1  Bakgrund och beredning

2  Nuläge och bedömning av nuläget

3  Målsättning

Målet är att genom nödvändiga ändringar göra skjutvapenlagstiftningen lättare att tillämpa. Dessutom görs ändringar som bedömts vara nödvändiga på grund av brister i det nationella genomförandet av vapendirektivet 

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Alternativa handlingsvägar

6  Remissvar

Utkastet till proposition var ute på remiss den 19 december 2025–30 januari 2026 och på remiss hos Ålands landskapsregering och Ålands polismyndighet den 30 januari 2026–27 februari 2026. Utlåtande lämnades av Ålands landskapsregering, Ålands polismyndighet, Asealan Elinkeinonharjoittajat ry, Asehistorian Liitto ry, Asekauppiaiden Liitto ry, Axon Enterprise, riksdagens justitieombudsmans byrå, Forum Marinum säätiö - Stiftelsen Forum Marinum - The Forum Marinum Foundation sr, Försvarsgillenas förbund rf, Försvarsutbildningsföreningen, Polisstyrelsen, försvarsministeriet, staben för Gränsbevakningsväsendet, Reserviläisliitto - Reservistförbundet ry, SaferGlobe ry, Sako Ab, Suomen Ampumaurheiluliitto ry, Suomen Asehistoriallinen Seura r.y., Suomen Metsästäjäliitto - Finlands Jägareförbund ry, Suomen Rauhanliitto-Finlands Fredsförbund ry, Suomen Reserviupseeriliitto - Finlands Reservofficersförbund ry, Finlands viltcentral, Tullen, Säkerhets- och kemikalieverket, arbets- och näringsministeriet, utrikesministeriet, finansministeriet samt en privatperson.  

Arbets- och näringsministeriet, Säkerhets- och kemikalieverket och utrikesministeriet hade inget att anmärka på propositionen eller inga kommentarer om den. Riksdagens justitieombudsman meddelade att denne inte lämnar ett utlåtande om propositionen.  

I utlåtandena ansågs det allmänt att utkastet till proposition och dess mål kan understödas och att de föreslagna ändringarna är ändamålsenliga. 

Staben för Gränsbevakningsväsendet samt Tullen lyfte i sina utlåtanden fram skrivningen om elchockvapen. I propositionen föreslås det att skjutvapenlagen ska ändras så att som skjutvapen betraktas inte föremål som är avsedda att användas som elpistoler och som bara skjuter trådförbundna pilar som leder elektricitet (den föreslagna 2 § 3 mom. 4 punkten). Bestämmelsen förutsätter att det är fråga om en elpistol som skjuter trådförbundna pilar som leder elektricitet. Såväl staben för Gränsbevakningsväsendet som Tullen betonade den eventuella tekniska utvecklingen av dessa vapen och ansåg att skrivningen bör utvidgas så att den beaktar detta. Eftersom sådana föremål inte skiljer sig från skjutvapen, har den ändring som föreslås i utlåtandena inte tagits in i propositionen. 

Tullen tog i sitt utlåtande upp också det tillägg som föreslås i 117 § i skjutvapenlagen och enligt vilket även ett skjutvapen som är deaktiverat eller försatt i varaktigt obrukbart skick och ett intyg som styrker detta ska visas upp för polisen, gränsbevakningsmyndigheterna eller tullmyndigheterna på begäran. Tullen föreslog att motiveringen till paragrafen i fråga ska preciseras så att det av den tydligt framgår att Tullens uppgifter inte heller i fortsättningen ska omfatta att i samband med införsel kontrollera deaktiverade vapen och vapendelar som kommer från länder utanför EU, utan att den som för in sådana, i enlighet med 112 a § i skjutvapenlagen, inom 30 dagar ska visa upp dem på en polisinrättning eller hos Polisstyrelsen för besiktning. Propositionen preciserades till denna del.  

Polisstyrelsen betonade i sitt utlåtande vikten av att samordna de bestämmelser om införsel och utförsel som finns i skjutvapenlagen med de bestämmelser i Europeiska unionens skjutvapenförordning som redan har trätt i kraft, men som börjar tillämpas senare. Polisstyrelsen understödde förslaget att bestämmelserna om vapennäringsidkares anmälnings- och registerföringsskyldighet förtydligas. Polisstyrelsen föreslog också att de bestämmelser som gäller vapenhanteringstillstånd, godtagbara användningssyften, auktionering av skjutvapen, varaktigheten av temporärt omhändertagande samt beslutanderätten inom polisen ska ändras. Med undantag för det sistnämnda är dessa ändringar utanför brevet om tillsättande av projektet och alla skulle kräva ytterligare utredningar. Ändringar genomförs inte i detta sammanhang. Det föreslås att elchockvapen som fungerar med krutgastryck, detonationstryck från en tändsats eller annat detonationstryck ska lämnas utanför skjutvapenlagens tillämpningsområde. I förslaget ingår en avgränsning enligt vilken endast föremål som skjuter trådförbundna pilar som leder elektricitet lämnas utanför tillämpningsområdet. Polisstyrelsen har föreslagit att bestämmelsen ska ändras så att även föremål som skjuter trådförbundna pilar som leder elektricitet lämnas utanför tillämpningsområdet. Eftersom förslaget är problematiskt med tanke på definitionen av skjutvapen i vapendirektivet, har förslaget inte genomförts. Polisstyrelsen har konstaterat att undantaget i fråga om tillståndsplikt för skjutvapen som tillverkats före 1890 endast bör gälla enbart hela skjutvapen, inte delar av dem. Dessutom bör det göras en anmälan om förvärv. Eftersom det i vapendirektivet inte föreskrivs om anmälningsskyldighet, genomförs ändringen inte till denna del. Tillståndsplikt för förvärv och innehav av vapendelar i en situation där förvärv och innehav av skjutvapen inte är tillståndspliktiga kan orsaka tolkningsproblem och problem till exempel om ett föremål går sönder, och det föreslås att den föreslagna ändringen inte görs. 

Försvarsministeriet har ansett det vara värt att understödja att bestämmelser om utförsel av skjutvapen tas in i skjutvapenlagen, så att det inte uppstår blinda sektorer när det gäller utförseltillstånd för skjutvapen och ammunition. Enligt förslaget kan som deaktiverat skjutvapen betraktas en bakladdningspjäs som polisen efter prövning från fall till fall har kontrollerat och certifierat som deaktiverad och som är av en modell som börjat tillverkas före 1946. Försvarsministeriet föreslår att också andra skjutvapen som avses i 9 § 1 punkten kunde tas in i sista punkten i definitionen av deaktiverat skjutvapen, om tillverkningen av vapenmodellen har inletts före 1946. I fråga om dessa vapentyper skiljer sig situationen från situationen i fråga om bakladdningspjäser i den bemärkelsen att det är lättare att få tillgång till och tillverka ammunition samt att missbruka och transportera föremål. Förslaget tas därför inte med i propositionen. 

Finansministeriet konstaterade att propositionen kan ha mer omfattande konsekvenser för informationshanteringen inom den offentliga förvaltningen och att de bör bedömas mer ingående. Propositionens konsekvenser har preciserats till denna del. 

Asehistorian Liitto ry har ansett att vapensamlare bör återges rätt att föra register och att de i likhet med vapennäringsidkare ska ha rätt att föra register. Vapendirektivet förutsätter dock tillstånd för vapen i kategori A och B enligt direktivet, och förslaget genomförs därför inte som sådant. Det föreslås att giltighetstiden för med vapentillstånd förenad förvärvsrätt förlängs till fem år för vapensamlares del. 

Asekauppiaiden Liitto har föreslagit att förvaringen av svartkrutvapen ska ändras så att den motsvarar förvaringen av deaktiverade skjutvapen. Den föreslagna ändringen togs in i propositionen. Asekauppiaiden Liitto föreslår en ändring som innebär att årtalet 1946 kan slopas helt och hållet i fråga om deaktiverade bakladdningspjäser, eftersom de har deaktiverats i enlighet med gällande nationella bestämmelser. Det föreslås att denna ändring inte genomförs till denna del, eftersom det i fråga om nyare föremål finns en risk för till exempel utförsel av delar som reservdelar genom att kringgå exportkontrollen. 

I några utlåtanden framfördes sådana förslag till ändring av skjutvapenlagen som inte omfattas av beslutet om tillsättande av lagprojektet. Propositionen ändrades inte med anledning av dem. 

7  Specialmotivering

1 §.Tillämpningsområde. I 1 § om skjutvapenlagens tillämpningsområde föreslås sådana avgränsningar av tillämpningen av lagen som gäller deaktiverade skjutvapen. Deaktiverade skjutvapen är skjutvapen som hör till tillämpningsområdet för vapendirektivet, där de ingår i kategori C. Enligt artikel 11.1 i direktivet är innehav av ett skjutvapen i kategori C tillåtet bara om innehavaren har lämnat uppgift om detta till myndigheterna i den medlemsstat där vapnet innehas.  

Deaktiverat skjutvapen är en egen typ av vapen som saknar funktionssätt och inte klassas som korta eller långa. På deaktiverade skjutvapen ska inte heller bestämmelserna om fickvapen tillämpas, eftersom möjligheten att gömma vapnet inte har någon betydelse i en situation där vapnet inte kan avfyras. Enligt förslaget ska 6 a, 7 och 8 § i skjutvapenlagen följaktligen inte tillämpas på deaktiverade skjutvapen. Det finns inte heller något behov att tillämpa skjutvapenlagens 9 §, i vilken det föreskrivs om särskilt farliga skjutvapen, i och med att deaktiverade skjutvapen är obrukbara. De har inte heller någon kaliber. På deaktiverade skjutvapen tillämpas enligt förslaget inte heller 10 § om särskilt farliga patroner och inte heller 11 § om gassprayer. Eftersom det för förvärv av ett deaktiverat skjutvapen bara krävs en anmälan, är det inte nödvändigt att tillämpa de bestämmelser som gäller vapensamlande, det vill säga 15, 57‒59 och 68 § i lagen. På deaktiverade skjutvapen tillämpas enligt förslaget inte heller andra bestämmelser i 5 kap. om förvärv, privat tillverkning och modifiering samt innehav, frånsett 70 § som gäller anmälan till polisen om förvärv av deaktiverade skjutvapen. Eftersom vapentillstånd inte ska meddelas för deaktiverade skjutvapen är det inte nödvändigt att tillämpa skyldigheten att visa upp och överlämna intyg över detta på deaktiverade skjutvapen. Det finns inte heller något behov att tillämpa 106 b §, som gäller förvaring av patroner, eller 110 §, som gäller säkerheten vid användning av skjutvapen och patroner, på deaktiverade skjutvapen. 

2 §.Skjutvapen. I paragrafen, där skjutvapen definieras, föreslås att 2 mom. kompletteras med deaktiverade skjutvapen och skjutvapen som försatts i varaktigt obrukbart skick. Deaktiverade skjutvapen är anmälningspliktiga skjutvapen som avses i punkt 6 i kategori C i del II i bilaga I till vapendirektivet. En definition av deaktiverat skjutvapen finns i 6 § 2 mom. 13 punkten i den gällande skjutvapenlagen, och enligt punkten avses med deaktiverat skjutvapen ett skjutvapen som polisen har godkänt som deaktiverat i enlighet med kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga. Deaktiverat skjutvapen ingår inte i förteckningen över vapentyper i 6 § 1 mom. För tydlighetens skull föreslås det att också skjutvapen som försatts i varaktigt obrukbart skick läggs till definitionen. Med dessa avses skjutvapen som har försatts i varaktigt obrukbart skick före ikraftträdandet av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga, som gäller genomförandet av vapendirektivet. Definitionen av skjutvapen som försatts i varaktigt obrukbart skick ingår i den föreslagna 14 punkten i 6 § 2 mom. Skjutvapen som i överensstämmelse med de nationella bestämmelserna har försatts i varaktigt obrukbart skick ska enligt förslaget anses vara skjutvapen. Följaktligen ska den föreslagna 19 § 1 mom. 11 punkten om undantag från anmälningsplikten inte tillämpas på dessa.  

Det föreslås att 3 mom. ändras så att en ny 4 punkt fogas till momentet medan övriga punkter förblir oförändrade till sitt sakinnehåll. Enligt den föreslagna 4 punkten ska elchockvapen som fungerar med krutgastryck, detonationstryck från en tändsats eller annat detonationstryck lämnas utanför skjutvapenlagens tillämpningsområde. I artikel 1.1 led 1 i vapendirektivet definieras skjutvapen som bärbart vapen med pipa som kan användas för att avfyra skott, kulor eller andra projektiler med hjälp av ett antändbart drivämne. Enligt artikeln utesluts de föremål som räknas upp i del III i bilaga I till direktivet från direktivets tillämpningsområde. Enligt del III i bilaga I ska begreppet skjutvapen enligt direktivet inte omfatta föremål som stämmer med definitionen men som är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt eller harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk, förutsatt att de bara kan användas i ett sådant syfte. Skjutvapen enligt direktivet är inte heller föremål som betraktas som antika vapen.  

