7.1
Lagen om välfärdsområdenas finansiering
7 §.Beaktande av förändringen i servicebehovet. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur den beräknade förändringen i servicebehovet inom social- och hälsovården årligen ska beaktas i förväg vid justeringen av den statliga finansieringen till välfärdsområdena på riksnivå. Enligt paragrafens 2 mom. används som grund för bedömning av förändringen i servicebehovet den beräknade ökningen av servicebehovet enligt den prognosmodell för utgifter för social trygghet vilken utvecklats av Institutet för hälsa och välfärd. Bestämmelser om den beräknade årliga ökningen av servicebehovet utfärdas med högst fyra års mellanrum.
I prognosmodellen för utgifter för social trygghet delas de offentliga utgifterna in i tre delområden som täcker pensioner, andra transfereringar samt kostnaderna för social- och hälsovårdstjänster. Utvecklingen för dessa förklaras i väsentlig grad av de konsekvenser som uppkommer via befolkningsstrukturens utveckling. Det gemensamma för granskningen av alla utgifter i modellen är att de delas in enligt kön och årsåldersklass, varvid det utifrån Statistikcentralens befolkningsprognos är möjligt att projicera utgifternas utveckling i framtiden antingen utifrån utgifternas nuvarande struktur eller alternativa förmodanden om kostnadernas utveckling enligt kön och årsåldersklass.
Beräkningen enligt prognosmodellen för utgifter för social trygghet baserar sig i princip på ett förmodande om att fördelningen av utgifterna i olika åtgärder och förmåner inom varje åldersklass förblir den samma som i nuläget, med undantag för pensioner, men då åldersgruppernas storlek ändras enligt befolkningsprognosen ändras de totala kostnaderna enligt ändringarna i åldersgrupperna. Det alternativa sättet att tolka beräkningen är att föreställa sig att resultatet är representativt för åtgärdernas kostnader per klient i de olika åldersgrupperna, varvid utvecklingen för antalet klienter enligt åldersgrupp prognostiseras enligt befolkningsprognosen.
De utvecklingsbedömningar som tagits fram med prognosmodellen för utgifter för social trygghet används även i finansministeriet för att utarbeta uppskattningen av underhållsunderskottet i den offentliga ekonomin. Besluten om det material, de beräkningsmetoder och de förmodanden vilka ska användas fattas av styrgruppen för prognosmodellen för utgifter för social trygghet, vilken består av företrädare för Institutet för hälsa och välfärd, finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, Statistikcentralen, Folkpensionsanstalten och Pensionsskyddscentralen. Prognosmodellen för utgifter för social trygghet är en prognos vars uppskattningar uppdateras och preciseras i takt med att nytt material uppkommer (till exempel befolkningsprognosen och kostnads- och användningsuppgifterna för social- och hälsovårdstjänsterna enligt kön och åldersgrupp). Även de förmodanden som används i modellen gås igenom och granskas i utvecklingsarbetet i synnerhet utifrån forskningslitteraturen.
Det föreslås att paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om den beräknade ökningen av servicebehovet vilken ska tillämpas på finansåren 2027–2030. Enligt prognosmodellen för utgifter för social trygghet uppskattas ökningen av behovet av social- och hälsovårdstjänster på grund av ändringen i åldersstrukturen uppgå till 1,01 procent år 2027, 0,98 procent år 2028, 0,97 procent år 2029 och 1,01 procent år 2030 utifrån det material som är tillgängligt i mars 2026.
I paragrafens 1 mom. föreslås att 60 procent av den beräknade ökningen av servicebehovet utifrån prognosmodellen för utgifter för social trygghet inkluderas i finansieringen för varje finansår från och med år 2027. Från och med år 2028 slopas dessutom den temporära höjningen på 0,2 procentenheter som regleras i 36 § 1 mom. i finansieringslagen och som ska tillämpas i beaktandet av ökningen av servicebehovet. Således är den ökning av servicebehovet vilken ska beaktas i förväg för år 2027 sammanlagt 0,60 x (1,01 procent + 0,2 procent) och år 2028 sammanlagt 0,60 x 0,98 procent.
Nedskärningen i finansieringen utifrån ovan nämnda statsekonomiska sparåtgärder hänförs till områdena enligt bestämningsfaktorerna för finansieringen för social- och hälsovården.
14 §.Servicebehovskoefficient för hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och socialvården. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om hur servicebehovskoefficienter för hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och socialvården räknas för varje välfärdsområde. Bestämningsfaktorerna beskriver invånarnas servicebehov i förhållande till landets medelvärde. Enligt det gällande momentet beräknas servicebehovskoefficienterna för hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och socialvården utifrån behovsfaktorer som beskriver behov och kostnader i fråga om hälso- och sjukvårdstjänster, äldreomsorgstjänster och socialvårdstjänster och som bygger på sjukdomar och socioekonomiska faktorer, utifrån faktorernas viktkoefficienter och utifrån de uppgiftsvisa viktningar som avses i 13 § 3 mom. Behovsfaktorerna och deras viktkoefficienter finns som bilaga till finansieringslagen.
Utifrån undersökningen år 2025 av Institutet för hälsa och välfärd föreslås en uppdatering av de bakomliggande kostnads- och serviceanvändningsuppgifterna i den behovsfaktormodell som ligger till grund för den behovsprövade finansieringen för social- och hälsovården. De behovsfaktorer som används i beräkningen av servicebehovskoefficienterna baserar sig dock i princip på behovsfaktorerna enligt bilagan till den gällande lagen. I behovsfaktorerna görs de justeringar och preciseringar som föreslagits i undersökningen, vilka delvis även gäller precisering av benämningen av behovsfaktorerna. Således är den föreslagna uppdateringen avsevärt snävare än vad som föreslagits i undersökningen från år 2025 av Institutet för hälsa och välfärd. Grunden för detta avgörande utgörs av de problem som anknyter till kunskapsunderlaget för behovsfaktorerna, vilka har refereras detaljerat ovan i avsnittet Nuläget och bedömning av nuläget (2.1.2.3) och De viktigaste förslagen (4.1.1.2).
Således föreslås att man från och med år 2027 inte ännu beaktar de utvidgade behovsfaktorerna såsom en mer omfattande sjukdomsklassifikation än den nuvarande klassifikationen eller utvidgad dataextrahering av diagnosuppgifter i anknytning till sjukdomsklassifikationen till exempel i form av extrahering som även gäller diagnoser som registrerats av andra yrkesgrupper än läkare eller på mottagningar med andra kontaktsätt än mottagningar på plats eller till andra serviceformer utöver de nuvarande serviceformerna inom öppenvården och den specialiserade sjukvården. Dessutom föreslås inte att långtidsdiagnoser beaktas från två år.
