7.1
Lagen om områdesanvändning
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Lagens allmänna syfte. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens allmänna syfte. Syftet med lagen är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling. Målet är också att tillförsäkra alla en möjlighet att delta i beredningen av ärenden och att säkerställa att planeringen är högklassig och sker i växelverkan, att det finns tillgång till mångsidig sakkunskap och att det ges öppen information om de ärenden som behandlas. Paragrafen motsvarar den gällande lagens 1 § om lagens allmänna syfte.
Principen om hållbar utveckling var redan i bygglagen utgångspunkt för all planläggning och planering av områdesanvändningen. Begreppet hållbar utveckling preciseras i paragrafen med fyra för områdesanvändningen centrala dimensioner, det vill säga ekologisk, ekonomisk, social och kulturell dimension. En ekologiskt hållbar utveckling betyder att den biologiska mångfalden bevaras, att energi och naturresurser används på ett hållbart sätt och att miljöbelastningen anpassas till naturens resiliens. Det centrala målet med ekologisk hållbarhet är att begränsa klimatförändringen. Lagen om områdesanvändning har ett mycket konkret samband med ekologisk hållbarhet, eftersom lösningar som gäller områdesanvändning och transporter har en långvarig inverkan på ovannämnda faktorer. En ekologiskt hållbar utveckling betyder att samhällets lösningar är samtidigt både ekonomiskt och ekologiskt förnuftiga och effektiva. Då kan man tala om ekonomisk och ekologisk dubbel utdelning. Exempelvis lösningar som är ekonomiskt hållbara inom samhällsstrukturen är i allmänhet fördelaktiga även med tanke på en hållbar användning av naturresurserna, minimering av utsläppen från transporter samt andra miljöaspekter. En socialt och kulturellt hållbar utveckling har framför allt att göra med att främja en rättvis samhällsutveckling, att främja hälsosamma förhållanden, att förverkliga en god livsmiljö som tillfredsställer olika människogruppers behov i samband med byggande och miljövård samt att värna om kulturvärden.
Som ett allmän syfte med lagen betonas också allas möjlighet att på lika villkor delta i och påverka den planering och det beslutsfattande som gäller deras livsmiljö. De allmänna syftena en högklassig planering och mångsidig sakkunskap säkerställer för sin del att lagens övriga mål uppnås och erbjuder lösningar för en god miljö och ett högklassigt byggande.
2 §.Lagens tillämpningsområde. Enligt paragrafen innehåller lagen bestämmelser om planering av områden samt om områdesanvändning. Paragrafen motsvarar den gällande lagens 2 § om lagens tillämpningsområde. Flera andra lagar kan också reglera frågor som gäller planering av områdesanvändningen samt byggande. Förhållandena mellan dessa lagar regleras i specialbestämmelser i antingen denna lag eller andra relevanta lagar. Lagens tillämpningsområde omfattar även vattenområden vid sidan av landområden. I planering enligt denna lag kan behandlas även vattenområden, åtminstone till den del som det är nödvändigt med tanke på lagens allmänna syften eller de mål för områdesplaneringen som anges nedan eller kraven på innehållet i olika planformer.
3 §.Verkningar för annan planering och annat beslutsfattande. Enligt paragrafen ska de mål och planer enligt lagen vilka gäller områdesanvändning, på det sätt som bestäms särskilt, beaktas när det med stöd av annan lagstiftning planeras och fattas beslut om utveckling av samhällen, byggande och hur användningen av miljön ska regleras.
4 §.Systemet för planering av områdesanvändningen. I paragrafen ingår allmänna bestämmelser om systemet för planering av områdesanvändningen, som på nuvarande sätt ska omfatta riksomfattande mål för områdesanvändningen, lanskapsplan, generalplan, gemensam generalplan för flera kommuner samt detaljplan. Det föreskrivs mera detaljerat om respektive planforms uppgifter och syfte i bestämmelserna om respektive plan. De riksomfattande målen för områdesanvändningen och gemensam generalplan för flera kommuner beskrivs likaså i respektive kapitel. Paragrafen motsvarar den gällande lagens 4 § om systemet för planering av områdesanvändningen.
5 §.Målen för områdesplaneringen. Paragrafen innehåller bestämmelser om målen för områdesplaneringen. Det föreskrivs om kraven på innehållet i de planer som ska förverkliga målen för respektive planform nedan i denna lag. Målen ska styra ordnandet av planläggningsväsendet, men de kan inte ligga till grund för sökande av ändring i ett beslut som gäller en enskild plan. Jämfört med den gällande lagen tillfogas punkter om begränsning av och anpassning till klimatförändringen samt om den nationella säkerheter. Dessutom moderniseras terminologin i vissa punkter så att den börjar motsvara de termer som används i annan lagstiftning. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande lagens 5 § om målen för områdesplaneringen.
6 §.Den nationella säkerheten i områdesanvändningen. I paragrafen föreskrivs det om den nationella säkerheten i områdesanvändningen. Enligt paragrafen ska i planeringen av områdesanvändningen behoven hos landets försvar, gränssäkerheten och gränsbevakningen, befolkningsskyddet och försörjningsberedskapen tillgodoses och det ska säkerställas att verksamhetsförutsättningarna för de aktörer som svarar för dessa funktioner inte försämras. Paragrafen ska beaktas i all planläggning. Paragrafen motsvarar 4 a § i den gällande lagen.
De behov hos landets försvar som ska tryggas hänför sig till bland annat ordnandet av funktioner som är nödvändiga för territorialövervakningen, garnisoner, skjut- och övningsområden, depåer, de strategiska partnerskap som Försvarsmakten definierat och den försvarsindustri som gäller landets försvar. Behov hos landets försvar som ska tryggas hänför sig till såväl bi- och multilateralt försvarssamarbete mellan olika stater som till genomförandet av Nordatlantiska fördragsorganisationens gemensamma försvar och andra internationella försvarsförpliktelser som är bindande för Finland. Skjutområdena omfattar förutom Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets skjutbanor och skjutområden även andra skjutbanor som är viktiga för landets försvar. De behov som ska tryggas för gränsbevakningen och gränssäkerheten anknyter till skötseln av gränssäkerhetsuppgifter till exempel i områden där det finns gränsbevakningsteknik. I fråga om befolkningsskyddet ska behoven av till exempel ledningscentraler, skyddsrum och andra funktioner inom befolkningsskyddet tryggas. Försörjningsberedskapens behov inom områdesanvändningen hänför sig till exempelvis utvecklandet och tryggandet av kritisk infrastruktur, såsom el-, transport- och energinät, kommunikationsnät samt vatten och avlopp och avfallshantering, funktioner som är av betydelse för livsmedelsförsörjning och livsmedelsdistribution samt funktioner som är av betydelse för en fungerande hälso- och sjukvård, såsom sjukhus.
Paragrafens syfte är att betona behovet av att på ett föregripande sätt i planläggningen beakta utvecklingsmöjligheterna hos områden som behövs för att trygga den nationella säkerheten samt förhindra att verksamhetsförutsättningarna för aktörer som svarar för landets försvar, gränssäkerheten och gränsbevakningen försämras genom annan områdesanvändning.
I planeringen av områdesanvändningen ska i enlighet med 78 § utredas vilka betydande konsekvenser för den nationella säkerheten den plan har som ska utarbetas i samarbete med de behöriga myndigheterna.
7 §.Beaktande av produktionsanläggningar och funktioner som medför risk för storolycka vid planläggning. Enligt 1 mom. ska sådana produktionsanläggningar som hanterar och lagrar farliga ämnen och som medför risk för storolycka som avses i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelse där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EY (Seveso III-direktivet) placeras tillräckligt långt från bostadsområden, byggnader och områden som är i allmänt bruk, rekreationsområden, områden som är särskilt känsliga med tanke på naturen samt i möjligaste mån från landsvägs- och järnvägsnätets huvudleder. I praktiken fastställs tillräckligt avstånd från fall till fall och är beroende av bland annat produktionsanläggningens och områdets egenskaper. Dessutom ska man vid planläggningen beakta risken för storolycka i närheten av befintliga produktionsanläggningar som medför risk för storolycka. Syftet med bestämmelsen är att risken för storolyckor ska beaktas när produktionsanläggningar som medför risk för storolycka etableras och utvidgas samt vid planläggning i närheten av befintliga produktionsanläggningar som medför risk för storolycka. Vid planläggningen ska även beaktas eventuellt utrymme för utvidgning av verksamheten vid produktionsanläggningar som medför risk för storolycka, evakueringsbehov och räddningsväsendets verksamhetsförutsättningar. Genom bestämmelsen genomförs bestämmelserna om planering av markanvändning i artikel 13 och bestämmelserna om offentligt samråd och deltagande i beslutsfattande i artikel 15 i Seveso III-direktivet. I artikel 13 föreskrivs det bland annat att medlemsstaterna ska se till att målen att förebygga allvarliga olyckshändelser och begränsa följderna av dem för människors hälsa och miljön beaktas i deras strategier för markanvändning. Bestämmelsen är ny. För närvarande har bestämmelserna om planering av markanvändning och offentligt samråd och deltagande i beslutsfattandet i artiklarna 13 och 15 i Seveso III-direktivet genomförts genom de riksomfattande målen för områdesanvändningen och miljöministeriets anvisning (22.6.2015/YM4/501/2015). På grund av bestämmelsen blir anvisningen onödig i fortsättningen.
Enligt 2 mom. ska vid planläggningen av områden som är avsedda för placering av produktionsanläggningar som medför risk för storolycka eller av områden som ligger i närheten av befintliga produktionsanläggningar som medför risk för storolycka utlåtande begäras av Säkerhets- och kemikalieverket och av välfärdsområdets räddningsmyndighet. I samband med behandlingen av kemikaliesäkerhetstillstånd bestämmer Säkerhets- och kemikalieverket så kallade konsultationszoner för anläggningar som hanterar och lagrar kemikalier i stor skala. Konsultationszonerna bestäms utifrån kända bedömningar av riskerna med anläggningarna. Konsultationszonerna är till hjälp när behovet av begäran om utlåtande bedöms.
Enligt 3 mom. gäller bestämmelserna om produktionsanläggningar som medför risk för storolycka i 1 och 2 mom. även andra produktionsläggningar där verksamheten är omfattande på det sätt som avses i lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005). Med nämnda produktionsanläggningar avses andra produktionsanläggningar än produktionsanläggningar enligt Seveso III-direktivet, vilka hanterar eller lagrar kemikalier i stor skala.
I Finland har genom nationell lagstiftning kemikaliesäkerhetskrav ställts även på ovannämnda andra produktionsanläggningar utöver anläggningar enligt Seveso III-direktivet som medför risk för storolycka. Det är viktigt att beakta direktivets krav vid placeringen av anläggningar och planläggningen av närområdet i fråga om alla anläggningar som bedriver omfattande verksamhet med kemikalier. Riskerna för eventuella olyckor i dessa produktionsanläggningar och deras influensområdena kan vara av ännu större betydelse för samhället än i fråga om anläggningar enligt Seveso III-direktivet.
Enligt 4 mom. gäller bestämmelserna om produktionsanläggningar som medför risk för storolycka i 1 mom. även sådana bangårdar och hamnområden som avses i 48 § 1 mom. 4 och 5 punkten i räddningslagen (379/2011). Vid planläggningen av områden som är avsedda för placering av sådana bangårdar och hamnområden och av områden som ligger i närheten av befintliga bangårdar och hamnområden ska utlåtande begäras av Transport- och kommunikationsverket och av välfärdsområdets räddningsmyndighet.
8 §.Skyldighet för vissa stadsregioner att samarbeta. I paragrafen går bestämmelser som skyldighet att samarbeta inom stadsregionerna Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Uleåborg, Jyväskylä, Kuopio och Lahtis. Enligt paragrafen ska kommuner som hör till dessa stadsregioner samarbeta i fråga om harmoniseringen av planeringen i regionala frågor som gäller områdesanvändning, boende och trafiksystem, och statliga myndigheter vars ansvarsområde omfattar sådana frågor som behandling i anslutning till samarbete ska delta i samarbetet. Samarbete ska bedrivas i frågor till vilka hänför sig regionala planerings- och harmoniseringsbehov. Sådana är till exempel utvecklingsprinciper på längre sikt för områdesanvändning, boende och trafiksystem samt betydande lösningar som har åtminstone regionala konsekvenser. Samarbetet ska vara fortlöpande.
Någon motsvarande skyldighet att samarbeta finns inte i gällande lag. Syftet med paragrafen är att i de största stadsregionerna stärka samarbetet mellan kommunerna i stadsregionen samt mellan kommunerna i stadsregionen och staten i frågor som gäller områdesanvändning, boende och trafiksystem. Paragrafens syfte är också att säkerställa fortlöpande samarbete och engagera kommunerna i stadsregionerna och staten i långsiktig utveckling, som skapar förutsättningar för en hållbar samhällsstruktur i stadsregionerna, mångsidig bostadsproduktion som motsvarar behovet samt ett fungerande, säkert och hållbart trafiksystem.
Skyldigheten att samarbeta ska gälla stadsregionerna Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Uleåborg, Jyväskylä, Kuopio och Lahtis, som är de stadsregioner i Finland som har flest invånare. I dessa regioner bedrivs för närvarande informellt samarbete i fråga om planering och samordning av områdesanvändning, boende och trafiksystem och de har gällande 12-åriga avtal om markanvändning, boende och trafik (MBT), som har ingåtts mellan staten och de kommuner som hör till stadsregionerna. Stadsregionerna är också stadsknutpunkter enligt förordningen om det transeuropeiska transportnätet (Trans-European Transport Network, TEN-T), som ska utarbeta en regional plan för hållbar mobilitet i städer (sustainable urban mobility plan, SUMP) senast den 31 december 2027.
De kommuner som hör till en stadsregion kan tillsammans komma överens om vilka kommuner som ska delta i samarbetet i deras stadsregion. När de kommuner som ska delta i samarbetet bestäms kan man beakta vad som är en funktionell stadsregion baserat på pendling, uträttandet av ärenden och andra dagliga resor. Med stadsregioner hänvisas i paragrafen inte till ekonomiska regioner, som är en nivå i Europeiska unionens statistiska regionindelningssystem. Gruppen av kommuner som deltar i samarbetet kan variera enligt behov. I vissa stadsregioner kan också landskapsförbundet eller någon annan samkommun vara part i samarbetet.
Enligt paragrafen ska statliga myndigheter vars ansvarsområde omfattar sådana frågor som behandlas i anslutning till samarbetet delta i samarbetet. Sådana myndigheter är åtminstone Tillstånds- och tillsynsverket, livskraftscentralerna, Trafikledsverket samt Transport- och kommunikationsverket. Till exempel Trafikledsverket och Transport- och kommunikationsverket deltar i samarbetet i frågor som hör till deras ansvarsområde i enlighet med lagarna om respektive ämbetsverk. Tillstånds- och tillsynsverket och livskraftscentralerna deltar i samarbetet i enlighet med sina uppgifter som fastställs i 13 och 14 §. I samarbetet deltar också till exempel miljöministeriet och kommunikationsministeriet i frågor som gäller riksomfattande koordinering och samordning inom deras ansvarsområden.
De statliga myndigheternas roll i samarbetet ska vara att främja att bredare riksomfattande perspektiv och mål beaktas som en del av harmoniseringen av planeringen av områdesanvändning, boende och trafiksystem i stadsregionen. De statliga myndigheternas uppgift ska åtminstone vara att se till att samarbetet främjar uppnåendet av de riksomfattande målen för områdesanvändningen (i enlighet med 20 §) och genomförandet av den riksomfattande trafiksystemplanen. De statliga myndigheterna deltar i samarbetet i egenskap av experter i frågor som hör till deras ansvarsområden. I praktiken kan de statliga myndigheterna delta i exempelvis utarbetande och uppdatering av de regionala planerna för harmonisering av områdesanvändning, boende och trafiksystem, utveckling av kunskapsunderlaget för planeringen samt i det fortlöpande samarbete som bedrivs i regionernas olika samarbetsgrupper och där man tar fram en gemensam lägesbild och vision för utvecklingen av områdesanvändningen, boendet och trafiksystemet i stadsregionen.
Bestämmelsen om skyldighet att samarbeta förutsätter inte att en fysisk plan eller någon annan plan utarbetas för stadsregionen. I det praktiska samarbetet för att harmonisera planeringen av områdesanvändning, boende och trafiksystem kan man dock utnyttja de former av och redskap för stadsregionplanering som används i dag. Till dem hör till exempel regionala stadsregionplaner, MBT-planer, strukturmodeller eller strukturplaner, utvecklingsbilder och trafiksystemplaner, där man har beaktat harmonisering av områdesanvändning och trafiksystem. Samarbete kan generera förutsättningar för MBT-avtal, där parterna förbinder sig till gemensamt överenskomna mål och åtgärder för att utveckla stadsregionen. Samarbete leder dock inte nödvändigtvis till MBT-avtal, som omfattas av avtalsfriheten.
Det samarbete som paragrafen förpliktar till kan ordnas på olika sätt i stadsregionerna. När samarbetet ordnas kan samarbetsmöjligheterna enligt 49 § i kommunallagen utnyttjas. När det praktiska samarbetet ordnas kan man stödja sig på de nuvarande samarbetsstrukturerna och samarbetsrutinerna. Det är också viktigt att utveckla dem för att möjliggöra harmoniserad planering av områdesanvändning, boende och trafiksystem.
9 §.Områden i behov av planering. Områden i behov av planering är enligt 1 mom. direkt med stöd av lag områden där det på grund av förtätat byggande eller byggande av samhällstekniska nätverk och trafikleder eller förutsättningarna för genomförande av sådana eller ordnandet av friområden eller säkerställandet av förutsättningarna för genomförande av sådana är skäl att särskilt pröva omfattningen och placeringen av nytt byggande. Bestämmelsens innehåll motsvarar 16 § 1 mom. i den gällande lagen. Till följderna av förtätning hör också behov av att ordna fritidsområden som betjänar bosättningen. För en del av dessa områden är det ändamålsenligt att utarbeta en detaljplan och mera omfattande prövning än ett sedvanligt tillståndsförfarande behövs för att säkerställa förutsättningarna för planering. Sådana områden är till exempel områden omedelbart utanför nuvarande detaljplaner. Områden som är i behov av planering direkt med stöd av lag kan också vara sådana områden där det inte är ändamålsenligt att utarbeta en detaljplan till exempel därför att byggnadstrycket är ringa eller där det inte eftersträvas mycket byggande, men där det ändå finns behov av mera omfattande prövning än ett sedvanligt tillståndsförfarande för att säkerställa byggande av samhällstekniska nätverk och trafikleder eller förutsättningarna för att genomföra dem.
Bestämmelserna om områden i behov av planering ska enligt förslaget till 2 mom. tillämpas också på sådant byggande som på grund av miljökonsekvensernas betydelse förutsätter mera omfattande prövning än sedvanligt. Bestämmelsen motsvarar 16 § 2 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen gäller till exempel stora detaljhandelsenheter, industrianläggningar, vindkraftverk samt största delen av markbaserade solkraftverk. Som sådant byggande som avses i bestämmelsen betraktas också till exempel effektivare bostadsbyggande såsom flervåningshus samt mer omfattande och till sina verkningar betydande arbetsplats- och servicebyggnader.
Enligt 3 mom. kan i en generalplan eller byggnadsordning även anvisas områden där planeringsbehovet behöver prövas. Bestämmelsens innehåll motsvarar 16 § 3 mom. i den gällande lagen. I en generalplan eller byggnadsordning kan såsom ett område i behov av planering anvisas ett område som har ett sådant läge att där kan förväntas en samhällsutveckling som kräver planering eller där det på grund av särskilda miljövärden eller miljöolägenheter är nödvändigt att planera områdesanvändningen. Ett sådant område kan vara till exempel ett område där det råder byggnadstryck eller som har särskilda värden i anslutning till landskapet eller den byggda miljön. Miljöolägenheter som förutsätter planering kan förekomma till exempel i närheten av en livligt trafikerad trafikled eller ett industriområde. På dessa området är det nödvändigt att pröva planeringsbehovet för att säkerställa förutsättningarna för framtida mera detaljerad planering.
Bestämmelser i en generalplan eller byggnadsordning om anvisande av ett område såsom ett område i behov av planering ska gälla högst 10 år åt gången. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen.
Enligt 4 mom. finns bestämmelser om förutsättningar för placering av byggande på områden i behov av planering i 46 § i bygglagen.
Enligt 5 mom. tillämpas bestämmelserna om områden i behov av planering inte på strandområden enligt 73 §. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen.
10 §.Samarbetsdiskussion. Enligt paragrafen ska mellan kommunen och Tillstånds- och tillsynsverket minst en gång per två år föras en samarbetsdiskussion, där det behandlas frågor som gäller kommunens områdesplanering och dess utveckling, betydande planärenden som är anhängiga eller blir anhängiga under den närmaste tiden samt samarbetet mellan kommunen och Tillstånds- och tillsynsverket. Paragrafen motsvarar i övrigt 8 § i den gällande lagen, men skyldigheten till årliga samarbetsdiskussioner blir glesare. I fortsättningen räcker det att en samarbetsdiskussion förs en gång per två år, men vid behov ska samarbetsdiskussionen kunna föras även oftare, om kommunen och Tillstånds- och tillsynsverket kommer överens om det. En samarbetsdiskussion kan också vid behov föras samtidigt med flera kommuner eller med en större kommungruppering, på det sätt som man tidigare har gjort inom vissa närings-, trafik- och miljöcentralers område.
11 §.Behörighet hos den som utarbetar en plan. Enligt paragrafen ska den som utarbetar en plan ha för planeringsuppgiften lämplig högskoleexamen och tillräcklig erfarenhet med tanke på uppgiftens svårighetsgrad. Paragrafen motsvarar 3 § i den gällande markanvändnings- och byggförordningen.
Den behörighet som högskoleexamen medför gäller enligt 10 § i förordningen om högskolornas examenssystem (464/1998) den som har avlagt lägre eller högre högskoleexamen eller yrkeshögskoleexamen eller högre yrkeshögskoleexamen eller påbyggnadsexamen vid yrkeshögskola.
Vid prövningen av den avlagda högskoleexamens lämplighet liksom den erfarenhet som bestämmelsen förutsätter ska uppmärksamhet i enlighet med kraven på respektive planläggningsuppgift fästas vid kännedomen om bland annat samhällsutveckling, byggnadskultur, miljö-, landskaps- och trafikfrågor samt ekonomiska och sociala frågor i anslutning till planläggningen. Uppmärksamhet ska också fästas vid behärskandet av de utrednings-, interaktions- och beslutsförfarande som hänför sig till utarbetandet av planer samt, beroende på plannivån, vid kännedomen om de byggnadsplanerings- och fastighetstekniska frågor som hör till genomförandet av planen. I synnerhet omfattande eller annars betydande planläggningsuppgifter förutsätter i allmänhet yrkesskicklighet som följer av flera personers kombinerade erfarenhet och utbildning. Vid prövningen av behörigheten hos den person som svarar för utarbetandet av planen framhävs då i synnerhet förmågan att hantera och leda planläggningsarbetet som en helhet.
2 kap. Myndigheternas uppgifter
12 §.Miljöministeriets uppgifter. Paragrafen innehåller bestämmelser om miljöministeriets uppgifter. Uppgifterna enligt den gällande lagen bibehålls. Enligt 1 mom. ska miljöministeriet sköta den allmänna utvecklingen och styrningen av områdesplaneringen.
Enligt 2 mom. ska miljöministeriet svara för beredningen av de riksomfattande målen för områdesanvändningen enligt 3 kap. Uppgiften motsvarar beredningsuppgiften enligt den gällande lagen. För närvarande ingår bestämmelser om beredningen av de riksomfattande målen för områdesanvändningen i den gällande lagens 23 §, enligt vilken beredningen av de riksomfattande målen för områdesanvändningen sköts av miljöministeriet. I den gällande lagen nämns inte beredningen av de riksomfattande målen för områdesanvändningen separat i paragrafen om miljöministeriets uppgifter, men för tydlighetens skull föreskrivs det om uppgiften även i denna paragraf.
Enligt 3 mom. ska miljöministeriet svara för den allmänna utvecklingen och styrningen av havsplaneringen enligt 13 kap. samt för samarbetet med grannländerna inom havsplaneringen. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagens bestämmelse.
13 §.Tillstånds- och tillsynsverkets uppgifter. Enligt 1 mom. ska Tillstånds- och tillsynsverket stödja kommunens områdesplanering. Bestämmelsen motsvarar i stora drag närings- trafik- och miljöcentralens uppgift att främja planeringen enligt den gällande lagen. Tillstånds- och tillsynsverkets uppgift att stödja områdesplaneringen innebär bland annat att ge kommunerna råd i områdesanvändningsfrågor. Tillstånds- och tillsynsverket ska vid behov ge råd i exempelvis ärenden som gäller harmonisering av markanvändning och andra miljörelaterade förfaranden för att betydelsefulla aspekter ska beaktas i ett tillräckligt skede. Dylika ärenden som förutsätter harmonisering är till exempel olika miljörelaterade tillståndsförfaranden, förfaranden vid bedömning av miljökonsekvenser samt förvaltningsplaner och havsförsvaltningsplaner. Tillstånds- och tillsynsverket ger kommunerna råd för att säkerställa tillräckligt informationsutbyte som den helhet av bedömnings-, utrednings- och tillståndsförfarande som olika projekt och planer kräver, för att göra förfarandena smidigare samt för att identifiera frågor i anslutning till exempelvis behandlingen av olika tillståndsärenden. Till stödjandet hör också att delta i myndighets- och arbetsöverläggningar som gäller planer, att ge utlåtanden när planer utarbetas och att ordna utbildning om områdesanvändning för kommunerna. För tydlighetens skull kan det konstateras att stödjande inte betyder ekonomiskt stöd, till exempel statsunderstöd eller andra ekonomiska stöd.
Enligt 2 mom. ska Tillstånds- och tillsynsverket övervaka att ärenden som har verkningar som är riksomfattande och betydande på landskapsnivå beaktas vid planläggningen och annan områdesanvändning. Tillsynsuppgiften ska på samma sätt som den gällande lagen gälla både landskapens och kommunernas planläggning. Bestämmelsens motsvarar närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsuppgift enligt gällande lag.
14 §.Livskraftscentralens uppgifter. Enligt paragrafen ska livskraftscentralen främja en fungerande och hållbar områdesanvändning på sitt område. Till livskraftscentralens uppgift att främja områdesanvändningen ska höra att främja en hållbar bebyggelsestruktur, cirkulär ekonomi och biologisk mångfald samt klimat- och kulturmiljömål i den byggda miljön. Med främjande avses sådana uppgifter som inte överlappar de stöd- och tillsynsuppgifter inom områdesanvändningen som avses i förslaget till 13 § och som omfattas av Tillstånds- och tillsynsverkets behörighet. Till uppgiften hör bland annat att delta i områdets intressentgruppers utvecklingsprojekt, utvecklingsprogram och samarbetsgrupper samt i främjandet av områdesanvändningsmål i anslutning till trafiken. I uppgiften att främja områdesanvändningen ingår också att främja harmoniseringen av områdesanvändning och trafik bland annat genom att delta i samarbetet för att harmonisering områdesanvändning, boende och trafik (i enlighet med förslaget till 8 §), avtalsförfaranden som gäller markanvändning, boende och trafik samt i trafik- och trafiksystemplaneringen. En områdesanvändningsaspekt är särskilt en hållbar bebyggelsestruktur och tillgänglighet med olika färdsätt. Till uppgiften hör också att fungera som expert på områdesanvändning i livskraftscentralens egna program och uppgifter, där byggande, områdesanvändning och kulturmiljöer behandlas. I uppgiften ingår till exempel att som expert på områdesanvändning och kulturmiljö delta i livskraftscentralens intressentgruppssamarbete och i utlåtanden och beslut som ges på grund av ämbetsverkets andra uppgifter.
15 §.Uppgifter för landskapsförbund. I paragrafen föreskrivs det om uppgifter för landskapsförbund på ett sätt som motsvarar de gällande bestämmelserna. Enligt 1 mom. ska landskapsförbundet på nuvarande sätt sköta planeringen på landskapsnivå samt havsplaneringen.
Enligt 2 mom. ska landskapsförbundet inom sitt område sörja för den uppföljning av områdesanvändningens, regionstrukturens, den byggda miljöns samt kultur- och naturmiljöns tillstånd och utveckling som planeringen på landskapsnivå förutsätter. Bestämmelser om uppföljningsuppgiften ingår för närvarande i markanvändnings- och byggförordningen.
16 §.Kommunens uppgifter. I paragrafen ingår bestämmelser om kommunens uppgifter. Enligt 1 mom. ska kommunen på motsvarande sätt som enligt den gällande lagen sköta områdesplaneringen på sitt område och kommunen ska ha tillräckliga resurser och tillräcklig sakkunskap till sitt förfogande för dessa uppgifter.
Enligt 2 mom. ska kommunen inom sitt område sörja för den uppföljning av områdesanvändningens, byggandet och den byggda miljöns samt kultur- och naturmiljöns tillstånd och utveckling som skötseln av kommunens planläggningsuppgifter förutsätter. Bestämmelser om uppföljningsuppgiften ingår för närvarande i markanvändnings- och byggförordningen.
Enligt 3 mom. ska en kommun vars invånarantal överstiger 6 000 ha en planläggare som har den behörighet som skötseln av kommunens planläggningsuppgifter förutsätter. Planläggaren kan också vara gemensam för flera kommuner eller så kan kommunen med stöd av ett avtal låta en planläggare anställd hos en annan kommun eller hos en samkommun sköta uppgiften. Momentet motsvarar den gällande lagens bestämmelse.
Enligt 4 mom. kan miljöministeriet av särskilda skäl för viss tid bevilja kommunen undantag från förpliktelsen enligt 3 mom. Momentet motsvarar den gällande lagens bestämmelse. Det har beviljats några undantag under markanvändnings- och bygglagens giltighetstid.
17 §.Finlands miljöcentrals uppgifter. I paragrafen ingår bestämmelser om Finlands miljöcentrals uppgifter. Den gällande lagen innehåller inte någon separat paragraf om Finlands miljöcentrals uppgifter, men bestämmelsen tillfogas för tydlighetens skull, eftersom Finlands miljöcentral sköter myndighetsuppgifter enligt lagen om områdesanvändning.
Enligt 1 mom. svarar Finlands miljöcentral för anmälningsförfaranden och samråd i anslutning till gränsöverskridande miljökonsekvenser enligt 15 kap. Finlands miljöcentral sköter denna uppgift även för närvarande i enlighet med den gällande lagen.
Enligt 2 mom. ska Finlands miljöcentral producera information om områdesanvändningen och region- och bebyggelsestrukturen samt utföra uppgifter i anslutning till uppföljningen av områdesanvändningen. Enligt 2 § i markanvändnings- och byggförordningen ska miljöministeriet svara för uppföljningen av områdesanvändningens och den byggda miljöns tillstånd och utveckling och se till att det finns behövliga datasystem för detta. I praktiken sköter Finlands miljöcentral denna uppgift med stöd av ett avtal mellan miljöministeriet och Finlands miljöcentral. Av denna orsak föreslås det att uppgiften åläggs Finlands miljöcentral direkt.
I 3 mom. ingår en informativ hänvisning till bestämmelserna om Finlands miljöcentrals uppgifter i 1 § i lagen om Finlands miljöcentral (1069/2009).
3 kap. Riksomfattande mål för områdesanvändningen
18 §.Syftet med och innehållet i de riksomfattande målen för områdesanvändningen. I paragrafen ingår bestämmelser om syftet med och innehållet i de riksomfattande målen för områdesanvändningen. Syftet med och innehållet i de riksomfattande målen för områdesanvändningen förblir i huvudsak desamma som enligt den gällande lagen.
Enligt 1 mom. är syftet med riksomfattande målen för områdesanvändningen att främja att de riksomfattande och internationella behoven i fråga om områdesanvändningen och regionstrukturen tillgodoses. Genom de riksomfattande målen för områdesanvändningen dras det upp riktlinjer för områdesanvändningen i frågor av riksintresse som behöver beaktas i de statliga myndigheternas verksamhet och i planeringen av områdesanvändningen. Med hjälp av målen samordnas olika statliga sektors riksomfattande behov när det gäller områdesanvändningen och regionstrukturen till en riksomfattande helhetssyn samt främjas uppnåendet av målen genom områdesanvändnings- och områdesplaneringsmetoder. I dessa mål ska beaktas och samordnas bland annat transport- eller klimatpolitiska mål som hänför sig till områdesanvändningen, som framkommer av riksomfattande planer och beslut som gäller dem, såsom den riksomfattande trafiksystemplanen eller klimatpolitiska planer. Genom målen är det också möjligt att skapa förutsättningar för att genomföra riksomfattande projekt och områdesanvändningslösningar på ett ändamålsenligt sätt. Dessutom kan målen främja genomförandet av internationella avtal. Målen främjar en förutsägbar planering i ärenden av nationell betydelse, vilket främjar hållbara markanvändningslösningar och bidrar till en smidigare områdesplanering och ett smidigare myndighetssamarbete i anslutning därtill.
I 2 mom. anges de ärenden som de riksomfattande målen för områdesanvändningen kan gälla. Målen kan gälla ärenden som med tanke på regionstrukturen, områdesanvändningen, den nationella säkerheten, försörjningsberedskapen, trafiksystemet, kommunikationsnäten eller energiförsörjningen är av internationell eller nationell betydelse, har en betydande inverkan på ett internationellt eller nationellt sett värdefullt kultur- eller naturarv, eller har en nationellt betydande inverkan på begränsningen av och anpassningen till klimatförändringar, på den biologiska mångfalden, på en hållbar användning av naturresurserna eller på möjligheterna att undvika miljöolägenheter. Momentet motsvarar i huvudsak 22 § 2 mom. i den gällande lagen, men det har utökats med ett omnämnande av den nationella säkerheten och försörjningsberedskapen. Dessutom ersätts den nuvarande lagens ekologiska hållbarhet med begränsning av och anpassning till klimatförändringar, biologisk mångfald och hållbar användning av naturresurserna. I momentet nämns inte längre, till skillnad från den nuvarande lagen, en ekonomisk regionstruktur separat, eftersom ekonomiska aspekter i vilket fall som helst utgör en fast del av regionstrukturen.
Internationell betydelse i 2 mom. 1 punkten hänför sig till gränsöverskridande utvecklingsfrågor som gäller områdesanvändning eller regionstruktur eller till genomförandet av Europeiska unionens rättsakter eller internationella avtal när det gäller områdesanvändning. De viktigaste internationella avtalen med anknytning till områdesanvändningsmål är: FN:s mål för hållbar utveckling – Agenda 2030, Parisavtalet om klimatförändringar (FördrS 75/2016), FN Habitat III – en ny plan för stadsutveckling, konventionen om biologisk mångfald (FördrS 78/1994), konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987), konvention om skydd för byggnadskulturarvet i Europa (FördrS 10/1992), den europeiska konventionen om skydd för det arkeologiska arvet (FördrS 26/1995) samt den europeiska landskapskonventionen (FördrS 14/2006). På motsvarande sätt ska den egenskap som bestämmer nationell betydelse vara att ärendets betydelse eller konsekvenser sträcker sig till hela landet eller längre än ett landskaps område. Till dessa hör många behov i anslutning till utvecklingen av funktioner eller infrastruktur som är centrala för att regionstrukturen, trafiksystemet, energiförsörjningen och samhället i övrigt ska fungera. Målen kan gälla områdeshelheter som är av nationell betydelse för regionstrukturen, såsom markanvändningsfrågor med anknytning till skärgårdsutveckling som kan trygga befolkningens möjligheter till tillräcklig försörjning, mobilitet och basservice samt skydda skärgårdens landskapsbild och natur från miljöolägenheter. Målet kan också gälla behov i anslutning till säkerställande av försörjningsberedskapen och landets försvar, såsom ett rikstäckande nätverk av skjutbanor. Merparten av Finlands nationalförmögenhet är bunden i den byggda miljön, så lösningar som berör den byggda miljön har betydande inverkan på samhällsekonomin långt in i framtiden. Av denna orsak kan i de riksomfattande målen för områdesanvändningen behandlas ärenden som är av betydelse för en ekonomisk områdesanvändning eller regionstruktur.
Betydande inverkan på ett internationellt eller nationellt kultur- eller naturarv enligt 2 mom. 2 punkten riktar sig till världsarvsobjekt, nationellt värdefulla landskapsområden, byggda kulturmiljöer av riksintresse och arkeologiska objekt av riksintresse samt internationella överenskommelser som gäller dem. Även hos objekt som omfattar ett snävt geografiskt område kan bland annat byggnadshistoriska eller arkitektoniska värden eller aspekter i anslutning till en historisk händelse, tradition eller utvecklingsgång framhäva den nationella betydelsen.
Lösningar för att utveckla områdesanvändningen samt region- och bebyggelsestrukturen har ofta anmärkningsvärt stor inverkan på begränsningen av klimatförändringar enligt 2 mom. 3 punkten bland annat genom placeringen av verksamheter, såsom industri och energiproduktion, som är centrala med tanke på mobilitetsbehovet, trafikmängden och färdmedelsfördelningen eller miljökonsekvenserna. Med hjälp av lösningar för att utveckla region- och bebyggelsestrukturen kan avskogningen minskas och därigenom klimatförändringarna begränsas. När man bedömer klimatkonsekvensernas nationella betydelse bör man beakta att effekten kan också bestå i den sammantagna effekten av flera lokala lösningar. Av denna orsak bör betydelsen inte avgränsas utifrån enbart enskilda lösningarnas omfattning eller direkt på basis av influensområdet, utan i bedömningen bör beaktas konsekvensernas koppling till de riksomfattande klimatmålen och främjandet av dem.
