsområdet för teknisk övervakning.
Behandlingen av personuppgifter vid teknisk övervakning omfattas av tillämpningsområdet för den allmänna dataskyddsförordningen och grundar sig på artikel 6.1 e i förordningen, enligt vilken behandling av personuppgifter är tillåtet för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Teknisk övervakning är ett sätt att säkerställa att den som genomgår screening under den tid screeningförfarandet pågår vistas på den screeningplats och det screeninginkvarteringsställe som screeningmyndigheten anvisat honom eller henne.
16 §.Behandling av personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga. I 1 mom. föreskrivs det om andra ändamål än det ursprungliga för vilka Gränsbevakningsväsendet får behandla personuppgifter. Det föreslås att det till 16 § fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket Gränsbevakningsväsendet får behandla personuppgifter som avses i 7–11 § för utförande av den säkerhetskontroll vid screening som avses i artikel 15 i screeningförordningen. De ursprungliga användningsändamålen för dessa uppgifter är gränskontroll samt upprätthållande av gränssäkerheten och gränsordningen, utredning av brott samt upprätthållande av allmän ordning och säkerhet samt förebyggande och avslöjande av brott. Det föreslagna 3 mom. motsvarar till sitt innehåll de ändringar som föreslås i 13 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet och i 15 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen. Liksom i det föreslagna nya 13 § 5 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet är syftet också med det föreslagna nya 16 § 3 mom. här att göra det möjligt att utnyttja uppgifter i nationella databaser som en del av screeningen så som artikel 15.2 i screeningförordningen tillåter. I det föreslagna 3 mom. ställs som villkor för behandlingen av uppgifter att behandlingen är nödvändig.
Det kan vara nödvändigt att behandla personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga, när det till skillnad från det ursprungliga ändamålet med behandlingen ska göras sökningar i nationella databaser också i syfte att utföra säkerhetskontroll vid screening. Ändringen behövs också för att säkerställa att Gränsbevakningsväsendet, polisen och Tullen, som är screeningmyndigheter, för säkerhetskontrollen vid screeningen får uppgifter ur sådana register i vilka flera myndigheter registrerar uppgifter, även uppgifter som registrerats av andra myndigheter och som omfattas av andras personuppgiftsansvar.
22 §.Rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem. Det föreslås att 1 mom. 6 punkten ändras så att Gränsbevakningsväsendet har rätt att få behövliga uppgifter ur bötesregistret för den säkerhetskontroll som avses i artikel 15 i screeningförordningen. För säkerhetskontrollen ska sökningar göras i relevanta databaser i unionen och sökningar får också göras i relevanta nationella databaser. För att bedöma om en tredjelandsmedborgare utgör ett hot mot den inre säkerheten är det nödvändigt att göra en sökning också i det nationella bötesregistret. När det gäller motiveringen till ändringen hänvisas det till motiveringen till ändringarna i straffregisterlagen.
Bestämmelser om att få uppgifter finns i screeningmyndigheternas egna lagar om tillgång till information i enlighet med 49 § 1 mom. 5 punkten i lagen om verkställighet av böter, vilket innebär att uppgifter i enlighet med 2 mom. inte längre får lämnas ut efter det att tre år har förflutit från det att en lagakraftvunnen dom eller något annat slutligt myndighetsavgörande har avkunnats eller meddelats.
8.6
Lagen om främjande av integration
2 §.Tillämpningsområde. I 3 mom. 1 punkten görs en teknisk ändring och hänvisas till skyddsgrundsförordningen i stället för till utlänningslagen. Enligt det som föreslås i propositionen ska bestämmelserna om villkor för internationellt skydd upphävas i utlänningslagen, eftersom de ingår i skyddsgrundsförordningen.
I 3 mom. 2 punkten görs dessutom en teknisk ändring och i stället för till 89 § i utlänningslagen hänvisas det till 113 a § i utlänningslagen, där det enligt förslaget i fortsättningen i enlighet med 89 § i den gällande utlänningslagen föreskrivs om beviljande av uppehållstillstånd vid tillämpning av förbudet mot tillbakasändning.
Det är fråga om tekniska ändringar som syftar till att säkerställa att lagens tillämpningsområde förblir detsamma som i nuläget.
35 §.Förordnande av företrädare. I 1 mom. stryks hänvisningen till annan laglig företrädare på motsvarande sätt som i 39 § i mottagningslagen och preciseras att det med stöd av integrationslagen förordnas en företrädare för ett barn som avses i 2 § 6 mom. i integrationslagen och som befinner sig i Finland utan vårdnadshavare eller utan i 39 § i mottagningslagen avsedd företrädare. Genom ändringen förtydligas det att en ny företrädare ska förordnas med stöd av integrationslagen i sådana fall när det inte har förordnats en företrädare för barnet med stöd av 39 § i mottagningslagen, till exempel när barnet har kommit till Finland inom flyktingkvoten. Dessutom ska en företrädare utses med stöd av integrationslagen i sådana fall när en företrädare som förordnats med stöd av mottagningslagen behöver bytas efter det att uppehållstillstånd har beviljats eller efter det att ett barn som får tillfälligt skydd har fått hemkommun. Detta motsvarar gällande praxis. Ett här avsett barn som kommit utan vårdnadshavare kan ha någon annan företrädare, till exempel en intressebevakare inom barnskyddet, men en sådan företrädare har ofta ett betydligt snävare uppdrag än en företrädare enligt mottagningslagen och integrationslagen.
Till 2 mom. fogas en hänvisning till en kommun som hör till landskapet Åland. Kommunernas socialtjänst k.f. ansvarar för socialservicen på Åland. I landskapet Åland ska kommunens socialmyndighet vara behörig myndighet i fråga om ansökan om förordnande av företrädare och beslut som gäller detta. Av denna anledning preciseras integrationslagen. Tidigare har det i landskapet Åland i praktiken inte funnits sådana i 2 § 6 mom. i integrationslagen avsedda minderåriga barn som kommit utan vårdnadshavare och för vilka en sådan företrädare borde ha utsetts. Det har dock funnits ett litet antal barn som kommit utan vårdnadshavare och som får tillfälligt skydd. Med tanke på likabehandlingen av denna mycket sårbara grupp är det viktigt att föreskriva att det för dessa barn förordnas en företrädare enligt integrationslagen oberoende av om de är bosatta på det finländska fastlandet eller på Åland. I 4 mom. finns det inget behov av att särskilt nämna den kommun som hör till landskapet Åland, eftersom begreppet kommun också omfattar kommunerna på Åland.
Kommunerna i landskapet Åland har med stöd av 69 § 2 mom. i den gällande integrationslagen möjlighet att hos staten ansöka om ersättning för ordnande av boende eller stöd för barn eller unga som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Kommunerna i landskapet kan med stöd av detta ansöka om ersättning för ett minderårigt barn utan vårdnadshavare för kostnader för ordnande av stöd för minderåriga inom socialvården.
Till 3 mom. fogas för tydlighetens skull en precisering enligt vilken ändring i tingsrättens beslut får sökas genom besvär hos hovrätten på det sätt som föreskrivs i rättegångsbalken. Paragrafens 3 mom. motsvarar då 39 § 3 mom. i mottagningslagen. Ändringen behövs dessutom eftersom det i 95 § i integrationslagen föreskrivs om sökande av ändring i beslut som avses i lagen på ett annat sätt.
I 4 och 5 mom. föreslås inga ändringar.
