Vastauksena kysymykseen esitän kunnioittavasti seuraavaa:

Tuloverotuksessa veronalaisina tuloina pidetään myös rahapalkan ohessa maksettavia luontoisetuja. Niiden verotuskohtelu on periaatteessa selvä: luontoisedut tulee arvostaa käypään arvoonsa, jotta niiden ja rahapalkan tasapuolinen verotus toteutuisi. Luontoisetujen oikea arvostus on käytännössä usein hankalaa, ja aihepiiriin liittyvät tulkintakysymykset kuuluvatkin nykyisessä henkilöverotuksessa verohallintoa eniten työllistäviin asiakokonaisuuksiin. Hallinnon työn helpottamiseksi yleisimpien luontoisetujen arvostuksessa noudatetaan verohallituksen vahvistamia kaavamaisia perusteita, joilla tavoitellaan 90 prosentin arvostustasoa. Edusta riippuen arvot on vahvistettu noin varovaisuuden periaatetta noudattaen noin 80—90 prosentiksi käyvistä arvoista, jotta kukaan ei tulisi yliverotetuksi.

Ravintoedussa arvostustaso jää selvästi alle tavoitellun 90 prosentin tason käyvästä arvosta. Syynä on edun tosiasiallisen tason ja siihen työnantajan käyttämien kustannusten suuri vaihtelu: ravintoetu voi syntyä yhtä hyvin oikeudesta laitosruokailuun kuin korkeatasoiseen ravintola-ateriaan. Ravintoedussa erityispiirteenä on vielä laajalle levinnyt ruokailulipuke- eli lounassetelijärjestelmä. Se on sekä työntekijän että työnantajan kannalta varsin edullinen, koska lounasseteli arvostetaan ainoastaan 75 prosenttiin käyvästä arvosta, mikäli edun arvo on vähintään 4,50 euroa ja enintään 7,50 euroa.

Lounassetelijärjestelmä syntyi 1970-luvulla niitä työntekijöitä varten, joille työnantaja ei ollut järjestänyt työpaikkaruokailua. Edullisuutensa vuoksi etu yleistyi nopeasti varsinkin suurilla paikkakunnilla, joilla ruokapaikan voi valita useista eri vaihtoehdoista. Vähitellen ainakin yleisimmistä ja luotetummista ruokailulipukkeista on tullut yleisen vaihdannan välineitä siitäkin huolimatta, että käyttöä pyritään järjestelmän sisäisin keinoin säätelemään.

Ruokailulipukkeiden edullinen verokohtelu on tuloverotuksen periaatteiden valossa ongelmallinen. Tasapuolisuuden kannalta lounassetelin katsominen palkkatuloksi vain 75-prosenttisesti on jo sellaisenaan epäkohta, jota vaihdantakelpoisuuden lisääntyminen pahentaa. Siksi ei ole syytä edistää lounasseteleiden muodostumista uudeksi valuutaksi euron rinnalle hyväksymällä edun käyttökohteiden laajentuminen esimerkiksi kysymyksessä tarkoitetulla tavalla. Hallituksen toimin ei sinänsä voida puuttua ravintolipukkeiden vaihdantakelpoisuuteen, koska se kuuluu yksityisen sopimusvapauden piiriin. Järjestelmän koko olemassaolo perustuu kuitenkin veroetuun, joten sen hyväksyttävyys ja laajuus voitaisiin ottaa uudelleen harkittaviksi. Veropohjan tiivistämistä tältä osin on harkittukin, mutta toistaiseksi pohdinnat eivät ole johtaneet lainsäädännön tarkistuksiin. Mahdollisten muutosten esteenä eivät ole EU-säännökset, sillä tässä asiassa voimme toimia itsenäisesti. Muiden EU-maiden lounassetelikäytäntöä ei myöskään tarvitse ottaa tavoiteltavaksi esimerkiksi. Lounasseteleiden laaja käyttö myös muualla Euroopassa kielii pikemminkin vero-ongelmista muissakin EU- maissa kuin järjestelmien meitä korkeammasta kehitysasteesta.