När det gäller anpassningen till klimatförändringar har de största klimatriskerna i den byggda miljön kopplingar till temperaturvariationer, ökande störtregn, översvämningar, stigande havsnivå och torka. För att främja den biologiska mångfalden och de internationella skyldigheterna som gäller den är det nödvändigt att även andra områden och ekologiska förbindelser än naturskyddsområden som är värdefulla för den biologiska mångfalden beaktas i områdesanvändningen och områdesplaneringen, och att mål som främjar dessa kan sättas genom de riksomfattande målen för områdesanvändningen. När det gäller en hållbar användning av naturresurserna framhävs i de riksomfattande målen för områdesanvändningen samordning av användningen av naturresurser med andra områdesanvändningsbehov, där särskilt energiproduktionen måste få tyngd. Målen att undvika betydande miljöolägenheter kan gälla områdesanvändningslösningar som har en betydande inverkan på till exempel utsläpp, buller och andra sanitära olägenheter som orsakas av transporter och produktionsverksamhet och på olycksrisker som påverkar miljön. I Finland har i synnerhet områdesanvändningen vid vattendrag och på stränder samt bevarandet av strandnatur en central betydelse inte bara för att undvika miljöolägenheter utan också för den biologiska mångfalden och anpassningen till klimatförändringar.
De riksomfattande målen för områdesanvändningen ges i första hand i verbal form. Vid behov kan kartor eller andra framställningssätt användas.
19 §.Beredning av och beslut om riksomfattande mål för områdesanvändningen. I paragrafen ingår bestämmelser om beredning av och beslut om riksomfattande mål för områdesanvändningen. Beredningen av och besluten om riksomfattande mål för områdesanvändningen fortsätter i huvudsak på samma sätt som enligt den gällande lagen.
Enligt 1 mom. fattas beslut om målen av statsrådets allmänna sammanträde. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. svarar miljöministeriet för beredningen av målen och för bedömningen av om målen är aktuella, och målen ska beredas i samarbete med de övriga ministerier och myndigheter som berörs av saken. I momentet föreskrivs dessutom att beredningen ska basera sig på växelverkan mellan olika aktörer och på ett aktuellt kunskapsunderlag som gör det möjligt att följa och prognostisera de nationella behoven med avseende på områdesanvändningen och regionstrukturen. Växelverkan ska utöver samråd med de myndigheter, organisationer och andra motsvarande aktörer som är centrala med tanke på saken även innefatta skapandet av förutsättningar för en offentlig debatt. Med tanke på den offentliga debatten är det också viktigt att de nationella behoven med avseende på områdesanvändningen prognostiseras i samarbete mellan ministerier och myndigheter, för på detta sätt kan områdesanvändningens och region- och bebyggelsestrukturens betydelse och behoven av att utveckla dem föras fram som en del av den övriga samhällsutvecklingen. Uppföljning av de nationella behoven med avseende på områdesanvändningen nämns inte i den gällande lagen, men i praktiken baserar sig beredningen av målen även för närvarande på uppföljning av de nationella behoven med avseende på områdesanvändningen.
I 3 mom. ingår bestämmelser om det utlåtandeförfarande som hänför sig till riksomfattande mål för områdesanvändningen. I nuläget ingår bestämmelser om utlåtandeförfarandet i 7 § i markanvändnings- och byggförordningen. När det gäller utlåtandeförfarandet föreslås att till skillnad från nuläget ska utlåtande begäras inte bara av landskapsförbund utan också av kommuner, om saken berör dem. Detta är motiverat därför att även kommunernas planläggning spelar en central roll för uppnåendet av målen medan landskapsplanläggningen koncentreras på frågor på landskapsnivå. Enligt den gällande markanvändnings- och byggförordningen ska utlåtande begäras av de kommuner som saken i synnerhet berör. Skyldigheten att begära utlåtande betyder ändå inte att utlåtande ska begäras av alla kommuner i alla situationer. De riksomfattande målen för områdesanvändningen gäller i princip hela landet eller vidsträckta områdeshelheter, men särskilt när målen granskas endast delvis kan det förekomma situationer där en ändring berör endast ett begränsat område eller en områdestyp, såsom stadsregioner eller kustområden.
I momentet föreskrivs också om skyldighet att begära utlåtande av sametinget, om de riksomfattande målen för områdesanvändningen gäller samernas hembygdsområde eller kan påverka samernas rättigheter som urfolk. Syftet med skyldigheten att begära utlåtande är inte att avvika från samarbets- och förhandlingsförfarandet enligt sametingslagen, utan skyldigheten att begära utlåtande ska komplettera samarbetsskyldigheten och förhandlingsplikten.
I 4 mom. föreskrivs att riksdagen ska ges tillfälle att ta ställning till de föreslagna målen innan statsrådet beslutar om dem. Detta är motiverat eftersom de riksomfattande målen för områdesanvändningen är av stor samhällelig betydelse och också därför att lösningar som gäller områdesanvändningen inverkar långt in i framtiden. Den gällande lagen innehåller ingen bestämmelse om att riksdagen ska höras, men i praktiken har statsrådets beslut föregåtts av riksdagsbehandling. När statsrådets första målbeslut från 2000 bereddes överlämnade statsrådet en redogörelse enligt grundlagens 44 § till riksdagen. I samband med översynerna 2008 och 2017 bad riksdagens miljöutskott att miljöministeriet skulle ge en utredning enligt grundlagens 47 § om förslaget till riksomfattande mål för områdesanvändningen och gav med anledning av den sitt utlåtande om saken. Statsrådets och riksdagens officiella växelverkan kan alltså användas och flera olika instrument har använts. Utöver de ovannämnda kan också upplysning som ges av statsministern eller en av denna utsedd minister komma på fråga. Vid val som gäller denna växelverkan är det skäl att beakta det planerade innehållet i det beslut som statsrådet håller på och bereder vid respektive tidpunkt.
Enligt 5 mom. ska när de riksomfattande målen för områdesanvändningen sätts det allmänna syftet med lagen enligt 1 § och målen för områdesplaneringen enligt 5 § beaktas. Härigenom betonas att målen främjar i enlighet med det allmänna syftet med lagen en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling samt lagens mål för områdesplaneringen och kraven på innehållet i de planer som genomför dem.
Enligt 6 mom. ska vid beredningen av de riksomfattande målen för områdesanvändningen deras konsekvenser utredas och bedömas. Bedömningen av miljökonsekvenserna ska utföras enligt vad som föreskrivs i lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005, SMB-lagen). En bestämmelse om konsekvensbedömning ingår för närvarande i 7 § i markanvändnings- och byggförordningen, enligt vilken vid beredningen av riksomfattande mål för områdesanvändningen ska deras miljökonsekvenser och andra konsekvenser utredas och bedömas på det sätt som föreskrivs i SMB-lagen. Markanvändnings- och byggförordningens ordalydelse är så till vida oklar att det i bestämmelsen hänvisas även till andra konsekvenser utöver miljökonsekvenserna, eftersom SMB-lagen innehåller bestämmelser om miljökonsekvenser, även om SMB-lagens miljökonsekvensbegrepp är vitt. Miljökonsekvenser som avses i SMB-lagen är konsekvenser för människors hälsa, levnadsförhållanden och trivsel, marken, vattnet, luften, klimatet, växtligheten och organismer samt för naturens mångfald, samhällsstrukturen, den byggda miljön, landskapet, stadsbilden och kulturarvet, samt utnyttjande av naturresurserna. Riksomfattande mål för områdesanvändningen kan emellertid också ha andra konsekvenser som måste bedömas, till exempel ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för den nationella säkerheten.
Enligt 7 mom. får närmare bestämmelser om förfarandet vid beredningen av de riksomfattande målen för områdesanvändningen utfärdas genom förordning av statsrådet.
20 §.Rättsverkningar av de riksomfattande målen för områdesanvändningen. Rättsverkningarna av de riksomfattande målen för områdesanvändningen motsvarar de rättsverkningar som anges i 24 § i den gällande lagen. De riksomfattande målen för områdesanvändningen ska beaktas och möjligheterna att uppnå målen främjas på samma sätt som tidigare.
Enligt 1 mom. ska de riksomfattande målen för områdesanvändningen beaktas och möjligheterna att uppnå målen främjas vid områdesplaneringen och i de statliga myndigheternas verksamhet. Målen ska beaktas i landskaps-, general- och detaljplanläggningen till den del och på det sätt som respektive planforms uppgift och syfte förutsätter och möjliggör. Planer som är centrala med tanke på regionstrukturen och områdesanvändningen bereds och beslut fattas på olika håll inom statsförvaltningen. Därför är det viktigt att de statliga myndigheternas verksamhet stödjer och främjar möjligheterna att uppnå målen. Den föreslagna ordalydelsen möjliggör den flexibilitet som behövs för att samordna riksomfattande och andra mål, men förutsätter att det ses till att möjligheterna att uppnå de riksomfattande målen främjas. Beakta betyder att man agerar på ett sätt som är i linje med de riksomfattande målen för områdesanvändningen och inte inskränker möjligheterna att uppnå dem. Främja betyder ett mera aktivt tillvägagångssätt och lösningar som främjar möjligheterna att uppnå målen.
Enligt 2 mom. ska de statliga myndigheterna också bedöma vilka konsekvenser deras åtgärder har för regionstrukturen och områdesanvändningen. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. Att konsekvenserna för områdesanvändningen identifieras är en central förutsättning för att de riksomfattande målen för områdesanvändningen ska beaktas. Det är viktigt att identifiera och bedöma konsekvenserna därför att de statliga myndigheternas verksamhet har betydande, men ofta indirekta, konsekvenser för områdesanvändningen. På detta inverkar i väsentlig grad regionpolitiska och andra samhälleliga stödåtgärder, finansiering och skattelagstiftning vid sidan av till exempel klimatpolitik, energilösningar eller transportpolitik.
4 kap. Landskapsplan
21 §.Landskapsplanens syfte. I paragrafen ingår bestämmelser om landskapsplanens syfte. Enligt 1 mom. anges i landskapsplanen principerna för områdesanvändningen i landskapet och anges områden som är behövliga med tanke på landskapets utveckling. Samordning av de riksomfattande målen för områdesanvändning och landskapets mål för områdesanvändningen sinsemellan och enligt behov med de regionala och lokala målen ansågs ingå i denna uppgift för landskapsplanen, eftersom planläggningen till sin natur är samordnande planering. Jämfört med den gällande lagen ska det inte längre höra till landskapsplanens uppgifter att ange principerna för samhällsstrukturen. Detta beror på att landskapsplanens uppgift begränsas till områdesanvändningsfrågor som är av betydande på landskapsnivå eller på riksnivå. I arbetsfördelningen mellan plannivåerna hör granskning av bebyggelsestrukturen i huvudsak till den kommunala planläggningens uppgifter. Ändringen hindrar ändå inte att principer för områdesanvändningen med anknytning till exempelvis stadsregioners bebyggelsestruktur och trafiksystem eller harmonisering av dem behandlas i landskapsplanen, om dessa frågor är betydande på åtminstone landskapsnivå. Även i dessa situationer bör behandlingen av ärenden dock ske på den översiktliga nivå som landskapsplanens uppgift förutsätter.
Enligt 2 mom. behandlas sådant som avses i 1 mom. endast i den mån och med den noggrannhet som behövs med tanke på de riksomfattande målen eller landskapets mål för områdesanvändningen. Med behandla avses att principerna för områdesanvändningen anges och att områden som är nödvändiga med tanke på landskapets utveckling anges. Jämfört med den gällande lagen ska områdesanvändningen i flera kommuner än en inte längre samordnas i landskapsplanen, om det inte är fråga om en sak som är av betydande på åtminstone landskapsnivå. Definitionen av vad som är betydande på åtminstone landskapsnivå är en del av processen för utarbetande av landskapsplanen. Vidden av områdesanvändningsfrågorna betydelse är beroende av bland annat omfattningen av deras uppskattade konsekvenser. Landskapsförbundet som den myndighet som utarbetar planen spelar en central roll vid bedömningen av tröskeln för vad som är betydande på landskapsnivå. Syftet med ändringarna är betona landskapsplanens karaktär av översiktlig plan och precisera arbetsfördelningen mellan plannivåerna genom att inrikta landskapsplanens uppgift på behandlingen av ärenden som är nationellt betydande och betydande på landskapsnivå.
22 §.Utarbetande och godkännande av landskapsplan. I paragrafen ingår bestämmelser om utarbetande och godkännande av landskapsplaner. Paragrafens bestämmelser motsvarar den gällande lagens bestämmelser om utarbetande och godkännande av landskapsplaner.
Enligt 1 mom. ska landskapsförbundet se till att en landskapsplan utarbetas och att planen hålls aktuell och utvecklas i den mån det behövs. Bestämmelsens innehåll motsvarar den gällande lagens motsvarande bestämmelse.
Enligt 2 mom. kan en landskapsplan på nuvarande sätt också utarbetas etappvis eller delområdesvis, det vill säga så att den gäller något visst tema eller för ett avgränsat område som är mindre än landskapet. När en landskapsplan utarbetas delområdesvis ska på motsvarande sätt som enligt den gällande bestämmelsen ett organ tillsättas vid landskapsförbundet för att styra beredningen av planen, vars medlemmar har föreslagits av de berörda kommunerna.
Enligt 3 mom. ska landskapsplanen liksom för närvarande godkännas av det högsta beslutande organet för landskapsförbundet.
23 §.Krav på landskapsplanens innehåll. I paragrafen ingår bestämmelser om sådana krav på landskapsplanens innehåll vid vilka särskild vikt ska fästas när landskapsplanen utarbetas. Kraven på innehåll liknar de nuvarande kraven på landskapsplanens innehåll och ska ligga till grund för bedömningen av om landskapsplanens innehåll är lagenligt.
I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det om krav på innehållet som gäller en ekonomiskt och ekologiskt hållbar områdesanvändning och en fungerande regionstruktur.
Kravet på innehåll som gäller en ekonomisk områdesanvändning motsvarar den gällande lagens motsvarande krav på innehåll. En ekonomisk områdesanvändning innefattar här en totalekonomisk synvinkel samt plangenomförarens och markägarens synvinkel. Med totalekonomi avses att landskapsplanens lösningar är ekonomiskt hållbara och baserar sig på effektivt utnyttjande av bland annat befintlig infrastruktur och andra befintliga strukturer samt hållbar användning av naturresurser. Landskapsplanens kort- och långsiktiga lösningar ska vara ekonomiskt motiverbara i såväl totalekonomiskt avseende som för den som genomför planen. Samtidigt ska det ses till att områdena i fråga kan användas på ändamålsenligt sätt även innan områdesreserveringen görs. Ur markägarens synvinkel har en ekonomisk områdesanvändning framför allt att göra med planens rimlighet.
Kravet på innehåll som gäller ekologisk hållbarhet motsvarar den gällande lagens krav på innehåll. Med en ekologiskt hållbar områdesanvändning avses bland annat att när funktioner som granskas i landskapsplanen placeras beaktas möjligheterna att minska miljöolägenheter och belastning på naturen till följd av områdesanvändningen samt sunda och trygga livsmiljöer. I en ekologiskt hållbar områdesanvändning ingår också att skapa förutsättningar för ett hållbart trafiksystem och en hållbar mobilitet samt minskad förbrukning av energi och icke-förnybara naturresurser.
En väsentlig ändring jämfört nuläget i kravet på innehåll som gäller en fungerande regionstruktur är att bebyggelsestrukturen inte längre hör de saker som särskild vikt ska fästas vid. Detta beror på att landskapsplanens uppgift avgränsas till frågor som är nationellt betydande och betydande på landskapsnivå. Ändringen hindrar inte att frågor med anknytning till bebyggelsestrukturen som är betydande på åtminstone landskapsnivå, till exempel principer för områdesanvändningen med anknytning till harmonisering av stadsregioners bebyggelsestruktur och trafiksystem behandlas i landskapsplanen, men behandlingssättet och behandlingsnoggrannheten ska väljas i överensstämmelse med landskapsplanens uppgift enligt 21 § och dess översiktliga karaktär. Beaktandet av en fungerande regionstruktur betyder att en sådan regionstruktur utvecklas i landskapsplanläggningen som främjar tillgången till olika funktioner, såsom tjänster, arbetsplatser och rekreationsområden, och deras tillgänglighet, en balanserad utveckling av stads- och landsbygdsområden och växelverkan mellan dem samt tillgodoser behoven av förbindelser mellan olika funktioner samt skapar förutsättningar för lösningar som behövs med tanke på transporter samt produktion och överföring av energi. Med tanke på en fungerande regionstruktur är det också centralt att regionstrukturen i landskapsplanen baserar sig på realistiska uppskattningar av hur landskapets befolkning, arbetsplatser och näringar utvecklas i framtiden. Innehållskravet förtydligas genom att i stället för ändamålsenlig använda begreppet fungerande regionstruktur, men detta betyder inte att lösningarnas ändamålsenlighet till exempel i förhållande till landskapets mål och behov när det gäller områdesanvändningen inte skulle vara en aspekt som ska beaktas när uppfyllandet av kraven på innehåll bedöms. Kravet på en fungerande regionstruktur är nytt, men det innefattar i huvudsak samma saker som den gällande lagens krav på innehåll som gäller en ändamålsenlig regionstruktur.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om krav på innehållet som gäller begränsning av och anpassning till klimatförändringar. Kravet är nytt men i det ingår delvis samma saker som i den gällande lagens krav på innehållet som gäller en ekologiskt hållbar områdesanvändning. Beaktandet av begränsningen av klimatförändringar i landskapsplanen betyder bland annat att behoven av områdesanvändning för produktion och överföring av utsläppssnål energi beaktas, att funktioner i möjligaste mån placeras så att transportbehovet och utsläppen minskar, att befintlig infrastruktur utnyttjas effektivt samt att förutsättningar skapas för ett energieffektivt trafiksystem och hållbara trafik- och transportformer. Begränsning av klimatförändringar betyder i landskapsplanen också att man undviker att anvisa områden som fungerar som kolsänkor och kollager för byggande, om det är motiverat med tanke på begränsningen av klimatförändringar som helhet och övriga syften med planen. Bevarandet av en kolsänka utgör således inte som enskild faktor ett hinder för att anvisa området för byggande utan en sak som ska beaktas när landskapsplanen utarbetas. Att anpassningen till klimatförändringar beaktas betyder att i landskapsplanens lösningar har beaktats den information om klimatförändringars förväntade effekter på planeringsområdet som finns tillgänglig när planen utarbetas. Detta betyder bland annat att det i landskapsplanen inte anvisas områdesanvändning som är känslig för effekterna av klimatförändringar på till exempel områden med översvämningsrisk eller på andra områden där klimatförändringar bedöms orsaka motsvarande effekter.
I 1 mom. 3 punkten föreskrivs det om krav på innehållet som gäller ett fungerande trafiksystem samt med tanke på miljön och ekonomin hållbara arrangemang för trafik och teknisk service.
Kravet på innehåll som gäller ett fungerande trafiksystem förutsätter att i landskapsplanen beaktas behoven av områdesanvändning för olika person- och godstransportformer och den infrastruktur som de förutsätter (t.ex. trafikleder, trafikknutpunkter och andra områden som behövs för ett fungerande trafiksystem, såsom kollektivtrafikdepåer och områden för tung trafik) med den noggrannhet som landskapsplanens uppgift förutsätter. Till dessa hör de utvecklingsbehov som är betydande på åtminstone landskapsnivå och som förutsätter områdesanvändningsåtgärder och som hänför sig till exempelvis smidiga transporter och smidig mobilitet, säkerställande av trafikleders och trafikterminalers verksamhet och tillräckliga utvecklingsmöjligheter, bättre fungerande rese- och transportkedjor, minskning av transporternas växthusgasutsläpp och andra skadliga miljökonsekvenser och hälsoeffekter eller förbättrad trafiksäkerhet. Det handlar om ett nytt krav.
Med arrangemang för trafik och teknisk service som är hållbara med tanke på miljön avses att landskapsplanens lösningar som gäller trafik och teknisk service (t.ex. vatten- och avlopp, avfallshantering och energiförsörjning samt kommunikationsnät) förebygger och minskar skadliga konsekvenser för miljön, hälsan och säkerheten som orsakas av transporter, trafiksystem och teknisk service. Genom lösningarna skapas dessutom förutsättningar för hållbara trafik- och energiproduktionsformer, utnyttjas icke-förnybara naturresurser och vattentillgångar sparsamt samt utnyttjas den befintliga infrastrukturen så effektivt som möjligt. Med arrangemang för trafik och teknisk service som är hållbara med tanke på ekonomin avses att trafiksystemet och systemet för teknisk service utvecklas kostnadseffektivt och på ett sätt som motsvarar de förutspådda behoven, i första hand utifrån den infrastruktur och de system som redan finns samt ett effektivt utnyttjande av stora investeringar som redan gjorts. Kravet motsvarar 28 § 3 mom. 3 punkten i den gällande lagen.
I 1 mom. 4 punkten föreskrivs det om krav på innehållet som gäller förutsättningarna för en hållbar användning av naturresurser. Med naturresurser avses jordmaterial, gruvmineraler, torv, vattentillgångar samt skog och åker. I landskapsplanen ska vikt fästas vid att planlösningarna gör det möjligt att använda naturresurser på ett hållbart sätt när det är nödvändigt att använda dem samt stödjer förutsättningarna för cirkulär ekonomi. I landskapsplanen är det också nödvändigt att beakta en hållbar användning av naturresurser samt landskapets behov av att utveckla cirkulär ekonomi samt förhållandena och miljöns särdrag i området. Som ett led i en hållbar användning av naturresurser i landskapsplaner är det nödvändigt att beakta att det finns tillräckligt med sammanhängande områden för jord- och skogsbruket. För naturresursernas del motsvarar kravet 28 § 3 mom. 4 punkten i den gällande lagen.
I 1 mom. 5 punkten föreskrivs det om krav på innehållet som gäller verksamhetsförutsättningarna för näringslivet. Med förutsättningarna för näringslivet avses förutsättningar för områdesanvändning som är gynnsamma för näringarna samt för utveckling och modernisering av näringsstrukturen. På verksamhetsförutsättningarna inverkar framför allt en sådan regionstruktur, sådana nätverk för energi och teknisk service samt ett sådant trafiksystem som stödjer utnyttjandet av styrkor, resurser och lägesfaktorer hos landskapet och dess olika delar. Det är nödvändigt att fästa särskild vikt vid funktionsförmågan hos och växelverkan mellan landskapets centrum och centrumnät samt landsbygd, till exempel för att främja synergifördelar för näringarna. Kravet motsvarar 28 § 3 mom. 5 punkten i den gällande lagen.
I 1 mom. 6 punkten föreskrivs det om krav på innehållet som gäller att landskapet, kulturmiljön samt den biologiska mångfalden och de övriga naturvärdena ska värnas. Värnande om landskapet och kulturmiljön förutsätter att i landskapsplanen identifieras landskapets, kulturmiljöns och det arkeologiska kulturarvets värden på riksnivå och på landskapsnivå samt säkerställs förutsättningar för deras bevarande. Dessutom ska motsvarande hänsyn tas till landskapets och kulturmiljöns internationella värden, till vilka hör bland annat de särskilda globala värdena enligt kriterierna för objekt som avses i konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987) och som tagits upp på listan över världsarv. Kulturmiljön är också förenad med immateriella dimensioner. Den nationellt värdefulla kulturmiljön är en helhet som baserar sig på myndigheternas riksomfattande inventeringar av nationellt värdefulla landskapsområden, byggda kulturmiljöer av riksintresse och arkeologiska objekt av riksintresse.
I naturvärdena ingår värden hos både den levande och den icke-levande naturen. På riksomfattande nivå anges de centrala målen för skyddet av naturvärden och den biologiska mångfalden i naturvårdslagen. En betydande del av de naturvärden som är viktiga med tanke på den biologiska mångfalden liksom av de värdefulla sammanhängande naturområdena är dock belägna utanför skyddsområdena och skyddsobjekten enligt naturvårdslagen. Värnande om den biologiska mångfalden i landskapsplanen betyder att det i landskapsplanen skapas förutsättningar för bevarande av värden hos områden som är värdefulla och känsliga med tanke på den biologiska mångfalden på riksnivå och på landskapsnivå. Värnande om de övriga naturvärdena betyder att när landskapsplanen utarbetas identifieras naturvärden på riksnivå och på landskapsnivå (enstaka värdefulla naturobjekt och naturområden samt de helheter som dessa bildar) och skapas förutsättningar för deras bevarande. Motsvarande hänsyn ska tas till internationella naturvärden, varmed avses bland annat världsnaturarv. Ovannämnda skapande av förutsättningar för att bevara biologisk mångfald och andra naturvärden betyder i landskapsplanläggningen bland annat att man där i möjligast mån undviker att anvisa ovannämnda områden, förbindelser eller objekt för byggande som äventyrar deras bevarande och vid behov meddelar landskapsplanbestämmelser om skydd av värdena i fråga. Bestämmelser om landskapsplanebestämmelser ingår i 26 §.
Kraven på innehållet i 6 punkten motsvarar i övrigt 28 § 3 mom. 6 punkten i den gällande lagen, men till den fogas ett krav på att värna den biologiska mångfalden. Genom att uttryckligen nämna den biologiska mångfalden framhävs vikten av att värna den biologiska mångfalden. Värnande av den biologiska mångfalden kan delvis ha ingått i den gällande lagens krav på innehåll som gäller värnande av naturvärden, och har således beaktats i landskapsplanläggningen. Det föreslagna kravet på innehåll framhäver vikten av att värna den biologiska mångfalden och preciserar innehållet i kravet i detta avseende.
I 1 mom. 7 punkten föreskrivs det om krav på innehållet som gäller att det finns tillräckligt med områden som lämpar sig för rekreation. I landskapsplanen ska det ses till att det finns tillräckligt med områden som lämpar sig för rekreation på åtminstone landskapsnivå, med beaktande av landskapets befolkningsunderlag och andra faktorer som påverkar behoven av områden som lämpar sig för rekreation. Områden som lämpar sig för rekreation kan förutom områden som särskilt reserverats för rekreation vara sådana områden som anvisats för ett annat huvudsakligt användningsändamål, till exempel jord- och skogsbruksområden och skyddsområden, som är av betydelse för rekreationen på åtminstone landskapsnivå, och rekreationen inte står i strid med områdets huvudsakliga användningsändamål. Med områden som lämpar sig för rekreation avses också frilufts- och andra leder med kopplingar till rekreation. Kravet på tillräckliga rekreationsområden omfattar också att det ses till att dessa leder är sammanhängande och att rekreationsområdena är knutna till varandra. Kravet motsvarar 28 § 3 mom. 7 punkten i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. ska landskapsplanen i mån av möjlighet samordnas med landskapsplaner i landskap som gränsar till planområdet. Kravet på samordning gäller särskilt de delar av landskapsplanen som har betydelse för och inverkan på landskapsplaner i landskap som gränsar till planområdet. Sådana är särskilt reserveringar som gäller trafikförbindelser, nätverk för teknisk service och grönförbindelser som är riksomfattande och som överskrider landskapsgränserna samt sådana reserveringar som på grund av sitt läge och sina konsekvenser behöver beaktas särskilt i landskapsplanläggningen i landskap som gränsar till planområdet. I momentet föreskrivs också att vikt ska fästas vid de särskilda behov som följer av förhållandena i landskapet. Härigenom beaktas de särskilda förhållandena i och behoven hos landskapen i olika delar av landet, varför det i olika delar av landet är möjligt att hitta olika slags områdesanvändningslösningar för att uppfylla kraven på innehåll. Att man beaktar förhållandena i landskapet betyder ändå inte att vissa krav på innehållet kan ignoreras med hänvisning till dem. Kravet motsvarar innehållet i den gällande lagens 28 § 1 mom. om krav på landskapsplanens innehåll.
Enligt 3 mom. ska naturskyddsprogram och naturskyddsbeslut som avses i 15 och 144 § i naturvårdslagens (9/2023) samt beslut om att inrätta landskapsvårdsområden som avses i 91 § i den lagen tjäna till ledning när planen utarbetas. Momentet motsvarar den gällande lagen.
Enligt 4 mom. ska man när planen utarbetas också sörja för att markägare och andra rättsinnehavare inte orsakas oskäliga olägenheter.
Eftersom landskapsplanen är översiktlig är det ofta möjligt att bedöma de olägenheter som orsakas markägare och andra rättsinnehavare noggrannare först i samband med den kommunala planläggningen eller annan mera detaljerad planering. Landskapsplanen kan orsaka oskäliga olägenheter till exempel om en stor del av en markägares mark de facto beläggs med åtgärdsförbud till följd av landskapsplanen. Bestämmelsens betydelse framhävs framför allt när skyddsbestämmelser ges i landskapsplanen. Kravet motsvarar innehållet i den första meningen i 28 § 4 mom. om kraven på landskapsplanens innehåll i den gällande lagen.
Enligt 4 mom. ska det när planen utarbetas dessutom klarläggas vem som ska genomföra planen och vidta de åtgärder den förutsätter. I enlighet med kravet på att genomförandet av planen ska klarläggas ska det klarläggas vem som genomför planen i samband med planläggningen och genomföraren ska också anges i landskapsplanehandlingarna. Till de delar som genomförarna inte kan specificeras till exempel på grund av landskapsplanens översiktliga karaktär, ska de allmänna tillvägagångssätten för att genomföra planen beskrivas i landskapsplanehandlingarna. Genomförandet av planen ska klarläggas och uttryckas så att de olika parterna kan få en tillräckligt klar uppfattning om sin egen ställning när planen genomförs. Områdesanvändningsåtgärder som ska betraktas som riksomfattande vidtas i allmänhet av statliga myndigheter. Till dem hör till exempel landsvägar och järnvägar, och genomförandet av dem baserar sig på speciallagstiftning. Även kommunerna genomför landskapsplaner. Deras ansvar för genomförandet konkretiseras till största delen först i samband med den kommunala planläggningen. Kravet motsvarar innehållet i 28 § 4 mom. i den gällande lagen.
Enligt 5 mom. ska de omständigheter som nämns i paragrafen utredas och beaktas i den utsträckning som landskapsplanens syfte att fungera som en översiktlig plan enligt 21 § förutsätter. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagens motsvarande bestämmelse.
24 §.Utformningen av landskapsplanen. I paragrafen ingår bestämmelser om landskapsplanens innehålls datamodellformat och utformning. Paragrafen motsvarar i huvudsak 29 § i lagen om områdesanvändning, som gäller utformning av landskapsplanen och som trädde i kraft den 1 januari 2024.
Enligt 1 mom. utarbetas landskapsplanen i ett nationellt interoperabelt datamodellformat. Landskapsplanen består av planobjekt och planbestämmelser. Med planobjekt avses punktformiga, linjära, områdesvisa eller tredimensionella objekt i planen som styr områdesanvändningen eller byggandet. Varje planobjekt har ett geografiskt läge och en geografisk geometri. Planens styrande verkan uppkommer med hjälp av planbestämmelser som knyter an till planobjektet eller planeringsområdet.
Enligt 2 mom. presenteras landskapsplanen på en karta eller kartor i en sådan skala att principerna för områdesanvändningen, behövliga områden och planens övriga innehåll framgår på ett ändamålsenligt sätt med beaktande av behovet av styrning av områdesanvändningen. Den skala som har använts vid utarbetandet av planen ska anges i planhandlingarna. Bestämmelser om landskapsplanens skala ingår för närvarande i markanvändnings- och byggförordningen.
Enligt 3 mom. presenteras landskapsplanens planobjekt och planbestämmelser i nationellt standardformat på en karta och vid behov som en separat handling. Utformning av planen i nationellt standardformat innebär att liknande planbestämmelser presenteras på samma sätt i hela landet. En del planbestämmelser kan efter behov skrivas ut presenteras som en separat handling. Landskapsplaner innehåller ofta verbala planerings-, bygg- och skyddsbestämmelser som det inte är ändamålsenligt att presentera i den utskrift som innehåller kartan. I datamodellbaserad planering är det möjligt att klassificera planbestämmelserna i skydds-, bygg- och planeringsbestämmelser.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om det interoperabla datamodellformatet och om planobjektens och planbestämmelserna standardutformning utfärdas genom förordning av miljöministeriet. Vad gäller datamodellformatet är de ärenden som ska avgöras tekniska till sin natur, vilket gör det möjligt att föreskriva om dem genom en förordning av miljöministeriet. Bemyndigandet att utfärda förordning motsvarar den gällande lagens bemyndigande.
25 §.Beskrivning av landskapsplanen. Paragrafen motsvarar 29 a § i lagen om områdesanvändning, vilken trädde i kraft den 1 januari 2024.
Enligt 1 mom. ska till landskapsplanen bifogas en beskrivning där den information som behövs för att bedöma planens mål, olika alternativ och deras konsekvenser samt den information som behövs för att bedöma grunderna för lösningarna presenteras.
Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om beskrivningen av landskapsplanen utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagens bemyndigande att utfärda förordning.
26 §.Landskapsplanebestämmelser. Enligt 1 mom. utfärdas i landskapsplanen planeringsbestämmelser som behövs när planområdet planeras. Planbestämmelserna styr i första hand kommunernas planläggning och annan planering av områdesanvändningen som görs hos olika myndigheter. När en landskapsplan utarbetas i det nationellt enhetliga datamodellformatet enligt den ändring av markanvändnings- och bygglagen som trädde i kraft den 1 januari 2024 (423/2023) ska varje planobjekt ha minst en bestämmelse, som till sitt innehåll motsvarar beskrivningen av planbeteckningen enligt den tidigare gällande planbeteckningsförordningen.
Enligt 2 mom. kan i landskapsplanen utfärdas byggbestämmelser, det vill säga bestämmelser som behövs när planområdet bebyggs. Det föreslås att byggbestämmelser bara ska kunna ges i ett område där bygginskränkning i landskapsplanen enligt 28 § är i kraft. Byggbestämmelser kan ge andra grunder som kompletterar landskapsplanebestämmelserna vid bedömningen av huruvida byggandet försvårar genomförandet av landskapsplanen. Byggbestämmelser ska beträffande innehållet höra nära samman med landskapsplanens övriga innehåll och tjäna landskapsplanens syfte i egenskap av en översiktlig plan för markanvändningen. Det föreslås att man med hjälp av byggbestämmelser kan fastställa andra begränsningar och villkor för vad som är tillåtet att bygga i enlighet med landskapsplanens översiktliga natur.
I 3 mom. sägs att om något område ska skyddas på grund av landskapet, naturvärden, den byggda miljön, kulturhistoriska värden eller andra särskilda naturvården, kan skyddsbestämmelser om detta utfärdas i landskapsplanen. Skyddsbestämmelserna ska också kunna vara tidsbegränsade på samma sätt som andra planbestämmelser, till exempel när kravet på landskapsplanens rimlighet kräver det. En tidsbegränsad skyddsbestämmelse kan komma i fråga till exempel när avsikten är att genomföra skyddet senaste med stöd av speciallagstiftning, till exempel naturvårdslagen. Bestämmelsen motsvarar 30 § 2 mom. i den gällande lagen.
Enligt 4 mom. ska landskapsplanebestämmelser om skogshantering som begränsar bedrivandet av skogsbruk kunna utfärdas endast om ett skyddsområde enligt naturvårdslagen har inrättats eller ska inrättas på det område som omfattas av skyddsbestämmelsen eller om skogslagen ska tillämpas på området och skyddsbestämmelsen gäller särskilt viktiga livsmiljöer enligt 10 § i skogslagen. Om skyddsbestämmelserna gäller ett område som avsikten är att inrätta som ett naturskyddsområde enligt naturvårdslagen, är det viktigt att landskapsförbundet i ett tillräckligt tidigt skede utreder Tillstånds- och tillsynsverkets ståndpunkt till saken.
Enligt 5 mom. får sådana naturskyddsområden som avses bli inrättade stöd av naturvårdslagen inte anvisas i landskapsplanen utan Tillstånds- och tillsynsverkets skriftliga samtycke. Genom samtycket säkerställs det att staten alltid separat känner till vilka områden som den ska ersättas. Tillstånds- och tillsynsverket kan ge sitt samtycke till exempel som en del av sitt utlåtande om planen. Planbestämmelser som gäller sådana naturskyddsområden får vara giltiga högst fyra år.
Enligt 6 mom. ska vid utfärdande av landskapsplanebestämmelser landskapsplanens syfte beaktas, liksom också kraven på landskapsplanens innehåll enligt 23 §. Att landskapsplanens syfte ska beaktas betyder att när landskapsplanebestämmelser utfärdas ska man beakta landskapsplanens uppgift som översiktlig plan, vars lösningar i huvudsak är avsedda att preciseras i den mera detaljerade planeringen och att landskapsplanen riktar sig till ärenden som är betydande på riksnivå och på landskapsnivå. Att kraven på innehåll beaktas betyder bland annat att landskapsplanen inte får orsaka markägare och andra rättsinnehavare oskäliga olägenheter. Således får inte heller landskapsplanens bygg- eller skyddsbestämmelser förplikta markägare till aktiva åtgärder. Kraven på innehåll ska beaktas också när till exempel tidsbegränsade skyddsbestämmelser utfärdas. Då ska det bedömas bland annat om skyddsbestämmelsens begränsade giltighetstid står i rätt proportion till längden på skyddsbehovet.
27 §.Landskapsplanens rättsverkningar för annan planering och för myndigheternas verksamhet. I paragrafen föreslås bestämmelser om landskapsplanens rättsverkningar för annan planering och för myndigheternas verksamhet.