Enligt förslaget ska det till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. där det föreskrivs om underrättelseskyldigheten gentemot barn utan vårdnadshavare för välfärdsområdet eller den kommun som hör till landskapet Åland. Momentet motsvarar det föreslagna 44 § 4 mom. i mottagningslagen. De ändringar som föreslås i mottagningslagen föranleds av artikel 27.5 a i mottagandedirektivet, och för enhetlighetens skull föreslås motsvarande ändringar i integrationslagen. I momentet föreskrivs det om skyldigheten för välfärdsområdet och den kommun som hör till landskapet Åland att underrätta ett barn utan vårdnadshavare om att en företrädare har utsetts och om hur det är möjligt att anföra ett klagomål över företrädaren. I praktiken kan ett klagomål gälla t.ex. företrädarens klandervärda eller annars osakliga agerande. Bestämmelser om förvaltningsklagan finns i förvaltningslagen. Välfärdsområdet eller den kommun som hör till landskapet Åland ska ge barnet uppgifterna på ett sätt som beaktar barnets ålder och utvecklingsnivå och på ett sätt som säkerställer att barnet förstår uppgifterna.
36 §.Administration av företrädarverksamheten. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar rubriken för den 39 a § som föreslås bli fogad till mottagningslagen i denna proposition.
I 1 mom. föreslås inga ändringar, men tillsynsuppgiften kommer att utvidgas i och med de tillägg som föreslås i 35 § 6 mom. och 36 § 2 mom. Tillsynsuppgiften omfattar t.ex. begäran om utredning som gäller företrädarna samt ingripande vid brister i företrädarnas verksamhet. På motsvarande sätt som i nuläget omfattar tillsynsuppgiften även i fortsättningen att följa upp att företrädarna deltar i utbildningar på behörigt sätt och att en företrädare inte företräder för många personer i förhållande till sina resurser. I fortsättningen omfattar tillsynsuppgiften också behandling av de klagomål som avses i 35 § 6 mom. och den kontroll av företrädarnas straffregisterutdrag som avses i 36 § 2 mom. I övrigt är avsikten inte att göra några ändringar i uppgifterna i anslutning till administrationen av företrädarverksamheten. De uppgifter i anslutning till administrationen av företrädarverksamheten som baserar sig på den gällande lagen beskrivs också i motiveringen till revideringen av integrationslagen (RP 208/2022 rd).
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket livskraftscentralen kan kräva att företrädaren visar upp ett straffregisterutdrag. I 37 § föreskrivs det om företrädarens behörighet genom en hänvisning till 40 § i mottagningslagen. En förutsättning för att en person ska kunna förordnas till företrädare är enligt 40 § 2 mom. i mottagningslagen att personen för tingsrätten har uppvisat ett sådant straffregisterutdrag som avses i 6 § 2 mom. i straffregisterlagen. Det är naturligt att den första kontrollen av straffregisterutdraget utförs i samband med att en företrädare förordnas att sköta ett uppdrag. En företrädare kan emellertid sköta sitt uppdrag i åratal och då kan det hända att företrädarens straffregisterutdrag har förändrats under denna tid, vilket kan utgöra ett hinder för företrädarens behörighet. Till exempel enligt artikel 33.2 andra stycket c i skyddsgrundsförordningen får företrädarna inte ha begått brott och överträdelser relaterade till barn eller brott och överträdelser som föranleder allvarliga tvivel om deras förmåga att ha en ansvarsfull roll när det gäller barn. Det föreslås att det till mottagningslagen fogas en bestämmelse om att företrädaren på begäran för Migrationsverket ska visa upp ett straffregisterutdrag enligt 6 § 2 mom. i straffregisterlagen. Med tanke på tillsynen över företrädarverksamheten är det nödvändigt att motsvarande bestämmelse tas in i integrationslagen för livskraftscentralernas del.
Bestämmelser om de uppgifter som ska antecknas i registerutdraget finns i 6 § 2 mom. i straffregisterlagen. Med stöd av 6 § 3 mom. i straffregisterlagen antecknas i det utdrag som avses i 6 § 2 mom. i den lagen dessutom uppgifter inhämtade genom sådan begäran som avses i lagen om lagring av straffregisteruppgifter och om utlämnande av sådana uppgifter mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (214/2012).
En begäran om att visa upp ett straffregisterutdrag och kontroll av utdraget efter att en företrädare förordnats kan komma i fråga t.ex. när det har gått mycket lång tid sedan företrädaren förordnades och det för företrädaren inte har förordnats nya barn som ska företrädas eller om det med tanke på straffregistret finns skäl att misstänka att företrädaren inte är behörig för uppdraget t.ex. i samband med ett klagomål som anförts över företrädaren. Livskraftscentralen ska begära ett straffregisterutdrag senast när det har gått fem år sedan det föregående utdraget visades upp. Kontrollen av företrädarnas straffregisterutdrag som en sådan tillsynsåtgärd som avses i paragrafen är en ny uppgift för livskraftscentralen, men den lämpar sig naturligt för den uppgift i anslutning till tillsynen över företrädarverksamheten som hör till livskraftscentralen med stöd av den gällande lagen.
37 §.Företrädarens behörighet och uppgifter. I 37 § i den gällande integrationslagen föreskrivs det att på behörigheten och uppgifterna för en företrädare som förordnas med stöd av integrationslagen tillämpas 40 och 41 § i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel.
I 40 § i mottagningslagen föreslås ändringar som gäller företrädarens behörighet på grund av de ändringar som gjorts i mottagandedirektivet. Behörighetsvillkoren för en företrädare som förordnats med stöd av mottagningslagen och integrationslagen bör överensstämma med varandra så att samma person kan fortsätta som företrädare för ett barn efter det att uppehållstillstånd har beviljats eller efter det att ett barn som får tillfälligt skydd har fått en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun. I 40 § i mottagningslagen föreslås ett krav på att det vid bedömningen av lämpligheten bland annat ska tas hänsyn till den föreslagna företrädarens kompetens och sakkunskap samt uppdragets art och omfattning. Härmed avses till exempel att personen slutfört Sysselsättnings-, utvecklings- och förvaltningscentrets webbutbildning Osaava edustaja och andra utbildningar som ordnas i samarbete mellan Migrationsverket och livskraftscentralerna. I 40 § i mottagningslagen beskrivs närmare vad som avses. I 40 § i mottagningslagen föreslås bestämmelser om det maximala antalet barn som samtidigt kan företrädas av en företrädare. I fortsättningen ska ett motsvarande maximalt antal också tillämpas på företrädare som omfattas av integrationslagen. Välfärdsområdet ska kontrollera antalet barn som företräds i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden när det ansöker om en företrädare i enlighet med 35 §. Av denna anledning är det fortfarande skäl att i integrationslagen hänvisa till mottagningslagen i fråga om företrädarens behörighet, och i lagen föreslås inga ändringar till denna del.
I 41 § i mottagningslagen föreslås det också ändringar i företrädarens uppgifter på grund av de ändringar som gjorts i mottagandedirektivet. Vid preciseringen av företrädarens uppgifter utnyttjas också FN:s konvention om barnets rättigheter och den allmänna kommentar nr 6 från FN:s kommitté för barnets rättigheter (2005) som ska användas vid tolkningen av konventionen. De ändringar som görs i mottagningslagen förtydligar företrädarens uppgifter och för enhetlighetens skull är det nödvändigt att föreskriva om företrädarnas uppgifter på motsvarande sätt också i integrationslagen.
Ändringarna innebär att företrädaren alltjämt ska föra vårdnadshavarens talan i angelägenheter som gäller barnets person med iakttagande av 12 kap. 1 och 2 § i rättegångsbalken, 14 § i förvaltningslagen och 25 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Dessutom preciseras lagen så att företrädaren har till uppgift att föra talan och företräda barnet i angelägenheter som gäller barnets eventuella förmögenhet och i andra ekonomiska angelägenheter på det sätt som föreskrivs i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). Skötseln av ekonomiska angelägenheter omfattar till exempel ansökan om förmåner och ersättningar. Om barnet har en betydande förmögenhet ska företrädaren förvalta förmögenheten på det sätt som föreskrivs i lagen om förmyndarverksamhet. Företrädaren ansvarar dock inte för barnets dagliga användning av pengar, utan för den ansvarar de personer som ansvarar för barnets fostran.