Inte heller den nya behovsfaktor som beskriver en persons användning av privat vård (hälso- och sjukvård och äldreomsorg) och företagshälsovård beaktas ännu. Däremot föreslås att konsekvensen av diagnosuppgifter från den privata hälso- och sjukvården för finansieringen begränsas genom att i dataextraheringen från vårdanmälningsregistret beakta information om huruvida en vårdhändelse gäller den privata hälso- och sjukvården eller ett välfärdsområdes tjänster. I praktiken genomförs detta enligt följande: Om serviceproducentens OID-identifieringskod (Object Identifier) meddelats på vårdanmälan, fastställs det om det handlar om en offentlig eller privat serviceproducent utifrån sektorsinformationen i registret över social- och hälsovårdsorganisationer. Sektorinformationen grupperar totala utläggningar till offentliga tjänster. Bland de privata serviceproducenternas händelser beaktas de vårdhändelser som enligt registerinformationen är händelser i anknytning till köpta tjänster eller servicesedlar. Om en OID-identifieringskod inte finns, görs offentlig-privat-indelningen med hjälp av serviceproducentens kod i registret över verksamhetsställen inom social- och hälsovården (TOPI). De privata serviceproducenternas TOPI-koder börjar i regel med siffran 6. Utifrån dessa har man strävat efter att identifiera totala utläggningar och överföra dem till den offentliga sektorn, om information om köpta tjänster eller servicesedlar inte kombinerats med dessa. Även bland de privata serviceproducenternas händelser vilka grupperats enligt TOPI-koden beaktas de vårdhändelser som enligt registerinformationen är händelser i anknytning till köpta tjänster eller servicesedlar. Grunderna för förslaget refereras ovan i de allmänna motiveringarna i avsnitten Nuläge och bedömning av nuläget (2.1.2.4), medan konsekvenserna refereras i bedömningarna av konsekvenserna för finansieringen (4.2.1.3).
I samband med uppdateringen beaktas förslagen i undersökningen från år 2025 av Institutet för hälsa och välfärd om uppdatering och rättelse av uppgiftsinnehållet i fråga om behovsfaktorerna enligt den gällande lagen, vars syfte är att öka behovsfaktorernas determinationskoefficient och tillförlitlighet.
Den nya utbudsfaktorn ”antalet anställda i välfärdsområdet i förhållande till befolkningen” vilken föreslagits i undersökningen år 2025 av Institutet för hälsa och välfärd har inte ännu ansetts vara tillräckligt färdig för att kunna verkställas redan från och med år 2027. Inte heller restiden till närmaste hälsovårdsstation fogas till utbudsfaktorerna. Således innehåller modellen i enlighet med den gällande lagen endast en utbudsfaktor, ”restid till närmaste jour inom den specialiserade sjukvården”. Det föreslås att prognoskapaciteten för denna utbudsfaktor utifrån undersökningen från år 2025 av Institutet för hälsa och välfärd förbättras genom att ändra beräkningen av restiden så att den baserar sig på kartrutor som horisontellt sett är en kilometer långa. Tidigare har utbudsfaktorn baserat sig på inexakta restider som beräknats utifrån postnummerområdena. Beaktandet av utbudsfaktorerna förbättrar prognoskapaciteten för behovsmodellen och förklarar därmed bättre även kostnaderna för användningen av tjänster. Servicebehovet i välfärdsområdet räknas dock endast utifrån behovsfaktorerna. Detta görs på så sätt att konsekvensen av utbudsfaktorerna sätts på samma nivå för alla områden i beräkningen av de områdesvisa servicebehovskoefficienterna. På så sätt undviker man att finansieringsmodellen kompenserar områdena för ett bättre serviceutbud än i snitt.
Dessutom beaktas följande preciseringar och tekniska korrigeringar som föreslagits i undersökningen av Institutet för hälsa och välfärd:
Den utvidgade materialextraheringen i fråga om sjukligheten från Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsuppgifter på så att även andra än lagbaserade rehabiliteringar omfattas av extraheringen.
Den utvidgade materialextraheringen i fråga om sjukligheten från Folkpensionsanstaltens uppgifter om läkemedelsersättningsrätten på så sätt att man använder diagnoser i anknytning till läkemedelsersättningsrätten i stället för numret på läkemedelsersättningsrätten.
Framöver extraheras ICPC-2-diagnoser från vårdanmälningsregistret för hälso- och sjukvården endast om de registreras av en läkare.
Från vårdanmälningsregistret för hälso- och sjukvården extraheras inte diagnoser från besök från vilka information om specialområdet saknas.
I materialextraheringen för sjukligheten extraheras framöver inte diagnoser utifrån ICD-9-diagnoskoderna i fråga om något register.
I materialextraheringen i fråga om sjukligheten preciseras indelningen av vårdanmälningshändelser ännu bättre i servicehändelser inom den offentliga och privata sektorn.
Till materialet om serviceanvändningen fogas även prestationer med bristfälliga uppgifter i fråga om kontaktsättet eller yrkesgruppen. Från vårdanmälningsregistret för öppenvården inom primärvården inkluderas även prestationer där besökargruppen är bristfällig. Dessutom uppdateras AURA-klassificeringen.
Arbetslösa avskiljs från andra personer utanför arbetskraft i den socioekonomiska behovsfaktor som beskriver den huvudsakliga verksamheten.
Regressionskoefficienten för behovsfaktorerna finns som bilaga till lagen. Det föreslås att viktningsvärdena för behovsfaktorerna framöver regleras direkt utifrån den regressionskoefficient som beskriver behovsfaktorernas kostnadskonsekvens i stället för de viktkoefficienter som föreskrivs i den gällande lagen och i dess bilaga. Det handlar om en ändring av presentationssättet som inte påverkar slutresultatet för den områdesspecifika finansieringen. En positiv regressionskoefficient redogör för att denna faktor har en kostnadsökande konsekvens och en negativ regressionsfaktor redogör för att denna faktor har en kostnadsminskande konsekvens. Till exempel i undersökningen från år 2022 av Institutet för hälsa och välfärd får diabetes värdet 707 för regressionskoefficienten i hälso- och sjukvårdsmodellen, vilket innebär att en diabetikers kostnader för hälso- och sjukvården i snitt är 707 euro större per år än för en i övrigt likadan person utan diabetes. Viktkoefficienten för de andra behovsfaktorer än de som beskriver åldern räknas å sin sida genom att dela regressionskoefficienten enligt det genomsnittliga behovet i hela landet. Således sätter behovskoefficienten konsekvensen av en enskild behovsfaktor i proportion till behovet hos en genomsnittlig person. Det har dock varit svårt att förstå viktkoefficienternas samband med regressionskoefficienterna. På grund av detta föreslås att man i bilagan till finansieringslagen utfärdar bestämmelser om regressionskoefficienten för varje behovsfaktor, vilken bättre beskriver konsekvensen av varje behovsfaktor för de kalkylerade kostnaderna.