Ordalydelsen i paragrafen om landskapsplanens rättsverkningar ändras väsentligt jämfört med den gällande lagen. Syftet med ändringarna är att klarlägga landskapsplanens styrande verkan på den kommunala planläggningen och genomföra den flexibilitet hos landskapsplanen och den tolkning i enlighet med planens översiktliga karaktär som sattes som mål redan i den gällande lagens förarbeten och som är nödvändig för att plansystemet ska fungera. I praktiken har den gällande lagens ordalydelse ”landskapsplanen ska tjäna till ledning” visat sig vara i någon mån oklar, och ”tjäna till ledning” har särskilt av myndigheterna tidvis tolkats strikt. Den föreslagna nya ordalydelsen ”landskapsplanen ska beaktas när en generalplan utarbetas” framhäver att landskapsplanen ska tolkas översiktligt och dess flexibla styrande verkan. Dessutom gör ändringarna det möjligt att avvika från landskapsplanen om det finns en grundad anledning till det.
Enligt 1 mom. ska landskapsplanen beaktas när en generalplan utarbetas. Med beaktande avses att sådana riksomfattande och på landskapsnivå betydande utvecklingsprinciper för områdesanvändningen som angetts i landskapsplanen ska beaktas när generalplanen utarbetas så att generalplanens innehåll är i linje med de utvecklingsprinciper som angetts i landskapsplanen och gör det möjligt att genomföra dem med beaktande av landskapsplanens översiktliga karaktär. I landskapsplanen anges också särskilda egenskaper hos områden som är av betydelse på landskapsnivå, vilka kan gälla områdenas särskilda värden (värden med koppling till exempelvis kulturmiljö, landskap, grundvatten och natur), eller områdenas potentialer (t.ex. områdets lämplighet för vindkraftsproduktion eller produktion av annan förnybar energi). Att landskapsplanen ska beaktas betyder i fråga om dessa att de ramvillkor för den mera detaljerade planeringen som följer av i landskapsplanen identifierade särskilda värden har beaktats i generalplanen och att generalplanen gör det möjligt att utnyttja potentialer hos de områden som identifierats i landskapsplanen med beaktande av landskapsplanens översiktliga karaktär. I landskapsplanen kan också anvisas områden som är av betydelse på åtminstone landskapsnivå för olika användningsändamål, till exempel för tätortsfunktioner, jord- och skogsbruk, industri, arbetsplatser, trafik och energiförsörjning, som skyddsområde, trafikled eller energiöverföringsledning. En områdesreservering i landskapsplanen berättar om områdets huvudsakliga användningsändamål. Att landskapsplanen beaktas betyder i fråga om områdesreserveringar att lösningarna i generalplanen gör det möjligt att förverkliga det användningsändamål som angetts i landskapsplanen med beaktande av landskapsplanens översiktliga karaktär.
Till följd av landskapsplanens översiktliga karaktär ska tolkningen av landskapsplanen vara förenad med handlingsutrymme när generalplanen utarbetas. Till planeringssystemets grundprinciper hör att landskapsplanelösningen preciseras i generalplanläggningen. Exempelvis landskapsplanens område för tätortsfunktioner preciseras i generalplanen så att det kan innefatta områden för bland annat boende, service, rekreation eller trafik. Precisering av landskapsplanelösningen kan också betyda att storleken och avgränsningen av en områdesreservering eller ett planobjekt som gäller en särskild egenskap som angetts i landskapsplanen ändras när planeringen och konsekvensbedömningen preciseras. När planeringen och konsekvensbedömningen preciseras kan också generalplanens lösning skilja sig från landskapsplanen i någon mån utan att det är fråga om en egentlig avvikelse. I en sådan situation kan det till exempel vara fråga om att omfattningen eller placeringen av en områdesreservering eller ett planobjekt som beskriver en särskild egenskap ändras, att man avstår från områdesreserveringen eller planobjektet eller att områdets användningsändamål ändras. Förutsättningen är att den lösning i generalplanen som skiljer sig från landskapsplanen är av främst lokal betydelse och inte innebär avvikelse från landskapsplanens centrala mål eller principer eller att en sådan placering för någon verksamhet som särskilt undersökts och anvisats i landskapsplanen ändras. Eftersom i landskapslanen behandlas i enlighet med 21 § endast områdesanvändningsfrågor som är betydande på åtminstone landskapsnivå, kan den också omfatta områden som inte berörs av några intressen på riksnivå eller landskapsnivå som undersökts i landskapsplanen. Landskapsplanens styrande verkan på den mera detaljerade planeringen betyder för dessa så kallade vita områden att när områdesanvändning anvisas till dessa områden i generalplanen bör landskapsplanens övriga innehåll beaktas på det sätt som beskrivs ovan och göra det möjligt att genomföra landskapsplanen inom ramen för dess översiktliga karaktär.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om landskapsplanens styrande verkan på annan myndighetsverksamhet än planläggning. Med myndigheter avses såväl statliga och kommunala myndigheter som välfärdsområden när de behandlar ärenden som gäller områdesanvändning. Med myndigheten jämställs också andra aktörer när de sköter lagstadgade myndighetsuppgifter. Enligt bestämmelsen ska myndigheterna beakta landskapsplanen när de planerar andra åtgärder som gäller områdesanvändning och beslutar att vidta sådana åtgärder. Detta betyder att myndigheternas verksamhet ska gå i samman riktning som landskapsplanen, och deras planer som gäller områdesanvändning och deras beslut om genomförande av dessa planer ska vara sådana att det är möjligt att genomföra de principer och planeringslösningar som angetts i landskapsplanen inom ramen för landskapsplanens översiktliga karaktär. Jämfört med den gällande lagen har myndigheternas skyldighet att främja landskapsplanen strukits. Innehållet i skyldigheten att främja landskapsplanen har varit oklart i den gällande lagen, och dessutom anses det inte längre befogat att i lagen ta in skyldighet för myndigheterna att främja genomförandet av landskapsplanen eftersom de statliga myndigheternas möjligheter att påverka landskapsplanernas innehåll har minskat i och med att förfarandet med fastställande av planerna har upphört.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om möjlighet att av grundad anledning utarbeta generalplanen med avvikelse från den styrande verkan som anges i 1 mom. Då är det inte fråga om att planlösningen preciseras eller på ett godtagbart sätt skiljer sig från landskapsplanen inom det handlingsutrymme som beskrivs ovan och som beror på landskapsplanens översiktliga karaktär. Behovet av avvikelse ska motiveras till exempel med att landskapsplanens lösningen är föråldrad eller med någon annan motsvarande orsak som hänför sig till behovet av att utveckla markanvändningen i kommunen. När generalplanen utarbetas ska man även i detta fall beakta de riksomfattande målen för områdesanvändningen och kraven på landskapsplanens innehåll. När generalplanen utarbetas ska man dessutom se till att generalplanen anpassas till landskapsplanen som helhet och i tillämpliga delar beakta kraven på landskapsplanens innehåll. Syftet med kravet på anpassning till landskapsplanen som helhet är att säkerställa att lanskapsplanens riksomfattande mål och mål på landskapsnivå och principer för områdesanvändningen genomförs även vid en avvikelse från landskapsplanen. Till dem hör till exempel nätverk för trafik och teknisk service, områdesanvändningslösningar eller motsvarande helheter som avsevärt påverkar områdesstrukturen på landskapsnivå eller på riksnivå, beträffande vilka man vid en avvikelse måste säkerställa att genomförandet av den helhetslösning som presenterats i landskapsplanen inte äventyras och att konsekvenserna av den områdesanvändning som undersökts i landskapsplanen inte väsentligen förändras. Kravet på att kraven på landskapsplanens innehåll ska beaktas betyder att till exempel när ett rekreationsområde enligt landskapslanen anvisas för någon annan användning måste det ses till att kravet på landskapsplanens innehåll som gäller tillräckliga rekreationsområden fortfarande uppfylls till exempel genom att anvisa ersättande områden i generalplanen eller genom att annars visa att kravet på innehåll uppfylls. Eller när man i generalplanen ändrar ett industriområde enligt landskapsplanen till ett område för service eller tätortsfunktioner ska saken granskas åtminstone med avseende på de krav på innehållet som gäller en fungerande regionstruktur och verksamhetsförutsättningarna för näringslivet. Kravet på att kraven på landskapsplanens innehåll ska beaktas betyder också bland annat att när man genom generalplanen ändrar en områdesanvändningslösning som presenterats i landskapsplanen och som gäller till exempel sådan infrastruktur för teknisk service som är av betydelse på landskapsnivå, en avfallshanteringscentral eller ett vattenreningsverk eller någon annan motsvarande placering som undersökts och anvisats särskilt för någon verksamhet i landskapsplanen, ska man se till att i generalplanen anvisas ett motsvarande område som uppfyller kraven på landskapsplanens innehåll för denna verksamhet, och dessutom ska man beakta det som sägs ovan i fråga om anpassning till landskapsplanen som helhet. När en generalplan utarbetas med avvikelse från landskapsplanen ska landskapsförbundet, andra myndigheter och delaktiga ha möjlighet att i samband med de höranden och myndigheternas samråd som hör till planläggningsförfarandet ta ställning till huruvida det finns tillräckliga grunder för avvikelsen. Det ska fortfarande vara möjligt att en lösning som avviker från landskapsplanen inte kan tas in i generalplanen utan att landskapsplanen ändras, om de grunder och ramvillkor som beskrivs ovan inte är uppfyllda.
I 4 mom. föreslås det att på området för en generalplan gäller landskapsplanen inte, utom när generalplanen ändras. Bestämmelsen överensstämmer med den gällande lagen och följer den centrala principen för plansystemet att en mera detaljerad plan träder i stället för en plan av mer övergripande karaktär.
I 5 mom. sägs att vad som föreskrivs i 1, 3 och 4 mom. gäller även när detaljplaner utarbetas för ett område som inte har någon gällande generalplan.
28 §.Bygginskränkning i landskapsplanen. Enligt 1 mom. gäller på ett område som i landskapsplanen anvisats som rekreations- eller skyddsområde, för ändamål som hänför sig till försvaret eller till gränskontroll eller för nätverk eller områden för trafik eller teknisk service inskränkning av byggandet enligt 49 § i bygglagen. Ett område med bygginskränkning kan utvidgas eller inskränkas genom en särskild bestämmelse i planen. Momentet motsvarar 33 § 1 mom. i den gällande lagen. I stället för Försvarsmakten och Gränsbevakningen används dock termerna försvaret och gränskontroll. Definitionerna av dem motsvarar det som anges i motiveringen till 6 § som gäller den nationella säkerheten i områdesanvändningen.
Enligt 2 mom. kan landskapsförbundet, om det behövs för att trygga regleringen av områdesanvändningen, förbjuda att ett område där det enligt ett landskapsplanförslag eller en godkänd landskapsplan råder bygginskränkning används för byggande som strider mot planförslaget eller planen. Förbudet ska utfärdas genom ett separat beslut. Förbudet gäller inte uppförande av en ekonomibyggnad som hör till en redan befintlig bostad och inte byggande som är behövligt för bedrivande av jord- och skogsbruk eller en binäring till det. Eftersom syftet med förbudet är att förhindra att området används i strid med landskapsplanen innan landskapsplanen träder i kraft ska förbudet gälla tills landskapsplanen har trätt i kraft, dock högst två år. Momentet motsvarar i huvudsak den gällande lagens 33 § 3 mom., men det utökas med ett omnämnande av binäring samt med en bestämmelse enligt vilken förbudet ska gälla endast tills landskapsplanen har trätt i kraft.
29 §.Samarbete vid utarbetande av landskapsplan. Enligt 1 mom. ska landskapsförbundet vid utarbetandet av en landskapsplan i tillräcklig mån vara i kontakt med berörda kommuner, statliga myndigheter och andra aktörer som är centrala med avseende på landskapsplanläggningen. I nationellt betydande ärenden ska kontakt upprätthållas med de ministerier som saken berör och med Tillstånds- och tillsynsverket. Tillstånds- och tillsynsverket nämns separat i paragrafen på grund av dess stöd- och tillsynsuppgift enligt 13 §. Miljöministeriet nämns inte längre separat i paragrafen, eftersom den uppgift som föreslås för det i lagen fokuserar på allmän styrning och utveckling av landskapsplanläggningen i stället för deltagande i enskilda planprocesser. Miljöministeriet ska dock fortfarande delta i landskapsplanläggningen genom att ge utlåtanden.
I 2 mom. sägs att om landskapsplanen utarbetas delområdesvis på det sätt som avses i 22 § 2 mom., ska landskapsförbundet höra de berörda kommunerna innan planen blir anhängig.
Paragrafens innehåll motsvarar 8 § i den gällande markanvändnings- och byggförordningen.
30 §.Inlösning av mark. I paragrafens ingår en hänvisning enligt vilken bestämmelser om inlösning för genomförande av en landskapsplan finns i 99 § i lagen om genomförande av planer. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagens 34 §, där det hänvisas till samma 99 §.
5 kap. Generalplan
31 §.Generalplanens syfte. I paragrafen föreslås bestämmelser om generalplanens syfte.
Enligt 1 mom. är syftet med generalplanen att i allmänna drag styra bebyggelsestrukturen och områdesanvändningen i kommunen eller en del av den samt att samordna funktionerna. En generalplan kan också utarbetas för att styra områdesanvändningen och byggandet på ett visst område. Innehållet i 1 mom. motsvarar 35 § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. anges i generalplanen principerna för den eftersträvade utvecklingen och anvisas behövliga områden till grund för detaljplanläggningen och annan planering samt byggande och annan områdesanvändning. Innehållet i 2 mom. motsvarar 35 § 2 mom. i den gällande lagen.
Generalplanen ska förbli ett flexibelt planeringsverktyg. Genom generalplanen ska man även i fortsättningen svara på kommunernas olika planerings- och styrbehov, som kan variera avsevärt beroende på planeringsområdets läge och förutspådda utveckling. Generalplanen ska även i fortsättningen kunna vara även mycket översiktlig och av strategisk karaktär, med fokus på de viktigaste områdesanvändningslösningarna på kommunens eller en del av dess område. Å andra sidan ska generalplanen vid behov kunna vara detaljerad, gälla ett snävt område och styra byggandet direkt, det vill säga den ska i vissa situationer kunna användas direkt som grund för bygglov.
32 §.Utarbetande och godkännande av generalplanen. I paragrafen föreslås bestämmelser om utarbetande och godkännande av generalplanen.
Enligt 1 mom. svarar kommunen för att en generalplan utarbetas och hålls aktuell på det sätt som kommunens utveckling eller behovet av att styra områdesanvändningen förutsätter. Jämfört med den gällande lagen preciseras utarbetandet av planen och planens aktualitet genom att hänvisa till kommunens utveckling och behovet av att styra områdesanvändningen. Behovet av att utarbeta en generalplan varierar stort mellan olika kommuner beroende på planeringsområdets läge, den förutspådda utvecklingen och andra faktorer. Av denna orsak uttrycks behovet av att utarbeta en plan fortfarande flexibelt i bestämmelsen, men ändå mera exakt än nu. Tröskeln för behovet av att utarbeta en generalplan anses överskridas till exempel när det på kommunens område kan förväntas en samhällsutveckling som förutsätter översiktlig planering eller när ett område har särskilda miljövärden vilkas bevarande eller samordning med byggande kräver kommunal översiktlig planering. Även nationella områdesanvändningsintressen kan leda till att tröskeln för att utarbeta en generalplan överskrids.
Enligt 2 mom. kan en generalplan också utarbetas etappvis eller delområdesvis. Detta betyder att en generalplan kan utarbetas så att den styra endast en viss typ av områdesanvändning eller för endast en del av kommunens område. Momentet motsvarar 35 § 3 mom. i den gällande lagen.
Enligt 3 mom. godkänns generalplanen av kommunfullmäktige. Momentet motsvarar 37 § i den gällande lagen.
33 §.Förbud när generalplanen utarbetas. Enligt 1 mom. kan kommunen när frågan om att utarbeta eller ändra en generalplan har väckts för området utfärda byggförbud och åtgärdsbegränsning enligt 53 § i bygglagen. Momentet motsvarar 38 § 1 mom. i den gällande lagen. För den tid en generalplan utarbetas eller ändras kan kommunen alltså utfärda byggförbud eller en åtgärdsbegränsning som gäller tillståndsbelagda miljöåtgärder för området. Anhängiggörandet av en plan leder inte automatiskt till dessa förbud och begränsningar, utan de kräver alltid ett separat beslut. Vanligtvis fattas ett sådant beslut naturligtvis samtidigt som planen blir anhängig. Vid behov kan beslutet emellertid också fattas senare. Beslutet kan också gälla enbart byggförbud eller åtgärdsbegränsning.
Enligt 2 mom. gäller byggförbud och åtgärdsbegränsning högst fem år. Om planläggningen är oavslutad kan kommunen dessutom förlänga tiden med högst tre år. Den gällande lagens möjlighet att av särskilda skäl förlänga tiden med ytterligare högst fem år slopas och den gällande lagens möjlighet att förlänga tiden med fem år förkortas till tre år. I övrigt motsvarar momentet 38 § 2 mom. i den gällande lagen, men den maximala längden på byggförbud och åtgärdsbegränsning förkortas avsevärt. Oavslutad planläggning förutsätter att åtgärder för att utarbeta en plan har inletts. Om kommunen inte alls har vidtagit några åtgärder för att utarbeta en plan finns det inte heller några förutsättningar att förlänga förbudet. Den maximala längden på förbud och begränsningar är således 8 år.
Enligt 3 mom. gäller byggförbud eller åtgärdsbegränsning som kommunen utfärdat enligt 1 mom. också på ett område för vilket har godkänts en generalplan eller ändring av generalplanen, till dess beslutet om godkännande har vunnit laga kraft. Detta är fallet trots att förbudens maximala längd på 8 år som anges i paragrafen överskrids. Momentet motsvarar 38 § 3 mom. i den gällande lagen. Syftet är att säkra tiden mellan det att planen godkänns och beslutet om godkännande vinner laga kraft.
34 §.Krav på generalplanens innehåll. I paragrafen ingår bestämmelser om sådana krav på generalplanens innehåll vid vilka särskild vikt ska fästas när generalplanen utarbetas. I den gällande lagen har det använts olika termer i paragraferna om krav på landskapsplanens och på generalplanens innehåll: enligt kraven på landskapsplanens innehåll ska särskild vikt fästas vid och enligt kraven på generalplanens innehåll ska beaktas, utan att det finns någon betydelsemässig skillnad mellan de olika ordalydelserna. I kraven på generalplanens innehåll föreslås för enhetlighetens skull till denna del samma formulering som i paragrafen om krav på landskapsplanens innehåll, men till innehållet motsvarar bestämmelsen den gällande lagen. Kraven på innehåll liknar de nuvarande kraven på generalplanens innehåll och ska ligga till grund för bedömningen av om generalplanen är lagenlig.
Enligt 1 mom. ska när en generalplan utarbetas landskapsplanen beaktas på det sätt som föreskrivs ovan. Momentet motsvarar 39 § 1 mom. i den gällande lagen.
I 2 mom. 1 punkten föreskrivs om ett krav på innehållet som gäller att bebyggelsestrukturen ska fungera och vara ekonomisk och ekologiskt hållbar. Kravet motsvarar 39 § 2 mom. 1 punkten i den gällande lagen.
Kravet förutsätter att olika funktioner, såsom boende, arbetsplatser, service samt fritidsaktiviteter och rekreation placeras så att vardagstrafiken är smidig och utsläppssnål. Detta betyder till exempel att man genom placeringen av olika funktioner försöker minska mobilitetsbehovet och stödja deras inbördes tillgänglighet genom hållbara och utsläppssnåla mobilitetsval och val av färdsätt, såsom gång- och cykeltrafik och kollektivtrafik. Framför allt i stadsregioner är det skäl att också fästa uppmärksamhet vid att den regionala bebyggelsestrukturen fungerar och är ekonomisk och ekologiskt hållbar. En ekologiskt hållbar bebyggelsestruktur inbegriper även grönstruktur, som till exempel dämpar översvämningar och värmeböljor samt erbjuder ekologiska förbindelser och människorna rekreationsmöjligheter. Beaktande av en ekologiskt hållbar bebyggelsestruktur i generalplanen betyder bland annat att en sammanhängande grönstruktur beaktas även som den del av den byggda miljön. Utvecklingen av en ekonomiskt hållbar bebyggelsestruktur ska basera sig på realistiska uppskattningar av utvecklingen av planeringsområdets befolkning, arbetsplatser och näringar. De planlösningar som hänför sig till bebyggelsestrukturens utveckling och investeringarna i anslutning till dem ska vara ekonomiska och rättidiga på såväl kort som lång sikt. Uppkomsten av områden som är separata från den befintliga bebyggelsestrukturen bör undvikas. När samhällsstrukturen utvecklas bör miljöolägenheterna minskas samt en hållbar användning av naturresurserna främjas och energiförbrukningen minskas. Kravet på att bebyggelsestrukturen ska fungera och vara ekonomisk och ekologiskt hållbar skapar också förutsättningar för att begränsa klimatförändringar.
I 2 mom. 2 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller att den befintliga bebyggelsestrukturen och infrastrukturen ska utnyttjas. Kravet motsvarar i övrigt 39 § 2 mom. 2 punkten i den gällande lagen, men här har intagits ett nytt krav på att infrastrukturen ska utnyttjas. Kravet innebär att när olika funktioner samt trafikleder och nätverk för teknisk service placeras ska man i första hand stödja sig på det befintliga byggnadsbeståndet samt befintliga trafikleder och nätverk för teknisk service.
I och med det förslagna kravet att utnyttja den befintliga infrastrukturen ska särskild vikt också fästas vid utnyttjande av infrastruktur utanför bebyggelsestrukturen, såsom kraftledningsnätet, när generalplanen utarbetas. Kravet är centralt också med tanke på begränsningen av klimatförändringar. Utnyttjande av den befintliga bebyggelsestrukturen och infrastrukturen minskar utsläppen av växthusgas från byggandet och sparar kolsänkor, när det material som används för att bygga infrastruktur samt avskogningen minskar.
I 2 mom. 3 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller behov i anslutning till byggandet samt tjänsternas tillgänglighet. Kravet motsvarar i huvudsak 39 § 2 mom. 3 punkten i den gällande lagen. Kravet förutsätter att det i generalplanen anvisas ett med tanke på planeringsområdets prognostiserade befolkningsutveckling tillräckligt antal sådana områden för boende som motsvarar invånarnas behov i området. Det föreslås att den gällande lagens krav på innehållet som gäller tillgången till service ändras till att gälla tjänsternas tillgänglighet. Ändringen betonar förutom regional tillgång till tjänster även deras tillgänglighet med olika färdsätt, som också kan inbegripa att en kombination av olika färdsätt, det vill säga fungerande resekedjor, främjas. Detta är av betydelse särskilt för växelverkan mellan städerna och landsbygden. Samtidigt bör det ses till att planläggningen möjliggör ett serviceutbud som är tillräckligt med tanke på befolkningen och som kan nås med olika färdsätt. På generalplanenivå skapar beaktandet av ett serviceutbud som är tillgängligt med olika färdsätt också förutsättningar för en tillgänglig mobilitetsmiljö som baserar sig på mera detaljerad planering. Hur kravet beaktas beror på områdets särdrag. Exempelvis när behov i anslutning till boendet och tjänsternas tillgänglighet granskas i skärgårdsområden framhävs förutsättningarna för fast bosättning med avseende på försörjning, mobilitet och tjänsternas tillgänglighet.
I 2 mom. 4 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller att trafiken, i synnerhet kollektrafiken och gång- och cykeltrafiken, samt energiförsörjningen, vatten och avlopp samt avfallshanteringen ordnas på ett ändamålsenligt och med tanke på miljön, naturresurserna och ekonomin hållbart sätt. Kravet motsvarar i huvudsak 39 § 2 mom. 4 punkten i den gällande lagen. Att trafiken ordnas på ett ändamålsenligt sätt betyder att i generalplanens lösningar har beaktats de behov av områdesanvändning för olika trafikformer som följer av att trafiken ska fungera samt vara smidig och säker, med hänsyn till de ekonomiska resurserna samt så att miljöolägenheterna och användningen av naturresurser minimeras. Särskild vikt bör fästas vid behoven hos hållbara trafikformer, det vill säg kollektivtrafik samt gång- och cykeltrafik, men kravet på att trafiken ska ordnas på ett ändamålsenligt och med tanke på miljön, naturresurserna och ekonomin hållbart sätt kan beroende på det område som ska planläggas också betyda också behov av områdesomanvändning som förutsätts av till exempel distribution av alternativa drivkrafter till fossila bränslen eller områdesreserveringar för tung trafik. I stället för den gällande lagens begrepp gång-, cykel- och mopedtrafiken används i momentet begreppet gång- och cykeltrafiken. Begreppet cykeltrafik framhäver dess betydelse som en del av den övriga fordonstrafiken. När en generalplan utarbetas är det nödvändigt att fästa vikt vid en hållbar miljö, användning av naturresurser och ekonomi i samband med planeringen av nätverk för trafik och samhällsteknisk service. Kravet hänför sig till det krav på innehållet som gäller utnyttjande av samhällsstruktur och infrastruktur. När en generalplan utarbetas är det nödvändigt att identifiera och beakta behoven av hållbar användning av naturresurser och cirkulär ekonomi. Kravet förutsätter att generalplanens lösningar för trafik samt energiförsörjning, vatten och avlopp samt avfallshantering förebygger och minskar utsläppen från transporter och system för samhällsteknisk service samt deras skadliga miljö- och hälsoeffekter. Genom utsläppsminskningen är kravet av betydelse även för begränsningen av klimatförändringar.
Kravet förutsätter att planeringsområdets inre och yttre förbindelser samt nätverk för teknisk service ordnas så att de stödjer hållbara och utsläppssnåla mobilitetsval och val av färdsätt, utnyttjar den befintliga trafikinfrastrukturen samt minskar de miljöolägenheter och sanitära olägenheter som orsakas av trafiken och byggandet av teknisk service. Att se till att det finns förutsättningar för kollektivtrafik samt gång- och cykeltrafik betyder att tillräckliga områden anvisas för dessa trafikformer samt att olika funktioner placeras så att det skapas förutsättningar för hållbar mobilitet och hållbara färdsätts konkurrenskraft.
I 2 mom. 5 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller en trygg, sund och för olika befolkningsgrupper balanserad livsmiljö. Kravet motsvarar 39 § 2 mom. 5 punkten i den gällande lagen. När en generalplan utarbetas ska strävan vara att säkerställa förutsättningar för tryggt boende, arbete och vistelse samt för en ostörd livsmiljö. När det planerade områdets sundhet granskas ska strävan vara att de som använder området inte utsätts för miljökonsekvenser som är skadliga för hälsan, till exempel bullerexponering eller vibrationer. Kravet på en balanserad livsmiljö för olika befolkningsgrupper förutsätter att olika befolkningsgrupper och en mångsidig invånarstruktur beaktas i planeringen. En sund och trygg livsmiljö påverkas också av extrema väderförhållanden som tilltar med klimatförändringarna, till exempel ökande nederbördsmängder och heta perioder, som måste beaktas i planeringen.
I 2 mom. 6 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller verksamhetsförutsättningarna för näringslivet. Kravet motsvarar 39 § 2 mom. 6 punkten i den gällande lagen. När en generalplan utarbetas ska vikt fästas vid till exempel företagens etablerings- och utvidgningsförutsättningar, tillgången till arbetskraft och tjänster samt näringslivets konkurrensförutsättningar. Näringslivets konkurrensförutsättningar omfattar också detaljhandelns konkurrensförutsättningar. Verksamhetsförutsättningarna för kommunens näringsliv kan stödjas till exempel genom att anvisa tillräckliga områden för näringslivets verksamhet och dess utveckling. Näringslivets verksamhetsförutsättningar har också att göra med den omgivande områdesanvändningen samt fungerande trafiklösningar och lösningar för teknisk service.
I 2 mom. 7 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller att miljöolägenheterna minskas. Kravet motsvarar 39 § 2 mom. 7 punkten i den gällande lagen. Kravet betyder att i generalplanen ska funktionerna styras så att miljöolägenheter som riktar sig mot vatten, luft och mark samt till exempel olägenheter i form av buller och vibrationer förebyggs i möjligaste mån. Kravet är av betydelse framför allt för planeringen av områdesreserveringar, bland annat placeringen av industrianläggningar. I generalplanen ska beaktas till exempel hur känsligt influensområdet för den funktion som föreslås genom planläggningen är för miljöolägenheter. Enligt 11 § i miljöskyddslagen (527/2014) ska man vid valet av etableringsplats bland annat beakta att verksamhet om möjligt placeras så att den inte orsakar förorening eller risk för förorening samt så att förorening kan förebyggas och förhindras.
Med stöd av lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004) ska statliga och kommunala myndigheter samt andra organ som sköter myndighetsuppgifter i tillämpliga delar i sin verksamhet beakta de förvaltningsplaner samt den havsförvaltningsplan och de åtgärdsprogram som statsrådet godkänner. När en generalplan utarbetas ska förvaltningsplanen och havsförvaltningsplanen beaktas.
I 2 mom. 8 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller att kulturmiljön, landskapet samt den biologiska mångfalden och de övriga naturvärdena värnas. Kravet motsvarar i huvudsak 39 § 2 mom. 8 punkten i den gällande lagen. Det föreslås dock att ett krav på att värna kulturmiljön och den biologiska mångfalden fogas till bestämmelsen. I praktiken beaktas redan nu värnandet om kulturmiljön och den biologiska mångfalden när en generalplan utarbetas som en del av värnandet om den byggda miljön, landskapet och naturvärdena. Genom att uttryckligen nämna den biologiska mångfalden framhävs vikten av att värna den biologiska mångfalden. Genom att uttryckligen nämna kulturmiljön framhävs vikten av att värna den byggda kulturmiljön, det arkeologiska kulturarvet och landskapet samt av kulturmiljön i dess helhet. Kulturmiljön är också förenad med immateriella dimensioner.
Värnande om kulturmiljön och landskapet förutsätter att kulturmiljöns, det arkeologiska kulturarvets och landskapets värden identifieras och att deras bevarande främjas i generalplanen. Dessutom bör man på motsvarande sätt beakta landskapets och kulturmiljöns internationella värden, till vilka hör bland annat de särskilda globala värden som företräder kulturarvet enligt kriterierna för objekt som avses i konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987) och som tagits upp på listan över världsarv. Värnandet om särskilda värden hos den kulturmiljön, det arkeologiska kulturarvet och landskapet förutsätter att tillräckliga planerings- och skyddsbestämmelser utfärdas i enlighet med 38 § när utredningar som utarbetats för generalplanen eller andra utredningar som gäller saken visar att planen berör ett objekt med särskilda globala kulturhistoriska, arkeologiska, landskapliga eller andra miljövärden. Bestämmelserna i generalplanen kan också vara planeringsbestämmelser som stödjer skydd som ska genomföras med stöd av lagstiftningen om till exempel det arkeologiska kulturarvet, byggnadsarvet eller kyrkliga byggnader eller skyddsbestämmelser om gäller objektets omgivning. Merparten av det arkeologiska kulturarvet är fredat som fasta fornlämningar genom lagen om fornminnen. I framtiden kan det bli aktuellt att granska och bedöma allt flera arkeologiska objekt som inte på grund av sina egenskaper omfattas av fredning enligt lagen om fornminnen. Då kan det föreslås att de ska skyddas genom planläggningen. Utanför tillämpningsområdet för lagen om fornminnen kan hamna till exempel befästningar från andra världskriget och historiska byplatser samt vrak och delar av vrak som sjunkit för mindre än hundra år sedan.
I naturvärdena ingår värden hos både den levande och den icke-levande naturen. På riksomfattande nivå anges de centrala målen för skyddet av naturvärden och den biologiska mångfalden i naturvårdslagen. En betydande del av de naturvärden som är viktiga med tanke på den biologiska mångfalden liksom av de värdefulla sammanhängande naturområdena är dock belägna utanför skyddsområdena och skyddsobjekten enligt naturvårdslagen, och när generalplanen utarbetas bör dessa värden identifieras. Av särskild vikt för värnandet om den biologiska mångfalden och övriga naturvärden är mängden och arten livsmiljöer som lämpar sig för organismarternas förökning och förflyttning samt dessa livsmiljöer placering som en del av livsmiljöhelheten. Med värnandet om den biologiska mångfalden och andra naturvärden i generalplanen avses i första hand att byggande i möjligaste mån ska styras utanför dessa områden. I generalplanen utfärdas dessutom vid behov planerings- och skyddsbestämmelser som gäller dessa områden och värden som identifierats som viktiga för värnandet av den biologiska mångfalden och andra naturvärden i enlighet med 37 §.
I 2mom. 9 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller att det finns tillräckligt med områden som lämpar sig för rekreation och att dessa områden är tillgängliga. Momentet motsvarar i huvudsak 39 § 2 mom. 9 punkten i den gällande lagen. Kravet på tillräckligt med områden som lämpar sig för rekreation förutsätter att det i generalplanen anvisas tillräckligt med parker och andra områden och leder som lämpar sig för rekreation och friluftsliv och som motsvarar invånarnas behov. Det föreslås att kravet utökas med ett krav på att de områden som lämpar sig för rekreation är tillgängliga. Kravet förutsätter att rekreationsområdenas tillgänglighet med olika färdsätt granskas. Ändringen betonar rekreationsområdenas tillgänglighet framför allt med hållbara färdsätt såsom gång- och cykeltrafik samt kollektivtrafik. Rekreationsområden i vardagsmiljön som är lättillgängliga med olika färdsätt ökar möjligheterna till friluftsliv och närmotion, vilket kan bidra till att styra motionsvanorna och främja befolkningens hälsa. På generalplanenivå skapar beaktandet av rekreationsområden som är tillgängliga med olika färdsätt också förutsättningar för en tillgänglig mobilitetsmiljö som baserar sig på mera detaljerad planering.
Kravet som gäller att det finns tillräckligt med områden som lämpar sig för rekreation och att dessa områden är tillgängliga har betydelse också för anpassningen till klimatförändringar. Rekreationsområden lindrar extrema väderförhållandens konsekvenser för livsmiljön till exempel genom att minska fenomenet med värmeöar.
I 2 mom. 10 punkten föreskrivs ett krav på innehållet som gäller att det i och med klimatförändringarna finns beredskap för tilltagande extrema väderförhållanden och översvämningsrisker och att det finns förutsättningar för kommunens dagvattenhantering.
Klimatförändringar förutspås leda till tilltagande extrema väderförhållanden, såsom störtregn och rikligt med dagvatten som samlas på kort tid. Fenomenet med värmeöar och översvämningsriskerna bedöms fortsätta att tillta särskilt i stadsliknande områden, om mängden ogenomträngliga ytor fortsätter att öka när den byggda miljön förtätas. Anpassningen till klimatförändringar förutsätter också att funktionsförmågan hos infrastruktur som är nödvändig för att samhällena ska fungera tryggas i störningssituationer. Att extrema väderförhållanden och översvämningar som orsakas av klimatförändringar beaktas betyder att i generalplanens lösningar har beaktats tillgänglig information om de förväntade konsekvenserna av klimatförändringar i planeringsområdet. Man bör förbereda sig på störtregn och tätortsöversvämningar i generalplanläggningen genom att beakta de ökande nederbördsmängderna. Andra extrema väderförhållanden som bör beaktas i generalplanläggningen är till exempel tilltagande heta perioder, som man bör förbereda sig på i stadsområden till exempel genom att utnyttja grönstrukturen.
Att beredskap för tilltagande extrema väderförhållanden och översvämningsrisker samt förutsättningar för kommunens dagvattenhantering beaktas i generalplanläggningen betyder till exempel att byggandet styrs till områden som är fördelaktiga med tanke på översvämningsriskerna, att den planering av översvämningsrutter som görs på avrinningsområdesnivå beaktas samt att den mera detaljerade planeringen styrs i enlighet med principer för dagvattenhantering och bekämpning av översvämningsrisker som baserar sig på lokala förhållanden. I en generalplan kan man dessutom på allmän nivå granska planeringsområdets indelning i genomträngliga och ogenomträngliga ytor samt främja utnyttjandet av naturbaserade lösningar som lämpar sig för anpassningen till klimatförändringar som en del av områdesanvändningshelheten.
Enligt 3 mom. ska de omständigheter som avses i 2 mom. utredas och beaktas i den omfattning som styrmålet för generalplanen och generalplanens noggrannhet förutsätter. Momentet motsvarar den gällande lagens 39 § 3 mom.
Enligt 4 mom. får generalplanen inte orsaka markägare eller andra rättsinnehavare oskäliga olägenheter. Momentet motsvarar den gällande lagens 39 § 4 mom. Vid skälighetsprövningen ska beaktas den helhet som generalplanens områdesreserveringar och planbestämmelser innebär för en markägare eller annan rättsinnehavare. Vid prövningen ska dessutom beaktas den nytta en markägare eller annan rättsinnehavare har av generalplanen och å andra sidan planens försämrande inverkan på deras ställning. Skälighetsprövningen påverkas naturligtvis av generalplanens bestämmelser om bygginskränkning. Rättsverkningarna för byggande är villkorliga på det sätt som avses i 50 § i bygglagen, om inte något annat uttryckligen bestäms i planen med stöd av 39 § 2 mom. Inskränkningar kan under de förutsättningar som föreskrivs i lag leda till inlösen eller ersättning.
35 §.Utformningen av generalplanen. I paragrafen ingår bestämmelser om generalplanens innehålls datamodellformat och utformning. Paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande lagens 40 § om utformningen av generalplanen.
Enligt 1 mom. utarbetas generalplanen i ett nationellt interoperabelt datamodellformat. Generalplanen består av planobjekt och planbestämmelser. Med planobjekt avses punktformiga, linjära, områdesvisa eller tredimensionella objekt i planen som styr områdesanvändningen eller byggandet. Varje planobjekt har ett geografiskt läge och en geografisk geometri. Planens styrande verkan uppkommer med hjälp av planbestämmelser som knyter an till planobjektet eller planeringsområdet.