I lagen sägs det tydligare än tidigare att företrädaren har till uppgift att i sitt uppdrag se till att barnets bästa tryggas och att barnets rättsliga, sociala, hälsorelaterade, psykiska och materiella behov samt utbildningsbehov och integrationsrelaterade behov tillgodoses på behörigt sätt. Förteckningen motsvarar 41 § 1 mom. 3 punkten i mottagningslagen. I förteckningen nämns dessutom säkerställandet av att barnets integrationsrelaterade behov tillgodoses, eftersom integrationslagen tillämpas på barn som fått uppehållstillstånd eller barn som får tillfälligt skydd och som fått hemkommun och eftersom dessa barn omfattas av kommunens och välfärdsområdets integrationsfrämjande tjänster. Detta innebär att företrädaren bör sträva efter att säkerställa att andra myndigheter och aktörer främjar barnets integration i sin verksamhet.
Företrädaren ska också bistå barnet vid kontakten med barnets familjemedlemmar och andra anhöriga. En familjemedlem kan vara en förälder till den person som kommit till Finland som minderårig utan vårdnadshavare eller personens minderåriga barn. En annan anhörig kan vara till exempel ett syskon, en far- eller morförälder, en moster, morbror, faster, farbror eller kusin till ett barn som är i landet utan vårdnadshavare.
En ny uppgift för företrädaren är också att bistå i ärenden enligt utlänningslagen. Bestämmelsen motsvarar den föreslagna 5 punkten i mottagningslagen. I integrationslagens kontext kan uppgiften t.ex. hänföra sig till behandling av fortsatt uppehållstillstånd, bistående i frågor som gäller familjeåterförening eller bistående i situationer där flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande återkallas. Även enligt artikel 33.2 b i skyddsgrundsförordningen ((EU) 2024/1347) ska företrädaren bistå och, i tillämpliga fall, företräda det ensamkommande barnet om det ensamkommande barnets flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas.
38 §.Befriande av en företrädare från sitt uppdrag och upphörande av företrädaruppdraget. I 1 mom. föreskrivs det, liksom i den gällande paragrafen, att en företrädare ska befrias från sitt uppdrag om det efter att företrädaren har förordnats framkommer att barnet har en vårdnadshavare i Finland, om inte befriandet strider mot barnets bästa. Företrädaren kan också befrias från sitt uppdrag om denne begär det eller på grund av sjukdom eller någon annan orsak är förhindrad att sköta sitt uppdrag. Dessutom föreslås att det till 1 mom., på motsvarande sätt som i 39 § i mottagningslagen, fogas en bestämmelse om att en företrädare ska befrias från sitt uppdrag, om en vårdnadshavare förordnas för barnet.
Enligt den gällande lagen upphör företrädarens uppdrag automatiskt, om det förordnas en vårdnadshavare för barnet i Finland. Enligt den föreslagna ändringen ska företrädarens uppdrag inte längre upphöra automatiskt, om det förordnas en vårdnadshavare för barnet i Finland, utan det ska ansökas separat om befrielse från uppdraget. När det förordnas en vårdnadshavare för barnet ska det säkerställas att det inte strider mot barnets bästa att uppdraget som företrädare upphör och att den vårdnadshavare som förordnats för barnet de facto kan sköta alla de uppgifter som ankommer på företrädaren. Ändringen motsvarar den ändring som föreslås i 42 § i mottagningslagen, och den beskrivs närmare i specialmotiveringen till den bestämmelsen.
Dessutom föreslås det att företrädaren kan befrias från sitt uppdrag om företrädaren inte sköter sina uppgifter på behörigt sätt. Detta motsvarar förslaget i 42 § i mottagningslagen. Den ändring som föreslås i mottagningslagen grundar sig på artikel 27.6 i mottagandedirektivet, enligt vilken företrädaren eller den person som är lämpad att tillfälligt agera som företrädare endast ska bytas ut om det är nödvändigt, i synnerhet när de behöriga myndigheterna anser att den företrädaren eller personen inte har utfört sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Ett särskilt skäl till att befria en företrädare kan vara en konflikt mellan företrädaren och barnet eller att företrädaren till exempel på grund av sjukdom är oförmögen att sköta sitt uppdrag. Avsikten är att de ändringar som föreslås i integrationslagen ska motsvara de ändringar som görs i mottagningslagen så att bestämmelserna om befrielse av en företrädare från sitt uppdrag är desamma under hela den tid en person är företrädare, oberoende av om mottagningslagen eller integrationslagen tillämpas på företrädaren.
Till 2 mom. fogas en hänvisning till den kommun som hör till landskapet Åland och som i landskapet Åland är behörig myndighet för ansökan om befrielse från uppdraget som företrädare. Kommunernas socialtjänst k.f. ansvarar för socialservicen på Åland. Kommunerna i landskapet Åland har med stöd av 69 § 2 mom. i den gällande integrationslagen möjlighet att hos staten ansöka om ersättning för ordnande av boende eller stöd för barn eller unga som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Kommunerna i landskapet kan med stöd av detta ansöka om ersättning för ett minderårigt barn utan vårdnadshavare för kostnader för ordnande av stöd för minderåriga inom socialvården.
I övrigt ändras 2 mom. inte. Även någon annan laglig företrädare för barnet kan alltjämt föreslå att företrädaren befrias från uppdraget. En intressebevakare enligt 22 § i barnskyddslagen kan förordnas för barnet för att föra vårdnadshavarens talan i ärenden som gäller barnskyddet. För ett barn kan det också förordnas någon annan laglig företrädare till exempel med stöd av 55 § i adoptionslagen (22/2012) eller 4 kap. 8 § i förundersökningslagen (805/2011). Om en sådan eller någon annan laglig företrädare märker att företrädarens agerande är klandervärt, vore det bra om denne diskuterar saken med välfärdsområdet eller livskraftscentralen innan ansökan om befrielse görs. En skillnad jämfört med motsvarande bestämmelse i mottagningslagen är att företrädarens uppdrag med stöd av integrationslagen kan vara betydligt längre tid om barnet har kommit till Finland som mycket ungt, eftersom företrädarens uppdrag i mottagningsskedet varar till dess barnet får uppehållstillstånd eller, vid tillfälligt skydd, till dess barnet får hemkommun, varefter bestämmelserna om företrädarens uppdrag finns i integrationslagen.
Till 3 mom. fogas för tydlighetens skull en precisering enligt vilken ändring i tingsrättens beslut får sökas genom besvär hos hovrätten på det sätt som föreskrivs i rättegångsbalken. Paragrafens 3 mom. motsvarar då 42 § 3 mom. i mottagningslagen. Ändringen behövs dessutom eftersom det i 95 § i integrationslagen föreskrivs om sökande av ändring i beslut som avses i lagen på ett annat sätt.
I 4 och 5 mom. föreslås inga ändringar.
41 §.Regional planering och utveckling och regionalt genomförande av anvisande till kommun. Det föreslås att flyktingslussar stryks i 2 mom. Det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
43 §.Anvisande till kommun. Det föreslås att 1 mom. 2 punkten ändras så att det i stället för personer i utsatt ställning hänvisas till personer som har särskilda mottagandebehov. Ändringen behövs för att hänvisningen i 1 mom. 2 punkten ska motsvara den terminologi som föreslås bli ändrad i 6 § i mottagningslagen. Det är fråga om en teknisk ändring.