Utöver regressionskoefficienterna för behovsfaktorerna beskrivs kostnadskonsekvensen av användningen av tjänsterna av den invånarspecifika posten, det vill säga den konstant som ingår i behovsmodellen. Konstanten beskriver volymen på serviceanvändningen i snitt vid varje enhet oberoende av ålder, sjuklighet och andra egenskaper. I modellen för hälso- och sjukvården är konstanten 1 373,3 i äldreomsorgen 13 155,8 och i socialvården 4 655,0. Det föreslås att bilagan till lagen framöver innehåller bestämmelser även om konstanter.
Då behovsfaktorn utgörs av flera grupper som utesluter varandra, anges regressionskoefficienterna på så sätt att de beskriver konsekvenserna i förhållande till den grupp som utgörs referensklass i beräkningen. Till exempel i de behovsfaktorer som beskriver åldern ska en av åldersgrupperna väljas som referensklass. Referensklassens konsekvens ingår i modellens konstant och ingen separat regressionskoefficient bestäms för den. Övriga åldersgruppers regressionskoefficienter ger uttryck för tillägget eller avdraget i jämförelse med denna referensklass. Till exempel i de behovsfaktorer som gäller hälso- och sjukvården är den referensklass som utgör utgångspunkten för den behovsfaktor som beskriver könet ”ålder 19–25 år, man”. Kostnadskonsekvensen för denna grupp ingår med andra ord i konstanten utan separat koefficient. Till exempel regressionskoefficienten 998,9 för behovsfaktorn ”ålder 76–80 år, man” innebär att de kalkylerade kostnader som orsakas av hälso- och sjukvårdskostnaderna för en man i åldern 76–80 år i snitt är 998,9 euro större än kostnaderna för en man i åldern 19–25 år.
I fråga om de behovsfaktorer som beskriver åldern och könet är den grupp som utgör referensklass i modellen för hälso- och sjukvården ”ålder 19–25 år, man”, och i modellen för äldreomsorgen ”ålder 65–70 år, man” och i modellen för socialvården ”ålder 0 år”. I socialvårdsmodellen beaktas könet som en separat behovsfaktor, varför den grupp som utgör referensklass beskriver endast den behovsfaktor som gäller ålder i modellen.
Även i de andra behovsfaktorer som ingår i servicemodellen, vilka baserar sig på flera grupper som utesluter varandra, ingår referensklassens kostnadskonsekvens i modellens konstant: Referensklassen för den behovsfaktor som beskriver Världshälsoorganisationen WHO:s (World Health Organization) klassifikation av synskador är ”WHO:s klassifikation av synskada, ingen synskada”, ”ingen invalidpension” för den behovsfaktor som beskriver invalidpension, ”barn, pensionär eller annan person utanför arbetskraften” för den behovsfaktor som beskriver den huvudsakliga sysselsättningen”, utbildning lägre nivå (ingen information eller grundskola)” för den behovsfaktor som beskriver utbildningsnivån, ”ogift” för den behovsfaktor som beskriver civilståndet och ”inte ensamboende” för den behovsfaktor som beskriver en ensamboende person.
I behovsfaktorerna görs tekniska ändringar på så sätt att referensklassen för den behovsfaktor som beskriver civilståndet ändras från klassen ”ogift” i klassen enligt den gällande lagen till klassen ”gift”. I fråga om personer utanför arbetskraften i den behovsfaktor som beskriver den huvudsakliga sysselsättningen avskiljs dessutom de sysselsatta på så sätt att referensklassen för denna variabel framöver utgörs av barn, pensionärer och andra utanför arbetskraften.
Institutet för hälsa och välfärd har i sin undersökning år 2022 publicerat regressionskoefficienter som motsvarar viktningskoefficienterna för de behovsfaktorer som finns som bilaga till finansieringslagen. Detta möjliggör att ändringarna i kostnadskonsekvenserna för de behovsfaktorer som ska uppdateras i bilagan bedöms i förhållande till kostnadskonsekvenserna enligt den gällande lagen.
Institutet för hälsa och välfärd planerar att i april 2026 publicera en beskrivning av behovsmodellen i den form som den föreslås vara i kraft från och med år 2027.
I propositionen föreslås inte ändringar av 2 mom. i den nu aktuella paragrafen, utan det motsvarar gällande 2 mom.
Det föreslås att paragrafens 3 mom. preciseras med reglering kring uppgifterna för Institutet för hälsa och välfärd i bestämningen av behovskoefficienter. Genom ändringen förtydligas i synnerhet befogenheten för Institutet för hälsa och välfärd att rätta uppenbara fel som upptäckts i de registeruppgifter som används i beräkningen av behovskoefficienterna. För att säkerställa ett jämlikt bemötande av välfärdsområdena och finansieringens riktighet och trovärdighet har Institutet för hälsa och välfärd möjlighet att rätta felaktiga uppgifter som är betydande för det kunskapsunderlag som extraherats för beräkningen av behovskoefficienterna, till exempel att siffran för en viss sjukdom på ett felaktigt sätt tydligt avviker i fråga om en stor del av befolkningen i området.
Enligt den föreslagna regleringen har Institutet för hälsa och välfärd till uppgift att sammanställa de uppgifter som ligger till grund för bestämningen av servicekoefficienterna, säkerställa informationens kvalitet och rätta uppenbara fel i uppgifterna för användningsändamålet samt räkna områdesvisa behovskoefficienter.
Med skyldigheten för Institutet för hälsa och välfärd att säkerställa kvaliteten på kunskapsunderlaget för servicebehovskoefficienterna efter att uppgifterna extraherats avses i praktiken en likadan form av materialvalidering som sedvanligen görs i registerundersökningar. Till exempel granskas de årliga ändringarna av de variabler som används i beräkningen av behovskoefficienter. Omfattningen av kvalitetssäkringen i samband med beräkningen av behovskoefficienten begränsas i praktiken väsentligt av tidspressen på beräkningen och den tid som är tillgänglig efter den utsatta tiden för att lämna registerinformation för kvalitetssäkringen. Genom den föreslagna kvalitetssäkringen vid Institutet för hälsa och välfärd strävar man efter att göra det möjligt att ingripa i de felaktigheter som är de mest uppenbara och väsentliga för beräkningen av behovskoefficienterna.
Enligt förslaget har Institutet för hälsa och välfärd även rätt att ingripa i uppenbara fel som upptäckts i kvalitetssäkringen. Institutet för hälsa och välfärd strävar efter att säkerställa att kunskapsunderlaget för behovskoefficienterna är högklassigt genom kvalitetssäkring och genom att begära korrigeringar av välfärdsområdena till registren. Finansieringen ska dock kunna anvisas rättvist och i rätt tid till välfärdsområdena även i situationer där välfärdsområdet till exempel på grund av tekniska hinder inte rätter tydligt felaktiga uppgifter i registret innan beräkningsmaterialet extraheras ur registret för bestämningen av behovskoefficienterna. Ett fel i källregistret kan därtill upptäckas först i det skede då det beräkningsmaterial som används för att bestämma behovskoefficienten redan extraherats från registret. En korrigering som gjorts endast i registret förmedlas inte i detta skede längre automatiskt till beräkningsmaterialet. I praktiken är det ofta inte heller tekniskt sett möjligt för den aktör som levererar uppgifterna att själv rätta fel som upptäckts i detta skede i registret och därefter på nytt extrahera registermaterial inom den tidtabell som förutsätts för definieringen av behovskoefficienter. Det är dock möjligt att göra en korrigering direkt i beräkningsmaterialet. En möjlighet som är oberoende av åtgärderna av det välfärdsområde som är skyldigt att lämna uppgifter att rätta uppenbara fel i beräkningsmaterialet undanröjer dessutom det uppenbara incitamentsrelaterade problemet i en situation där väldigt snabba och eventuellt kostnadskrävande åtgärder krävs av finansieringsmottagaren för att rätta ett sådant fel som minskar områdets finansiering efter att det rättats.
Rätten för Institutet för hälsa och välfärd att korrigera beräkningsmaterialet berör sådana uppenbara fel i materialet vilka det till exempel är möjligt att identifiera som fel som beror på sådana uppgiftsleveranser som är felaktiga på så sätt att uppgifterna har lämnats till fel register (till exempel Terveyshilmo i stället för Avohilmo), uppgiften om serviceformen har meddelats fel (till exempel hemvård som öppensjukvård), uppgiften om yrkesgruppen har lämnats på fel sätt (till exempel besök hos en skötare har meddelats som ett besök hos en läkare) eller om kontaktsätten har levererats på fel sätt (till exempel en konsultation som registrerats som ett mottagningsbesök). Beroende på situationen innebär korrigering av ett fel antingen ersättning av eller avlägsnade av felaktiga uppgifter från beräkningsmaterialet.
Institutet för hälsa och välfärd ska i princip utreda ett upptäckt eventuellt fel i materialet tillsammans med den aktör som lämnat uppgiften. Vid sidan om diagnosuppgifter som välfärdsområdena lämnat kan ett fel även gälla andra uppgifter som används i beräkningen av behovskoefficienten. Den uppenbara felaktighet som krävs för att korrigera ett fel förutsätter dock inte att felet inte är tvistigt. Fel ska dessutom bedömas i förhållande till materialets användningsändamål, det vill säga till bestämningen av behovskoefficienten. Till exempel i en situation där den aktör som lämnat uppgifterna har en avvikande tolkning om den rätta leveransen av registerinformation jämfört med den registeransvarige, är det exceptionellt möjligt att rätta de lämnade uppgifter i beräkningen, om detta är nödvändigt för att göra det kunskapsunderlag som används i bestämningen av en behovskoefficient och som fås från de olika områden tillräckligt jämförbart.
Institutet för hälsa och välfärd kan få kännedom om ett fel i kunskapsunderlaget även på annat sätt än via den materialvalidering som görs som en del av beräkningen. Även uppenbara fel som blivit kända via ett sådant annat sätt kan i princip korrigeras, om en tillräcklig utredning om dessa kan inhämtas. I praktiken begränsas möjligheten att betrakta fel som upptäckts på annat sätt än via materialvalideringen avsevärt av tidspressen på beräkningen av behovskoefficienter: behovskoefficienterna ska kunna produceras med de tillgängliga resurserna i rätt tid. På grund av detta har Institutet för hälsa och välfärd rätt att pröva hurudana fel som beaktas och hur sent upptäckta fel som ännu kan korrigeras i beräkningen. I sin prövning ska Institutet för hälsa och välfärd beakta i synnerhet felets betydelse för användningsändamålet för materialet. Dessutom begränsas tolkningen på det sätt som förutsätts i 6 § i förvaltningslagen bland annat av kraven på opartiskhet, ändamålsbundenhet och jämlik behandling av välfärdsområdena.
Den skyldighet att göra en kvalitetskontroll vilken förskrivs för Institutet för hälsa och välfärd och dess möjlighet att rätta uppenbara fel i beräkningsmaterialet garanterar inte heller framöver att kunskapsunderlaget för beräkningen av behovskoefficienterna är fullständigt. Den väldigt omfattande registerinformation som används i beräkningen och som i fråga om till exempel diagnosuppgifter består av över hundra miljoner anteckningar är alltid av delvis inexakt natur.
Korrigering av ett fel som upptäckts i en registeruppgift i beräkningsmaterialet för behovskoefficienten avlägsnar i princip inte behovet av att korrigera felet även i källregistret. Korrigeringar av registeruppgifter är dock inte förknippat med någon motsvarande tidspress, varför de kan göras inom en längre tid utifrån en mer omfattande utredning och på ett sätt som beaktar de tekniska systemen för informationsinsamling. Dessutom bedöms de korrigeringar som görs i registret inte på motsvarande endast med tanke på ett enskilt användningsändamål. Som en följd av dessa skillnader är det möjligt att en korrigering som görs senare i registret inte fullt ut motsvarar den korrigering som gjorts i beräkningsmaterialet för servicebehovsfaktorn.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs att bestämmelser om de i 1 mom. avsedda behovsfaktorer som beskriver behov och kostnader i fråga om tjänster och deras viktkoefficienter ska utfärdas med högst fyra års mellanrum med utgångspunkt i undersökningar som utförs av Institutet för hälsa och välfärd. En ändring av ordalydelsen som motsvarar 1 mom. föreslås för momentet, med vilken viktkoefficienten ersätts med en regressionskoefficient.
19 §.Skärgårdskoefficient. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur den kalkylerade finansieringen för social- och hälsovården bestäms utifrån skärgårdsförhållandena. Enligt den gällande lagen baserar sig finansieringen på det antal invånare som bor i skärgården i skärgårdskommuner enligt definitionen i skärgårdslagen. Det föreslås att en ny definition av ett välfärdsområde med skärgårdsförhållanden föreskrivs i skärgårdslagen, som är en lag som anknyter till denna proposition (9 a §).
Definieringen av ett välfärdsområde med skärgårdsförhållanden baserar sig enligt skärgårdslagen på poängsättningen av skärgårdsförhållanden. Vid poängsättningen beaktas antalet fasta invånare och säsongsinvånare i skärgården, deras andel av hela välfärdsområdets befolkning samt skärgårdsförhållandena i välfärdsområdet. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om bestämning av ett välfärdsområde med skärgårdsförhållanden och beräkningen av skärgårdspoängen samt en förteckning över välfärdsområdena med skärgårdsförhållanden. Med fem års mellanrum granskas om den förteckning som fastställer välfärdsområden med skärgårdsförhållanden är uppdaterad. Förslaget till ändring av skärgårdslagen beskrivs mer detaljerat i specialmotiveringen till 9 a § i skärgårdslagen och utkastet till statsrådets förordning finns som bilaga till denna proposition. Enligt förordningen ska ett välfärdsområde som fastställs som ett välfärdsområde med skärgårdsförhållanden ha minst 70 skärgårdspoäng på intervallet 0–100. Från och med början av år 2027 utgörs välfärdsområdena med skärgårdsförhållanden av:
Egentliga Finland | 100 |
Östra Nyland | 99 |
Österbotten | 82 |
Västra Nyland | 71 |
Södra Savolax | 70 |
Det föreslås att den ifrågavarande paragrafen i finansieringslagen innehåller bestämmelser om att finansiering som baserar sig på skärgårdsförhållanden räknas utifrån den skärgårdskoefficient som räknats utifrån skärgårdspoängen för ett välfärdsområde med skärgårdsförhållanden. Skärgårdskoefficienten räknas genom att dela de skärgårdspoäng för välfärdsområdena vilka åtminstone överskrider poänggränsen på 70 poäng med medelvärdet av skärgårdspoängen viktat enligt invånarantalet i skärgården. I viktningen beaktas endast invånare som bor i skärgården i områden som har minst 70 poäng.
Den kalkylerade finansiering som delas utifrån kriteriet för skärgårdsförhållanden bildas genom att multiplicera grundpriset för kriteriet för skärgårdsförhållanden med skärgårdskoefficienten och invånarantalet i skärgården i ett välfärdsområde med skärgårdsförhållanden. Genom kriteriet för skärgårdsförhållanden hänförs finansiering endast till välfärdsområden med skärgårdsförhållanden.
26 a §.Rättelse av räknefel och fel i registeruppgifter. Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen och på samma gång ändras paragrafens rubrik. Momentet innehåller bestämmelser om att man i finansieringsberäkningarna och finansieringsbesluten ska beakta sådana fel i registeruppgifterna vilka har en avsevärd inverkan på finansieringen för ett eller flera välfärdsområden.
Paragrafen i den gällande lagen innehåller reglering kring rättelse av räknefel, vilken fogades till lagen genom den lag om ändring av välfärdsområdenas finansiering (1047/2023) vilken trädde i kraft i december 2023. Utifrån den kan finansministeriet begära att räkne- eller uppgiftsfel i finansieringsberäkningarna eller -besluten rättas i högre grad än vad regleringen kring rättelse av fel i beslut enligt förvaltningslagen i övrigt ger möjlighet till. I bestämmelsen föreskrivs att med avvikelse från vad som i 50 och 51 § i förvaltningslagen föreskrivs om förutsättningarna för rättelse av fel kan finansministeriet självt eller på ansökan rätta räknefel i beslut som avses i denna lag och i de uppgifter som ligger till grund för besluten. Således krävs för korrigeringen inte till exempel något samtycke av det område vars finansiering berörs av korrigeringen av felet. På rättelse av räknefel tillämpas i övrigt vad som föreskrivs i 8 kap. i förvaltningslagen.
Framöver ingår ovan nämnda reglering i 1 mom. i paragrafen. Tillämpningen av bestämmelsen bland annat i förhållande till regleringen kring rättelse av fel i beslut enligt 8 kap. i förvaltningslagen beskrivs mer ingående i specialmotiveringen till 26 a § den regeringsproposition som ledde till att finansieringslagen utfärdades (RP 43/2023).
Föreslagna nya 2 mom. kompletterar ovan nämnda reglering. Enligt det kan finansministeriet i finansieringsanalyser och finansieringsbeslut rätta ett uppenbart fel i registeruppgifter som ligger till grund för finansieringen, om felet har en betydande effekt på ett eller flera välfärdsområdens finansiering. Som ett fel som ska beaktas då finansieringen bestäms beaktas i så fall även sådan information som i sig har extraherats korrekt från ett register i enlighet med finansieringslagen, men som de facto är felaktig, om felet är av uppenbar natur och avsevärt påverkar finansieringen till ett eller flera välfärdsområden. Bestämmelsen har en väsentlig koppling till den rätt som föreslås för Institutet för hälsa och välfärd i 14 § i finansieringslagen att rätta uppenbara fel som upptäckts i de uppgifter som ligger till grund för servicebehovskoefficienten, men som i högre grad gäller även andra uppenbara fel som upptäckts i olika register, såsom i Statistikcentralens registeruppgifter, om felet på motsvarande sätt har en inverkan som avsevärt snedvrider finansieringen till ett eller flera välfärdsområden.
Med uppenbart fel avses i fråga om de uppgifter som avses i det föreslagna momentet i princip fel av motsvarande karaktär som vad som mer ingående beskrivs ovan i specialmotiveringen till 14 §. En ytterligare förutsättning för att tillämpa bestämmelsen är att konsekvensen för den välfärdsområdesvisa finansieringen är avsevärd. Avsikten är således att tröskeln för att tillämpa bestämmelsen ska vara relativt hög. På grund av finansieringens förutsägbarhet och stabilitet är det inte befogat att göra det möjligt att göra ändringar i redan beviljad områdesvis finansiering, såvida det inte handlar om ett fel som är betydande för den områdesvisa fördelningen av finansieringen. Det är inte heller befogat att börja utreda fel av ringa betydelse med tanke på den administrativa arbetsmängd som uppkommer i välfärdsområdena och statsförvaltningen. Bedömningen av om ett fel är betydande baserar sig för det första på felets proportionella betydelse för finansieringen till det område som påverkas direkt av felet. Dessutom beaktas felets signifikans med tanke på områdenas finansiering. Storleksklassen om ekonomin i områdena varierar stort. Beroende på ekonomins storlek kan exempelvis en inverkan på två eller några miljoner euro för finansieringen vara betydande med tanke på ekonomin i mindre områden. Ett fel av denna omfattning påverkar dock inte avsevärt finansieringen till de största områdena eller å andra sidan till de andra områdena. I fråga om de största områdena är inte ens ett fel på 10 miljoner euro nödvändigtvis på motsvarande sätt betydande för ekonomin i detta område. Ett fel av denna omfattning kan dock redan ha en inverkan som ska anses vara betydande då det granskas i förhållande till hur inverkan fördelar sig över finansieringen till de andra områdena.
Syftet med regleringen i momentet är att konsekvenserna av fel som är uppenbara och som väsentligt påverkar finansieringen i registeruppgifterna kan rättas även om felet till exempel upptäcks först efter beräkningen av de servicebehovskoefficienter som avses i 14 § och som ligger till grunden för finansieringen för det aktuella året. I så fall kan finansministeriet beakta en uppenbart felaktig registeruppgift som avsevärt påverkar finansieringen i korrigerad form i finansieringsberäkningarna och finansieringsbeslutet. I finansieringsmodellen för välfärdsområdena kan en felaktig registeruppgift i ett enskilt område bidra till att avsevärt påverka även de övriga områdenas finansiering. Inverkan av felaktig registerinformation ska därför bedömas genom att göra finansieringsberäkningarna på nytt för alla områden, varvid man får fram den verkliga områdesvisa inverkan av den felaktiga uppgiften på finansieringen. Om en felaktig registeruppgift gäller de uppgifter som ligger till grund för behovskoefficienten, ska finansministeriet begära uppgifter om de regionala servicebehovskoefficienterna vilka korrigerats med den aktuella uppgiften från Institutet för hälsa och välfärd.
I princip kan ändringen på grund av rättelsen av ett fel göras i de finansieringsberäkningar som är under beredning för det respektive året, men även oberoende av den utsatta tid för en begäran om korrigering som föreskrivits för områdena för finansieringsbeslutet för respektive år. Utifrån bestämmelsen är det även möjligt att ändra ett finansieringsbeslut som redan vunnit laga kraft, men det ska göras endast i undantagssituationer. En sådan exceptionell situation kan föreligga till exempel då det framgår att något välfärdsområde uppsåtligen eller avsiktligen strävat efter att dra fördel genom att i finansieringen låta bli att rätta fel som observerats i de registeruppgifter som det överlämnat. Syftet med den föreslagna regleringen är således även att förbättra de andra välfärdsområdenas ställning i de situationer där välfärdsområdena är medvetna om att avsevärt felaktiga uppgifter i sista hand kan rättas även vid finansministeriet direkt i finansieringsberäkningarna och finansieringsbesluten.
Om inverkan av ett fel i registerinformation bedömt på ovan beskrivna sätt är betydande för ett eller flera områden, har finansministeriet befogenhet att utifrån den föreslagna bestämmelsen beakta felet i finanseringsberäkningarna eller ändra ett finansieringsbeslut som redan fattats för det aktuella året. I detta sammanhang ska man bedöma även förutsättningarna för betalning av utebliven förmån enligt 27 § i finansieringslagen och återbetalning av grundlös förmån enligt 28 §, en eventuell skyldighet att betala ränta samt tidpunkten för utbetalningen av den finansiering som ändras. Det är möjligt att fatta beslut om finansiering som justerats enligt dessa bestämmelser först i samband med följande års finansiering. Ändringen av finansieringsbesluten flera gånger under ett år är i allmänhet inte ändamålsenligt, såvida det uteblivna finanseringsbeloppet inte är exceptionellt stort. Således är det enligt finansministeriets bedömning möjligt att beakta ändringar av finansieringsbeslut som gäller korrigering av fel i registerinformation i utbetalningen av finansiering även som tillägg och avdrag som görs först i samband med följande års finansiering.
35 §.Övergångsutjämning. Paragrafens innehåller bestämmelser om de övergångsutjämningar genom vilka man jämnar ut skillnaden mellan kostnadsnivån år 2022 i kommunerna i varje välfärdsområde och den kalkylerade finansieringen enligt finansieringslagen till välfärdsområdet. Det föreslås att graderingen av övergångsutjämningarna ändras från och med år 2027. Övergångsutjämningarna ökas i fråga om både övergångsutjämningsavdragen och övergångsutjämningstilläggen årligen med ytterligare 10 euro per invånare, så att beloppet av de permanenta övergångsutjämningarna på riksnivå minskar med en fjärdedel fram till utgången av 2030.
I paragrafens 2 mom. ändras graderingen av övergångsutjämningsavdrag. Om välfärdsområdets kalkylerade kostnader är större än de faktiska kostnaderna, minskas skillnaden mellan de kalkylerade och faktiska kostnaderna från välfärdsområdets finansiering som ett övergångsutjämningsavdrag. Beloppet per invånare av den skillnad som utjämnas som ett avdrag år 2027 är högst 100 euro i stället för 90 euro enligt den gällande lagen. Vidare ändras graderingen år 2028 och 2029 under bägge år med ytterligare 10 euro, det vill säga att den skillnaden på 150 euro per invånare enligt den gällande lagen år 2028 i stället kan vara högst 170 euro och skillnaden på högst 200 euro enligt den lag som gäller år 2029 kan vara högst 230 euro person invånare. Den finansieringsskillnad som ska beaktas som övergångsutjämningsavdrag år 2030 är högst 240 euro per invånare. Övergångsutjämningsavdragen minskar således snabbare och mer än i den gällande regleringen.
Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om det övergångsutjämningsavdrag som tills vidare blir permanent. Enligt momentet utjämnas den skillnad som överskrider 240 euro per invånare genom en övergångsutjämning som tillsvidare är permanent. Jämfört med beloppet enligt den gällande lagen, vilket är 200 euro per invånare, är den skillnad som utjämnas av det övergångsutjämningsavdrag som blir permanent således 40 euro mindre per invånare.
Det föreslås att graderingen av övergångsutjämningstillägget ändras i paragrafens 4 mom. Om välfärdsområdets kalkylerade kostnader är mindre än de faktiska kostnaderna, ökas skillnaden mellan de kalkylerade och faktiska kostnaderna från välfärdsområdets finansiering som ett övergångsutjämningstillägg. Beloppet av den skillnad som utjämnas som övergångsutjämningstillägg ändras med 10 euro mer årligen 2027–2030. År 2027 är beloppet av den skillnad som ska utjämnas i stället för 40 euro enligt den gällande lagen 50 euro per invånare och år 2028 i stället 50 euro enligt den gällande lagen högst 70 euro per invånare. Graderingen fortsätts på så sätt att beloppet av den skillnad som ska utjämnas år 2029 är högst 80 euro per invånare och år 2030 högst 90 euro per invånare. Övergångsutjämningstilläggen minskar således snabbare och mer än enligt den gällande lagen.
Paragrafens 5 mom. innehåller bestämmelser om det övergångsutjämningstillägg som tills vidare blir permanent. Enligt momentet utjämnas den skillnad som överskrider 90 euro per invånare genom en övergångsutjämning som tillsvidare är permanent. Jämfört med beloppet enligt den gällande lagen, vilket är 50 euro per invånare, är den skillnad som utjämnas av det övergångsutjämningstillägg som blir permanent således 40 euro mindre per invånare.
Dessutom föreslås att regleringen i paragrafens 8 mom. preciseras. I momentet föreskrivs bland annat hur den statsfinansierade andelen av övergångsutjämningarna beaktas vid justering av finansieringen i efterhand enligt 10 § i finansieringslagen. Den statsfinansierade andelen av övergångsutjämningen beaktas genom att tillägga den i den kalkylerade finansiering som betalats till välfärdsområdena på så sätt att andelen inte höjer beloppet av den justering i efterhand vilken ska göras utifrån skillnaden mellan de kalkylmässiga och de faktiska kostnaderna.
Bestämmelsen innehåller dock inte direkta bestämmelser om en situation där övergångsutjämningarnas sammanräknade belopp är negativt. Detta tomrum som blivit kvar i lagen beror på det stora antalet ändringar som gjorts i momentet. I den ursprungliga bestämmelsen föreskrevs att man i situationer där de sammanräknade övergångsutjämningsavdragen översteg övergångsutjämningstilläggen återbetalade skillnaden till finansieringen till välfärdsområdena i en post som var lika stor i euro per invånare. Utifrån den ändring som gjordes i momentet i samband med att bestämmelserna om universitetssjukhustillägget utfärdades återbetalades inte skillnaden längre till välfärdsområdena från och med år 2024. I detta sammanhang utfärdades dock inte bestämmelser om hur nedgången i den statliga finansieringen på grund av detta ska behandlas i justeringen i efterhand. Regleringen i detta moment och i 10 § har tolkats på så sätt att man i justeringen i efterhand som statlig finansiering beaktar endast det belopp som i verkligheten har betalats till områdena, det vill säga att nedgången i den statliga finansieringen på grund av övergångsutjämningarna har dragits av från den kalkylerade finansieringen. Detta finansieringsbelopp har således jämförts med de faktiska kostnaderna enligt bokslutsuppgifterna. Tolkningen genomför syftet med justeringen i efterhand och har en förmånligare konsekvens för områdena, eftersom man i så fall i jämförelsen beaktar endast den finansieringsandel som i verkligheten betalats till områdena.
Det föreslås att momentet kompletteras på så sätt att ovan nämnda tolkning framgår tydlig även av ordalydelsen i momentet.
36 §.Undantagsbestämmelser om justering av den statliga finansieringen. Enligt det gällande 1 mom. i paragrafen höjs utöver vad som föreskrivs i 7 § 1 mom. den beräknade årliga ökningen av servicebehovet med 0,2 procentenheter 2023–2029. Det föreslås att momentet ändras för att genomföra de statsfinansiella besparingarna så att den temporära höjningen beaktas sista gången i finansieringen år 2027.
39 §.Tidsbegränsad minskning av övergångsutjämningstillägget 2026 och 2027. Paragrafen är i kraft temporärt fram till slutet av år 2027. I paragrafen beaktas den ändring i graderingen av övergångsutjämningar vilken ovan föreslagits i fråga om 35 § 4 mom., enligt vilken graderingen av övergångsutjämningstillägget ändras från och med år 2027. På grund av detta ska den temporära regleringen uppdateras så att den statsfinansiella besparingen enligt den lag som trätt i kraft den 1 januari 2026 ska bli verklighet.
40 §.Minskning av den statligt finansierade andelen av övergångsutjämningarna från och med 2028. Den föreslagna nya paragrafen innehåller bestämmelser om den statsfinansiella sparåtgärd som riktas mot övergångsutjämningar från och med år 2028. En del av den statsfinansierade andelen av övergångsutjämningar överförs för att finansieras av välfärdsområdena. Besparingen hänförs i princip till alla välfärdsområden, det vill säga att avdraget hänförs även till de områden som inte har kvar någon övergångsutjämning.
I 35 § 8 mom. i finansieringslagen föreskrivs att om de avdrag som sammanlagt görs i välfärdsområdenas finansiering i form av övergångsutjämning är större än de tillägg som sammanlagt görs i form av övergångsutjämning, läggs det belopp som motsvarar denna skillnad inte till välfärdsområdenas finansiering. Den statsfinansierade andelen minskar delvis redan från och med år 2027 på grund av de graderingsändringar som föreslagits i fråga om 35 § 2–5 mom. i finansieringslagen. Enligt 1 mom. i den nu aktuella paragrafen ska från det belopp som motsvarar de återstående övergångsutjämningstilläggen och -avdragen görs i form av en sparåtgärd ett avdrag på 53 miljoner euro år 2028, 91 miljoner euro år 2029 och 82 miljoner euro från och med år 2030.
Enligt 2 mom. ska finansieringsnedskärningen beaktas i finansieringen för alla välfärdsområden, med undantag för de områden som får övergångsutjämning, där övergångsutjämningen ännu är behövlig för att trygga en tillräcklig finansiering för att ordna tjänster med beaktande av utvecklingen för den kalkylerade finansieringen. De områden som har ett övergångsutjämningsavdrag som ska göras från finansieringen drar fördel av de föreslagna ändringarna i graderingen av övergångsutjämningen i sin finansiering från och med år 2027. I de områden där övergångsutjämningen redan graderats bort, har denna ändring inte någon konsekvens för finansieringen. Däremot innebär den föreslagna ändringen av graderingen en nedgång i finansieringen i de områden som får övergångsutjämningstillägg. Dessa områden är Helsingfors stad och Mellersta Nylands, Satakunta, Kymmenedalens, Södra Karelens, Södra Savolax, Mellersta Finlands och Österbottens välfärdsområden.
De områden som får övergångsutjämningstillägg är sinsemellan i väldigt olika situationer i fråga om utvecklingen för finansieringen och ekonomin samt ordnandet av tjänster. I en del av områdena har den kalkylerade finansieringen utvecklats snabbare än i andra och övergångsutjämningstilläggets betydelse för finansieringshelheten ar sjunkit (bedömningen finns ovan i avsnitt 2.2.2, tabell 6 och figur 2). I alla områden finns det inte längre grunder som motsvarar de ursprungliga grunderna för övergångsutjämningen i fråga om utjämningen av de skillnader som anknyter till övergången från den kommunala finansieringsnivån till den kalkylerade finansieringsmodellen. Till denna del har i synnerhet Helsingfors stads kalkylerade finansiering ökat snabbare än i de andra områdena baserat på en granskning av utfallet för utvecklingen åren 2023–2026. På riksnivå har finansieringen under denna tidsperiod ökat med i snitt totalt 17,5 procent. Uppgången i Helsingfors stads kalkylerade finansiering har varit 22,3 procent, det vill säga den näst högst i hela landet. Å andra sidan har uppgången i den kalkylerade finansieringen i de områden som får övergångsutjämningstillägg varit långsammare än i snitt, med ett variationsintervall från 11,1 i Södra Karelen och 12,8 i Satakunta till 16,7 procent i Mellersta Nyland. I dessa områden har övergångsutjämningen ännu en betydande ställning även för att trygga en tillräcklig finansiering för att ordna tjänster, med beaktande av uppgången i den kalkylerade finansieringen. Utifrån bokslutsuppgifterna har den totala finansieringen överskridit de kostnader som orsakats av ordnandet av tjänster under åren 2023–2026 endast i Helsingfors stad. Således är det inte befogat att hänföra sparåtgärden till andra områden.
Flera områden som får övergångsutjämningstillägg har även ett relativt stort underskott att täcka. Beloppen av områdenas underskott beskrivs i bedömningen av nuläget i det avsnitt som gäller ekonomins särutveckling (2.2.4, figur 3). Åren 2023–2025 har endast Helsingfors stads resultat uppvisat överskott. I andra områden som får övergångsutjämningstillägg orsakar täckningen av underskottet fortfarande ett stort anpassningstryck, vilket avspeglas på ordnandet av tjänsterna. Även uppgången i områdenas kostnader håller tydligt på att ta olika riktningar (avsnitt 2.2.3, tabell 7). I de andra områden som får övergångsutjämningstillägg har uppgången i kostnaderna enligt bokslutsuppskattningarna år 2025 varit relativt måttliga (mellan –1,1 och 1,7 procent), men i Helsingfors stads social- och hälsovård och räddningsväsende steg kostnaderna med 4,3 procent. Det överskott som ackumulerats hos Helsingfors stad möjliggör att kostnaderna utökas avsevärt ytterligare från och med år 2026.
I momentet avses med områden som får övergångsutjämningstillägg de områden till vilka övergångsutjämningstillägg betalas året före den föreslagna lagens ikraftträdande, det vill säga år 2026. De områden som får övergångsutjämningstillägg och som inte är föremål för den föreslagna sparåtgärden utgörs således av andra områden som får övergångsutjämningstillägg än Helsingfors stad. Som bedömningsgrund används i synnerhet den faktiska uppgången i den kalkylerade finansieringen för området, vilken ovan i avsnitt 2.2.2 beskrivs för åren 2023–2026 (andra kolumnen i tabell 6) och finansieringsändringen 2025–2026 (figur 2).
I momentet avses med det invånarantal enligt vilket minskningen av finansieringen riktas det invånarantal som bestäms enligt 2 § 2 mom. i finansieringslagen. Välfärdsområdets invånarantal bestäms utifrån uppgifterna i Statistikcentralens statistik över befolkningsstrukturen vid utgången av året före det år som föregått finansåret.
41 §.Utjämning av miniminivån på finansieringen. Paragrafen är helt ny och innehåller bestämmelser om den utjämning som gäller miniminivån på den områdesvisa finansieringen. Syftet med den utjämning som föreskrivs i paragrafen är att jämna ut den årsvisa uppgången i den områdesvisa finansieringen och att trygga tillräckligheten i synnerhet för de områden vars finansiering i annat fall skulle minska i förhållande till föregående års finansiering.
Paragrafens första mening innehåller för det första bestämmelser om de områden vars finansiering avses ökas. Enligt bestämmelsen gäller utjämningen för de välfärdsområden vars finansiering utifrån den kalkylerade finansieringen och övergångsutjämningen i annat fall skulle minska under det aktuella året. För det andra föreskrivs i vilken grad områdets finansiering ökas utifrån den föreslagna utjämningen. Finansieringen kompletteras för det aktuella finansåret med ett belopp som gör att beloppet av välfärdsområdets finansiering, efter tillägget, motsvarar beloppet av dess finansiering för föregående år.
I den andra meningen i paragrafen föreskrivs att ovan avsedda tillägg i finansieringen dras av från finansieringen till de områden där finansieringen ökar mer än i snitt under det aktuella året. Ett belopp som motsvarar de sammanräknade tilläggen i finansieringen dras av som en lika stor post per invånare från finansieringen till de områden, vars finanseringsuppgång under året i fråga överskrider den genomsnittliga uppgången i finansieringen på riksnivå. I bestämmelsen avses med genomsnittlig uppgång i finansieringen den viktade genomsnittliga uppgången, det vill säga den årliga uppgången i finansieringen i hela landet (på fastlandet).
Enligt den tredje meningen i paragrafen kan ovan nämnda finansieringsavdrag inom varje område dock göras högst till ett sådant belopp att områdets finansiering efter avdraget inte underskrider den genomsnittliga ökningen av finansieringen i hela landet. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att finansieringen till de områden som finansierar utjämningen inte i något fall kan minska på grund av utjämningen så att den blir lägre än i de områden som får utjämning.
Ikraftträdandebestämmelse. Lagen avses träda i kraft i början av 2027. De föreslagna ändringarna tillämpas således för första gången på välfärdsområdenas finansiering för år 2027.
Bilaga. I 14 § 1 mom. i finansieringslagen föreskrivs att välfärdsområdets servicebehovskoefficienter för hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och socialvården beräknas utifrån behovsfaktorer som beskriver behov och kostnader i fråga om hälso- och sjukvårdstjänster, äldreomsorgstjänster och socialvårdstjänster och som bygger på sjukdomar och socioekonomiska faktorer, utifrån regressionskoefficienter som beskriver behovsfaktorernas kostnadseffekt och utifrån uppgiftsspecifika viktningar som avses i 13 § 3 mom. Behovsfaktorerna och deras viktkoefficienter finns som bilaga till den gällande finansieringslagen. Det föreslås att detta moment ändras på så sätt att man i stället för viktkoefficienter för behovsfaktorerna i förordningen framöver reglerar behovsfaktorerna och deras regressionskoefficienter. Ändringsförslaget motiveras ovan i specialmotiveringen till 14 §.
Det föreslås att bilagan till lagen innehåller bestämmelser om behovsfaktorer som beskriver behovet av hälso-, äldre- och socialvårdstjänster och deras regressionskoefficienter, vilka tillämpas på välfärdsområdena från och med finansieringen för år 2027. Ändringarna refereras mer ingående ovan i specialmotiveringen till 14 §.
Utifrån den behovsmodell som föreskrivs i bilagan beräknas de områdesspecifika behovskoefficienterna för hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och socialvården årligen utifrån de nyaste uppgifterna om sjukligheten, befolkningsstrukturen och socioekonomiska och andra uppgifter.
Utvecklingen av den behovsprövade finansieringsmodellen är ett kontinuerligt arbete. Enligt 14 § 4 mom. i finansieringslagen utfärdas bestämmelser om de behovsfaktorer som beskriver behov och kostnader i fråga om tjänster och deras viktkoefficienter med högst fyra års mellanrum med utgångspunkt i undersökningar som utförs av Institutet för hälsa och välfärd.