Enligt 2 mom. presenteras generalplanen på en karta eller kartor i en sådan skala att principerna för områdesanvändningen, behövliga områden och planens övriga innehåll framgår på ett ändamålsenligt sätt med beaktande av behovet av styrning av områdesanvändningen och byggandet och generalplanens syfte. Den skala som har använts vid utarbetandet av planen ska anges i planhandlingarna. Bestämmelser om generalplanens skala ingår för närvarande i markanvändnings- och byggförordningen.
Enligt 3 mom. presenteras generalplanens planobjekt och planbestämmelser i nationellt standardformat på en karta och vid behov som en separat handling. Utformning av planen i nationellt standardformat innebär att liknande planbestämmelser presenteras på samma sätt i hela landet. En del planbestämmelser kan efter behov skriva ut och presenteras som en separat handling. Generalplaner innehåller ofta verbala planerings-, bygg- och skyddsbestämmelser som det inte är ändamålsenligt att presentera i en utskrift som innehåller kartan. I datamodellbaserad planering är det möjligt att klassificera planbestämmelserna i skydds-, bygg- och planeringsbestämmelser.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om det interoperabla datamodellformatet och om planobjektens och planbestämmelsernas standardutformning utfärdas genom förordning av miljöministeriet. Vad gäller datamodellformatet är de ärenden som ska avgöras tekniska till sin natur, vilket gör det möjligt att föreskriva om dem genom en förordning av miljöministeriet. Bemyndigandet att utfärda förordning motsvarar den gällande lagens bemyndigande.
36 §.Beskrivning av generalplanen. I paragrafen ingår bestämmelser om beskrivningen av generalplanen. Paragrafen motsvarar den gällande lagens 40 § om beskrivning av generalplanen.
Enligt 1 mom. ska till generalplanen bifogas en beskrivning där den information som behövs för att bedöma planens mål, olika alternativ och deras konsekvenser samt den information som behövs för att bedöma grunderna för lösningarna presenteras.
Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om beskrivningen av generalplanen utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagens bemyndigande att utfärda förordning.
37 §.Generalplanebestämmelser. Enligt 1 mom. utfärdas i generalplanen bestämmelser som med beaktande av syftet med planen och de krav som ställs på dess innehåll behövs när generalplaneområdet planeras eller bebyggs eller annars används. Generalplanebestämmelserna kan bland annat gälla särskild styrning av områdesanvändningen och byggandet på ett visst område samt förhindrande eller begränsning av skadliga miljökonsekvenser. Innehållet i momentet motsvarar 41 § 1 mom. i den gällande lagen.
Generalplanebestämmelser kan således på nuvarande sätt gälla den mera detaljerade planeringen av generalplaneområdet samt byggande och annan områdesanvändning där och förutsättningen för att utfärda dem är att de behövs med beaktande av syftet med planen och de krav som ställs på dess innehåll.
En generalplanebestämmelse får inte stå i strid med lag eller förordning. Det krav på innehållet och andra krav som ställs på generalplaner gäller naturligtvis också generalplanebestämmelser. De generalplanebestämmelser som gäller planering riktar sig i första hand till myndigheter och genom dem styrs i huvudsak detaljplanläggningen, men också annan planering. De generalplanebestämmelser som gäller byggande styr byggandet direkt och de hänför sig till de bygginskränkningar som avses i förslaget till 39 § och i bygglagens 50 §.
I 2 mom. sägs att om något område eller någon byggnad ska skyddas på grund av landskapet, naturvärden, den byggda miljön, kulturhistoriska värden eller andra särskilda naturvärden, kan behövliga bestämmelser om detta utfärdas i generalplanen. Momentet motsvarar 41 § 2 mom. i den gällande lagen. Inte heller skyddsbestämmelser får stå i strid med lag eller förordning och inte heller med lagstadgade krav på generalplanens innehåll eller andra krav.
Generalplanens skyddsbestämmelser ska vara skäliga för markägaren i enlighet med förslaget till 34 § 4 mom. Skyddsbestämmelser ska också kunna vara tidsbegränsade på samma sätt som andra planbestämmelser. En tidsbegränsad skyddsbestämmelse kan komma i fråga till exempel när avsikten är att genomföra skyddet senaste med stöd av speciallagstiftning, till exempel naturvårdslagen. Då förfaller en bestämmelse utan särskilt beslut eller planändring efter tidsfristens utgång. Dessutom är det väsentligt att bestämmelserna motsvarar syfte och grundar sig på tillräckliga utredningar.
Enligt 3 mom. får sådana naturskyddsområden som avses bli inrättade stöd av naturvårdslagen inte anvisas i generalplanen utan Tillstånds- och tillsynsverkets skriftliga samtycke. Genom samtycket säkerställs det att staten alltid separat känner till vilka områden som den ska ersättas. Tillstånds- och tillsynsverket kan ge sitt samtycke till exempel som en del av sitt utlåtanden om planen. Planbestämmelser som gäller sådana naturskyddsområden får vara giltiga högst fyra år.
38 §.Generalplanens rättsverkningar för annan planering och för myndigheternas verksamhet. I 1 mom. föreskrivs på ett sätt som motsvarar den gällande lagens 42 § 1 mom. att generalplanen ska tjäna till ledning när detaljplanen utarbetas samt när åtgärder annars vidtas för att reglera områdesanvändningen.
Enligt 2 mom. ska myndigheterna när de planerar åtgärder som gäller områdesanvändningen och beslutar att vidta sådana åtgärder se till att åtgärderna inte försvårar genomförandet av generalplanen. Momentet motsvarar 42 § 2 mom. i den gällande lagen. Åtgärder som avses i momentet kan vara åtgärder enligt till exempel vattenlagen, marktäktslagen, skogslagen och lagen om trafiksystem och landsvägar.
Enligt 3 mom. ersätter generalplanen en tidigare godkänd generalplan för samma område, om inte något annat bestäms i planen. Enligt momentet gäller generalplanen dessutom inte på ett detaljplaneområde, utom i fråga om verkan enligt 1 mom. när detaljplanen ändras. Momentet motsvarar 42 § 3 mom. i den gällande lagen.
Enligt 4 mom. får generalplanens innehåll av grundad anledning utarbetas eller ändras med avvikelse från det som föreskrivs i 1 mom., om generalplanen är föråldrad. I så fall ska det som föreskrivs i 35 § om kraven på generalplanens innehåll beaktas. I den gällande lagens 42 § 4 mom. förutsätts att detaljplanen anpassas till generalplanen som helhet. I det föreslagna 4 mom. ingår inte motsvarande krav. Kravet att detaljplanen ska anpassas till en föråldrad generalplan som helhet kan i vissa situationer leda till oönskade situationer, om generalplanen är så föråldrad att det inte kan anses ändamålsenligt att anpassa detaljplanen till den som helhet. I momentet förutsätts inte heller längre på samma sätt som i den gällande lagen att generalplanen ska vara uppenbart föråldrad. Om generalplanen anses vara föråldrad, ska lösningarna i detaljplanen fortfarande bedömas genom kraven på generalplanens innehåll. Genom denna ändring ökar flexibiliteten hos generalplanens styrande verkan i situationer där detaljplanen av grundad anledning kan utarbetas med avvikelse från generalplanen.
När man bedömer om generalplanen är föråldrad bör man fundera på om generalplanen fortfarande styr den utveckling och detaljplanläggning som gäller samhällen och områdesanvändning på ett ändamålsenligt sätt. Det bör också utredas om förhållandena när det gäller till exempel befolknings- eller arbetsplatsutvecklingen har förändrats så avsevärt att lösningarna enligt generalplanen inte längre är motiverade. Som ett kriterium för att generalplanen är föråldrad kan betraktas generalplanens ålder och om den står i strid med en landskapsplan som senare utarbetats för området. Generalplanen kan också betraktas som föråldrad i en situation där en ny generalplan håller på att utarbetas för området. Även olika myndigheters ställningstaganden är av betydelse när saken ska bedömas.
39 §.Bygginskränkningar och åtgärdsbegränsningar i generalplanen. Paragrafen innehåller bestämmelser om bygginskränkningar och åtgärdsbegränsningar. Bestämmelserna motsvarar 43 § i den gällande lagen.
I 1 mom. hänvisas till bygglagens 50 §, där det föreskrivs om villkorlig bygginskränkning. Enligt 50 § i bygglagen får bygglov för uppförande av ett byggnadsobjekt inte beviljas så att genomförandet av generalplanen försvåras. Bygglov ska dock beviljas, om förvägrande av lov på grund av generalplanen skulle orsaka sökanden betydande olägenhet och kommunen eller, när området måste anses vara avsatt för något annat offentligt samfund, samfundet inte löser in området eller betalar skälig ersättning för olägenheten (villkorlig bygginskränkning). När olägenheten bedöms beaktas inte ändringar som inträffat i ägandeförhållandena efter det att generalplanen godkänts, om de inte har gjorts för genomförande av generalplanen.
I 2mom. föreskrivs det om ovillkorlig bygginskränkning. I generalplanen kan bestämmas att generalplaneområdet eller en del av det inte får bebyggas så att genomförandet av generalplanen försvåras. I ett sådant fall tillämpas inte vad som föreskrivs i 50 § i bygglagen, det vill säga tillstånd behöver inte beviljas, trots att förvägrande skulle orsaka sökanden betydande olägenhet. I momentet föreskrivs det också om åtgärdsbegränsning. I generalplanen kan bestämmas att en åtgärd som förändrar landskapet inte får vidtas utan tillstånd enligt 53 § i bygglagen. På det område som berörs av bestämmelsen ska tillstånd till åtgärder som förändrar landskapet alltså sökas i enlighet med 53 § i bygglagen.
Enligt 3 mom. kan det i generalplanen genom en särskild bestämmelse föreskrivas att ett område som är avsett för byggnadsverksamhet under högst fem år inte får användas för annat byggande än för jordbrukets och därmed jämförbara näringars behov (tidsbegränsad bygginskränkning). Momentet motsvarar 43 § 3 mom. i den gällande lagen.
Enligt 4mom. finns bestämmelser om inlösnings- och ersättningsskyldighet till följd av inskränkningar och begränsningar enligt paragrafen i 101 § i lagen om genomförande av planer och i 54 § i bygglagen.
40 §.Användning av generalplanen som grund för bygglov. Enligt 1 mom. får en generalplan trots 46 § 1 mom. 1 och 3 punkten i bygglagen användas direkt som grund för bygglov i de områden där det i generalplanen särskilt bestäms att planen får användas som grund för bygglov. En sådan bestämmelse kan inte gälla ett område där behovet av att styra områdesanvändningen förutsätter att en detaljplan utarbetas. En ytterligare förutsättning är att byggande och annan områdesanvändning på området styrs i tillräcklig omfattning genom generalplanen. Momentets innehåll motsvarar 44 § 1 mom. i den gällande lagen. I bestämmelsen nämns dock inte längre uttryckligen en generalplan med rättsverkningar, eftersom det föreslås att bestämmelsen om en generalplan utan rättsverkningar preciseras så att en generalplan alltid har rättsverkningar, om det inte nämns särskilt att generalplanen är utan rättsverkningar.
I 46 § 1 mom. i bygglagen sägs att ”För placering på ett i 16 § i lagen om områdesanvändning avsett område i behov av planering förutsätts utöver vad som föreskrivs i 45 § att byggandet 1) inte väsentligt försvårar utarbetandet av general- eller detaljplaner i enlighet med kommunens planläggningsöversikt, 2) inte leder till sådant byggande med betydande konsekvenser eller medför sådana betydande skadliga miljökonsekvenser eller andra betydande och skadliga konsekvenser som förutsätter att en detaljplan utarbetas, 3) är lämpligt med tanke på skapande av samhällstekniska nät och trafikleder samt trafiksäkerheten och tillgängligheten till tjänster.” En generalplan kan således inte användas som grund för bygglov när byggandet leder till sådant byggande med betydande konsekvenser eller medför sådana betydande skadliga miljökonsekvenser eller andra betydande och skadliga konsekvenser som förutsätter att en detaljplan utarbetas. Detta motsvarar i princip motsvarande bestämmelser i lagen om områdesanvändning.
Bestämmelsen om användning av en plan som grund för bygglov kan således inte gälla ett område där behovet av att styra områdesanvändningen förutsätter att en detaljplan utarbetas. Vid bedömningen av behovet beaktas utvecklingen i planeringsområdet, behovet av att styra områdesanvändningen, betydelsen av konsekvenserna av byggandet samt eventuella skadliga miljö- och andra konsekvenser. Detta ställer till exempel höghusområden och täta småhusområden samt arbetsplats- och servicebyggande med betydande miljökonsekvenser och av betydande skala med tanke på genomförandet av arrangemang för teknisk service samt trafik utanför tillämpningsområdet för denna bestämmelse. Även utvidgning av befintliga detaljplaneområden förutsätter i regel att en detaljplan utarbetas. Användning av en generalplan som grund för beviljande av bygglov lämpar sig således inte för byggande i urban skala och med urbana konsekvenser. En ytterligare förutsättning för att använda bestämmelsen är att byggande och annan områdesanvändning styrs i tillräcklig omfattning genom generalplanen. Vid bedömningen av vad som är tillräcklig styrning beaktas förhållandena i planeringsområdet samt omfattningen av det planerade byggandet och dess effektivitet.
Det ska också vara möjligt att använda generalplanen som grund för bygglov för annat än bostadsbyggnader. Det ska vara möjligt att använda generalplanen för annat byggande än bostadsbyggande i situationer där det inte finns sådant betydande behov av att samordna projektet med annan områdesanvändning som skulle förutsätta mera detaljerad planering än generalplanen. En detaljplan ska förutsättas till exempel i situationer där byggandet förutsätter att gator eller nätverk för samhällsteknisk service anläggs i området. Om behovet av att styra områdesanvändningen inte förutsätter att en detaljplan utarbetas och generalplanen styr byggande och annan områdesanvändning i tillräcklig omfattning, ska projektet kunna genomföras med generalplanläggning i stället för en detaljplan. Detta får inte leda till till sådant byggande med betydande konsekvenser eller medföra sådana betydande skadliga miljökonsekvenser eller andra betydande och skadliga konsekvenser som förutsätter att en detaljplan utarbetas.
I 2 mom. sägs att om en i 1 mom. avsedd generalplan utarbetas i huvudsak på grund av ett enskilt intresse och på initiativ av en markägare eller markinnehavare, kan kommunen hos denne helt eller delvis ta ut kostnaderna för utarbetande av generalplanen. Kommunen godkänner principerna för avgiften och sättet och tidpunkten för uttagandet av avgiften särskilt för varje planområde.
Enligt 3 mom. finns bestämmelser om användning av generalplanen som grund för bygglov på strandområden i 73 §. I 2 mom. anges dessutom att bestämmelser om användning av generalplanen som grund för bygglov för solkraftverk och vindkraftverk finns i 67 och 70 §.
41 §.Gemensam behandling av generalplanen och detaljplanen. I paragrafen föreskrivs det om gemensam behandling generalplanen och detaljplanen. Enligt 1 mom. kan generalplanen och detaljplanen utarbetas samtidigt och godkännas genom samma beslut. Något motsvarande förfarande finns inte i den gällande lagen. Syftet med bestämmelsen är att lätta upp förfarandet och de administrativa processerna när planer utarbetas och godkänns i en situation där det är nödvändigt att samtidigt utarbeta både en generalplan och en detaljplan för samma område. Gemensam behandling ska vara möjlig på både nya planområden och områden där befintliga planer ändras. Bestämmelsen gör det möjligt att till exempel i detaljplaner uppdatera ett visst tema som avgjorts i generalplanen eller att uppdatera en föråldrad generalplan i samband med att en detaljplan utarbetas. Bestämmelsen kompletterar möjligheten i förslaget till 38 § 4 mom. att utarbeta en detaljplan med avvikelse från generalplanen och främjar kommunens möjlighet att hålla general- och detaljplanerna aktuella. I paragrafen föreskrivs också att den generalplan som utarbetas styr utarbetandet av detaljplanen i stället för den generalplan som är i kraft. Denna bestämmelse, som avviker från planernas allmänna styrande verkan, är en förutsättning för genuin gemensam behandling av generalplanen och detaljplanen och gör förfarandet smidigare i situationer där den nya generalplanen och detaljplanen avviker från den generalplan som är i kraft på området. En anhängig generalplans i paragrafen avsedda styrande inverkan på detaljplanen ska dock gälla endast en detaljplan som omfattas av den gemensamma behandlingen.
Den gemensamma behandlingen gör det möjligt att slå samman general- och detaljplaneförfarandena, till exempel ett gemensamt program för deltagande och bedömning samt gemensamma interaktiva förfaranden och höranden. Juridiskt handlar det dock om att utarbeta två olika planer, trots att det fattas ett gemensamt beslut om godkännande av planerna. Detta betyder att de båda planernas planhandlingar ska vara separata. Vid beredningen av planerna ska även i övrigt iakttas det som föreskrivs om respektive plannivå och planerna ska på normalt sätt uppfylla kraven på innehåll.
Enligt 2mom. kan det beslutas om godkännande av generalplanen och upphävande av en gällande detaljplan för området genom samma beslut. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den gällande lagen. När en detaljplan upphävs ska man beakta det som sägs i förslaget till 120 § om upphävande av planer, det vill säga på förfarandet när en plan upphävs ska samma bestämmelser om förfarandet tillämpas som när en detaljplan utarbetas eller ändras. Sålunda ska också upphävandet av en detaljplan i samband med att generalplanen godkänns kräva det deltagandeförfarande och konsekvensbedömningsförfarande som förutsätts när en detaljplan utarbetas innan beslutet fattas. Det som konstaterats i fråga om 1 mom. är också tillämpligt på det gemensamma förfarandet enligt 2 mom. Bestämmelsen tillför sammanslagningen av förfaranden samma flexibilitet som vad som är möjligt enligt 1 mom. i fråga om gemensam behandling av planer. Bestämmelsens syfte är att lätta upp förfarandena i situationer där planering på detaljplanenivå kan anses onödig med avseende på behovet av att styra områdesanvändningen och skyldigheterna att genomföra planer och kan ersättas med planering på generalplanenivå. Ett sådant behov hänför sig i första hand till avfolkningsområden där det inte råder något särskilt byggnadstryck.
42 §.Generalplan utan rättsverkningar. Paragrafen innehåller bestämmelser om generalplaner utan rättsverkningar. Enligt paragrafen kan en generalplan också utarbetas så att den på hela eller en del av det område som generalplanen omfattar inte har sådana rättsverkningar som avses i denna lag. För en sådan generalplan gäller dock vad som i 99 § 3 mom. i lagen om genomförande av planer föreskrivs om inlösning. Paragrafens 1 mom. motsvarar 45 § i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. måste det i en generalplan utan rättsverkningar uttryckligen konstateras att det är fråga om en generalplan utan verkningar. I den gällande lagens nämns för tydlighetens skull ordet ’rättsverkningar’ separat i flera paragrafer när det hänvisas till en generalplan. Det föreslås att bestämmelserna ändras så att när det hänvisas till en generalplan avses alltid en generalplan med rättsverkningar, och en generalplan har rättsverkningar om det inte nämns separat att den är utan rättsverkningar.
43 §.Gemensam generalplan för flera kommuner. I paragrafen ingår bestämmelser om flera kommuners gemensamma generalplan. Enligt paragrafen kan flera kommuner utarbeta en generalplan i samarbete (gemensam generalplan) för styrning i allmänna drag av områdesanvändningen och samordning av funktionerna. Paragrafen motsvarar den gällande lagens 46 § om gemensam generalplan för flera kommuner.
I den gällande lagens 46 a § föreskrivs om generalplan för huvudstadsregionen. Bestämmelsen om en obligatorisk generalplan för huvudstadsregionen fogades till lagen 2016, men någon plan har inte utarbetats. Det är inte ändamålsenligt att föreskriva separat om en motsvarande uttrycklig generalplan för kommunerna i huvudstadsregionen, men kommunerna i huvudstadsregionen kan om de så vill utarbeta en gemensam generalplan för flera kommuner.
44 §.Utarbetande och godkännande av en gemensam generalplan för flera kommuner. I paragrafen ingår bestämmelser om utarbetande och godkännande av en gemensam generalplan för flera kommuner.
Enligt 1 mom. godkänns en gemensam generalplan för flera kommuner av fullmäktige i kommunerna i planområdet. En gemensam generalplan ska anses vara godkänd när det sista beslutet om godkännande av planen har fattats. Fullmäktiges beslut om godkännande är således villkorliga tills fullmäktige i alla kommuner i planeringsområdet har godkänt beslutet. Besluten om godkännande från alla kommuner i planeringsområdet förfaller om fullmäktige i någon kommun i planeringsområdet inte godkänner beslutet inom utsatt tid. Kommunernas fullmäktige ska godkänna planen inom tre månader från det första beslutet om godkännande. Annars förfaller besluten om godkännande. Det är nödvändigt att föreskriva om en tidsfrist, så att det inte uppstår perioder med oklart rättsläge till följd av att fullmäktigebehandlingarna framskrider i olika takt. Avsikten är att det under beredningen ska ses till att behandlingstidpunkten är så enhetlig som möjligt i fullmäktige i de olika kommunerna i planeringsområdet. Eftersom det är fråga om ett beslut om godkännande av samma plan, ska beslutet om planen också delges samtidigt och ändring i det sökas inom samma tid i alla kommuner i planeringsområdet. Bestämmelser om information om och sökande av ändring i planbeslutet finns i 107 och 113 §.
Det föreslagna 1 mom. i paragrafen är nytt. Enligt den gällande lagen kan en gemensam generalplan godkännas endast av ett gemensam organ. Behandling i ett gemensamt organ har ställvis upplevs som besvärligt och totalt färre än tio gemensamma generalplaner har utarbetats och godkänts.
Enligt 2mom. kan kommunerna också oberoende av vad som 49 § i kommunallagen (410/2015) föreskrivs om formerna för samarbete mellan kommuner ge landskapsförbundet, en annan för uppgiften lämplig samkommun eller något annat av kommunernas gemensamma organ i uppdrag att utarbeta och godkänna en gemensam generalplan på samma sätt som enligt den gällande lagen. Momentet motsvarar 47 § 1 mom. i den gällande lagen. Beroende på om en gemensam generalplan för flera kommuner godkänns i kommunernas fullmäktige i planeringsområdet eller om landskapsförbundet, en annan för uppgiften lämplig samkommun eller något annat av kommunernas gemensamma organ har fått i uppdrag att utarbeta och godkänna planen, ska kommunerna i planeringsområdet sammanjämka lämnandet av uppgifterna om den gemensamma generalplanen utan dröjsmål till datasystemet för den byggda miljön i enlighet med 5 § i lagen om datasystemet för den byggda miljön (431/2023).
Enligt 3 mom. tillämpas på det organ som avses i 2 mom. vad som i denna lag föreskrivs om kommuner. Momentet motsvarar 47 § 2 mom. i den gällande lagen.
45 §.Tillämpning av bestämmelserna om generalplan på en gemensam generalplan för flera kommuner. I paragrafen ingår bestämmelser om tillämpning av bestämmelserna om generalplaner på utarbetandet av en generalplan som är gemensam för flera kommuner.
Enligt paragrafen tillämpas bestämmelserna om generalplaner på gemensamma generalplaner. Innehållet i bestämmelsen motsvarar den gällande lagens 49 §, där det föreskrivs om tillämpning av bestämmelserna om generalplaner.
6 kap. Detaljplan
46 §.Detaljplanens syfte. I 1mom. ingår bestämmelser om detaljplanens syfte. För den detaljerade regleringen av områdesanvändningen och för byggande av områden utarbetas en detaljplan, vars syfte är att anvisa behövliga områden för olika ändamål och att styra byggandet och annan områdesanvändning på det sätt som krävs med tanke på de lokala förhållandena, stads- och landskapsbilden, god byggnadssed, främjandet av användningen av det befintliga byggnadsbeståndet och andra styrmål för planen. Momentets innehåll motsvarar det som föreskrivs i den gällande lagens 50 § 1 mom. om detaljplanens syfte.
Enligt 2mom. kan en ändring av detaljplanen utarbetas också etappvis. Momentet motsvarar 50 § 2 mom. i den gällande lagen. En ändring av detaljplanen kan utarbetas också etappvis, det vill säga så att den gäller endast en viss delhelhet eller vissa delhelheter. Sådana delhelheter kan vara till exempel ändringar av användningsändamål, utökning av byggrätten eller förenhetligande av planeringsprinciperna för flera detaljplaner som omfattar små områden i fråga om ett visst tema. Ändringar av användningsändamålet kan gälla till exempel situationer där affärs- eller kontorsbyggnader ändras till bostäder. Förenhetligande av planeringsprinciperna för flera detaljplaner som omfattar små områden kan gälla till exempel förenhetligande av principerna för byggnadsskydd i dessa planer eller att en ny sakhelhet tillfogas gällande detaljplaner, till exempel att områdesgränsen för en nationalstadspark anges i detaljplanerna. När ändringar av detaljplaner utarbetas etappvis ska uppmärksamhet fästas vid helheten av frågor som behandlas i samband med planändringen så att i samband med en utökning av byggrätten behandlas i behövlig utsträckning också till exempel trafikfrågor. Det är inte lämpligt att utarbeta en ändring av detaljplanen etappvis i en situation där ändringens konsekvenser i stor omfattning sträcker sig till andra frågor som behandlats i planen. Sådana situationer kan uppstå till exempel om en etappvis ändring av en detaljplan utarbetas så att planen har centrala konsekvenser för områdets trafiklösningar eller tjänster utan att dessa frågor behandlas i planen eller så att nybyggande anvisas i detaljplanen.
47 §.Behovet av att utarbeta detaljplan. Enligt 1mom. ska en detaljplan utarbetas och hållas aktuell efter hand som kommunens utveckling och behovet av att styra områdesanvändningen det förutsätter. Momentet motsvarar 51 § 1 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen om behovet av att utarbeta detaljplan ger inte en enskild markägare rätt till en detaljplan, utan kommunen behåller sin beslutanderätt i anslutning till dess planmonopol. Ur allmänintressets synvinkel förpliktar bestämmelsen dock kommunen att utarbeta en detaljplan när kommunens utveckling eller behovet av att styra områdesanvändningen det förutsätter.
Enligt 2mom. ska vid bedömningen av behovet av att styra områdesanvändningen i synnerhet behovet av bostadsproduktion och en fungerande konkurrens inom näringslivet beaktas. Momentet motsvarar 51 § 2 mom. i den gällande lagen. En enskild markägare eller verksamhetsutövare har inte rätt till en detaljplan på grunder som har att göra med främjande av en fungerande konkurrens, utan kommunen behåller även till denna del rätten att besluta om inledande av detaljplanläggning. Bedömning av behovet av att styra områdesanvändningen med beaktande av även konkurrenssynpunkter förpliktar kommunen att utarbeta en detaljplan när en sund konkurrens inom näringslivet förutsätter det. Genom att betona konkurrensaspekten försöker man främja ett tillräckligt och mångsidigt tomtutbud i kommunen samt prognostisering och planering av det framtida tomtbehovet. För att nå målet är det viktigt att inledande av detaljplanläggning inte förstås bara som planläggning av nya områden, utan också som utveckling av befintliga detaljplanlagda områden. Då ska även möjligheten att utnyttja det befintliga byggnadsbeståndet bedömas.
48 §.Godkännande av detaljplan. I paragrafen ingår bestämmelser om godkännande av detaljplaner. Detaljplanen godkänns av kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslutanderätt kan i förvaltningsstadgan överföras på kommunstyrelsen eller en nämnd. Paragrafen motsvarar 52 § i den gällande lagen.
49 §.Förbud när detaljplanen utarbetas. I 1mom. sägs att när frågan om att utarbeta eller ändra en detaljplan för ett område har väckts, kan kommunen utfärda byggförbud för området. Enligt momentet finns bestämmelser om tillståndsplikt för åtgärder som förändrar landskapet på ett område med byggförbud i 53 § i bygglagen. Innehållet i momentet motsvarar 53 § 1 mom. i den gällande lagen. Syftet med byggförbud är att säkerställa att det under planläggningen inte vidtas några åtgärder som förhindrar eller försvårar utarbetandet och genomförandet av den framtida planen.
Enligt 2mom. gäller byggförbudet i högst två år. Om planläggningen är oavslutad, kan kommunen förlänga förbudstiden med två år åt gången. Byggförbudet kan dock gälla i högst sex år. Byggförbudets maximala längd är således i samtliga situationer sex år. Enligt den gällande lagen är den maximala längden på ett byggförbud för utvidgning av planområdet åtta år, men i övrigt har det inte föreskrivits någon maximal längd på byggförbud i den gällande lagen.
Enligt 3mom. gäller byggförbud också på ett område för vilket en detaljplan eller en ändring av detaljplanen har godkänts till dess beslutet om godkännande har vunnit laga kraft. Paragrafen motsvarar 53 § 3 mom. i den gällande lagen.
50 §.Krav på detaljplanens innehåll. I paragrafen ingår krav på detaljplanens innehåll, det vill säga rättsliga krav. Kraven på innehåll liknar den gällande lagens krav på detaljplanens innehåll och ligger till grund för bedömningen av detaljplanens laglighet. Kraven på innehåll är alltså inte en förteckning över vad som ska anges i planen, utan genom kraven bedöms det som ska anges i planen, alltså lagligheten hos planens innehåll.
Enligt 1 mom. ska landskapsplanen och generalplanen beaktas på det sätt som föreskrivs ovan när en detaljplan utarbetas. Momentet motsvarar 54 § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt den första meningen i 2 mom. ska detaljplanen utarbetas så att det skapas förutsättningar för en sund, trygg och trivsam livsmiljö, för tjänsternas tillgänglighet och för reglering av trafiken, i synnerhet kollektivtrafiken och gång- och cykeltrafiken. Kravet motsvarar den gällande lagens bestämmelse vad gäller kravet på en sund, trygg och trivsam livsmiljö. Det föreslås att den gällande lagens krav på regional tillgång till service ändras till ett krav på tjänsternas tillgänglighet. Dessutom riktas kravet som gäller trafiken med avvikelse från den gällande lagen till att ordna förutsättningar för i synnerhet kollektivtrafiken och gång- och cykeltrafiken. På samma sätt som på andra ställen i denna lag innefattar begreppet gångtrafik också användning av hjälpmedel som stödjer mobilitet, såsom rullstol. Kravet på reglering av kollektivtrafiken betyder att i detaljplanen ska beaktas kollektivtrafikens behov av områdesanvändning, till exempel utrymmesreserveringar för hållplatser och förbindelser till dem.
Kravet på en sund livsmiljö betyder att man i detaljplanen ska försöka förebygga skadliga miljökonsekvenser för livsmiljön och härigenom för invånarna i området och andra som använder det. Skadliga miljökonsekvenser kan förebyggas i detaljplanen för det första genom placeringen av funktioner, det vill säga genom att placera till exempel bostadsbyggnader tillräckligt långt från funktioner som orsakar miljöolägenheter, såsom trafikleder och industrianläggningar. Dessutom kan skadliga miljökonsekvenser förebyggas genom att i detaljplanen utfärda bestämmelser om förebyggande eller begränsning av skadliga miljökonsekvenser. Sådana bestämmelser är till exempel bestämmelser om byggande av bullerskydd, sanering av förorenad mark eller skydd av grundvatten.
Kravet på en trygg livsmiljö betyder att man i detaljplanen ska försöka säkerställa förutsättningar för ett tryggt boende och arbete och en trygg mobilitet och vistelse samt en ostörd och tillgänglig livsmiljö. Detta betyder till exempel att omständigheter som hänför sig till brandsäkerhet, olycksrisker och förebyggande av olyckor samt räddningsväsendets verksamhetsförutsättningar beaktas på behörigt sätt när detaljplanen utarbetas. Genom den byggda miljöns tillgänglighet förebyggs dessutom olyckor och främjas självständig mobilitet och aktivitet. Kravet på en trygg livsmiljö har också att göra med att klimatförändringar och deras konsekvenser, särskilt extrema väderförhållanden beaktas i planlösningarna.
Kravet på en trivsam livsmiljö avser livsmiljöns kvalitet och har också nära koppling till kravet på en sund och trygg livsmiljö. Kravet på en trivsam livsmiljö betyder bland annat att när detaljplanen utarbetas överväger man noga hur boende, tjänster, arbetsplatser och rekreationsområden placeras i förhållande till varandra och vilken slags stads- och landskapsbild som skapas i detaljplanen. En trivsam livsmiljö betyder till exempel ett fungerande och högklassigt stadsrum där man utnyttjar grönmiljön, en mångsidig stadsstruktur och att man beaktar olika användares och befolkningsgruppers behov och skapar förutsättningar för en tillgänglig miljö. En trivsam livsmiljö bidrar också till att förebygga skadlig segregation av områden.
För kravet på tjänsternas tillgänglighet är det centralt att tillgången till tjänster är god och att tjänsterna kan nås enkelt av olika befolkningsgrupper med olika färdmedel. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid tjänsternas tillgänglighet med gång- och cykeltrafik och kollektivtrafik. Att tjänsterna är tillgängliga för olika befolkningsgrupper betyder att det säkerställs tillräckligt med utrymme så att trafikleder och tjänsternas omgivning kan förverkligas på ett tillgängligt sätt.
Med kravet på reglering av trafiken avses att i det i detaljplaneringen i respektive fall ses till att behövliga områden, till exempel gator, leder för gång- och cykeltrafik, hållplatser, parkeringsplatser och depåer reserveras för olika färdsätt och transportformer, samt att man utifrån tillräcklig trafikplanering samordnar trafikarrangemangen i respektive detaljplaneområde med de omgivande områdena. Reglering av trafiken förutsätter också att behoven av distributionsinfrastruktur för alternativa drivkrafter till fossila bränslen beaktas i möjligaste mån.
Den första meningen i 2 mom. betyder också att när en detaljplan utarbetas ska tillräckliga utrymmesbehov för kommunernas gemensamma områden och samhällets gemensamma behov beaktas, såsom tekniska nät och underhåll.
Enligt den andra meningen i 2 mom. ska kulturmiljön och naturmiljön värnas och särskilda värden i anslutning till dem får inte förstöras. Det föreslås att kravet som gäller den byggda miljön ändras till ett krav som gäller kulturmiljön. Innehållet i kravet motsvarar kravet i den gällande lagens 54 § på att den byggda miljön och naturmiljön ska värnas och deras särskilda värden ska bevaras.
I naturmiljön ingår levande och icke-levande naturvärden. På riksnivå anges de centrala målen för värnandet om naturvärden och skyddandet av den biologiska mångfalden i naturvårdslagen. Naturvärden som är viktiga med tanke på den biologiska mångfalden liksom värdefulla sammanhängande naturområdena är dock belägna även utanför skyddsområdena och skyddsobjekten enligt naturvårdslagen. I detaljplanen måste det säkerställas att särskilda värden i anslutning till områdets naturmiljö inte förstörs. Detta förutsätter att det vid behov utfärdas skyddsbestämmelser i detaljplanen för att bevara värdena.
Värnandet av kulturmiljön förutsätter att i detaljplanen identifieras den byggda kulturmiljöns, det arkeologiska kulturarvets samt landskapets värden, egenskaper och särdrag samt att bevarandet av dem främjas. Dessutom bör man på motsvarande sätt beakta kulturmiljöns internationella värden, till vilka hör bland annat de särskilda globala värden som företräder kulturarvet enligt kriterierna för objekt som avses i konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987) och som tagits upp på listan över världsarv. Till egenskaperna och särdragen hör till exempel kulturhistorisk betydelse, sällsynthet, egenskaper hos stadsbilden och stadslandskapet samt historisk skiktning. Kulturmiljön är också förenad med immateriella dimensioner. Värnande av särskilda värden hos den byggda kulturmiljön, det arkeologiska kulturarvet och landskapet förutsätter att tillräckliga skyddsbestämmelser utfärdas när utredningar som utarbetats för detaljplanen eller andra utredningar som gäller saken visar att planen berör ett objekt med särskilda kulturhistoriska, arkeologiska, landskapliga eller andra miljövärden. Detaljplanens bestämmelser kan också stödja skydd som genomförts med stöd av lagstiftningen om till exempel det arkeologiska kulturarvet, byggnadsarvet eller kyrkliga byggnader eller skydda objektets omgivning. Merparten av det arkeologiska kulturarvet är fredat som fasta fornlämningar genom lagen om fornminnen. I framtiden kan det bli aktuellt att granska och bedöma allt flera arkeologiska objekt som inte på grund av sina egenskaper omfattas av fredning enligt lagen om fornminnen. Då kan det föreslås att de ska skyddas genom planläggningen. Utanför tillämpningsområdet för lagen om fornminnen kan hamna till exempel befästningar från andra världskriget och historiska byplatser samt vrak och delar av vrak som sjunkit för mindre än hundra år sedan.
Enligt den tredje meningen i 2 mom. ska på det område som planläggs eller i dess närmaste omgivning finnas tillräckligt med parker, grönområden eller andra områden som lämpar sig för rekreation. Kraven motsvarar i övrigt kravet i den gällande lagens 54 § på parker eller andra områden som lämpar sig rekreation, men till det fogas grönområden som säkerställer att även andra än byggda parkområden beaktas i detaljplanläggningen. Genom detaljplanläggningen ska det ses till att det finns tillräckligt med parker, grönområden eller andra områden som lämpar sig för rekreation med beaktande av tillgängligheten hos och arten av parkerna, grönområdena och de områden som lämpar sig för rekreation. Förutom tillräckligt med områden ska man i detaljplanläggningen också i möjligaste mån ombesörja de verksamhetsmässiga möjligheterna, den ekologiska mångfalden, tillgängligheten och säkerheten hos dessa områden. Parker, grönområden och områden som lämpar sig för rekreation upplevs som viktiga kvalitetsfaktorer hos livsmiljön och dessa områden har en fast koppling till boende, tjänster och leder för gång- och cykeltrafik.