58 §.Regional samarbetsgrupp för invandring och integrationsfrämjande. Det föreslås att flyktingslussar stryks i paragrafen., eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
83 §.Rätt att regionalt få uppgifter för anvisande till kommun. Det föreslås att flyktingslussar stryks i 2 och 3 mom. Det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
86 §.Rätt att få information för tillhandahållande av integrationsfrämjande tjänster. Det föreslås att flyktingslussar stryks i 1 och 2 mom. Det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
91 §.Rätt att få information för styrnings- och tillsynsuppgifter. Till 1 mom. fogas Migrationsverket och förläggningen, eftersom livskraftscentralerna kan behöva uppgifter också av dessa myndigheter för att sköta uppgifter i anslutning till styrningen av och tillsynen över företrädare. Rätten att få information hänför sig till skötseln av de uppgifter som avses i 55 § 1 mom. 6 punkten i integrationslagen och är begränsad till den information som är nödvändig för skötseln av dessa uppgifter. Enligt 55 § 1 mom. 6 punkten i integrationslagen ansvarar livskraftscentralen för styrning och övervakning av verksamheten för företrädare som avses i 35 §. I enlighet med 36 § i den gällande integrationslagen svarar livskraftscentralen för styrningen av och tillsynen över företrädarverksamheten i fråga om företrädare för minderåriga utan vårdnadshavare som fått uppehållstillstånd.
Med stöd av den 39 a § som föreslås bli fogad till mottagningslagen svarar Migrationsverket för styrningen av och tillsynen över företrädarverksamheten enligt mottagningslagen. Enligt 39 § 1 mom. i mottagningslagen, som föreslås bli preciserad genom propositionen, ska det utses en företrädare för barn som söker internationellt skydd, barn som får tillfälligt skydd eller sådana barn som är offer för människohandel och inte har uppehållstillstånd. Dessutom ska det i enlighet med 35 § 1 mom. i integrationslagen, som föreslås bli preciserad genom propositionen, utses en företrädare för ett barn som fått uppehållstillstånd med stöd av integrationslagen och som befinner sig i Finland utan vårdnadshavare eller utan i 39 § i mottagningslagen avsedd företrädare. En företrädare ska utses med stöd av integrationslagen också när en företrädare som förordnats med stöd av mottagningslagen behöver bytas efter det att uppehållstillstånd har beviljats eller efter det att ett barn som får tillfälligt skydd har fått hemkommun. I regel ska en företrädare som förordnats med stöd av mottagningslagen dock fortsätta som företrädare för barnet efter det att uppehållstillståndet har beviljats. Migrationsverket ska svara för styrningen av och tillsynen över företrädarens verksamhet tills barnet har fått uppehållstillstånd eller ett barn som får tillfälligt skydd har fått en hemkommun. Därefter svarar livskraftscentralen för styrningen av och tillsynen över företrädarens verksamhet. För att sköta styrnings- och tillsynsuppgiften kan livskraftscentralen av Migrationsverket behöva information om eventuella observationer som gjorts i samband med styrningen av och tillsynen över företrädarverksamheten enligt mottagningslagen.
Dessutom ansöker förläggningen med stöd av 39 § i mottagningslagen om förordnande av en företrädare. Ansökan om förordnande av företrädare kan vara förenad med bedömningar av företrädarens behörighet samt av om företrädaren har tillgång till sådana kunskaper och färdigheter som är väsentliga med tanke på företrädarverksamheten. Dessutom kan förläggningen med stöd av 42 § i mottagningslagen ansöka om befrielse från uppdraget som företrädare. Även i dessa skeden kan det finnas uppgifter som är nödvändiga för att livskraftscentralen ska kunna sköta styrnings- och tillsynsuppgiften. Av dessa orsaker ska livskraftscentralen ha rätt att av Migrationsverket och förläggningen få uppgifter som gäller tillsynen över företrädarverksamheten. Rätten att få information underlättar skötseln av livskraftscentralens lagstadgade uppgifter och gör informationsgången mellan myndigheterna smidigare.
93 §.Rätt till information för en företrädare för en minderårig. Det föreslås att flyktingslussar stryks i 1 mom. Det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen. Dessutom föreslås det att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket Migrationsverket på eget initiativ och utan dröjsmål ska underrätta företrädaren om sådana omständigheter som gäller det barn som företräds och som bedöms vara av betydelse vid skötseln av företrädarens uppgifter enligt 37 §. Momentet motsvarar det som föreslås i 44 § 3 mom. i mottagningslagen. Migrationsverket ska t.ex. meddela att en minderårig utan vårdnadshavare lämnar in en ny ansökan om uppehållstillstånd eller fortsatt uppehållstillstånd.
95 §.Sökande av ändring. Till 1 mom. fogas för tydlighetens skull en precisering enligt vilken omprövning får begäras i andra beslut som avses i denna lag än tingsrättens beslut. Bestämmelser om begäran av omprövning finns i förvaltningslagen. Preciseringen behövs, eftersom omprövning av tingsrättens beslut enligt 35 och 38 § i integrationslagen inte får begäras och besluten inte kan överklagas hos förvaltningsdomstolen.
I 2 mom. görs en författningsteknisk ändring i och med att författningsnumret stryks i hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Ändringen beror på att en hänvisning till nämnda lag tas in i 37 § i lagförslaget.
96 a §.Sekretess. Det föreslås att det i lagen tas in en ny paragraf om sekretess. Enligt artikel 33.2 andra stycket b i EU:s skyddsgrundsförordning ((EU) 2024/1347) ska företrädare vara bundna av de regler om tystnadsplikt som finns enligt nationell rätt, avseende uppgifter som de får kännedom om genom sitt arbete. Detta har varit praxis redan tidigare, men för tydlighetens skull är det skäl att föreskriva om saken på lagnivå. Bestämmelsen motsvarar 59 § i mottagningslagen, som även den gäller sekretess. Integrationslagen innehåller inte bara bestämmelser om företrädare utan också bestämmelser om andra aktörer som inte är myndigheter. Till dessa hör till exempel tjänsteproducenter som tillhandahåller integrationsfrämjande tjänster. Tystnadsplikten ska gälla också dem.
8.7
Hälso- och sjukvårdslagen
72 a §.Vissa hälso- och sjukvårdstjänster inom migrationssystemet. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om välfärdsområdenas, Helsingfors stads och HUS-sammanslutningens skyldighet att avtala med Migrationsverket om produktion av hälso- och sjukvårdstjänster enligt 26 § i mottagningslagen och 13 § i förvarslagen.
Enligt 1 mom. ska välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen med Migrationsverket avtala om produktion av hälso- och sjukvårdstjänster enligt 26 § i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel och 13 § i lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar och om förvarsenheter för personer som med stöd av de lagarna har rätt till hälso- och sjukvårdstjänster.
I praktiken har endast välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen i Finland möjlighet att producera till exempel en betydande del av tjänsterna inom den specialiserade sjukvården. Således är det motiverat att noggrannare än för närvarande föreskriva om välfärdsområdenas skyldigheter att avtala om produktionen av dessa hälso- och sjukvårdstjänster. Det bör noteras att skyldigheten enligt paragrafen att avtala om produktion av tjänster inte innebär organiseringsansvar för hälso- och sjukvårdstjänster enligt 7 § i lagen om välfärdsområden. Skyldigheten enligt paragrafen att ingå avtal förpliktar välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen att avtala om produktion av vissa hälso- och sjukvårdstjänster på det sätt som parterna närmare kommer överens om. Parterna ska i avtalet komma överens om produktionen av dessa hälso- och sjukvårdstjänster i situationer med omfattande invandring.
Produktionsansvaret omfattar hälso- och sjukvårdstjänster enligt 26 § i mottagningslagen och 13 § i förvarslagen på det sätt som välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen närmare avtalar med Migrationsverket. Bestämmelserna i paragrafen innebär inte att välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen nödvändigtvis har till uppgift att producera alla dessa tjänster, om Migrationsverket bedömer att det finns ett mer kostnadseffektivt sätt att producera tjänsterna, såsom förläggningarnas egen serviceproduktion eller köp av tjänster från andra serviceproducenter. Utanför paragrafen lämnas hälsoinformation (15 a § i mottagningslagen) och medicinska undersökningar i anslutning till tidigare förföljelse eller allvarlig skada enligt artikel 24 i förordningen om asylförfaranden.