I paragrafens 4 mom. föreskrivs om förstörande av skjutvapen. Enligt momentet förstörs skjutvapen genom att de överlåts till polisen för förstörande. Enligt förslaget ändras momentet så att föremål vars transport och hantering på annat sätt är svår och orsakar stora kostnader för ägaren får förstöras under polisens övervakning antingen där föremålet finns eller på en plats där det är lämpligt att förstöra föremålet. Sålunda behöver föremålen inte transporteras till polisstationen, därifrån de skulle behöva transporteras vidare till platsen där de ska förstöras. Exempel på sådana föremål är bakladdningspjäser, granatkastare, rekylfria pansarvärnsvapen och robot- och raketuppskjutningssystem samt skjutvapen som fåtts genom att sådana föremål deaktiverats eller försatts i obrukbart skick.  

6 §.Skjutvapenstyper. Olika skjutvapenstyper räknas upp i 6 § 1 mom. i skjutvapenlagen. Ett deaktiverat skjutvapen är ett skjutvapen som avses i punkt 6 i kategori C i del II i bilaga I till vapendirektivet. Eftersom det enligt förslaget ska föreskrivas om deaktiverade skjutvapen på ett avvikande sätt jämfört med andra skjutvapenstyper, är det ändamålsenligt att i lagen nämna deaktiverade skjutvapen som en egen vapentyp. Deaktiverat skjutvapen definieras i 6 § 2 mom. 13 punkten i den gällande lagen. 

Skjutvapenlagens tillämpningsområde är när det gäller de föremål som omfattas större än vapendirektivets. I gällande paragraf är definitionen av deaktiverat skjutvapen knuten till vapentyper som hör till vapendirektivets och deaktiveringsförordningens tillämpningsområde. Det föreslås att 2 mom. ändras så att det med deaktiverat skjutvapen utöver föremål som hör till vapendirektivets och samtidigt också deaktiveringsförordningens tillämpningsområde också avses skjutvapen enligt i 9 § 1 punkten i skjutvapenlagen, det vill säga rekylfria pansarvärnsvapen, granatkastare, bakladdningspjäser eller till konstruktion och användningssyfte motsvarande skjutvapen samt robot- och raketuppskjutningssystem. Deaktivering av dessa vapen ska enligt förslaget grunda sig på krav som anges i en förordning av inrikesministeriet som utfärdas med stöd av bemyndigandet i 119 § 3 mom. I Finland finns det en stor mängd gamla kanoner, rekylfria pansarvärnsvapen och granatkastare som förvaras som minnessaker. Deaktiveringen av dessa uppfyller i regel inte de krav som det är ändamålsenligt att ställa på nya deaktiveringar. Det handlar om gamla vapen för vilka det inte utan betydande svårigheter går att få ammunition. En stor del av kanonerna och granatkastarna har stått utomhus i åratal, vilket på många sätt har påverkat deras skick. För att dessa föremål också framöver ska kunna stå framme föreslås att polisen inspekterar dem och säkerställer att de är deaktiverade efter prövning från fall till fall. Ett villkor är dock att tillverkningen av modellen av granatkastare, rekylfritt pansarvärnsvapen eller bakladdningspjäs inleddes före 1946, varför detta undantag bara gäller vapen från andra världskriget och ännu äldre vapen.  

En luftvärnspjäs som är ett skjutvapen som till konstruktion och användningssyfte motsvarar en bakladdningspjäs hör till den kategori av skjutvapen som avses i 9 § 1 mom.  

Med ett skjutvapen som försatts i varaktigt obrukbart skick avses enligt förslaget ett skjutvapen som har försatts och konstaterats vara i obrukbart skick i överensstämmelse med nationella anvisningar om deaktivering innan deaktiveringsförordningen började tillämpas den 8 april 2016. Skjutvapen som försatts i varaktigt obrukbart skick utgör inte en sådan vapentyp som avses i 1 mom., men de nämns för tydlighetens skull i den föreslagna 2 §, och de definieras därför i den föreslagna 14 punkten i 6 § 2 mom. De föreslagna krav i 106 § som gäller förvaring av skjutvapen som försatts i varaktigt obrukbart skick avviker från de krav som ställs vid förvaring av fungerande skjutvapen. 

I deaktiveringsförordningen ingår en bestämmelse enligt vilken ett skjutvapen som deaktiverats före den 5 april 2018, då en ändring av förordningen började tillämpas, innan det släpps ut på marknaden eller överlåts på annat sätt ska deaktiveras på nytt i enlighet med kraven i den nya förordningen. 

15 §.Vapensamlare. Enligt förslaget ändras laghänvisningen i 2 mom. En ny museilag (314/2019) trädde i kraft vid ingången av 2020. Samtidigt föreslås att kravet att museet ska vara öppet för allmänheten, som blivit onödigt, stryks. Detta krav ingår redan bland de krav som anges i 5 § i museilagen. 

16 §.Definitioner som hänför sig till införsel, utförsel, överföring och transitering. Paragrafens rubrik ändras enligt förslaget så att den nuvarande frasen ”definitioner som hänför sig till transport” ersätts med en fras som bättre beskriver innehållet i paragrafen. Definitionerna gäller verksamhet som sträcker sig över Finlands gränser, det vill säga införsel, utförsel, överföring och transitering. Avsikten är att klargöra att de bestämmelser som gäller verksamhet som omfattas av dessa definitioner ska tillämpas tillsammans med bestämmelserna om transport. På så sätt skiljs de definitioner som hänför sig till utrikeshandeln åt från transport av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler. Härigenom undviks motstridiga tolkningar till exempel i förhållande till det undantag från tillståndsplikten i lagens 19 § som gäller bedrivande av yrkesmässig varutransport. I 7 punkten, som gäller det europeiska skjutvapenpasset, ändras enligt förslaget hänvisningen till det gällande vapendirektivet. Definitionen av det europeiska skjutvapenpasset kan anses vara en definition med anknytning till överföring eftersom skjutvapenpasset används vid överföring av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler från en medlemsstat till en annan och i vissa fall vid utförsel och införsel. 

17 §.Undantag från tillämpningsområdet. Det föreslås att till 1 mom. 3 punkten fogas en begränsning av tillämpningsområdet, enligt vilken skjutvapenlagen inte ska tillämpas på märkningsskyldigheten i fråga om skjutvapen och vapendelar som tillverkas på beställning av finska staten eller en främmande stat. I fråga om skjutvapen ska det inte krävas att vapendelar förses med märkningar enligt den föreslagna 110 b §. Skjutvapen ska vara försedda med tillverkningsmärkning som avses i 110 a § på vapnens stomme, övre stomme eller nedre stomme. I fråga om skjutvapendelar ska det inte krävas några märkningar alls. Genom begränsningen av märkningsskyldigheten minskas kostnaderna för försvarsmaterielupphandlingen utan att begränsningen äventyrar den allmänna ordningen och säkerheten. De statliga myndigheterna sköter själva övervakningen och registreringen av skjutvapen och vapendelar. Begränsningen gäller endast föremål som tillverkas på beställning. Vid förvärv av föremål av en vapennäringsidkare som bedriver handel med skjutvapen ska bestämmelserna om märkning gälla näringsidkaren och föremålen ska vara försedda med märkningar enligt 110 a och 110 b §. Skjutvapen och vapendelar som myndigheterna fört in eller överfört till Finland från utlandet har i 17 § 1 mom. 1 punkten lämnats utanför skjutvapenlagens tillämpningsområde. FN:s protokoll om skjutvapen och Europeiska unionens skjutvapenförordning gäller inte försvarsmateriel. Den föreslagna begränsningen gäller inte bara skjutvapen och vapendelar som tillverkats i Finland på beställning av finska staten utan också skjutvapen och vapendelar som tillverkats i Finland på beställning av en annan stat.  

I hänvisningarna till fördragsserier i 1 mom. 10 a-punkten föreslås ändringar av teknisk natur så att av hänvisningarna framgår i enlighet med gällande praxis det fördragsserienummer som fördragstexten hittas under.  

Till 1 mom. fogas enligt förslaget en ny 15 punkt där det anges ett undantag som gäller utförsel, införsel och transitering av föremål som hör till tillämpningsområdet för Europeiska unionens skjutvapenförordning. Förordningen är ny och trädde i kraft den 11 februari 2025. Den börjar tillämpas den 12 februari 2029, men en del av dess artiklar tillämpas redan från den dag förordningen trädde i kraft.  

I 14 punkten som gäller Europeiska unionens förordning om vapenexport föreslås en ändring av teknisk karaktär som behövs på grund av att 15 punkten fogas till momentet. 

I 3 mom. föreslås att Polisstyrelsen ska vara tillstånds- och tillsynsmyndighet inte bara i frågor som hör till tillämpningsområdet för vapenexportförordningen, som i nuläget, utan också i frågor som hör till tillämpningsområdet för Europeiska unionens skjutvapenförordning. 

19 §.Undantag från tillståndsplikten. Enligt 1 mom. 11 punkten i den gällande paragrafen är förvärv och innehav av deaktiverade skjutvapen inte beroende av tillstånd, om en anmälan om det har gjorts till polisinrättningen enligt 70 §. Punkten ska enligt förslaget ändras så att förvärv, innehav och överlåtelse av deaktiverade skjutvapen för privat ändamål inte är beroende av tillstånd, om en anmälan om förvärvet har gjorts till polisinrättningen enligt 70 § i skjutvapenlagen. Undantaget gäller alltså endast förvärv, innehav och överlåtelse för privat ändamål. I fråga om vapennäringsidkare ska deaktiverade skjutvapen regleras på samma sätt som andra skjutvapen. Det föreslås att i punkten tas in också överlåtelse som inte kan vara beroende av tillstånd, om förvärv och innehav inte är det. I fråga om överlåtelse är en förutsättning att överlåtaren före överlåtelsen har gjort en anmälan enligt 70 § till polisen. Detta behövs för att säkerställa att polisens informationssystem innehåller fullständiga livscykeluppgifter om ett föremål. De gemenskapsrättsliga bestämmelserna om deaktiverade skjutvapen har beskrivits i motiveringen till 2 §. 

Paragrafens 2 mom. ska enligt förslaget ändras så att i fråga om skjutvapen och vapendelar som är tillverkade före 1890 är tillståndspliktigt endast innehav av svartkrutvapen när de används till att skjuta med. Enligt det gällande 2 mom. krävs det inte tillstånd för att förvara eller transportera svartkrutvapen eller ha dem i en samling, om det inte skjuts med vapnen. Bestämmelsen har en problematisk formulering, eftersom i momentet tillåtet innehav av ett svartkrutvapen utan tillstånd inte är möjligt utan att innehavaren ansöker om tillstånd för att förvärva vapnet. I det nuvarande tillståndssystemet ger vapentillstånd i regel rätt att både förvärva och inneha ett skjutvapen. Bland medborgarna och i tillstånds- och tillsynspraxis har det ansetts att förvärv, överlåtelse, försäljning, köp, införsel, utförsel, överföring och transitering av svartkrutvapen som avses i bestämmelsen inte är tillståndspliktiga aktiviteter. Efter den föreslagna ändringen stämmer bestämmelsen överens med denna praxis.  

20 a §.Förutsättningarna för beviljande av näringstillstånd i vapenbranschen. Enligt 26 § i skjutvapenlagen ska innehavare av näringstillstånd i vapenbranschen i sin tjänst ha en ansvarig person. Enligt det gällande 20 a § 1 mom. är ett villkor för beviljande av tillstånd till en fysisk person att denne uppger en ansvarig person som Polisstyrelsen godkänner. I 2 mom., som gäller juridiska personer, ställs inte detta krav. I momentet föreslås en ändring som innebär att ett villkor för beviljande av näringstillstånd i vapenbranschen till en juridisk person är att sökanden uppger en i 26 § avsedd ansvarig person som Polisstyrelsen godkänner. Ändringen genomförs så att en ny 3 punkt fogas till momentet. I 1 och 2 punkten görs de ändringar av teknisk karaktär som behövs på grund av att en 3 punkt fogas till momentet. 

25 §.Anmälan till vapenregistersystemet och införande av uppgifter. Bestämmelser om anmälan om förvärv och överlåtelse av föremål som hör till skjutvapenlagens tillämpningsområde finns i 25, 42 c, 70 och 89 § i lagen. För att avlägsna överlappningar i bestämmelserna föreslås att det ska föreskrivas om anmälningsskyldigheten för näringsidkare i vapenbranschen enbart i 25 §, medan 42 c, 70 och 89 § enligt förslaget ska gälla andra än näringsidkare i vapenbranschen.  

På laddningsanordningar och ljuddämpare finns inte märkningar som gör det möjligt att identifiera varje exemplar. I artikel 4 i vapendirektivet, som gäller märkning och registerföring, krävs inte att laddningsanordningar och ljuddämpare förses med unik märkning och inte heller att de registreras och kontrolleras. Dessutom har fysiska personer enligt gällande bestämmelser i skjutvapenlagen ingen skyldighet att anmäla förvärv av laddningsanordningar och ljuddämpare, om förvärvet grundar sig på ett tillstånd att inneha skjutvapen, vilket i fråga om dessa föremål är huvudregeln. Att överföra föremål från en näringsidkare till en fysisk person på grundval av anmälan är inte möjligt i vapenregistersystemet. Att stryka föremål från en näringsidkares lageruppgifter förutsätter manuellt arbete vid tillsynsmyndigheten. Av dessa orsaker föreslås att näringsidkarens anmälningsskyldighet slopas i fråga om laddningsanordningar och ljuddämpare. Den ska enligt förslaget ersättas med en skyldighet för näringsidkaren att föra ett register över dessa föremål där samma uppgifter som ingår i anmälningarna förs in. Myndigheten ska inte med stöd av vapendirektivet ha direkt tillgång till vapennäringsidkarens registeruppgifter om dessa föremål. Ändringen strider därför inte mot kraven på registerföring i vapendirektivet.  

De krav som gäller anmälningsskyldigheten ska enligt förslaget göras enhetligare. Den föreslagna 1 punkten i momentet gäller uppgifter om överlåtare och förvärvare samt utlånare och låntagare. Uppgifterna är nödvändiga för att parterna i transaktionen ska kunna identifieras. Identifiering är i sin tur nödvändigt för att övervaka den andra transaktionspartens verksamhet och möjliggöra livscykelspårning för föremålet. Enligt förslaget är de uppgifter om den andra parten i överlåtelsen som behövs namnet samt för en fysisk person personens födelsedatum och för en sammanslutning eller stiftelse dess FO-nummer. Dessutom ska numret på det tillstånd som ger rätt till innehav uppges. För en fysisk person är tillståndet ett vapentillstånd eller ett parallelltillstånd och för en vapennäringsidkare ett näringstillstånd i vapenbranschen. Det ska inte vara nödvändigt att utöver de uppgifter som enligt förslaget ska krävas uppge personbeteckningen för en fysisk person. I fråga om föremål som förs in eller överförs till Finland krävs dessutom numret på införsel- eller överföringstillståndet. Överföringstillståndet är ett tillstånd beviljat i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. Jämfört med den gällande skjutvapenlagen är de nya uppgifter som ska uppges numret på införsel- eller överföringstillståndet. Numret på tillståndet behövs för att övervaka användningen av tillstånd. Den överlåtelse som avses i punkten innefattar också överlåtelse av föremålet till polisen för att förstöras. 

Den föreslagna 2 punkten gäller reparation och modifiering. För dessa åtgärder krävs motsvarande uppgifter som i 1 punkten, vilka specificerar uppdragsgivaren. I den gällande lagen krävs i fråga om en anmälan om reparation eller modifiering av ett föremål endast att namn och adress för den som gett uppdraget uppges. Dessa uppgifter kan inte anses tillräckliga för att identifiera uppdragsgivaren. Därför föreslås att det på motsvarande sätt som i 1 punkten ska krävas att namn och födelsedatum eller FO-nummer samt numret på det tillstånd som ger rätt till innehav anmäls för den som gett uppdraget.  

Den föreslagna 3 punkten gäller tidpunkten för händelsen. Denna uppgift är nödvändig för att göra det möjligt att övervaka giltigheten för tillstånd samt tidsfrister. Dessutom är det nödvändig information för att möjliggöra livscykelspårning för föremål. I vapenregistersystemet ska det finnas uppgifter om i vilken ordning överlåtelser och andra händelser som ska anmälas har inträffat. En motsvarande skyldighet att meddela tidpunkten för en åtgärd finns i 25 § i den gällande lagen. 

Den föreslagna 4 punkten gäller uppgifter om modifiering av ett föremål. Bestämmelser om modifiering av skjutvapen och vapendelar finns i 12 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen. Vid modifiering sker alltid en ändring av skjutvapentypen eller en annan ändring som kräver att ändrade uppgifter registreras i polisens vapenregistersystem. En skyldighet att anmäla en ändring i föremålets identifieringsuppgifter ingår i det gällande 2 mom.  

Den föreslagna 5 punkten gäller det föremål som är föremål för anmälan. Den typ som avses i 6 §, det funktionssätt som avses i 7 § samt kalibern ska anmälas. I fråga om vapendelar ska anmälan också innehålla uppgifter om vilken vapendel enligt 3 § som anmälan gäller. Funktionssättet eller kalibern kan inte fastställas för alla vapendelar. I sådana fall meddelas bara de uppgifter som går att fastställa. Andra identifieringsuppgifter om ett föremål är uppgift enligt 6 a § om huruvida det är fråga om ett kort eller långt skjutvapen samt uppgift om huruvida det är fråga om ett fickvapen enligt 8 §. Till identifieringsuppgifterna hör också uppgiften att föremålet för anmälan är ett särskilt farligt skjutvapen enligt 9 § eller en del av ett särskilt farligt skjutvapen enligt 3 § 5 mom. Till identifieringsuppgifterna för ett föremål hör dessutom skjutvapnets märke och modell samt de märkningar enligt 110 a § med hjälp av vilka ett föremål kan identifieras. 

Det föreslagna 2 mom. gäller hur och när anmälan ska göras. I det gällande 25 § finns bestämmelser om detta i 4 mom. Innehållet i paragrafen ska enligt förslaget ändras så att vapennäringsidkaren i fråga om ett föremål som tillverkats ska lämna anmälan inom 10 dagar, vilket stämmer överens med gällande bestämmelse, dock senast innan föremålet släpps ut på marknaden. Den föreslagna ändringen grundar sig på artikel 4.1 b i vapendirektivet. 

Det föreslagna 3 mom. innehåller de bestämmelser om vapennäringsidkares registerföring som i den gällande lagen finns i 3 och 5 mom. Bestämmelserna samlas i ett moment om registerföring. Bestämmelserna om registerföring omfattar i den gällande lagen patroner och särskilt farliga projektiler för vilka registerföringen är ett alternativ till anmälan. Momentet gör det möjligt för näringsidkaren att lämna anmälan som ett alternativ till att föra register, varvid polisen svarar för att uppgifterna förs in i systemet eller på annat sätt ser till att uppgifterna hålls uppdaterade. Detta är problematiskt, eftersom polisen åtminstone inte inom en nära framtid kommer att ha ett informationssystem i vilket de anmälda uppgifterna om patroner och särskilt farliga projektiler kan föras in. Dessutom har tillverkarna inte märkt patronaskarna med de uppgifter som behövs för att identifiera patronerna i en form som kan fjärravläsas. Därför är det för närvarande också för vapennäringsidkaren ändamålsenligare att föra register över patronerna. Av dessa skäl föreslås det att registerföring ska vara det enda alternativet i fråga om patroner och särskilt farliga projektiler. Enligt förslaget ska registerföringen utsträckas till att gälla effektiva luftvapen, gassprayer, ljuddämpare och laddningsanordningar. Vapendirektivet tillämpas inte på effektiva luftvapen, ljuddämpare eller gassprayer. När det gäller laddningsanordningar krävs det inte att uppgifterna följs i ett informationssystem som en behörig myndighet har omedelbar tillgång till. Här hänvisas också till motiveringen till 1 mom. ovan.  

Enligt det föreslagna 4 mom. ska en vapennäringsidkare i stället för att iaktta anmälningsplikten föra ett i det föreslagna 2 mom. avsett register över skjutvapen och vapendelar som överlåts till Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, polisen och Tullen samt över reparation och modifiering av dessa. Syftet med förslaget är att undvika att säkerhetsmyndigheternas uppgifter om skjutvapen ansamlas i vapenregistersystemet. Myndigheterna i fråga ska själva föra register över skjutvapen och vapendelar. Att uppgifterna registreras i vapenregistersystemet är således onödigt och kan utgöra en risk för Finlands säkerhet. Polisen har i egenskap av tillsynsmyndighet enligt skjutvapenlagen rätt att granska en vapennäringsidkares register.  

Det föreslagna 5 mom. stämmer överens med det gällande 25 § 6 mom. dock så att där hänvisas till det föreslagna 3 mom. i stället för till 5 mom.  

I det föreslagna 6 mom. anges ett undantag från anmälningsplikten i det fall där innehavaren av ett vapen eller en vapendel tillfälligt har överlåtit föremålet till en vapennäringsidkare och denne återbördar föremålet till överlåtaren inom 10 dagar. En bestämmelse med nästan samma innehåll finns i det gällande 25 § 7 mom. Enligt förslaget ska bestämmelsen dock ändras så att föremålet ska återbördas uttryckligen till överlåtaren inom 10 dagar.  

26 c §.Godkännande som ansvarig person. Enligt förslaget ska paragrafen kompletteras med en ny 6 punkt enligt vilken en vapennäringsidkares ansvariga person också ska ha faktisk möjlighet att sköta sina uppgifter väl. Den ansvariga personen ska i sitt arbete övervaka att vapennäringsidkarens anställda iakttar bestämmelserna i skjutvapenlagstiftningen samt tillståndsvillkoren. Detta är möjligt bara om ansvariga personen arbetar regelbundet vid verksamhetsstället. Till exempel en person som arbetar vid två eller flera verksamhetsställen utan regelbunden närvaro har ingen faktisk möjlighet att sköta sina uppgifter. Samma person kan således inte exempelvis vara ansvarig person i flera företag. Arbete vid två verksamhetsställen som ligger mycket nära varandra kan däremot uppfylla kravet på att det ska vara möjligt att utföra uppgifterna väl förutsatt att arbetstiden fördelas så att den ansvariga personen har möjlighet att övervaka och styra verksamheten vid båda verksamhetsställena.  

I 4 och 5 punkten i momentet föreslås ändringar av teknisk karaktär som behövs på grund av att en ny 6 punkt fogas till momentet. 

26 d §.Upphörande och återkallelse av godkännande som ansvarig person. Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras på så sätt att ett godkännande som ansvarig person ska återkallas på i tillämpliga delar samma grunder som andra tillstånd och godkännanden ska återkallas. För tydlighetens skull delas momentet in i punkter. Momentets 1 punkt stämmer till sitt innehåll överens med det gällande 26 d § 2 mom. Ett godkännande som ansvarig person ska återkallas om innehavaren av näringstillståndet i vapenbranschen eller den ansvariga personen begär det. Den föreslagna 2 punkten stämmer i fråga om sina rekvisit överens med 67 § 1 mom. 4 punkten i den gällande lagen. I fråga om dessa rekvisit hänvisas till motiveringen i den regeringsproposition som gäller bestämmelsen. Det förutsätts dock inte att den ansvariga personen inte är lämplig att hantera skjutvapen, vapendelar, patroner eller särskilt farliga projektiler, utan att personen inte är lämplig för sin uppgift. Ställningen som ansvarig person ger inte rätt att hantera ovannämnda föremål, utan det gör det vapenhanteringstillstånd som krävs för godkännandet. Den ansvariga personen har en mer ansvarsfull uppgift än den innehavare av vapenhanteringstillstånd som är anställd hos innehavaren av näringstillståndet eftersom den förra utöver lagligheten i sin egen verksamhet ska övervaka att vapennäringsidkaren i sin verksamhet iakttar bestämmelser och tillståndsvillkor. På grund av ansvarsställningen ska tröskeln för att återkalla ett godkännande som ansvarig person vara lägre än tröskeln för att återkalla ett vapenhanteringstillstånd. Den föreslagna 3 punkten stämmer överens med 67 § 1 mom. 5 punkten om återkallande av vapentillstånd. Till denna del hänvisas det till motiveringen till den regeringsproposition som ledde till att punkten infördes. På motsvarande sätt som är fallet med den föreslagna 2 punkten ska olämpligheten bedömas i förhållande till den ansvariga personens uppgift. Den föreslagna 4 punkten motsvarar på motsvarande sätt 67 § 1 mom. 6 punkten, och det hänvisas därför till motiveringen till den. Bestämmelser om villkoren för godkännande som ansvarig person finns i 26 c §. Den föreslagna bestämmelsen stämmer överens med den gällande 3 mom. 1 punkten.  

I det föreslagna 3 mom. finns bestämmelser om grunder för att efter prövning återkalla ett godkännande som ansvarig person. Godkännandet ska kunna återkallas helt och hållet eller för viss tid. Den föreslagna 1 punkten motsvarar 2 mom. 3 punkten i 67 § om återkallande av vapentillstånd, där det föreskrivs om hur förseelser som begåtts av en sammanslutning eller stiftelse eller dess vapenansvariga inverkar på vapentillståndets giltighet. Till denna del hänvisas det till motiveringen till punkten i fråga i den regeringsproposition som gäller den. Den föreslagna 3 punkten gäller andra åtgärder av den ansvariga personen än dem som avses i 1 och 2 punkten och som av särskilt vägande skäl äventyrar allmän ordning och säkerhet. En bestämmelse som motsvarar denna finns i 67 § 2 mom. 5 punkten i den gällande lagen. 

27 §. Vapenhanteringstillstånd. I 2 mom. i 27 § om vapenhanteringstillstånd föreslås en ändring som möjliggör att vapenhanteringstillstånd meddelas för hantering av skjutvapen, vapendelar, patroner eller särskilt farliga projektiler också i annat arbete än arbete som anställd hos en vapennäringsidkare. Vapenhanteringstillstånd kan meddelas i sådana fall där en person i sitt arbete hanterar ovan nämnda föremål så att hanteringen av ett enskilt föremål är kortvarig. För varaktig enskild hantering av ett skjutvapen eller en vapendel meddelas i första hand vapentillstånd eller parallelltillstånd. För innehav av patroner eller särskilt farliga projektiler meddelas i sådana fall i första hand skjutförnödenhetstillstånd. Vapenhanteringstillstånd ger också rätt att skjuta med skjutvapen i förevisnings-, provnings-, test- eller utbildningssyfte. Tillståndsmyndigheten kan dock i enlighet med det gällande 28 § 2 mom. i tillståndet ta in ett villkor, enligt vilket det är förbjudet att skjuta med skjutvapnet eller enligt vilket tillståndet ger rätt att hantera endast sådana skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som har antecknats i tillståndet. 

29 a §. Temporär återkallelse av vapenhanteringstillstånds giltighet. I det föreslagna 67 § 3 mom. föreskrivs det om skyldigheten för den myndighet som har återkallat ett vapentillstånd att informera innehavaren av näringstillstånd i vapenbranschen om återkallandet. Motsvarande skyldighet föreslås i 29 a § om temporär återkallelse av vapenhanteringstillstånds giltighet. I fråga om motiveringen hänvisas till denna del till motiveringen till det föreslagna 67 § 3 mom. 

36 §.Kommersiellt utförseltillstånd och kommersiellt transiteringstillstånd. Skjutvapenlagens 36 §, som i den gällande lagen gäller kommersiella transiteringstillstånd för skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler, ska enligt förslaget ändras så att paragrafen utöver detta gäller också kommersiella utförseltillstånd. Kommersiell utförsel regleras i Europeiska unionens förordning om vapenexport och i Europeiska unionens skjutvapenförordning. Den senare trädde i kraft i februari 2025, men den kommer att tillämpas fullt ut först från den 12 februari 2029. Efter ändringen kommer det att vara möjligt att bevilja utförseltillstånd för utförsel av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler med stöd av denna nationella bestämmelse i de fall där regleringen om utförsel i förordningen om vapenexport inte tillämpas.  

Kommersiellt utförseltillstånd ska enligt förslaget kunna meddelas endast en sådan näringsidkare i vapenbranschen som har rätt att idka i 14 § 1, 2 eller 5 punkten avsedd näring i vapenbranschen med de skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som ska föras ut. Tillståndet kan inte meddelas för i 14 § 3 punkten i skjutvapenlagen avsedd mäkling av vapen och för i 14 § 4 punkten avsett ordnande av transport av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler inom Finland samt ordnande av sådan överföring, utförsel eller införsel som avses i 16 § 2 mom. 1–3 punkten, eftersom dessa näringsidkare inte har rätt att inneha föremål som hör till skjutvapenlagens tillämpningsområde.  

Tillståndsmyndigheten kan i fråga om ett kommersiellt utförseltillstånd kräva att sökanden visar upp ett slutanvändarintyg eller någon annan tillförlitlig utredning om att det inte finns hinder för att meddela tillståndet. Att ställa kravet ska enligt förslaget vara underkastat prövning, eftersom endast vapennäringsidkare som även annars redan omfattas av myndighetsövervakning kan beviljas kommersiellt utförseltillstånd. Liksom är fallet med kommersiella transiteringstillstånd, ska tillståndsmyndigheten också i fråga om kommersiella utförseltillstånd, om handläggningen av tillståndsärendet kräver det, hos utrikesministeriet utreda att det inte finns några utrikes- eller säkerhetspolitiska hinder för att meddela tillstånd.  

39 §.Upphörande och återkallelse av kommersiellt förhandssamtycke och av tillstånd. Bestämmelser om upphörande och återkallelse av kommersiellt förhandssamtycke och av tillstånd som har meddelats i kommersiellt syfte finns i den gällande 39 §. Enligt förslaget ska paragrafen ändras så att kommersiellt utförseltillstånd, som enligt förslaget ska tas in i 36 §, tas in i paragrafen om upphörande och återkallande av tillstånd i dess 1 mom. som gäller upphörande av tillstånd och dess 2 mom. som gäller återkallande av tillstånd. Paragrafens 3 mom. gäller återkallande av kommersiellt tillstånd och kommersiellt förhandssamtycke för införsel eller överföring till Finland i situationer där införseln eller överföringen kan äventyra upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Det finns därför inget behov att ta in kommersiellt utförseltillstånd i 3 mom. 

42 a §.Förvärvsrätt och rätt till privat tillverkning. I 1 mom. föreskrivs det om för hur länge med vapentillstånd förenad förvärvsrätt eller rätt till privat tillverkning meddelas. Det föreslås att momentet ändras så att förvärvsrätt eller rätt till privat tillverkning kan meddelas för högst fem år i fråga om skjutvapen och vapendelar som ingår i vapensamlares samlingsplan. Vapensamlares förvärv av vapen och vapendelar är till sin natur långsiktigt och ofta beroende av tillgången på de föremål som samlas. Eftersom förvärvsrätten och rätten till privat tillverkning baserar sig på en vapensamlares godkända samlingsplan, finns det inget behov av en motsvarande situationsbunden behovsprövning för samlare som för andra utövare av hobbyverksamhet. Den föreslagna maximitiden på fem år är förenlig med maximitiden enligt det krav på att tillstånden regelbundet ska omprövas som anges i artikel 10.4 i vapendirektivet. Genom förslaget möjliggörs att vapensamlares tillståndskostnader sänks i den fas då en tillståndsansökan som gjorts med hjälp av elektroniska tjänster överförs elektroniskt till polisens vapenregistersystem. Polisstyrelsen håller på att utveckla överföringsfunktionen i det nuvarande informationssystemet Luhti. 

Enligt artikel 10.3 i vapendirektivet får tillstånd att förvärva och tillstånd att inneha ett skjutvapen i kategori B ges i ett gemensamt förvaltningsbeslut. I artikel 10.4 sägs det vidare att medlemsstaterna får överväga att till personer som uppfyller kraven för tillstånd för skjutvapen utfärda en flerårig licens för förvärv och innehav av alla skjutvapen som kräver tillstånd, utan att det påverkar a) skyldigheten att underrätta de behöriga myndigheterna om överföringarna, b) den fortlöpande kontrollen av att dessa personer efterlever villkoren, och c) de tak för innehav som fastställs i nationell rätt. Tillstånden för innehav av skjutvapen ska regelbundet omprövas, med intervaller som inte överstiger fem år. Ett tillstånd kan förnyas eller förlängas om de villkor som låg till grund för att det beviljades fortfarande är uppfyllda. 

42 b §.Beslut samt giltighetstid och tillståndsvillkor. I 3 mom. föreskrivs om att det i ett vapentillstånd kan tas in ett villkor enligt vilket det inte är tillåtet att skjuta med vapnet. Det föreslås att momentet ändras så att till momentet fogas skjutförbud som ett obligatoriskt tillståndsvillkor i de fall där grunden för meddelande av tillstånd är ljudsignalering. Förbudet gäller skjutning med patroner som omfattas av skjutvapenlagens tillämpningsområde. Det förhindrar inte skjutning med lösa patroner som definieras i 5 § 2 mom. 6 punkten i skjutvapenlagen, men som inte uppfyller definitionen av någon av de patroner som omfattas av lagens tillämpningsområde enligt 1 mom. 

42 c §.Anmälan till polisen av identifieringsuppgifter om vapen och vapendelar. Enligt förslaget ska 42 c § i den gällande lagen avgränsas så att den endast gäller innehavare av vapentillstånd och det föreslås även att de gällande bestämmelserna om vapennäringsidkares anmälningsskyldigheter ska flyttas till 25 § i sin helhet. Samtidigt föreslås det att skyldigheterna för innehavare av vapentillstånd anges tydligare.  

Det föreslagna 1 mom. gäller sättet att göra anmälan. I jämförelse med det gällande 1 mom. preciseras i fråga om lån att det uttryckligen gäller utlåning till någon annan, inte att låna. I övrigt ska momentet motsvara det gällande 1 mom. 

Det föreslagna 2 mom. motsvarar till sitt innehåll det gällande 2 mom.  

Det gällande 3 mom. ska enligt förslaget upphävas, eftersom näringsidkarens skyldighet att göra anmälningar i sin helhet ska tas in i den föreslagna 25 §. Sålunda föreslås det att de gällande 4 och 5 mom. utan ändringar i innehållet blir 3 och 4 mom. 

43 §.Godtagbara användningssyften. I 2 § 2 mom. i skjutvapenlagen sägs det att som skjutvapen betraktas också ett sådant föremål som är konstruerat för att avfyra lösa patroner, om dess ändring till ett skjutvapen enligt 1 mom. inte tekniskt har hindrats. Bestämmelser om tekniska krav för att förhindra ändring utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. Som skjutvapen betraktas också ett annat föremål som liknar ett skjutvapen och som på grund av sin konstruktion eller sina materialegenskaper kan ändras till ett skjutvapen. Sådana föremål som avfyrar lösa patroner och som uppfyller kraven i inrikesministeriets förordning är svåra att få tag på. Lösa patroner avfyras till exempel i uppgiften som starter vid idrottstävlingar samt vid hundhobbyer. I 1 mom. 7 punkten nämns som godtagbart användningssyfte signalering, men med detta avses ljussignaler eller ljus- och ljudsignaler. För att möjliggöra ovannämnda och andra motsvarande hobbyer föreslås det att till punkten fogas en hobby där ljudsignalering behövs. Att ljudsignaler ges ska tolkas i vid bemärkelse så att det omfattar till exempel testning av en hunds skotträdsla. Det föreslås att bestämmelser om skjutvapen som lämpar sig för ljudsignaler tas in i 44 §. En definition av lös patron finns i 5 § 2 mom. 6 punkten i skjutvapenlagen. I 1 mom. definieras vad som avses med patron som omfattas av skjutvapenlagens tillämpningsområde. Enligt definitionen ska patronen innehålla en projektil, vilket en lös patron inte gör. Ett villkor för vapentillstånd som meddelas för ljudsignalering ska således vara förbud att förvärva patroner. Bestämmelser om detta föreslås i 42 b §. 

44 §.Allmänna krav som gäller skjutvapen och vapendelar som förvärvas. Det föreslås att ljudsignalering fogas till 43 § 1 mom. 7 punkten som ett godtagbart användningssyfte med ett skjutvapen. Till skjutvapenlagens 44 § om allmänna krav som gäller skjutvapen som förvärvas ska enligt förslaget fogas en begränsning enligt vilken vapentillstånd kan meddelas för ljudsignalering endast för ett gasvapen. En definition av gasvapen finns i 6 § 2 mom. 9 punkten. Lösa patroner tillverkas i kaliber som lämpar sig för gasvapen och med gasvapen kan inte avfyras en patron som innehåller en projektil. Med signalvapen enligt 6 § 2 mom. 10 punkten avses i praktiken en lyspistol vars kalibrar motsvarar ett hagelgevärs kalibrar.  

66 §. Tillståndens och samtyckets upphörande.Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att termen försätta skjutvapen i varaktigt obrukbart skick ersätts med termen deaktivering av skjutvapen i enlighet med den gällande lagen och den föreslagna lagen. När det gäller vapendelar föreslås det att från grunderna för att ett tillstånd upphör att gälla ska slopas grunden försatt i varaktigt obrukbart skick, eftersom en vapendel enligt den gällande lagen och den föreslagna lagen inte kan försättas i varaktigt obrukbart skick eller deaktiveras. 

67 §.Återkallelse av tillstånd. Enligt det gällande 67 § 3 mom. ska den myndighet som återkallar ett parallelltillstånd meddela innehavaren av vapentillståndet om återkallande av parallelltillståndet. Avsikten är att säkerställa att den vapentillståndsinnehavare som äger vapnet är medveten om återkallandet och inte överlåter sitt skjutvapen till innehavaren av parallelltillstånd. Detta är nödvändigt med tanke på vapensäkerheten. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att i den tas in en motsvarande skyldighet för den myndighet som återkallar ett vapenhanteringstillstånd att informera innehavaren av näringstillstånd i vapenbranschen om återkallandet av vapenhanteringstillståndet. På detta sätt tryggas vapensäkerheten genom att säkerställa att en person vars vapenhanteringstillstånd har återkallats inte när personen är anställd hos näringsidkaren i vapenbranschen hanterar föremål vars hantering kräver vapenhanteringstillstånd.  

67 a §.Upphörande och återkallelse av godkännande som vapenansvarig. Ett godkännande som vapenansvarig ska enligt det gällande 67 a § 2 mom. återkallas, om sammanslutningen eller stiftelsen eller den vapenansvariga begär det. Enligt artikel 6 i vapendirektivet ska ett tillstånd som ger rätt till innehav av skjutvapen återkallas om något av tillståndsvillkoren inte längre är uppfyllt. Godkännandet som vapenansvarig ger enligt 45 b § 3 mom. i skjutvapenlagen rätt att förvärva och inneha sammanslutningens skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler. Därför föreslås det att 67 a § 2 mom. om obligatoriskt återkallande av godkännande som vapenansvarig kompletteras med en hänvisning till de tvingande grunder för återkallande som anges i 67 § 1 mom. 4–6 punkten., och varvid vad som i dessa punkter föreskrivs om tillståndshavare tillämpas på vapenansvariga. Momentets 3 punkt gäller den primära tillståndshavarens eller statens samtycke till att parallelltillstånd meddelas. Denna punkt behövs inte när det gäller vapenansvariga, liksom inte heller 7 punkten som gäller sammanslutningar och 8 punkten som gäller fall där skjutvapnet eller vapendelen har förkommit eller stulits. När de tillstånd som har meddelats en sammanslutning eller stiftelse och som ger rätt att inneha skjutvapen eller vapendelar upphör att gälla kan den vapenansvarigas godkännande återkallas med stöd av 3 mom.  

I det föreslagna 3 mom. tas det in en hänvisning till 67 § 2 mom. 5 punkten enligt vilken tillståndet kan återkallas om innehavet av ett skjutvapen, en vapendel, patroner eller särskilt farliga projektiler på något annat sätt än vad som avses i 1–4 punkten i det moment av synnerligen vägande skäl äventyrar allmän ordning eller säkerhet. I den regeringsproposition som ledde till att 67 § 2 mom. 5 punkten infördes nämns som ett exempel brott mot bestämmelserna om förvaring. 

67 c §.Upphörande och återkallande av godkännande som skytteinstruktör. Paragrafens 2 och 3 mom., som gäller återkallande av godkännande som skytteinstruktör, ska enligt förslaget ändras så att de stämmer överens med grunderna för återkallande i den gällande 67 § om återkallelse av tillstånd. En förenings skytteinstruktör har en särskild ansvarsuppgift eftersom tillstånd för skjutvapen som används för sport- och hobbyskytte och avses i 6 § 2 mom. 4–7 punkten i skjutvapenlagen kan meddelas bara om skytteinstruktören har lämnat ett intyg över att den som söker tillståndet har utövat sin hobby aktivt i minst två års tid före ansökan om vapentillstånd. På motsvarande sätt kan vapentillstånd för ett sådant i 9 § 5 punkten underpunkt b avsett särskilt farligt skjutvapen och en del till det som används för sportskytte meddelas endast om tillståndssökanden visar upp ett av en skytteinstruktör utfärdat intyg över sportskyttet eller sin hobby, som sökanden ska ha utövat aktivt i minst 12 månaders tid före ansökan om vapentillstånd. På grund av den ansvarsfulla uppgiften ska grunderna för att återkalla ett godkännande som skytteinstruktör i princip motsvara de grunder som föreskrivs för återkallande av vapentillstånd. Enligt förslaget ska 67 § 1 mom. 1 punkten ingå i det föreslagna 2 mom. Paragrafens 2 mom. 2, 3, 7 och 8 punkt tillämpas inte på återkallande av godkännande som skytteinstruktör.  

68 §.Upphörande och återkallelse av godkännande som vapensamlare. Att få godkännande som vapensamlare innebär enligt den proposition som ledde till att skjutvapenlagen stiftade en speciell förtroendeställning. Även om ett godkännande som vapensamlare inte som sådant ger rätt till innehav av tillståndspliktiga föremål som hör till skjutvapenlagens tillämpningsområde, kan ett giltigt godkännande som vapensamlare i en situation där de vapentillstånd som meddelats en person som fått godkännande medföra risk för missbruk. Det är därför ändamålsenligt att grunderna för att återkalla godkännandet är minst lika omfattande som grunderna för att återkalla vapentillstånd. Enligt förslaget ska de tvingande grunderna för att återkalla godkännande som vapensamlare kompletteras med de grunder som avses i 67 § 1 mom. 3–7 punkten i skjutvapenlagen. Momentets 8 punkt kan inte tillämpas på vapensamlare, eftersom godkännandet inte är kopplat till innehav av ett enskilt vapen. 

Paragrafens 3 mom. ändras enligt förslaget så att hänvisningarna till 67 § 2 mom. 4 a och 4 b-punkten, som inte längre finns i gällande lag, tas bort. Samtidigt tas som grunder för återkallande efter prövning in en hänvisning till 67 § 2 mom. 5 punkten, som gäller situationer där innehavet av ett skjutvapen, en vapendel, patroner eller särskilt farliga projektiler på något annat sätt än vad som avses i 1–4 punkten i det momentet av synnerligen vägande skäl äventyrar allmän ordning eller säkerhet.  

När det hänvisas till 67 § ska godkännande som vapensamlare och vapensamlare liksom i gällande lag jämställas med vapentillstånd och innehavare av vapentillstånd. 

70 §.Anmälan till polisen om förvärv samt uppvisande av vapendelar, effektiva luftvapen och deaktiverade skjutvapen. Det föreslås för det första att 70 § 2 mom. ändras så att hänvisningen till en anmälan enligt 42 c § tas bort. Enligt förslaget ska 42 c § ändras så att den inte längre gäller anmälan om förvärv av ett deaktiverat skjutvapen. Den som förvärvar ett deaktiverat skjutvapen, med undantag för näringsidkare i vapenbranschen, ska alltid göra anmälan om förvärvet med stöd av den föreslagna 70 §. Bestämmelser om vapennäringsidkares skyldighet att göra anmälan ska även i fråga om deaktiverade skjutvapen finnas i den föreslagna 25 §. Detta grundar sig på artikel 4.5 i vapendirektivet där det föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att vapenhandlare och vapenmäklare som är etablerade på dess territorium rapporterar transaktioner som inbegriper skjutvapen eller väsentliga delar utan onödigt dröjsmål till de behöriga myndigheterna. 

73 §.Överföring till Finland med stöd av tillstånd som gäller innehav samt överföring och införsel till Finland med stöd av tillstånd som gäller innehav i de nordiska länderna. I samband med en ändring av vapendirektivet som trädde i kraft 2018 begränsades rätten att inneha vissa laddningsanordningar. Enligt direktivet fick vissa laddningsanordningar med kapacitet för mer än 10 patroner eller mer än 20 patroner inte längre innehas utan att tillståndshavare har ett tillstånd som ger rätt till innehav av ett skjutvapen som hör till kategori A enligt direktivet. Medlemsstaterna hade dock enligt direktivändringens övergångsbestämmelse rätt att fastställa att innehavare av tillstånd som beviljats före det datum som anges i direktivet hade rätt att inneha sådana magasin med stöd av sitt gällande tillstånd utan att de måste ansöka om ett nytt tillstånd för en kombination av skjutvapen och magasin (så kallad grandfathering). För att en person som är bosatt i ett annat nordiskt land som hör till Europeiska unionen ska ha rätt att med stöd av sitt nationella tillstånd till Finland överföra och här inneha en sådan kombination av ett vapen och ett magasin, föreslås att i 3 mom. görs en ändring som möjliggör detta. 

74 §.Europeiskt skjutvapenpass. I artikel 1.3 i vapendirektivet sägs att det europeiska skjutvapenpasset alltid ska medföras av den person som använder skjutvapnet. I skjutvapenlagen ingår det bara i 117 § en bestämmelse om skyldighet att visa upp ett europeiskt skjutvapenpass. Därför föreslås det att en bestämmelse som motsvarar bestämmelsen i vapendirektivet tas in i 2 mom. Med att skjutvapenpasset ska medföras avses att det inte är tillåtet att överlåta passet till någon annan för uteslutande innehav. Skjutvapenpasset behöver således inte hela tiden bäras med, utan kravet i bestämmelsen uppfylls till exempel om innehavaren av vapenpasset förvarar passet i sin bostad. Överlåtelse av passet i strid med den föreslagna bestämmelsen ska sett till straffrätten och tillståndsförvaltningen bedömas som ett brott mot skjutvapenlagen. Enligt förslaget ändras 4 punkten så att försättande av ett vapen eller en vapendel i varaktigt obrukbart skick ersätts med deaktivering av skjutvapen som är den term som används i den gällande lagen. Enligt den gällande lagen är det inte möjligt att deaktivera en vapendel. Till övriga delar motsvarar det föreslagna momentet det gällande 74 § 2 mom. 

75 a §.Överföring och införsel till Finland samt innehav med stöd av ett europeiskt skjutvapenpass för deltagande i återskapande av en historisk händelse. 

I artikel 17.2 i vapendirektivet föreskrivs bland annat att återskapare av historiska händelser utan det föregående tillstånd som avses i artikel 16.2 i direktivet får inneha ett eller flera skjutvapen i kategori C under en resa genom två eller flera medlemsstater i syfte att utöva sin verksamhet, förutsatt att de har ett europeiskt skjutvapenpass, där skjutvapnet eller skjutvapnen är införda. Dessutom ska de kunna styrka skälen för resan särskilt genom att uppvisa en inbjudan till eller något annat bevis på sitt deltagande i återskapandet av en historisk händelse i den medlemsstat som är destinationsland.  

I skjutvapenlagen finns det ingen bestämmelse som gör det möjligt för en person som deltar i återskapandet av en historisk händelse att med stöd av ett europeiskt skjutvapenpass överföra ett skjutvapen till och från Finland och inneha det i Finland. Deltagande i ett återskapande skulle i princip kunna vara ett i 43 § 1 mom. 4 punkten i skjutvapenlagen avsett godtagbart användningssyfte för ett skjutvapen som ska förvärvas, det vill säga uppvisning, filminspelning eller annan motsvarande förevisning. Återskapandet kan dock genomföras också på andra sätt än genom att använda fungerande skjutvapen, varför den som ansöker om tillstånd inte kan anses ha behov av att förvärva ett fungerande skjutvapen. Bestämmelser om bärande av skjutvapen finns i skjutvapenlagens 106 a § och i den sägs att på allmän plats och i lokaler till vilka allmänheten har tillträde får skjutvapen transporteras endast oladdade i skyddsfodral samt bäras och transporteras endast då det finns godtagbara skäl till det. Deltagande i återskapande av en historisk händelse på en allmän plats skulle inte kunna anses vara ett godtagbart skäl med beaktande av möjligheten att använda någonting annat än ett fungerande skjutvapen. Att bära fungerande skjutvapen är dessutom, vare sig det sker på allmän eller privat plats, problematiskt med hänsyn till såväl den allmänna ordningen och säkerheten som den nationella säkerheten. 

Av de skäl som nämnts ovan föreslås att det till skjutvapenlagen fogas en ny 75 a § enligt vilken transport av ett skjutvapen eller en vapendel genom Finland är möjligt för deltagande i återskapandet av en historisk händelse i en stat där det europeiska skjutvapenpasset är i bruk. Av Finlands grannländer är förutom medlemsstaterna i Europeiska unionen även Norge en sådan stat. Dessutom tillämpas vapendirektivet i Island och Liechtenstein. Bestämmelsen gäller bara transport av skjutvapen, inte bärande, det vill säga användning för ett godtagbart användningssyfte enligt skjutvapenlagen. Bestämmelsen möjliggör inte heller transport av patroner eller särskilt farliga projektiler som hör till skjutvapenlagens tillämpningsområde. 

Ett villkor är att skjutvapnet eller vapendelen hör till kategori C enligt vapendirektivet. Innehavaren av passet ska dessutom inneha en skriftlig inbjudan eller någon annan tillförlitlig utredning genom vilken den som transporterar skjutvapnet intygar att transporten är nödvändig. Den tid rätten att transportera vapnet gäller ska enligt förslaget begränsas till det nödvändiga. 

I 2 mom. ska det enligt förslaget tas in en bestämmelse om att ett europeiskt skjutvapenpass ska medföras när ett skjutvapen eller en vapendel transporteras. Motsvarande skyldighet finns i det gällande 75 § 2 mom. som gäller överföring och införsel till Finland samt innehav i Finland av skjutvapen och vapendelar som används för sportskytte eller jakt. 

79 §.Tillståndsvillkoren och giltighetstiden för privat införseltillstånd. Det föreslås att 1 mom. ändras så att i det tas som ett alternativ in att ett privat införseltillstånd meddelas på så sätt att det antecknas i det europeiska skjutvapenpasset. I så fall ska tillståndet gälla i högst ett år utan begränsningar. Innehavaren av det införseltillstånd som är antecknat i passet ska alltså till Finland kunna föra in eller överföra de föremål som nämns i tillståndet flera gånger samt inneha dem i Finland under hela den tid tillståndet är i kraft. Genom ändringen genomförs artikel 17.1 i vapendirektivet.  

80 §.Tillståndsplikt för överföring från Finland. Enligt förslaget ändras 2 mom. så att det blir möjligt att från Finland överföra ett skjutvapen eller en vapendel som hör till kategori C enligt vapendirektivet för deltagande i återskapande av en historisk händelse. Ändringen behövs eftersom det enligt förslaget till lagen ska fogas en ny 75 a § som gör det möjligt att på samma grund överföra ett vapen i kategori C till Finland och transportera det genom Finland till en annan stat där det europeiska skjutvapenpasset är i bruk.  

87 §.Utlåning av skjutvapen och vapendelar. Förvärv och innehav av deaktiverade skjutvapen är enligt 19 § 1 mom. 11 punkten i skjutvapenlagen inte beroende av tillstånd, om en anmälan om det har gjorts till polisinrättningen enligt 70 §. I 87 § som gäller utlåning av skjutvapen finns inga bestämmelser om utlåning av deaktiverade skjutvapen. Av denna anledning föreslås det att paragrafen ändras så att det ska vara möjligt att låna ut deaktiverade skjutvapen. Eftersom det i skjutvapenlagen inte förutsätts att den som innehar ett deaktiverat skjutvapen har ett tillstånd som berättigar till innehav av ett skjutvapen, kan detta inte heller förutsättas av den som lånar ett deaktiverat skjutvapen. Ett deaktiverat skjutvapen får således enligt förslaget lånas ut till vem som helst. Enligt det föreslagna 42 c § 1 mom. i skjutvapenlagen ska den som lånar ut ett vapen dock anmäla detta till polisen, om utlåningen av vapnet räcker mer än 30 dygn.  

89 §.Anmälan om överlåtelse. I 89 § om anmälan om överlåtelse görs enligt förslaget en ändring i 1 mom. enligt vilken anmälningsskyldigheten enligt paragrafen inte ska gälla de vapennäringsidkare, vars anmälningsskyldigheter enligt förslaget ska tas in i den föreslagna 25 § i sin helhet. Enligt artikel 11.2 i vapendirektivet ska varje säljare, vapenhandlare och privatperson informera myndigheterna i den medlemsstat där transaktionen äger rum om överlåtelse eller utlämnande av ett skjutvapen i kategori C med angivande av de uppgifter som krävs för att vapnet och förvärvaren ska kunna identifieras. Anmälningsskyldigheten omfattar således också överlåtelse av deaktiverade skjutvapen.  

Det föreslås att 2 mom. i den gällande paragrafen ska upphävas, eftersom vapennäringsidkarnas anmälningsskyldigheter enligt förslaget ska tas in i 25 § i sin helhet.  

Det gällande 3 mom. föreslås bli nytt 2 mom. ändrat så att det utöver ljuddämpare gäller också laddningsanordningar.  

Enligt den regeringsproposition som ledde till att den gällande 89 § infördes (RP 106/2009 rd) ska innehav av ljuddämpare vara tillåtet för den som har ett tillstånd som ger rätt till innehav av ett skjutvapen. Ljuddämpare ska inte övervakas i vapenregistret och ingen anmälan behöver göras om förvärv av dem så länge överlåtelsen inte inverkar på giltigheten för ett tillstånd. Så är fallet om såväl överlåtarens som förvärvarens rätt att inneha ljuddämpare grundar sig på ett tillstånd som ger rätt att inneha ett skjutvapen. Om överlåtaren däremot har ett separat tillstånd att inneha ljuddämparen, förfaller tillståndet vid tidpunkten för överlåtelsen. I detta fall är tillståndshavaren vid hot om straff enligt 103 § skyldig att göra en anmälan om överlåtelse av en vapendel. Tillståndsmyndigheten får på detta sätt information om att tillståndet har upphört att gälla och kan anteckna detta och be överlåtaren lämna sitt innehavstillstånd till tillståndsmyndigheten. En anmälan om överlåtelse ska göras också när förvärvarens rätt att förvärva en ljuddämpare grundar sig på ett tillstånd att förvärva en vapendel, det vill säga en ljuddämpare. Så här säkerställs att tillståndsmyndigheten får information om att tillståndet till förvärv har använts för förvärv av en ljuddämpare. Detta är nödvändigt för övervakningen av om tillståndshavaren ansöker om tillstånd att inneha en vapendel Bestämmelserna motsvarar till dessa delar andra bestämmelser om vapendelar. 

Motsvarande bestämmelser har efter den ändring av skjutvapenlagen som trädde i kraft den 15 juli 2019 också gällt laddningsanordningar som hör till skjutvapenlagens tillämpningsområde, varför det är ändamålsenligt att reglera anmälan om överlåtelse av sådana på samma sätt som i fråga om ljuddämpare. I vapendirektivet krävs inte att ljuddämpare och inte heller laddningsanordningar som hör till skjutvapenlagens tillämpningsområde märks eller övervakas genom livscykelspårning. 

Det föreslås att det gällande 4 mom. som innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning, med oförändrat innehåll blir nytt 3 mom. 

99 §.Överlämnande av föremål som är i polisens besittning. Det föreslås att 2 mom. ändras så att termen försätts i varaktigt obrukbart skick ersätts med termen deaktivering, som används i den gällande lagen och i de föreslagna bestämmelserna. 

100 §. Försäljning för ägarens räkning och överföring i statens ägo. Det föreslås att 1 mom. ändras så att termen försätts i varaktigt obrukbart skick ersätts med termen deaktivering, som används i den gällande lagen och i de föreslagna bestämmelserna. 

103 §.Skjutvapenförseelse. Det föreslås att 2 punkten upphävs som onödig, eftersom anmälningsskyldigheterna enligt den föreslagna 25 § i sin helhet ingår i 42 c § 1 mom. Ett förfarande som strider mot detta är straffbart enligt den gällande 103 § 3 punkten. Det föreslås att 8 punkten ändras så att termen försätts i varaktigt obrukbart skick ersätts med den term som används i den gällande lagen, det vill säga deaktivering, och att formuleringen vapendel som försatts i varaktigt obrukbart skick slopas som onödig. En vapendel kan enligt den gällande lagen inte deaktiveras och ingen ändring föreslås i detta. 

106 §.Förvaring. Enligt 2 mom. i den gällande paragrafen ska patroner och särskilt farliga projektiler, om de inte förvaras i ett stöldsäkert och låst säkerhetsskåp, förvaras separat från skjutvapnen så att det inte finns någon risk att de kommer i obehörigas besittning. Det föreslås att paragrafen ändras så att undantaget om separat förvaring utöver säkerhetsskåp ska gälla också förvaringsutrymmen som godkänts av polisen. Ett sådant förvaringsutrymme motsvarar till sin säkerhetsnivå ett säkerhetsskåp.  

Paragrafens 3 mom. ska enligt förslaget kompletteras med separata bestämmelser om förvaring av deaktiverade skjutvapen och skjutvapen eller vapendelar som försatts i varaktigt obrukbart skick. Eftersom dessa föremål inte är i funktionsdugligt skick kan det ställas lindrigare krav på deras förvaring än på förvaringen av fungerande skjutvapen och vapendelar. Enligt förslaget kan ett deaktiverat skjutvapen eller ett skjutvapen eller en vapendel som försatts i varaktigt obrukbart skick förvaras, utöver vad som i övrigt föreskrivs om förvaring av skjutvapen och vapendelar, i en bostad, ett lagerutrymme, ett butiksutrymme eller ett annat motsvarande utrymme som vanligtvis är låst när ingen vistas där. I motsats till andra skjutvapen eller vapendelar kan dessa enligt förslaget förvaras till exempel på väggen i ett rum i en bostad, i ett butiksutrymme hos en näringsidkare i vapenbranschen, i en näringsidkares eller privatpersons lagringsutrymme eller i ett annat utrymme som vanligen är låst när ingen vistas där. Det ska inte krävas att utrymmet är sådant att det alltid är låst när ingen vistas där. I synnerhet i områden som inte är tätorter kan en bostad eller ett förråd lämnas olåst när innehavaren vistas i närheten och har bostaden eller förrådet under uppsikt. Motsvarande ändring föreslås också i fråga om de skjutvapen som avses i 19 § 2 mom. Dessa är svartkrutvapen som tillverkats före 1890 samt andra skjutvapen på vilka de undantag som föreskrivs i momentet i fråga ska tillämpas med stöd av inrikesministeriets förordning. Också i fråga om de skjutvapen och vapendelar som avses i 19 § 2 mom. är risken för missbruk så liten att det är möjligt att i fråga om dem avvika från de förvaringsbestämmelser som gäller moderna skjutvapen. 

I Finland finns det stora mängder gamla kanoner som sparats och ställts ut framför offentliga och privata byggnader och på deras gårdsplaner. Dessa är ofta från andra världskriget eller ännu äldre. De har modifierats i syfte att göra dem varaktigt obrukbara genom mycket varierande och ibland obetydliga åtgärder. De kan i regel ändå inte anses medföra fara för den allmänna ordningen eller säkerheten, eftersom det oftast är mycket svårt eller omöjligt att förvärva ammunition till dem och de med tiden i betydande grad har rostat och deras gummidelar blivit sköra. Dessutom är de besvärliga att transportera. Därför föreslås det att den polisinrättning på den ort där föremålet förvaras ska kunna godkänna förvaringen av en bakladdningspjäs efter prövning från fall till fall. Vad gäller bakladdningspjäser som utifrån en bedömning baserad på omständigheter som avses ovan eller andra omständigheter inte anses medföra någon risk för allmän ordning och säkerhet, kan man anse att de kan förvaras utomhus som sådana. När det gäller till exempel moderna bakladdningspjäser och i synnerhet nya deaktiveringar bör man överväga om det som villkor för godkännande ska ställas förankring eller någon annan åtgärd som förebygger stöld. 

106 b §.Förvaring och transport samt tillfällig förvaring av patroner och särskilt farliga projektiler. Paragrafens 1 mom. ska enligt förslaget ändras så att det framöver är möjligt att förvara patroner och särskilt farliga projektiler tillsammans med skjutvapen och vapendelar när patronerna och de särskilt farliga projektilerna förvaras i ett stöldsäkert säkerhetsskåp. Förvaring av skjutvapen och patroner tillsammans i ett säkerhetsskåp är ett tryggare förvaringsalternativ än till exempel att skjutvapen och vapendelar förvaras i ett säkerhetsskåp och patronerna i ett låst skåp utanför säkerhetsskåpet som har en lägre säkerhetsnivå. Förvaring av skjutvapen och patroner tillsammans i ett godkänt stöldsäkert säkerhetsskåp uppfyller kravet i artikel 7 i vapendirektivet på att skjutvapen och ammunition till skjutvapen inte får förvaras lättillgängligt tillsammans. De finns tillsammans, men de förvaras ändå inte lättillgängliga tillsammans med beaktande av de krav som ställs på stödsäkerheten för säkerhetsskåp. Bestämmelser om dessa krav finns i inrikesministeriets förordning om säkerhetsskåp som är avsedda för förvaring av skjutvapen (163/2002).  

108 §. Skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som ingår i ett dödsbo. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att termen skjutvapen som försätts i varaktigt obrukbart skick ersätts med termen deaktiverat skjutvapen som används i den gällande lagen. Enligt den gällande lagen är det inte möjligt att försätta en vapendel i varaktigt obrukbart skick eller att deaktivera en vapendel, och därför slopas formuleringen vapendelen försätts i varaktigt obrukbart skick. Det föreslås att bestämmelsen ändras också så att det att innehavaren av dödsboet lämnar in skjutvapen för deaktivering är tillräckligt. Enligt 112 b § i skjutvapenlagen är deaktivering tillåten endast för en vapennäringsidkare av vilken polisen med stöd av den gällande och den föreslagna 25 § får en anmälan om att ett föremål har tagits emot. Deaktivering och kontroll av den är enligt de gällande bestämmelserna om deaktivering åtgärder som tar så lång tid att det inte är skäligt att förutsätta att deaktiveringen av vapnet ska vara kontrollerad inom sex månader från tillståndshavarens dödsdag. 

110 a §.Serie- och identifieringsnummer samt märkning. Det föreslås att 110 a och 110 b § omformas så att 110 a § i fortsättningen innehåller endast definitioner, medan de skyldigheter som avser vilka föremål som ska märkas och i vilka situationer märkningarna ska göras finns i 110 b §. Omnämnandena i 110 a § 3, 4 och 5 punkten av vilka föremål som ska märkas ska således enligt förslaget slopas.  

110 b §.Märkning. I den gällande 110 b § i skjutvapenlagen sägs det att den som tillverkar skjutvapen ska i samband med tillverkningen förse varje vapen och vapendel, med undantag för ljuddämpare och laddningsanordningar, med en tillverkningsmärkning. Enligt artikel 4.1 a i vapendirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att alla skjutvapen eller väsentliga delar som släppts ut på marknaden den 14 september 2018 eller senare har försetts med en tydlig, permanent och unik märkning utan dröjsmål efter tillverkning och senast innan de släpps ut på marknaden eller utan dröjsmål efter import till unionen. Eftersom den första meningen i den gällande 110 b § 1 mom. i skjutvapenlagen bara gäller tillverkare av skjutvapen föreslås att momentet ändras så att det i enlighet med vad som förutsätts i direktivet också omfattar tillverkare av vapendelar.  

Enligt förslaget ändras 110 b § 1 mom. så att tillverkaren i samband med tillverkningen ska förse en vapendel, med undantag för ljuddämpare och laddningsanordningar, med en tillverkningsmärkning. I artikel 4 i vapendirektivet krävs inte att ljuddämpare och laddningsanordningar förses med märkning och inte heller att deras livscykel spåras. Märkning och livscykelspårning är inte heller nödvändigt av nationella skäl. En statlig myndighet ska förse de vapendelar som avses ovan med en tilläggsmärkning, om delarna saknar tillverkningsmärkning. Märkningen ska göras när föremålet ur statens ägo överlåts för varaktigt privat bruk. I den gällande paragrafen omfattar märkningsskyldigheten endast skjutvapen, vilket inte fullgör märkningsskyldigheten enligt artikel 4 i vapendirektivet. 

Märkningsskyldigheten enligt 2 mom. gäller innehavare av näringstillstånd i vapenbranschen som varaktigt till Finland för in ett skjutvapen eller en vapendel. För skjutvapen gäller märkningsskyldigheten endast vapnet som helhet, inte alla dess delar. Därför ändras bestämmelsen enligt förslaget så att den omfattar vapendelar. 

Enligt artikel 4.1 a i vapendirektivet ska medlemsstaterna när det gäller skjutvapen som tillverkats i eller importerats till unionen den 14 september 2018 eller senare säkerställa att alla skjutvapen eller väsentliga delar som släpps ut på marknaden har försetts med en tydlig, permanent och unik märkning utan dröjsmål efter tillverkning och senast innan de släpps ut på marknaden, eller utan dröjsmål efter import till unionen. I skäl 11 i ingressen till direktivet konstateras att alla skjutvapen eller deras väsentliga delar för att öka spårbarheten för alla skjutvapen och väsentliga delar och för att främja den fria rörligheten för dessa bör förses med en tydlig, permanent och unik märkning samt registreras i medlemsstaternas register. I skäl 14 i ingressen till konstateras vidare att för att förhindra att märkningar lätt avlägsnas och för att klargöra vilka väsentliga delar som ska märkas krävs gemensamma unionsregler för märkning. 

I artikel 1 om tillämpningsområde i kommissionens genomförandedirektiv (EU) 2019/68 av den 16 januari 2019 om fastställande av tekniska specifikationer för märkning av skjutvapen och deras väsentliga delar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 om kontroll av förvärv och innehav av vapen konstateras det bland annat att direktivet i fråga är tillämpligt på skjutvapen och deras väsentliga delar. På grund av unionslagstiftningen föreslås att paragrafens 5 mom. kompletteras med en bestämmelse enligt vilken skyldigheten att märka vapendelar också ska gälla fasta delar i ett vapen. Ett skjutvapens samtliga delar, med undantag för laddningsanordningar och ljuddämpare, ska förses med en tillverkningsmärkning eller motsvarande uppgifter samt en tilläggsmärkning, om inte något annat följer av 5 eller 6 mom. 

Eftersom de andra medlemsstaterna i Europeiska unionen är skyldiga att nationellt genomföra de ovannämnda kraven på märkning enligt vapendirektivet, föreslås det att den märkningsskyldighet som gäller skjutvapen eller vapendelar som överförs till Finland slopas i momentet som onödig. 

112 b §. Deaktivering av skjutvapen.Det föreslås att 1 mom. förblir oförändrat i paragrafen som ska ändras i övrigt.  

I 2 mom. föreslås behövliga ändringar till följd av att definitionen av deaktiverat skjutvapen utvidgas till att omfatta också andra föremål som hör till skjutvapenlagens tillämpningsområde än de som även hör till vapendirektivets tillämpningsområde. I det ändrade momentet konstateras att hänvisningen till deaktiveringsförordningen endast gäller deaktivering av föremål som hör till förordningens tillämpningsområde.  

Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 3 mom. enligt vilket den som innehar ett deaktiverat skjutvapen ska förvara ett intyg över deaktiveringen och överlåta det tillsammans med det deaktiverade skjutvapnet, om vapnet har deaktiverats i enlighet med den förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av 119 § 3 mom., det vill säga de nationella bestämmelserna. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll de krav som i deaktiveringsförordningen ställs på innehavaren av ett skjutvapen som deaktiverats i enlighet med förordningen.  

113 §. Polisens skyldighet att föra register.Det föreslås en ändring i 113 § 1 mom. som gäller polisens skyldighet att föra register och ändringen innebär att polisen uttryckligen ska ha tillgång till ett informationssystem i vilket de uppgifter som avses i paragrafen ska föras in. Kravet grundar sig på artikel 4 i vapendirektivet. I den gällande lagen finns bestämmelser som indirekt medför en skyldighet att föra register i ett informationssystem, men det saknas dock en bestämmelse som direkt påför en sådan skyldighet. Ett informationssystem förutsätts dock endast till den del som detta förutsätts i artikel 4 i vapendirektivet. Till övriga delar förutsätts det i bestämmelsen endast att polisen ska föra register. Dessa kan sedan arkiveras antingen i informationssystemet eller på något annat sätt. Denna åtskillnad behövs eftersom polisen inte har något informationssystem i vilket alla uppgifter som förutsätts i bestämmelsen kan föras in. Det föreslås att i bestämmelsen tas in också lagring av de uppgifter som Europeiska unionens vapenexportförordning förutsätter. I 2 mom. föreslås de terminologiska ändringar som införandet av kravet på ett informationssystem förutsätter. 

114 §. Anmälningsrätt och anmälningsskyldighet för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I regeringens proposition RP 14/2026 rd föreslås det att den terminologi som används i lagstiftningen ska förenhetligas så att för rättspsykiatriska farlighetsbedömningar och bedömningen av risken för våld ska i fortsättningen användas termen bedömning av risken för våld. Därför föreslås det att 1 mom. 1 punkten ändras så att i punkten används termen bedömning av risken för våld i stället för termen farlighetsbedömning. 

115 §. Tillsynen över efterlevnaden av lagen.Det föreslås att 2 mom. ändras så att Polisstyrelsen bemyndigas att kontrollera om föremål avsedda för avfyrning av lösa patroner, gasvapen och signalvapen uppfyller de krav som anges i den förordning av inrikesministeriet som utfärdats med stöd av 2 § 1 mom. Ändringen grundar sig på ett krav i artiklarna 2 och 3 i genomförandedirektiv (EU) 2019/69. Polisstyrelsen är det besiktningsorgan som kontrollerar att skjutvapen och patroner är säkra vid användning, varför den har den kompetens som behövs för att utföra kontrollerna. 

117 §. Uppvisande av dokument och vapen.I 117 § om uppvisande av dokument och vapen ska det enligt förslaget göras ett tillägg enligt vilket även ett skjutvapen som är deaktiverat eller försatt i varaktigt obrukbart skick och ett intyg över certifiering av åtgärden ska visas upp för polisen, gränsbevakningsmyndigheterna och tullmyndigheterna. Kravet på att intyget över ett deaktiverat skjutvapen som hör till vapendirektivets tillämpningsområde ska hållas tillgängligt baserar sig på artikel 3.5 i genomförandeförordning (EU) 2015/2403. Ett deaktiverat skjutvapen som förts in eller överförts till Finland ska enligt 112 a § i den gällande skjutvapenlagen inom 30 dagar från överföringen eller införseln visas upp på en polisinrättning eller hos Polisstyrelsen för besiktning av deaktiveringen. Till denna del föreslås ingen ändring, det vill säga Tullens uppgift omfattar enligt förslaget inte att kontrollera sättet på vilket deaktiveringen har gjorts.  

Övergångsbestämmelse. Europeiska unionens skjutvapenförordning trädde i kraft den 11 februari 2025, men dess artiklar om tillståndsförfaranden tillämpas först från och med den 12 februari 2029. Det föreslås därför att den föreslagna 17 § 1 mom. 14 punkten, som gäller avgränsning av skjutvapenlagens tillämpningsområde i fråga om tillämpningsområdet för Europeiska unionens vapenexportförordning, ska träda i kraft samtidigt. 

8  Bestämmelser på lägre nivå än lag

Bestämmelser om de krav som gäller deaktivering av skjutvapen som hör till skjutvapenlagens men inte vapendirektivets tillämpningsområde ska utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. 

9  Ikraftträdande

Det föreslås att lagen träder i kraft så snart som möjligt. 

Innan lagen träder i kraft ska en förordning av inrikesministeriet om de krav som gäller deaktivering av skjutvapen utfärdas. Finland har meddelat Europeiska kommissionen att det senast den 30 juni 2026 underrättar kommissionen om genomförandet av de ändringar som gjorts med anledning av kommissionens brev. Målet är dock att ändringarna ska träda i kraft så snart som möjligt. 

10  Verkställighet och uppföljning

Ändringarna kan genomföras som tjänsteuppdrag utan extra resurser. Efter det att lagändringen har trätt i kraft ska det följas upp hur de föreslagna bestämmelserna fungerar. 

11  Förhållande till andra propositioner

12  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Grundlagsutskottet har (GrUB 25/1994 rd) ställt följande krav på inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter: inskränkningarna bör bygga på bestämmelser i lag, inskränkningarna ska vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade, grunderna för inskränkningarna ska vara acceptabla med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter och dikterade av något tungt vägande samhälleligt skäl, det kan inte föreskrivas genom vanlig lag om en inskränkning av kärnan i en grundläggande fri- eller rättighet, inskränkningarna ska vara nödvändiga för att uppnå syftet och stå i rätt proportion till det rättsgoda som rättigheten skyddar och till vikten av det samhälleliga intresse som ligger bakom en inskränkning, inskränkningar kräver ett adekvat rättsskydd och de får inte stå i strid med Finlands internationella förpliktelser vad gäller de mänskliga rättigheterna. 

Syftet med att förvärv och innehav av skjutvapen övervakas är att bidra till att tillgodose rätten till liv, personlig frihet och integritet, som tryggas genom 7 § i grundlagen, genom att begränsa risken för att skjutvapen missbrukas. De föreslagna bestämmelserna ska bedömas med tanke på skyddet för personuppgifter som har samband med skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen samt med tanke på näringsfriheten och rätten till arbete enligt 18 § i grundlagen. 

Den föreslagna ändringen av 25 § i skjutvapenlagen innefattar en skyldighet för vapennäringsidkare att till vapenregistersystemet göra anmälan om mottagande och överlåtelse av skjutvapen och vapendelar och om en del andra åtgärder. Den föreslagna ändringen utvidgar anmälningsskyldigheten vid reparations- och modifieringsuppdrag till att omfatta uppdragsgivarens födelsedatum. Ändringen är nödvändig för att uppdragsgivaren ska kunna identifieras, och de uppgifter som ska anmälas motsvarar de uppgifter som enligt den gällande 25 § ska anmälas om överlåtare och förvärvare. Uppgifterna om uppdragsgivaren är nödvändiga för livscykelspårning av ett skjutvapen eller en vapendel. 

Enligt förslaget ska 26 c § som gäller godkännande som ansvarig person hos näringsidkare i vapenbranschen ändras så att det införs ett nytt krav för godkännande som ansvarig person, och enligt kravet ska en person kunna godkännas som ansvarig person bara om den utöver att uppfylla villkoren i den gällande paragrafen dessutom har faktisk möjlighet att sköta sina uppgifter väl. Dessutom föreslås att de villkor för att återkalla ett godkännande som ansvarig person som anges i 26 d § ska utvidgas så att de i tillämpliga delar stämmer överens med villkoren för återkallande av en vapentillståndshavares vapentillstånd. Enligt 26 b § i den gällande lagen svarar en ansvarig person för att näringsverksamheten med stöd av näringstillstånd i vapenbranschen bedrivs i enlighet med skjutvapenlagen och tillståndsvillkoren. De ändringar som gäller ansvariga personer kan anses inskränka rätten till arbete. Genom förslagen tryggas rätten till liv, personlig frihet och integritet, och de ska ses som nödvändiga med beaktande av personens ansvarsställning.  

Riksdagens grundlagsutskott har i samband med behandlingen av de regeringspropositioner som gällde skjutvapenlagen och ändringarna i yttrat sig om bland annat föreningsfriheten, läkares anmälningsskyldighet och rätten att få tillträde till en hemfridsskyddad plats vad gäller en enskild innehavare av vapentillstånd. Yttrandena har till dessa delar inget samband med de bestämmelser som nu föreslås. 

Grundlagsutskottet har i samband med behandlingen av den regeringsproposition som ledde till stiftandet av skjutvapenlagen (GrUU 35/1997 rd) i fråga om näringsutövning i vapenbranschen konstaterat att de inskränkningar i näringsfriheten som följer av kravet på tillstånd försvaras av viktiga och starka samhälleliga intressen och att inskränkningarna till och med kan anses nödvändiga med tanke på dessa intressen. Enligt utskottets uppfattning bör beslut om näringstillstånd i regel fattas efter laglighetsprövning, inte efter lämplighetsprövning. I detta fall kan dock så starka samhälleliga intressen anses tala för en övervakning av vapenbranschen att en viss avvägning kan göras när tillstånd beviljas. Enligt förslaget i fråga ska polisen inspektera förvaringslokalerna hos dem som ansöker om näringstillstånd i vapenbranschen, vapennäringsidkarnas lager och förvaringslokaler samt de lokaler där vapensamlare förvarar vapen och vapendelar. Inspektionsbemyndigandena är inte på något sätt begränsade vad gäller de lokaler som inspekteras och därför kan också lokaler som omfattas av hemfridsskyddet i 8 § i regeringsformen i princip utsättas för inspektion. Härigenom är det också i detta avseende viktigt att avgöra om inskränkningsgrunder enligt 8 § 3 mom. i regeringsformen föreligger i dessa situationer. Utskottet har tidigare betraktat också åtgärder som vidtas på grund av en konkret och specificerad misstanke om brott trots att inget brott ännu har blivit begånget som utredning av brott enligt 8 § 3 mom. i regeringsformen (GrUU 2/1996 rd; se även GrUU 47/1996 rd). I motiveringen till propositionen poängteras nödvändigheten av att polisen har rätt att utföra inspektioner. Inspektionsrätten anses oeftergivlig på grund av det hot stora vapenlager utgör för den allmänna ordningen och säkerheten. I bakgrunden ligger alltså syftet att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna som faller tillbaka på 6 § 1 mom. i regeringsformen. Enligt utskottets uppfattning kan denna synpunkt godtas i den mån frågan gäller inspektion av lokaler hos dem som ansöker om näringstillstånd i vapenbranschen och hos vapennäringsidkare. Inspektionsrätten har dessutom i stor utsträckning till näringsidkande anknytande drag av reglering som innebär upprätthållande av ordning. Inspektionen av vapensamlares förvaringslokaler faller inom ramen för tillståndsförfarandet och den kompletterande paragrafen. Det ligger då i första hand i vapensamlarens intresse att inspektionen utförs. I motiveringen till propositionen om skjutvapenlagen (RP 183/1997, s. 144/1) nämns att polisen inte med stöd av bestämmelsen om inspektion av vapensamlares förvaringslokaler har rätt att göra intrång på en hemfridsskyddad plats. Tolkat på detta sätt påverkar inte bestämmelsen ordningen för behandling av lagförslaget. I fråga om sekretess vad gäller polisens register har utskottet konstaterat att förslaget måste bedömas utifrån l0 § 2 mom. i regeringsformen som lyder: "Handlingar och upptagningar som innehas av en myndighet är offentliga, om deras offentlighet inte av nödvändiga orsaker har begränsats särskilt genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar." Den föreslagna begränsningen av offentligheten har sin grund i lagen. Utskottet instämmer i motiveringens uppfattning att det kan vara mycket skadligt för samhällets säkerhetsintressen om uppgifter om var skjutvapen förvaras kommer i fel händer. Denna synpunkt gör det berättigat att sekretessbelägga också uppgifter om ansökningar och beslut. Enligt utskottets uppfattning utgör säkerhetsintressena ett sådant motiverat skäl för att begränsa offentligheten i den exceptionellt stora omfattning förslaget anger att den föreslagna bestämmelsen i detta hänseende kan stiftas som en vanlig lag (jämför GrUU 9/1995 rd). Motiveringen till propositionen visar att polisregistren kan innehålla känsliga personuppgifter, bland annat uppgifter om hälsotillstånd, tidigare kriminella beteenden eller eventuellt missbruk av rusmedel. Dessa register kan alltså tydligen innehålla personuppgifter som enligt 8 § l mom. i regeringsformen ska skyddas genom lag. På registerföringen, användningen och utlämnandet av uppgifter ur registren tillämpas enligt 2 mom. vad som föreskrivs i lagen om polisens personregister (509/1995) och med stöd av den. Det centrala innehållet i denna bestämmelse motsvarar hänvisningsbestämmelsen i 13 § 2 mom. i det första lagförslaget i regeringens proposition 158/1997 rd, och i sitt utlåtande 30/1997 rd ansåg utskottet att regleringen i denna hänvisningsbestämmelse av förvaringstiden för registrerade uppgifter krävde att lagförslaget skulle behandlas i grundlagsordning. Samma författningsrättsliga bedömning måste göras i fråga om denna del av förslaget till skjutvapenlag. Utskottet hänvisar till ovan nämnda utlåtande för en närmare angivelse av kriterierna för att det nu aktuella lagförslaget i detta avseende ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

I sitt utlåtande GrUU 18/2010 rd om regeringens proposition om ändring av skjutvapenlagen (RP 106/2009 rd) har grundlagsutskottet bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter. De föreslagna bestämmelserna är betydelsefulla i relation till grundlagens 10 § 1 mom. som garanterar var och en skydd för privatliv och personuppgifter. Enligt momentets andra mening utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag. Uppgifter om hälsotillståndet är i princip det slag av känsliga personuppgifter som för att kunna utlämnas till utomstående kräver att de allmänna begränsningsvillkoren i grundlagen är uppfyllda. I det här sammanhanget är det inte fråga om genuint samtycke, eftersom vägran hindrar att man får förvärvstillstånd eller kan vara en orsak till att innehavstillstånd återkallas. Utskottets uppfattning är att tillståndsmyndighetens rätt att få uppgifter om den som söker eller innehar skjutvapentillstånd eller som söker eller meddelas godkännande inte bör bygga på personens samtycke. Det finns särskilt tungt vägande skäl med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna för lagstiftningen som i sista hand går tillbaka till rätten till liv, personlig frihet och integritet, som är tryggade i 7 § i grundlagen. Syftet är att säkerställa att en person är lämplig att inneha ett skjutvapen och inte orsakar sig själv eller någon annan risk för liv eller hälsa. I sin bedömning av myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter mot skyddet för privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen har grundlagsutskottet bland annat tagit fasta på vilka uppgifter och vem rätten till tillgång till uppgifter omfattar och vilken kopplingen är mellan den rätten och uppgifternas nödvändighet (GrUU 23/2006 rd, s. 3/I). Myndigheternas rätt att få uppgifter och möjlighet att lämna ut uppgifter kan enligt utskottet gälla "behövliga uppgifter" för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över uppgiftsinnehållet. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte (GrUU 14/2002 rd, s. 2/II). 

Grundlagsutskottet har ansett att 45 § 1 mom. i förslaget om skjutvapenlagen och 35 § 3 mom. i förslaget om polislagen behöver ändras så att polisen har rätt att få tillgång till uppgifter om en sådan persons hälsa som söker eller innehar ett tillstånd enligt skjutvapenlagen och för vilken ett godkännande söks eller som har fått ett sådant godkännande, om uppgifterna är nödvändiga för myndighetens bedömning av personens lämplighet för innehav av skjutvapen eller för en uppgift som kräver godkännande.  

Grundlagsutskottet har även bedömt den föreslagna skyldigheten för vapennäringsidkare att föra register. Utskottet har konstaterat att det i propositionen föreslås ändringar i skjutvapenlagens 25 § som förpliktar en vapennäringsidkare att föra register för tillsyn över utövande av näring i vapenbranschen enligt lagen. Innehållet i registret är av sådant slag att det måste betraktas som ett personregister. Det betyder att bestämmelserna är betydelsefulla med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen. Där sägs det att närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. 

Utskottet har i sin praxis ansett det viktigt med tanke på skyddet av personuppgifter att det föreskrivs om registreringens syfte, innehållet i de registrerade personuppgifterna, de tillåtna användningsändamålen inklusive om uppgifterna kan utlämnas, förvaringstiden i personregister och rättssäkerheten för de registrerade. Dessutom ska regleringen av dessa faktorer på lagnivå vara heltäckande och detaljerad (se till exempel GrUU 19/2009 rd, s. 3, GrUU 35/2008 rd, s. 3/I, och GrUU 2/2008 rd, s. 2/II). 

Utskottet har noterat att registret enligt lagförslaget ska förvaras i minst tjugo år efter det den sista anteckningen har gjorts i det. Den exceptionellt långa förvaringstiden är motiverad främst med tanke på kontrollen av näringsutövningen i vapenbranschen. I princip bör en bestämmelse som möjliggör förvaring under obegränsad tid enligt utskottet kompletteras med att en sådan anteckning i registret utplånas så fort det inte finns någon lagfäst grund för att behandla uppgiften. 

I samband med behandlingen av regeringens proposition om ändring av skjutvapenlagen (RP 20/2014 rd) har grundlagsutskottet i sitt utlåtande (GrUU 13/2014 rd) konstaterat att förslaget att göra näringsverksamhet som anknyter till effektiva luftvapen tillståndspliktig går i linje med den reglering av vapenbranschen som med grundlagsutskottets medverkan gjorts i fråga om egentliga skjutvapen. Utskottet menar att samma skäl som motiverar den regleringen också gäller näringsverksamhet som anknyter till effektiva luftvapen. I ljuset av ett tidigare utlåtande finns det ingenting att anmärka mot detta (se GrUU 35/1997 rd). 

När det gällt bestämmelser om näringsverksamhet har grundlagsutskottet brukat anse att återkallande av tillstånd får mer kännbara följder än avslag på tillståndsansökan, eftersom återkallandet innebär ett ingrepp i den enskildes rättsliga ställning. Därför har utskottet ansett att det för att lagstiftningen ska vara proportionerlig är nödvändigt att möjligheten att återkalla tillstånd kopplas till allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och till att eventuella anmärkningar och varningar till tillståndshavaren inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats (se till exempel GrUU 31/2006 rd, s. 2, GrUU 8/2006 rd, s. 3/II, GrUU 48/2005 rd, s. 2/I). 

Med stöd av vad som anförts ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.