Enligt den fjärde meningen i 2 mom. ska det i detaljplanen finnas beredskap för tilltagande extrema väderförhållanden, översvämningar och dagvatten. Klimatförändringarna förutspås leda till ökade extrema väderförhållanden, såsom störtregn, värmeböljor och översvämningsrisker. När klimatet blir varmare bedöms nederbördsmängderna öka avsevärt i Finland och störtregnen bli kraftigare. När klimatet blir varmare blir snötäcket tunnare och den snötäckta årstiden kortare. Trots att snötäcket krymper i medeltal, förekommer snörika vintrar även i fortsättningen. I detaljplanen bör man beakta och skapa beredskap för tilltagande förändringar till följd av klimatförändringarna. Detta betyder bland annat att i detaljplanen anvisas inte byggande på områden med översvämningsrisk, om översvämningsrisken inte kan undvikas på något annat sätt genom planlösningen. I bedömningen bör man också beakta hur förbindelserna ordnas vid sidan av var byggande anvisas. I beredskapen för extrema väderförhållande bör man beakta värmeböljor, tilltagande nederbördsmängder och varierande mikroklimatförhållanden. I detaljplanen bör man på ett mångsidigt sätt utnyttja naturbaserade lösningar och grönmiljö, som binder fukt, jämnar ut temperaturerna och dämpar vinden. En mångsidig byggd miljö klarar bättre av även oförutsedda störningar till följd av klimatförändringar.
Enligt 3mom. får detaljplanen inte leda till att kvaliteten på någons livsmiljö försämras avsevärt på ett sätt som inte är motiverat med beaktande av detaljplanens syfte. Momentet motsvarar den första meningen i 54 § 3 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen gör det dock möjligt att utarbeta en sådan detaljplan som försämrar vissa personers livsmiljö även betydligt, om det är motiverat med beaktande av detaljplanens syfte. Det kan vara fråga om en sådan situation till exempel i samband med kompletteringsbyggande eller när det är nödvändigt att placera en funktion som allmänt försämrar livsmiljöns kvalitet, såsom en trafikled, någonstans. Då ska lösningen vara sådan att funktionen placeras på det sätt som försämrar livsmiljön minst.
Enligt 3mom. får inte heller markägaren eller någon annan rättsinnehavare genom detaljplanen åläggas sådana oskäliga begränsningar eller orsakas sådana oskäliga olägenheter som kan undvikas utan att de mål som ställs för planen eller de krav som ställs på den åsidosätts. Momentet motsvarar den andra meningen i 54 § 3 mom. i den gällande lagen. Huvudregeln är alltså att oskäliga begränsningar eller olägenheter förbjuds, men förbudet kan ge vika, om en oskälig begränsning eller olägenhet inte kan undvikas utan att de mål som ställs för planen eller de krav som ställs på den åsidosätts. Bedömningen ska således göras med avseende på om målet skulle kunna nås eller kravet uppfyllas på något annat sätt som inte ålägger markägaren eller någon annan rättsinnehavare oskäliga begränsningar eller orsakar denna oskäliga olägenheter. De mål och krav som nämns i bestämmelsen kan vara mål som gäller en viss plan eller krav på detaljplanen som föreskrivs i denna lag, såsom de krav på innehållet som avses i denna paragraf.
I 4mom. sägs att om det utarbetas en detaljplan för ett område där det inte finns någon generalplan eller om detaljplanen utarbetas så att den avviker från generalplanen, ska vid utarbetandet av detaljplanen beaktas även vad som föreskrivs om kraven på generalplanens innehåll. Momentet motsvarar i övrigt 54 § 4 mom. i den gällande lagen, men det har utökats med situationer där detaljplanen utarbetas så att den avviker från generalplanen. Vid fastställandet av kraven på detaljplanens innehåll har beaktats strävan att huvuddragen när det gäller användningen av det område som detaljplanläggs ska ha angetts i den generalplan som styr detaljplanläggningen redan innan detaljplanen utarbetas. Om det emellertid utarbetas en detaljplan för ett område där det inte finns någon generalplan eller om detaljplanen utarbetas så att den avviker från generalplanen, ska vid utarbetandet av detaljplanen beaktas även kraven på generalplanens innehåll. Detta är nödvändigt så att man i ett sådant fall kan säkerställa att mer omfattande frågor som i allmänhet avgörs i generalplanen blir behandlade på behörigt sätt i detaljplanläggningen.
I paragrafens 5mom. föreskrivs att om ett område i detaljplanen anvisas för utbyggnad av vindkraft, ska vad som föreskrivs i 68 § iakttas. Om ett område i detaljplanen anvisas för utbyggnad av solenergi ska dessutom vad som föreskrivs i 71 § iakttas.
51 §.Baskarta för en detaljplan. Enligt 1mom. ska en detaljplan grunda sig på en baskarta som avbildar terrängen. Baskartan ska vara tillräckligt detaljerad och noggrann. Momentet motsvarar 54 a § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt 2mom. får en detaljplan eller en ändring av en sådan inte godkännas, om baskartan inte är tillräckligt detaljerad eller noggrann eller om den är så föråldrad att den inte längre kan användas som grund för planläggningen. Momentet motsvarar 54 a § 2 mom. i den gällande lagen.
Enligt 3mom. kan en detaljplaneändring som har ringa verkningar dock godkännas trots att baskartan är föråldrad, om ändringen inte väsentligt påverkar planläggningen av området eller dess närmaste omgivning. Momentet motsvarar 54 a § 3 mom. i den gällande lagen.
52 §.Övervakare av planläggningsmätning. Enligt 1mom. ska planläggningsmätningar övervakas av kommunala tjänsteinnehavare. Den som övervakar planläggningsmätningar ska vara diplomingenjör, ingenjör eller tekniker som avlagt en för uppgiften lämplig lantmäteriexamen. Momentet motsvarar 54 b § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt 2mom. kan kommunen svara för övervakningen i samarbete med en annan kommun i enlighet med 49 § i kommunallagen. Paragrafen motsvarar 54 b § 2 mom. i den gällande lagen. Den nuvarande kommunallagen har trätt i kraft 2015 och den gällande lagens hänvisning till den gamla kommunallagen korrigeras så att den börjar motsvara den gällande kommunallagens paragraf.
53 §.Godkännande av baskartan för en detaljplan. I paragrafen sägs att om baskartan för en detaljplan uppfyller de krav som ställs på den ska den som övervakar en planläggningsmätning godkänna kartan.
I fortsättningen ska alltså godkännande av baskartan inte förutsätta att den som övervakar en planläggningsmätning gör en anteckning på kartan. Det nuvarande kravet på att en anteckning ska göras på baskartan har i praktiken betytt att den som övervakar en planläggningsmätning har försett baskartan med sin handskrivna underskrift. Den som övervakar en planläggningsmätning ska fortfarande godkänna baskartan, men kommunen får själv bestämma hur den lagrar baskartan och verifierar att den är godkänd. Anteckningen ska inte behöva göras på baskartan, men kommunen ska enligt behov visa att baskartan har godkänts med korrekta förfaranden. Den som övervakar en planläggningsmätning ska kunna godkänna baskartan genom ett separat beslutsdokument, en permanent registrering i kommunens elektroniska ärendehanteringssystem, elektronisk signatur eller digital stämpel. Det väsentliga är att man vid behov på ett ostridigt sätt kan visa vem som har godkänt den baskarta som använts för planläggningen och när. Syftet med ändringen är att ge kommunen möjlighet att ordna anteckningen om godkännande av baskartan på möjligast lämpliga sätt när teknikerna och informationssystemen utvecklas och att uppmuntra till digitala förfaranden. Syftet med ändringen är att ändra uppfattningen om att baskartan och planen måste godkännas uttryckligen med en handskriven underskrift.
54 §.Allmänna områden, gatuområden och trafikområden. Paragrafen innehåller bestämmelser om allmänna områden, gatuområden och trafikområden. Paragrafens innehåll motsvarar 83 § i den gällande lagen.
Enligt 1 mom. avses med ett allmänt område i denna lag ett område som i detaljplanen anvisats som gatuområde, torg, trafikområde, rekreationsområde eller därmed jämförbart område och som avses bli anlagt av kommunen, staten eller något annat offentlig samfund.
Enligt 2 mom. omfattar ett gatuområde ett i detaljplanen anvisat gatuområde inklusive ledningar, anordningar och konstruktioner under, på och ovanför marknivå, om inte något annat anges i detaljplanen.
Enligt 3 mom. är trafikområden områden som i detaljplanen anvisas för landsvägar, järnvägar, vattenvägar, hamnar och flygfält.
Enligt 4 mom. kan trafikområden för landsvägar anvisas för riksvägar, stamvägar och regionala vägar samt för vägar som förbinder dessa eller som utgör fortsättning på dem och som betjänar i huvudsak annan trafik än lokal trafik. För en led för gång- och cykeltrafik som hör till en landsväg kan anvisas ett trafikområde som är avskilt från det övriga trafikområdet, om detta är motiverat på grund av de lokala förhållandena.
55 §.Utformningen av detaljplanen. I paragrafen ingår bestämmelser om detaljplanens innehålls datamodellformat och utformning. Paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande lagens 55 § om utformningen av detaljplanen.
Enligt 1 mom. utarbetas detaljplanen i ett nationellt interoperabelt datamodellformat och den består av planobjekt och planbestämmelser. Med planobjekt avses punktformiga, linjära, områdesvisa eller tredimensionella objekt i planen som styr områdesanvändningen eller byggandet. Varje planobjekt har ett geografiskt läge och en geografisk geometri. Planens styrande verkan uppkommer med hjälp av planbestämmelser som knyter an till planobjektet eller planeringsområdet.
Enligt 1 mom. presenteras detaljplanens planobjekt och planbestämmelser i nationellt standardformat på en karta och vid behov som en separat handling. Utformning av planen i nationellt standardformat innebär att liknande planbestämmelser presenteras på samma sätt i hela landet. En del planbestämmelser kan efter behov presenteras som en separat handling. Detaljplaner innehåller ofta verbala planerings-, bygg- och skyddsbestämmelser som det inte är ändamålsenligt att lägga fram på en karta. I datamodellbaserad planering är det möjligt att klassificera planbestämmelserna i bygg- och skyddsbestämmelser.
Enligt 2 mom. anges i detaljplanen på det sätt som behovet av styrning av områdesanvändningen förutsätter gränserna för detaljplanen och dess olika områden, områdenas allmänna eller enskilda användningsändamål, omfattningen av byggandet samt principer som gäller byggnadernas läge och vid behov byggsättet.
Enligt 3 mom. presenteras detaljplanen på en grundkarta i skala 1:2 000. Detaljplanen kan även presenteras i en större eller i en mindre skala, om planens syfte och innehåll förutsätter det. Den skala som har använts vid utarbetandet av planen ska anges i planhandlingarna. För närvarande föreskrivs det om detaljplanens skala i markanvändnings- och byggförordningen. Skala 1: 2 000 är huvudregel även för närvarande.
Enligt 4 mom. ska i detaljplanen namnet på gator och andra allmänna områden och numret på kommundelar och kvarter anges. Namnen och numren på gator och andra allmänna områden kan också ändras genom ett separat beslut av kommunen på det sätt som föreskrivs i kommunallagen om kommunens beslutsfattande.
Enligt 5 mom. får närmare bestämmelser om detaljplanens interoperabla datamodellformat och om planobjektens och planbestämmelsernas standardutformning utfärdas genom förordning av miljöministeriet. När det gäller datamodellformatet är de frågor som ska avgöras av teknisk karaktär, vilket gör det möjligt att utfärda bestämmelser om dem genom förordning av miljöministeriet. Bemyndigandet att utfärda förordning motsvarar den gällande lagens bemyndigande.
56 §.Beskrivning av detaljplanen. I paragrafen ingår bestämmelser om beskrivningen av detaljplanen. Paragrafen motsvarar bestämmelsen om beskrivning av detaljplanen i 55 a § i den gällande lagen.
Enligt 1 mom. ska till detaljplanen bifogas en beskrivning där den information som behövs för att bedöma planens mål, olika alternativ och deras konsekvenser samt den information som behövs för att bedöma grunderna för lösningarna presenteras.
Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om beskrivningen av detaljplanen utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagens bemyndigande att utfärda förordning.
57 §.Detaljplan för underjordiska utrymmen. I paragrafen ingår bestämmelser om detaljplaner för underjordiska utrymmen. Om en detaljerad planering av områdesanvändningen behövs endast för byggande eller annan användning av underjordiska utrymmen, kan detaljplanen också utarbetas etappvis så att den omfattar endast underjordiska områden. På ett område där detaljplanen omfattar endast underjordiska utrymmen, tillämpas de bestämmelser i denna lag eller i andra lagar som gäller områden som saknar detaljplan och som styr områdesanvändningen ovan jord. Paragrafen motsvarar 56 § i den gällande lagen.
58 §.Detaljplanebestämmelser. Enligt 1 mom. utfärdas i detaljplanen bestämmelser som med beaktande av planens syfte och de krav som ställs på planens innehåll behövs när detaljplaneområdet bebyggs eller annars används. Detaljplanebestämmelserna kan också gälla förhindrande eller begränsning av skadliga miljökonsekvenser. Momentet motsvarar 57 § 1 mom. i den gällande lagen.
Detaljplanebestämmelserna utgör en del av detaljplanen och genom dem preciseras de mål och krav som anges för områdesanvändningen i planen. De ska betjäna detaljplanesyftena, det vill säga hänföra sig till byggande eller användning av byggnader eller området. Detaljplanebestämmelser kan gälla till exempel användning av ett byggnadskvarter för boende, industri eller något annat ändamål, byggrätt på en tomt eller byggplats, byggnaders höjd, byggnaders fasad och tak, gårdsplan och planteringar, dragning av ledningar via en tomt eller reservering av ett område för trafik till en annan tomt eller för allmän trafik. Bestämmelser om byggnaders koldioxidsnålhet ingår i bygglagen och förordningar som utfärdas med stöd av den, och utifrån dem beaktas de klimatnackdelar och klimatfördelar som uppkommer under byggnadens hela livscykel.
En detaljplanebestämmelse får inte stå i strid med lag eller förordning. Genom en detaljplanebestämmelse får inte heller skapas exempelvis nya tillståndssystem. De krav på innehållet och andra krav som gäller detaljplaner gäller naturligtvis också för detaljplanebestämmelser. Genom en detaljplanebestämmelse får således inte till exempel en markägare eller någon annan rättsinnehavare påföras en sådan oskälig begränsning eller orsakas sådan oskälig olägenhet som kan undvikas utan att de mål eller krav som anges för planen åsidosätts.
I 2 mom. sägs att om något område eller byggnadsobjekt ska skyddas på grund av landskapet, naturvärden, den byggda miljön, kulturhistoriska värden eller andra särskilda miljövärden, kan behövliga bestämmelser om detta utfärdas i detaljplanen (skyddsbestämmelser i detaljplanen). Skyddsbestämmelserna ska vara skäliga för markägaren. Momentet motsvarar 57 § 2 mom. i den gällande lagen. Om skyddsbestämmelserna gäller ett område som avsikten är att inrätta som ett naturskyddsområde enligt naturvårdslagen, är det viktigt att kommunen i ett tillräckligt tidigt skede utreder Tillstånds- och tillsynsverkets ståndpunkt till saken.
Enligt 3 mom. får sådana naturskyddsområden som avses bli inrättade stöd av naturvårdslagen inte anvisas i detaljplanen utan Tillstånds- och tillsynsverkets skriftliga samtycke. Genom samtycket säkerställs det att staten alltid separat känner till vilka områden som den ska ersättas. Tillstånds- och tillsynsverket kan ge sitt samtycke till exempel som en del av sitt utlåtande om planen. Planbestämmelser som gäller sådana naturskyddsområden får vara giltiga högst fyra år.
Enligt 4 mom. kan i detaljplanen trots vad som föreskrivs i 2 mom. tas in de bestämmelser som behövs för att skydda objekt som avses i 3 § i lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010). I fråga om rätten till ersättning gäller vad som föreskrivs i 13–15 § i den nämnda lagen. När det gäller skydd av andra objekt än sådana som är nationellt betydande är dock kommunen ersättningsskyldig. För ersättningar som kommunen betalat kan de beviljas understöd av statens medel inom ramen för budgeten. Vad som föreskrivs ovan om kommunens ersättningsskyldighet gäller, med undantag för församlingar, inte byggnadsobjekt som ägs av offentliga samfund och deras affärsverk. Jämfört med den gällande lagen fogas till momentet offentliga samfunds affärsverk, för att förenhetliga regleringen med 13 § 4 mom. i lagen om skyddande av byggnadsarvet. För att ändringen inte ska leda till att sådana byggnader i församlingars ägo på vilkas skydd den kyrkliga lagstiftningen inte tillämpas ska ställas utanför ersättningsskyldigheten ska bestämmelsen gälla andra offentliga samfund och deras affärsverk än församlingar.
59 §.Detaljplanens rättsverkningar. Enligt 1 mom. får ett byggnadsobjekt inte uppföras i strid med detaljplanen. Bestämmelsen gäller således både tillståndspliktiga byggnadsobjekt och byggnadsobjekt som stannar under tillståndströskeln samt byggnadsobjekt som är befriade från tillstånd i byggnadsordningen. Beträffande andra åtgärder som förändrar miljön ska detaljplanen beaktas på det sätt som föreskrivs nedan. Momentet motsvarar 58 § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. får på ett detaljplaneområde inte placeras sådana funktioner som medför olägenheter för den användning av andra områden som anvisats i planen. På ett detaljplaneområde får inte heller placeras funktioner som strider mot detaljplanebestämmelser som avser att förhindra eller begränsa miljökonsekvenser som är skadliga eller förorsakar störningar. Momentet motsvarar 58 § 2 mom. i den gällande lagen.
Enligt 3 mom. kan i detaljplanen uppförandet av ett nytt byggnadsobjekt förbjudas under högst tre år, om detta är nödvändigt för tidsplaneringen av genomförandet av planen. Kommunen får av särskilda skäl förlänga förbudets giltighetstid med högst tre år åt gången. Byggförbudet kan dock gälla i högst nio år. Enligt den gällande lagen kan i detaljplanen uppförandet av en ny byggnad förbjudas under högst tre år, om det är nödvändigt för tidsplaneringen av genomförandet av planen och dessutom får kommunen av särskilda skäl förlänga förbudets giltighetstid med högst tre år åt gången. I den gällande lagen begränsas inte byggförbudets maximala giltighetstid. I paragrafen föreslås att byggförbudets maximala giltighetstid begränsas till nio år.
60 §.Ersättning för utarbetande av detaljplan. I paragrafen ingår bestämmelser om ersättning för utarbetande av detaljplaner. Kommunen ska ha rätt att ta ut kostnaderna för utarbetandet av en detaljplan av markägaren eller markinnehavaren, om detaljplanen eller ändringen av detaljplanen i huvudsak krävs på grund av ett enskilt intresse och har utarbetats på initiativ av markägaren eller markinnehavaren. Innehållet i paragrafen motsvarar 59 § i den gällande lagen.
Bestämmelsen om ersättning för utarbetande av detaljplaner behövs särskilt i fråga om planer för semesterbebyggelse på strandområden, men användningsområdet omfattar också andra planer. En förutsättning för att bestämmelsen ska tillämpas är att planen både krävs på grund av ett enskilt intresse och har utarbetats på initiativ av markägaren eller markinnehavaren. Båda förutsättningarna ska således vara uppfyllda, för att kommunen ska kunna ta ut kostnaderna. När förutsättningarna är uppfyllda ger bestämmelsen kommunen möjlighet att ta ut kostnaderna för utarbetande och behandling till fullt belopp. Kommunen är ändå inte tvungen att ta ut kostnaderna eller så kan den ta ut kostnaderna endast delvis.
61 §.Bedömning av detaljplanens aktualitet. I paragrafen ingår bestämmelser om bedömning av detaljplanens aktualitet. Paragrafen motsvarar 60 § i den gällande lagen. Paragrafen kompletterar förslaget till 47 §, som redan förutsätter att kommunen håller detaljplanen aktuell. Syftet är att nuvarande sätt främja genomförandet av detaljplaner och undvika den oklarhet som ofta är förknippad med genomförandet av planer som varit i kraft länge. Detaljplanens aktualitet ska granskas med beaktande av kraven på detaljplanens innehåll.
Enligt 1mom. ska kommunen se till att detaljplanerna är aktuella och vid behov vidta åtgärder för att ändra föråldrade detaljplaner.
I 2mom. ingår bestämmelser om förfarandet på området för en sådan detaljplan som har varit i kraft över 13 år och som till betydande del fortfarande inte har genomförts. På området för en sådan detaljplan får bygglov inte beviljas för uppförande av en ny byggnad som är av väsentlig betydelse för områdesanvändningen eller miljöbilden, förrän kommun har bedömt hur aktuell detaljplanen är. Bedömningen av betydelsen hos den del som inte har genomförts liksom hos den byggnad som avses i ansökan om bygglov ska göras med avseende på synpunkter och konsekvenser som hänför sig till områdesanvändningen och miljöbilden. Bedömningen ska gälla endast en sådan plan som varit i kraft den angivna tiden och där den del som inte genomförts är av betydande omfattning, till exempel över hälften av byggrätten, eller annars har betydande konsekvenser eller är av betydelse för områdesanvändningen eller miljöbilden.
Någon bedömning behöver emellertid inte göras, om planens aktualitet har bedömts under de senaste fem åren. Det är ofta ändamålsenligt att utföra bedömningen på ett större område än det som berörs av ansökan om bygglov. Av denna orsak föreskrivs det också att bedömning kan samtidigt utföras på ett område som utgör en ändamålsenlig helhet. Även frågan när en detaljplan till betydande del inte har genomförts ska bedömas inom ramen för ett område som utgör en ändamålsenlig helhet. Ett sådant område kan vara till exempel ett kvarter eller en större helhet, såsom ett visst bostads- eller industriområde.
I 3 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande lagen att i ett beslut av kommunen där detaljplanen har konstaterats vara aktuell får ändring inte sökas genom besvär.
Eftersom behoven av att bedöma detaljplanens aktualitet varierar i olika situationer, förskrivs i 4 mom., för att uppnå behövlig flexibilitet, att den föreslagna tiden på 13 år kan förkortas eller förlängas i detaljplanen. Tiden får emellertid inte vara kortare än fem år eller längre än 20 år.
I 5mom. sägs att när tiden på 13 år beräknas, beaktas inte den tid då byggförbud enligt förslaget till 49 § 1 mom. för ändring av detaljplanen eller förbud enligt 59 § 3 mom. gäller för området.
Enligt 6mom. får närmare bestämmelser om bedömningen av detaljplanens aktualitet utfärdas genom förordning av statsrådet.
62 §.Verkningar av bedömningen av detaljplanens aktualitet. I paragrafen ingår bestämmelser om bedömningen av detaljplanens aktualitet. Om det vid bedömningen av detaljplanen konstateras att den är föråldrad, får bygglov inte beviljas förrän detaljplanen ändras. Kommunens förbud genom vilket detaljplanen konstateras vara föråldrad leder också till att byggförbud enligt förslaget till 49 § 1 mom. träder i kraft för ändring av detaljplanen. Paragrafen motsvarar 60 § i den gällande lagen.
63 §.Aktuell detaljplan. För närvarande ingår bestämmelser om aktuell detaljplan i 29 § i markanvändnings- och byggförordningen. Den föreslagna bestämmelsen om aktuell detaljplan motsvarar i stora drag regleringen i förordningen, men i ordalydelserna föreslås sådana ändringar som beror på digitaliseringen.
Enligt 1 mom. ska kommunen föra en sammanställning av alla gällande detaljplaner inom kommunen. Denna aktuella sammanställning av detaljplanerna ska kallas aktuell detaljplan liksom för närvarande. I den aktuella detaljplanen ska namnet på gator och andra allmänna områden och numret på kommundelar och kvarter anges, sådana de lyder i ett separat beslut av kommunen enligt förslaget till 55 § 4 mom. En motsvarande bestämmelse om separata beslut ingår för närvarande i 29 § i förordningen.
I paragrafen föreskrivs det inte att uppgifterna ska hållas tillgängliga i ett allmänt datanät eller om utlämnande av dem. Termen informationstjänst, som används i 29 § i den gällande förordningen, slopas. Tidigare har informationstjänst betytt ett informationssystem, men numera förstås med informationstjänst en tjänst genom vilken uppgifter lämnas ut eller som erbjuder informationsrelaterade tjänst antingen inom eller utanför en organisation. På utlämnandet av uppgifter tillämpas vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen), informationshanteringslagen, samt annan reglering, såsom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2023/138) om fastställande av en förteckning över särskilda värdefulla dataset och arrangemangen för offentliggörande och vidareutnyttjande av dessa (HVD-förordningen). Detaljplaner kan också innehålla information som klassas som personuppgifter, vilket förutsätter att den utlämnande myndigheten beaktar begräsningarna i 13 § 2 mom. och 16 § 3 mom. i offentlighetslagen.
I 1 mom. föreskrivs det inte separat om kartor eller kartsammanställningar på samma sätt som i 29 § i den gällande förordningen. Med karta avses en visuell presentation av geografisk information, vanligtvis är den en förenklad ritad bild av ett visst område som har en viss skala och är försedd med förklaringar. Trots att planbestämmelserna och ofta även planerna presenteras på en karta, behöver inte behandlingsformen för informationen begränsas separat. Därmed kan planerna i en aktuell detaljplan också vara i det datamodellformat som avses i 55 § i denna lag eller i något annat önskat format.
Enligt 2 mom. får kommunen alternativt och om den så vill föra den aktuella detaljplanen i det datasystem för den byggda miljön som avses i lagen om datasystemet för den byggda miljön (431/2023). På behandling av uppgifter och på lämnande av uppgifter till datasystemet för den byggda miljön tillämpas då vad som föreskrivs i lagen om datasystemet för den byggda miljön. Kommunen kan lämna uppgifterna endast i en form som är interoperabel med datasystemet för den byggda miljön.
7 kap. Särskilda bestämmelser för stora detaljhandelsenheter
64 §.Stora detaljhandelsenheter. Den särskilda styrningen av placeringen av stora detaljenheter ska fortfarande gälla affärer med över 4 000 kvadratmeter våningsyta. Bestämmelserna om stora detaljhandelsenheter ska också tillämpas på en sådan koncentration av affärer som till sina verkningar kan jämföras med en stor detaljhandelsenhet. En koncentration av affärer inom detaljhandeln är en funktionellt sett enhetlig kommersiell områdeshelhet som består av flera separata affärer som ligger nära varandra, där de enskilda affärerna inte överskrider 4000 kvadratmeter våningsyta. På grund av sättet att definiera stora detaljhandelsenheter skulle annars sådana kommersiella centrum där ingen enskild affär överskrider 4 000 kvadratmeter våningsyta ställas utanför styrningen av placeringen. En sådan koncentration av affärer kan dock på grund av det stora antalet affärer ha verkningar som kan jämställas med en stor detaljhandelsenhet. Det går inte att ange en klar arealgräns, så att bestämmelsen skulle vara avsedd att tillämpas på koncentrationer av affärer som överskrider den. Konsekvenserna av koncentrationer av affärer beror på bland annat de omgivande samhällenas storlek och var koncentrationen av affärer är belägen i bebyggelsestrukturen liksom på affärernas art. Bestämmelserna motsvarar de gällande bestämmelserna. I den gällande lagen ingår bestämmelsen om koncentrationer av affärer i 71 d §, där det föreskrivs om detaljplanens rättsverkningar för placeringen av stora detaljhandelsenheter.
Det särskilda behovet av att styra stora detaljhandelsenheter baserar sig på att de ofta har betydande verkningar för bebyggelsestrukturen, trafiken och kommersiella tjänsters tillgänglighet.
65 §. Placering av stora detaljhandelsenheter och särskilda krav på deras innehåll. I 1 mom. föreskrivs på samma sätt som i den gällande lagen att en stor detaljhandelsenhet ska i första hand i landskapsplanen, generalplanen eller detaljplanen anvisas ett centrumområde. Det centrala syftet med bestämmelsen är att på nuvarande sätt stödja centrumområdenas ställning som förläggningsplats för handel och tjänster. Med ett centrumområde avses ett funktionellt centralt område i ett landskap, en stadsregion, en kommun eller en del av den, där det finns tätt med mångsidiga centrumorienterade servicefunktioner, såsom specialvaruhandel, detaljvaruhandel, fritidstjänster och offentlig service samt en betydande mängd arbetsplatser inom olika sektorer samt bosättning. Ett centrumområde är i allmänhet tätare bebyggt än den omgivande bebyggelsestrukturen, det är lättillgängligt och det finns trafikförbindelser till det från de omgivande stadsområdena, även med kollektivtrafik i de områden där det är möjligt att ordna en fungerande kollektivtrafik.
Enligt 1 mom. kan en stor detaljhandelsenhet dock anvisas ett område utanför centrumområdet, om det utöver vad som i övrigt föreskrivs om kraven på respektive plans innehåll ses till att den planerade områdesanvändningen inte har några betydande skadliga konsekvenser för de kommersiella tjänsterna i centrumområden eller för utvecklingen av dessa tjänster. Om de utredningar som gjorts i samband med utarbetandet av planen visar att planlösningen inte har några betydande skadliga konsekvenser för centrumområdets ställning som handelsplats, uppfyller planen kraven på en lagenlig plan enligt denna punkt. Vid bedömningen av planlösningens konsekvenser för centrumområdets kommersiella tjänster ska beaktas bland annat handelns art och omfattning. I centrumområden placeras vanligtvis detaljvaruhandel och vissa typer av specialvaruhandel, såsom modeaffärer, medan andra typer av specialvaruhandel i huvudsak söker sig till deras utkanter eller utanför dem, och inte konkurrerar med centrumhandeln (t.ex. möbelaffärer och järnaffärer). Bestämmelsen är flexibel och när den tillämpas ska man beakta att det finns handelsgrenar, såsom bilaffärer, som är av sådan art att de av grundad anledning kan förläggas även utanför centrumområden. Dessa handelsgrenar konkurrerar vanligtvis inte med handeln i centrumområdet och det kan vara svårt att placera dem i ett centrumområde på grund av verksamhetens art och det stora tomtbehovet. För att uppfylla de särskilda krav på innehållet som gäller stora detaljhandelsenheter kan man behöva använda bestämmelser om handelns art och omfattning i planen. Bestämmelserna gör det möjligt att tillräckligt bedöma konsekvenserna av de kommersiella tjänster som lokaliseras till området.
Till skillnad från den gällande lagen ska det inte längre föreskrivas att när områden anvisas för stora detaljhandelsenheter i en landskapsplan eller generalplan ska det ses till att de tjänster som lokaliseras till området, i möjligaste mån kan nås med kollektivtrafik och gång-, cykel- och mopedtrafik, samt att den planerade markanvändningen främjar möjligheterna att utveckla ett sådant servicenät där avstånden för uträttande av ärenden är skäliga och de skadliga konsekvenserna av trafiken är så ringa som möjligt. I en situation där en stor detaljhandelsenhet placeras utanför ett centrumområde ska man fortfarande beakta vad som i övrigt föreskrivs om kraven på planers innehåll. När en landskapsplan utarbetas ska särskild uppmärksamhet fästas vid bland annat en ekonomiskt och ekologiskt hållbar markanvändning samt en fungerande regionstruktur. När en generalplan utarbetas ska särskild uppmärksamhet fästas vid bland annat en fungerande samhällsstruktur, ekonomisk och ekologisk hållbarhet samt behov i anslutning till boendet och tjänsternas tillgänglighet. En detaljplan ska utarbetas bland annat så att det skapas förutsättningar för tillgängliga tjänster.
Till skillnad från den gällande lagen ska det inte längre föreskrivas att för att en stor detaljhandelsenhet av regional betydelse ska kunna placeras utanför ett område som i landskapsplanen är avsett för centrumfunktioner krävs det att det område där en sådan enhet avses bli placerad särskilt har anvisats för det ändamålet i landskapsplanen. Jämfört med den gällande lagen stryks ur lagen också skyldigheten att ange den undre gränsen för storleken på stora detaljhandelsenheter av regional betydelse i landskapsplanen. I landskapsplanen ska inte heller längre anges maximidimensioneringen av stora detaljhandelsenheter utanför de områden i landskapsplanen som är avsedda för centrumfunktioner. Ändringarna hänför sig till de ändringar som föreslås i landskapsplanens uppgift. I landskapsplanen ska i enlighet med förslaget till 21 § behandlas endast områdesanvändningsfrågor som är betydande på åtminstone landskapsnivå, och därför ska stora detaljhandelsenheter av bara regional betydelse inte längre anvisas i landskapsplanen och alltså hör inte heller storleksgränsen för sådana enheter till de frågor som ska avgöras i landskapsplanen. I landskapsplaner ska även i fortsättningen förutom områden för centrumfunktioner behandlas sådana stora detaljhandelsenheter utanför dem som kan anses vara av betydelse på åtminstone landskapsnivå. Sådana funktioner bedöms vara betydligt färre än handelsenheterna av regional betydelse. Deras planering och placering bedöms också vara förenad med så pass många frågor som kräver prövning fall för fall att det inte är motiverat att ålägga skyldighet att fastställa storleksgräns och dimensionering för dylika enheter i landskapsplanläggningen. För att uppfylla de särskilda kraven på innehållet kan det också vara nödvändigt att genom landskapsplanen styra den mera detaljerade planeringen i fråga om dessa stora detaljshandelsenheter av betydelse på åtminstone landskapsnivå. Vad som är betydande på landskapsnivå kan variera beroende på det aktuella området och förhållandena samt handelns art. Med en stor enhet av betydelse på landskapsnivå avses också en sådan handelsenhet som kan antas ha konsekvenser för landskapets centrum- eller servicenät.
66 §. Detaljplanens rättsverkningar för placeringen av stora detaljhandelsenheter. Enligt 1 mom. får stora detaljhandelsenheter inte placeras utanför ett område som i landskapsplanen eller generalplanen är avsett för centrumfunktioner, om inte området i detaljplanen uttryckligen har anvisats för detta ändamål. Bestämmelsen innebär att placeringen av sådan verksamhet utanför centrumområden alltid ska basera sig på en sådan detaljplan där området uttryckligen har anvisats för detta ändamål. Då kan också konsekvenserna av placeringen bedömas på behörigt sätt när planen utarbetas. Bestämmelsen motsvarar 71 d § i den gällande lagen. Befintliga centrumområden, eventuella utvidgningsområden till dem samt nya centrumområden kan i landskaps- och generalplaner anvisas som områden avsedda för centrumfunktioner, om de i tillräcklig utsträckning uppfyller eller enligt planerna kommer att uppfylla de kriterier på ett centrumliknande område som beskrivs ovan. Möjlighet att placera en stor detaljhandelsenhet är således inte ensam en tillräcklig grund för att ange ett område för centrumfunktioner i en översiktlig plan.
Enligt 2 mom. gäller vad som föreskrivs i 1 mom. alltid utvidgning av en redan befintlig detaljhandelsaffär till en stor detaljhandelsenhet. Dessutom gäller 1 mom. utvidgning av en stor detaljhandelsenhet, med undantag för utvidgningar som inte är betydande.
8 kap. Särskilda bestämmelser för utbyggnad av vindkraft
67 §.Användning av generalplanen som grund för bygglov för vindkraftverk. En generalplan får på samma sätt som enligt den gällande lagen trots 46 § 1 mom. i bygglagen direkt användas som grund för bygglov för vindkraftverk i de områden där det i generalplanen särskilt bestäms att planen får användas som grund för bygglov. Enligt bestämmelsen kan det i de situationer som avses i den föreslagna regleringen utredas i generalplanen huruvida de särskilda förutsättningarna för bygglov är uppfyllda när det gäller utbyggnad av vindkraft. Då förutsätter beviljande av bygglov inte en detaljplan eller att förutsättningarna för placering på områden i behov av planering enligt 46 § 1 mom. i bygglagen är uppfyllda. I generalplanen intas en bestämmelse om detta, som anger på vilket område bygglov för vindkraftverk som anvisats i planen kan beviljas direkt med stöd av generalplanen. Paragrafen motsvarar 77 a § i den gällande lagen.
68 §.Särskilda krav på innehållet i en generalplan som gäller utbyggnad av vindkraft. Det föreslås att den gällande lagens särskilda krav på innehållet i en generalplan som gäller utbyggnad av vindkraft i övrigt bibehålls oförändrade, men att till paragrafen fogas bestämmelser om minimiavståndet till bosättning i fråga om sådana generalplaner som gäller utbyggnad av vindkraft som inte gäller ett område som anvisats för vindkraftverk i landskapsplanen. Dessutom stärks beaktandet av konsekvenserna för landskapet. En generalplan som direkt styr utbyggnad av vindkraft avviker på grund av sina omfattande områdesbehov och miljökonsekvenser så pass mycket från andra generalplaner som direkt styr byggande att det fortfarande är nödvändigt att föreskriva om sådana särskilda krav på innehållet som beaktar de särdrag som hänför sig till utbyggnad av vindkraft.