Paragrafens 2 mom. innehåller en informativ hänvisning till mottagningslagen. Enligt momentet finns bestämmelser om ersättning för tjänster enligt 1 mom. i 7 § i mottagningslagen. Enligt 2 § i lagen om välfärdsområden är välfärdsområdena offentligrättsliga samfund. Välfärdsområdenas uppgift är att ordna social- och hälsovårdstjänster och att ordna räddningsväsendet och syftet med dem är inte att eftersträva vinst. De ersättningar som överenskommits i avtalen får inte överstiga kostnaderna för produktionen av tjänsterna.
8.8
Lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning
4 §.Definitioner. I 10 punkten görs en ändring i fråga om hänvisningen till skyddsgrundsdirektivet. Enligt artikel 41 i skyddsgrundsförordningen upphävs skyddsgrundsdirektivet från och med den 12 juni 2026, då skyddsgrundsförordningen börjar tillämpas. Definitionen av internationellt skydd i artikel 2 a i skyddsgrundsdirektivet motsvarar definitionen i artikel 3.3 i skyddsgrundsförordningen. Genom hänvisningsändringen ändras inte innehållet i punkten.
8.9
Lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete
2 §.Tillämpningsområde. I 2 mom. 1 punkten görs en ändring i fråga om hänvisningen till skyddsgrundsdirektivet. Enligt artikel 41 i skyddsgrundsförordningen upphävs skyddsgrundsdirektivet från och med den 12 juni 2026, då skyddsgrundsförordningen börjar tillämpas. I skyddsgrundsförordningen föreskrivs det på samma sätt som i skyddsgrundsdirektivet om förutsättningarna för beviljande av internationellt skydd och om innehållet i internationellt skydd. Genom hänvisningsändringen ändras inte innehållet i punkten.
8.10
Straffregisterlagen
4 a §. Till 1 mom. fogas en ny 9 punkt där det föreskrivs om utlämnande av uppgifter om personer ur straffregistret för en sådan säkerhetskontroll som avses i artikel 15 i screeningförordningen och för ett sådant yttrande som avses i artikel 7c i förordning (EU) 2019/816 om Ecris-TCN-systemet. Enligt artikel 15 i screeningförordningen ska tredjelandsmedborgare som genomgår screening genomgå en säkerhetskontroll för att verifiera om de skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. För säkerhetskontrollen ska sökningar göras i relevanta databaser i unionen och sökningar får också göras i relevanta nationella databaser. För att bedöma om en tredjelandsmedborgare utgör ett hot mot den inre säkerheten är det nödvändigt att göra en sökning också i det nationella straffregistret.
Screeningmyndigheterna har för utförande av säkerhetskontroller enligt artikel 7c i förordningen om Ecris-TCN rätt att få tillgång till uppgifterna i Ecris-TCN. Screeningmyndigheterna definieras nationellt i 16 § i utlänningslagen, och i paragrafen fastställs de myndigheter som har tillgång till Ecris-TCN-systemet. Screeningmyndigheterna behöver på basis av de sökningar som gjorts i Ecris-TCN-systemet och de flaggningar som fåtts kontrollera uppgifterna i anslutning till dem ur det nationella straffregistret både för säkerhetskontrollen vid screeningen i Finland och för det yttrande som avses i artikel 7c i förordningen om Ecris-TCN-systemet och som begärts av en myndighet i en annan medlemsstat i en situation där Finland är dömande medlemsstat. Rätt att få straffregisteruppgifter ska endast finnas om screeningmyndigheten i Finland har gjort en sökning i Ecris-TCN-systemet och systemet har gett en träff i Finland eller om en medlemsstats screeningmyndighet har fått en träff i Finland i Ecris-TCN-systemet och screeningmyndigheten ska utarbeta ett yttrande enligt artikel 7c i förordningen om Ecris-TCN-systemet.
Screeningen ska enligt artikel 8.3 i screeningförordningen genomföras inom sju dagar och enligt artikel 8.4 inom tre dagar från det att tredjelandsmedborgaren påträffades. Även säkerhetskontrollen ska genomföras inom dessa tidsgränser. Screeningmyndigheten ska få uppgifter ur det nationella straffregistret med iakttagande av förordningens tidsgränser för bedömning av det hot som den som genomgår screening kan utgöra. Straffregisterlagen gör det för närvarande möjligt att lämna ut uppgifter om personer för vissa ändamål. Utlämnandet av uppgifter har grundat sig på en begäran till Rättsregistercentralen som har lämnat ut uppgifterna inom ramen för tjänstetid om förutsättningarna uppfylls. De strikta tidsgränser som screeningen ställer kan dock förutsätta att straffregisteruppgifter lämnas ut också t.ex. under veckoslut. Bestämmelser om elektronisk överföring av uppgifter vid utlämnande av uppgifter finns i 5 kap. i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019). För att en säkerhetskontroll ska kunna genomföras inom de tidsfrister som anges i screeningförordningen, ska för utlämnande av uppgifterna utnyttjas ett tekniskt gränssnitt mellan informationssystem enligt 22 § eller en elektronisk förbindelse enligt 23 §.
Enligt artikel 7c i Ecris-TCN-förordningen ska de berörda nationella myndigheterna i den dömande medlemsstaten avge ett yttrande till screeningmyndigheterna när en sökning i Ecris-TCN ger en träff. Kontrollen av uppgifterna i de nationella kriminalregistren på grundval av en Ecris-TCN-flaggning ska ske i enlighet med nationell rätt. Yttrandet ska skrivas inom två dagar om screeningen sker på medlemsstatens territorium eller inom tre dagar om screeningen äger rum vid de yttre gränserna. För att yttrandet ska kunna ges inom två eller tre dagar, förutsätter detta tillgång till uppgifterna i straffregistret också utanför de normala tjänstetiderna. För att yttrandet ska kunna ges i tid ska uppgifterna också lämnas ut via tekniska gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Uppgifter ur straffregistret ska endast användas som bakgrundsmaterial till yttrandet och lämnas inte ut till andra medlemsstater.
I 8 punkten föreslås en teknisk ändring.
Till paragrafen fogas ett nytt 7 mom. där det fastställs vilka uppgifter om brott som får lämnas ut till screeningmyndigheterna. Utlämnandet ska begränsas till att gälla de uppgifter om flaggning som hänför sig till domar enligt artikel 15.4 i screeningförordningen. Domarna gäller i synnerhet terroristbrott och andra grova brott. Brottet bör ingå i de brott som förtecknas i bilagan till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226 och bör enligt nationell rätt kunna bestraffas med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år. Till denna del avgränsas de uppgifter som erhålls på samma sätt som de uppgifter som fås som resultat av sökningar i Ecris-TCN-systemet.
8.11
Lagen om Migrationsverket
2 §.Uppgifter. Det föreslås att flyktingslussar stryks i 2 mom. 3 punkten, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
8.12
Lagen om säkerhetsskydd i Migrationsverket
1 §.Lagens tillämpningsområde. Det föreslås att flyktingslussar stryks i 2 mom., eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen. I den svenskspråkiga versionen av momentet stryks orden ”för asylsökande”, som inte finns i den gällande finskspråkiga lagtexten.
8.13
Lagen om privata säkerhetstjänster
28 §.Rätt att utse ordningsvakter som ska bistå polisen eller gränsbevakningsväsendet. Det föreslås att flyktingslussar stryks i 1 mom. 9 punkten, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
8.14
Barnskyddslagen
25 §.Anmälningsskyldighet. Det föreslås att flyktingslussar stryks i 1 mom. 10 punkten, eftersom det föreslås att bestämmelserna om flyktingslussar upphävs i utlänningslagen och mottagningslagen.