Som svar på detta spörsmål får jag vördsamt anföra följande:

I inkomstbeskattningen betraktas också de naturaförmåner som betalas utöver penninglönen som beskattningsbar inkomst. Den skattemässiga behandlingen av dessa är i princip klar: naturaförmåner skall värderas till gängse värde, för att man skall kunna verkställa en rättvis beskattning av dem och penninglönen. Att uppskatta naturaförmåner till deras rätta värde är i praktiken ofta svårt, och inom den nuvarande personbeskattningen hör tolkningen av sådana frågor till de ärenden som ger skatteförvaltningen mest arbete. För att underlätta det administrativa arbetet tillämpas vid uppskattningen av värdet på de vanligaste naturaförmånerna schablonmässiga grunder som fastställts av skattestyrelsen. Med dessa eftersträvas en värderingsnivå som motsvarar 90 procent. För att undvika överbeskattning bestäms värdet med iakttagande av försiktighetsprincipen beroende på förmån till omkring 80—90 procent av det gängse värdet.

Värderingsnivån på kostförmånen ligger ett gott stycke under de eftersträvade 90 procenten av det gängse värdet. Förklaringen är de stora variationerna när det gäller den faktiska nivån på förmånen och arbetsgivarens kostnader för denna: en kostförmån kan gälla rätten till institutionsmåltider lika väl som till högklassiga restaurangmåltider. Det som ytterligare kännetecknar kostförmånen är det utbredda systemet med måltidskuponger, dvs. lunchsedlar. Det är ett synnerligen förmånligt system för såväl de anställda som arbetsgivaren, eftersom lunchsedlarna värderas till endast 75 procent av det gängse värdet, om värdet av förmånen är minst 4,50 euro och högst 7,50 euro.

Systemet med lunchsedlar uppstod på 1970-talet och var avsett för sådana anställda för vilka arbetsgivaren inte ordnade några arbetsplatsmåltider. På grund av sin förmånlighet bredde förmånen snabbt ut sig i synnerhet på större orter, som, när det gällde matserveringar, kunde erbjuda flera olika alternativ. Så småningom har åtminstone de vanligaste och mest etablerade måltidskupongerna blivit allmänna bytesmedel, trots att man med interna metoder försöker reglera användningen.

Mot bakgrunden av principerna för inkomstbeskattningen är den i skattehänseende förmånliga behandlingen av måltidskupongerna problematisk. Med hänsyn till kravet på en rättvis beskattning är det faktum att bara 75 procent av lunchsedelns värde betraktas som löneinkomst redan i sig ett sådant missförhållande, som förvärras av att lunchsedeln fått en allt större tyngd som bytesmedel. Det finns därför ingen orsak till att medverka till att lunchsedlarna blir en ny valuta vid sidan om euron, vilket skulle bli fallet om vi godkänner en utvidgning av förmånens användningsområde exempelvis på det sätt som avses i spörsmålet. Det är inte i sig möjligt att med åtgärder av regeringen ingripa i möjligheten att använda lunchsedlar som bytesmedel, eftersom detta omfattas av rätten att ingå privata avtal. Hela systemet bygger emellertid på en skatteförmån, och därför kunde man ta upp dess acceptabilitet och omfattning till ny prövning. Att i detta avseende komprimera skatteunderlaget har övervägts, men tills vidare har övervägandena inte lett till ändringar i lagstiftningen. EU-bestämmelserna utgör inget hinder för eventuella ändringar, eftersom vi i denna fråga kan agera självständigt. Det är heller inte nödvändigt att som förebild ha andra EU-länders praxis när det gäller lunchsedlar. Den omfattande användningen av lunchsedlar också i övriga Europa vittnar snarare om att det finns skatteproblem även i andra EU-länder, än om att systemen skulle ligga på en högre utvecklingsnivå än hos oss.