Utöver dessa särskilda krav på innehållet i en generalplan som gäller utbyggnad av vindkraft måste man beakta kraven på generalplanens innehåll i 34 § på samma sätt som i den gällande lagen. Då måste man beakta till exempel att generalplanen inte får orsaka markägare eller andra rättsinnehavare oskäliga olägenheter. Bedömningen av vad som är oskäligt är en helhetsbedömning, där utgångspunkten är generalplanens och planbestämmelserna totala konsekvenser för fastighetsägarens ställning. Då kan uppmärksamhet fästas vid bemötandet av andra fastighetsägare i planläggningen, tyngden hos andra konkurrerande markanvändningsbehov, områdets läge och fastighetsägarens eventuella nytta av planen.
I 1 mom. 1 punkten föreskrivs att generalplanen ska styra byggandet och annan områdesanvändning i tillräcklig omfattning. En förutsättning för att generalplanen ska kunna användas som grund för bygglov är att generalplanen kan antas vara ett tillräckligt planeringsverktyg för att styra byggandet på området. Vid bedömning av om den är tillräckligt ska man beakta förhållandena i det aktuella området samt det planerade byggandets omfattning och effektivitet. Härav följer att generalplanen kommer på fråga på föreslaget sätt i situationer där en generalplan vad skalan och utformningen beträffar är en lämplig planform för att styra utbyggnaden av vindkraft. Det är också viktigt att det över huvud är möjligt att bedöma konsekvenserna av utbyggnaden av vindkraft i samband med generalplanläggningen på det sätt som förutsätts i 78 §. Generalplanen ska med tillräcklig noggrannhet specificera kraftverkens placering och höjd för att bestämmelsen ska kunna tas in i planen och direkt styra bygglovsförfarandet.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs att den planerade utbyggnaden av vindkraft och annan planerad områdesanvändning ska lämpa sig för omgivningen. Utbyggnad av vindkraft har i många situationer en betydande inverkan på omgivningen, och när en generalplan som styr placeringen av utbyggnad av vindkraft utarbetas måste man särskilt beakta hur utbyggnaden av vindkraft lämpar sig för omgivningen samt eventuella särdrag hos den. Omnämnandet i bestämmelsen av att utbyggnaden av vindkraft ska lämpa sig för omgivningen bör tolkas utifrån de fallspecifika förhållandena för varje projekt. Vindkraftverk orsakar framför allt bullerkonsekvenser och skuggeffekter för omgivningen. Vid bedömningar och utredningar av vindkraftverkens lämplighet för omgivningen fästs uppmärksamhet vid bland annat naturvärden och naturskydd, rekreationsbehov, bevarande av värden hos den byggda kulturmiljön samt kvalitetsaspekter på bostads- och livsmiljöer. När det gäller vindkraftverks lämplighet för omgivningen på vattenområden är det skäl att förutom ovannämnda omständigheter beakta även bland annat naturen och omgivningen under vatten samt fisket. Vid bedömningen av om vindkraftverk lämpar sig för omgivningen bör uppmärksamhet fästas vid säkerställande av försvarets verksamhetsförutsättningar samt vid omständigheter som gäller trafikens, inklusive sjöfartens och luftfartens, verksamhetsförsättningar samt säkerheten i trafiken.
I 1 mom. 3 punkten föreskrivs det om konsekvenserna för landskapet av utbyggnad av vindkraft. Utbyggnad av vindkraft har ofta betydande konsekvenser för landskapet, och när en generalplan som styr placeringen av utbyggnad av vindkraft utarbetas måste man särskilt beakta att den planerade utbyggnaden av vindkraft inte har betydande negativa konsekvenser för landskapet. De betydande konsekvenserna av utbyggnad av vindkraft bedöms som en del av bedömningen av planens konsekvenser. Om de utredningar som gjorts i samband med utarbetandet av planen visar att planlösningen inte kommer att ha betydande negativa konsekvenser för landskapet, uppfyller planen kraven på en lagenlig plan enligt denna punkt.
Omnämnandet i bestämmelsen av betydande negativa konsekvenser för landskapet bör tolkas med beaktande av de fallspecifika förhållandena för varje projekt. Det finns inga entydiga mått för bedömning av konsekvensernas betydelse som skulle lämpa sig för alla situationer. På grund av sin storlek syns vindkraftverken i landskapet och deras visuella konsekvenser är ofta betydande. En betydande förändring i landskapet innebär inte automatiskt en betydande negativ konsekvens för landskapet. Betydande negativa konsekvenser kan också rikta sig mot en del av landskapet, men om landskapet i huvudsak behåller sin struktur och karaktär och sina värden är konsekvensen inte betydande negativ. Identifiering av betydande negativa konsekvenser kräver att landskapshelhetens känslighet och dess särskilda värden beaktas fallspecifikt. När man bedömer en planlösnings konsekvenser bör uppmärksamhet fästas vid landskapsområdets eventuella särdrag och dess resiliens mot förändringar. Med landskapets resiliens avses landskapets visuella känslighet, det vill säga dess förmåga att ta emot nya element utan att landskapets karaktär förändras avsevärt. När man bedömer den visuella förändring som vindkraftverk orsakar i landskapet och konsekvensens betydelse gäller det att identifiera hur dominerande vindkraftverken är i landskapet. I situationer där vindkraftverken börjar dominera landskapet eller viktiga enstaka element i det kan konsekvenserna för landskapet vara betydande negativa. Vindkraftverken kan stanna i bakgrunden i landskapet eller liksom smälta in i landskapet. I situationer där kraftverken är en del av en mera vidsträckt landskapshelhet är de visuella konsekvenserna inte lika betydande. Storskaliga landskapshelheter eller områden där det från förr finns rikligt med mänskliga konstruktioner, tål ofta vindkraftverk bäst. Sådana områden är ofta omgivningar runt industrianläggningar och industriområden, omgivningar runt master och kraftledningar samt hamn- och lagerområden. I en viss slags omgivning kan å andra sidan även en liten förändring vara betydande negativ för landskapets karaktär eller art. Vid bedömningen av konsekvensobjektets känslighet kan som kriterier beaktas bland annat objekt som ingår i separata inventeringar. Exempelvis nationellt värdefulla landskapsområden har sannolikt sådana särskilda värden och särdrag för vilka utbyggnad av vindkraft i området skulle ha betydande negativa konsekvenser. Också utbyggnad av vindkraft i ett värdefullt landskapsområdes näromgivning kan ha betydande negativa konsekvenser för landskapsområdet.
I 1 mom. 4 punkten föreskrivs det om ordnande av vindkraftverkets tekniska service och elöverföring. Som ett särskilt krav på innehållet i en plan som styr utbyggnad av vindkraft måste också beaktas möjligheterna att ordna teknisk service och elöverföring. I generalplanen bör alltså uppmärksamhet fästas vid de arrangemang som vindkraftsverksamheten förutsätter i området. Till nämnda arrangemang hör att möjligheter att ordna till exempel servicevägar, kabeldragningar och anslutning till elnätet beaktas. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagens 77 b § 3 punkten.
I 2 mom. föreskrivs det om minimiavstånd till bosättningen i fråga om de generalplaner som gäller utbyggnad av vindkraft som inte gäller områden som anvisats för vindkraftverk i landskapsplanen. Om en generalplan som styr utbyggnaden av vindkraft inte gäller ett område som anvisats för vindkraftverk i landskapsplanen, ska ett vindkraftverks avstånd från befintliga bostadshus och från bostadsbyggnadsplatser och som har beviljats bygglov samt från byggplatser som avses i en detaljplan eller i en i 41 eller 74 § avsedd generalplan vara lika med minst 1 250 meter. Med bostadsbyggnad avses både byggnader som är avsedda för permanent boende och byggnader som är avsedda för fritidsboende. De planer som avses i bestämmelsen är sådana planer som kan användas direkt som grund för bygglov för ett bostadshus. Till dem hör förutom detaljplaner i 40 § avsedda generalplaner som styr byggandet direkt och strandgeneralplaner som det föreskrivs om i 73 §. Bestämmelsen gäller till exempel inte sådana situationer där ett bostadsområde som är avsett att detaljplanläggas har anvisats i generalplanen men detaljplanen ännu inte har utarbetats eller är i kraft. Bestämmelsen gäller utarbetandet av generalplan som gäller utbyggnad av vindkraft samt i enlighet med 50 § utarbetandet av en detaljplan när detaljplanen styr utbyggnaden av vindkraft. Kommunen kan också planlägga bosättning närmare vindkraftverk, bara kraven på innehållet i den plan som utarbetas är uppfyllda. Avståndsregleringen tillämpas inte vid bygglovsförfarandet. Någon motsvarande bestämmelse om minimiavstånd finns inte i den gällande lagen. Enligt de allmänna kraven på generalplanens innehåll och de särskilda kraven på innehållet i en generalplan som gäller utbyggnad av vindkraft ska det beaktas att avståndet mellan vindkraftverken och bosättningen är tillräckligt, så i vissa fall kan det fastställas att avståndet till bosättningen ska vara längre än minimiavståndet. När minimiavståndet fastställs ska man bland annat alltid iaktta statsrådets förordning om riktvärden för utomhusbuller från vindkraftverk.
Om en generalplan som styr utbyggnad av vindkraft gäller ett område som anvisats för vindkraftverk i landskapsplanen, tillämpas inte det krav på minimiavstånd som föreslås i 2 mom. vid generalplanläggningen av vindkraft. I landskapsplanläggningen bedöms de sammantagna konsekvenserna av olika områden för vindkraftverk och de kraftledningar som hänför sig till dem som en helhet för ett större område. Strävan är att genom planeringen hitta det bästa möjliga slutresultatet med avseende på miljökonsekvenserna vid placeringen av områden för vindkraftverk. Till de viktigaste sakerna som ska beaktas i landskapsplanläggningen hör konsekvenserna för bosättningen, natur- och landskapskonsekvenserna samt konsekvenserna för fågelbeståndet och de sammantagna konsekvenserna. Vid valet av områden för vindkraftverk som anvisas i landskapsplanen beaktas områdets särdrag och behovet av att styra områdesanvändningen på ett område större än generalplanen så att även andra markanvändningsformer samordnas. Om utbyggnaden av vindkraft koncentreras till de områden för vindkraftverk som anvisas i landskapsplanen främjar det uppnåendet av de riksomfattande målen för områdesanvändningen, minskar de negativa miljökonsekvenserna av utbyggnad av vindkraft och underlättar samordningen av utbyggnad av vindkraft och annan områdesanvändning. I landskapsplanen kan också utfärdas planeringsbestämmelser, som innehåller begräsningar och specialvillkor i anslutning till exempelvis naturvärden, landskapet eller kulturmiljön för den mera detaljerade planeringen av utbyggnad av vindkraft. De områden för vindkraftverk som anvisas i landskapsplanerna har godkänts genom deltagande och beslutsfattande över kommungränserna.
Trots att landskapsplanens roll när det gäller planläggningen av vindkraft stärks genom den föreslagna bestämmelsen, ändrar den föreslagna bestämmelsen ändå inte landskapsplanens roll enligt förslaget till 21 § eller landskapsplanens styrande verkan för den mera detaljerade planeringen, som det föreskrivs om i 27 §.
Vid tolkningen av vindkraftverkens placering i förhållande till landskapsplanen bör man alltid beakta landskapsplanens översiktliga natur.
Enligt 3 mom. tillämpas det minimiavstånd som avses i 2 mom. inte, om den generalplan som styr utbyggnaden av vindkraft gäller ett område i fråga om vilket det finns en gällande generalplan eller detaljplan som styr utbyggnaden av vindkraft.
I 4 och 5 mom. ingår bestämmelser om samtyckesförfarande. Enligt det tillämpas inte det minimiavstånd som avses i 2 mom., om markägaren och den eventuella innehavaren av arrenderätt ger sitt samtycke i fråga om minst fyra femtedelar av de bostadsbyggnader, bostadsbyggnadsplatser för vilka bygglov har beviljats och i planen anvisade bostadsbyggnadsplatser som ligger inom ett avstånd från det planerade vindkraftverket som är mindre än 1 250 meter. För varje bostadshus eller bostadsbyggnadsplats ges endast ett samtycke, som är gemensamt för samtliga markägare och innehavare av arrenderätt. Om till exempel ett fritidshus är beläget på arrendemark, ska alltså både markägaren och innehavaren av arrenderätten ge gemensamt samtycke. Bådas samtycke behövs alltså för det gemensamma samtycket. Det räcker inte med bara den ena partens samtycke. I lagen föreslås det att samtycket ska vara skriftligt och ges till kommunen, men i övrigt föreslås ingen bunden form för samtycket. Kommunen svarar för att samtliga dessa markägare och innehavare av arrenderätt har gett sitt samtycke samt bevarar samtyckena som en del av planhandlingarna och informerat om dem vid behov. Samtycke kan ges först när planen har blivit anhängig. Samtycket förfaller om den planlösning för vilken samtycket har getts ändras när beredningen av planen framskrider. Vid ägarbyte ska ett givet samtycke vara bindande även för fastighetens och arrenderättens senare ägare. Det ska inte heller vara möjligt att återta ett givet samtycke, och samtycke ska inte heller kunna åberopas som grund för sökande av ändring. Samtycket ska vara av engångsnatur, det vill säga samtycket gäller endast den plan som utarbetas vid det tillfället. Om vindkraftsplanen inte träder i kraft, förfaller även samtycket. Ett givet samtycke inverkar inte på rättigheterna att delta eller besvärsrätten, markägaren ska ha rätt att delta i planprocessen och överklaga vindkraftsplanen i enlighet med bestämmelserna om ändringssökande.
Förfarandet med samtycke tillför bestämmelserna om minimiavstånd flexibilitet i de situationer där det planerade området för en generalplan som gäller utbyggnad av vindkraft inte ligger inom ett område som anvisats för vindkraft i landskapsplanen. Det ska vara möjligt att använda förfarandet med samtycke till exempel i situationer där en byggplats eller några bostadsbyggnadsplatser hindrar att ett område som i övrigt lämpar sig bra för vindkraftsproduktion planläggs för detta ändamål. Förfarandet med samtycke gäller endast minimiavståndet till bosättning, och man kan inte avvika från andra krav eller förfaranden som gäller en vindkraftsplan genom samtycke. Planen ska således på normalt sätt uppfylla samtliga krav på innehållet som anges i lagen när det gäller till exempel landskap, buller och skuggeffekter. De bestämmelser om minimiavstånd som föreslås i lagen ska gälla utarbetandet av en generalplan som gäller utbyggnad av vindkraft, så förfarandet med samtycke tillämpas inte på vindkraftverk som byggs direkt med stöd av bygglov.
69 §.Ersättning för utarbetande av generalplaner som styr utbyggnad av vindkraft. Om kommunen utarbetar en i förslaget till 68 § avsedd generalplan som styr utbyggnad av vindkraft i huvudsak på grund av ett enskilt intresse och på initiativ av den aktör som företräder detta intresse, är det fortfarande motiverat att kommunen har möjlighet att helt eller delvis ta ut kostnaderna för utarbetandet av planen hos denne. Aktören kan beroende på situationen vara den sammanslutning som ansvarar för det planerade vindkraftsprojektet, markägaren eller markinnehavaren eller någon annan aktör. Kommunen är inte skyldig att ta ut kostnaderna, utan saken är beroende av kommunens prövning. Paragrafen motsvarar 77 c § i den gällande lagen.
9 kap. Särskilda bestämmelser för utbyggnad av solenergi
70 §.Användning av generalplanen som grund för bygglov för solkraftverk. Enligt paragrafen får en generalplan trots 46 § 1 mom. i bygglagen direkt användas som grund för bygglov för solkraftverk i områden där det i generalplanen särskilt bestäms att planen får användas som grund för bygglov. Enligt bestämmelsen kan det i de situationer som avses i den föreslagna regleringen utredas i generalplanen huruvida de särskilda förutsättningarna för bygglov är uppfyllda när det gäller utbyggnad av solenergi. Då förutsätter beviljande av bygglov inte en detaljplan eller att förutsättningarna för placering på områden i behov av planering enligt 46 § 1 mom. i bygglagen är uppfyllda. I generalplanen intas en bestämmelse om detta, som anger på vilket område bygglov för solkraftverk som anvisats i planen, inklusive byggnader och konstruktioner som betjänar kraftverket, kan beviljas direkt med stöd av generalplanen.
71 §.Särskilda krav på innehållet i en generalplan som gäller utbyggnad av solenergi. Paragrafen innehåller särskilda krav på innehållet i en generalplan som gäller utbyggnad av solenergi. En generalplan som direkt styr byggandet av solkraftverk avviker på grund av sina omfattande områdesbehov och miljökonsekvenser så pass mycket från andra generalplaner som direkt styr byggande att det är nödvändigt att föreskriva om sådana särskilda krav på innehållet som beaktar de särdrag som hänför sig till byggandet av solkraftverk. Enligt paragrafen ska det utöver de särskilda kraven på innehåll också iakttas vad som annars föreskrivs om generalplaner i lagen. Härmed avses i synnerhet kraven på generalplanens innehåll i 34 §.
Enligt 1 punkten ska det när en generalplan som styr utbyggnad av solenergi utarbetas ses till att generalplanen styr byggandet och annan områdesanvändning på området i tillräcklig omfattning. En förutsättning för att generalplanen ska kunna användas som grund för bygglov är att generalplanen kan antas vara ett tillräckligt planeringsverktyg för att styra byggandet på området. Vid bedömning av om den är tillräckligt ska man beakta förhållandena i det aktuella området samt det planerade byggandets omfattning och effektivitet. Generalplanen kommer således på fråga i situationer där en generalplan vad skalan och utformningen beträffar är en lämplig planform för att styra utbyggnaden av solenergi. Det är också viktigt att det över huvud är möjligt att bedöma konsekvenserna av utbyggnaden av solenergi i samband med generalplanläggningen på det sätt som förutsätts i 78 §.
Enligt 2 punkten ska det i den generalplan som styr utbyggnaden av solenergi ses till att en betydande del av den areal som anvisas för ett solkraftverk inte är skogsmark. I praktiken betyder detta att endast en liten del av ett solkraftverks areal kan anvisas på skogsmark.
Skogarna fungerar som kollager, det vill säga de lagrar koldioxid som de tidigare bundit ur atmosfären. Om skogens tillväxt är större än de minskningar som följer av att skog avverkas och träd dör är skogen också en kolsänka. Om skog röjs för annan användning leder det till att kollagret upplöses och att en framtida kolsänka går förlorad. Beroende på jordmånstypen och den nya markanvändningsformen kan marken förvandlas från en kolsänka till en utsläppskälla, det vill säga markutsläppen kan öka avsevärt. De senaste åren har cirka 6 000 hektar skogsmark per år förvandlats till bebyggd mark. När det gäller den byggda miljön hör skogsröjning i allt högre grad samman med energiproduktionens behov. Till följd av detta är det ändamålsenligt att försöka styra solenergiprojekt från skogsmark på grund av den stora areal som de kräver för att minska avskogningen. I ett så skogsklätt land som Finland finns det begränsat med alternativ till att bygga i skogen, så bestämmelsen gör det ändå möjligt att en liten del av det område som anvisas för utbyggnad av solenergi finns på sådana områden. Med skogsmark avses i bestämmelsen ett skogbevuxet område som används eller kan användas för virkesproduktion och där trädbeståndets tillväxt är minst 1 m3/ha per år när tillväxtförhållandena är som mest gynnsamma. Med skogsmark avses inte tvinmark, där trädbeståndets genomsnittliga tillväxt är under 1 m3/ha, men minst 0,1 m3/ha per år. Sådana områden kan vara till exempel bergsområden, steniga eller sanka områden. Skogsmark är inte heller impediment, det vill säga ett naturligt nästan eller helt trädlöst område där virkesproduktionsförmågan understiger 0,1 m3/ha per år.
Enligt 3 punkten ska det när en generalplan som styr utbyggnaden av solenergi utarbetas ses till att odikade myrmarker i naturtillstånd inte anvisas för utbyggnaden av solenergi. Det finns ungefär fyra miljoner hektar odikade myrmarker kvar, varav största delen i norra Finland. Totalt över hälften av Finlands myrareal är utdikad och i södra Finland överstiger den utdikade andelen på många ställen 75 procent. De markutsläpp som byggandet av solkraftverk orsakar kan vara synnerligen betydande. Sådana betydande markutsläpp kan uppstå uttryckligen när man bygger på myrar. Dessa utsläpp är beroende av bland annat myrarnas jordmån, växtlighet och vattenförhållanden.
Enligt 4 punkten ska det när en generalplan som styr utbyggnad av solenergi utarbetas dessutom ses till att det är möjligt att ordna elöverföringen.
72 §.Ersättning för utarbetande av generalplaner som styr utbyggnad av solenergi. I paragrafen sägs att om en i 70 § avsedd generalplan som styr utbyggnad av solenergi utarbetas i huvudsak påkallad av ett enskilt intresse och på initiativ av den som inleder solenergiprojektet eller på initiativ av markägaren eller markinnehavaren, kan kommunen hos denne helt eller delvis ta ut kostnaderna för utarbetandet av generalplanen. I paragrafen sägs vidare att kommunen godkänner principerna för avgiften och sättet och tidpunkten för uttagandet av avgiften särskilt för varje planområde. Kommunen är inte skyldig att ta ut kostnaderna, utan saken är beroende av kommunens prövning.
10 kap. Särskilda bestämmelser för strandområden
73 §.Behovet av planering på strandområden. I paragrafen ingår bestämmelser om behovet av planering av strandområden. Enligt 1 mom. får i en strandzon som hör till ett strandområde vid hav eller vattendrag byggnadsobjekt inte uppföras utan en detaljplan eller en sådan generalplan där det särskilt bestäms att generalplanen eller en del av den kan användas som grund för beviljande av bygglov. Paragrafen motsvarar 72 § 1 mom. i den gällande lagen. Med strandzon avses den del av stranden vars naturförhållanden påverkas av havet eller vattendraget, som landskapligt upplevs höra till stranden eller som berörs av olika markanvändningsbehov som utnyttjar stranden. Strandzonens bredd påverkas av områdets växtlighet, landskap, terrängformationer och andra naturförhållanden. Strandzonen sträcker sig cirka 100 meter, men under inga förhållanden längre än 200 meter från strandlinjen vid medelvattenstånd. Strandzonens minibredd är cirka 50 meter.
Enligt 2 mom. gäller vad som föreskrivs i 1 mom. också ett strandområde där det på grund av det byggande som kan väntas på området är nödvändigt att planera byggande och annan användning för att reglera i huvudsak strandbaserad fritidsbebyggelse. Paragrafen motsvarar 72 § 2 mom. i den gällande lagen. Med strandområde avses en del av stranden som är bredare än strandzonen, och där det krävs reglering av fritidsbebyggelse som finns på stranden eller som baserar sig på stranden. Strandområdet sträcker sig så långt till inlandet från strandlinjen som bebyggelsen baserar sig på användning av vattendraget eller vattnets dragningskraft. Vattenbaserad användning kan betyda till exempel en vägförbindelse, en hamn eller en badstrand. Strandområdets bredd är i genomsnitt cirka 200 meter, men beroende på landskapet och andra förhållanden kan den också vara bredare. I Lapplands vidsträckta fjällområden har en älvs strandområde i rättspraxis i enskilda fall ansetts sträcka sig upp till en halv kilometer från älven. Planeringsbehov kan uppstå på grund av befintlig bebyggelse eller förväntat byggande.
I 3 mom. föreskrivs det om undantag från det planeringsbehov som avses i 1 och 2 mom. I vissa områden hänför sig byggande för försvarets, gränsbevakningens eller sjöfartens behov till strandområden, och de bör i fortsättningen undantas från behovet av planering på stränder. Byggande som behövs för att bedriva jord- eller skogsbruk, uppförande av en ekonomibyggnad på samma gårdsområde som ett befintligt bostadshus och renovering eller mindre utvidgning av ett befintligt bostadshus ska inte heller beröras av planeringsbehov. Med mindre utvidgning av ett bostadshus avses på samma sätt som enligt nuvarande praxis en sådan utvidgning av en byggnad som inte väsentligt ändrar inverkan av byggnaden eller av användningen av den. Momentet motsvarar 72 § 3 mom. i den gällande lagen.
Enligt 4 mom. finns bestämmelser om undantag från begränsningarna i 1 och 2 mom. i 57 § i bygglagen. Bestämmelsen motsvarar 72 § 5 mom. i den gällande lagen.
74 §.Särskilda krav på innehållet i en generalplan och stranddetaljplan som gäller fritidsbebyggelse på strandområden. I 1 mom. föreslås utöver de allmänna kraven på innehållet i de olika plantyperna egna krav för general- och detaljplanläggning av strandområden på samma sätt som i den gällande lagen. Dessutom ska de allmänna kraven på innehållet i generalplaner och detaljplaner iakttas. Behovet av särskilda krav på innehållet beror på strandområdens särskilda naturvärden, landskapets känslighet, behovet av vattenskydd, tryggandet av det allmänna rekreationsbehovet samt andra särdrag hos strandområden. Med strandområdens särdrag avses de särskilda drag hos naturmiljön, kulturmiljön, landskapet och vattenskyddet som framkommer i utredningar om områdena. Momentet motsvarar 73 § 1 mom. i den gällande lagen.
I 2 mom. sägs att när en plan utarbetas för ett område som inbegriper ett befintligt byområde, tillämpas inte förutsättningen i 1 mom. att det ska kvarstå ett tillräckligt stort sammanhängande obebyggt område på strandområdena, om det beaktas att det finns tillräckligt med områden som lämpar sig för rekreation. Med byområde avses här en byliknande tätort på landsbygden som består av flera byggnader. Byarna ser olika ut på olika håll i Finland, och därför avgörs byområdets omfattning separat i respektive situation. Vid planeringen av strandområden bör särskild uppmärksamhet fästas vid definitionen av byområden när det gäller bandliknande byar längsmed vägar samt åar och älvar. I byområden är det väsentligt att säkerställa att nödvändiga rekreationsområden bevaras och till exempel möjlighet till en badstrand. I dessa situationer är kravet på att bevara en tillräckligt sammanhängande obebyggd strandlinje inte motiverat i förhållande till säkerställande av möjligheterna till exempelvis kompletteringsbyggande. Momentet motsvarar 73 § 2 mom. i den gällande lagen.
Enligt 3 mom. gäller i fråga om stranddetaljplaner i övrigt vad som föreskrivs om detaljplaner. Vad som i 61 § föreskrivs om bedömning av detaljplanens aktualitet gäller dock inte stranddetaljplaner.
75 §.Markägarens rätt att utarbeta förslag till stranddetaljplan för reglering av fritidsbebyggelse. Enligt 1 mom. kan markägaren se till att ett förslag till detaljplan för reglering av fritidsbebyggelse utarbetas för ett strandområde som markägaren äger. På så vis behåller markägaren rätt att utarbeta en stranddetaljplan på nuvarande sätt. I den gällande lagen ska i en stranddetaljplan anvisas i huvudsak fritidsbebyggelse, men det är också möjligt att anvisa till exempel stadigvarande boende i en stranddetaljplan, bara förutsättningen som gäller huvudsakliga fritidsbebyggelse uppfylls. Det föreslås att bestämmelsens ordalydelse preciseras så att markägarens rätt gäller i princip reglering av fritidsbebyggelse. Av särskilda skäl ska det i en sådan plan dock kunna anvisas områden i ringa omfattning också för stadigvarande boende och andra användningsändamål, men i en stranddetaljplan ska inte kunna anvisas enbart stadigvarande boende. Särskilda skäl kan hänföra sig till områdenas placering i kommunens bebyggelsestruktur och kommunens mål att utveckla områdesanvändningen. Eftersom dylikt byggande är förenat med särskilda skyldigheter för kommunen, är det skäl att förhandla om förekomsten av särskilda skäl med kommunen.
Planområdet ska utgöra en ändamålsenlig helhet. Det fattas inte något beslut om planområdets ändamålsenlighet på förhand, utan det slutliga beslutet fattas i samband med godkännandet av planen. Det är emellertid skäl att kommunen och markägaren förhandlar om även planområdets ändamålsenlighet redan i den inledande fasen i planprocessen.
Enligt 2 mom. leder kommunen utarbetandet av planförslaget och kan ställa mål och villkor för planförslaget. Kommunen ansvarar för att planens konsekvenser utreds på det sätt som avses i 78 §. Kommunen ansvarar också för att planförslaget utarbetas med iakttagande av bestämmelserna om kraven på planens innehåll, utformningen av planen, den beskrivning som hör till planen och baskartan för detaljplanen. Kommunen ska dessutom sörja för att den som utarbetar planen uppfyller behörighetsvillkoren enligt 11 §.
Enligt 3 mom. ska kommunen och markägaren förhandla innan utarbetandet av planen inleds och dessutom innan planförslaget läggs fram offentligt.
Enligt 4 mom. ska kommunen se till att deltagande och växelverkan ordnas på det sätt som anges i 11 kap.
Enligt 5 mom. ska markägaren ge in den baskarta som är ett resultat av att förslaget till detaljplan utarbetas till kommunen för att förvaras och används som en del av kommunens kartmaterial.
Enligt 6 mom. ska planförslaget behandlas i kommunen utan obefogat dröjsmål.
76 §.Samnyttjoområden och allmänna områden. I paragrafen ingår bestämmelser om samnyttjoområden och allmänna områden. Enligt 1 mom. kan i en stranddetaljplan områden anvisas för planområdets interna behov (samnyttjoområde). Enligt momentet ska uppgiften att anlägga och underhålla samnyttjoområden skötas av de fastigheter för vilka samnyttjoområdena har anvisats i planen. Närmare bestämmelser om anläggande av samnyttjoområden finns i 75 § i lagen om genomförande av planer.
Enligt 2 mom. kan i en stranddetaljplan med kommunens samtycke även anvisas områden för allmänna behov (allmänna områden). Enligt momentet kan i en sådan detaljplan markägaren genom en särskild bestämmelse åläggas att anlägga allmänna områden, om inte detta ska anses oskäligt med hänsyn till den ringa nytta detaljplanen medför för markägaren.
77 §.Ersättning för utarbetande av generalplaner som gäller strandområden. I paragrafen ingår bestämmelser om ersättning för utarbetande av generalplaner som gäller strandområden. Om en generalplan som gäller stränder i huvudsak utarbetas för att reglera fritidsbebyggelse, kan kommunen ta ut kostnaderna för utarbetandet av generalplanen hos markägarna i förhållande till den nytta de har av planen. Kommunen godkänner principerna för avgiften och sättet och tidpunkten för uttagandet av avgiften särskilt för varje planområde. Paragrafen motsvarar i övrigt 76 § i den gällande lagen, men där föreskrivs inte längre på samma sätt som i den gällande lagen att kommunen ta ut högst hälften av kostnader för utarbetandet av planen.
Det är motiverat att ta ut kostnaderna för utarbetandet av planen hos markägarna, eftersom det på området för sådan generalplan uppkommer byggmöjligheter för enskilda. Bestämmelsen förpliktar ändå inte kommunen att ta ut kostnaderna, utan kommunen kan pröva saken.
11 kap. Planläggningsförfarande och utredning av konsekvenserna när planer utarbetas
78 §.Utredning av konsekvenserna när planer utarbetas. I paragrafen ingår bestämmelser om hur konsekvenserna ska utredas när planer utarbetas. Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § i den gällande lagen och 1 § i den gällande markanvändnings- och byggförordningen, men det görs vissa tillägg och preciseringar i den.
Enligt den första meningen i 1 mom. ska en plan grunda sig på planering som omfattar bedömning av planens sannolikt betydande konsekvenser och på sådana uppgifter och utredningar som planeringen kräver. I bestämmelsen används till skillnad från den gällande lagens uttryck ”betydande konsekvenser” uttrycket ”sannolikt betydande konsekvenser”, för att bestämmelsen bättre ska motsvara det uttryck som används i SMB-direktivet (2001/42/EG). Syftet med ändringen är ändå inte att ändra nuläget eller skärpa utredningsskyldigheten. En ändring jämfört med den gällande lagen är också att i bestämmelsen nämns också sådana uppgifter som den ovannämnda planeringen kräver. Med detta avses i vid bemärkelse uppgifter som samlats in både under och före planeringen och som betjänar planeringen och som kan grunda sig såväl på undersökningar och utredningar som på information och material som samlas in från intressenterna i samband med växelverkan. Utredningar ska göras i sådana situationer där aktuell information inte finns färdigt tillgänglig.
I den andra meningen i momentet föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande lagen att när planens konsekvenser utredas ska planens uppgift och syfte beaktas. Detta betyder till exempel att planens översiktlighet och styrande verkan beaktas när det bestäms hur noggranna utredningarna ska vara. Av översiktliga planer, vars styrande verkan i huvudsak berör den mera detaljerade planeringen, förutsätts i princip inte samma slags noggrannhet hos utredningarna som av planer som direkt gör det möjligt att genomföra ett projekt eller annan områdesanvändning. Även när det gäller översiktliga planer bör man dock beakta att de kan innehålla planlösningar som det är möjligt att bedöma närmare på grund av konsekvenserna betydelse eller planlösningens bindande karaktär. Ett sådant behov kan hänföra sig till exempelvis en översiktlig plan som utarbetas för ett projekt och genom vilken avgörs placeringen av någon verksamhet som medför betydande miljökonsekvenser.
I 1 mom. föreskrivs dessutom att konsekvenserna ska utredas för hela det område som det bedöms att de omfattar.
Enligt 2 mom. ska när en plan utarbetas de sannolikt betydande direkta och indirekta konsekvenserna av genomförandet av planen och undersökta alternativ utredas i fråga om region- och samhällsstrukturen, samhälls- och energiekonomin och trafiken, människors levnadsförhållanden och livsmiljö samt hälsa och trivsel, den biologiska mångfalden och växt- och djurarter, marken och berggrunden, vattnet, luften, klimatet och naturresurserna, landskapet, den byggda miljön, stadsbilden och kulturarvet samt utvecklingen av näringslivets verksamhetsförutsättningar och en fungerande konkurrens inom näringslivet. Innehållet i momentet motsvarar i huvudsak 1 § i den gällande markanvändnings- och byggförordningen. Till punkten som gäller människors levnadsförhållanden och livsmiljö fogas dock människors hälsa och trivsel, eftersom de nämns i bilaga 1 till SMB-direktivet. Till punkten om konsekvenser för näringslivet fogas även konsekvenser för utvecklingen av näringslivets verksamhetsförutsättningar.
I 3 mom. i planen föreskrivs det att när en detaljplan utarbetas ska planens sannolikt betydande konsekvenser för kostnader för byggande bedömas. Det handlar om en ny bestämmelse. Betydande konsekvenser för kostnader för byggande kan antas orsakas av till exempel placeringen av byggnader samt av planbestämmelser som gäller parkering, de gemensamma utrymmenas omfattning, antalet våningar, byggnadsmaterial och fasadlösningar. Kostnaderna ska bedömas på allmän nivå och inga exakta priskalkyler behöver presenteras.
I 4 mom. föreskrivs att om detalj- eller generalplanens i 2 mom. avsedda konsekvenser utsträcker sig till en annan kommuns område, ska kontakt med denna kommun hållas i tillräcklig utsträckning vid utredningen av konsekvenserna av planen. Om planens i 2 mom. avsedda konsekvenser utsträcker sig till området för ett annat landskapsförbund, ska kontakt på motsvarande sätt upprätthållas med detta landskapsförbund.
I 5 och 6 mom. föreskrivs det om situationer där projekts miljökonsekvenser kan bedömas i samband med planläggningen i stället för i det förfarande som avses i 3 kap. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (252/2017). Momentet motsvarar 9 § 3 och 4 mom. i den gällande lagen.
Enligt 7 mom. utfärdas närmare bestämmelser om utredning av konsekvenserna av en plan och den projektansvariges skyldighet att överlämna uppgifter till myndigheterna samt om myndigheternas uppgifter och samarbete genom förordning av statsrådet.
79 §.Information om planer som är anhängiga. Enligt 1 mom. ska kommunen tillhandahålla information i det allmänna datanätet om planer som är anhängiga i kommunen. Kommunen ska också tillhandahålla information i det allmänna datanätet om planer som blir anhängiga under den närmaste tiden, om det inte är fråga om en ringa ändring av en detaljplan. En detaljplaneändring ska inte anses vara ringa till sina verkningar om den innebär att ett byggnadskvarters eller ett annat områdes huvudsakliga användningsändamål ändras, att parker eller andra för rekreation anvisade områden minskas, att byggrätten eller den tillåtna byggnadshöjden ökas så att detta får mera omfattande konsekvenser för omgivningen, att värden i den byggda miljön eller naturmiljön försämras eller att planen ändras på något annat jämförbart sätt. Enligt 2 mom. ska landskapsförbundet tillhålla information i det allmänna datanätet om de landskapsplaner som är anhängiga eller under den närmaste tiden blir anhängiga.
80 §.Meddelande om att en plan har blivit anhängig och program för deltagande och bedömning. I paragrafen ingår bestämmelser om när en plan blir anhängig och om program för deltagande och bedömning.
Enligt 1 mom. ska den myndighet som utarbetar planen meddela att en plan blivit anhängig med iakttagande av vad som i 108 § i kommunallagen föreskrivs om offentliggörande av kommunala tillkännagivanden i kommunen. Jämfört med den gällande lagen och markanvändnings- och byggförordningen förenklas meddelandet om att en plan har blivit anhängig. Enligt 108 § i kommunallagen ska kommunala tillkännagivanden göras kända genom att de offentliggörs i det allmänna datanätet, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna, samt vid behov på något annat sätt som kommunen har fattat beslut om. Enligt 108 § i kommunallagen ska vidare ett tillkännagivande finnas i det allmänna datanätet 14 dygn, om inte något annat följer av sakens natur.