8.15
Lagen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som arbetar med barn
2 §.Tillämpningsområde. Paragrafens 2 mom. föreslås bli utökat med en ny 7 punkt som gäller sådana företrädare för barn utan vårdnadshavare som avses i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel och i lagen om främjande av integration. Enligt föreslagna nya 7 punkten ska lagen på de villkor som anges i 1 mom. tillämpas även på sådana företrädare som avses i de nämnda lagarna. Uppgiften som företrädare enligt de lagarna består varaktigt och i väsentlig grad av arbete utan vårdnadshavarens närvaro och i personlig kontakt med minderåriga. Förslaget att foga en ny 7 punkt till momentet medför även ett behov av vissa tekniska ändringar i 5 och 6 punkten.
5 c §.Straffregisterutdrag beträffande företrädare för barn utan vårdnadshavare. I lagen föreslås en ny paragraf om straffregisterutdrag beträffande företrädare. Enligt 1 mom. ska företrädaren, om det är fråga om en sådan företrädare för ett barn utan vårdnadshavare som avses i mottagningslagen eller i lagen om främjande av integration, visa upp för tingsrätten ett i 6 § 2 mom. i straffregisterlagen avsett straffregisterutdrag i enlighet med 40 § 2 mom. mottagningslagen. Enligt 40 § 2 mom. i mottagningslagen är en förutsättning för att en person ska kunna förordnas till företrädare att personen för tingsrätten har uppvisat ett sådant straffregisterutdrag som avses i 6 § 2 mom. i straffregisterlagen. Det naturliga när en företrädare förordnas att sköta en uppgift är att det är tingsrätten som utför den första kontrollen av straffregisterutdraget beträffande företrädaren.
Enligt den föreslagna paragrafens 2 mom. har Migrationsverket på basis av sin tillsynsuppgift enligt 39 a § i mottagningslagen och livskraftscentralen på basis av sin tillsynsuppgift enligt 36 § i lagen om främjande av integration rätt att begära att företrädaren visar upp ett i 6 § 2 mom. i straffregisterlagen avsett straffregisterutdrag. Den föreslagna regleringen grundar sig på förpliktande EU-lagstiftning som förutsätter ändringar i den nationella lagstiftningen.
Bestämmelser om vilka uppgifter som ska antecknas i registerutdraget finns i 6 § 2 mom. i straffregisterlagen. Med stöd av 6 § 3 mom. i straffregisterlagen ska dessutom uppgifter inhämtade genom sådan begäran som avses i lagen om lagring av straffregisteruppgifter och om utlämnande av sådana uppgifter mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (214/2012) antecknas i det utdrag som avses i 6 § 2 mom. i straffregisterlagen.
Enligt gällande 40 § 2 mom. i mottagningslagen krävs straffregisterutdrag i samband med förfarandet för förordnande av företrädare. Som ett led i förfarandet ska ett straffregisterutdrag uppvisas för tingsrätten. Straffregisterutdraget kontrolleras alltså innan företrädaren förordnas till uppdraget. Hur länge uppdraget som företrädare pågår varierar. Uppdragets längd påverkas bland annat av den minderåriges ålder, eftersom ett uppdrag som företrädare fortgår tills den minderårige har uppnått myndig ålder. Efter att en företrädare förordnats kan uppdraget med andra ord pågå i flera år. Därför är det motiverat att de myndigheter som har tillsynen över företrädarverksamheten – Migrationsverket och livskraftscentralerna – enligt lag ska ha rätt att begära uppvisande av ett i 6 § 2 mom. i straffregisterlagen avsett straffregisterutdrag, så att företrädarens behörighet för uppdraget vid behov kan kontrolleras också efter det att företrädaren har förordnats till nämnda uppdrag. Också med tanke på det företrädda barnets säkerhet är det viktigt att straffregisterutdraget avseende företrädaren kan kontrolleras i ett senare skede. Till exempel enligt artikel 33.2 andra stycket c i skyddsgrundsförordningen får företrädare inte ha begått brott och överträdelser relaterade till barn eller brott och överträdelser som föranleder allvarliga tvivel om deras förmåga att ha en ansvarsfull roll när det gäller barn. Enligt artikel 23.9 i förordningen om asylförfaranden får företrädare inte ha ett kriminalregister, särskilt inte vad gäller brott mot barn. Enligt artikel 27.8 i mottagandedirektivet ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att det finns administrativa eller rättsliga myndigheter eller andra enheter med ansvar för att övervaka att företrädare utför sina uppgifter på ett korrekt sätt, inbegripet genom att regelbundet granska dessa utsedda företrädares kriminalregister.
Enligt propositionen fogas en ny 39 a § till mottagningslagen, enligt vilken Migrationsverket har tillsynen över företrädarverksamheten. I nya 39 a § föreslås också en skyldighet för företrädare att på begäran lämna ett straffregisterutdrag till Migrationsverket. Enligt 36 § i den gällande lagen om främjande av integration svarar även livskraftscentralen för tillsynen över företrädarverksamheten. I propositionen föreslås den paragrafen få ett nytt 2 mom. som innehåller en skyldighet för företrädare att på begäran lämna ett straffregisterutdrag till livskraftscentralen. Migrationsverket och livskraftscentralerna avses med andra ord ha till uppgift att utöva tillsyn över företrädarverksamheten och regelbundet kontrollera företrädares kriminalregister i enlighet med artikel 27.8 i mottagandedirektivet. En begäran om att visa upp ett straffregisterutdrag och kontroll av utdraget efter att en företrädare förordnats kan komma i fråga till exempel när det har gått mycket lång tid sedan företrädaren förordnades och det för företrädaren inte har förordnats några nya barn som ska företrädas eller om det med tanke på straffregistret finns skäl att misstänka att företrädaren inte är behörig för uppdraget, till exempel på grund av en anmälan om företrädaren. Den nya tillsynsuppgift som föreslås för Migrationsverket och livskraftscentralerna, inbegripet kontroll av företrädares straffregisterutdrag efter att de förordnats, grundar sig på förpliktande EU-lagstiftning. Genomförandet av EU-bestämmelserna förutsätter att Migrationsverket och livskraftscentralerna i nationell lag ges rätt att kontrollera företrädares straffregisterutdrag också efter att de förordnats.
Den centrala principen i FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) är att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet när myndighetsbeslut, lagar eller samhällspolitiska lösningar som rör barn fattas. Enligt artiklarna 19 och 34 i konventionen ska barn särskilt skyddas särskilt mot våld och sexuellt utnyttjande. Vidare har var och en enligt artikel 5 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 19/1990) rätt till frihet och personlig säkerhet. Enligt 19 § i grundlagen ska det allmänna stödja dem som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Främjandet av barnens välfärd täcker också skydd mot våld, underkastelse och utnyttjande (RP 309/1993 rd). Enligt artikel 22.1 i förordningen om asylförfaranden ska barnets bästa komma i främsta rummet när de behöriga myndigheterna tillämpar förordningen. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 25.6 i direktivet om asylförfaranden och artikel 20.5 i skyddsgrundsförordningen.
Barn som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare är särskilt utsatta och beroende av att myndigheterna ser till deras säkerhet. Personlig kontakt med barnet är en väsentlig del av uppdraget som företrädare, och så som konstateras ovan kan uppdraget fortgå i flera år. Enligt gällande reglering kontrolleras företrädares straffregisterutdrag endast som ett led i det förfarande där företrädare förordnas. För att man i fråga om minderåriga som är utan vårdnadshavare ska kunna trygga barnets säkerhet och utveckling samt förebygga utnyttjande är det viktigt att de myndigheter som har tillsynen över företrädarverksamheten regelbundet kan kontrollera företrädares straffregisterutdrag. Att möjliggöra kontroll av straffregisterutdrag är särskilt viktigt när det finns skäl att misstänka att företrädaren inte är behörig att sköta uppgiften.
