1.1  Bakgrund

Lagen om identifiering och registrering av djur (1069/2021) trädde i kraft den 1 januari 2022. Samtidigt upphävdes lagen om ett system för identifiering av djur (238/2010). Efter lagens ikraftträdande har också jord- och skogsbruksministeriets förordning om identifiering och registrering av djur (67/2022) och jord- och skogsbruksministeriets förordning om identifiering och registrering av hundar (68/2022) utfärdats. Förordningarna trädde i kraft den 24 januari 2022. 

Genom lagen om identifiering och registrering av djur genomförs och kompletteras Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”), nedan EU:s djurhälsoförordning, och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. 

I lagen föreskrivs det bland annat om identifieringsmärken för sällskapsdjur och om behövliga identitetshandlingar vid förflyttning av sällskapsdjur mellan medlemsstaterna. Bestämmelser om dessa finns också i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 576/2013 om förflyttning av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om upphävande av förordning (EG) nr 998/2003 (förordningen om sällskapsdjur). Förordningen om sällskapsdjur har upphävts genom EU:s djurhälsoförordning så att upphävandet träder i kraft den 22 april 2026. På grund av upphävandet kommer kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/2035 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller bestämmelser om anläggningar som håller landlevande djur och kläckerier samt om spårbarhet för vissa hållna landlevande djur och kläckägg att ändras, bland annat i fråga om kraven för personer som implanterar mikrochip. Även dessa ändringar träder i kraft den 22 april 2026. Den nationella lagstiftningen behöver uppdateras så att den motsvarar EU-lagstiftningens krav. 

I den praktiska tillämpningen av den nationella lagen har det också konstaterats finnas behov av vissa kompletteringar och ändringar. 

1.2  Beredning

3.1  Krav på identifieringsmärken och identitetshandlingar för sällskapsdjur och hästdjur

Med stöd av lagen om identifiering och registrering av djur har det föreskrivits att mikrochip får implanteras av en veterinär eller av en annan behörig person (4 § i jord- och skogsbruksministeriets förordning 68/2022). 

Enligt 16 § i lagen om djurvälfärd (693/2023) får märkning av djur med en metod som orsakar kortvarig och lindrig smärta utföras endast av den som utövar veterinäryrket eller av någon annan som har genom förordning fastställd behövlig utbildning eller annan tillräcklig kompetens för att utföra ingreppet. Enligt statsrådets förordning om ingrepp på djur och metoder för artificiell reproduktion av djur (1165/2023) ska andra än veterinärer som sätter in mikrochip i däggdjur, fåglar, kräldjur och groddjur ha tillräcklig kompetens för att utföra ingreppet så att djuret inte orsakas onödig smärta eller onödigt lidande och djurets välfärd inte i onödan äventyras. 

I 18 § i lagen om identifiering och registrering av djur föreskrivs det att vid förflyttning av djur mellan medlemsstater ska djuren åtföljas av en identitetshandling eller ett förflyttningsdokument som visar att de uppfyller kriterierna för att få förflyttas. Hundar, katter och illrar ska ha en identitetshandling som utfärdats av veterinär och som avses i artikel 71 i den delegerade förordningen (EU) 2019/2035. Enligt den delegerade förordningen förutsätter utfärdandet av handlingen att märkningen av djuret med mikrochip har utförts av en officiell veterinär, en godkänd/förordnad veterinär eller någon annan godkänd/förordnad fysisk eller juridisk person. 

Enligt artikel 13 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/963 får identifieringsmärken för hästar anbringas av en veterinär eller, om det föreskrivs i nationell lagstiftning, av en behörig och kvalificerad person med adekvat utbildning. 

Problemet i nuläget är att lagen om identifiering och registrering av djur inte innehåller några bestämmelser om att någon annan än en veterinär kan bemyndigas att utföra märkning med mikrochip. Lagen innehåller bestämmelser om den som utfärdar pass för sällskapsdjur, men dessa bestämmelser behöver förtydligas. 

3.2  Märkning av svin som transporteras till slakt

Enligt 11 § 1 mom. i lagen om identifiering och registrering av djur märks svin med en tatuering på djurets öra eller yttre sidan av låret eller genom att det vid djurets öra fästs ett konventionellt eller elektroniskt öronmärke. Enligt 11 § 3 mom. ska ett svin dessutom alltid innan det överlåts till slakttransport märkas genom att avgångsanläggningens märkningskod tatueras på mitten av ryggen eller på bägge sidor, på vardera sidan av mittlinjen (slaktmärkning). Om djuret överlåts till slakttransport direkt från födelseanläggningen eller anläggningen i en godkänd produktionskedja inom nio månader från födseln, är det dock tillräckligt att djuret förses enbart med slaktmärkning. Livsmedelsverket för en förteckning över de produktionskedjor som verket godkänt. 

Inom svinsektorn anser man att det är motiverat att lindra de nuvarande kraven på slaktmärkning med tanke på djurens välbefinnande och för att minska det arbete som märkningen medför. EU-lagstiftningen utgör inget hinder för detta. 

3.3  Aktörernas skyldighet att göra de registeranmälningar som krävs och ansvar för registerföringen

Enligt 30 § i lagen om identifiering och registrering av djur förs över anläggningar, aktörer och djur register som avses i artiklarna 101.1 a, 109 och 185.1 a i EU:s djurhälsoförordning. I registret införs också andra i lagen och i bestämmelser som utfärdats med stöd av lagen eller EU:s djurhälsoförordning föreskrivna uppgifter om anläggningar, aktörer och djur. Enligt 15 § utfärdas bestämmelser om registeranmälan för respektive art av sällskapsdjur genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Med dessa arter avses i praktiken de arter som anges i förteckningen i bilaga I till EU:s djurhälsoförordning. 

I artikel 84 i EU:s djurhälsoförordning föreskrivs det om aktörernas skyldighet att till myndigheten anmäla de anläggningar som de ansvarar för och de uppgifter om anläggningarna som krävs. 

I artikel 102 föreskrivs det om aktörens skyldighet att föra journal över och bevara uppgifter om djur och förflyttning av djur. Undantag från kravet på registrering och bevarande av uppgifter får göras om aktörerna registrerar uppgifterna direkt i en sådan databas som avses i artikel 109. I artiklarna 112–115 föreskrivs det om aktörernas skyldigheter avseende identifiering av djur och anmälan av uppgifter till databasen i fråga om nötkreatur, får, getter, svin och hästar. I EU:s djurhälsoförordning har kraven inte formulerats tillräckligt tydligt i form av en skyldighet för aktörerna att anmäla uppgifter om alla djur och byte av deras innehavare, och därför behöver bestämmelserna om anmälan av uppgifter förtydligas i den nationella lagen. 

Lagen behöver även preciseras till den del det är fråga om Livsmedelsverkets möjlighet att anvisa en utomstående aktör uppgifter i anslutning till den praktiska tillämpningen av systemet för identifiering och registrering. Dessa ansvar har i fråga om hästdjur delegerats till aktörer som för stamböcker över hästdjur. I lagen behöver det i enlighet med nuvarande praxis förtydligas att delegeringen kan utöver identifiering av djur och utfärdande av identitetshandlingar även gälla registerföring i anslutning till detta. 

3.4  Administrativa tvångsmedel och påföljder samt myndighetens inspektionsrätt

Enligt 35 § 1 mom. i lagen om identifiering och registrering av djur kan den behöriga myndigheten vid underlåtenhet att iaktta lagen förena ett föreläggande, en begränsning, förbud eller någon annan administrativ åtgärd som den meddelat med stöd av 32 och 33 § med vite eller med hot om att de försummade åtgärderna vidtas på den försumliges bekostnad. Enligt 4 kap. är behöriga myndigheter Livsmedelsverket (20 §), livskraftscentralen (22 §), kommunalveterinären (23 §) och Tullen (24 §). 

I 36 § föreskrivs det om påföljdsavgifter inom tillsynen över identifiering och registrering av djur. Enligt 1 mom. 3 punkten kan Livsmedelsverket och livskraftscentralen påföra en påföljdsavgift på minst 300 och högst 5 000 euro inom tillsynen över identifiering och registrering av djur, om någon försummar skyldigheten enligt 8–15 § att märka djur. Påföljdsavgiftens minimi- och maximibelopp motsvarar den påföljdsavgift som föreskrivs bland annat i lagen om djursjukdomar (76/2021), lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019) och livsmedelslagen (297/2021). 

I samband med tillsynen över efterlevnaden av lagen har det i praktiken visat sig finnas brister i synnerhet i spårbarheten av får, vilket har lett till rentav allvarliga oegentligheter, bland annat olaglig djurhandel, som äventyrar livsmedelssäkerheten och djurens välbefinnande. Vid inspektioner upptäcks även regelbundet får som inte har identifieringsmärkts och anmälts till registret i enlighet med kraven i lagstiftningen. Dessutom har det krav på registrering av hundar efter födseln och av importerade hundar som trädde i kraft vid ingången av 2023 och som efter en övergångsperiod vid ingången av 2024 utvidgades till att gälla alla hundar inte uppfyllts i enlighet med registreringsmålen i lagen. 

Det har visat sig att avgifter för myndighetstillsyn i samband med underlåtelse att fullgöra skyldigheterna och bestämmelser om vitesförfaranden inte är tillräckliga incitament för att alla innehavare av djur ska iaktta lagstiftningen. Problemet i nuläget är att enligt den gällande lagstiftningen är det möjligt att påföra påföljdsavgift endast på den grunden att ett djur inte alls har identifieringsmärkts, men inte på den grunden att ett djur inte har anmälts till registret. 

Riksdagen förutsatte i sitt svar (RSv 162/2021 rd) på regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om identifiering och registrering av djur och till lagar som har samband med den (RP 101/2021 rd) att jord- och skogsbruksministeriet följer upp och utvärderar hur lagstiftningen om identifiering och registrering av sällskapsdjur och särskilt bestämmelserna om hundregistret fungerar i förhållande till de mål som uppställts för lagstiftningen samt lämnar en utredning om detta till jord- och skogsbruksutskottet före utgången av 2024. I jord- och skogsbruksministeriets utredning till riksdagens jord- och skogsbruksutskott konstaterades bland annat att tillsynens effektivitet och registrets aktualitet också försämras på grund av brister i lagstiftningen. I lagstiftningen saknas framför allt ett sätt att påverka hundinnehavare, i det fall att en hund inte har anmälts till registret. Jord- och skogsbruksministeriet konstaterade i sin utredning att nästa gång lagen om identifiering och registrering av djur (1069/2021) ändras kommer försummelse att anmäla djur till registret att föreslås utgöra grund för påföljdsavgift. 

Enligt gällande 27 § får den behöriga myndigheten utföra inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som inspektionen gäller och det finns grundad anledning att misstänka att aktören har gjort sig skyldig till ett sådant brott mot lagen som avses i 38 §. Dessutom förutsätts det att brottet kan medföra fara för människors eller djurs hälsa, djurs välbefinnande eller livsmedelssäkerheten. 

Rätten till inspektion i hemfridsskyddade lokaler hänför sig till misstanke om överträdelse av en begränsning eller ett förbud som meddelas med stöd av 33 §. Begränsningen eller förbudet gäller vanligen produktionsdjur som inte har identifierats på det sätt som lagstiftningen förutsätter och som därför ska hindras från att komma in i livsmedelskedjan. Med andra åtgärder som påförs med stöd av 33 § avses andra administrativa åtgärder enligt artikel 138.2 i förordningen om offentlig kontroll ((EU) 2017/625), nedan kontrollförordningen), vilka inte hör till praxis i Finland. Dessutom gäller rätten att utföra inspektioner enligt den gällande lagen endast förseelser för vilka bötesstraff kan utdömas, vilket inte motsvarar sitt syfte, eftersom rätten att utföra inspektioner inte omfattar situationer där det finns misstanke om att det är fråga om en gärning på vilken kan följa fängelse enligt strafflagen. Det kan således finnas överträdelser av bestämmelserna om identifiering och registrering av djur som inte omfattas av rätten till inspektion i hemfridsskyddade lokaler, trots att djurs eller människors hälsa kan allvarligt äventyras på grund av olaglig verksamhet. 

4.1  De viktigaste förslagen

Det föreslås att lagen ändras i fråga om identifiering av sällskapsdjur som förflyttas mellan medlemsstaterna så att den motsvarar ändringarna i EU-lagstiftningen. I lagen preciseras det att identifieringsmärkning av sällskapsdjur med mikrochip får utföras av den som i Finland utövar veterinäryrket enligt lagen om utövning av veterinäryrket. Enligt förslaget föreskrivs det också att Livsmedelsverket på ansökan kan bemyndiga någon annan sammanslutning att utföra märkning med mikrochip, om de personer som handlar för sammanslutningens räkning har den kompetens som lagstiftningen om djurvälfärd förutsätter. Av ansökan ska framgå sökandens kontaktuppgifter och företags- och organisationsnummer samt en redogörelse för kompetensen hos de personer som för sammanslutningens räkning utför identifieringsmärkning. På återkallande av bemyndigande tillämpas vad som i lagen föreskrivs om återkallande av registrering. 

Bestämmelser om motsvarande krav utfärdas vad gäller personer som implanterar sådana mikrochip som används för identifiering av hästdjur. En stambokförande sammanslutning som godkänts i enlighet med 3 § i lagen om djuravelsverksamhet (319/2014) kan bemyndigas att utföra märkning med mikrochip, om de personer som handlar för sammanslutningens räkning har den kompetens som lagstiftningen om djurvälfärd förutsätter. 

Det föreslås också att lagen preciseras så att i Finland får de identitetshandlingar som behövs för förflyttning av hundar, katter och illrar mellan medlemsstater, det vill säga pass för sällskapsdjur, utfärdas av sådana utövare av veterinäryrket som avses i lagen om utövning av veterinäryrket. Bestämmelser om rätten att utöva veterinäryrket finns i 2 § 1 mom. i den lagen. Den bestämmelse i lagen enligt vilken Livsmedelsverket får bemyndiga en juridisk eller fysisk person att utföra uppgifter som gäller utfärdande av identitetshandlingar eller utformning av mallar kompletteras för att säkerställa att regleringen fungerar så att Livsmedelsverket på basis av avtal ska kunna bemyndiga en stambokförande sammanslutning som godkänts i enlighet med 3 § i lagen om djuravelsverksamhet (319/2014) att föra djurregister även över hästdjur. 

Det föreslås också att lagen ändras så att kraven på slaktmärkning i fråga om svin lindras. I fortsättningen förutsätts det att ett svin alltid innan det överlåts till slakttransport märks genom att avgångsanläggningens märkningskod tatueras åtminstone på mitten av ryggen eller på ena sidan eller genom att djuret förses med ett godkänt öronmärke, av vilket avgångsanläggningens djurhållningsplatssignum framgår. I den gällande lagen förutsätts det att djuret märks med en tatuering på bägge sidor. 

Enligt förslaget utvidgas myndigheternas rätt att utföra inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur till att gälla också situationer där det finns grundad anledning att misstänka brott på vilket kan följa fängelse, medan det inom ramen för den gällande lagen har varit möjligt att utföra inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur endast i situationer där det finns grundad anledning att misstänka sådana brott mot lagen som omfattas av bestämmelserna om vitesföreläggande. Dessutom preciseras det att en misstänkt överträdelse för vilken bötesstraff kan utdömas ska medföra allvarlig fara för människors eller djurs hälsa, medan det enligt den gällande lagstiftningen kan ha varit fråga om en överträdelse som kan medföra fara för djurs välbefinnande eller livsmedelssäkerheten. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i fortsättningen till sitt huvudsakliga innehåll den rätt att utföra inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur som föreskrivs i 75 § 2 mom. i lagen om djursjukdomar. 

Till lagen fogas för tydlighetens skull en uttrycklig bestämmelse om myndighetens möjlighet att uppmana aktören att avhjälpa brister i efterlevnaden av lagstiftningen. 

Till lagen fogas även en bestämmelse enligt vilken kommunalveterinären kan begära handräckning av Livsmedelsverket för att förena ett föreläggande, en begränsning, ett förbud eller någon annan administrativ åtgärd som veterinären meddelat med stöd av 32 och 33 § med vite eller med hot om att de försummade åtgärderna vidtas på den försumliges bekostnad. Ändamålsenlighetsskäl kan anses tala för ändringen, eftersom föreläggande av vite eller hot om tvångsutförande förutsätter bland annat sådan juridisk specialkompetens och sådana resurser som en kommunalveterinär inte nödvändigtvis har. 

Det föreslås också att det till lagen fogas nya bestämmelser om en möjlighet för Livsmedelsverket och livskraftscentralen att påföra en påföljdsavgift på minst 300 och högst 5 000 euro inom tillsynen över identifiering och registrering av djur, om någon försummar att anmäla ett djur till registret. 

För att de bestämmelser på lagnivå som gäller gärningar för vilka påföljdsavgift kan påföras ska vara tillräckligt exakta med hänsyn till grundlagen preciseras och förtydligas bestämmelserna om aktörernas skyldighet att anmäla uppgifter om djur till registret. Detta innebär att aktörernas skyldigheter i fråga om registrering av sällskapsdjur begränsas till att gälla hundar, som för närvarande är den enda art av sällskapsdjur som omfattas av registreringsskyldigheten enligt 15 §. Som det konstateras i avsnitt 2 ska det enligt Europaparlamentets och rådets nya förordning om välbefinnande hos hundar och katter samt deras spårbarhet i framtiden föras register också över katter. Detta anses dock inte hindra att de nu föreslagna preciseringarna och avgränsningarna görs, eftersom det finns en övergångsperiod för genomförandet av de skyldigheter som anges i den nämnda förordningen och eftersom genomförandet av skyldigheterna i vilket fall som helst kommer att förutsätta nationella lagstiftningsåtgärder som ännu inte i detta skede kan genomföras på grund av att kommissionen inte har antagit bestämmelser på lägre nivå. 

På grund av ändringarna av lagen om verkställighet av böter (672/2002) föreslås det att bestämmelsen om att påföljdsavgiften ska betalas till staten stryks som onödig.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

EU:s djurhälsoförordning och kontrollförordningen är direkt tillämplig lagstiftning i medlemsstaterna. 

Alternativet till att påföra påföljdsavgift är att sanktionera brott mot lagstiftningen i en straffprocess i stället för i en administrativ process. I synnerhet i den lagstiftning som grundar sig på EU-lagstiftningen har användningen av administrativa påföljder ökat. Administrativa påföljder anses vara en mildare sanktionsform för överträdelser av lagstadgade skyldigheter än straffrättsliga påföljder. Syftet med administrativa påföljder är både att förebygga olaglig verksamhet och att förhindra att olaglig verksamhet upprepas eller fortsätter. 

5.2  Handlingsmodeller som planeras eller används i andra medlemsstater

När det gäller systemet för identifiering av hästar i Sverige och Danmark är förfarandena för identifiering och utfärdande av identitetshandlingar i huvudsak likadana som i Finland, det vill säga de bemyndigade aktörerna ansvarar för identifiering av hästar och utfärdande av identitetshandlingar. I Danmark ansvarar en av de bemyndigade aktörerna också för förvaltningen av databasen för hästar i sin helhet, inklusive uppgifter om hästanläggningar. I Sverige och Danmark är uppgifterna i de bemyndigade aktörernas databaser kopplade till myndigheternas informationssökningssystem, där man kan söka uppgifter om registreringar av hästar och i vilken databas uppgifter om en häst finns. 

Slaktmärkning av svin krävs inte i till exempel Sverige eller Danmark. I Sverige märks svin med en tatuering eller ett öronmärke på födelseanläggningen, och någon annan märkning krävs inte. I Danmark ska svin som ska slaktas vara märkta med ett öronmärke eller en tatuering. Öronmärket kan fästas på djuret antingen på födelseanläggningen eller på en anläggning i en godkänd produktionskedja, från vilken djuret överlåts. Tatuering får användas endast för märkning på den anläggning från vilket djuret förs till slakt. 

12.1  Näringsfrihet

Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Grundlagsutskottet har dock ansett att tillståndsplikt för näringsverksamhet kan tillåtas av särskilda skäl (GrUU 19/2002 rd). Det har ansetts att reglering av sådan anmälnings- eller registreringsskyldighet som är en förutsättning för inledande av näringsverksamhet i sak kan jämföras med reglering av tillståndsplikt (GrUU 9/2005 rd, s.2/1, GrUU 56/2002 rd). 

Enligt det föreslagna 15 § 2 mom. ska de som utför märkning av hundar, katter eller illrar med mikrochip ha veterinärkompetens. Andra behöriga personer får utföra märkning med ett identifieringsmärke endast om de handlar för en av Livsmedelsverket bemyndigad sammanslutnings räkning, när det tidigare har räckt med att andra än veterinärer ska ha tillräcklig kompetens för att utföra ingreppet. Det föreslås att ett motsvarande krav på bemyndigande för dem som utför märkning av hästdjur med mikrochip fogas till 12 §, som gäller identifieringsmärken för hästdjur. 

Det föreslagna kravet på bemyndigande för dem som utför märkning av sällskapsdjur med mikrochip baserar sig delvis på EU-lagstiftningen, eftersom i fortsättningen kan den identifieringsmärkning som krävs för hundar, katter och illrar som reser över Finlands gränser utföras endast av en veterinär eller någon annan bemyndigad person. Även om en stor del av sällskapsdjuren aldrig reser utomlands, anses det dock inte ändamålsenligt att i den nationella lagen begränsa bemyndigandet till att gälla endast sällskapsdjur som förflyttas över gränserna, eftersom det i samband med märkningen av ett sällskapsdjur inte nödvändigtvis är känt om ett pass för sällskapsdjur kommer att behövas för djuret under dess livstid. Detta är ändamålsenligt också med beaktande av att enligt Europaparlamentets och rådets nya förordning om välbefinnande hos hundar och katter samt deras spårbarhet kommer kraven på identifieringsmärkning och registrering av hundar och katter efter övergångsperioderna också att gälla andra djur än sådana som förflyttas över gränserna. 

I fråga om hästdjur behövs kravet med beaktande av EU-bestämmelserna om identifiering av hästdjur. 

Grundlagsutskottet har ansett att begränsningar i näringsfriheten måste vara exakta och noggrant avgränsade. Dessutom ska det väsentliga innehållet i begränsningarna, såsom deras omfattning och förutsättningarna för dem, framgå av lag. 

Enligt de föreslagna bestämmelserna kan Livsmedelsverket på ansökan även bemyndiga en sammanslutning att utföra märkning med mikrochip, om de personer som handlar för sammanslutningens räkning har den kompetens som lagstiftningen om djurvälfärd förutsätter. Ansökan ska innehålla en redogörelse för kompetensen hos de personer som utför märkningen med mikrochip. Den föreslagna avgränsningen enligt vilken bemyndigande kan ges en sammanslutning, såsom en avelsorganisation eller andra organisationer eller företag inom djursektorn och de personer som utför märkning av djur är anställda hos organisationen i fråga eller annars handlar för organisationens räkning, är motiverad för att minimera den administrativa bördan i samband med bemyndiganden. 

Grundlagsutskottet har också ansett att det är viktigt att bestämmelserna om villkoren för tillstånd och tillståndets beständighet är så utformade att myndigheternas verksamhet är tillräckligt förutsägbar (GrUU 15/2008 rd, s. 2/II). Grundlagsutskottet har i sin praxis i fråga om reglering av näringsverksamhet ansett det nödvändigt att möjligheten kopplas till allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och till att eventuella anmärkningar och varningar till tillståndshavaren inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats (t.ex. GrUU 58/2010 rd, s. 5–6, GrUU 32/2010 rd). Grundlagsutskottet har ansett att det med hänsyn till 18 § 1 mom. i grundlagen inte är förenat med problem att återkalla ett godkännande om en hälsofara inte kan förhindras på något annat sätt (GrUU 37/2005 rd, s. 2/II). 

På återkallande av det föreslagna bemyndigandet tillämpas vad som i 34 § föreskrivs om återkallande av registrering. Livsmedelsverket beslutar om återkallande av bemyndigande. Ett bemyndigande kan återkallas, om förutsättningarna för bemyndigande inte längre uppfylls eller om det i verksamheten på något väsentligt sätt bryts mot bestämmelserna om identifiering och registrering av djur eller mot beslut som fattats med stöd av bestämmelserna. En förutsättning för återkallande av bemyndigande är dessutom att aktören trots uppmaning från den behöriga myndigheten inte har avhjälpt bristen inom utsatt tid. Bemyndigandet kan återkallas temporärt, om det är möjligt att avhjälpa bristen. Ett temporärt förbud gäller tills den behöriga myndigheten meddelar sitt slutliga avgörande i ärendet. 

De föreslagna bestämmelserna om bemyndigande anses på de grunder som anförts ovan uppfylla förutsättningarna för begränsning av näringsfriheten. 

12.2  Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter

Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis förutsätter överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter att det i lag åtminstone i stora drag fastställs vilken kompetens eller behörighet den som sköter uppgiften ska ha (bland annat GrUU 28/2001 rd och GrUU 48/2001 rd). Grundlagsutskottet har konstaterat att offentliga förvaltningsuppgifter får anförtros andra än myndigheter också genom ett avtal som ingås med stöd av lag (GrUU 26/2017 rd, s. 49, GrUU 11/2004 rd, s. 2/II, GrUU 11/2002 rd, s 5/I). 

Grundlagsutskottet har konstaterat att kravet på ändamålsenlighet i 124 § i grundlagen när det gäller överföring av offentliga förvaltningsuppgifter är ett juridiskt villkor och att det från fall till fall måste bedömas om kravet uppfylls. Då måste man bland annat beakta vilken typ av förvaltningsuppgift det handlar om (GrUU 48/2010 rd, s. 3). 

I det föreslagna 15 § 2 mom. i lagen om identifiering och registrering av djur föreskrivs det om bemyndigande för dem som inte är utövare av veterinäryrket att utföra märkning av hundar, katter eller illrar med mikrochip. En förutsättning är att den som bemyndigas är en sammanslutning och att de personer som handlar för sammanslutningens räkning uppfyller kompetenskraven i lagstiftningen om djurvälfärd. I den föreslagna 12 § föreskrivs det om motsvarande krav på dem som utför märkning av hästdjur med mikrochip. 

Märkning av hundar, katter och illrar med mikrochip har inte ansetts vara en offentlig förvaltningsuppgift, utan verksamheten har bedrivits som kommersiell verksamhet. I samband med beredningen av de nya EU-bestämmelserna har företrädare för Europeiska kommissionen uttryckt sin ståndpunkt att det inte är fråga om sådan ”annan offentlig verksamhet” som avses i artikel 2.2 i kontrollförordningen, till skillnad från till exempel utfärdande av de intyg och officiella attesteringar som anges i punkten, vilket innebär att märkning med mikrochip inte omfattas av till exempel de skyldigheter enligt kontrollförordningen som gäller delegering av offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till aktörer utanför myndighetsmaskineriet. 

Märkning av hästar med mikrochip har inte heller betraktats som en offentlig förvaltningsuppgift. Enligt artikel 13 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/963 har uppgiften i princip inte reserverats för en officiell veterinär eller någon annan myndighet, utan identifieringsmärken för hästar får anbringas av en veterinär eller, om det föreskrivs i nationell lagstiftning, av en behörig och kvalificerad person med adekvat utbildning. Identifieringsmärkningen av bland annat nötkreatur och får utförs vanligen av aktören själv. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis har till exempel tillhandahållande av verktyg för elektronisk identifiering inte betraktats som en offentlig förvaltningsuppgift på grund av att karaktären av de affärsekonomiska tjänsterna på identifieringsmarknaden till den grad har distanserat sig från karakteristika som gäller för offentliga myndighetsuppdrag (GrUU 16/2009 rd och GrUU 74/2018 rd). 

Däremot anses utfärdandet av pass för sällskapsdjur enligt den föreslagna 18 § 1 mom. 1 punkten vara en offentlig förvaltningsuppgift. Traditionellt har tolkningen varit en annan, eftersom utfärdandet av pass för sällskapsdjur har ansetts höra till veterinärernas yrkesutövning och kunna jämställas med utfärdandet av andra veterinärintyg. Den tidigare tolkningen har också påverkats av att veterinäryrket i Finland är ett tillståndspliktigt yrke vars utövare omfattas av ett särskilt lagstadgat tillsynssystem. Denna tolkning kan dock inte längre anses motiverad, när bestämmelserna i EU:s djurhälsoförordning om identitetshandlingar och förflyttningsdokument för djur har reviderats och förordningen om sällskapsdjur har upphävts. I enlighet med EU:s djurhälsoförordning är till exempel utfärdande av så kallade hästpass och nötkreaturspass i regel myndighetsverksamhet. 

Enligt förslaget får pass för sällskapsdjur utfärdas av en sådan utövare av veterinäryrket som avses i 2 § 1 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket. Pass för sällskapsdjur används vid förflyttning av hundar, katter och illrar mellan medlemsstaterna, samt vid införsel av sällskapsdjur från en stat utanför Europeiska unionen när ett sällskapsdjur som har förts ut ur en medlemsstat förs in tillbaka till unionens territorium. I passet för sällskapsdjur antecknas djurets identifieringsuppgifter samt de vaccinationer och behandlingar som djuret har fått och som inverkar på huruvida djuret får flyttas. Veterinären uppdaterar uppgifterna i passet an efter som vaccinationer eller behandlingar förnyas eller djuret ges nya vaccinationer eller behandlingar. 

I propositionen föreslås det att sådana utövare av veterinäryrket som avses i lagen om utövning av veterinäryrket även i fortsättningen ska få utfärda pass för sällskapsdjur direkt med stöd av befogenhetsbestämmelsen i lagen. Detta är ändamålsenligt med beaktande av att det är fråga om en praxis som tillämpats sedan länge och som visat sig fungera väl. I Finland är veterinäryrket ett reglerat yrke som förutsätter veterinärutbildning och legitimation eller temporär rätt att utöva veterinäryrket. Således uppfylls det i grundlagen angivna kravet vid överföring av offentliga förvaltningsuppgifter som gäller kompetensen och behörigheten hos den som sköter uppgifterna. Yrkesutövarna omfattas av en särskild tillsyn enligt lagen om utövning av veterinäryrket, vilket garanterar en möjlighet att kontrollera åtgärdernas riktighet i anslutning till utfärdande av pass och införande av anteckningar i dem utan ett separat förfarande för bemyndigande, vilket i praktiken skulle medföra onödig ytterligare administrativ börda. Förutom i Finland har rätten att utfärda intyg kopplats till en giltig rätt att utöva yrket också i flera andra medlemsstater, bland annat i Sverige och Danmark. 

I Finland beviljas pass för sällskapsdjur förutom av kommunalveterinärer som tillhandahåller veterinärtjänster även av sådana veterinärer som utövar privat smådjurspraktik och som också i övrigt har hand om vård och vaccinering av sällskapsdjuren i fråga. Enligt veterinärvårdslagen (285/2023) kan kommunala veterinärtjänster skaffas som köpta tjänster, vilket innebär att alla kommuner inte ens har en tjänsteveterinär som tillhandahåller veterinärtjänster. Detta talar också för att den föreslagna överföringen av uppgifter behövs och är ändamålsenlig. 

Grundlagsutskottet har ofta konstaterat att det i reglering som hänför sig till 124 § i grundlagen ska nämnas att på personer som inte är i tjänstemannaställning tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter (t.ex. GrUU 15/2019 rd, s. 4, där det hänvisas till utlåtandena GrUU 26/2017 rd, s. 49–50, GrUU 16/2016 rd, s. 2–3 ja GrUU 8/2014 rd, s. 5/I). Det föreslås att det till den föreslagna punkten tas in ett omnämnande av veterinärens tjänsteansvar när denne utfärdar pass för sällskapsdjur. 

I det föreslagna 26 § 2 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket på basis av avtal kan bemyndiga en stambokförande sammanslutning som godkänts i enlighet med 3 § i lagen om djuravelsverksamhet (319/2014) att föra ett sådant djurregister över hästdjur som avses i 30 §, om villkoren i artikel 31 i kontrollförordningen uppfylls. Det bemyndigande som avses i bestämmelsen innebär ett undantag från bestämmelserna om personuppgiftsansvar i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs, som det hänvisas till i 30 § 2 mom. I momentet kvarstår den tidigare bestämmelsen om möjligheten att bemyndiga ett annat organ eller en fysisk person att utföra uppgifter som gäller utfärdande av identitetshandlingar eller utformning av dokumentmallar. 

Enligt artikel 31 i kontrollförordningen får de behöriga myndigheterna delegera vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet till ett eller flera organ med delegerade uppgifter under förutsättning att sådan delegering inte är förbjuden enligt EU-bestämmelserna, och till fysiska personer under förutsättning att sådan delegering är tillåten enligt EU-bestämmelserna. De behöriga myndigheterna får dock inte delegera beslutanderätten i frågor som gäller tvångsmedel vid bristande efterlevnad av bestämmelserna till organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer. Enligt artikel 14.2 i EU:s djurhälsoförordning får medlemsstaterna i enlighet med del IV i förordningen bemyndiga fysiska eller juridiska personer att utföra annan offentlig verksamhet som avses i punkt 1 c ii, det vill säga registrering, godkännande, spårbarhet och förflyttning, för särskilt fastställda uppgifter som dessa personer har tillräcklig specifik kunskap om. 

Den föreslagna nya bestämmelsen preciserar och förtydligar den nuvarande regleringen om ansvaret för registerföringen. I Finland beviljas identitetshandlingar för hästar med stöd av bemyndigande från Livsmedelsverket av Finlands Hippos rf, Suomen Irlannincobyhdistys FSIC ry och Eestin Raskaat Vetohevoset ry. Dessa är stambokförande sammanslutningar som godkänts i enlighet med 3 § i lagen om djuravelsverksamhet. För hästdjur som inte godkänts för införande i en stambok utfärdas identitetshandlingar av Finlands Hippos med bemyndigande från Livsmedelsverket. Verksamhet som baserar sig på bemyndigandet hänför sig i praktiken också till förvaltningen av en databas över djuren, eftersom det i Finland inte finns någon sådan central databas för hästar som innehas av en myndighet. Den föreslagna bestämmelsen om en delegeringsmöjlighet är ändamålsenlig med tanke på den praxis som sedan länge har tillämpats vid skötseln av uppgifter i anslutning till identifiering av hästdjur. Dessutom är det ändamålsenligt att det med tanke på det framtida genomförandet av den centrala databas för hästar som EU-lagstiftningen förutsätter finns andra möjligheter än ett system som förvaltas av en myndighet. 

De uppgifter som avses i bestämmelsen är inte förenade med betydande utövning av offentlig makt, och den föreslagna delegeringsmöjligheten äventyrar inte de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppfyllandet av de krav på kompetens och rättssäkerhet som hänför sig till skötseln av uppgiften säkerställs genom bestämmelserna i kontrollförordningen. 

I artikel 31 i kontrollförordningen förutsätts det att en delegering av uppgifter till juridiska personer ska uppfylla följande villkor enligt artikel 29: Delegeringen ska ske skriftligen och innehålla en exakt beskrivning av de uppgifter som organet får utföra och de villkor under vilka organet får utföra dem. Organet med delegerade uppgifter ska ha den sakkunskap, utrustning och infrastruktur som krävs för att utföra de uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen vilka har delegerats till det samt tillräckligt stor och för ändamålet väl kvalificerad och erfaren personal. Den som delegerats uppgiften ska vara opartisk och fri från intressekonflikter. Det ska finnas arrangemang som säkerställer en effektiv och verkningsfull samordning mellan de delegerande behöriga myndigheterna och organet med delegerade uppgifter. Enligt artikel 31 i kontrollförordningen ska villkoren vid delegering av uppgifter till en fysisk person i tillämpliga delar vara uppfyllda. Situationer där bemyndigandet ska återkallas regleras i artikel 33.1 b i kontrollförordningen. 

På de grunder som anförts ovan kan bestämmelserna anses uppfylla förutsättningarna för överföring av offentliga förvaltningsuppgifter med tanke på 124 § i grundlagen. 

12.3  Personuppgifter

Bestämmelser om register över djur och om de uppgifter som ska föras in i dem finns i EU:s djurhälsoförordning, särskilt i artikel 109, och i bestämmelser som utfärdats med stöd av förordningen. Uppgifter om djur är inte i sig personuppgifter, men de kan vara det när uppgifterna i registren kopplas till djurets ägares och innehavares personuppgifter. 

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv tryggat. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. Grundlagsutskottet har nyligen sett över sin praxis i fråga om bestämmelser som gäller skydd för personuppgifter. Enligt utskottet är det i regel tillräckligt med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelserna uppfyller kraven i den allmänna dataskyddsförordningen. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter härefter i första hand tillgodoses med stöd av dataskyddsförordningen och den nya nationella allmänna lagstiftningen om dataskydd. Vi bör alltså förhålla oss restriktivt när det gäller att införa nationell speciallagstiftning och avgränsa sådan lagstiftning till endast nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som den allmänna dataskyddsförordningen medger (se GrUU 14/2018 rd, s. 5). 

Enligt principerna i dataskyddsförordningen ska personuppgifter samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Behandlingen av personuppgifter är enligt förordningen laglig bland annat när den ansluter sig till en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c) eller utförandet av en uppgift av allmänt intresse eller den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 e). I artikel 6.2 och 6.3 i dataskyddsförordningen föreskrivs om det nationella handlingsutrymmet i anslutning till de nämnda grunderna för behandling, det vill säga om möjligheten att genom nationella bestämmelser närmare föreskriva om den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter. Nationellt kan det föreskrivas bland annat om vilken typ av uppgifter som ska behandlas, om utlämnande av uppgifter och om ändamålsbegränsningar. Medlemsstaternas lagstiftning ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det mål som eftersträvas. 

Den registerföring av hästdjur som enligt 26 § kan delegeras till en stambokförande sammanslutning grundar sig i enlighet med vad som anförts ovan på EU-lagstiftningen och således på den registeransvariges lagstadgade skyldighet. Registerföringen sker på det sätt som EU:s djurhälsoförordning förutsätter, och till den del registerföringen omfattar behandling av personuppgifter är den allmänna dataskyddsförordningen tillämplig. 

Registren enligt den lag som föreslås bli ändrad ingår i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs, som innehåller närmare nationella bestämmelser om ändamålsbegränsning inom ramen för det handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. Hit hör bland annat uppgifter som gäller tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen och verkställighetsuppgifter i anslutning till främjandet av djurs hälsa och välbefinnande. 

I artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om behandlingen av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter. Behandlingen av sådana uppgifter, såsom uppgifter om ras, etniskt ursprung och hälsa är förbjuden, med vissa undantag. I registret över hästdjur införs inte uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter. 

12.4  Hemfrid

Befogenhetsbestämmelserna i det föreslagna 27 § 2 mom., som gäller inspektioner i utrymmen som används för boende av permanent natur, har samband med 10 § 1 mom. i grundlagen, enligt vilket vars och ens privatliv, heder och hemfrid är tryggade. 

Enligt artikel 5.1 h i kontrollförordningen ska det säkerställas att den behöriga myndighetens personal har tillträde till aktörernas lokaler och tillgång till deras dokumentation. I artikel 14 i kontrollförordningen anges vad som ska granskas vid en kontroll, såsom transportmedel, lokaler och andra platser under aktörernas kontroll och deras omgivningar. Enligt artikel 15 ska aktörerna på begäran ge de behöriga myndigheternas personal tillgång till bland annat aktörens lokaler, omgivningar och till exempel aktörens datoriserade informationshanteringssystem. 

Enligt grundlagsutskottets vedertagna tolkning omfattar den i grundlagen skyddade hemfriden i princip alla slag av utrymmen som används för boende av permanent natur (se t.ex. GrUU 12/2019 rd, s. 5, GrUU 43/2010 rd, s. 2/I, GrUU 40/2010 rd, s. 4/I, GrUU 18/2010 rd, GrUU 49/2005 rd, s. 3/II och GrUU 16/2004 rd), och således även till exempel en näringsidkares utrymmen som finns i hans eller hennes bostad. 

Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen kan genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Denna begränsningsklausul i 10 § 3 mom. i grundlagen förutsätter förutom att det genom lag föreskrivs om åtgärder som ingriper i hemfriden också att begränsningsgrunden är godtagbar. Som det konstateras i grundlagen kan en godtagbar grund för åtgärder som ingriper i hemfriden enligt 10 § 3 mom. endast vara att de grundläggande fri- och rättigheterna ska tryggas eller att ett brott ska utredas. 

Grundlagsutskottet har ansett att åtgärder som går in på hemfridsskyddade områden är godtagbara för att utreda brott, om åtgärden hänger samman med en konkret och specificerad anledning att misstänka att ett lagbrott har skett eller kommer att ske (t.ex. GrUU 37/2010 rd, s. 5, GrUU 32/2010 rd, s.11, GrUU 18/2010 rd och GrUU 44/2002 rd, s. 2). Således uppfylls kravet även när det gäller sådana åtgärder som vidtas med anledning av en konkret, specificerad misstanke om brott, även om brottet ännu inte har hunnit begås (GrUU 2/1996 rd). I det sammanhanget är det värt att notera att det uttryckligen krävs att brottsmisstanken är konkret och specificerad. Ett allmänt brottsbekämpningssyfte uppfyller inte detta krav. 

Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden (GrUU 46/2001 rd och GrUU 48/2001 rd) förutsatt att brottsmisstankarna ska vara av sådan art att gärningen kunde leda till fängelse. Grundlagsutskottet har ansett att ingrepp i hemfriden för utredning av förseelser som är föga klandervärda inte motiveras av ett tungt vägande behov och uppfyller således inte proportionalitetskravet beträffande en begränsning av en grundläggande fri- eller rättighet (se t.ex. GrUU 40/2002 rd, s. 2 och GrUU 69/2002 rd, s. 2/II). Grundlagsutskottet har däremot i sin nyare praxis åtminstone i vissa fall ansett att inspektioner också kan tillåtas om det finns grundad anledning att misstänka sådana straffbara förseelser som allra högst ger ett bötestraff. Rätten att genomföra inspektion har kunnat kopplas ihop förutom med straffrättsligt straff också med ett förfarande som är sanktionerat med en straffavgift (se t.ex. GrUU 7/2004 rd, s. 2/II, GrUU 40/2010 rd, s. 3). Utskottet har i dessa fall vid sin proportionalitetsbedömning fäst vikt vid bland annat inspektioner för kontroll av hur offentliga medel används (GrUU 69/2002 rd, s. 2–3), inspektioner av lokaler som befinner sig i näringsidkarens bostad (GrUU 69/2002 rd, s. 2/I) och vid att det är fråga om en administrativ påföljdsavgift av straffkaraktär (GrUU 40/2010 rd, s. 3–4/I). När det gäller bestämmelser som ingriper i hemfriden har grundlagsutskottet i sina utlåtanden (GrUU 46/2001 rd och GrUU 48/2001 rd) ansett att en förutsättning för vanlig lagstiftningsordning är att det av lagbestämmelserna ska framgå att en inspektion får förrättas i en bostad endast om det är nödvändigt för att utreda omständigheter som är föremål för inspektionen. 

Grundlagsutskottet har ansett att en åtgärd som ingriper i hemfriden ska ha ett klart och tillräckligt nära samband med en bestämmelse om grundläggande fri- och rättigheter som tryggas enligt grundlagen, för att en sådan åtgärd ska vara nödvändig för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas. (GrUU 31/1998 rd, s. 2/I). (GrUU 6/2019 rd–GrUU 36/2019 rd, s. 3). 

Grundlagsutskottet har bedömt inskränkningar i skyddet för hemfriden bland annat i samband med förslaget till en lag om ett system för identifiering av djur. Lagen om ett system för identifiering av djur (238/2010) har senare upphävts genom lagen om identifiering och registrering av djur. I grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 34/2009 rd, s. 3) anses det att i 10 § 3 mom. i grundlagen handlar bestämmelserna om att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna inte om att förhindra att djurens välbefinnande äventyras och därför kan förhindrande av att djurs välbefinnande äventyras inte ensamt motivera inspektioner i hemfridsskyddade lokaler. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om lagen om djurvälfärd (GrUU 106/2022 rd, s. 4) att i den föreslagna bestämmelsen utsträcks inspektionsbefogenheten på bred front också till situationer där det endast är fråga om gärningar eller försummelser som bestraffas med böter. Grundlagsutskottet konstaterade också att den föreslagna inspektionsbefogenheten på hemfridsskyddade områden till stora delar gäller gärningar eller försummelser i samband med behandling, skötsel och djurhållningsplatser, som enligt grundlagsutskottet inte uppfyller proportionalitetskravet för en sådan inspektionsbehörighet. Enligt utlåtandet bör tröskeln för inspektioner höjas, till exempel genom att begränsa inspektionsrätten till situationer där det finns anledning att misstänka en väsentlig eller allvarlig överträdelse av bestämmelserna om djurens behandling, skötsel eller djurhållningsplats på ett sätt som är straffbart enligt lag. 

Utöver begränsningsgrundens godtagbarhet förutsätter 10 § 3 mom. i grundlagen att en åtgärd som ingriper i hemfriden också är nödvändig (GrUB 25/1994 rd, s. 8). Grundlagsutskottet har ofta framhållit att formuleringen i 10 § 3 mom. i grundlagen är absolut i den meningen att inspektioner i hemfridsskyddade lokaler måste vara kopplade till ett nödvändighetskrav. I den meningen är grundlagsutskottets utlåtandepraxis etablerad (se t.ex. GrUU 54/2014 rd, s. 3/I–II och de utlåtanden som nämns där). Befogenheterna att vidta åtgärder anses nödvändiga, om de uppgifter eller omständigheter som eftersträvas med åtgärderna inte kan uppnås genom metoder som ingriper mindre i de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 6/1998 rd). Grundlagsutskottet har även upprepade gånger förutsatt att det i befogenhetsbestämmelserna skrivs in att inspektioner i till exempel bostäder bara får förrättas om det är nödvändigt för att utreda de frågor som inspektionen avser (se t.ex. GrUU 54/2014 rd, s. 3/I–II och de utlåtanden det hänvisas till där). Enligt det föreslagna 27 § 2 mom. i lagen om identifiering och registrering av djur får en myndighet utföra inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som inspektionen gäller och det finns grundad anledning att misstänka att aktören har gjort sig skyldig till ett brott på vilket kan följa fängelse eller till ett i 38 § avsett brott för vilket bötesstraff kan utdömas. Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtandepraxis (GrUU 106/2022 rd, s. 4–5) förutsätts det i fortsättningen också att en misstänkt gärning för vilken bötesstraff kan utdömas kan medföra allvarlig fara för människors eller djurs hälsa, vilket innebär en högre tröskel för att ingripa i hemfridsskyddet vid misstanke om en gärning för vilken bötesstraff kan utdömas. 

I fråga om utredning av brott är det i bestämmelsen fråga om en konkret och specifik brottsmisstanke. Den föreslagna rätten att utföra inspektioner kan, om de övriga villkor som anges i momentet uppfylls, föreligga endast när det finns ett konkret och specificerat skäl att misstänka att det har eller kommer att ske ett brott mot lagen (GrUU 18/2010 rd s. 7). Rätten att utföra inspektion är i lagen bunden till de skyddsintressen som hänför sig till den rätt till liv som tryggas i 7 §, det egendomsskydd som tryggas i 15 §, det allmännas skyldighet att främja hälsa enligt 19 § och den grundläggande miljörättigheten i 20 § i grundlagen. Enligt regeringens uppfattning kan de åtgärder som ingriper i hemfriden och som föreslås i 27 § 2 mom. i lagen om identifiering och registrering av djur anses nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas i enlighet med 10 § 3 mom. i grundlagen. 

12.5  Administrativa påföljdsavgifter

Påföljdsavgiften inom tillsynen över identifiering och registrering av djur enligt 36 § i lagförslaget utsträcks till att gälla fall där aktören försummar sin skyldighet att göra de anmälningar till registret som föreskrivs höra till aktörens ansvar. 

Grundlagsutskottets vedertagna tolkning (GrUU 9/2012 rd, s. 2) är att en administrativ påföljdsavgift med avseende på 81 § i grundlagen varken är en skatt eller en avgift, utan en administrativ påföljd av sanktionskaraktär för en lagstridig gärning. Utskottet har i sak jämställt ekonomiska påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (GrUU 28/2014 rd s. 2/II, GrUU 57/2010 rd, GrUU 4/2001 rd, GrUU 32/2005 rd). 

Grundlagsutskottet har ansett att påförandet av administrativa påföljder innebär betydande utövning av offentlig makt (t.ex. GrUU 12/2019 rd, s. 8 och GrUU 10/2016 rd, s. 7). Med beaktande av 124 § i grundlagen kan därför ingen annan än en myndighet ges behörighet att påföra påföljdsavgift. Den påföljdsavgift som föreslås i lagen påförs av Livsmedelsverket eller livskraftscentralen. 

Eftersom påförandet av en administrativ påföljdsavgift innebär utövning av offentlig makt, ska de allmänna grunderna för administrativa påföljder anges i lag i enlighet med 2 § 3 mom. i grundlagen (GrUU 10/2016 rd). I lag ska det exakt och tydligt föreskrivas om grunderna för betalningsskyldigheten och avgiftens belopp samt om den betalningsskyldiges rättsskydd och grunderna för verkställigheten av lagen (GrUU 32/2005 rd, GrUU 55/2005 rd). Dessutom har grundlagsutskottet ansett att även om kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen, som framgår av grundlagens 8 §, inte direkt gäller administrativa påföljder kan det allmänna kravet på exakthet ändå inte åsidosättas i ett sådant sammanhang. 

Den föreslagna 36 § innehåller tillräckligt exakta bestämmelser om grunderna för betalningsskyldigheten och påföljdsavgiftens storlek liksom även om rättsskyddet för den betalningsskyldige och verkställigheten av påföljdsavgiften och preskriptionen av verkställigheten. Enligt paragrafen ska det vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek tas hänsyn till förfarandets art, omfattning, skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats. Avgift behöver inte påföras eller avgift kan påföras till ett mindre belopp än minimibeloppet, om gärningen kan anses vara ringa eller om det med tanke på försummelsens art, hur ofta försummelsen upprepats, försummelsens planmässighet och andra omständigheter är skäligt att ingen avgift påförs eller att den påförs till ett mindre belopp än minimibeloppet. Avgift får inte påföras om det har förflutit mer än ett år sedan gärningen begicks. Påföljdsavgiften verkställs med iakttagande av lagen om verkställighet av böter (672/2002). Den behöriga myndighetens beslut om en administrativ påföljdsavgift är verkställbart när det har vunnit laga kraft. 

Syftet med den påföljdsavgift som avses i paragrafen är att förebygga överträdelse av bestämmelserna om spårbarhet av djur. På så sätt strävar man efter att eliminera och minska de risker som bland annat djursjukdomar medför för människors och djurs hälsa. Detta gäller också förslaget att utvidga paragrafen till att omfatta försummelse att göra registeranmälan, eftersom spårbarhet inte uppnås och människors eller djurs hälsa i princip äventyras, om djur inte har anmälts till registret. Av ovannämnda orsaker är syftet kopplat till det allmännas skyldighet att främja hälsa enligt 19 § 3 mom. i grundlagen och till den grundläggande rättigheten till miljön enligt 20 § i grundlagen. Det finns således ett tungt vägande samhälleligt behov och en med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna godtagbar grund för bestämmelserna om påföljdsavgift. I regel krävs inga utredningsmässiga metoder för att bevisa sådana brott som tillämpningen av avgift omfattar. 

Trots att kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen, som framgår av grundlagens 8 §, inte direkt gäller administrativa påföljder kan det allmänna kravet på regleringens exakthet ändå inte åsidosättas i ett sådant sammanhang (se t.ex. GrUU 9/2018 rd, s. 3, GrUU 14/2013 rd, GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, s. 2, GrUU 57/2010 rd, s. 2). Formuleringen i den föreslagna bestämmelsen om brister i registreringen är noggrant avgränsad. Bestämmelserna ska också uppfylla proportionalitetskraven i fråga om påföljderna (se till exempel GrUU 28/2014 rd och GrUU 15/2014 rd). Den föreslagna ändringen uppfyller proportionalitetskravet. Förslaget i 36 § ger rum för prövning av påföljdsavgiftens storlek (300–5000 euro), och vid bedömningen av avgiftens storlek beaktas förfarandets art, omfattning, skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats. När det är fråga om en ringa gärning behöver avgift inte påföras, om det med beaktande av omständigheterna är skäligt. Grundlagsutskottet har vid behandlingen av administrativa påföljder av straffkaraktär fäst vikt vid den så kallade ne bis in idem-regeln som ingår i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen. Regeln säger att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat (GrUU 9/2012 rd). Påföljdsbestämmelser ska då tolkas i överensstämmelse med skyddet mot självinkriminering med beaktande av bland annat Europadomstolens rättspraxis. Skyddet mot självinkriminering är ett av kriterierna för en rättvis rättegång på det sätt som avses i 21 § i grundlagen (se GrUU 39/2014 rd, s. 4/I och RP 309/1993 rd, s. 78/II). Förbudet mot dubbel straffbarhet har beaktats i 36 § 4 mom. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.