Enligt 1 mom. ska det dessutom meddelas när planläggning har väckts så att intressenterna har möjlighet att få information om utgångspunkterna för planläggningen, den planerade tidsplanen samt förfarandet för deltagande och bedömning. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. I momentet definieras också intressent. Med intressent avses på motsvarande sätt som i den gällande lagen markägarna på området och de vars boende, arbete eller övriga förhållanden påverkas eller sannolikt kommer att påverkas av planen samt de myndigheter och sammanslutningar vars verksamhetsområde behandlas vid planeringen.
Enligt den första meningen 2 mom. ska den myndighet som utarbetar planen i ett tillräckligt tidigt skede utarbeta ett med avseende på planens syfte och betydelse nödvändigt program för deltagande och växelverkan samt för bedömning av planens konsekvenser (program för deltagande och bedömning). Bestämmelsen motsvarar den gällande lagens 63 § 1 mom. om program för deltagande och bedömning. Dessutom föreslås i momentet att programmet för deltagande och bedömning ska kunna fogas till meddelandet om att en plan blivit anhängig. Den gällande lagen innehåller ingen motsvarande bestämmelse om fogande av programmet för deltagande av bedömning till meddelandet om att planen blivit anhängig.
I 3 mom. ingår en bestämmelse om att det som föreskrivs i 2 mom. gäller inte sådana ändringar av detaljplanen som är ringa till sina verkningar. Det behöver således inte utarbetas något program för deltagande och bedömning för en detaljplaneändring som är ringa till sina verkningar. Bestämmelsen motsvarar 63 § 2 mom. i den gällande lagen. En detaljplaneändring ska inte anses vara ringa till sina verkningar om den innebär att ett byggnadskvarters eller ett annat områdes huvudsakliga användningsändamål ändras, att parker eller andra för rekreation anvisade områden minskas, att byggrätten eller den tillåtna byggnadshöjden ökas så att detta får mera omfattande konsekvenser för omgivningen, att värden i den byggda miljön eller naturmiljön försämras eller att planen ändras på något annat jämförbart sätt.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om meddelande om att en plan blivit anhängig och om programmet för deltagande och bedömning utfärdas genom förordning av statsrådet.
81 §.Framförande av åsikter när planer bereds. Enligt 1 mom. ska den myndighet som utarbetar planen ge intressenter och kommunmedlemmar tillfälle att framföra sina åsikter när planen bereds genom att beredningsmaterialet läggs fram eller på något annat lämpligt sätt. Något annat lämpligt sätt kan i vissa situationer vara till exempel ett möte om planen, där intressenter och kommunmedlemmar kan framföra sina åsikter muntligt.
Enligt 2 mom. ska den myndighet som utarbetar planen meddela om möjligheten att framföra åsikter med iakttagande av vad som i 108 § i kommunallagen föreskrivs om offentliggörande av kommunala tillkännagivanden i kommunen. Meddelandet förenklas jämfört med den gällande lagen och den gällande markanvändnings- och byggförordningen.
Enligt 3 mom. kan vid beredningen av en detaljplan eller en generalplan intressenterna ges tillfälle att framföra sina åsikter samtidigt som de informeras om att planläggningen har inletts. Bestämmelsen utvidgar möjligheten att kombinera anhängiggörandefasen och hörandet i beredningsfasen, för enligt den gällande markanvändnings- och byggförordningen kan anhängiggörandefasen och hörandet i beredningsfasen kombineras endast i fråga om detaljplaner och detaljplaneändringar med ringa konsekvenser.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om deltagande och växelverkan i planens beredningsfas utfärdas genom förordning av statsrådet.
82 §.Samordning av höranden vid planläggning och miljökonsekvensbedömning av projekt. I paragrafen sägs att om utarbetandet av den plan som krävs för genomförandet av ett projekt och miljökonsekvensbedömningen av projektet pågår samtidigt kan hörandena samordnas i enlighet med 22 § i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Paragrafen motsvarar 62 a § i den gällande lagen.
83 §.Delgivning av planförslag och rätten att göra anmärkning mot planförslaget. I paragrafen ingår bestämmelser om framläggandet av ett förslag till landskapsplan, ett förslag till generalplan och ett förslag till detaljplan.
Enligt 1 mom. ska landskapsförbundet och kommunerna i planområdet delge förslaget till landskapsplan genom offentlig kungörelse med iakttagande av 62 a § i förvaltningslagen. Med avvikelse från förvaltningslagen ska Förslaget till landskapsplan dock hållas framlagt i minst 30 dagar. Berörda kommuners medlemmar och intressenter har rätt att göra anmärkning mot planförslaget. Anmärkningen ska ges in till landskapsförbundet före utgången av den tid under vilken förslaget är framlagt. Momentet motsvarar i övrigt 65 § i den gällande lagen och 12 § i markanvändnings- och byggförordningen, men där föreskrivs med avvikelse från den gällande lagen och förordningen att förslaget till landskapsplan ska delges i enlighet med 62 a § i förvaltningslagen i det allmänna datanätet.
Enligt 2 mom. ska kommunen delge förslaget till generalplan och förslaget till detaljplan genom offentlig kungörelse med iakttagande av 62 a § i förvaltningslagen. Med avvikelse från förvaltningslagen ska planförslaget dock hållas framlagt i minst 30 dagar. Ett förslag till en sådan ändring av detaljplanen som har ringa verkning ska hållas framlagt under minst 14 dagar. Kommunmedlemmar och intressenter har rätt att göra anmärkning mot planförslaget. Anmärkningen ska ges in till kommunen före utgången av den tid under vilken förslaget är framlagt. Momentet motsvarar i övrigt 65 § i den gällande lagen och 19 och 27 § i den gällande markanvändnings- och byggförordningen, men där föreskrivs med avvikelse från den gällande lagen och förordningen att förslaget till generalplan och förslaget till detaljplan ska delges i enlighet med 62 a § i förvaltningslagen i det allmänna datanätet.
I 3 mom. föreskrivs att om ett planförslag som varit framlagt ändras väsentligt, ska det ändrade planförslaget läggas fram på nytt. Om ändringarna gäller endast ett enskilt intresse och de intressenter som berörs av ändringen hörs särskilt, är det inte nödvändigt att lägga fram förslaget på nytt. Momentet motsvarar 32 § i den gällande markanvändnings- och byggförordningen.
Enligt 4 mom. ska den myndighet som utarbetar planen meddela dem som gjort en anmärkning och som lämnat sina kontaktuppgifter om sitt motiverade ställningstagande till den framförda åsikten. Momentet motsvarar 65 § 2 mom. i den gällande lagen.
84 §.Meddelande om planförslag till markägare och markinnehavare. Enligt paragrafen ska framläggandet av ett förslag till en detaljplan och en i 40 § avsedd generalplan som direkt styr byggandet, en i 67 § avsedd plan som gäller utbyggnad av vindkraft, en i 70 § avsedd plan som gäller utbyggnad av solenergi och en i 73 § avsedd strandgeneralplan skriftligen meddelas sådana av kommunen kända ägare och innehavare av mark inom planområdet vars kontaktuppgifter kommunen har tillgång till. Med av kommunen kända markägare och innehavare av arrenderätt vilkas kontaktuppgifter kommunen har tillgång till avses aktörer vilkas kontaktuppgifter finns i fastighetsdatasystemet eller eventuella andra system som kommunen använder, eller om ägare eller innehavare av mark inom planområdet har meddelat kommunen sina kontaktuppgifter eller om kommunen annars känner till deras aktuella kontaktuppgifter. Exempelvis i situationer där en fastighet ägs av ett oskiftat dödsbo, är det inte alltid möjligt att få reda på alla ägares kontaktuppgifter. Meddelandet ska sändas senast vid den tidpunkt när planförslaget delges genom offentlig kungörelse. Enligt den gällande markanvändnings- och byggförordningen ska meddelandet skickas endast till de ägare och innehavare av mark vilkas hemkommun inte ingår i planområdet.
85 §.Myndigheternas samråd om landskapsplanen. Enligt 1 mom. ska landskapsförbundet när en landskapsplan bereds hålla kontakt med Tillstånds- och tillsynsverket och med de ministerier till vars ansvarsområde hör ärenden av nationell betydelse som behandlas i planen. Bestämmelsen motsvarar den bestämmelse som ingår i 66 § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. ska landskapsförbundet, Tillstånds- och tillsynsverket och de ministerier som avses i 1 mom. samråda för att konstatera de riksomfattande mål och övriga centrala mål som hänför sig till utarbetandet av landskapsplanen i ett tillräckligt tidigt skede av utarbetandet av planen, dock senast innan intressenterna ges tillfälle enligt 80 § att framföra sina åsikter om planen. En motsvarande bestämmelse ingår i den gällande markanvändnings- och byggförordningen. En ändring jämfört med den gällande bestämmelsen är att tidpunkten för samrådet blir flexiblare. Enligt den gällande förordningen ska samrådet ordnas när planläggningen inleds.
Enligt 2 mom. ska det fortfarande ordnas myndigheternas samråd om även förslaget till landskapsplan. En ändring jämfört den gällande markanvändnings- och byggförordningens bestämmelse är att samrådet ska ordnas efter att förslaget till landskapsplan har varit offentligt framlagt och anmärkningar och utlåtanden om det har tagits emot. Ändringen innebär att man avstår från den gällande lagstiftningens separata skede med myndighetsutlåtanden om förslaget till landskapsplan.
Enligt 3 mom. ska till samråd enligt 2 mom. kallas de myndigheter till vars ärende hör ärenden som behandlas i planen. En ändring jämfört med den gällande lagen är att även Finlands skogscentral ska kallas till samråd, om ärenden som hör till dess verksamhetsområde och som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå behandlas i planen. Ett museum med regionalt ansvar ska dessutom kallas till samråd, om ärenden som hör till dess verksamhetsområde, till exempel ärenden som gäller kulturmiljön, behandlas i planen.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om myndigheternas samråd utfärdas genom förordning av statsrådet.
86 §. Myndigheternas samråd om generalplanen och detaljplanen. Enligt 1 mom. ska kommunen hålla kontakt med Tillstånds- och tillsynsverket när det bereds en general- eller detaljplan som gäller ärenden som har konsekvenser som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå eller som är viktiga med avseende på de statliga myndigheternas genomförandeskyldighet. Tillstånds- och tillsynsverket och kommunen ska samråda för att konstatera de riksomfattande mål, mål på landskapsnivå och övriga centrala mål som hänför sig till en sådana plan.
Enligt 2 mom. ska till samråd kallas de myndigheter vars verksamhetsområde saken kan gälla. Till samråd ska dessutom kallas Finlands skogscentral, om ärenden som hör till dess verksamhetsområde och som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå behandlas i planen. Ett museum med regionalt ansvar ska dessutom kallas till samråd, om ärenden som hör till dess verksamhetsområde, till exempel ärenden som gäller kulturmiljön, behandlas i planen. Samråd ska ordnas medan planen bereds, innan kommunen ger intressenterna tillfälle att framföra sin åsikt, samt vid behov efter det att planförslaget har varit offentligt framlagt och anmärkningar och utlåtanden om det har fåtts in.
I 3 mom. föreskrivs om bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning.
Paragrafen motsvarar i övrigt 66 § 2–4 mom. i den gällande lagen, men till den fogas bestämmelser om Finlands skogscentral och det regionala ansvarsmuseet.
87 §. Utlåtanden om förslag till landskapsplan. Enligt paragrafen ska landskapsförbundet begära utlåtande om ett förslag till landskapsplan av Tillstånds- och tillsynsverket, de kommuner som saken berör, landskapsförbunden för de områden som gränsar till planområdet, andra myndigheter och sammanslutningar som är centrala med avseende på landskapsplanen och de ministerier som saken berör. Sådana andra myndigheter eller sammanslutningar som avses i paragrafen kan vara till exempel ämbetsverk inom olika förvaltningsområden, såsom livskraftscentralen, Museiverket och det regionala ansvarsmuseet, välfärdsområden, Försvarsmakten, Strålsäkerhetscentralen, transportförvaltningsmyndigheter och registrerade föreningar. Även sametinget hör till dessa aktörer när planen ligger inom eller kan ha konsekvenser för samernas hembygdsområde.
88 §.Utlåtanden om förslag till generalplan. Enligt paragrafen ska kommunen begära utlåtande om ett förslag till generalplan av landskapsförbundet, den kommun vars områdesanvändning planen påverkar, enligt behov Tillstånds- och tillsynsverket samt andra myndigheter och sammanslutningar som är centrala med avseende på generalplanen. Sådana myndigheter eller sammanslutningar som avses i paragrafen kan vara till exempel ämbetsverk inom olika förvaltningsområden, såsom livskraftscentralen, Museiverket och det regionala ansvarsmuseet, välfärdsområden, Försvarsmakten, Strålsäkerhetscentralen, transportförvaltningsmyndigheter och registrerade föreningar. Även sametinget hör till dessa aktörer när planen ligger inom eller kan ha konsekvenser för samernas hembygdsområde. Paragrafen motsvarar 20 § i den gällande markanvändnings- och byggförordningen.
89 §.Utlåtanden om förslag till detaljplan. Enligt paragrafen ska kommunen begära utlåtande om ett förslag till detaljplan av landskapsförbundet, om planen gäller ärenden som har behandlats i landskapsplanen eller ärenden som i övrigt har betydelse för landskapet, av den kommun vars områdesanvändning planen påverkar samt enligt behov av andra myndigheter vars verksamhetsområde behandlas i detaljplanen, samt av sammanslutningar som är centrala med avseende på detaljplanen. Sådana myndigheter eller sammanslutningar som avses i paragrafen kan vara till exempel ämbetsverk inom olika förvaltningsområden, såsom livskraftscentralen, Museiverket och det regionala ansvarsmuseet, välfärdsområden Försvarsmakten, Strålsäkerhetscentralen, transportförvaltningsmyndigheter och registrerade föreningar. Även sametinget hör till dessa aktörer när planen ligger inom eller kan ha konsekvenser för samernas hembygdsområde. Enligt paragrafen ska utlåtande dessutom begäras av Tillstånds- och tillsynsverket, om planen gäller de riksomfattande målen för områdesanvändningen, ett område eller ett objekt av betydelse för naturvården, skyddet av kulturmiljön eller byggnadsskyddet eller ett område som i landskapsplanen har reserverats som rekreations- eller skyddsområde. Paragrafen motsvarar i övrigt 25 § i den gällande markanvändnings- och byggförordningen, men i samband med Tillstånds- och tillsynsverket tillfogades skyddet av kulturmiljön. Genom att uttryckligen nämna kulturmiljön framhävs den byggda kulturmiljön, det arkeologiska kulturarvet och landskapet som helhet.
12 kap. Initiativ till utarbetande av detaljplan och generalplan samt utarbetande av detaljplan och generalplan i samarbete med markägaren
90 §. Initiativ till utarbetande av detaljplan och generalplan. I paragrafen ingår bestämmelser om initiativ till utarbetande av detaljplan och generalplan.
Enligt 1 mom. har en markägare rätt att lägga fram ett motiverat initiativ till kommunen om utarbetande eller ändring av en detaljplan eller en generalplan för ett område som markägaren äger. Initiativrätten gäller sådana generalplaner som kan användas direkt som grund för bygglov. Sådana planer är en i 40 § avsedd generalplan som styr byggandet direkt samt generalplaner som gäller vindkraft, solenergi och strandområden och som det föreskrivs om i 67, 70 och 73 §.
Initiativrätten gäller markägaren. Markägaren kan naturligtvis också befullmäktiga till exempel innehavaren av arrenderätt att agera på markägarens vägnar. Den gällande lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse, men kommunallagens 23 § innehåller en bestämmelse om allmän initiativrätt. Enligt 23 § i kommunallagen har kommuninvånarna samt sammanslutningar och stiftelser som har verksamhet i kommunen samt de som äger eller besitter fast egendom i kommunen rätt att komma med initiativ i frågor som gäller kommunens verksamhet.
Initiativet ska vara motiverat. Enligt 19 § i förvaltningslagen inleds ett ärende skriftligen genom att yrkandena jämte grunderna för dem anges.
Enligt 2 mom. ska kommunen fatta beslut om att godkänna eller avslå initiativet i sitt kollegiala organ utan obefogat dröjsmål och senast inom fyra månader från det att initiativet inkommit. Med kollegialt organ avses kommunens organ enligt 30 § i kommunallagen. I kommunen ska det förutom fullmäktige finnas en kommunstyrelse och en revisionsnämnd. Fullmäktige kan dessutom tillsätta bland annat nämnder i kommunstyrelsen samt sektioner i kommunstyrelsen och nämnder. I de flesta kommuner behandlas planläggningsärenden i en nämnd. Trots att en plan kan utarbetas på initiativ av markägaren ansvarar kommunen för att planen godkänns och för att den plan som godkänns uppfyller de krav som föreskrivs i lagen. I fråga om beslut om godkännande av planer föreskrivs det särskilt om godkännande av planer i fullmäktige.
Kravet på att behandlingen ska ske utan dröjsmål ingår i 23 § i förvaltningslagen, men för tydlighetens skull föreslås att samma krav tas in även i denna paragraf. Dessutom föreskrivs det att ett initiativ alltid ska behandlas inom fyra månader från det att initiativet inkommit.
Enligt 3 mom. får ändring i ett beslut av kommunen i ett ärende som avses i 2 mom. inte sökas genom besvär. Ändringssökande behövs inte, eftersom inledandet av planläggning är beroende av kommunens prövning och initiativrätten ska inte betraktas som en sådan rättighet som omfattas av grundlagens 21 § 1 mom. om rättsskydd.
91 §.Utarbetande av detaljplan och generalplan i samarbete med markägaren. I paragrafen ingår bestämmelser om utarbetande av detaljplan och generalplan i samarbete med markägaren. Även ändring av en gällande plan är utarbetande av en plan, så bestämmelsen gäller också planändringar.
Enligt 1 mom. kan kommunen på begäran av markägaren fatta beslut om att lägga fram ett förslag till markägaren om utarbetande av en detaljplan eller en generalplan för ett område som markägaren äger. För generalplanernas del gäller detta sådana generalplaner som kan användas direkt som grund för bygglov. Sådana planer är i 40 § avsedda generalplaner som direkt styr byggandet samt generalplaner som gäller vindkraft, solenergi och strandområden och som det föreskrivs om i 67, 70 och 73 §.
Kommunen ska fatta beslut om att godkänna eller avslå begäran i det kollegiala organet. Det är kommunen som beslutar om ett förslag om utarbetande av en plan ska läggas fram till markägaren och paragrafen ger inte markägaren subjektiv rätt att utarbeta ett planförslag. Sålunda behåller kommunen sitt planläggningsmonopol. Kommunen ansvarar också för att planen godkänns eller förkastas. Markägaren kan i praktiken också befullmäktiga till exempel innehavaren av arrenderätt att agera på markägarens vägnar.
Enligt 2 mom. leder kommunen utarbetandet av planförslaget och kan ställa mål och villkor för planförslaget. Avsikten är att kommunen ska kunna leda utarbetandet av planförslaget från första början. Kommunen ansvarar också för att planens konsekvenser utreds på det sätt som avses i 78 §. Kommunen ansvarar också för att planförslaget utarbetas med iakttagande av bestämmelserna om kraven på planens innehåll, utformningen av planen, den beskrivning som hör till planen och baskartan för planen. Kommunen ska dessutom sörja för att den som utarbetar planen uppfyller behörighetsvillkoren enligt 11 §. Kommunen kan av grundad anledning lämna tillbaka planförslaget för beredning. En grundad anledning kan vara att förslaget inte uppfyller de mål och villkor som kommunen ställt för det eller de lagstadgade kraven. En grundad anledning kan också hänföra sig till sådant som intressenterna och kommunmedlemmarna lyft fram i sina åsikter och anmärkningar under beredningen av planen. På samma grunder kan kommunen också avbryta beredningen av planförslaget. Kommunen ska fatta beslut om att avbryta beredningen av planförslaget i det kollegiala organet.
Kommunen ska motivera sitt beslut som gäller markägarens begäran samt ett beslut genom vilket beredningen av planförslaget avbryts. Enligt 45 § i förvaltningslagen ska ett beslut motiveras och i motiveringen ska det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats.
Enligt 3 mom. ska kommunen och markägaren förhandla innan utarbetandet av planen inleds och dessutom innan planförslaget läggs fram offentligt. Syftet med förhandlingarna är att kommunen och markägaren tillsammans ska diskutera målen och villkoren för planen samt lagens krav på planen.
Enligt 4 mom. ska kommunen se till att deltagande och växelverkan ordnas på det sätt som anges i 11 kap. Kommunen ska alltså bland annat se till att ett program för deltagande och bedömning utarbetas, att växelverkan ordnas medan planen bereds samt att planförslaget läggs fram.
Enligt 5 mom. ska markägaren ge in den baskarta som är ett resultat av att planförslaget utarbetats till kommunen för att förvaras och för att användas som en del av kommunens kartmaterial. En motsvarande bestämmelse om baskartan finns både i den gällande lagen och i förslaget till 75 § i fråga om en stranddetaljplan som bereds av markägaren.
Enligt 6 mom. för ändring inte sökas genom besvär i ett beslut av kommunen i ett ärende som avses i 1 eller 2 mom. Man får alltså inte överklaga ett beslut genom vilket kommunen har lagt fram ett förslag till markägaren om utarbetande av en plan och inte heller ett beslut om att inte lägga fram ett förslag till markägaren om utarbetande av en plan. Inte heller ett beslut om att avbryta beredningen av ett planförslag får överklagas. Ändringssökande behövs inte, eftersom rätten att utarbeta en plan är beroende av kommunens prövning och ska inte betraktas som en sådan rättighet som omfattas av grundlagens 21 § 1 mom. om rättsskydd.
I paragrafen föreskrivs det inte om möjlighet för kommunen att ta ut kostnaderna för utarbetandet av planen hos markägaren eller markinnehavaren, eftersom det föreskrivs särskilt om uttagande av kostnaderna i de kapitel som gäller respektive plan.
13 kap. Havsplanering
92 §.Havsplaneringens syfte och innehåll. I paragrafen ingår bestämmelser om havsplaneringens syfte och innehåll. Paragrafen motsvarar 67 a § i den gällande lagen.
I 1 mom. föreskrivs att syftet med havsplaneringen är att främja hållbar utveckling och tillväxt vad gäller ett havsområdes olika användningsområden, hållbar användning av havsområdets naturresurser och god status i den marina miljön. Med användningsområden avses olika sektorer, såsom fiske, rekreation och energiproduktion. Naturresurser kan vara till exempel fiskfångster, mineraler på havsbottnen eller kustens rekreationsomgivning. Att främja hållbar utveckling och tillväxt vad gäller olika användningsområden betyder till exempel att man i havsplaneringen tillämpar ett ekosystemsbaserat tillvägagångssätt. Med främjande av god status i den marina miljön avses att man i planeringen beaktar syftena med havsvården.
I 2 mom. föreskrivs att vid havsplaneringen ska man granska nuvarande och framtida behov inom olika användningsområden och försöka samordna dessa behov. Användningsområden som ska granskas och samordnas är i synnerhet sektorerna för energi, sjöfart, fiske och vattenbruk, turism, rekreation samt bevarande, skydd och förbättring av miljön och naturen. Vid havsplaneringen kan man granska även andra användningsformer.
Dessutom föreskrivs det att när en plan utarbetas ska hänsyn tas till havsområdet särdrag. Till dem hör bland annat naturgeografiska förhållanden, naturvärden och kulturarvet. Vid planeringen ska hänsyn också tas till samspelet mellan land och hav. Denna kan hänföra sig till exempelvis befintlig eller planerad bebyggelse, hamnar, trafikförbindelser, energinät eller verksamhet som placeras någon annanstans på land men som inverkar på havet. Dessutom ska försvarets och gränsbevakningens behov beaktas.
Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs skyldigheterna i artikel 1, artikel 4.2 och 4.5, artikel 5.1 och 5.2, artikel 6.1, 6.2 a. 6.2 b och 6.2 c, artikel 7 och artikel 8 i havsplaneringsdirektivet.
93 §.Utarbetande och godkännande av en havsplan. I paragrafen ingår bestämmelser om utarbetande och godkännande av havsplaner. Paragrafen motsvarar 67 b § i den gällande lagen.
I 1 mom. föreskrivs att en havsplan ska omfatta territorialvattnet och den ekonomiska zonen. Territorialvattnet definieras i lagen om gränserna för Finlands territorialvatten och den ekonomiska zonen i lagen om Finlands ekonomiska zon.
De landskapsförbund vars område innefattar territorialvatten svarar för att en havsplan utarbetas och godkänns. Landskapsförbunden ska bereda havsplanen i samarbete med varandra. Landskapsförbunden kan komma överens sinsemellan om ett eventuellt gemensamt godkännandeförfarande. Genom samarbetet eftersträvas en övergripande och bred planering, samordning av processer och planer samt resurseffektivitet.
Landskapsförbunden ska samordna havsplanerna med varandra och i möjligaste mån med Ålands havsplan. Avsikten är att stärka kontinuiteten hos de funktioner som anges i planerna mellan planerna och undvika eventuella konflikter mellan olika planer.
Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs skyldigheterna i artikel 2.1, artikel 4.1, artikel 6.2 c och artikel 13.1 i direktivet.
I 2 mom. ingår ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om antalet havsplaner, planeringsområdena och tidsfristerna utfärdas genom förordning av statsrådet.
I propositionen föreslås inga bestämmelser om havsplanernas utformning, utan det är en sak som landskapsförbunden själva får avgöra. I bemyndigandet i 2 mom. föreslås dock möjlighet att utfärda bestämmelser om havsplanernas utformning genom förordning av statsrådet.
94 §.Deltagande och utlåtanden. I paragrafen ingår bestämmelser om deltagande och utlåtanden. Paragrafen motsvarar 67 c § i den gällande lagen.
I 1 mom. föreskrivs att landskapsförbunden ska ordna beredningen av en havsplan så att de myndigheter och sammanslutningar vars verksamhetsområde behandlas vid planeringen har möjlighet att delta i beredningen av planen. Landskapsförbunden ska i ett tillräckligt tidigt skede av planeringen begära utlåtande av de myndigheter och sammanslutningar vars verksamhetsområde eller uppgifter planen på ett väsentligt sätt berör. Dessa verksamhetsområden är åtminstone sektorerna för energi, sjöfart, fiske och vattenbruk, turism, rekreation samt skydd av miljön och naturen. Målet med möjligheten att delta och utlåtandeförfarandena är att engagera olika aktörer i planen och utöka planens verkningsfullhet. Beträffande den ekonomiska zonen ska utlåtande begäras av utrikesministeriet. Med hjälp av utrikesministeriets utlåtande säkerställs att de folkrättsliga skyldigheter som hänför sig till den ekonomiska zonen beaktas i planen.
Enligt förslaget till 2 mom. ska andra än de som avses i 1 mom. ges tillfälle att ta del av beredningsmaterialet och framföra sina synpunkter. Detta ska göras genom att meddela om saken i det allmänna datanätet. Tillfälle att framföra synpunkter bereds genom att beredningsmaterialet hålls framlagt minst 30 dagar.
Genom den föreslagna paragrafen genomförs skyldigheterna i artikel 6.2 d och artikel 9 i direktivet.
95 §.Information om havsplanen. I paragrafen ingår bestämmelser om information om havsplaner. Paragrafen motsvarar 67 d § i den gällande lagen.
Landskapsförbunden ska informera om en godkänd havsplan och dess motivering i det allmänna datanätet. I motiveringen ska anges bland annat hur synpunkter och utlåtanden har beaktats i planen. Uppgift om att havsplanen har godkänts ska dessutom sändas till de myndigheter och sammanslutningar som deltagit i beredningen. Den godkända planen ska vara tillgänglig för de olika parterna i det allmänna datanätet.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om att godkända havsplaner ska sändas till miljöministeriet. Landskapsförbunden ska utan dröjsmål sända godkända havsplaner och ändringar av dem till miljöministeriet för kännedom, så att ministeriet kan rapportera havsplanerna till Europeiska kommissionen inom den tidsfrist på tre månader som föreskrivs i direktivet.
Genom den föreslagna paragrafen genomförs skyldigheterna i artikel 9 i direktivet.
14 kap. Nationalstadspark
96 §.Nationalstadspark. I paragrafen ingår bestämmelser om nationalstadsparker. Målet är fortfarande att säkerställa bevarandet och främja skötseln av vidsträckta kulturmiljö-, park-, rekreations- och grönområdeshelheter av nationell betydelse i stadsregioner. I ett allt mer urbaniserat samhälle har dessa områden en allt större betydelse för en bra livsmiljö samt natur- och kulturarvet. Finlands första nationalstadspark inrättades i Tavastehus 2001. Nu finns det 11 nationalstadsparker.
Enligt 1 mom. kan en nationalstadspark inrättas för att bevara och vårda kultur- eller naturlandskapets skönhet, den biologiska mångfalden eller historiska särdrag inom ett område som hör till den urbana miljön och därtill anslutna värden i stadsbilden, sociala värden, rekreationsvärden eller andra särskilda värden. Paragrafen motsvarar 68 § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. kan för en nationalstadspark avsättas områden som i en plan har avsatts som park, rekreations- eller skyddsområde, värdefullt landskapsvårdsområde eller för någon annan användning som är lämplig med tanke på syftet med en nationalstadspark.
Enligt 3 mom. avsätts för en park i första hand områden som ägs av kommunen, staten eller något annat offentligt samfund. Andra områden kan avsättas för parken med markägarens samtycke. Med avvikelse från den gällande lagen ska markägarens samtycke alltid behövas. Ursprungligen krävdes markägarens samtycke, men kravet på markägarens samtycke ströks genom lagändring 1129/2008. Före lagändringen ansågs kravet på ägarens samtycke i kommunerna i onödan försvåra inrättandet av en sammanhängande stadspark i synnerhet i sådana situationer när det var motiverat att i stadsparken inkludera sådana byggda kulturmiljöer som redan är skyddade genom en plan. Inrättandet av en nationalstadspark ansågs då inte ha sådana juridiska konsekvenser för dessa områden som skulle förutsätta samtycke. Kraven på markägarens rättsskydd och egendomsskyddet talar dock för att återinföra markägarens samtycke.
97 §.Inrättande av en nationalstadspark. I paragrafen ingår bestämmelser om inrättande av nationalstadsparker. På motsvarande sätt som i 69 § i den gällande lagen fattas beslut om att inrätta en nationalstadspark av miljöministeriet och en nationalstadspark kan inrättas på ansökan av kommunen. Med avvikelse från den gällande lagen utökas dock paragrafen med bestämmelser om deltagande och växelverkan.
Enligt 2 mom. ska kommunen hålla utkastet till ansökan och andra beredningshandlingar offentligt framlagda under minst 30 dagar och meddela om framläggandet med iakttagande av vad som i 108 § i kommunallagen föreskrivs om offentliggörande av kommunala tillkännagivanden.
Enligt 3 mom. ska kommunen ge intressenter och kommunmedlemmar tillfälle att framföra sina åsikter om utkastet till ansökan och sända de framförda åsikterna och ett ställningstagande om dem som bilaga till ansökan till miljöministeriet.
98 §.Bestämmelser för nationalstadsparken. I paragrafen föreskrivs det om bestämmelser för nationalstadsparker. Paragrafen motsvarar i övrigt i huvudsak 70 § i den gällande lagen, men skötsel- och nyttjandeplanen ska fastställas av Tillstånds- och tillsynsverket i stället för miljöministeriet och till paragrafen fogas bestämmelser om deltagande och växelverkan.
Enligt 1 mom. kan det i beslutet om att inrätta en nationalstadspark i enlighet med kommunens ansökan tas in bestämmelser som behövs för att områdets väsentliga värden ska bevaras. Jämfört med den gällande lagen nämns i bestämmelsen bestämmelser i enlighet med kommunens ansökan i stället för kommunens samtycke. Om det i det skede då beslutet om inrättande bereds framkommer behov av att ta in även andra bestämmelser i beslutet än bestämmelserna i enlighet med kommunens ursprungliga ansökan, kan kommunen komplettera sin ansökan till behövliga delar. Enligt momentet ges andra bestämmelser som behövs för vården och användningen av området i skötsel- och nyttjandeplanen, som kommunen gör upp.
Enligt 2 mom. ska skötsel- och nyttjandeplanen beredas i växelverkan med dem vars förhållanden avsevärt kan påverkas av saken. Dessutom ska kommunen hålla utkastet till skötsel- och nyttjandeplan offentligt framlagt under minst 30 dagar och meddela om framläggandet med iakttagande av vad som i 108 § i kommunallagen föreskrivs om offentliggörande av kommunala tillkännagivanden. Intressenter och kommunmedlemmar ska ges tillfälle att framföra sina åsikter om utkastet.
Enligt 3 mom. godkänns skötsel- och nyttjandeplanen av miljöministeriet på samma sätt som enligt den gällande lagen.
Enligt 4 mom. ska bestämmelserna om parken beaktas vid planläggningen av ett område som hör till en nationalstadspark och vid annan planering och annat beslutsfattande som påverkar området.
99 §.Nedläggning av nationalstadspark eller ändring av bestämmelserna. I paragrafen ingår bestämmelser om nedläggning av nationalstadsparker och ändring av bestämmelserna. Paragrafen motsvarar 71 § i den gällande lagen.
Enligt 1 mom. kan en nationalstadspark läggas ned eller dess gränser ändras, om områdets värde har minskat avsevärt eller om genomförandet av ett projekt eller en plan som är av särskild vikt för det allmänna intresset kräver det.
Enligt 2 mom. gäller vad som i 97 § föreskrivs om inrättandet av en nationalstadspark och i 98 om bestämmelser för nationalstadsparken också nedläggning av en nationalstadspark och ändring av bestämmelserna.
15 kap. Gränsöverskridande miljökonsekvenser
Genom förslagen till 100–102 § genomförs på samma sätt som i den gällande lagens 206 a–c § de anmälnings- och samrådsskyldigheter som förutsätts i Europaparlamentets och rådets direktiv (2001/42/EG, det s.k. SMB-direktivet) och i ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland (FN:s ekonomiska kommission för Europas konvention om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang och det därtill anslutna protokollet om strategiska miljöbedömningar, nedan SMB-protokollet).
100 §.Anmälnings- och samrådsskyldighet i fråga om planer som utarbetas för finskt territorium. Finlands miljöcentral ska sörja för sådant anmälningsförfarande och ett sådant samråd med en annan medlemsstat i Europeiska unionen som förutsätts i artikel 7 i SMB-direktivet, om en plan som utarbetas sannolikt medför betydande miljökonsekvenser inom territoriet för den andra medlemsstaten eller den stat som de betydande miljökonsekvenserna gäller begär det. På motsvarande sätt ska förfarandena i fråga ombesörjas, om protokollet (FördrS 69/2010) till konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (FörS 67/1997) förpliktar till det.
101 §.Anmälnings- och samrådsförfarande i fråga om planer som utarbetas för finskt territorium. I 1 mom. ingår bestämmelser om anmälnings-och samrådsförfarande med den stat som utsätts för miljökonsekvenser. Om en plan som är under beredning medför sannolikt betydande miljökonsekvenser inom en annan stats territorium, ska den myndighet som utarbetar planen utan dröjsmål meddela Finlands miljöcentral att frågan om planläggning har väckts. Enligt artikel 7 i SMB-direktivet ska en kopia av utkastet till plan eller program och miljörapporten översändas till den andra medlemsstaten. Av denna orsak ska till meddelandet till Finlands miljöcentral fogas programmet för deltagande och bedömning samt tillgängligt beredningsmaterial i anslutning till planen.
I 2 mom. sägs att om Finlands miljöcentral anser att genomförandet av planen har sannolikt betydande miljökonsekvenser eller om en stat som utsätts för de sannolikt betydande miljökonsekvenserna begär det, ska Finlands miljöcentral i enlighet med artikel 7.1 i SMB-direktivet underrätta den andra staten om bedömningen av miljökonsekvenserna och sända den det material som avses i 1 mom. för att den ska kunna bedöma de miljökonsekvenser som planen medför. Det material som sänds till den andra staten ska när planen framskrider kompletteras med en planbeskrivning, som innehåller en sådan miljörapport som avses i artikel 5 i SMB-direktivet. Finlands miljöcentral ska sända den underrättelse som lämnas till en annan stat för kännedom.
Enligt 3 mom. ska det material som beskriver vilka miljökonsekvenser genomförandet av en plan har för en annan stats territorium vid behov i tillräcklig utsträckning översättas till lämpliga språk. Den myndighet som ansvarar för utarbetandet av planen står för översättningskostnaderna.
I 4 mom. sägs att om den stat som materialet sändes till inom 30 dagar från mottagandet av underrättelsen meddelar att den vill inleda samråd i frågan, ska Finlands miljöcentral i enlighet med artikel 7.2 i SMB-direktivet inleda samråd om gränsöverskridande miljökonsekvenser som genomförandet av den plan som utarbetas sannolikt medför och om de planerade åtgärderna för att minska eller eliminera sådana effekter. Vid samråden bestäms vilka arrangemang som ska iakttas när myndigheterna och allmänheten i den stat som sannolikt påverkas av de betydande miljökonsekvenserna ges tillfälle att framföra sin åsikt inom skälig tid.
Enligt 5 mom. ska när planen utarbetas i enlighet med artikel 8 i SMB-direktivet resultaten av samråden mellan staterna beaktas. Resultaten av samråden begränsar dock inte den beslutanderätt som enligt denna lag tillkommer den myndighet som utarbetar planen.
Enligt 6 mom. får närmare bestämmelser om anmälnings- och samrådsförfarandet utfärdas genom förordning av statsrådet.
102 §.Meddelande till en annan stat om godkännande av en plan. Enligt paragrafen ska den myndighet som utarbetat en plan utan dröjsmål informera Finlands miljöcentral om att en plan som avses i 101 § har godkänts samt sända den godkända planen och planbeskrivningen till den. Till planbeskrivningen ska också fogas en utredning om hur resultaten av samråden med den andra staten har beaktats i planen. Finlands miljöcentral ska meddela att planen har godkänts och sända handlingarna till den stat med vilken samråd enligt 101 § har skett.