8.16
Lagen om förvaltningsdomstolarna
12 a §.Sammansättning i vissa ärenden. Enligt propositionen fogas ärenden som gäller internationellt skydd till 1 mom. 8 punkten i paragrafen. Bestämmelser om internationellt skydd finns i utlänningslagen samt i relevanta direkt tillämpliga EU-rättsakter, särskilt skyddsgrundsförordningen och förordningen om asylförfaranden.
12 b §.Domförhet med en ledamot. Enligt propositionen stryks hänvisningarna till utlänningslagen ur 1 mom. 5 punkten, eftersom bestämmelser om internationellt skydd också finns i direkt tillämpliga EU-rättsakter, särskilt skyddsgrundsförordningen och förordningen om asylförfaranden. I punkten föreslås dessutom en hänvisning till beslut om överföring som avses i artiklarna 42.1 och 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Det är i huvudsak fråga om beslut som fattas i samband med i den förordningen avsedda förfaranden för återtagande samt fastställande av ansvar. Enligt propositionen är det också möjligt att fatta ett beslut om överföring av en person som redan får internationellt skydd i Finland, i sådana situationer där ett förfarande för omfördelning tillämpas och Finland är den medlemsstat som gynnas av solidariteten. Enligt 103 § 2 punkten i utlänningslagen kan en ansökan om internationellt skydd avvisas utan prövning, om sökanden kan sändas till en annan stat som enligt rådets förordning om bestämmandet av den ansvariga staten är skyldig att pröva hans eller hennes asylansökan. Framöver ska beslut att avvisa ansökan utan prövning inte fattas i samband med överföring, eftersom det saknas rättslig grund för detta i EU-lagstiftningen. I praktiken ändras alltså inte det rådande rättsläget till följd av den föreslagna ändringen.
8.17
Lagen om högsta förvaltningsdomstolen
6 §. Enligt propositionen stryks hänvisningarna till utlänningslagens 6 kap. ur 6 § 4 mom., eftersom bestämmelser om internationellt skydd också finns i direkt tillämpliga EU-rättsakter, särskilt skyddsgrundsförordningen och förordningen om asylförfaranden. Enligt förslaget innehåller momentet ett särskilt omnämnande av sådana beslut om överföring som avses i artiklarna 42.1 och 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering och som enligt den förordningen kan fattas också för andra än personer som ansöker om internationellt skydd. Enligt propositionen är det alltså också möjligt att fatta ett beslut om överföring av en person som redan får internationellt skydd i Finland, i sådana situationer där ett förfarande för omfördelning tillämpas och Finland är den medlemsstat som gynnas av solidariteten.
8.18
Lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen
14 §.Behandling av personuppgifter som erhållits genom teknisk övervakning. Paragrafen ändras så att den också gäller behandling av personuppgifter vid teknisk övervakning av screeninginkvarteringsställen, eftersom Tullen i egenskap av screeningmyndighet kan utföra teknisk övervakning bland annat på sådana ställen. De ändringar som föreslås i utlänningslagen medför att användningsområdet för teknisk övervakning utvidgas.
Behandlingen av personuppgifter vid teknisk övervakning omfattas av tillämpningsområdet för den allmänna dataskyddsförordningen och grundar sig på artikel 6.1 e i förordningen, enligt vilken behandling av personuppgifter är tillåtet för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Teknisk övervakning är ett sätt att säkerställa att den som genomgår screening under den tid screeningförfarandet pågår vistas på den screeningplats och det screeninginkvarteringsställe som screeningmyndigheten anvisat honom eller henne.
15 §.Behandling av personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga. Lagens 15 § innehåller bestämmelser om vilka andra ändamål än det ursprungliga som Tullen får behandla uppgifter för. Enligt förslaget utökas paragrafen med ett nytt 4 mom. enligt vilket Tullen får behandla personuppgifter som avses i 7–10 § för utförande av sådana säkerhetskontroller vid screening som avses i artikel 15 i screeningförordningen. Lagens 7–10 § innehåller bestämmelser om behandling av personuppgifter vid utredning och övervakning samt för förebyggande och avslöjande av brott. I föreslagna 4 mom. ställs som villkor för behandlingen av uppgifter att behandlingen är nödvändig.
Materiellt motsvarar föreslagna 4 mom. de ändringar som föreslås i 13 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet och i 16 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Gränsbevakningsväsendet. Liksom i föreslagna nya 13 § 5 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet är syftet med här föreslagna nya 15 § 4 mom. att göra det möjligt att utnyttja uppgifter i nationella databaser som en del av screeningen så som artikel 15.2 i screeningförordningen tillåter. Behandling av personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga kan vara nödvändigt när man behöver göra sökningar i databaser i syfte att utföra säkerhetskontroll vid screening, vilket inte motsvarar det ursprungliga ändamålet med behandlingen. Ändringen behövs också för att säkerställa att Tullen, polisen och Gränsbevakningsväsendet, som är screeningmyndigheter, för säkerhetskontroller vid screening får uppgifter ur sådana register i vilka flera myndigheter för in uppgifter, även uppgifter som förts in av andra myndigheter och som omfattas av andras personuppgiftsansvar.
16 §.Tullens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem. Det föreslås att 1 mom. 10 punkten ändras så att Tullen har rätt att få uppgifter ur bötesregistret för den säkerhetskontroll som avses i artikel 15 i screeningförordningen. För säkerhetskontrollen ska sökningar göras i relevanta databaser i unionen och sökningar får också göras i relevanta nationella databaser. För att bedöma om en tredjelandsmedborgare utgör ett hot mot den inre säkerheten är det nödvändigt att göra en sökning också i det nationella bötesregistret. I fråga om motiveringen till ändringen hänvisas läsaren till motiveringen till ändringarna i straffregisterlagen.
Bestämmelser om utlämnande av uppgifter finns i screeningmyndigheternas egna lagar i enlighet med 49 § 1 mom. 5 punkten i lagen om verkställighet av böter, vilket innebär att uppgifter i enlighet med 2 mom. inte får lämnas ut efter det att tre år har förflutit från det att en lagakraftvunnen dom eller något annat slutligt myndighetsavgörande har avkunnats eller meddelats.
8.19
Lagen om ordnande av arbetskraftsservice
27 §. Inledande av jobbsökning. Enligt förslaget ändras paragrafen på basis av punkterna 5 och 6 i artikel 17 i mottagandedirektivet. Enligt dem ska medlemsstaterna se till att sökande som är anställda eller på grundval av tidigare anställning har rätt till sociala trygghetsförmåner behandlas på samma sätt som deras egna medborgare i fråga om de grenar av social trygghet som bygger på anställningsperioder. Medlemsstaterna får inte begränsa likabehandlingen genom att neka sådana sociala trygghetsförmåner som är beroende av anställningsperioder eller av avgifter. Finland kan således inte begränsa löntagares rätt till inkomstrelaterad dagpenning. Enligt artikel 17.9 i mottagandedirektivet fortsätter den sökandes rätt att få tillträde till arbetsmarknaden och rätt till likabehandling under ett överklagandeförfarande om sökanden har rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium under det förfarandet.
I 5 kap. 2 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa fastställs att rätt till inkomstrelaterad dagpenning har en medlem av en löntagarkassa (försäkrad) som har varit försäkrad åtminstone de 12 närmast föregående månaderna och som under de kalendermånader han eller hon varit försäkrad har uppfyllt arbetsvillkoret. En löntagares arbetsvillkor blir i regel uppfyllt då löntagaren under de närmast föregående 28 månaderna har sammanlagt minst 12 arbetsvillkorsmånader. Som en arbetsvillkorsmånad räknas en sådan kalendermånad under vilken personen fått minst 930 euro i stabiliserad lön som omfattas av en försäkring. Som en arbetsvillkorsmånad räknas också två sådana separata kalendermånader då den stabiliserade lön som omfattas av en försäkring och som betalats under vardera av dessa månader är mindre än 930 euro men minst 465 euro. Lönen ska följa kollektivavtalet. Om det inte finns något kollektivavtal för branschen, ska lönen för heltidsarbete vara minst 1 463 euro i månaden (2026). Bestämmelserna om vad som inräknas i arbetsvillkoret omfattar också detaljerade bestämmelser om när granskningsperioden förlängs och om vilka inkomster som inte räknas in i arbetsvillkorsmånaden.
I lagen om utkomstskydd för arbetslösa innehåller 1 kap. 8 a § 1 mom. huvudregeln att arbetslösa arbetssökande som är bosatta i Finland har rätt till förmåner enligt den lagen. Lagens 1 kap. 8 a § 3 mom. innehåller ett undantag till huvudregeln enligt vilket en arbetslös arbetssökande som inte är finsk medborgare, som inte omfattas av EU:s bestämmelser om samordning av de sociala trygghetssystemen eller den nordiska konventionen om social trygghet och som har arbetat i minst sex månader i Finland under sin oavbrutna vistelse, har rätt till inkomstrelaterad dagpenning om vistelsen i Finland fortgår, även om personen inte är bosatt i Finland. Utbetalning av den inkomstrelaterade dagpenningen förutsätter att personen uppfyller alla villkor för erhållande av inkomstrelaterad dagpenning. De viktigaste av dessa är arbetsvillkoret och registrering som arbetssökande. Bakgrunden till bestämmelsen är verkställigheten av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2011/98 av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (nedan direktivet om ett kombinerat tillståndDirektivet om ett kombinerat tillstånd har omarbetats, utan att några ändringar av relevans för det föreliggande lagförslaget gjorts i bestämmelserna om social trygghet, genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1233 av den 24 april 2024 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat.) och direktivets krav med avseende på utkomstskydd för arbetslösa (se RP 161/2013 rd).
Ett villkor för inkomstrelaterad dagpenning är alltså också att personen är arbetssökande. För närvarande utgör beviljat uppehållstillstånd ett villkor för inledande av jobbsökning för utländska medborgare och personer utan medborgarskap. Därför registrerar inte arbetskraftsmyndigheten en sådan person som arbetssökande som på basis av asylansökan har fått rätt att arbeta, men vars asylansökan är under behandling.
Paragrafens 3 mom. föreslås bli utökat med en ny 3 punkt. I punkten anges ett nytt villkor enligt vilket en utländsk medborgare eller statslös person kan registreras som arbetssökande om denna har rätt att arbeta på basis av en ansökan om internationellt skydd och är medlem i en arbetslöshetskassa som avses i 1 § i lagen om arbetslöshetskassor (603/1984) och har under den tid som medlemskapet i kassan varat arbetat minst 12 månader. När det är fråga om nämnda personer ska alltså arbetskraftsmyndigheten i samband med registreringen som arbetssökande utreda om arbetsvillkoret på 12 månader uppfylls, så att endast arbete under den tid som medlemskapet i arbetslöshetskassan varat räknas. Dessutom bör arbetskraftsmyndigheten utreda om medlemskapet i arbetslöshetskassan är i kraft. Arbetskraftsmyndigheten behöver inte utreda eller räkna om de villkor uppfylls som avser uppfyllandet av arbetsvillkoret, utan det är fortsättningsvis arbetslöshetskassan som avgör om arbetsvillkoret och förutsättningarna för erhållande av inkomstrelaterad dagpenning uppfylls.
Också de övriga i paragrafen angivna förutsättningarna för registrering som arbetssökande ska uppfyllas. Om en enskild kund inte kan registreras som arbetssökande, meddelar arbetskraftsmyndigheten beslut om att registrering avslås med stöd av 27 § 4 mom. i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Bestämmelser om sökande av ändring i beslut om att registrering som arbetssökande avslås finns i 146 § i den nämnda lagen.
Genom att den föreslagna nya 3 punkten fogas till 27 § 3 mom. i lagen om ordnande av arbetskraftsservice kan asylsökande registreras som arbetssökande, varvid asylsökande som vistas i Finland omfattas av 1 kap. 8 a § 3 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa genom att de blir sådana arbetslösa arbetssökande som avses i den lagen. I 1 kap. 8 a § 3 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa är kraven att vistelsen i Finland har fortgått utan avbrott, att den sökande har arbetat i sex månader och att vistelsen i Finland fortgår. Tidskravet på sex månader beror på de tidsgränser som anges i direktivet om ett kombinerat tillstånd och påverkar inte det arbetsvillkor på 12 månader som är en allmän förutsättning för erhållande av inkomstrelaterad dagpenning. Kravet på sex månaders arbete uppfylls därför undantagslöst, till följd av de allmänna förutsättningarna för inkomstrelaterad dagpenning. För vistelsens del gäller kravet att den asylsökandes vistelse i Finland ska vara oavbruten för att den asylsökande ska bibehålla rätten att få tillträde till arbetsmarknaden. I överensstämmelse med mottagandedirektivet har en sådan arbetssökande rätt till inkomstrelaterad dagpenning när villkoren uppfylls.
8.20
Lagen om allmänt stöd
6 §.Rätt till allmänt stöd på basis av boende eller Europeiska unionens lagstiftning. I 6 § 2 mom. föreslås en lagteknisk ändring så att det i momentet hänvisas till lagens 8 § 1 punkt. Genom ändringen bevaras nuläget i fråga om arbetssökande som har rätt att förvärvsarbeta på basis av ett tillfälligt uppehållstillstånd och som har uppfyllt det arbetsvillkor som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa.
8 §.Begränsningar som gäller utlänningar. Enligt gällande 8 § har en person som inte är finsk medborgare inte rätt till allmänt stöd, om personen har rätt att förvärvsarbeta på basis av ett tillfälligt uppehållstillstånd. I gällande lag begränsas däremot inte rätten till allmänt stöd för personer som är registrerade som arbetssökande och vars rätt att arbeta grundar sig på en asylansökan som är anhängig. De sistnämnda har för närvarande inte rätt till allmänt stöd därför att de inte registreras som arbetssökande med stöd av lagen om ordnande av arbetskraftsservice.
Enligt mottagandedirektivet ska asylsökande ha rätt till sociala trygghetsförmåner på basis av ett tidigare anställningsförhållande. I det finländska systemet med utkomstskydd för arbetslösa är det i praktiken fråga om en rätt till inkomstrelaterad dagpenning enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Rätten till allmänt stöd är inte beroende av arbetsperioder eller avgifter. Enligt mottagandedirektivet kan rätten till förmåner som betalas på den sistnämnda grunden begränsas.
Enligt föreslagna 8 § i lagen om allmänt stöd har en person vars rätt att arbeta grundar sig på en anhängig asylansökan inte rätt till allmänt stöd. Arbetskraftsmyndigheten ger Folkpensionsanstalten ett arbetskraftspolitiskt utlåtande som är bindande för denna.
Lagtekniskt omstruktureras 8 § till att lyda som en förteckning och en hänvisning till 8 § 1 punkten föreslås ingå i 6 §. Genom ändringen av den sistnämnda bestämmelsen bevaras nuläget i fråga om arbetssökande som har rätt att förvärvsarbeta på basis av ett tillfälligt uppehållstillstånd och som har uppfyllt det arbetsvillkor som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Deras rätt till allmänt stöd förblir därmed oförändrad.