16 kap. Tvångsmedel och påföljder
103 §.Förordnande för uppfyllande av planeringsförpliktelsen. Paragrafens innehåll motsvarar i huvudsak 177 § i den gällande lagen.
En ändring jämfört med den gällande lagen är att miljöministeriet inte längre fattar sådana beslut om planeringsförpliktelsen som har anhängiggjorts på ansökan. Miljöministeriet har under årens lopp fått ta emot flera ansökningar från enskilda aktörer om utfärdande av ett förordnande. Största delen av besluten har varit negativa, det vill säga miljöministeriet har inte sett någon orsak att utfärda ett förordnande. Miljöministeriet ska även i fortsättningen kunna underrättas om situationer där den som lämnar underrättelsen anser att ett förordnande om planeringsförpliktelsen är nödvändigt, men miljöministeriet ska inte vara skyldigt att meddela ett negativt beslut, om miljöministeriet anser att förutsättningarna för ett förordnande om planeringsförpliktelsen inte är uppfyllda.
I 1 mom. sägs att om en kommun inte i enlighet med denna lag ser till att en detaljplan eller generalplan utarbetas eller hålls aktuell, och om det är uppenbart att detta försvårar möjligheterna att uppnå de mål som ställs för områdesplaneringen, kan miljöministeriet sätta ut en tid inom vilken kommunen ska godkänna en detaljplan eller generalplan.
Förutsättningen för att utfärda ett förordnande är för det första att kommunen har försummat sin lagstadgade skyldighet att utarbeta en detaljplan eller generalplan eller att hålla den aktuell. Bestämmelser om kommunens skyldighet att utarbeta en generalplan och hålla den aktuell finns i 32 §, enligt vilken kommunen svarar för att en generalplan utarbetas och hålls aktuell genom att efter hand som kommunens utveckling eller behovet av att styra områdesanvändningen det förutsätter. Bestämmelser om kommunens skyldighet att utarbeta en detaljplan och hålla den aktuell finns i 47 §. Enligt den paragrafen ska kommunen utarbeta detaljplanen och hålla den aktuell efter hand som kommunens utveckling eller behovet av att styra områdesanvändningen det förutsätter. Enligt paragrafen ska dessutom vid bedömningen av behovet av att styra områdesanvändningen i synnerhet behovet av bostadsproduktion och främjandet av fungerande konkurrens inom näringslivet beaktas.
För att ett förordnande ska utfärdas förutsätts också att det är uppenbart att försummelsen av skyldigheten försvårar möjligheterna att uppnå de mål som ställs för områdesplaneringen eller styrningen av byggandet i lagen. Med mål avses de allmänna målen för lagen enligt 1 § och målen för områdesplaneringen enligt 5 §.
Genom ett förordnande kan miljöministeriet sätta ut en tid inom vilken kommunen ska godkänna en plan eller planändring. Genom förordnandet kan kommunen således åläggas att utarbeta eller ändra en plan, men förordnandet kan inte gälla innehållsmässiga lösningar, utan beslut om dem fattas på normalt sätt av kommunen.
Enligt 2 mom. ska miljöministeriet innan ett förordnande enligt 1 mom. utfärdas samråda med kommunen och inhämta kommunens utlåtande om saken.
I 3 mom. fastställs det att om kommunen inte iakttar ett förordnande enligt 1 mom., kan miljöministeriet förelägga kommunen att göra det vid vite. Bestämmelser om vite ingår i viteslagen (1113/1990). Vitet ska inte fogas till förordnandet. Om kommunen inte iakttar förordnandet, kan ministeriet utfärda ett nytt förordnande och en ny tidsfrist och förena tidsfristen med vite.
I 4 mom. sägs att vad som i paragrafen föreskrivs om kommuner, tillämpas också på landskapsförbund som inte ser till att en landskapsplan utarbetas eller att den hålls aktuell i den mån det behövs. Bestämmelser om landskapsförbundets skyldighet att utarbeta en landskapsplan finns i 22 §, enligt vilken landskapsförbundet ska se till att en landskapsplan utarbetas och att planen hålls aktuell och utvecklas i den mån det behövs.
I 5 mom. föreskrivs det att när miljöministeriet har utfärdat ett förordnande enligt 1 mom. om utarbetande av en detaljplan eller generalplan, är byggförbud och sådan åtgärdsbegränsning som avses i 53 § i bygglagen i kraft på det område som förordnandet avser. Byggförbud och åtgärdsbegränsning är i kraft direkt med stöd av lag och de är inte förenade med prövningsrätt.
104 §.Förordnande för uppnående av riksomfattande mål för områdesanvändningen. I paragrafen ingår bestämmelser om förordnande för uppnående av riksomfattande mål för områdesanvändningen. Jämfört med 178 § i den gällande lagen fogas till paragrafen bestämmelser om utsättande av en tidsfrist och om vite samt överförs befogenheter från miljöministeriet till statsrådet. Beslut om riksomfattande mål för områdesanvändningen fattas av statsrådets allmänna sammanträde, så även ett förordnande för uppnående av riksomfattande mål för områdesanvändningen kan anses vara så betydelsefullt att det är motiverat att överföra beslutsfattandet till statsrådets allmänna sammanträde.
I 1 mom. sägs att om det är synnerligen viktigt med tanke på det allmänna intresset att förutsättningar skapas för uppnåendet av ett riksomfattande mål för områdesanvändningen och den behövliga lösningar inte har anvisats i landskapsplanen, generalplanen eller detaljplanen, kan statsrådet vid sitt allmänna sammanträde besluta om en tid inom vilken landskapsförbundet eller kommunen ska godkänna en plan där den behövliga lösningen har anvisats. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att riksomfattande mål för områdesanvändningen uppnås i situationer där planläggningen inte har framskridit trots att det går att klart påvisa ett riksomfattande intresse.
Förutsättningen för att utfärda ett förordnande är för det första att det är synnerligen viktigt med tanke på det allmänna intresset att förutsättningar skapas för uppnåendet av ett riksomfattande mål för områdesanvändningen. Uttrycket "synnerligen viktigt med tanke på det allmänna intresset" hänvisar till situationer där det till exempel den nationella säkerheten eller försörjningsberedskapen, uppnåendet av klimatmål eller uppfyllandet av internationella avtalsförpliktelser, förverkligandet av transport- eller energinät av riksomfattande betydelse eller förebyggandet av betydande miljöolägenheter kan äventyras om ett riksomfattande mål inte uppnås.
För det andra än förutsättningen att den behövliga lösningen för att uppnående av målet inte har anvisats i landskapsplanen, generalplanen eller detaljplanen. Förordnandet kan gälla planläggningen av området, men inte anvisande i detalj av på vilket sätt det riksomfattande målet för områdesanvändningen ska beaktas i planen. Landskapsförbundet eller kommunen har även i denna situation rätt att avgöra på vilket sätt det riksomfattande målet för områdesanvändningen ska uppnås. Genom förordnanden kan man alltså förplikta till att utarbeta och godkänna en planlösning som skapar förutsättningar för uppnåendet av ett riksomfattande mål för områdesanvändningen, men förordnandet ingriper inte i det detaljerade innehållet i planen.
Dessutom föreskrivs det i 1 mom. att staten ansvarar för de planläggningskostnader som verkställandet av förordnandet medför för kommunen eller för landskapsförbundet.
Enligt 2 mom. ansvarar miljöministeriet för beredningen av beslutet. Miljöministeriet ska innan ett beslut som avses i 1 mom. utfärdas samråda med landskapsförbundet, kommunen och de andra myndigheter som saken gäller, samt inhämta deras utlåtande om saken.
I 3 mom. sägs att om landskapsförbundet eller kommunen inte iakttar det i 1 mom. avsedda beslutet, kan statsrådet vid sitt allmänna sammanträde förelägga landskapsförbundet eller kommunen att göra det vid vite.
En ansökan om ett sådant föreläggande som avses i denna paragraf kan inte anhängiggöras, utan statsrådet avgör behovet av att utfärda ett föreläggande på eget initiativ på motsvarande sätt som miljöministeriet i förslaget till 103 §.
105 §.Vite och hot om tvångsutförande. I 1 mom. föreslås att om någon vidtar åtgärder i strid en plan, ett byggförbud eller 73 § 1 eller 2 mom., får kommunens byggnadstillsynsmyndighet genom sitt beslut ålägga den som tredskas att inom utsatt tid rätta till det som gjorts.
Enligt 2 mom. kan ett förordnande som myndigheten utfärdat förenas med vite eller hot om att den åtgärd som ålagts den försumlige vidtas på den försumliges bekostnad.
I 3 mom. ingår en hänvisning till viteslagen (1113/1990).
17 kap. Bestämmelser om delgivning av planer och andra beslut
106 §.Delgivning av beslut om riksomfattande mål för områdesanvändningen. Enligt paragrafen delges ett beslut av statsrådet om riksomfattande mål för områdesanvändningen som avses i 19 § genom offentlig kungörelse med iakttagande av 62 a § i förvaltningslagen.
107 §.Delgivning av beslut om godkännande av plan. I paragrafen ingår bestämmelser om delgivning av beslut om godkännande av planer. Ett beslut om godkännande av en plan delges kommunmedlemmarna, parterna och andra som har rätt att överklaga med iakttagande av vad som i 140 § i kommunallagen föreskrivs om delgivning av beslut med en kommunmedlem. Alla som har rätt att överklaga anses således ha få del av beslutet om godkännande samtidigt, och även tiden för sökande av ändring börjar således samtidigt för alla som har rätt att överklaga.
108 §.Meddelande om godkännande av en plan. Enligt 1 mom. ska information om ett beslut om godkännandet av en plan utan dröjsmål sändas till de myndigheter, de kommunmedlemmar samt de som gjort en anmärkning och som när planen var framlagd begärde det skriftligen och samtidigt lämnade sina kontaktuppgifter. Om den skrivelse där begäran framställdes har flera undertecknare, kan information om att planen godkänts sändas till enbart den första undertecknaren. Den första undertecknaren svarar för att informationen sänds till de övriga undertecknarna. Paragrafens innehåll motsvarar 67 § i den gällande lagen och den första meningen i 94 § 2 mom. i den gällande markanvändnings- och byggförordningen.
Enligt 2 mom. ska kommunen utan dröjsmål sända ett beslut om godkännande av generalplanen och detaljplanen samt en plankarta och en planbeskrivning till Tillstånds- och tillsynsverket för kännedom. Dessutom ska en kopia av ingivna utlåtanden och anmärkningar ges, om inte en tillräcklig redogörelse för dem ingår i beslutet om godkännande. Paragrafens innehåll motsvarar i huvudsak 94 § 1 mom. i den gällande markanvändnings- och byggförordningen.
Enligt 3 mom. ska ett landskapsförbund utan dröjsmål sända ett beslut om godkännande av landskapsplanen samt en plankarta och en planbeskrivning till de ministerier som saken gäller samt till Tillstånds- och tillsynsverket, Lantmäteriverket, landskapsförbunden för de områden som gränsar till landskapsplaneområdet, kommunerna och byggnadstillsynsmyndigheterna i landskapsplaneområdet samt enligt behov till andra myndigheter. Paragrafens innehåll motsvarar i huvudsak 94 § 3 mom. i den gällande markanvändnings- och byggförordningen.
Enligt 4 mom. ska det som föreskrivs i 2 och 3 mom. inte tillämpas om handlingarna finns tillgängliga för de ovannämnda myndigheterna via datasystemet för den byggda miljön. Även i sådana fall ska kommunen eller landskapsförbundet dock utan dröjsmål sända information om ett beslut om godkännandet av en plan till de ovannämnda myndigheterna.
109 §.Delgivning av beslut om byggförbud, bygginskränkning och åtgärdsbegränsning. I paragrafen ingår bestämmelser om delgivning av beslut om byggförbud och åtgärdsbegränsning enligt 33 § (förbud när generalplanen utarbetas) 1 mom., byggförbud enligt 49 § (förbud när detaljplanen utarbetas) 1 mom. samt bygginskränkning enligt 28 § (bygginskränkning, landskapsplanen) 2 mom. Beslutet delges kommunmedlemmarna samt parterna och andra som har rätt att överklaga med iakttagande av vad som i 140 § i kommunallagen föreskrivs om delgivning av beslut med en kommunmedlem. Alla som har rätt att överklaga anses således ha få del av beslutet samtidigt, och även tiden för sökande av ändring börjar således samtidigt för alla som har rätt att överklaga.
18 kap. Ändringssökande
110 §.Sökande av ändring i beslut om godkännande av planer. Enligt 1 mom. får ändring i beslut om godkännande av planer sökas genom kommunalbesvär i förvaltningsdomstol med iakttagande av vad som föreskrivs i kommunallagen. Ändring i beslut om godkännande av planer ska således fortfarande sökas genom kommunalbesvär. Inom planläggningen är kommunalbesvär ett traditionellt och fortfarande fungerande besvärsslag som skyddar den kommunala självstyrelsen, och där kommuninvånarens ställning och å andra sidan planläggningens effektivitetskrav har beaktats.
Paragrafens 2 mom. motsvarar i huvudsak 188 § 2 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen om skyndsam behandling av besvär som gäller en detaljplan som ska anses vara viktig med tanke på bostadsbyggande eller annars vara av samhällelig vikt preciseras dock så att även en plan som anses viktig med tanke på näringslivets verksamhetsförutsättningar ska anses vara av samhällelig vikt. Bestämmelsen preciseras dessutom så att skyndsamheten bedöms i förhållande till andra besvär som gäller planärenden enligt lagen om områdesanvändning och tillståndsärenden enligt bygglagen. I momentet föreskrivs inte längre om en uppskattning av handläggningstiden, eftersom det föreskrivs om saken i 55 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt den bestämmelsen ska uppgift om den uppskattade handläggningstiden för ett ärende lämnas även andra än kommunen.
I 3 mom. sägs att om miljökonsekvenserna av ett projekt har bedömts på det sätt som anges i 78 § 5 mom., får det i besvär som gäller planen inte åberopas att miljökonsekvensbedömningen av projektet har utförts bristfälligt. Bestämmelser om besvärsrätt vid avsaknad av eller bristfällig bedömning finns i 34 § i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Bestämmelsen motsvarar 188 § 4 mom. i den gällande lagen.
111 §.Skyndsam behandling av besvär som gäller planer som är viktiga med tanke på produktionen av förnybar energi eller kärnkraft. Enligt paragrafen ska besvär som gäller en detaljplan som ska anses vara viktig med tanke på produktionen av förnybar energi eller kärnkraft, en i 67 § avsedd generalplan som styr utbyggnad av vindkraft eller en i 70 § avsedd generalplan som styr utbyggnad av solenergi vid förvaltningsdomstolen behandlas skyndsamt i förhållande till andra besvär som gäller planärenden enligt denna lag och tillståndsärenden enligt bygglagen. Bestämmelsen inverkar inte på till exempel behandlingen av ärenden som gäller användning av förvaltningstvång vid förvaltningsdomstolen.
Med produktion av förnybar energi avses till exempel vindkraftverks och solkraftverks energiproduktion och energi som producerats med förnybart biobränsle. Som en detaljplan som ska anses vara viktig med tanke på produktionen av förnybar energi betraktas i regel en sådan detaljplan där effekten av det anvisade kraftverket eller de anvisade kraftverken för förnybar energi är större än två megavoltampere. Som en detaljplan som ska anses vara viktig med tanke på produktionen av förnybar energi betraktas också sådana detaljplaner där verksamhet som stöder produktionen av förnybar energi, såsom energilager, behandlas.
Enligt elmarknadslagen (588/2013) utgör ovannämnda effektgränsen för småskalig elproduktion. I fråga om sådana kraftverk eller helheter som består av flera kraftverk som är större än denna storleksklass gäller för tillträde till elmarknaden, anslutning till elnätet och hantering av elnätet samma regler som för elproduktion i industriell skala.
Som en detaljplan som ska anses vara viktig med tanke på kärnkraft ska alltid betraktas en detaljplan där placeringen av ett kärnkraftverk eller små modulära reaktorer.
Paragrafen motsvarar i övrigt 188 a § i den gällande lagen, men där föreskrivs med avvikelse från den gällande lagen också att besvär som gäller en detaljplan som ska anses vara viktigt med tanke på kärnkraft och en generalplan som styr utbyggnad av solenergi ska behandlas skyndsamt. Paragrafen ska på samma sätt som 188 a i den gällande lagen vara temporär, men giltighetstiden förlängs till utgången av 2032.
112 §.Sökande i ändring av andra beslut av en myndighet. Enligt paragrafen får ändring i ett beslut som inte gäller godkännande av en plan sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). I paragrafen föreskrivs på samma sätt som i 190 § i den gällande lagen att besvärsvägen för beslut som inte gäller godkännande av en plan är förvaltningsbesvär. Besvärsrätt i fråga om förvaltningsbesvär har parterna, det vill säga besvär över ett beslut får anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag. Bestämmelsen motsvarar i övrigt den gällande paragrafen, men omnämnandet av besvärstillstånd slopas såsom onödigt, eftersom kraven på besvärstillstånd redan ingår i 107 § i förvaltningsprocesslagen.
113 §.Besvärsrätt i fråga om beslut som gäller godkännande av landskapsplaner och generalplaner. Paragrafen innehåller bestämmelser om besvärsrätt i fråga om beslut som gäller godkännande av landskapsplaner och generalplaner. Den grundläggande bestämmelsen om besvärsrätt kvarstår i överensstämmelse med 137 § i kommunallagen. Besvär ska alltså i enlighet med kommunallagen få anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet (part) samt av kommunmedlemmarna. I fråga om beslut som gäller en landskapsplan får besvär anföras även av samkommunens medlemskommuner och deras kommunmedlemmar samt i fråga om beslut av kommunernas gemensamma organ de kommuner som är parter i avtalet och deras kommunmedlemmar. Utöver kommunallagen har även myndigheterna i ärenden som hör till deras verksamhetsområde samt landskapsförbund och kommuner för vars område planen har konsekvenser besvärsrätt. Bestämmelsen motsvarar i övrigt den gällande lagen, men dessutom ska Finlands skogscentral ha besvärsrätt i ärenden som hör till dess verksamhetsområde, om det är fråga om ett ärende som har konsekvenser som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå. Finlands skogscentral är inte en myndighet utan en självständig offentligrättslig inrättning, som sköter uppgifter som gäller en hållbar skötsel och användning av skogarna samt bevarande av skoglig mångfald och främjande av skogsbaserade näringar. Ett museum med regionalt ansvar ska också ha besvärsrätt i ärenden som hör till dess verksamhetsområde inom det geografiska område där det är verksamt. Ett museum med regionalt ansvar är inte en myndighet utan fungerar som sakkunnig på kulturmiljön, särskilt den byggda miljön och det arkeologiska kulturarvet inom det geografiska område där det är verksamt.
Att medlemmar i kommuner och samkommuner har besvärsrätt i fråga om planer kan i princip motiveras med att planläggning utgör betydande beslutsfattande på alla nivåer och att den även i stor utsträckning kan gälla invånarna. Den besvärsrätt som grundar sig på kommunalbesvär kan anses vara viktig med tanke på den kommunala självstyrelsen. Den omfattande besvärsrätten i fråga om landskapsplaner och generalplaner kan anses motiverad på grund av de omfattande konsekvenserna av de beslut som hänför sig till dem.
Dessutom har en registrerad lokal eller regional sammanslutning i ärenden som hör till dess verksamhetsområde och inom det geografiska område där sammanslutningen är verksam rätt att överklaga ett beslut som gäller godkännande av en plan. I fråga om ett beslut som gäller godkännande av en landskapsplan har också en registrerad riksomfattande sammanslutning besvärsrätt, om det är fråga om huruvida något strider mot riksomfattande mål för områdesanvändningen. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen.
Besvärsrätt i fråga om beslut som gäller godkännande av en plan har fortsatt också registrerade lokala eller regionala sammanslutningar i ärenden som hör till deras verksamhetsområde inom det geografiska område där de är verksamma samt i fråga om landskapsplaner också riksomfattande sammanslutningar när det är fråga om huruvida något strider mot riksomfattande mål för områdesanvändningen. Organisationernas omfattande besvärsrätt kan fortfarande anses motiverad med stöd av grundlagen och internationella avtal.
Enligt 3 mom. har ingen annan än kommunen besvärsrätt i fråga om ett beslut genom vilken förvaltningsdomstolen har upphävt ett beslut att godkänna en generalplan. En markägare har dock rätt att överklaga ett beslut genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt ett i 40, 67, 70 eller 73 § avsett beslut om godkännande av en generalplan. Ingen annan än landskapsförbundet eller kommunen har besvärsrätt i fråga om ett beslut genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt ett beslut om godkännande av en landskapsplan.
114 §.Besvärsrätt i fråga om beslut som gäller godkännande av detaljplan. Paragrafen innehåller bestämmelser om besvärsrätt i fråga om beslut som gäller godkännande av en detaljplan. Bestämmelsen innebär ett undantag från kommunallagens huvudregel om kommunalbesvär. Enligt bestämmelsen har besvärsrätt i fråga om en detaljplan som utarbetas för ett område med en gällande generalplan utan att avvika från generalplanens styrande verkan de vilkas rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av ett beslut. Besvärsrätt tillkommer alltså inte kommunmedlemmarna, utan endast parterna. Trots att besvärsrätten i fråga om dessa beslut som gäller godkännande av detaljplan begränsas till parterna, skulle kommunmedlemmarna ha haft möjligt att påverka planläggningen av området även besvärsvägen i samband med beslutet om godkännande av generalplanen.
Bestämmelsen är ny och innebär en betydande förändring jämfört med den gällande regleringen. I den gällande lagen finns en motsvarande begränsning av besvärsrätten med koppling till partsställning, men undantaget i den gällande lagen gäller endast mindre detaljplaneändringar, det vill säga inskränkningen av besvärsrätten är för närvarande mycket begränsad. Det föreslås att bestämmelsen utvidgas till att omfatta merparten av detaljplanerna.
Om det utarbetas en detaljplan för ett område där det inte finns någon gällande generalplan eller med avvikelse från generalplanens styrande verkan, tillämpas i fråga om besvärsrätt det som föreskrivs i 137 § i kommunallagen, det vill säga i dessa situationer har alla kommunmedlemmar besvärsrätt. Avvikelse från generalplanens styrande verkan betyder både situationer där detaljplanen har utarbetats i enlighet med 38 § 4 mom. med avvikelse från generalplanens styrande verkan och situationer där detaljplanen har utarbetats lagstridigt med avvikelse från generalplanen. I dessa situationer är det nödvändigt att behålla en mer omfattande besvärsrätt, eftersom situationerna kan jämställas med generalplanläggning.
I 2 mom. föreskrivs om besvärsrätt för myndigheter och Finlands skogscentral. Myndigheter behåller besvärsrätt i överensstämmelse med den gällande lagen. Myndigheter har rätt att överklaga ett beslut som gäller godkännande av en detaljplan i ärenden som hör till deras verksamhetsområde. På samma sätt som enligt den gällande lagen har landskapsförbund och kommuner för vars område den områdesanvändning som anges i planen har konsekvenser också besvärsrätt. Besvärsrätt tillfogas för Finlands skogscentral i ärenden som hör till dess verksamhetsområde, om det är fråga om ett ärende som har konsekvenser som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå. Ett museum med regionalt ansvar har också besvärsrätt i ärenden som hör till dess verksamhetsområde inom det geografiska område där det är verksamt. Ett museum med regionalt ansvar är inte en myndighet utan fungerar som sakkunnig på kulturmiljön, särskilt den byggda miljön och det arkeologiska kulturarvet inom det geografiska område där det är verksamt.
I 3 mom. sägs att besvärsrätt i fråga om beslut som gäller godkännande av detaljplan har också registrerade lokala eller regionala sammanslutningar inom det geografiska område där de är verksamma och i ärenden som hör till deras verksamhetsområde, om sammanslutningen har gjort en anmärkning som avses i 83 § 2 mom. Sammanslutningar har dock alltid besvärsrätt, om förslaget till detaljplan har ändrats efter att det varit framlagt så att det är mer ofördelaktigt för sammanslutningen, besvären grundar sig på ett fel i förfarandet vid utarbetandet eller godkännandet av detaljplanen eller det är fråga om godkännande av en detaljplan vars genomförande kan antas medföra sådana betydande miljökonsekvenser att den förutsätter ett bedömningsförfarande enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (252/2017).
Bestämmelsen är ny. Med avseende på det miljö- och förvaltningsrättsliga systemet kan det påpekas att motsvarande koppling av besvärsrätten till anmärkning mot en plan eller förslag till något (tillstånds)beslut inte tillämpas i finsk lagstiftning. Den föreslagna bestämmelsen utgör alltså ett undantag från den allmänna systematiken. Syftet med bestämmelsen är inte att hindra sammanslutningar från att anföra besvär, utan avsikten är att styra sammanslutningarna att framföra sina åsikter redan i planläggningsfasen, då planförslaget vid behov fortfarande kan ändras så att behovet av besvär undanröjs. Besvärsgrunderna binds dock inte till anmärkningens innehåll. De bestämmelser som föreslås i 3 mom. 1–3 punkten garanterar föreningar omfattande besvärsrätt.
Enligt 4 mom. har ingen annan än kommunen och markägaren besvärsrätt i fråga om ett beslut genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt en kommunal myndighets beslut att godkänna en detaljplan.
19 kap. Bestämmelser om ikraftträdande av planer och andra beslut
115 §.Ikraftträdande av plan. I paragrafen föreslås en bestämmelse om ikraftträdande av planer. Avvikande från nuvarande reglering kopplas ikraftträdandet inte längre till kungörelse.
Enligt 1 mom. träder en plan i kraft när beslutet om godkännande har vunnit laga kraft. Information om ikraftträdandet ska ges i enlighet med 108 § i kommunallagen. Enligt 108 § i kommunallagen ska kommunala tillkännagivanden göras kända genom att de offentliggörs i det allmänna datanätet, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna, samt vid behov på något annat sätt som kommunen har fattat beslut om. Ett tillkännagivande ska finnas i det allmänna datanätet 14 dygn, om inte något annat följer av sakens natur.
Kommunen ansvarar för informationen om att en generalplan eller en detaljplan har trätt i kraft. Landskapsförbundet informerar om att en landskapsplan har trätt i kraft. Informationen ska ges utan dröjsmål för att parter och kommunmedlemmar ska få information om ikraftträdandet av en plan när ikraftträdandet av planer inte längre kungörs.
116 §.Ikraftträdande av byggförbud, bygginskränkning och åtgärdsbegränsning. I paragrafen ingår bestämmelser om byggförbud, bygginskränkning och åtgärdsbegränsning. Avvikande från nuvarande reglering kopplas ikraftträdandet inte längre till kungörelse.
Enligt 1 mom. träder ett byggförbud och en åtgärdsbegränsning enligt 33 § (förbud när generalplanen utarbetas) 1 mom., ett byggförbud enligt 49 § (förbud när detaljplanen utarbetas) 1 mom. och en bygginskränkning enligt 28 § (bygginskränkning, landskapsplanen) 2 mom. i kraft när beslutet har vunnit laga kraft. Enligt momentet ska information om ikraftträdandet också ges i enlighet med 108 § i kommunallagen. Informationen ska ges utan dröjsmål.
Enligt 2 mom. träder dock ett byggförbud enligt 49 § 3 mom. som beror på en godkänd detaljplan, och en därtill ansluten åtgärdsbegräsning enligt 53 § i bygglagen, i kraft genom beslutet om godkännande av planen.
117 §.Beslut om verkställighet av plan innan beslutet om godkännande har vunnit laga kraft. I paragrafen föreskrivs det om verkställighet av planer innan beslutet om godkännande har vunnit laga kraft. Landskapsstyrelsen kan med avvikelse från 115 § efter utgången av tiden för sökande av ändring bestämma att en landskapsplan ska verkställas innan den har vunnit laga kraft. Kommunstyrelsen med avvikelse från 115 § efter utgången av tiden för sökande av ändring bestämma att en generalplan och en detaljplan ska verkställas innan beslutet om godkännande har vunnit laga kraft i fråga om den del av planområdet som besvären inte kan anses gälla. Besvärsinstansen kan förbjuda att beslutet verkställs. Bestämmelsernas innehåll motsvarar den gällande lagen.
Enligt 2 mom. ska ett beslut om verkställighet utan dröjsmål kunna delges den som söker ändring och besvärsinstansen. Information om beslutet ska också ges i enlighet med 108 § i kommunallagen.
118 §.Beslut om verkställighet av byggförbud, bygginskränkning och åtgärdsbegränsning innan beslutet vunnit laga kraft. Enligt 1 mom. kan det i ett beslut som gäller ett byggförbud eller en åtgärdsbegränsning enligt 33 § (förbud när generalplanen utarbetas) 1 mom., ett byggförbud enligt 49 § (förbud när detaljplanen utarbetas) 1 mom. eller en bygginskränkning enligt 28 § (bygginskränkning, landskapsplanen) 2 mom. bestämmas att beslutet ska verkställas innan det har vunnit laga kraft. Enligt momentet ska besvärsinstansen också kunna förbjuda att beslutet verkställs.
Enligt 2 mom. ska information om beslutet kunna ges i enlighet med 108 § i kommunallagen.
20 kap. Särskilda bestämmelser.
119 §.Ändringar i planer i samband med ändringssökande. Enligt 1 mom. kan besvärsinstansen göra justerande rättelser i planer. Det handlar då om mycket små rättelser av teknisk karaktär. Bestämmelsen motsvarar 203 § i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. kan besvärsinstansen med samtycke av kommunen eller landskapsförbundet även göra mindre justeringar i planen, om justeringen inte påverkar andras rätt eller fördel än deras som gett sitt samtycke till justeringen. En plan kan innehålla små brister och felaktigheter i sak, som gör att besvärsinstansen måste återsända planen för ny fullmäktigebehandling. Detta orsakar störande dröjsmål innan planen kan vinna laga kraft. Bestämmelsens syfte är att påskynda planbehandlingen i dylika situationer. Besvärsmyndigheten ska kunna höra dem vars fördel eller rätt en mindre justering påverkar och efter att ha fått deras samt kommunens eller landskapsförbundet samtycke avgöra planärendet och samtidigt göra en mindre justering i planen. Bestämmelsen motsvarar 203 § i den gällande lagen.
120 §.Delgivning av förvaltningsdomstolens beslut. I paragrafen föreskrivs det om delgivning av förvaltningsdomstolens beslut. Förvaltningsdomstolens beslut i ett ärende som avses i 110 § delges genom offentlig kungörelse med iakttagande av 62 a § i förvaltningslagen.
121 §.Ändring och upphävande av planer. Enligt paragrafen tillämpas vad som i denna lag föreskrivs om utarbetande av planer också när planer ändras och upphävs. Paragrafen motsvarar 204 § i den gällande lagen.
122 §.Myndigheternas inspektionsrätt och rätt att utföra arbeten på någon annans område. Enligt 1 mom. har den myndighet som ansvarar för planläggningen eller den som förordnats av myndigheten i andra utrymmen än sådana som används för boende av permanent natur rätt att för verkställighetens av denna lag röra sig på en annans område, utföra inspektioner och undersökningar, utföra mätningar och ta prover, och placera ut tillfälliga skyltar på området i samband med åtgärder enligt 2 och 3 punkten. Den myndighet som ansvarar för planläggningen kan förordna någon av kommunens tjänsteinnehavare, någon annan av kommunens anställda eller till exempel en företrädare för den konsult som utarbetar planen att utföra de uppgifter som avses i denna paragraf.
Enligt 2 mom. får skyltar som placerats ut i samband med åtgärder inte utan tillstånd avlägsnas, flyttas eller skadas. Om inte en skylt avses bli utplacerad endast för en kortare tid, ska den placeras så att den inte medför nämnvärd olägenhet för användningen av fastigheten och inte heller förfular miljön på ett sätt som kan undvikas.
Enligt 3 mom. ska de rättigheter som avses ovan i denna paragraf utövas så att de orsakar så liten olägenhet som möjligt och så att hemfriden eller skyddet för privatlivet för ägaren eller innehavaren av området inte äventyras.
Enligt 4 mom. ska när en inspektion enligt 1 mom. utförs det som i 39 § i förvaltningslagen föreskrivs om inspektioner iakttas. Fastighetsägaren eller fastighetsinnehavaren ska, om detta inte är uppenbart onödigt, på förhand underrättas om att man kommer att röra sig på dennes gårdsplan eller på motsvarande område.
123 §.Myndigheters rätt att få uppgifter. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 205 § i den gällande lagen om myndigheters rätt att avgiftsfritt få sådan information som behövs med tanke på deras myndighetsuppgifter enligt denna lag. Rätt att få information har enligt den gällande lagen miljöministeriet och närings-, trafik- och miljöcentralerna, vilkas uppgifter i anslutning till områdesanvändningen delas mellan Tillstånds- och tillsynscentralen och livskraftscentralerna i samband med regionförvaltningsreformen. Rätten att få information utvidgas också till Finlands miljöcentral, för vilken myndighetsuppgifter som gäller områdesanvändningen föreskrivs i 17 § i denna lag.
124 §.Rätt att få uppgifter av Skatteförvaltningen. I paragrafen föreskrivs det om kommunens och landskapsförbundets rätt att trots sekretessbestämmelserna av Skatteförvaltningen få sådana kontaktuppgifter till delägare i dödsbon och andra fastighetsinnehavare och fastighetsägare som Skatteförvaltningen har. Skatteförvaltningen ska lämna ut endast sådana uppgifter som Skatteförvaltningen har från tidigare. Med stöd av denna paragraf föreskrivs inte någon mera omfattande skyldighet för Skatteförvaltningen att ta reda på aktuella uppgifter. Med kontaktuppgifter avses här både elektroniska kontaktuppgifter och andra kontaktuppgifter som myndigheterna har, såsom adress, telefonnummer, e-postadress och andra motsvarande uppgifter. Uppgifterna ska ges till kommuner och landskap. Kommunen eller landskapet ska se till att uppgifterna är tillgängliga för de personer som sköter de myndighetsuppgifter som avses i paragrafen.
125 §.Förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen ingår bestämmelser om förhållandet mellan lagen om områdesanvändning och annan lagstiftning. Innehållet i paragrafen motsvarar i övrigt motsvarande paragraf i den gällande lagen, men till den fogas en ny bestämmelse om att skärgårdslagen ska beaktas.
Enligt 1 mom. ska när en plan utarbetas och godkänns iakttas även 5 kap. i naturvårdslagen, som gäller nätverket Natura 2000, och 13 § i lagen om fornminnen (295/1963). När ett annat beslut av en myndighet fattas ska dessutom iakttas vad som föreskrivs i naturvårdslagen och i lagen om fornminnen.
Enligt 2 mom. ska när en plan utarbetas för ett skärgårdsområde iakttas även de mål som föreskrivs i 2 § i lagen om främjande av skärgårdens utveckling (494/1981). En reform av skärgårdslagen håller på att beredas. Enligt 8 § i den gällande skärgårdslagen bör i planer som avses i markanvändnings- och bygglagen samt i motsvarande planer som rör skärgården och till denna hörande vattenområden särskilt beaktas de mål som anges i 2 §.
126 §.Hänvisning till strafflagen. Det föreslås att det i paragrafen ska ingå en hänvisningsbestämmelse, enligt vilken bestämmelser om straff för miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse och miljöförstöring av oaktsamhet finns i 48 kap. 1–4 § i strafflagen (39/1889) och bestämmelser om byggnadsskyddsbrott i 6 § i det kapitlet.
21 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.
127 §.Ikraftträdande. I paragrafen ingår en bestämmelse om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027. Lagens 111 § föreslås gälla till och med den 31 december 2032.
128 §.Övergångsbestämmelse om anhängiga planer. Enligt paragrafen tillämpas på utarbetande och godkännande av planer som lagts fram offentligt som förslag före ikraftträdandet av denna lag och på överklagande av beslut om godkännande av sådana planer de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag.
De anhängiga planer som ännu inte har lagts fram offentligt som förslag före ikraftträdandet av denna lag ska utarbetas och godkännas i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
129 §.Övergångsbestämmelse om utformningen av planer. Kommunen och landskapsförbundet kan vid utarbetandet och godkännandet av en enskild plan i stället för att tillämpa 24, 35 och 55 § i denna lag till utgången av 2028 tillämpa de bestämmelser i 29, 40 och 55 § i lagen om områdesanvändning som gällde vid ikraftträdandet av lagen om ändring av markanvändnings- och bygglagen (432/2023). Övergångsbestämmelsen motsvarar i övrigt övergångsbestämmelsen i den gällande lagen, men övergångsbestämmelsen preciseras för tydlighetens skull. Planen ska vara godkänd före utgången av 2028.
130 §.Övergångsbestämmelse om gällande planer. I paragrafen föreskrivs att planer som trätt i kraft med stöd av lagen om områdesanvändning gäller som planer enligt denna lag. Med lagen om områdesanvändning avses i detta sammanhang den gamla lagen om områdesanvändning, vars namn fram till utgången av 2024 var markanvändnings- och bygglagen.
131 §.Övergångsbestämmelse om byggförbud. På ett byggförbud för utarbetande av en detaljplan som är gällande vid ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet av denna lag. Byggförbudets giltighet kan dock inte heller i sådana fall förlängas för en längre tid än högst två gånger två år.
På ett byggförbud som meddelats i en detaljplan som är gällande vid ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet av denna lag. Byggförbudet kan dock inte heller i sådana fall förlängas för en längre tid än högst två gånger tre år.
På ett byggförbud för utarbetande av en generalplan som är gällande vid ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag.