2.3.3.1  Allmänt

Regleringen om hemlig genomsökning av platser har även tidigare varit föremål för lagberedning, senast inom den arbetsgrupp som beredde de ändringar i tvångsmedelslagen som trädde i kraft den 1 oktober 2023 (Granskning av behoven av ändringar i tvångsmedelslagen, 2022:1, nedan arbetsgruppen för granskning av behoven av ändringar i tvångsmedelslagen). Då övervägdes en modell där meddelande om genomsökning skulle ges först efter att syftet med informationsinhämtningen uppnåtts, men där skyldigheten att meddela kunde skjutas upp eller till och med frångås, om synnerligen viktiga intressen i det enskilda fallet motiverade detta. 

I arbetsgruppens betänkande konstateras dock att den föreslagna regleringen i större utsträckning verkar avse förebyggande av brott än utredning av brott. I detta avseende ansågs det mer motiverat att behandla frågan i samband med en eventuell prövning av ändringsbehoven i polislagen. Vidare framgår det av betänkandet att arbetsgruppen ansåg att det rörde sig om ett principiellt omfattande och betydelsefullt förslag, som kom upp till behandling i arbetsgruppen i ett alltför sent skede av beredningen (se närmare betänkandet: OM 2022:1). 

Dessutom har det år 2016 vid inrikesministeriet utarbetats en utredning om tillräckligheten av polislagens bestämmelser om informationsinhämtning med tanke på att förebygga och avslöja de allvarligaste brotten i samhället (bedömningspromemoria 13.3.2016, SMDno-2015-604, nedan inrikesministeriets bedömningspromemoria). Utredningen inriktades på behovet av genomsökning som meddelas i efterhand, anordningssökning och beslag. 

Såsom konstateras ovan i avsnitt 1 innehåller regeringsprogrammet en skrivning enligt vilken det ska bedömas huruvida det ska föreskrivas om husrannsakan som meddelas i efterhand (s. 191). Med husrannsakan som meddelas i efterhand avses en genomsökning som utförs utan att föremålet för informationsinhämtningen känner till det, det vill säga en hemlig genomsökning av en plats. 

Riksdagen har i sitt svar RSv 305/2022 rd på regeringens proposition om ändring av tvångsmedelslagen och förundersökningslagen (RP 217/2022 rd) bland annat godkänt ett uttalande enligt vilket riksdagen förutsätter att regeringen utreder och bedömer om det finns behov av bestämmelser om sådan genomsökning av platser som meddelas i efterhand, särskilt med tanke på bekämpningen av grov och organiserad brottslighet, och lämnar förslag till behövliga lagändringar som framkommer av utredningen till riksdagen för behandling så snart som möjligt.  

I förvaltningsutskottets utlåtande (FvUU 37/2022 rd, s. 6) om nämnda proposition konstateras att tvångsmedelslagen inte innehåller några bestämmelser om genomsökning utan att den som är föremål för inhämtande av information känner till genomsökningen. Enligt utlåtandet visar en utredning som utskottet fått att det i polisens praktiska verksamhet till exempel i anslutning till terroristiska grupper eller organiserade kriminella sammanslutningar finns situationer där det är motiverat att göra genomsökning av ett visst utrymme eller en viss plats utan att den berörda personen känner till genomsökningen Utskottet noterade att bestämmelserna om genomsökning som meddelas i efterhand är betydelsefulla både för att förhindra och utreda brott och ansåg att det är motiverat att bedöma om det finns behov av sådana bestämmelser särskilt med tanke på bekämpningen av grov och organiserad brottslighet. Liksom vid särskild husrannsakan kunde anlitande av ett genomsökningsombud utgöra ett element vid förhandsgranskningen av förutsättningarna för genomsökning. 

Lagutskottet påpekar i sitt betänkande (LaUB 30/2022 rd, s. 22) att det är klart att väsentliga ändringar som föreslås i tvångsmedelslagen eller annan lagstiftning förutsätter omsorgsfull lagberedning och bedömning, och att en sådan inte kan genomföras i samband med riksdagsbehandlingen. Utskottet betonade särskilt, med hänvisning till ovan nämnda utlåtande från förvaltningsutskottet, att det i fortsättningen är motiverat att utreda och bedöma om det finns behov av bestämmelser om sådan genomsökning av platser som meddelas i efterhand, särskilt med tanke på bekämpningen av grov och organiserad brottslighet, och lämna förslag till behövliga lagändringar som framkommer av utredningen till riksdagen för behandling så snart som möjligt (RSv 305/2022 rd, uttalande 4). 

I 8 eller 10 kap. i tvångsmedelslagen finns inte några bestämmelser om genomsökning utan att den som är föremål för inhämtande av information känner till genomsökningen. I 8 kap. i tvångsmedelslagen föreskrivs om genomsökning. Enligt 1 § avses med genomsökning av platser enligt kapitlet husrannsakan, som kan vara allmän eller särskild, samt platsgenomsökning. Med allmän husrannsakan avses genomsökning av hemfridsskyddade platser som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen (1 mom.), medan med särskild husrannsakan avses genomsökning av ett utrymme beträffande vilket det finns anledning att anta att genomsökningen kommer att omfatta information som någon enligt 17 kap. 10–14, 16, 20 eller 21 § i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om och som enligt 7 kap. 3 § i denna lag inte får tas i beslag eller kopieras (2 mom.). Vid särskild husrannsakan kan det till exempel vara en situation där informationen anknyter till statens säkerhet, information som ett rättsligt ombud eller biträde, en läkare eller annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller en präst har erhållit i tjänsten, eller information som omfattas av källskydd. Med platsgenomsökning avses i sin tur genomsökning av andra platser än sådana som avses i 2 eller 3 mom. trots att de inte är allmänt tillgängliga eller den allmänna tillgängligheten har begränsats eller hindrats vid tidpunkten för genomsökningen, eller genomsökning av ett fordon (3 mom.). 

Bestämmelser om förutsättningarna för husrannsakan finns i 8 kap. 2 § i tvångsmedelslagen. Allmän husrannsakan eller särskild husrannsakan får företas på platser som innehas av den som är misstänkt för ett brott, om 1) det finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex månader eller om omständigheter som anknyter till utdömande av samfundsbot utreds, och 2) det kan antas att vid genomsökningen påträffas följande som har anknytning till det brott som utreds: exempelvis föremål, egendom, handlingar eller information enligt 7 kap. 1 § 1 eller 2 mom. som ska tas i beslag, handlingar som ska kopieras med stöd av 7 kap. 2 §, eller omständigheter som kan ha betydelse för utredning av brottet. Platsgenomsökning får företas för att söka efter föremål, egendom, handlingar, information eller omständigheter under de förutsättningar som föreskrivs i 2 § 1 mom. 2 punkten och för att söka efter en person som avses i 3 § 1 mom. 

Om närvaro vid husrannsakan föreskrivs i 8 kap. 5 § enligt vilken ett av den som förrättar genomsökningen utsett vittne om möjligt ska vara närvarande. Därtill ska den hos vilken husrannsakan företas eller, om denne inte är närvarande, någon som bor, arbetar eller annars lovligen vistas på platsen ges tillfälle att vara närvarande vid genomsökningen och att tillkalla vittne. Tillfälle att vara närvarande behöver inte ges, om detta avsevärt fördröjer förrättningen. Om ingen av de nämnda personerna eller ett av dem tillkallat vittne har varit närvarande vid förrättningen, ska den hos vilken genomsökningen företogs utan dröjsmål underrättas om förrättningen samt om sin rätt enligt 6 § att på begäran få en kopia av beslutet om genomsökning, sin rätt enligt 18 § att få husrannsakan prövad av domstol och sin rätt enligt 19 § att få en kopia av protokollet. 

Enligt ovannämnda 8 kap. 6 § ska när husrannsakan inleds den i 5 § 2 mom. avsedda person som är närvarande informeras om syftet med genomsökningen och ges en kopia av beslutet om genomsökning. Om det ännu inte finns något skriftligt beslut om husrannsakan, ska personen underrättas om rätten att på begäran få en kopia av beslutet. Dessutom ska personen i fråga underrättas om rätten enligt 18 § att få husrannsakan prövad av domstol och om rätten enligt 19 § att få en kopia av protokollet. 

Enligt 8 kap. 7 § ska det för särskild husrannsakan förordnas ett genomsökningsombud som ska se till att beslag eller kopiering av handlingar inte gäller information som avses i 1 § 3 mom. I 8–12 § finns bestämmelser om behörighetsvillkor för genomsökningsombud, skyldigheter, arvode och ersättning, beaktande av den uppfattning som ett genomsökningsombud har och domstolsbehandling av förseglat material. 

Enligt 8 kap. 15 § 1 mom. beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman om allmän husrannsakan och platsgenomsökning, medan domstolen beslutar om särskild husrannsakan och förordnande av ett genomsökningsombud. I 2 mom. anges det att om det vid en allmän husrannsakan eller en platsgenomsökning visar sig att genomsökningen gäller information som avses i 1 § 3 mom. eller om det är nödvändigt att skyndsamt företa särskild husrannsakan, kan en anhållningsberättigad tjänsteman besluta att särskild husrannsakan ska företas och att ett genomsökningsombud ska förordnas. Enligt 3 mom. får en polisman utan beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman företa allmän husrannsakan och platsgenomsökning för att söka efter en person eller ta ett sådant föremål i beslag som har kunnat följas eller spåras direkt efter brottet. En polisman får utan beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman företa allmän husrannsakan och platsgenomsökning också när det är nödvändigt på grund av sakens brådskande natur. 

Även om det i 8 eller 10 kap. i tvångsmedelslagen inte finns några bestämmelser om genomsökning utan att den som är föremål för inhämtande av information känner till genomsökningen, kan husrannsakan genomföras utan förhandsmeddelande så att innehavaren av platsen ges möjlighet att närvara efter att myndigheterna anlänt till platsen och innan genomsökningen inleds. Det finns således ingen skyldighet att meddela om genomsökningen på förhand. Om personen inte är på plats eller inte kan nås, får genomsökningen utföras med efterhandsmeddelande. Sådana situationer är dock inte särskilt vanliga, eftersom den som har rätt att närvara bland annat ska ges en viss tid att infinna sig. 

I dessa fall är det i och för sig fråga om en genomsökning som meddelas i efterhand och som den berörda personen inte känner till vid tidpunkten för genomförandet. Det är dock inte fråga om en genomsökning som utförs i hemlighet för personen och där meddelande ges först i efterhand eller inte alls, eftersom den hos vilken genomsökningen företogs enligt 8 kap. 5 § 2 mom. i tvångsmedelslagen utan dröjsmål ska underrättas om förrättningen. Det är således inte möjligt att skjuta upp underrättandet eller helt underlåta det, såsom i vissa fall är möjligt beträffande hemliga tvångsmedel enligt 10 kap. Enligt gällande reglering innebär detta att exempelvis en husrannsakan i praktiken alltid avslöjar att en brottsutredning pågår, inte bara för den person som är föremål för utredningen utan även för eventuella medgärningsmän, och kan i värsta fall påverka användningen och nyttan av andra utredningsmetoder negativt, vilket till och med kan leda till att straffansvar inte förverkligas. 

Enligt gällande lag är underrättelseskyldigheten vid genomsökning knuten till tidpunkten för genomförandet. I den nu aktuella propositionen används för genomsökning som utförs i hemlighet för den berörda personen termen hemlig genomsökning av plats (nedan även hemlig genomsökning eller hemlig husrannsakan, hemlig särskild husrannsakan och hemlig platsgenomsökning). 

2.3.3.2  Regleringens behov med avseende på utredning, avslöjande och förebyggande av brott

I 10 kap. i tvångsmedelslagen föreskrivs det om hemliga tvångsmedel som kan används för att utreda ett brott, medan det i 5 kap. i polislagen (872/2011) finns bestämmelser om hemliga metoder för inhämtande av information för att förhindra och avslöja brott. Enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i polislagen avses med förhindrande av brott åtgärder som syftar till att förhindra brott, försök till brott och förberedelse till brott, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet finns grundad anledning att anta att personen i fråga kommer att göra sig skyldig till brott, samt åtgärder som syftar till att avbryta ett redan påbörjat brott eller begränsa den direkta skada eller fara som brottet medför. Enligt förarbetena till lagen (RP 224/2010 rd s. 89) innefattar förhindrande av förberedelse även förberedelse till en straffbar gärning, trots att själva förberedelsen inte är kriminaliserad. Enligt 3 mom. avses med avslöjande av brott åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts. Redan på författningsnivå är således begreppet avslöjande begränsat till skedet före inledandet av förundersökning. 

Polislagens 5 kap. om hemliga metoder för inhämtande av information grundar sig till väsentliga delar på bestämmelserna om hemliga tvångsmedel i 10 kap. i tvångsmedelslagen. Hemliga metoder för inhämtande av information kan huvudsakligen på samma grunder användas för förhindrande av brott som de med stöd av 10 kap. i tvångsmedelslagen kan användas för utredning av brott. För avslöjande av brott får hemliga metoder för inhämtande av information användas endast om det är fråga om ett landsförräderi- eller terroristbrott som det föreskrivs närmare om i lag. Hemliga metoder för inhämtande av information kan i vissa fall också användas för avvärjande av fara (RP 275/2022 rd, s. 3). 

Vid förhindrande av brott är tröskeln för användning av en hemlig metod för inhämtande av information att det finns grundad anledning att anta att en person kommer att göra sig skyldig till brott. Enligt tvångsmedelslagen är tröskeln för användning av ett hemligt tvångsmedel att det finns anledning att misstänka att en person har gjort sig skyldig till brott. Skillnaden mellan trösklarna för befogenheterna att använda hemliga tvångsmedel och metoder för inhämtande av information enligt tvångsmedelslagen respektive polislagen hänför sig bland annat till tidpunkten i förhållande till det brott som utreds eller förhindras. Användning av tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen förutsätter alltid en gärning som uppfyller rekvisiten för ett visst brott eller en brottsmisstanke, medan hemliga metoder för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen i fråga om vissa allvarliga brott tidsmässigt kan användas i ett tidigare skede utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller information som fåtts på annat sätt. 

Skillnaden mellan de ovannämnda trösklarna i tvångsmedelslagen och polislagen är dock inte alltid helt tydlig, och de kan vara svåra att skilja från varandra. I praktiken kan grundad anledning att anta att en person kommer att göra sig skyldig till brott ofta också innebära att tröskeln ”anledning att misstänka” enligt tvångsmedelslagen redan har uppnåtts. Enligt förarbetena till polislagen kan det i sådana fall där hemlig informationshämtning har inletts i syfte att förhindra eller avslöja ett brott medan inhämtningen pågår visa sig att tröskeln för inledande av förundersökning har överskridits, dvs. att det finns skäl att misstänka att det brott som informationshämtningen avser har begåtts (RP 224/2010 rd, s. 40–41). Dessutom kan det brott som framkommer i samband med åtgärder för förhindrande vara ett annat än det som åtgärderna ursprungligen avsåg att förhindra. Till exempel förutsätter många terroristbrott och brott med anknytning till organiserad brottslighet ofta förberedande åtgärder. När det gäller trösklarna kan en skillnad till exempel vara att det ännu inte är känt vilket exakt individualiserat brott det kan vara fråga om. För att förhindra brott bör det dock finnas ett identifierbart rekvisit, det vill säga åtminstone en uppfattning om vilket brott eller vilken typ av brott informationsinhämtningen gäller. 

Förhindrande, avslöjande och utredning av allvarliga brott är förenade med ett betydande samhälleligt intresse. Särskilt när det gäller allvarlig och organiserad brottslighet är det ofta fråga om komplex verksamhet som ofta är omfattande och numera ofta bygger på nätverksbaserade strukturer. På grund av mångfalden, olikheterna, omfattningen och det fallspecifika i de olika situationer och förfaranden som är förknippade med allvarlig och organiserad brottslighet kan behovet av reglering inte entydigt anses hänföra sig enbart till antingen skedet för förhindrande eller skedet för utredning av brott. Med tanke på avslöjande, förhindrande och utredning av allvarliga brott samt att ställa gärningsmän till straffansvar bör det inte finnas onödiga gråzoner, särskilt när det gäller regleringen av behöriga myndigheters befogenheter.  

Granskningen i denna proposition begränsar sig dock enbart till utredningsskedet enligt tvångsmedelslagen, och de ändringar som föreslås i fråga om hemliga tvångsmedel gäller endast det som föreskrivs i 10 kap. i tvångsmedelslagen. Även om polislagens 5 kap. om hemliga metoder för inhämtande av information till väsentliga delar bygger på bestämmelserna i 10 kap. i tvångsmedelslagen om hemliga tvångsmedel, är det ur ett befogenhetsregleringsperspektiv fråga om olika regleringar som föreskrivs i olika lagar och vars behov av reglering inte till alla delar är helt jämförbart. Polislagen hör till inrikesministeriets ansvarsområde. Även om motsvarande reglering såsom ovan konstaterats i tillämpliga delar också skulle kunna vara behövlig för att förhindra och avslöja brott, har det vid beredningen av propositionen ansetts motiverat att separat bedöma behovet av ändringar i 5 kap. i polislagen (se närmare avsnitt 5.1.4 om andra handlingsvägar). I detta sammanhang bör man även beakta regleringen om hemliga metoder för inhämtande av information med avseende på Tullen och Gränsbevakningsväsendet enligt de lagar om brottsbekämpning som gäller dessa myndigheter. 

2.3.3.3  Praktisk betydelse, behov och nödvändighet med tanke på utredning av brott

Allvarlig och organiserad brottslighet påverkar samhället på många sätt. Utredningen av allvarliga brott är förenad med ett betydande samhälleligt intresse. Kärnan i en effektiv och fungerande brottsbekämpning utgörs av behöriga myndigheters effektiva metoder för brottsutredning, vilka förutsätter en fungerande reglering av befogenheter. Inom ramen för den nuvarande regleringen är hemlig genomsökning av plats inte möjlig, trots att tvångsmedelslagen och polislagen i övrigt möjliggör omfattande hemliga tvångsmedel och metoder för informationsinhämtning för förundersökningsmyndigheterna. Hemlig genomsökning av plats kan bedömas vara en av de saknade komponenterna bland metoderna för en effektiv och fungerande brottsbekämpning.  

Såsom anförts i föregående avsnitt begränsar sig granskningen och förslagen i denna proposition enbart till 10 kap. i tvångsmedelslagen och skedet för utredning av brott. Trots detta kan de nedan anförda grunderna för de föreslagna metodernas betydelse, behov och nödvändighet till största delen även vara relevanta för skedena för förhindrande och avslöjande av brott (se även avsnitt 5.1.4). I den ovannämnda promemorian från inrikesministeriet motiveras behovet av hemlig genomsökning och därtill anknytande åtgärder i fråga om 5 kap. i polislagen delvis med samma grunder som i denna proposition i fråga om utredningsskedet. I dessa avseenden är motiveringarna beträffande betydelse, behov och nödvändighet delvis desamma för de olika skedena, men det innebär inte nödvändigtvis att behovet av ett visst medel i högre eller lägre grad hänför sig enbart till ett visst skede. 

Samhällets intresse av att utreda brott är desto större ju allvarligare brottet är, ju viktigare det skyddsintresse är som brottet riktar sig mot och ju mer omfattande de negativa konsekvenserna av brottet är. Polisens nuvarande metoder för brottsutredning och informationsinhämtning ger inte alltid sådan information som gör det möjligt att ingripa i brott i ett tillräckligt tidigt skede eller att utreda hela brottskomplexet med samtliga gärningsmän. En aktuell utvecklingstrend inom allvarlig och organiserad brottslighet är nätverksbaserad verksamhet. Särskilt inom terrorism och organiserad brottslighet förblir de verkliga aktörerna bakom verksamheten ofta ouppklarade, när verksamheten bedrivs decentraliserat med hjälp av mellanhänder som inte känner till varandra. Till exempel fortsätter narkotikabrottsligheten och exempelvis därmed sammanhängande egendoms- och våldsbrottslighet trots framgångsrika utredningar av omfattande narkotikabrottskomplex. Detta kan anses innebära bland annat att de verkliga aktörerna bakom allvarliga och omfattande brottskomplex inte i tillräcklig utsträckning har kunnat klarläggas. 

Av de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna följer att det föreslagna tvångsmedlet ska vara användbart, nyttigt och behövligt för att utreda brott. Befogenheten blir dock inte nödvändig bara på grund av en iakttagelse om befogenhetens effektivitet (GrUU 36/2002 rd, s. 6), utan en inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna kan anses nödvändig om brottet ofta inte kan utredas utan användning av tvångsmedel (GrUU 32/2013 rd, s. 4). 

De kvalificerade lagförbehållen i 10 § 3 och 4 mom. i grundlagen möjliggör att det genom lag kan föreskrivas om nödvändiga åtgärder som ingriper i hemfriden för att brott ska kunna utredas eller om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga vid utredning av vissa brott. I grundlagen är en förutsättning för att fastställa begränsningar uttryckligen att begränsningarna är nödvändiga för att utreda brott eller vid brottsutredning. Av dessa lagförbehåll i grundlagen och av de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna följer visserligen ett krav på nödvändighet, men detta innebär inte direkt att det även på vanlig lag nivå i tvångsmedelslagen undantagslöst måste föreskrivas att användningen av en befogenhet förutsätter att åtgärden är nödvändig för att utreda brott. Om så inte görs, ska regleringen utformas på ett sådant sätt att det av regleringshelheten framgår att ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna begränsas till vad som är nödvändigt med avseende på utredning eller undersökning av brott, i enlighet med vad som förutsätts i grundlagen.  

Enligt lagberedningsarbetena (RP 222/2010 rd s. 326, även RP 52/2002 rd i fråga om bostadsavlyssning) betyder ”nödvändig” i princip att en förundersökningsmyndighet kan få tillstånd att använda ifrågavarande hemliga tvångsmedel bara om myndigheten kan visa att det inte skulle vara möjligt att utreda brottet med hjälp av andra tvångsmedel och förundersökningsmetoder, t.ex. husrannsakan och beslag eller teleövervakning eller teleavlyssning, eller åtminstone att det skulle kräva väsentligt mera resurser eller fördröja utredningen av brottet oskäligt. Nödvändigheten kan dock grundas på en helhetsbedömning av att andra metoder skulle vara exempelvis resultatlösa eller inte lämpa sig för inhämtandet av information utan att deras användning behöver prövas konkret. 

Vid en helhetsbedömning bör det även beaktas hur länge andra tillgängliga hemliga tvångsmedel eller hemliga metoder för informationsinhämtning används, eller om det överhuvudtaget finns ett behov av att använda dem, med hänsyn till begränsningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna. Till exempel kan utredningen av terroristbrott och brott med anknytning till organiserad brottslighet vara omfattande och långvarig, vilket samtidigt innebär att vissa hemliga tvångsmedel eller metoder för informationsinhämtning som i hög grad ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna kan behöva användas under lång tid. Detta innebär ofta utöver konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna även en betydande belastning på myndigheternas resurser, vilket har samband även med den ovannämnda helhetsbedömningen, enligt vilken utredningen av brott utan möjlighet att använda ett visst medel skulle kräva väsentligt mer resurser eller oskäligt fördröja brottsutredningen. En oskälig fördröjning av brottsutredningen kan ofta också innebära att ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna förlängs, vilket likaså bör beaktas i den mån det är möjligt vid bedömningen av behovet av att föreskriva om en ny befogenhet som även i detta avseende är ändamålsenlig. 

Vid bedömningen av behovet och nödvändigheten av att införa ett nytt medel ska således beaktas både graden av ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna – med hänsyn även till andra tillgängliga medel – samt medlets effekter på myndigheternas resurser och målet att effektivisera brottsutredningen i förhållande till ett tungt vägande samhälleligt skyddsintresse.  

I förundersökningsmyndigheternas praktiska verksamhet har det konstaterats flera situationer där en genomsökning riktad mot en viss lokal eller annan plats hade varit motiverad att genomföra utan att den berörda personen kände till det. Med förundersökningsmyndighet avses i denna proposition polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet (nedan även PTG-förundersökningsmyndigheterna). Utredning av brott bygger i allvarligare fall ofta på förundersökningsmyndigheternas hemliga informationsinhämtning, vars syfte är att samla in de uppgifter som behövs för att realisera straffansvar. Om brottsutredningen avslöjas för tidigt för den person som är föremål för informationsinhämtningen kan detta äventyra syftet med informationsinhämtningen och i värsta fall förhindra att straffansvar realiseras och att andra skyddsintressen tryggas. Den berörda personen kan till exempel ändra sitt beteende för att dölja det för förundersökningsmyndigheterna, vidta andra motåtgärder mot myndigheterna eller varna möjliga medgärningsmän om att han eller hon är föremål för brottsutredning. En alltför tidigt aktualiserad skyldighet för förundersökningsmyndigheten att lämna information skulle därmed kunna omintetgöra hela syftet med informationsinhämtningen. 

Trots den digitala utvecklingen kräver förberedelse och genomförande av terroristbrott samt vissa andra allvarliga brott ofta fysiska åtgärder i den verkliga miljön. Särskilt i fråga om allvarliga brott och mer professionell verksamhet är gärningsmännen dessutom mer medvetna om svagheterna i den digitala miljön. Av sådana handlingar lämnas vanligtvis olika typer och olika grad av spår. Spåren kan till exempel bestå av utkast till brottsplaner, handlingar som visar arbetsfördelningen inom en grupp, anteckningar om förhandsrekognosering eller övervakning av ett planerat mål, resehandlingar, e-postmeddelanden med planer som öppnats med krypteringsprogram, eller ämnen och föremål som behövs för att genomföra planen. Liknande förfaranden kan även anses förekomma inom organiserad brottslighet, till exempel vid genomförandet av grova narkotikabrott. Till exempel förekommer det ofta inom narkotikabrottslighet att man för bok över ”inkomster och utgifter”, exempelvis i ett pappershäfte. Vidare kan det i fråga om virtuella valutor som anknyter till brottsvinster ofta vara fråga om så kallade pappersplånböcker och återställningsnycklar till kryptoplånböcker i fysisk form (ofta på en papperslapp). I de ovan beskrivna situationerna skulle en hemlig genomsökning av en plats vara ett betydelsefullt utredningsmedel, det vill säga den bedöms ha mycket stor betydelse för utredning av brott. 

Till exempel i fråga om grova narkotikabrott skulle behovet av hemlig genomsökning av platser särskilt gälla utredning av stora brottskomplex. Även om exempelvis narkotika ofta kan förvaras någon annanstans än på hemfridsskyddade platser, kan information som annars anknyter till genomförandet av brottet och dess ansvariga ofta förvaras på sådana platser. Därför bedöms även genomförandet av husrannsakan i hemlighet vara behövligt och ofta till och med nödvändigt för utredning av brott. 

För närvarande kontrolleras införseln av narkotika av nätverksbaserade kriminella grupper. I de senaste fallen har det framkommit att korttidsuthyrda bostäder används för mottagning, utspädning och distribution av införselpartier. De kriminella försöker skydda sin verksamhet på många olika sätt, till exempel genom att använda krypterad kommunikation där noga instruktioner ges om verksamheten. Med tanke på realiserandet av straffansvaret inom kriminella grupper är det väsentligt att myndigheternas utredningsåtgärder inte avslöjas för nätverket alltför tidigt och att bland annat genomsökningar och gripanden kan genomföras vid rätt tidpunkt. Om det inte lyckas kan narkotikan gå förlorad och centrala gärningspersoner förbli oupptäckta på det sätt som anges ovan. Det kan hända att endast enstaka aktörer som handlar enligt givna instruktioner grips, och dessa känner inte nödvändigtvis till andra aktörer annat än genom alias. Därmed försvagas även den långsiktiga ändamålsenligheten i en effektiv brottsbekämpning avsevärt, eftersom huvudgärningspersonerna skulle fortsätta sin verksamhet genom att rekrytera nya personer för att utföra de mindre rollerna i verksamheten. Följaktligen blir straffansvaret för de ur samhällssynpunkt mest skadliga aktörerna ofta inte utkrävt. 

Även om förundersökningsmyndigheterna har lyckats utreda omfattande helheter av grova narkotikabrott, är det typiskt att den kriminella verksamheten fortsätter trots detta. En orsak till det är såsom nämnts ovan att centrala personer kopplade till den kriminella verksamheten inte har kunnat identifieras och ställas till straffansvar. En bidragande orsak är bland annat att brottsutredningar har avslöjats för de misstänkta i ett alltför tidigt skede, det vill säga att myndigheterna har tvingats ingripa i verksamheten för tidigt och innan andra centrala personer i brottskomplexet har identifierats. Såsom beskrivits ovan minskar en brottsutredning som avslöjas för de kriminella i ett alltför tidigt skede dess effektivitet i omfattande brottskomplex. Till de kriminella kretsarna kopplas också inflytelserika och förmögna personer som inte hör till någon viss kriminell sammanslutning, men som finansierar och utnyttjar kriminella sammanslutningar och andra kriminella aktörer som samarbetspartner i mångsidig brottslighet och på så sätt möjliggör och främjar den organiserade brottslighetens verksamhet (se statsrådets principbeslut om strategi och åtgärdsprogram för bekämpning av organiserad brottslighet 2025–2030, OM 2025:7, bl.a. avsnitt 3.3 s. 16.) 

Om det vore möjligt att genomföra en hemlig genomsökning av plats i en bostad eller en annan lokal som används av de misstänkta, skulle det exempelvis vara möjligt att säkerställa om narkotika eller andra olagliga föremål eller ämnen har anlänt samt eventuellt få information om andra centrala personer som är kopplade till brottskomplexet. Det är också nödvändigt att möjliggöra omhändertagande eller kopiering av föremål eller ämnen på ett sådant sätt att brottsutredningen inte avslöjas för de misstänkta i ett alltför tidigt skede. I detta sammanhang kan det ofta även finnas behov av att byta ut farliga ämnen eller föremål mot ofarliga. På detta sätt skulle det vara möjligt att ingripa mer effektivt i den kriminella verksamheten genom att ge de behöriga myndigheterna mer tid. 

I vissa fall kan uppgifter om ovannämnda eller liknande omständigheter fås genom att en genomsökning görs till exempel i en lokal som en person eller grupp använder för sina sammankomster eller som lager. En genomsökning kan således ge information som är nödvändig eller åtminstone av stor betydelse för utredningen av brottet. Det kan vara motiverat att inte omedelbart vid genomförandet underrätta den person som är föremål för åtgärden om en sådan genomsökning, eftersom det kan vara nödvändigt att fortsätta informationsinhämtningen som riktas mot hans eller hennes verksamhet även efter att genomsökningen har genomförts. En underrättelseskyldighet som är knuten till tidpunkten för genomförandet gör det i praktiken omöjligt att genomföra liknande framgångsrik informationsinhämtning i framtiden. Effektiviteten i informationsinhämtningen skulle förbättras avsevärt om den berörda personen inte omedelbart eller utan dröjsmål blir medveten om de åtgärder som riktas mot honom eller henne. Därigenom skulle även möjligheterna att identifiera andra centrala personer som eventuellt är kopplade till brottskomplexet förbättras. Såsom ovan konstaterats gäller att ju allvarligare brott det är fråga om, desto större är det samhälleliga intresset av att utreda brottet. 

Bland annat när det gäller grova narkotikabrott grundar sig nödvändighetsprövningen av att införa bestämmelser om hemlig genomsökning av plats i de flesta fall även i väsentlig grad på att spara förundersökningsmyndigheternas resurser och undvika oskälig fördröjning av förundersökningen. Det sistnämnda har även lindrande effekter i förhållande till ingreppen i de grundläggande fri- och rättigheterna – ju längre andra hemliga tvångsmedel måste användas, desto större är ingreppen i skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna.  

Utredningshelheter som gäller narkotikabrott är oftast mycket omfattande och långvariga, och till dem hör – utöver införseln och en omfattande förmedlingskedja – ett antagande om betydande vinning av brott. I dessa brott är det ofta fråga om narkotika som klassificeras som synnerligen farlig. Till narkotikabrottsligheten hör dessutom ofta åtminstone som följdfenomen bland annat egendoms- och våldsbrottslighet. Det samhälleliga intresset av att utreda dessa brottskomplex är stort. I utvecklingen av brottsligheten under de senaste åren bör det särskilt uppmärksammas att narkotikabrottsligheten förknippas med allt våldsammare tillvägagångssätt. 

Betydelse har även användningsändamålet för det utrymme som genomsökningen riktas mot samt tidpunkten då myndigheternas åtgärder avslöjas för den eller de berörda. Förundersökningsmyndigheten kan också bli tvungen att ingripa, till exempel för att beslagta synnerligen farliga narkotika eller skjutvapen, även om syftet med genomsökningen ursprungligen varit att inhämta uppgifter som styr utredningen. I sådana fall skulle en hemlig genomsökning av plats även öka förundersökningsmyndigheternas fallspecifika och nödvändiga handlingsmöjligheter fram till dess att de berörda personerna upptäcker att ämnen eller föremål saknas. I vissa fall kan det gå lång tid och utbytet av narkotika mot så kallade skenpaket kan i enskilda fall ytterligare förlänga denna tid, till exempel när gärningspersonerna sällan besöker det lager där narkotikan förvaras.  

Den praktiska betydelsen av hemlig genomsökning för utredningen av grova narkotikabrott illustreras även av följande praktiska exempel: 

Genom optisk observation (tvångsmedelslagen 10 kap. 19 §) observerades en misstänkt bära in en stor kartong i sin bostad, men innehållet var okänt. Uppfattningen var att den misstänkte tog emot narkotika från flera olika håll och vidarebefordrade den. Bostaden hade iordningställts för förvaring av narkotika och i praktiken bodde där en utländsk misstänkt vars uppgift var att upprätthålla verksamhetens gren i Finland. Den misstänkte var inte folkbokförd i bostaden utan i ett annat land, varifrån narkotikan även smugglades till Finland. Bostaden användes således inte för permanent boende, utan fungerade som lager för narkotika. I brottskomplexet fanns flera målobjekt och det fanns inte utrymme för felriktade ingripanden, eftersom hela operationen då riskerade att avslöjas för de misstänkta i ett alltför tidigt skede. I fallet var det fråga om ett mycket omfattande internationellt brottskomplex där betydande brottsvinning eftersträvades. 

Utredningen av brottskomplexet förutsatte användning av hemliga tvångsmedel enligt 10 kap. i tvångsmedelslagen och krävde även betydande resursinsatser. I fallet var man tvungen att förlita sig på långvarig användning av andra hemliga tvångsmedel, vilket innebar en motsvarande förlängning av den tidsmässiga varaktigheten av ingreppen i de grundläggande fri- och rättigheterna. En husrannsakan enligt 8 kap. i tvångsmedelslagen kunde inte genomföras, eftersom det skulle ha lett till att information om åtgärden nådde de personer som ingick i brottskomplexet i ett alltför tidigt skede, vilket skulle ha äventyrat utredningen.  

När utredningen fortskred greps den misstänkte i samband med överlåtelse av narkotika, varefter en husrannsakan kunde genomföras i den misstänktes bostad. I bostaden beslagtogs en stor mängd narkotika. I fallet hade man kunnat undvika långvarig användning av andra hemliga tvångsmedel och även spara betydande polisresurser, om det hade varit möjligt att genomföra en hemlig genomsökning för att säkerställa förekomsten av narkotika. 

Såsom konstaterats ovan är samhällets intresse av att utreda brott desto större ju allvarligare brottet är, ju viktigare det skyddsintresse är som brottet riktar sig mot och ju mer omfattande de negativa konsekvenserna av brottet är. Exempelvis kan bland annat de terroristbrott som avses i 34 a kap. i strafflagen ofta med hänsyn till sin skadlighet, det potentiella antalet offer, det lidande de orsakar samt sina samhälleliga och ekonomiska följdverkningar vara bland de allvarligaste brott som överhuvudtaget kan tänkas. Brott som begås i terroristiskt syfte riktar sig dels mot det skyddsintresse som tryggas i grundlagen, dels mot samhällets funktion som helhet. 

Man kan föreställa sig en situation där polisen får tillförlitliga uppgifter om att en okänd aktör avser att leverera färdigställda sprängämnen som behövs för ett terrorbrott till en person som är föremål för informationsinhämtning. Polisen har kännedom om leveransen men inte om den exakta tidpunkten. För att utreda förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte och för att förhindra ett allvarligare brott är det nödvändigt att sprängämnena tas ur målpersonens besittning så snart som möjligt efter att leveransen har skett. Om polisen genomför en genomsökning i en lokal som den aktuella personen förfogar över innan överföringen av sprängämnena har ägt rum, fungerar den underrättelse om genomsökning som ska lämnas till målpersonen som en sådan varning som får honom eller henne eller någon annan person med anknytning till verksamheten att ändra sin brottsliga handlingsplan. För att säkerställa helhetsbilden kan det bli nödvändigt att genomföra en genomsökning samtidigt på flera ställen, varvid information om åtgärden inte omedelbart får nå eventuella medgärningspersoner. De misstänkta kan också testa polisens kännedom genom att lämna felaktiga uppgifter för att utröna om polisen reagerar på den mottagna informationen. Detta är vanligt särskilt inom organiserad brottslighet. I sådana situationer torde hemlig genomsökning vara det enda utredningsmedlet och därmed ett nödvändigt sådant. 

Även organiserad brottslighet påverkar samhället på ett omfattande och skadligt sätt. Den är ofta gränsöverskridande och i värsta fall våldsam. Även i Finland har man under de senaste åren observerat att nya kriminella organisationer etablerat sig. Antalet identifierade kriminella sammanslutningar och de nätverk de bildar har ökat kraftigt under de två senaste decennierna och samtidigt har utländska kriminella organisationers inflytande i Finland ökat betydligt. Särskilt oroande drag är kopplingarna mellan svenska kriminella organisationer och finländska gatugäng samt den påverkan som kriminella med albansk bakgrund har haft på narkotika- och våldsbrottsligheten i Finland (se t.ex. statsrådets principbeslut om strategi och åtgärdsprogram för bekämpning av organiserad brottslighet 2025–2030, OM 2025:7, bl.a. avsnitt 3.3 s. 15–16).  

Med hänsyn bland annat till terroristbrottens och den organiserade brottslighetens skadlighet och de allvarliga följderna av dessa har samhället ett tungt vägande intresse av att förebygga brott och utreda dem redan i ett tidigt skede, innan deras långtgående skadliga konsekvenser realiseras fullt ut. Hemlig genomsökning av plats bedöms vara ett mycket betydelsefullt och nödvändigt medel särskilt för utredning av allvarliga brott. 

Det torde dock inte vara möjligt att bedöma att hemlig genomsökning i varje enskilt fall i sig skulle vara ett tillräckligt utredningsmedel med tanke på brottsutredningen. Det är sannolikt att det i regel skulle vara fråga om ett särskilt nyttigt utredningsmedel som i vissa avseenden i princip har en stödjande roll i förhållande till andra utredningsmetoder. Det kan dock antas att man genom hemlig genomsökning får uppgifter som behövs för att utreda brott, och hemlig genomsökning skulle sannolikt ha en mycket viktig betydelse för utredningen av brott. I vissa fall kan utredningsmedlet i sig också vara nödvändigt för att utreda brottet. Som utredningsmedel skulle hemlig genomsökning även möjliggöra ett effektivare utnyttjande av myndighetsresurser och sannolikt minska behovet av att använda andra hemliga tvångs- eller informationsinhämtningsmetoder som i betydande grad ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna, antingen helt eller åtminstone tidsmässigt. Därmed skulle också ingreppen i de grundläggande fri- och rättigheterna minska och i enlighet med proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet riktas till det som är nödvändigt. 

Hemlig genomsökning av plats som tvångsmedel skulle också vara av betydelse i fråga om förberedelse till grova brott mot liv eller hälsa (till exempel planer på skolattentat). Utöver huvudmisstänkta kan sådana brott involvera även andra personer. Att ställa samtliga dessa personer till straffansvar har varit problematiskt på grund av brist på tillräcklig bevisning om förberedelsebrottet, och i detta avseende har problemet ofta varit att brottsutredningen avslöjas i ett alltför tidigt skede. 

Dessutom är det när det gäller förberedelse till grova brott mot liv eller hälsa en särskild utmaning att skaffa bevisning om själva förberedelseskedet eller att få tilläggsuppgifter för att exempelvis kunna bedöma tillförlitligheten i redan erhållen information. Det finns ett betydande intresse av att förhindra sådana gärningar, men en utmaning är bland annat den relativt höga tröskeln för straffbarhet vid förberedelse till brott, och ofta kan situationen redan befinna sig nära gränsen för försök till brott mot liv. Ofta kommer information om denna typ av brott i form av kriminalunderrättelseuppgifter eller från en person som vill anmäla hotet men inte vill uppträda som vittne. För att utreda förberedelserna är tidpunkten då myndighetsåtgärderna avslöjas för den berörda personen avgörande, och för närvarande kan möjligheten att förhindra brottet tyvärr i många fall vara beroende av slumpen. Genom exempelvis en hemlig husrannsakan skulle det vara möjligt att kartlägga den misstänktes utrustning och eventuella skriftliga planer för gärningen. På så sätt skulle man få klarhet om i vilket skede förberedelserna är och andra nödvändiga uppgifter. 

Till exempel i fråga om hot om skolattentat ingår typiskt sett förberedelser såsom anskaffning av vapen och upprättande av planer. Dessutom kan angreppen föregås av informationsinhämtning om liknande fall samt rekognosering av målet. Vanligen genomförs dessa gärningar av en ensam gärningsperson, men personerna kan föra diskussioner, ofta under alias, i starkt krypterade diskussionsgrupper. Även om den primära åtgärden vid exempelvis skolhot är att avvärja faran samt identifiera och kontakta den misstänkte (särskilt i situationer där ett hot eller manifest har publicerats), kan ett alltför tidigt ingripande leda till att den misstänkte fortsätter planeringen efteråt. Det är också möjligt att det finns flera gärningspersoner och att ett gripande av en av dem inte undanröjer hotet om genomförande. Hänsyn måste därför tas både till ensamagerande och till personer som verkar i grupp, eftersom det i båda fallen finns en risk för att de allvarligaste brotten kan genomföras. 

Ett annat exempel gäller förberedelse till brott mot liv, där polisen enligt underrättelseuppgifter känner till att person A har beställt ett kontraktsmord riktat mot person B och att kommunikationen sker i en krypterad miljö. Någon närmare uppgift om den som ska utföra uppdraget finns inte, varför det enda sättet att få information vore att genomföra en hemlig husrannsakan i A:s bostad och om möjligt tillämpa teknisk observation av den utrustning som den misstänkte använder. Om man i ett sådant fall genomförde en vanlig husrannsakan och eventuell genomsökning av utrustning, och information om brottsmisstanken nådde A i ett alltför tidigt skede, skulle utredningen kunna äventyras på grund av kollusionsfara. 

Det kan vidare förekomma situationer där en underrättelseskyldighet knuten till tidpunkten för verkställandet av en husrannsakan skulle avslöja användningen av ett annat pågående hemligt tvångsmedel. En sådan situation kan till exempel föreligga vid användning av informationskällor. Ofta kan det vara fråga om en situation där information om brottet, en plan för dess genomförande eller ett allvarligt hot endast är känd av en mycket begränsad personkrets. I en sådan situation skulle ett ingripande från förundersökningsmyndigheten sannolikt även avslöja annan pågående hemlig informationsinhämtning och i värsta fall kunna utsätta en uppgiftslämnare för fara. Om brottsutredningen från förundersökningsmyndighetens sida avslöjas för målpersonerna i ett alltför tidigt skede kan det dessutom leda till att sättet att genomföra eller planerna brottet ändras, vilket i sin tur kan leda till att en långvarig utredning blir resultatlös. Därigenom ökar sannolikheten för att de allvarliga följderna av brottet realiseras och att straffansvar inte kan utkrävas. 

I propositionen bedöms det som motiverat att bestämmelserna om hemlig genomsökning av plats skulle ha betydelse särskilt för utredningen av allvarliga brott. I regel skulle det vara fråga om en befogenhet vars användning kan antas ge de uppgifter som behövs för att utreda brott och som kan antas ha mycket stor betydelse för brottsutredningen. Som tvångsmedel skulle hemlig genomsökning av plats vara användbar, ändamålsenlig och nödvändig för att utreda brott, men också effektiv i den meningen att den ofta skulle möjliggöra utredning av brott i situationer där detta annars inte vore möjligt eller där utredningen med andra tvångsmedel skulle kräva avsevärt mer resurser eller oskäligt fördröjas (se GrUU 36/2002 rd s. 6 och GrUU 32/2013 rd s. 4). 

På ovannämnda grunder är det klart att bestämmelserna om hemlig genomsökning av plats är behövliga och ändamålsenliga samt att de främjar utredningen av brott. Utöver behövlighet och ändamålsenlighet kan de nya befogenheterna även anses godtagbara med hänsyn till begränsningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna och dikterade av ett tungt vägande samhälleligt skäl. Vidare anses bestämmelserna ur ett grundrättighetsperspektiv vara nödvändiga för att utreda allvarliga brott. Se även närmare motiveringarna avseende lagstiftningsordningen i avsnitt 12. 

Även om situationen i Finland som helhet är god när det gäller brottslighet och mängden organiserad brottslighet är liten i ett globalt perspektiv, liksom den allmänna brottsnivån, är behovet av en effektiv reglering av befogenheter för att utreda brott uppenbart med beaktande av de ovannämnda grunderna och exemplen samt framtidsutsikterna (se statsrådets principbeslut om strategi och åtgärdsprogram för bekämpning av organiserad brottslighet 2025–2030, OM 2025:7, bl.a. avsnitt 3.6 s. 19–21). Såsom ovan angetts utgör regleringen om hemlig genomsökning av plats en av de saknade beståndsdelarna bland förundersökningsmyndigheternas metoder för brottsutredning.  

Det är sannolikt inte möjligt att närmare uppskatta hur många fall som har förblivit ouppklarade inom ramen för gällande lag, dels eftersom alla ouppklarade fall sannolikt inte är kända, dels eftersom det saknas tillgängliga uppgifter i offentliga källor. Å andra sidan kan det exempelvis i fråga om narkotikabrottslighet som en tydlig indikator på fall som ”slunkit igenom nätet” anses att sådan brottslighet – med sina internationella och våldsamma kopplingar – fortfarande förekommer i Finland trots att även omfattande brottskomplex har kunnat klaras upp. Det kan därför anses sannolikt att centrala aktörer i brottsutredningar antingen inte har kunnat identifieras eller att tillräcklig bevisning om deras delaktighet annars inte har kunnat samlas in. Bland annat på grundval av de ovan och nedan framförda konkreta exemplen bedöms det att det finns ett verkligt och tungt vägande samhälleligt behov av den föreslagna regleringen. Behovet åskådliggörs även av att det konkreta behovet av reglering har uppmärksammats åtminstone sedan 2016. 

2.3.3.4  Allmänna och särskilda förutsättningar för de bestämmelser som ska bedömas

Allmänna förutsättningar 

Hemlig genomsökning av plats innebär en befogenhetsreglering som är känslig ur ett grundrättighetsperspektiv. Särskilt hemlig husrannsakan innebär ett djupt ingrepp i det skydd för hemfriden som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen, i vilket det enligt 3 mom. genom lag får föreskrivas om åtgärder som är nödvändiga för att brott ska kunna utredas. Det bedöms vara nödvändigt att säkerställa rättsskyddet för den som är föremål för hemlig genomsökning genom att skapa tydliga garantier för att det i varje enskilt fall finns motiverade skäl för att genomföra genomsökningen. Det är även nödvändigt att säkerställa att den hemliga genomsökningen genomförs på ett korrekt sätt. Vidare är det nödvändigt att noggrant avgränsa tillämpningsområdet för det nya hemliga tvångsmedlet. Även om samma ramvillkor i viss mån gäller både hemlig husrannsakan och hemlig platsgenomsökning, bedöms den sistnämnda inte innebära ett likadant ingripande i de grundläggande fri- och rättigheterna som hemlig husrannsakan, varför det anses motiverat att deras användningsförutsättningar i viss mån skiljer sig åt (se närmare nedan om de särskilda förutsättningarna). 

Gällande 10 kap. i tvångsmedelslagen innehåller även andra hemliga tvångsmedel som är känsliga ur ett grundrättighetsperspektiv och som i vissa fall också ingriper i det skydd för hemfriden som tryggas i grundlagen. Till exempel enligt 10 kap. 17 § kan förundersökningsmyndigheten beviljas tillstånd att rikta teknisk avlyssning mot ett utrymme som används för stadigvarande boende och där den som är misstänkt för brott sannolikt befinner sig (bostadsavlyssning). I samband med installationen av utrustning för sådan avlyssning är det dock inte möjligt att genomföra en genomsökning. 

Bostadsavlyssning är möjlig för utredning av vissa allvarliga brott som särskilt anges i 17 §. En särskild förutsättning för användning av bostadsavlyssning är dessutom enligt 2 § 2 mom. att åtgärden är nödvändig för att ett brott ska kunna utredas, utöver att den ska kunna antas vara av synnerlig vikt för utredning av ett brott. Trots att det inte nämns särskilt i förutsättningarna för bostadsavlyssning att det ska vara väsentligt svårare eller omöjligt att utreda brottet med hjälp av tvångsmedel som inte i lika hög grad inkräktar på den misstänktes eller andras rättigheter, ingår denna förutsättning för användning av tvångsmedlet i kravet på nödvändighet i 2 § 2 mom. (RP 222/2010 rd s. 342). I detta avseende bör det i fråga om kravet på nödvändighet noteras att det för bostadsavlyssning inte krävs att det är omöjligt att utreda brottet med andra medel, utan det är tillräckligt att utredningen skulle vara väsentligt svårare, exempelvis genom att kräva väsentligt mera resurser eller fördröja utredningen av brottet oskäligt (RP 222/2010 rd s. 326, se även RP 52/2002 rd i fråga om bostadsavlyssning). Utöver behovet av att utreda brott ska även skyldigheten att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna beaktas, vilken likaså enligt 10 § 3 mom. i grundlagen utgör en förutsättning för de åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga. 

Inte heller i fråga om bostadsavlyssning ska det ha någon betydelse om den anordning som används för den tekniska avlyssningen placeras eller installeras i ett utrymme som används för stadigvarande boende eller om den tekniska avlyssningen utförs från en plats utanför bostaden (RP 222/2010 rd s. 342). Enligt 10 kap. 26 § 1 och 2 mom. har en förundersökningstjänsteman för att utföra bostadsavlyssning rätt att med domstolens tillstånd i hemlighet gå in i ett utrymme som används för stadigvarande boende för att installera, ta i bruk och avinstallera en anordning, metod eller programvara. Om husrannsakan föreskrivs dock särskilt, vilket innebär att genomsökning, undersökning och annan granskning i ett sådant utrymme som avses ovan inte är tillåten i samband med installationen. 

På det praktiska planet skiljer sig bostadsavlyssning således i vissa avseenden inte i någon större utsträckning från hemlig husrannsakan, eftersom lagstiftningen redan i dag möjliggör att man går in i en bostad utan målpersonens vetskap. Skillnaden ligger emellertid i vilka utredningsåtgärder som får vidtas i utrymmet, med beaktande av förundersökningsmyndighetens skyldighet att ingripa. När det gäller skyldigheten att ingripa bör det dock noteras att möjligheten att under vissa förutsättningar fördröja ingripandet i fråga om andra brott än det som ligger till grund för tvångsmedlet regleras i 10 kap. 47 §. Med avseende på den skyddade grundläggande rättigheten, det vill säga skyddet för hemfriden, och ingreppet i denna kan hemlig husrannsakan således i viss mån åtminstone ur ett förfarandeperspektiv anses innebära ett liknande ingrepp i målpersonens grundläggande fri- och rättigheter som bostadsavlyssning, särskilt när det gäller installation och avinstallering av en anordning, metod eller programvara. 

Vid bedömningen av behovet av reglering av hemlig husrannsakan torde man i viss utsträckning kunna beakta de allmänna förutsättningar som gäller för bostadsavlyssning. Man behöver åtminstone bedöma tillämpligheten av nödvändighetskravet enligt 10 kap. 2 § 2 mom. på hemlig husrannsakan. Vid bedömningen ska även de brott som ligger till grund för bostadsavlyssningen beaktas (se närmare nedan om de särskilda förutsättningarna). 

Även om hemlig husrannsakan i viss mån kan jämföras med bostadsavlyssning, åtminstone när det gäller inträdet i ett område som omfattas av hemfrid, är det dock inte fråga om jämförbara hemliga tvångsmedel i fråga om graden av ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna. Bostadsavlyssning på hemfridsskyddade platser innebär att privata samtal avlyssnas eller spelas in med tekniska hjälpmedel. Som hemligt tvångsmedel innebär bostadsavlyssning ett betydande ingrepp i det skydd för privatlivet som tryggas i 10 § i grundlagen. Samtal som förs på hemfridsskyddade platser är ofta förtroliga och personliga. Utifrån ljud kan det även framgå vad som i övrigt sker eller görs i bostaden. Genom bostadsavlyssning ingrips i dessa samtal och i skyddsintresset i betydande grad. Av denna anledning har även ett nödvändighetskrav uppställts som en förutsättning för bostadsavlyssning.  

Till nödvändighetskravet i 10 kap. 2 § 2 mom. i tvångsmedelslagen har utöver bostadsavlyssning knutits endast täckoperationer och bevisprovokation genom köp. I tvångsmedelslagen har dessa tre hemliga tvångsmedel således ansetts vara sådana metoder som innebär de mest betydande ingreppen i målpersonernas grundläggande fri- och rättigheter, varför de ska användas med återhållsamhet. Motsvarande förutsättningar har inte uppställts för övriga hemliga tvångsmedel enligt 10 kap., även om dessa också innebär ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen, såsom teleavlyssning. 

Graden av ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna vid hemlig genomsökning av plats bedöms motsvara de tvångsmedel för vilka det i gällande tvångsmedelslag har uppställts som villkor att åtgärden ska vara av synnerlig vikt för utredning av ett brott. Vid bostadsavlyssning riktas ingreppet i de grundläggande fri- och rättigheterna både mot hemfriden och mot den förtroliga kommunikationen, medan hemlig husrannsakan i princip endast innebär ett ingrepp i skyddet för hemfriden. Å andra sidan är det i båda fallen fråga om skyddet för privatlivet, och de grundläggande fri- och rättigheterna kan i princip inte rangordnas. I detta sammanhang handlar det dock om huruvida ingreppet gäller ett enda skyddsintresse eller flera. Det är dock inte helt okomplicerat att säga att dessa hemliga tvångsmedel inte är jämförbara i detta avseende, varför graden av ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna torde ligga på ungefär samma nivå, om än beroende på det enskilda fallet. Med andra ord anses det i propositionen motiverat att bedöma att det inte är fråga om helt jämförbara hemliga tvångsmedel med tanke på ingreppen i de grundläggande fri- och rättigheterna, men frågan kräver naturligtvis även en bedömning av grundlagsutskottet (se avsnitt 12.6 och alternativa handlingsvägar 5.1.2). Genom hemlig platsgenomsökning görs däremot inget ingrepp i skyddet för hemfriden. 

På ovannämnda grunder bedöms det i propositionen att bostadsavlyssning, som är förenad med ett nödvändighetskrav, i regel innebär ett mer kännbart ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än hemlig genomsökning. En hemlig husrannsakan riktas till exempel inte mot förtroliga samtal som förs på hemfridsskyddade platser, och inte heller mot vad som i övrigt sker eller görs där. Som befogenhet skulle hemlig genomsökning sannolikt också minska behovet av att använda andra hemliga tvångsmedel som innebär ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna, eller åtminstone förkorta den tid under vilken sådana medel behöver användas. 

Om det dessutom som förutsättning för hemlig genomsökning uppställdes ett krav på nödvändighet för att utreda brottet, skulle det inte nödvändigtvis vara möjligt att använda hemlig genomsökning i situationer där det i och för sig också vore möjligt att genomföra en genomsökning enligt 8 kap. i tvångsmedelslagen. Problemet skulle då i synnerhet vara att brottsutredningen avslöjas i ett alltför tidigt skede. Mot denna bakgrund bedöms det, såväl med hänsyn till graden av ingrepp i de grundläggande och mänskliga rättigheterna som till de praktiska behoven i brottsutredningen, att det för hemliga genomsökningar är betydligt mer ändamålsenligt att uppställa enbart ett krav på att åtgärden ska vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet, än att dessutom uppställa ett nödvändighetskrav. Oavsett lämpar sig och ska vid användningen av tvångsmedlet beaktas både bestämmelsen i 10 kap. 2 § 1 mom. i tvångsmedelslagen och de allmänna principerna i 1 kap., såsom proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet. 

Ett undantag från det som konstaterats ovan bedöms vara hemlig särskild husrannsakan. Med särskild husrannsakan avses genomsökning av ett utrymme beträffande vilket det finns anledning att anta att genomsökningen kommer att omfatta information som någon enligt 17 kap. 10–14, 16, 20 eller 21 § i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om och som enligt 7 kap. 3 § i denna lag inte får tas i beslag eller kopieras. Det är fråga om skydd av en viss typ av information snarare än skydd av vissa utrymmen, även om det för vissa utrymmen finns en stark presumtion för att genomsökningen kan rikta sig mot skyddad information. Sådana utrymmen är till exempel rättshjälpsbyråer, läkarmottagningar och lokaler som används för framställning av meddelanden som görs tillgängliga för allmänheten enligt lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003).  

Med hänsyn till den särskilda karaktären hos hemlig särskild husrannsakan anses det motiverat att knyta den till ett nödvändighetskrav på motsvarande sätt som bostadsavlyssning.  

Särskilda förutsättningar 

Hemlig genomsökning bedöms som tvångsmedel vara av betydelse för utredningen av flera olika brottstyper. Allvarlig brottslighet begränsar sig inte enbart till terroristbrott och organiserad brottslighet, eller åtminstone kan dessa brottstyper inte entydigt kopplas till endast vissa brott. Allvarlig brottslighet omfattar ofta en rad olika brott, såsom grova ekonomiska brott, sexualbrott, koppleribrott, människohandel, förberedelsebrott och egendomsbrott. Till exempel omfattar förteckningen över brott som ligger till grund för bostadsavlyssning enligt 10 kap. 17 § i tvångsmedelslagen inte de ovannämnda brotten, såsom förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa. Bostadsavlyssning är således inte möjlig exempelvis för att utreda förberedelse till skolskjutning. 

Hemlig genomsökning bedöms också vara nödvändig för att utreda förberedelse till grovt rån, vilket inte heller ingår i förteckningen över de brott som ligger till grund för bostadsavlyssning. I fråga om utredning av förberedelse till grovt rån gäller motsvarande motiveringar som vid förberedelse till grova brott mot liv eller hälsa. Till exempel grovt rån ingår i förteckningen över de brott som ligger till grund för bostadsavlyssning. Som exempel på förberedelse kan nämnas planering av värdetransportrån och andra förberedande gärningar, där motsvarande frågor om rätt timing aktualiseras såsom ovan har beskrivits. Ett alltför tidigt ingripande från polisens sida kan i värsta fall leda till att straffansvar inte kan utkrävas. Om det i det planerade brottet har funnits uppgifter som tillhandahållits av en informationskälla, finns det dessutom även en risk för att uppgiften om användningen av informationskällan röjs för den misstänkte eller de misstänkta. I värsta fall kan ett sådant röjande utsätta den möjliga källan eller dennas närstående för fara för liv eller hälsa, om uppgiften endast varit känd inom en mycket begränsad krets. Om ingripandet däremot sker alltför sent, kan de personer som är föremål för det planerade rånet eller som påverkas av verksamheten utsättas för fara för liv och hälsa, eftersom det är vanligt att skjutvapen och eventuellt sprängämnen används vid rån. 

Vidare bedöms det finnas behov av hemlig genomsökning i många fall av misstänkta sexualbrott mot barn, vilka inte heller hör till de brott som ligger till grund för bostadsavlyssning. Det föreligger ofta misstanke om att det i den misstänktes utrustning eller de molntjänster som han eller hon använder (vilka polisen inte nödvändigtvis alls känner till innan de datatekniska anordningarna har påträffats och undersökts) finns kommunikation mellan den misstänkte och barnet och/eller videomaterial som den misstänkte och barnet, eller endera av dem, har producerat och skickat, vilket utgör central bevisning i ärendet. Ofta kan den bevisning som finns på de datatekniska anordningarna vara den enda tillgängliga bevisningen, om barnet inte vågar eller vill berätta om det inträffade, vilket ofta är fallet i dessa situationer. 

I praktiken skulle behovet av hemlig genomsökning vara kopplat till att säkerställa genomförandet av en genomsökning av utrustning eller teknisk observation av utrustning, där det på den misstänktes datatekniska anordningar kan finnas uppgifter som behövs för att identifiera tiotals eller till och med hundratals offer. Barn berättar relativt sällan själva om brott som begåtts mot dem, och dessa brott kan ofta endast upptäckas genom datateknisk bevisning, det vill säga genom den misstänktes datatekniska anordningar. Barn gör ofta inte anmälningar om det inträffade och berättar inte nödvändigtvis någonsin om det, åtminstone inte för vuxna eller myndigheter. Utredningen av sexualbrott mot barn förutsätter därför mycket ofta att datateknisk bevisning säkras av polisen och att målsägandena kan identifieras utifrån materialet. 

Det har förekommit fall där datateknisk bevisning har försökt förstöras och även i praktiken förstörts av misstänkta samtidigt som polisen brutit upp dörren till den misstänktes bostad för att ta sig in. I ett fall placerades exempelvis en mobiltelefon i en brödrost och i ett annat raderades en hårddisk. Dessa situationer har uppstått trots att man redan varit förberedd på att bryta upp dörren och strävat efter att ta sig in i utrymmet så snabbt som möjligt. I sådana situationer skulle hemlig genomsökning sannolikt vara det enda tillgängliga utredningsmedlet för att utreda brottet. 

Det bör dock även beaktas att en hemlig genomsökning genomförs när målpersonen inte är närvarande i det utrymme som ska genomsökas, vilket innebär att det kan finnas situationer där den misstänktes datatekniska anordningar medförs av personen. Å andra sidan är det särskilt vid de allvarligaste brotten vanligt att misstänkta använder flera olika anordningar, och det är till och med mer sannolikt att de anordningar som innehåller bevisning om allvarliga brott inte medförs på samma sätt som en vanlig mobiltelefon. 

Sexualbrott mot barn begås i många fall också inom ramen för omfattande nätverk av gärningspersoner. Om underrättelse om genomsökning lämnas i anslutning till tidpunkten för verkställandet finns det en risk att den misstänkte informerar andra misstänkta om den pågående brottsutredningen, varvid dessa hinner förstöra den bevisning som behövs för brottsutredningen och som finns på deras egna anordningar innan genomsökningen genomförs. Mot denna bakgrund skulle hemlig genomsökning även i fråga om sexualbrott mot barn utgöra ett betydelsefullt och till och med nödvändigt utredningsmedel, så att den utrustning eller de andra bevis som påträffas vid hemlig genomsökning kan undersökas utan att målpersonen får kännedom om husrannsakan eller genomsökningen av utrustning före eller under genomförandet. Nödvändigheten av åtgärden stöds även av brottsrubriceringens allvar, vikten av att skydda barns rättigheter samt behovet av att säkerställa att dessa mycket allvarliga brott inte förblir ouppklarade och att gärningspersonerna inte kan fortsätta sin verksamhet. 

Vidare bedöms hemlig genomsökning vara ett nödvändigt medel även för utredning av koppleri- och människohandelsbrott. I anslutning till dessa brott är verksamheten ofta en del av organiserad brottslighet. Vid koppleribrott är det typiskt att brottsoffren inkvarteras och att försäljningen av sexuella tjänster sker i bostäder som inte är registrerade i någon persons namn i myndighetsregister eller som hyrs via korttidsuthyrningstjänster. I olika städer kan det finnas flera sådana bostäder där de prostituerade byts ut veckovis enligt en viss cykel. De prostituerade som är knutna till koppleribrott är i regel vittnen i brottmålsprocessen och är vanligtvis inte villiga att berätta om omständigheterna. Oviljan att medverka hänger antagligen i första hand samman med en underordnad ställning i förhållande till aktörerna inom organiserad brottslighet samt med rädsla för följderna. Genom hemlig genomsökning i kombination med andra hemliga informationsinhämtningsmetoder skulle det vara möjligt att inhämta bevisning om bostadens faktiska användningsändamål samt att utreda verksamhetens organiserade karaktär, exempelvis genom att kopiera så kallade ”arbetsscheman” som påträffas i bostaden. I nuläget ska någon underrättas om genomsökningen, vilket kan leda till att exempelvis bostadens ägare – som kan vara ovetande om koppleriet – säger upp hyresförhållandet. På så vis kan de misstänkta förstå att myndigheterna fått kännedom om den brottsliga verksamheten, vilket äventyrar och försvårar informationsinhämtningen och utredningen av brottet. 

Motsvarande problem vid informationsinhämtning gäller även utredning av människohandelsbrott, där personer kan hållas i olagliga förhållanden och i ett underordnat beroendeförhållande. Genom hemliga genomsökningar skulle det vara möjligt att dokumentera de omständigheter som hänför sig till brottet, varvid ett senare röjande för den misstänkte inte längre skulle försvåra utredningen genom att bevisning förstörs.  

Utöver de ovannämnda brotten bedöms hemlig genomsökning även vara ett nödvändigt medel för utredning av ekonomisk brottslighet. Vid ekonomiska brott använder professionella aktörer ofta bulvaner och konstlade arrangemang för att genomföra brotten. De syftar även till att uppnå betydande ekonomisk vinning och riktar sig ofta mot samhället, till exempel genom att undvika skattepåföljder eller genom att försumma skyldigheter i näringsverksamhet. Arrangemang för att dölja tillgångar är ofta komplexa. Om en brottsmisstanke avslöjas alltför tidigt försöker man föra tillgångar utom räckhåll för myndigheternas åtgärder. Genom hemlig genomsökning skulle det, särskilt i realtidsbaserade utredningshelheter (där det ännu är möjligt att säkra brottsvinster och förhindra att de undanskaffas), vara möjligt att få information inte bara om brottsvinsten utan även om de personer som deltar i brottet och om planerna. Utöver hemlig husrannsakan kan det bli aktuellt att rikta åtgärder mot eventuella företagslokaler, lager samt datateknisk utrustning (hemlig platsgenomsökning och teknisk observation av utrustning). 

Som exempel på ekonomiska brott kan nämnas ett fall där polisen utreder en omfattande helhet inom byggbranschen som rör handel med verifikat, bland annat som grovt skattebedrägeri. Personer verksamma inom byggbranschen och tillhörande en organiserad kriminell grupp misstänks ha anskaffat ogrundade skatteåterbäringar från staten genom falska och grundlösa fakturor. Verksamheten misstänks ha pågått under en längre tid och vara kopplad till aktörer högre upp i den kriminella organisationens hierarki, vilkas identitet ännu är okänd. För förundersökningen skulle det vara av stor betydelse att få tillgång till företagets bokföringsmaterial för att kunna klarlägga den kriminella verksamhetens omfattning samt identifiera andra, ännu okända aktörer. Om en platsgenomsökning enligt 8 kap. i tvångsmedelslagen genomfördes i det bedrägliga företagets lokaler, skulle inte bara de misstänkta som är knutna till företaget utan även de för polisen okända misstänkta i praktiken bli medvetna om brottsmisstanken. Genom att i stället genomföra en platsgenomsökning i företagets lokaler i hemlighet för de personer som är knutna till det ursprungliga företaget, skulle polisen genom att granska bokföringsmaterialet kunna identifiera den eventuella aktör som styr verksamheten och som tidigare varit okänd. Polisen skulle då kunna rikta andra hemliga tvångsmedel mot den identifierade aktören och på så sätt samla in bevisning till stöd för brottsmisstanken. En hemlig genomsökning av en plats som inte är hemfridsskyddad kan således vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. 

Som ytterligare exempel kan nämnas en situation där Tullen misstänker att ett i Finland verksamt företag X beställer tekniska anordningar från Kina som används för att skjuta ner drönare och levererar dem till Ryssland i strid med EU:s sanktioner. Tullen utreder ärendet som misstänkt grovt regleringsbrott eller grovt sanktionsbrott. Tullen saknar uppgifter om vilket företag som skickar anordningarna till Finland och har inte heller säker information om var företag X:s lager i praktiken ligger. Som företagets postadress har angetts en adress i en finländsk stad där även tio andra exportföretag officiellt är verksamma. Tullen misstänker att företagen, inklusive företag X, i praktiken inte bedriver verksamhet på den aktuella adressen, utan att det endast är fråga om en så kallad brevlådeadress. Tullen skulle kunna genomföra en hemlig platsgenomsökning i företag X:s lokaler och på detta sätt utreda huruvida företag X faktiskt bedriver verksamhet i lokalerna samt om företagets lagerutrymmen också är belägna där. I nuläget skulle de som misstänks för brott genom ett sådant förfarande bli medvetna om åtgärden när de ombeds närvara vid genomsökningen, och om företagets lager inte ligger på den aktuella adressen finns det en betydande risk för att de misstänkta skulle försöka undvika att bli fast genom att förstöra bevismaterial och dölja den utrustning som omfattas av sanktioner. 

I exemplet ovan skulle Tullen genom en hemlig genomsökning kunna rikta en platsgenomsökning mot de lokaler som motsvarar företag X:s kända postadress utan att de brottsmisstänkta underrättas om det och därigenom utreda om företag X faktiskt bedriver verksamhet i lokalerna på adressen samt om företagets lagerutrymmen, med den utrustning som står i centrum för förundersökningen, finns där. Om lagerutrymmet med tillhörande utrustning fanns i lokalen, skulle Tullen ha möjlighet att konstatera utrustningens existens samt till exempel utreda avsändar- och mottagarparterna genom anteckningar om avsändare och mottagare på emballaget. Om företag X inte hade några faktiska lokaler på den aktuella adressen, skulle Tullen kunna fortsätta informationsinhämtningen exempelvis med andra hemliga tvångsmedel och försöka klarlägga företag X:s faktiska lagerutrymmen utan att brottsmisstanken avslöjas i ett alltför tidigt skede. I sådana situationer skulle hemlig platsgenomsökning vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. 

På de grunder som anges ovan anses det i propositionen motiverat att förteckningen över de brott som ligger till grund för hemlig platsgenomsökning bör vara mer omfattande än den som gäller bostadsavlyssning enligt 10 kap. 17 § i tvångsmedelslagen. Det anses motiverat att som förutsättning för användningen av det föreslagna tvångsmedlet föreskriva de brott som avses i 3 § och som ligger till grund för teleavlyssning. Detta anses motiverat åtminstone när det är fråga om hemlig husrannsakan och hemlig särskild husrannsakan. 

De ovannämnda enskilda exemplen anses i propositionen vara tillräckliga, och det anses inte ändamålsenligt att närmare gå igenom de brott som ligger till grund för teleavlyssning i förhållande till möjligheten att använda hemlig husrannsakan för att utreda dem. De brott som avses i 10 kap. 3 § 2 och 3 mom. i tvångsmedelslagen är sådana att hemlig husrannsakan utgör ett betydelsefullt utredningsmedel för att klarlägga dem. Såsom ovan konstaterats ingår inte alla de brott för vilka hemlig husrannsakan skulle vara nödvändig i förteckningen över de brott som ligger till grund för bostadsavlyssning. I den mån förteckningen över brott som ligger till grund för teleavlyssning i framtiden ändras, bör man vid bedömningen av ändringarna naturligtvis även beakta de hemliga tvångsmedel för vilka det hänvisas till de brott som ligger till grund för teleavlyssning samt bedöma ändringarna även ur dessa tvångsmedels perspektiv. Nedan i avsnitt 5.1.2 har alternativa handlingsvägar bedömts också i fråga om de brott som ligger till grund för hemlig husrannsakan. 

När det gäller hemlig platsgenomsökning anses det däremot motiverat att brotten motsvarar de brott som ligger till grund för teknisk avlyssning i 16 §. Eftersom hemlig platsgenomsökning inte med avseende på ingreppen i de grundläggande fri- och rättigheterna är jämförbar med hemlig husrannsakan, anses det motiverat att användningsområdet för hemlig platsgenomsökning är bredare i fråga om de brott som ligger till grund för denna. En allmän förutsättning för teknisk avlyssning är att den person som är föremål för avlyssningen skäligen är misstänkt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år. Därutöver omfattar de brott som ligger till grund för teknisk avlyssning narkotikabrott, vissa terroristbrott, grovt tullredovisningsbrott, förberedelse till tagande av gisslan samt förberedelse till grovt rån. Mot bakgrund av de exempel som anförts ovan är det motiverat att bedöma att hemlig platsgenomsökning utgör ett betydelsefullt utredningsmedel i fråga om samtliga dessa brott, även med beaktande av proportionalitetsprincipen. 

2.3.3.5  Hemlig husrannsakan och hemlig platsgenomsökning samt användningsändamålet för det utrymme som genomsökningen riktas mot

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Enligt 3 mom. i paragrafen kan det genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas.  

Enligt 24 kap. 11 § i strafflagen är hemfridsskyddade platser bostäder, fritidsbostäder och övriga utrymmen som är avsedda för boende, såsom hotellrum, tält, husvagnar och fartyg som kan bebos, trappuppgångar i bostadshus samt gårdar som utgör de boendes privata område och de byggnader som är fast förbundna med sådana gårdar. 

I tvångsmedelslagen används etablerat termen utrymme som används för stadigvarande boende, men i samma sammanhang hänvisas till definitionen i 24 kap. 11 § i strafflagen. Exempelvis får sådan systematisk observation som avses i 10 kap. 12 § i tvångsmedelslagen inte riktas mot utrymmen som används för stadigvarande boende, och tekniska anordningar får inte användas vid observation eller systematisk observation riktad mot hemfridsskyddade platser enligt 24 kap. 11 § i strafflagen. Sådan hemlig bostadsavlyssning som avses i 10 kap. 17 § i tvångsmedelslagen kan däremot riktas mot ett utrymme som används för stadigvarande boende, medan optisk observation enligt 19 § inte får riktas mot ett sådant utrymme.  

Det område för hemfriden som avses i 10 § i grundlagen sammanfaller inte med strafflagens definition av hemfridsskyddade platser (GrUU 33/2014). Kärnområdet för hemfridsskyddet är en persons bostad, men skyddet omfattar även andra utrymmen som är avsedda för boende av stadigvarande natur, såsom exempelvis ett hotellrum när det används för stadigvarande boende. 

Grundlagsutskottet har ansett att åtgärder som går in på hemfridsskyddade områden är godtagbara "för att utreda brott", om åtgärden hänger samman med en konkret och specificerad anledning att misstänka att ett lagbrott har skett eller kommer att ske (se t.ex. GrUU 39/2016 rd). Utskottet har ansett att grundlagsskyddet för hemfriden i princip täcker in alla typer av utrymmen som används för boende av permanent natur (se t.ex. GrUU 16/2004 rd och GrUU 18/2010 rd). Utskottet har bland annat i samband med stiftandet av lagen om militär underrättelseverksamhet uppmärksammat att man i regleringen använt uttrycket ”utrymme som används för stadigvarande boende”. Utskottet hänvisade till att det hade ansett att ett sådant begrepp kan användas exempelvis när uttrycket ”ett rum eller utrymme som används för stadigvarande boende” förstås avse hemfrid i konstitutionell mening och täcker alla slag av utrymmen för boende av permanent natur (GrUU 37/2002 rd, s. 2/II). Utskottet konstaterade att också fritidsbostäder omfattas av skyddet för hemfrid, även om de inte används för boende året runt (GrUU 65/2010 rd, s. 3/II). I samband med stiftandet av underrättelselagstiftningen motsatte sig utskottet kraftigt den motsatta ståndpunkt som framfördes i regeringens proposition. Enligt utskottet fanns det orsak att ändra ordalydelsen i lagstiftningen så att bestämmelserna hänvisar till ”utrymme som används för boende av permanent natur” i stället för till ”utrymme som används för stadigvarande boende” (GrUU 36/2018 rd, s. 38). 

Bestämmelserna om platsgenomsökning reviderades i samband med totalreformen av förundersöknings- och tvångsmedelslagstiftningen. I 8 kap. 1 § i tvångsmedelslagen definieras typerna av platsgenomsökning, det vill säga allmän husrannsakan, särskild husrannsakan och platsgenomsökning. Med allmän husrannsakan avses genomsökning av hemfridsskyddade platser som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen (tvångsmedelslagen 8 kap. 1 § 2 mom.), medan särskild husrannsakan avser genomsökning av ett utrymme beträffande vilket det finns anledning att anta att genomsökningen kommer att omfatta information som någon har skyldighet eller rätt att vägra vittna om eller som enligt 7 kap. 3 § i tvångsmedelslagen inte får tas i beslag eller kopieras (tvångsmedelslagen 8 kap. 1 § 3 mom.). Med platsgenomsökning avses i sin tur genomsökning av andra platser än sådana som avses i 2 eller 3 mom. trots att de inte är allmänt tillgängliga eller den allmänna tillgängligheten har begränsats eller hindrats vid tidpunkten för genomsökningen, eller genomsökning av ett fordon (se t.ex. RP 222/2010 rd, s. 106). 

Enligt förarbetena till tvångsmedelslagen strävar man genom indelningen av genomsökning av platser i 8 kap. efter att husrannsakan i fortsättningen ska avse hemmet i ordets egentliga bemärkelse och vissa utrymmen och andra platser i direkt anslutning till det, att husrannsakan hos den som har tystnadsplikt eller tystnadsrätt blir en särskild typ av husrannsakan på grund av de särdrag som hänför sig till den och att övriga genomsökningar av platser – både sådana som riktas mot slutna utrymmen och sådana som riktas mot utrymmen som är öppna för allmänheten samt andra platser – bildar en tredje grupp. (RP 222/2010 rd, s. 299). 

Den tredelade indelningen i gällande lag innebär att de platser som skyddas av hemfriden vid allmän husrannsakan omfattar bostäder, fritidsbostäder och övriga utrymmen som är avsedda för boende, såsom hotellrum, tält, husvagnar och fartyg som kan bebos, trappuppgångar i bostadshus samt gårdar som utgör de boendes privata område och de byggnader som är fast förbundna med sådana gårdar. Med platsgenomsökning avses i sin tur genomsökning av andra platser än sådana som anges ovan trots att de inte är allmänt tillgängliga eller genomsökning av ett fordon. Sådana platser är exempelvis separata lagerutrymmen och klubblokaler. 

Även om bedömningen av det utrymme som är föremål för genomsökning mot bakgrund av den ovan beskrivna enkla indelningen kan framstå som okomplicerad med tanke på tvångsmedelslagens systematik, har utrymmets faktiska användningsändamål betydelse vid bedömningen av användningen av (hemliga) tvångsmedel i enskilda fall. I praktiken har det konstaterats att exempelvis bostäder används eller hyrs ut enbart för förvaring av olagliga föremål eller ämnen, och att man i dessa fall använder bulvaner för att undvika risken att bli fast. Detsamma gäller hotellrum samt fordon eller vattenfarkoster. 

Inom organiserad brottslighet utnyttjas exempelvis ofta kortvarigt hyrda lägenheter, hotellrum eller bostäder i syfte att bland annat förvara, lagra eller distribuera narkotika eller skjutvapen. I dessa situationer skulle utrymmena i princip omfattas av hemlig husrannsakan, medan fordon, vattenfarkoster samt lager- eller klubblokaler (egna eller hyrda) där exempelvis stora mängder narkotika eller skjutvapen förvaras skulle omfattas av hemlig platsgenomsökning. Till den senare kategorin kan även räknas serverhallar där olagliga handelsplatser för narkotika i det mörka nätet upprätthålls. I sista hand är det dock utrymmets faktiska användning som är avgörande, eftersom exempelvis en bostadslägenhet inte nödvändigtvis används för boende, medan å andra sidan även ett lagerutrymme i vissa situationer kan användas för boende. 

Den grundläggande utgångspunkten som också framgår av lagens förarbeten är emellertid klar. En platsgenomsökning avser ofta utrymmen där de aktuella platserna utgörs av byggnader, deras rum eller förvaringsutrymmen i eller i anslutning till rummen (till exempel ett skåp). Det krävs inte heller att ett förvaringsutrymme är slutet. Typiskt för ett utrymme är att det avgränsas av väggar och ofta även av ett tak. Andra platser utgörs i huvudsak av utomhusområden. Enligt 24 kap. 11 § i strafflagen är hemfridsskyddade platser bostäder, fritidsbostäder och övriga utrymmen som är avsedda för boende, såsom hotellrum, tält, husvagnar och fartyg som kan bebos, trappuppgångar i bostadshus samt gårdar som utgör de boendes privata område och de byggnader som är fast förbundna med sådana gårdar. Uttrycken ”bostad” och ”fritidsbostad”, som används i paragrafen, har i allmänhet ett tämligen vedertaget innehåll. Till bostäder räknas bl.a. höghus- och radhuslägenheter, egnahemshus och delar av dem. De vanligaste typerna av fritidsbostäder är sommarstugor och stugor som används året runt. Som bostäder i anslutning till kommunikationsmedel ska anses t.ex. husbilar och den avdelning i långtradare som är avsedd som sovplats (RP 222/2010 rd). 

Även om den ovan beskrivna så kallade grundindelningen mellan genomsökning av utrymmen som används för stadigvarande boende och genomsökning av andra platser i sig är klar, bygger bedömningen i praktiken – särskilt när det gäller allvarlig brottslighet – på en prövning från fall till fall av platsens faktiska användningsändamål, med beaktande av den grundläggande utgångspunkten. Exempelvis kan ett utrymme som till det yttre liknar ett lagerutrymme i själva verket användas för stadigvarande boende. Enstaka övernattning i ett utrymme gör det dock inte nödvändigtvis till ett utrymme som används för stadigvarande boende och som därmed skulle anses omfattas av hemfridsskyddet. 

Den indelning som följer av 8 kap. i tvångsmedelslagen är lika relevant i fråga om hemlig platsgenomsökning. En hemlig husrannsakan i ett utrymme som används för stadigvarande boende utgör till sin natur ett allvarligare ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än en hemlig platsgenomsökning. I propositionen anses det motiverat att de särskilda förutsättningarna för hemlig husrannsakan och hemlig platsgenomsökning skiljer sig från varandra, bland annat i fråga om de brott som utgör en grund för deras användning (se ovan om allmänna och särskilda förutsättningar). 

2.3.3.6  Beslutsförfarande och brådskande situationer

Vad gäller 10 kap. i tvångsmedelslagen är det i regel fråga om utredningsmetoder som förutsätter ett förhandstillstånd av domstolen. Undantagssituationer är till exempel brådskande situationer, för vilka det emellertid krävs tillsyn i efterhand av domstol, samt bevisprovokation genom köp, täckoperationer och användning av informationskällor. I 43 § i kapitlet föreskrivs det om förfarandet i domstol med avseende på behandlingen av tillståndsärenden som gäller hemliga tvångsmedel och i 60 § föreskrivs det om underrättelse om användning av hemligt tvångsmedel. 

Vid genomsökningar som görs utan den berörda personens vetskap är det fråga om reglering som är känslig med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. Särskilt vid hemlig husrannsakan är det fråga om ett djupgående ingripande i skyddet av hemfriden enligt 10 § 1 mom. i grundlagen. Det är således nödvändigt att rättsskyddet för den person som genomsökningen gäller säkerställs genom att det skapas tydliga garantier för att genomsökningen är motiverad i varje enskilt fall och att genomsökningen genomförs på ett behörigt sätt. En tydlig utgångspunkt för regleringen är således att den omfattas av domstolens förhandstillsyn, med undantag för vissa separat fastställda undantag, för vilka domstolens efterhandstillsyn kommer i fråga. Betydelsen av domstolens förhands- och efterhandstillsyn framhävs särskilt i fråga om hemliga tvångsmedel som en del av rättsmedlen, med beaktande av att det inte är möjligt att i fråga om hemliga tvångsmedel ha likadana rättsmedel i efterhand, såsom ändringssökande, som i fråga om ”offentliga” tvångsmedel. Nedan behandlas närmare rättsmedel i efterhand för dem som blir föremål för hemlig genomsökning. 

Vid hemliga genomsökningar är det sannolikt fråga om en situation där förundersökningsmyndigheten måste reagera snabbt, eftersom tidsfönstret för att genomföra genomsökningen utan att personen som berörs känner till det är begränsat. Brådskande situationer framhävs särskilt när lokalen som är föremål för genomsökningen inte i förväg är känd för förutredningsmyndigheten. Även om huvudregeln avses vara att medlet ska omfattas av domstolens förhandstillsyn, är det nödvändigt att på lagstiftningsnivå också möjliggöra förutredningsmyndigheternas möjligheter att reagera i brådskande situationer. När det gäller brådskande situationer gäller behovet emellertid främst situationer med hemlig platsgenomsökning, även om brådskande situationer samtidigt ofta kan förekomma även vid hemlig husrannsakan. Även om den bostad som är föremål för genomsökning oftast kan vara känd av förundersökningsmyndigheten, kan de misstänktas överenskomna mötesplatser eller andra platser som anknyter till brottet snabbt ändras för att till exempel vilseleda myndigheterna. 

Hemlig platsgenomsökning kan till exempel gälla ett fordon som används av en brottsmisstänkt eller dess bagageutrymme. Beroende på situationen kan den misstänkte dock snabbt byta fordon, till exempel för att vilseleda myndigheterna. Då är det inte nödvändigtvis möjligt att i förväg skaffa domstolens tillstånd för att genomföra en hemlig platsgenomsökning av ett visst enskilt fordon. Det kan visserligen vara möjligt att till exempel skaffa ett tillstånd så att säga personbaserat, men de facto är det sannolikt inte möjligt eller ändamålsenligt att skaffa ett fordonsspecifikt tillstånd med beaktande av hur brådskande situationerna är med tanke på att tidsfönstret för att genomföra genomsökningen kan vara mycket begränsat. I dessa situationer anses det vara motiverat att avvika från domstolens förhandstillstånd och anse att domstolens efterhandstillsyn är tillräcklig. 

När det gäller hemlig platsgenomsökning kan det också vara fråga om en situation där man med snabb tidsplan ska söka efter en enskild resväska i hotellets resväskförvaring som den misstänkte har lämnat för kortvarig förvaring på hotellet. Som exempel kan nämnas en situation där innehavaren av väskan är en misstänkt utländsk yrkesmördare och det finns en berättigad misstanke om att det kan finnas ett redskap i resväskan med vilket gärningen avses bli utförd. I övrigt är det möjligt att utföra fortlöpande övervakning av den misstänkte bland annat på grund av det antagna offrets skyddsbehov. Med hemlig platsgenomsökning avses det vara möjligt att utreda ett misstänkt brott och lättare och snabbare förhindra allvarligare konsekvenser. 

Med tanke på helheten ska man också beakta det överraskningsmoment som ofta förknippas med genomsökningar och som det ofta inte är möjligt att förbereda sig på i förväg. Möjligheten till överraskningsmoment betonas särskilt vid platsgenomsökningar, men överraskande och brådskande situationer är inte uteslutna vid hemliga husrannsakningar. 

Det anses motiverat att huvudregeln är förhandstillsyn av domstolen vid både hemlig husrannsakan och platsgenomsökning. Det anses emellertid också motiverat att det på grund av nödvändiga brådskande situationer föreskrivs om möjligheten att genom beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman som utbildats för hemligt inhämtande av information göra en hemlig platsgenomsökning som i efterhand utan dröjsmål ska föras till domstol för behandling. Det anses dock inte vara motiverat med efterhandstillsyn av domstolen vid hemlig särskild husrannsakan och hemlig genomsökning, utan dessa avses endast vara möjliga på grundval av domstolens förhandstillstånd (hemlig särskild husrannsakan behandlas närmare nedan). Enligt propositionen ska ett offentligt ombud delta i domstolsbehandlingen av hemlig husrannsakan (inkl. särskild husrannsakan), och genomförandet av hemlig särskild husrannsakan förutsätter också att ett genomsökningsombud är närvarande vid genomsökningen. Därför är det varken ändamålsenligt eller motiverat att i brådskande situationer kunna göra undantag i fråga om hemlig husrannsakan och hemlig särskild husrannsakan. 

2.3.3.7  Teknisk observation av utrustning under hemlig genomsökning

I 8 kap. 20–22 och 27–29 § i tvångsmedelslagen föreskrivs det om genomsökning av utrustning. Den gällande tvångsmedelslagen möjliggör inte hemlig genomsökning av utrustning. Det har nyligen föreslagits att bestämmelserna om avbrytande av genomsökning av utrustning ska ändras (RP 70/2025 rd, 1104/2025) så att domstolen förutom i vissa särskilt föreskrivna undantag på yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman beslutar om genomsökning av utrustning. Till exempel i nödvändiga brådskande situationer får en anhållningsberättigad tjänsteman besluta om genomförande av genomsökning av utrustning, men då är det fråga om domstolens efterhandstillsyn. 

Enligt 20 § i kapitlet avses med genomsökning av utrustning genomsökning av datainnehållet i datorer, teleterminalutrustning eller andra motsvarande tekniska anordningar eller informationssystem vid tidpunkten för genomsökning. Genomsökning av utrustning får inte gälla sådana förtroliga meddelanden som omfattas av bestämmelserna om teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation i 10 kap. Även om den information som inhämtas vid genomsökning av utrustning är begränsad enligt ovan, är genomsökning av utrustning inte ett obetydligt tvångsmedel med tanke på skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Genomsökning kan riktas mot ett konfidentiellt meddelande i utrustningen, och i samband med den kan andra uppgifter om en persons privatliv framgå (RP 217/2022, s. 31). Genomsökning av utrustning kan också riktas mot utrustning som inte innehåller information som är väsentlig med tanke på respekten för privatlivet eller skyddet för personuppgifter, såsom arbetsmaskiner (se RP 70/2025 rd).  

Enligt 21 § i kapitlet får genomsökning av utrustning företas, om det finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex månader eller om omständigheter som anknyter till utdömande av samfundsbot utreds, och det kan antas att det vid genomsökning påträffas handlingar eller information som har anknytning till det brott som undersöks och som ska tas i beslag eller handlingar som ska kopieras. Genomsökning av utrustning får företas också för att återlämna en anordning till den som har rätt till den, om det finns anledning att anta att den har avhänts genom brott. Genomsökning av utrustning har inte begränsats till enbart ytterst allvarliga brott utan kan användas på ett mycket omfattande sätt vid utredning av olika brott. Vid bedömningen av förutsättningarna för genomsökning av utrustning ska dock bland annat proportionalitetsprincipen enligt 1 kap. 2 § i tvångsmedelslagen beaktas. 

Den starka utvecklingen av digitaliseringen har också inneburit en alltmer elektrifierad verksamhetsmiljö, där vikten av fysiska bevis snarare har minskat. Med andra ord lagras bevis i allt större utsträckning elektroniskt i form av data antingen på terminalutrustning eller i en molninfrastruktur som bland annat är tillgänglig via anordningar. Enligt vissa uppskattningar innehåller över 80 procent av brottsutredningarna elektroniska bevis. Genomsökning av utrustning är således ett betydande brottsutredningsmedel (se även RP 70/2025 rd). 

I vanliga fall är de olika anordningar som den brottsmisstänkte har i sin besittning sannolikt kända av förundersökningsmyndigheterna, men särskilt i samband med terrorismbrott, organiserad brottslighet eller andra allvarliga brott kan den misstänkte ofta ha tillgång till många olika anordningar och ofta avslöjas de anordningar som används för att begå sådana brott för förundersökningsmyndigheterna först i samband med genomsökningar eller gripanden. Det bör beaktas att det även är möjligt att använda olika spelplattformar för kommunikation med andra utöver det egentliga användningsändamålet. 

När det gäller bevis i elektroniskt format finns det ofta en förhöjd risk för förstöring, vilket också kan göras på distans med hjälp av en annan anordning eller det kan vara fråga om en automatisk eller schemalagd förstöringsfunktion. I samband med att en brottsutredning avslöjas har den misstänkte därmed också möjlighet att förstöra bevis eller informationen om brottsmisstankar kan öppna upp en möjlighet för andra medbrottslingar att förstöra bevis. 

Med tanke på att det numera i allt större utsträckning finns betydelsefulla bevis i elektroniskt format har behovet av att även genomföra genomsökning av utrustning eller programvara sannolikt framhävts i samband med hemlig husrannsakan. Följaktligen föreslås genomsökningen av utrustningen eller programvaran som genomförs i samband med en hemlig husrannsakan också ske i hemlighet för innehavaren av utrustningen eller någon annan person som har rätt till den. Det bedöms föreligga behov av hemlig genomsökning av utrustning när det gäller listbrott där det genomförs hemlig platsgenomsökning enligt förslaget, där man i förundersökningen med stor sannolikhet kan skaffa bevis från en informationsteknisk anordning som den misstänkte innehar. I allvarligare brottsärenden är det viktigt att genomsöka informationstekniska anordningar och att kunna skaffa avgörande bevis från utrustningen utan att utredningen av brottet äventyras på grund av att vederbörande får kännedom om saken i ett för tidigt skede, eftersom det enligt ovan är allt vanligare och enklare att tömma anordningar på distans. 

I samband med hemliga genomsökningar kan man som nämnts ovan även hitta sådana anordningar som förundersökningsmyndigheterna inte tidigare haft kännedom om. Således har det inte nödvändigtvis varit möjligt att använda teletvångsmedel i fråga om dessa innan den hemliga genomsökningen genomfördes. I synnerhet vid utredning av allvarliga och omfattande brott är det viktigt att även utreda eventuella andra personer med anknytning till den brottsliga verksamheten eller omfattningen av den brottsliga verksamheten. Ofta avslöjas sådana förbindelser genom just olika typer av informationstekniska anordningar. 

Även om det huvudsakliga syftet med hemlig genomsökning är att hitta fysiska bevis för brottslig verksamhet är det sannolikt att man i samband med genomsökningen upptäcker olika anordningar som är okända för förundersökningsmyndigheten och som det skulle vara nyttigt att undersöka närmare med tanke på den pågående brottsutredningen. Därmed förblir även den grundläggande utgångspunkten för hemlig genomsökning densamma, dvs. det finns en grundad anledning att anta att föremål, egendom, handlingar, information eller omständigheter som behövs för utredningen av brottet kan påträffas vid genomsökningen (även i form av data). Eftersom det emellertid i huvudsak är fråga om utrustning som förundersökningsmyndigheten inte känner till, anses det motiverat att förundersökningsmyndigheten ska ha möjlighet att besluta om genomsökning av utrustningen (antingen i mån av möjlighet undersökning av utrustningen i den lokal som genomsöks eller kopiering av anordningen för senare undersökning) i samband med hemlig genomsökning. Till exempel kan en anhållningsberättigad tjänsteman i brådskande situationer också fatta beslut om teknisk observation av utrustning ( 10 kap. 24 § i tvångsmedelslagen). Det ska emellertid beaktas att undersökning av en anordnings yttersida och att ta reda på dess identifikationskod inte är genomsökning av anordningens informationsinnehåll, dvs. genomsökning av utrustning (RP 70/2025 rd, s. 34), men det kan vara fråga om teknisk observation av utrustning om det är fråga om annan undersökning än undersökning av anordningens yttersida. Dessa identifierande uppgifter kan göra det möjligt att använda andra hemliga tvångsmedel, till exempel teletvångsmedel. 

Kraven som gäller för genomförande av genomsökning av utrustning enligt 8 kap. 21 § i tvångsmedelslagen är förhållandevis låga jämfört med de hemliga tvångsmedel som det allmänt föreskrivs om i 10 kap., såsom teknisk observation av utrustning. Dessutom är det inte möjligt att genomföra genomsökning av utrustning enligt 8 kap. i hemlighet för den person det gäller. 

Enligt 10 kap. 23 § tvångsmedelslagen avses med teknisk observation av utrustning att en funktion, informationsinnehållet eller identifieringsuppgifterna i en dator eller i en liknande teknisk anordning eller i dess programvara på något annat sätt än enbart genom sinnesförnimmelser observeras, upptas eller behandlas på något annat sätt för att utreda omständigheter som är av betydelse för utredningen av ett brott. Teknisk observation av utrustning får inte riktas mot sådana förtroliga meddelanden som omfattas av de bestämmelser i 10 kap. som gäller teleavlyssning, teleövervakning och annan teknisk observation än observation av utrustning. Förundersökningsmyndigheten får rikta teknisk observation av utrustning mot en i 1 mom. avsedd dator eller en liknande teknisk anordning eller dess programvara som en person som är misstänkt för brott sannolikt använder, om personen är skäligen misstänkt för ett brott som avses i 16 § 3 mom. Enligt 24 § i kapitlet beslutar domstolen om teknisk observation av utrustning på yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman. Om ärendet inte tål uppskov, får en anhållningsberättigad tjänsteman besluta om sådan observation till dess att domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart det är möjligt, dock senast 24 timmar efter det att tvångsmedlet började användas. Det finns bestämmelser om teknisk observation av utrustning baserat på polislagen i 5 kap. 23 § i polislagen. 

Teknisk observation av utrustning som befogenhet är oberoende av var utrustningen används, dvs. genom detta inhämtas inte information om verksamheten på platsen där utrustningen finns. Därmed skiljer sig befogenheten även från teknisk avlyssning och optisk observation. Så kallad tangentbordsavlyssning har ansetts vara en form av teknisk observation av utrustning (RP 222/2010, s. 346 och RP 217/2022, s. 51). Teknisk observation av utrustning kan användas för att observera verksamheten på själva anordningen och i dess programvara samt informationen i anordningen (inklusive identifieringsuppgifter). Föremål för teknisk observation av utrustning kan till exempel vara en handling i elektroniskt format som finns i anordningen, interaktionen mellan den misstänkte och anordningen, identifieringsuppgifter om anordningen eller dess programvara, styrnings- och signaleringstrafik som inte anknyter till kommunikationen (Esitutkinta- ja pakkokeinot (2025): Fredman, Rautio, Tolvanen, Viitanen, s. 1 099–1 100, på finska). Teknisk observation av utrustning kan inte riktas mot uppgifter som omfattas av teletvångsmedel, men genom befogenheten är det möjligt att skaffa sådan information som finns i utrustningen innan observationen påbörjas eller som tas emot av utrustningen under observationen. Formuleringen följer i tillämpliga delar ordalydelsen i bestämmelsen om genomsökning av utrustning i 8 kap. 20 § 2 mom. i lagen, eftersom syftet är att införa en motsvarande begränsning (RP 217/2022 s. 126). 

Ur ett brottsutredningsperspektiv är teknisk observation av utrustning därmed i viss mån en liknande utredningsmetod som genomsökning av utrustning, men teknisk observation av utrustning genomförs i hemlighet för den person det gäller och användningen av den är bunden till brottets allvarlighetsgrad och vissa brott som användning av tvångsmedel kan grunda sig på. Som nämnts ovan kan det ofta finnas behov av att i samband med en hemlig genomsökning granska informationstekniska anordningar som sannolikt används av den brottsmisstänkte. Eftersom teknisk observation av utrustning i viss mån kan betraktas som likvärdig med användningsändamålen för genomsökning av utrustning, anses möjligheten att genomföra teknisk observation av utrustning i samband med hemlig genomsökning vara motiverad. Det avses emellertid vara fråga om ett självständigt och separat hemligt tvångsmedel som omfattas av separat villkor och ett separat beslutsförfarande. Om det till exempel i samband med hemlig genomsökning finns behov av att genomföra teknisk observation av utrustning i fråga om på förhand okänd utrustning, ska den genomförda tekniska observationen av utrustningen föras till domstol för behandling i efterhand i enlighet med 10 kap. 24 § i tvångsmedelslagen. 

Eftersom teknisk observation av utrustning i brådskande situationer också är möjlig genom beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman har det inte bedömts nödvändigt att föreskriva om en separat befogenhet att genomföra hemlig genomsökning av utrustning enligt 8 kap. i tvångsmedelslagen, utan möjligheten att i samband med den hemliga genomsökningen utföra teknisk observation av utrustning bedöms vara tillräcklig. Tröskeln för fängelsestraff på fyra år enligt 10 kap. 16 § 3 mom. i tvångsmedelslagen omfattar nästan alla brott som avses i 3 § med undantag för förberedelse till tagande av gisslan, förberedelse för brott som begås i terroristiskt syfte, deltagande i utbildning för att begå ett terroristbrott, förberedelse till grovt rån, grovt tullredovisningsbrott och resa i syfte att begå ett terroristbrott. De nämnda brotten hör emellertid till de brott som användning av teknisk avlyssning kan grunda sig på. Därmed avses det vara möjligt att utföra teknisk observation av utrustning både i samband med hemlig husrannsakan och hemlig platsgenomsökning som föreslås i propositionen, om förutsättningarna för dessa annars uppfylls. 

2.3.3.8  Omhändertagande och kopiering vid hemlig genomsökning

Under hemlig husrannsakan och hemlig platsgenomsökning kan det ofta finnas behov av att tillfälligt omhänderta eller kopiera föremål, egendom, handlingar, information eller omständigheter. Det kan vara fråga om antingen en fysisk sak eller information i dataformat i en informationsteknisk anordning. Det kan handla om ett behov av att undersöka beviset närmare, till exempel i polisens lokaler, eller att byta ut ett farligt föremål eller ämne mot ett ofarligt. Det kan också vara fråga om omhändertagande för beslag eller kopiering som avses i 7 kap. i tvångsmedelslagen. 

Behovet bedöms främst gälla kopiering av bevis (även i form av data) eller utbyte av ett farligt föremål eller ämne mot ett ofarligt. Det kan till exempel handla om att fotografera en handling i en brottsplan eller att byta ut ett paket som innehåller narkotika mot ett så kallat falskt paket. Beroende på situationen innefattar det sistnämnda sannolikt ett tillfälligt omhändertagande av paketet för att det ska vara möjligt att byta till ett falskt paket. I vilket fall som helst avses det i princip handla om sådana åtgärder som ska kunna vidtas utan att avslöja en pågående brottsutredning.  

I 7 kap. i tvångsmedelslagen föreskrivs om beslag samt kopiering av handlingar. Bestämmelser om förutsättningarna för beslag finns i 1 § i kapitlet. Samma villkor gäller även för kopiering av en handling (2 §). Det handlar till exempel om att använda bevis i ett brottmål. Det krävs ingen tröskel som är bunden till en viss straffnivå. Samma krav gäller också information som finns i en teknisk anordning eller i något annat motsvarande informationssystem eller på dess lagringsplattform (data), och bestämmelserna om handlingar i 7 kap. gäller även handlingar i form av data (1 § 2 mom.). Bestämmelserna tillämpas även på ämnen. Från ett föremål kan en del lösgöras och tas i beslag för att användas som bevis, om någon undersökningsåtgärd inte annars kan utföras utan stora svårigheter (1 § 3 mom.). Beträffande beslag och kopiering av handlingar ska man emellertid beakta de förbud mot beslag och kopiering som det föreskrivs om i 7 kap. 3 §. 

I 8 § i kapitlet föreskrivs det om omhändertagande för beslag och för kopiering av handlingar. Enligt bestämmelserna får föremål, egendom eller handlingar tas i beslag eller kopieras i samband med en genomsökning. Bestämmelser om underrättelse om omhändertagande finns i 9 §. Huvudregeln är att utan dröjsmål underrätta den hos vilken ett föremål, egendom eller en handling har omhändertagits, om han eller hon inte har varit på plats vid omhändertagandet. Enligt 2 mom. får underrättelsen med beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman framskjutas med högst en vecka från omhändertagandet, om viktiga skäl som har samband med utredningen kräver det. Därefter får domstolen på begäran av nämnda tjänsteman besluta om framskjutande av underrättelsen med högst två månader åt gången. Underrättelsen ska dock lämnas utan dröjsmål när förundersökningen har avslutats. 

Den gällande regleringen möjliggör därmed beslag och kopiering som kan man får underrätta om i efterhand. Bestämmelserna kan tänkas vara tillämpliga även i samband med hemlig genomsökning. Utgångspunkten för bestämmelserna i 7 kap. i tvångsmedelslagen är emellertid inte åtgärder som utförs utan att personen det gäller känner till dem, utan utgångspunkten är en underrättelseskyldighet som är bunden till tidpunkten för genomförandet av åtgärden och som i viss mån kan framskjutas enligt 7 kap. 9 § 2 mom. Eftersom det vid hemlig genomsökning föreslås handla om verksamhet som sker i hemlighet för den person det gäller, bedöms inte bestämmelserna i 7 kap. som sådana vara tillämpliga varken naturligt eller problemfritt. 

Särskilt på grund av risken för att utredningen avslöjas anses det inte vara ändamålsenligt med beslag i samband med hemliga genomsökningar. Utöver underrättelseskyldigheterna som gäller bestämmelserna om beslag är det sannolikt inte möjligt att beslagta föremål, egendom eller handlingar utan att utredningen avslöjas för personerna i fråga. Antagligen upptäcks det att föremål eller ämnen har försvunnit från en viss lokal eller en viss plats. Undantag från denna huvudregel utgör situationer där det är känt att den brottsmisstänkte inte kommer att besöka lokalen under en längre tid till exempel på grund av vistelse utomlands. Lokalen kan också användas för lager och därmed inte för dagligt bruk. Det är emellertid inte möjligt att vara säker på att lokalen används sällan, eller åtminstone skulle det kräva användning av resurser, till exempel i form av optisk observation. Det är värt att notera att det i vissa fall kan uppstå ett så kallat tvång att agera för polisen på grund av egendom som finns i lokalen, varvid farliga föremål eller egendom inte kan lämnas i en lokal som är föremål för genomsökning och måste tas i beslag. Då kan det också vara fråga om att framskjuta underrättelsen om omhändertagande enligt bestämmelserna i 7 kap. i tvångsmedelslagen. I dessa situationer ska man även beakta möjligheten att under vissa förutsättningar dröja med att ingripa i ett annat brott än det som ligger till grund för tvångsmedlet enligt 10 kap. 47 §. 

Eftersom det bedöms vara nödvändigt att möjliggöra beslag och kopiering även i samband med hemliga genomsökningar, anses det motiverat att separat föreskriva om detta i 10 kap. Underrättelseskyldigheten gällande omhändertagande och kopiering bedöms vara tillräcklig enligt bestämmelserna i 10 kap. 60 §. 

2.3.3.9  Teknisk undersökning under hemlig genomsökning

I fråga om hemlig husrannsakan och hemlig platsgenomsökning bör man också beakta behovet av att möjliggöra en teknisk undersökning. Lagring av kriminaltekniska prover hör till husrannsakan, till exempel att ta fläckprover på linne eller underkläder, dokumentera bostaden, platsen eller kläder genom att fotografera dem innan den misstänkte får kännedom om brottsmisstanken, lagra spår av skor, fotografera handlingar och dokumentera bevis som ska förstöras. Syftet med en genomsökning behöver alltså inte vara beslag eller någon annan grund som leder till ett annat tvångsmedel, utan att först och främst skaffa bevis i det syfte att de inte kan förstöras.  

Behovet kan också gälla till exempel identifiering av en person eller säkrande av en brottsplats. I den senare situationen kan polisen till exempel ha underrättelseuppgifter om en plats där ett brott mot liv har begåtts, men på grund av att utredningen avslöjas för tidigt är det nödvändigt att den tekniska undersökningen genomförs i hemlighet antingen i lokaler som används för fast boende, andra lokaler eller fordon. Vid identifiering av de inblandade kan det föreligga en situation som anknyter till ett brott som användning av tvångsmedel kan grunda sig på, där man till exempel försöker få prover som behövs för identifieringen från kärl eller andra föremål som använts för förvaring av narkotika. 

Enligt ovan nämnda grunder anses det också motiverat att möjliggöra en teknisk undersökning under en hemlig genomsökning. Det har inte bedömts vara nödvändigt att föreskriva om detta separat, utan undersökningen avses ingå i beslag eller kopiering under hemlig genomsökning.  

2.3.3.10  Offentligt ombud som institution

Med tanke på säkerställandet av rättsskyddet för den som är föremål för hemlig husrannsakan och hemlig platsgenomsökning bedöms det vara motiverat att domstolen beslutar om hemlig genomsökning på yrkande av en särskilt utbildad anhållningsberättigad tjänsteman. Undantag på grund av en brådskande situation avses endast vara möjligt från hemlig platsgenomsökning, vilket dock kräver efterhandstillsyn av domstolen. 

För att säkerställa rättsskyddet i fråga om hemlig husrannsakan anses det dessutom nödvändigt att offentliga ombud som institution ansluts till domstolsförfarandet för att bevaka rätten för den person som är föremål för medlet eller för den innehavare av platsen som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen. Eftersom det är fråga om ett hemligt tvångsmedel kan de som är föremål för medlet inte själva bevaka sina intressen. Därför anses en så kallad offentlig ombudsinstitution vara nödvändig. Till denna del jämförs regleringen med regleringen om bostadsavlyssning. Dessutom anses det nödvändigt att genomsökningen sparas tekniskt för att säkerställa en granskning av genomsökningen i efterhand (se närmare om detta nedan). 

I 10 kap. 44–46 § i tvångsmedelslagen föreskrivs det om ett offentligt ombud, om behörighetsvillkor för offentliga ombud och om arvode och ersättning till offentliga ombud. För handläggningen av ett yrkande som gäller bostadsavlyssning ska domstolen på tjänstens vägnar förordna ett offentligt ombud att bevaka den misstänktes intressen och deras intressen som eventuellt också kan bli föremål för avlyssning. Ett offentligt ombud eller den som ombetts fullgöra ett sådant uppdrag får inte obehörigen röja en omständighet som han eller hon har fått kännedom om under uppdraget eller när han eller hon ombads fullgöra det. Ett offentligt ombud får tillgång till kravet på teknisk avlyssning och den utredning som ska lämnas till domstolen samt kan ställa frågor till den som ansöker om tillstånd för avlyssning. Det offentliga ombudet kan också överklaga domstolens beslut. Det offentliga ombudet ska således närvara när yrkandet om avlyssning behandlas. Det offentliga ombudet kan uppmärksamma domstolen på att yrkandet är grundlöst och har rätt att kräva att i beslutet upptas villkor som skyddar integriteten för den som ska höras och hans eller hennes familjemedlemmar eller andra samboende samt har rätt att invända mot krav på fortsatt tillstånd. Ett offentligt ombud är således en intressebevakare som utan stöd från sina ”huvudmän” måste planera sin verksamhet på grund av tystnadsplikten i 44 § 3 mom. (Esitutkinta- ja pakkokeinot (2025): Fredman, Rautio, Tolvanen, Viitanen, s. 1094). 

Eftersom det vid hemlig husrannsakan är fråga om ett hemligt tvångsmedel och man genom det ingriper i de ifrågavarande personernas privatliv och hemfrid på ett betydande sätt, anses det motiverat att en offentlig ombudsinstitution fogas till domstolsförfarandet vid hemlig husrannsakan i likhet med vid bostadsavlyssning. Precis som vid bostadsavlyssning föreslås domstolen förordna ett offentligt ombud på tjänstens vägnar och ombudet föreslås delta i domstolsbehandlingen av yrkandet om hemlig husrannsakan (inkl. hemlig särskild husrannsakan). Alla rättigheter och skyldigheter som anknyter till bostadsavlyssning föreslås även gälla för hemlig husrannsakan. Eftersom det redan i 10 kap. 44–46 § föreskrivs omfattande om det offentliga ombudet anses det ändamålsenligt att göra de föreslagna nödvändiga ändringarna i paragraferna i fråga.  

Det anses dock motiverat att utvidga den offentliga ombudsinstitutionen till att endast omfatta hemlig husrannsakan och hemlig särskild husrannsakan. Eftersom man genom hemlig platsgenomsökning inte gör intrång på en plats som skyddas av hemfriden, bedöms det vara tillräckligt med skyldigheten att uppta genomsökningen med en teknisk anordning för att vid behov i efterhand bedöma om genomsökningen utförts på behörigt sätt. 

2.3.3.11  Skyldighet att uppta hemlig genomsökning

Förundersökningsmyndighetens skyldighet att uppta hemlig genomsökning anses även utgöra en nödvändig rättsskyddsgaranti. Förundersökningsmyndighetens skyldighet att uppta hemlig genomsökning med en teknisk anordning föreslås gälla alla situationer med hemlig genomsökning.  

En omfattande upptagningsskyldighet anses motiverad för att man vid behov i efterhand ska kunna säkerställa att den hemliga genomsökningen utförts på behörigt sätt. Skyldigheten kan till exempel i fråga om en bostad innebära att skyldigheten att uppta husrannsakan börjar genast när dörren öppnas innan man går in i bostaden och slutar när man lämnar bostaden. Det finns dock ingen anledning att avslöja de taktiska aspekterna av de undersökningsmetoder som förundersökningsmyndigheterna har tillgång till, till exempel hur man kan öppna dörren till en bostad. Detsamma gäller även för hemlig platsgenomsökning, till exempel hur man kommer in i ett fordon. Under den hemliga husrannsakan kan man dessutom bli tvungen att vidta sådana åtgärder i bostaden, andra lokaler eller fordon som är hemliga ur utredningstaktisk synvinkel och som det inte är motiverat att uppta. Det kan emellertid vara besvärligt att inte uppta sådana situationer och försvåra förverkligandet av syftet med upptagning. Förundersökningsmyndigheternas utredningstaktiska metoder är dock i regel sekretessbelagda. Vid säkerställandet av sekretessen för taktiska medel bör man emellertid beakta säkerställandet av rättsskyddet för den som är föremål för hemlig genomsökning så att det vid behov är möjligt att i efterhand göra en tillräcklig bedömning av huruvida genomsökningen utfördes på behörigt sätt.  

Upptagningsskyldigheten föreslås gälla alla personer som deltar i genomsökningen. Det bedöms vara motiverat att lämna det tekniska tillvägagångssättet till de behöriga myndigheterna för bedömning och beslut. 

2.3.3.12  Hemlig särskild husrannsakan

Enligt 8 kap. 1 § 3 mom. i tvångsmedelslagen avses med hemlig särskild husrannsakan genomsökning av ett utrymme där det finns anledning att anta att genomsökningen kommer att omfatta information som någon enligt 17 kap. 10–14, 16, 20 eller 21 § i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om och som med stöd av 7 kap. 3 § i tvångsmedelslagen inte får tas i beslag eller kopieras. Särskild husrannsakan omfattar således information som skyddas genom den och inte nödvändigtvis automatiskt den lokal som husrannsakan gäller. För vissa lokaler är dock utgångspunkten att de förmodligen innehåller information som omfattas av särskild husrannsakan. Sådana lokaler är till exempel lokaler som anknyter till en viss yrkeskår, såsom advokatbyråer och till exempel journalisters bostäder och andra lokaler som anknyter till säkerställandet av källskyddet.  

Bestämmelserna om närvaro och förfarande vid husrannsakan enligt 8 kap. 5 och 6 § gäller även särskild husrannsakan. Dessutom tillämpas bestämmelserna om genomsökningsombud och domstolsbehandling av förseglat material (8 kap. 7–13 § i tvångsmedelslagen). 

Enligt 8 kap. 9 § 1 mom. i tvångsmedelslagen ska genomsökningsombudet vara närvarande vid särskild husrannsakan och följa hur åtgärderna för genomsökning vidtas. Genomsökningsombudet ska delta i särskild husrannsakan oavsett i vilket skede genomsökningens karaktär som särskild husrannsakan konstateras och på vilket sätt handlingsmaterialet granskas. Om det först efter att genomsökningen har inletts konstateras att det finns anledning att anta att genomsökningen berör information som omfattas av sekretesskyldigheten eller -rätten enligt bestämmelserna i rättegångsbalken i fråga, ska genomsökningen avbrytas tills ett genomsökningsombud har förordnats och kommit till platsen (Esitutkinta ja pakkokeinot: Fredman, Rautio, Tolvanen, Viitanen, s. 1 009–1 010). Enligt lagens förarbeten ska vid behov flera personer än en kunna utses till genomsökningsombud, till exempel ifall det behövs särskild sakkunskap eller sakkunskap om olika områden (RP 222/2010 rd, s. 308). 

Det kan också vara nödvändigt att genomföra en särskild husrannsakan utan att innehavaren av genomsökningsobjektet känner till det. Utöver etablerade internationella kriminella sammanslutningar och nätverk finns det till exempel professionella medhjälpare inom den organiserade brottsligheten i Finland. Typiska professionella medhjälpare inom organiserad brottslighet är till exempel bokförare, jurister och konsulter (se statsrådets principbeslut om strategin och åtgärdsprogrammet för bekämpning av organiserad brottslighet 2025–2030, JM 2025:7, bland annat avsnitt 3.3 s. 16) 

Det är emellertid nödvändigt att beakta sekretesskyldigheter eller -rättigheter som gäller särskild husrannsakan och som begränsar husrannsakan. Bestämmelserna om särskild husrannsakan i 8 kap. i tvångsmedelslagen är emellertid inte som sådana utan problem tillämpliga på hemlig särskilda husrannsakan, i synnerhet inte vad gäller förfarandet. Till exempel är det inte nödvändigtvis lätt att se till att ett genomsökningsombud är närvarande under genomförandet av en genomsökning. 

Enligt ovannämnda måste hemliga genomsökningar ofta genomföras inom ramen för snäva möjligheter och tidsfönster, varför det inte nödvändigtvis är säkert eller ens möjligt att ta med en person som inte hör till förundersökningsmyndigheten vid genomsökningen. Eftersom det enligt vad som förklarats ovan anses vara motiverat med en upptagningsskyldighet för hemlig genomsökning bedöms samtidigt genomsökningsombudets tillsyn i efterhand kunna möjliggöras även med beaktande av skyldigheten att försegla materialet och tillhörande domstolsbehandling. Det bedöms också vara möjligt för ett genomsökningsombud att ”delta” i genomsökningen på distans via videokonferens eller någon annan lämplig teknisk dataöverföring så att han eller hon kan följa genomförandet av genomsökningsåtgärderna samt tala med och se dem som genomför och ansvarar för genomsökningen. Det sistnämnda alternativet anses dock inte vara motiverat utöver möjligheten till fysiskt deltagande med beaktande av den särskilda karaktären av hemlig särskild husrannsakan. 

Eftersom man i propositionen också anser att det är motiverat att ansluta en offentlig ombudsinstitution till förfarandet med hemlig husrannsakan bedöms det vara möjligt att utnyttja institutionen även i fråga om skyldigheterna och förfarandet som gäller genomsökningsombudet. Det avses således vara fråga om en så kallad dubbelroll jämfört med att ett separat genomsökningsombud deltar i förfarandet utöver det offentliga ombudet. I annat fall tillämpas bestämmelserna om genomsökningsombudet och det tillhörande förfarandet enligt 8 kap. i tvångsmedelslagen till tillämpliga delar även på hemlig särskild husrannsakan (se närmare specialmotiveringen nedan). 

2.3.3.13  Rättsmedel i efterhand

Hemliga tvångsmedel skiljer sig från andra ”offentliga” tvångsmedel genom att de genomförs utan att personerna i fråga känner till dem. Därmed är det inte möjligt att på motsvarande sätt använda rättsmedel såsom vid sedvanliga tvångsmedel, såsom närvaro vid genomsökningar eller rätt att ansöka om ändring av den behöriga myndighetens beslut. På grund av denna grundläggande skillnad framhävs de övriga rättsskyddsgarantierna i de hemliga tvångsmedlen, såsom det huvudsakliga förfarandet med förhandstillstånd från domstol, ett noggrant avgränsat och reglerat tillämpningsområde och underrättelseskyldighet i efterhand, som man endast kan avvika från under vissa förutsättningar och genom domstolsbeslut (10 kap. 60 § i tvångsmedelslagen). 

Bestämmelser om domstolsförfarande vid hemliga tvångsmedel finns i 10 kap. 43 § och bestämmelser om underrättelseskyldighet i 60 §. Ovannämnda rätt att ansöka om ändring är inte möjlig i fråga om hemliga tvångsmedel, varför en icke bindande klagan tillämpas i fråga om hemliga tvångsmedel (10 kap. 43 § 5 mom. i tvångsmedelslagen). Hänsyn ska tas separat till det offentliga ombudets deltagande i behandlingen av yrkandet om bostadsavlyssning. Det offentliga ombudet kan också överklaga domstolens beslut. 

Eftersom den som berörs av hemlig genomsökning inte är medveten om användningen av tvångsmedel i förväg eller vid tidpunkten för genomförandet betonas förhandsarrangemang när det gäller rättsmedel. Till dessa hör även de i propositionen föreslagna allmänna och särskilda förutsättningar för domstolens förhandstillsyn, skyldigheten att uppta och protokollföra genomsökningar och dessutom att ett offentlig ombud deltar i behandlingen av yrkande om hemlig husrannsakan och yrkande om hemlig särskild husrannsakan i domstol. Enligt förslaget deltar dessutom ett genomsökningsombud fysiskt vid särskild husrannsakan.  

I fråga om rättsmedel ska man även beakta rätten att ingripa i bevis och förfarandet för att skaffa dessa som senast aktualiseras vid huvudförhandlingen. Trots att det av ovannämnda uppenbara skäl inte finns någon rätt att ansöka om ändring i hemliga genomsökningar har man rätt att anföra en klagan som inte är bunden till någon tidsfrist. I fråga om helheten ska man också beakta rätten att kräva skadestånd i anslutning till tjänsteutövning enligt 118 § i grundlagen. 

2.3.4.1  Allmänt

Bestämmelser om informationskällans verksamhet och förutsättningarna för styrd användning av informationskällor samt om upphörande av användningen finns i 10 kap. 39 och 40 § i tvångsmedelslagen. Enligt 2 § 2 mom. är det dessutom en förutsättning för styrd användning av en informationskälla att den kan antas vara av synnerlig vikt för utredning av ett brott.  

Det finns bestämmelser om polisens användning av informationskällor baserat på polislagen i 5 kap. 40–42 § i polislagen. Definitionerna av en informationskälla i tvångsmedelslagen och polislagen skiljer sig endast åt vad gäller målen. I tvångsmedelslagens kontext är det fråga om utredning av brott och i den polislagsbaserade verksamheten med informationskällor är det fråga om ett hemligt medel för inhämtande av information som avses i 1 kap. 1 § i polislagen. Vad gäller civil underrättelseinhämtning föreskrivs om styrd användning av informationskällor i 5 a kap. 23–25 § i polislagen. 

Tullen och Gränsbevakningsväsendet har i enlighet med de gällande lagarna liknande rättigheter som polisen till användning av informationskällor både för att förebygga och utreda brott inom sina egna uppgiftsområden. Bestämmelser om Tullens rätt att använda informationskällor för skötseln av dess lagstadgade uppgifter inom bekämpning av tullbrott finns i 3 kap. 39–41 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015). I 3 kap. 36–38 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018) föreskrivs det om Gränsbevakningsväsendets rätt att använda informationskällor för att förebygga brott och sköta uppgifter som anknyter till upprätthållandet av gränssäkerheten. På användning av informationskällor vid förundersökningar som utförs av Tullen eller Gränsbevakningsväsendet tillämpas bestämmelserna i 10 kap. i tvångsmedelslagen. Gränsbevakningsväsendet fick rätt till styrd användning av informationskällor genom lagändringen 399/2025. Lagändringarna trädde i kraft den 1 september 2025. Till lagen fogades samtidigt rätten till användning av informationskällor för att sköta uppgifter som anknyter till upprätthållandet av gränssäkerheten. 

Enligt 10 kap. 39 § 1 mom. i tvångsmedelslagen avses med användning av informationskällor annat än sporadiskt konfidentiellt mottagande av information av betydelse för utredning av ett brott av personer som inte hör till polisen eller till någon annan myndighet (informationskälla). Enligt 2 mom. får Polisen, Tullen eller Gränsbevakningsväsendet be att en för ändamålet godkänd informationskälla som har lämpliga personliga egenskaper och är registrerad och har samtyckt till inhämtandet av information inhämtar den information som avses i 1 mom. (styrd användning av informationskällor). Enligt 3 mom. får en informationskälla inte vid styrd användning av informationskällor ombes inhämta information på ett sådant sätt som förutsätter utövande av myndighetsbefogenheter eller som äventyrar informationskällans eller någon annans liv eller hälsa. Innan styrd användning av en informationskälla inleds, ska informationskällan få en redogörelse över hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och i synnerhet om verksamhet som enligt lag är tillåten och förbjuden för honom eller henne. Informationskällans säkerhet ska vid behov tryggas under och efter inhämtandet av information. Enligt 4 mom. ingår det bestämmelser om registrering av uppgifter om informationskällor i personregister och om betalning av arvode i polislagen, lagen om brottsbekämpning inom Tullen och lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet. 

I 40 § i kapitlet föreskrivs det om beslut om styrd användning av informationskällor. Enligt paragrafen ska beslut om styrd användning av informationskällor fattas av chefen för centralkriminalpolisen, chefen för en polisinrättning eller en för uppdraget förordnad anhållningsberättigad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. Beslut om styrd användning av informationskällor i syfte att utreda ett tullbrott som Tullen undersöker fattas av Tullens brottsbekämpningschef eller av en för uppdraget förordnad anhållningsberättigad tullman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. Beslut om styrd användning av informationskällor i syfte att utreda brott som det ankommer på Gränsbevakningsväsendet att undersöka fattas av avdelningschefen eller biträdande avdelningschefen för juridiska avdelningen vid staben för Gränsbevakningsväsendet eller av en för uppdraget förordnad anhållningsberättigad gränsbevakningsman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. Beslut om styrd användning av informationskällor får meddelas för högst sex månader åt gången.  

Bestämmelserna om användning av informationskällor enligt tvångsmedelslagen, polislagen, lagen om brottsbekämpning inom Tullen och lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet ger inte informationskällan rätt att delta i brottslig verksamhet. Enligt 10 kap. 29 § i tvångsmedelslagen får endast en polisman som företar en täckoperation, trots förbudet i 28 § 1 mom., under sitt deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet skaffa lokaler eller fordon eller andra sådana hjälpmedel, transportera personer, föremål eller ämnen, sköta ekonomiska angelägenheter eller bistå den kriminella sammanslutningen på andra med dessa jämförbara sätt, om de villkor som anges i bestämmelsen uppfylls. Vid användning av informationskällor avses med det sistnämnda användning av en så kallad deltagande informationskälla, dvs. en situation där informationsanskaffningen i ett fall som gäller till exempel transport av ett olagligt föremål eller ämne eller anskaffning av ett provparti förutsätter att informationskällan deltar i brottslig verksamhet under polisens eller Tullens ledning och övervakning. Detta är alltså inte tillåtet enligt den gällande lagen. 

I 10 kap. 39 § 3 mom. i tvångsmedelslagen föreskrivs det även i övrigt om begränsningar vid styrd användning av informationskällor och genomförandet av informationsanskaffning. En informationskälla får inte ombes att inhämta information på ett sådant sätt som förutsätter utövande av myndighetsbefogenheter eller som äventyrar informationskällans eller någon annans liv eller hälsa. I förarbetet till lagen har begränsningarna av användningen preciserats enligt följande (RP 222/2010 rd, s. 360): 

Andra personer än tjänstemän kan inte använda sig av myndighetsbefogenheter om det inte föreskrivs uttryckligen om saken. Det föreslås inte att informationskällor ges rättigheter att använda befogenheter som riktar sig mot kärnområdet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Även med tanke på denna utgångspunkt är det klart att en informationskälla inte kan användas för att kringgå begränsningar som gäller användningen av befogenheter som tilldelats myndigheterna. Det ska till exempel inte vara tillåtet att kringgå bestämmelserna om husrannsakan genom att använda en informationskälla (Allan mot Förenade kungadömet 5 november 2002). Detsamma gäller teknisk observation (Van Vondel mot Nederländerna 25 oktober 2007, M.M. mot Nederländerna 8 april 2003 och A. mot Frankrike 23 november 1993). Polisen ska inte kunna förse en informationskälla med anordningar som möjliggör avlyssning eller observation. 

Det ska emellertid vara fråga om tillåten användning av en informationskälla när informationskällan på grund av sina kontakter rör sig inom en kriminell sammanslutning eller träffar personer som han eller hon känner från tidigare samt samtalar med dem. Det är åter fråga om att kringgå en täckoperationsfullmakt om informationskällan för att få de uppgifter som polisen begär måste infiltrera sig med en sådan kriminell sammanslutning som han eller hon inte hört till från förr. Informationskällan får inte styras eller användas till sådant förfarande.  

Det ska också vara fråga om tillåtet inhämtande av information till exempel när kontakt etableras mellan den som genomför bevisprovokation genom köp och den som utgör föremål för bevisprovokationen eller när de presenteras för varandra. En informationskälla ska också kunna förmedla information eller i begränsad omfattning fungera som till exempel tolk. Denna möjlighet begränsas dock av att polisens eller informationskällans verksamhet inte får leda till att informationskällan genom sitt agerande gör sig skyldig till brott. Exempelvis redan det att etablera kontakt mellan den som säljer narkotika och den som genomför bevisprovokation genom köp kan vara betänkligt med tanke på informationskällan, eftersom informationskällans agerande i en sådan situation kan bedömas som narkotikabrott eller medhjälp till narkotikabrott. Rekvisitet när det gäller detta brott omfattar ett brett spektrum av olika tillvägagångssätt och området för straffbart beteende är mycket vidsträckt. För att undvika brottsprovokation ska polisen vid användning av mellanhänder i princip vara passiv så att en sådan person i sin verksamhet som informationskälla inte gör sig skyldig till brott eller så att informationskällan inte får en annan person att begå brott. 

Hänvisningen i förarbetena till kringgående av en befogenhet för täckoperation och infiltration anknyter uttryckligen till täckoperationer enligt 10 kap. 27 § varmed avses planmässigt inhämtande av information om en viss person eller dennes verksamhet genom infiltration, där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter eller registeranteckningar används eller falska handlingar framställs eller används för att förvärva förtroende som behövs för inhämtandet av information eller för att förhindra att inhämtandet av information avslöjas. Enligt förarbetena uppfattas infiltration i talspråket i allmänhet som att någon ansluter sig till en organisation eller någon annan grupp i syfte att hämta information inifrån eller påverka gruppens verksamhet (RP 34/1999 rd). Infiltrationen yppas inte för föremålet eller utomstående (RP 222/2010 rd, s. 350). 

Enligt förarbetena är det också viktigt för att en täckoperation ska lyckas att den polisman som utför täckoperationsuppgifter lyckas vinna den kriminella sammanslutningens medlemmars förtroende för att det ska kunna fås tillräckligt detaljerad information om den kriminella organisationen och den brottsliga verksamheten som helhet. För framgångsrik infiltration måste polismannen vinna de kriminellas förtroende och förefalla trovärdig inför dem. För att vinna förtroende måste polismannen ha möjlighet att vistas bland de kriminella och vid behov genom sitt agerande visa att han eller hon förhåller sig likgiltig till de kriminellas verksamhet och till och med accepterar den. Då kan polismannen under täckoperationen också hamna i situationer där han eller hon i syfte att förhindra ett avslöjande, trygga inhämtandet av information och säkerställa sin säkerhet måste kunna delta i den kriminella sammanslutningens brottsliga verksamhet (RP 222/2010 rd, s. 138).  

Det centrala i frågan är att skapa ett förtroendeförhållande. Till exempel vid förtäckt inhämtande av information är det alltså inte fråga om infiltration och befogenheten får inte användas för att kringgå reglerna om täckoperationer (RP 222/2010 rd, s. 338). Enligt den gällande tvångsmedelslagen förutsätter infiltration i nya personkretsar som uppfyller definitionen av täckoperationer utövande av myndigheternas befogenheter, det är alltså förbjudet för informationskällor även om det ingår i styrd användning av en informationskälla. Samtidigt är inhämtande av information som sker i kortvarig interaktion utan infiltration och byggande av förtroende tillåten för informationskällan som en del av den styrda användningen av informationskällan. Infiltration behövs inte heller vid användning av en informationskälla, eftersom det handlar om att utnyttja informationskällans redan befintliga sociala kretsar och information. 

Användning av en deltagande informationskälla är i sig ett medel för inhämtande av information som ligger mellan täckoperationer och styrd användning av informationskällor. Användning av deltagande informationskällor har också tidigare utvärderats i lagberedningen, senast i arbetsgruppen för granskning av behoven av att ändra tvångsmedelslagen (se närmare betänkande JM 2022:1). Då diskuterades möjligheten att föreskriva om användningen av deltagande informationskällor i vissa situationer, till exempel i situationer där inhämtande av information förutsätter att en informationskälla som fungerar under polisens styrning deltar i till exempel transport av ett olagligt föremål eller ämne eller anskaffning av ett provparti. I beredningen bedömdes det att regleringen förutsätter ett noga avgränsat beslut för varje enskilt fall och nödvändighet i enskilda fall och att syftet med användningen av befogenheten är att förhindra eller utreda allvarliga brott eller händelser. I arbetsgruppens betänkande gjordes även en rättsjämförelse i frågan (se även närmare rättsjämförelsen i avsnitt 5.2.3 i denna proposition). 

2.3.4.2  Bedömning av regleringsbehovet och betydelsen av reglering för utredning av brott

Behovet av att komplettera regleringen om användning av informationskällor genom användning av deltagande informationskällor framgår av följande exempel: 

En förundersökningsmyndighet som utreder narkotikabrottslighet får information om att en aktör inom den organiserade brottsligheten söker en person som kan flytta ett parti narkotika någonstans eller tillåta överföring av brottsliga medel via sitt eget konto. Efter att ha fått denna information planerar den förundersökningsmyndighet som utreder ärendet att inleda en operation där narkotika eller pengar överförs till mottagaren av en informationskälla som känner till de kriminella kretsarna i fråga i syfte att utreda brottshelheten.  

En sådan operation är emellertid inte möjlig, eftersom informationskällan i ljuset av den nuvarande lagstiftningen skulle begå ett narkotika- eller penningtvättsbrott om denne hjälper till att överföra olagliga varor. 

Gränsen för vad som är tillåtet och förbjudet vid användning av informationskällor enligt den gällande regleringen i ovan nämnda exempelsituation beskrivs också i förarbetet till tvångsmedelslagen. Det ska också vara fråga om tillåtet inhämtande av information till exempel när kontakt etableras mellan den som genomför bevisprovokation genom köp och den som utgör föremål för bevisprovokationen eller när de presenteras för varandra, men möjligheten begränsas dock av att polisens eller informationskällans verksamhet inte får leda till att informationskällan genom sitt agerande gör sig skyldig till brott (se RP 222/2010 rd, s. 360). 

Även penningtvätt och dess grova gärningsform som kriminaliseras enligt 32 kap. i strafflagen uppfylls med talrika olika gärningssätt. Särskilt inom organiserad brottslighet är huvudmålet att samla in så stor vinning av brott som möjligt och att ”intäktsföra” den till personer som är ansvariga för den brottsliga verksamheten samt till andra som är delaktiga i verksamheten. Ofta är det också just genom vinningen av brotten möjligt att utreda vilka som är delaktiga i den brottsliga verksamheten. Inom ramen för den nuvarande lagstiftningen är det dock inte möjligt att utnyttja användning av informationskällor på ett sätt som skulle förbättra polisens möjligheter att utreda ovan nämnda centrala personer som har anknytning till brottslig verksamhet. Användning av en deltagande informationskälla avses möjliggöra polisens situationskontroll, vilket sannolikt i många fall skulle ha betydande effektiviserande effekter för brottsutredningen och utredningen av de personer som ansvarar för brotten samt för att lagföra dem. 

Om användning av deltagande informationskällor möjliggörs effektiviseras verksamhetsförutsättningarna för polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet (nedan PTG-förundersökningsmyndigheterna). Med hjälp av en deltagande informationskälla skulle man i exempelfallet som visar på behov av reglering kunna utreda brottet effektivare och åtminstone lagföra den som tar emot narkotikan eller de brottsliga medel som ska tvättas och eventuellt även andra centrala personer som hör till brottshelheten. Inom ramen för den nuvarande lagstiftningen kräver utredningen av brottshelheter och aktörer relaterade till dem ofta stora resurser och i allmänhet även långvarig användning av andra hemliga tvångsmedel som är känsliga med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna, och det kan ofta vara osäkert huruvida straffansvaret förverkligas. Användningen av en deltagande informationskälla avses förbättra PTG-förundersökningsmyndigheternas ovan nämnda situationskontroll genom att minska eventuella osäkerhetsfaktorer och förbättra metoderna och möjligheterna att utreda brott.  

I omfattande brottshelheter är det mycket viktigt att identifiera olika aktörer. Till exempel importeras narkotika allt oftare i nätverksliknande strukturer som en så kallad brottslig tjänst (crime as a service), där importören och den mottagande parten som sköter utdelningen är separata. Identifiering av importörer leder inte nödvändigtvis till identifiering av mottagaren, om inte sådana metoder som beskrivs finns tillgängliga för de förundersökningsmyndigheter som utreder narkotikabrott. Utgångspunkten avses vara att den deltagande informationskällans verksamhet är en del av en händelsekedja som i alla fall förverkligas oberoende av informationskällans verksamhet. 

Verksamhetsmiljön har förändrats avsevärt under de senaste åren, både vad gäller brottens karaktär och hur de genomförs. I och med förändringarna i verksamhetsmiljön har betydelsen av att identifiera olika aktörer i den brottskedja som beskrivs i exemplet framhävts i takt med att nätverksliknande genomförandemetoder och tillvägagångssätt blivit vanligare. Eftersom den allvarliga brottslighetens verksamhetsmodeller har övergått från hierarkiska strukturer till anpassningsbara kriminella nätverk, har identifieringen av aktörer som hör till enskilda brottskedjor framhävts i upptäckten av partnerskap. Även om man utreder endast en brottshelhet och lagför personer med anknytning till den leder det inte nödvändigtvis till att nya försök inte görs eller till att den kriminella verksamheten inte fortsätter då verksamheten grundar sig på uppgiftsfördelningar som är sinsemellan okända och separata. 

Även om det är uppenbart att möjligheten att använda en deltagande informationskälla främjar en effektiv brottsbekämpning bör man beakta att det i viss utsträckning är fråga om informationskällans deltagande i brottslig verksamhet, såsom medhjälp till brott. Som exempel kan nämnas en situation där en informationskälla till exempel flyttar ett paket vars innehåll det inte finns närmare information om eller hyr ut en lokal för ett ospecificerat syfte. I sådana situationer ska beslut om den deltagande informationskällans straffansvar och uteslutande av detta fattas i ett tidigare skede än först på grundval av vetskap till exempel vid åtalsprövning eller domstolsbehandling. Behovet av reglering gäller emellertid inte att minska informationskällans straffrättsliga ansvar i situationer där informationskällan utan den behöriga tjänstemannens medverkan har hamnat i situationer där han eller hon måste delta i ett brott antingen på grund av sin säkerhet eller för att förhindra avslöjande. Det centrala syftet avses således vara att effektivisera informationskällans verksamhetsmöjligheter strikt bundet till den behöriga myndighetens anvisningar och övervakning. Det straffrättsliga ansvaret i anknytning till regleringen beskrivs närmare nedan (se avsnitt 2.3.4.8). 

Verksamhetsmöjligheterna för den deltagande informationskällan föreslås omfatta liknande åtgärder som vid täckoperationer, till exempel transport av personer, föremål eller ämnen eller skötsel av ekonomiska angelägenheter för att bidra till en kriminell sammanslutnings verksamhet. Polisens och Tullens täckoperationer avser emellertid systematiskt inhämtande av information med hjälp av infiltration, det vill säga att en person ansluter sig till en organisation eller annan sammanslutning i syfte att skaffa information internt eller påverka sammanslutningens verksamhet. Som befogenhet ersätter användningen av en deltagande informationskälla emellertid inte befogenheten för täckoperationer. Den avses inte heller fungera som ett alternativ till täckoperationer, eftersom dess användningsområde och dess möjligheter är mer slumpmässiga i ett visst avseende. Täckoperationer är mer riktad och långsiktig verksamhet som kräver infiltration, medan användning av informationskällor till många delar är beroende av den person som fungerar som informationskälla, dvs. om förundersökningsmyndigheten känner till en lämplig och godtagbar informationskälla för uppgiften. 

Medlemmar i terroristgrupper och organiserade kriminella sammanslutningar kan bedömas vara allt mer medvetna om traditionella metoder för brottsutredning och inhämtande av information och de rättsliga ramvillkor som gäller dem samt sträva efter att agera så att information om deras verksamhet inte kommer till myndigheternas kännedom. I viss mån avses användning av en informationskälla som är mer reaktiv till sin natur, baserat på informationskällans redan befintliga kontakter, möjliggöra bättre möjligheter till effektiv brottsbekämpning. Utifrån de uppgifter som erhålls genom användningen av en deltagande informationskälla kan man dessutom närmare rikta in andra hemliga tvångsmedel, vilket bedöms ha positiva konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna utöver aspekterna som gäller effektivitet, då till exempel tiderna för och behoven av användning av andra hemliga tvångsmedel som avsevärt ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna kan minskas. 

I denna proposition begränsas granskningen, bedömningen och förslagen till brottsutredningsskedet och 10 kap. i tvångsmedelslagen. Behov av reglering har emellertid också identifierats i fråga om förebyggande och avslöjande av brott, men i detta avseende anses det vara motiverat att göra en närmare bedömning separat (se närmare avsnitt 5.1.4 om andra genomförandesätt). 

2.3.4.3  Användning av informationskällor vid Tullen och betydelsen av befogenheten för deltagande uppgiftskälla

Tullen och Gränsbevakningsväsendet är i likhet med polisen sådana förundersökningsmyndigheter enligt förundersökningslagen (805/2011), vars befogenheter enligt den nuvarande lagstiftningen omfattar användning av informationskällor och styrd användning av informationskällor. Förutom i tvångsmedelslagen regleras befogenheterna för Tullens del i lagen om brottsbekämpning inom Tullen och för Gränsbevakningsväsendet i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet, även om det i denna proposition föreslås en ändring enligt vilken befogenheter för utredning av brott i fortsättningen endast föreskrivs i 10 kap. i tvångsmedelslagen. Enligt regeringsprogrammet vidareutvecklas polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets PTG-samarbete och man sörjer för deras verksamhetsförutsättningar och befogenheter (s. 191). 

Förundersökningslagen och tvångsmedelslagen utgör en helhet där förundersökningslagen fastställer förundersökningsmyndigheterna och tvångsmedelslagen de befogenheter som kan användas vid utredning av brott. Utnyttjandet av befogenheterna grundar sig på en bedömning av hur allvarliga de olika brotten är och en proportionering av intresset av att utreda dem: ju allvarligare brott det är fråga om, desto viktigare är utredningen. Brottets allvarlighetsgrad avgör med andra ord i princip de befogenheter som förundersökningsmyndigheterna har att använda för att utreda brottet. Med stöd av den lagstiftningsmässiga systematiken anses det motiverat att varje PTG-förundersökningsmyndighet ska ha befogenhet att använda deltagande informationskällor för att utreda brott. 

Enligt den nuvarande lagstiftningen om användning av informationskällor är polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets befogenheter enhetliga i fråga om användningen av informationskällor. PTG-förundersökningsmyndigheternas gemensamma rättsliga grund möjliggör förutom effektiv brottsbekämpande verksamhet bland annat gemensam utbildning samt i flera fall gemensam behandling av informationskällor och en plattform för lagring av information. Den lagstiftningsmässiga symmetrin och den funktionella enhetligheten ger betydande fördelar med tanke på användningen av informationskällor. 

Den information som informationskällorna producerar och levererar är mycket brottstypsneutral, särskilt i Finland. Informationskällorna har ofta information som anknyter till alla PTG-förundersökningsmyndigheters verksamhetsområden. Därför har myndigheterna gemensamma överenskomna informationskanaler för information som anknyter till skötseln av en annan myndighets uppgifter. Det är anmärkningsvärt att det ur informationskällans synvinkel på sätt och vis är slumpmässigt med vilken brottsbekämpningsmyndighet han eller hon sköter ärenden, varvid skillnader i befogenheter kan leda till mycket problematiska situationer. 

Användningen av informationskällor är ordnad på samma sätt hos Tullen som vid polisen och Gränsbevakningsväsendet. Användningen av informationskällor omfattar alla de områden där Tullens brottsutredning är verksam. Användningen av informationskällor hör till Tullens nationella verksamhet och lyder under den centraliserade ledningen. Tullens användning av informationskällor sker för närvarande självständigt och i vissa fall även styrd användning av informationskällor. Utöver lagstiftningen berörs användningen av en separat föreskrift om verksamheten. Verksamheten omfattas av en separat laglighetskontroll, där laglighetsövervakaren årligen granskar i praktiken all verksamhet och tillhörande registreringar. Förfarandena för identifiering och användning av informationskällor följer samma systematik som vid polisen och Gränsbevakningsväsendet, vilket gör det möjligt att jämföra förekomsten av informationskällor hos olika myndigheter och förmedla till exempel information om en identifierad informationskälla med hög risk till andra myndigheter utan att samtidigt avslöja informationskällans identitet. 

Med hjälp av deltagande informationskällor avses man ännu effektivare kunna utreda tullbrott och lagföra personer som gjort sig skyldiga till tullbrott. Användningen av informationskällor är över lag som helhet en viktig och central metod i Tullens brottsbekämpning, eftersom man med hjälp av den får sådan information som det inte är möjligt att skaffa med andra medel. Dessutom har man de senaste åren allt oftare gemensamt konstaterat att till exempel utländska kriminella sammanslutningar bedriver bred brottslig verksamhet, varvid det enligt ovan nämnda till och med till viss del är slumpmässigt vilken PTG-förundersökningsmyndighets brottsbekämpningsåtgärder som gör att personerna omfattas av sådana åtgärder som vidtas av lagövervakningsmyndigheten, som leder till att man blir informationskälla. 

Ett exempel kan vara en sammanslutning vars medlemmar kommer till Finland för att ta emot partier av narkotika, transportera prekursorer, driva in fordringar med våld eller transportera pengar från landet. En informationskälla som ger information om en sådan sammanslutning verksamhet producerar information om narkotikasmuggling, penningtvätt, framställning av narkotika, brott mot liv och hälsa eller människohandel. Den information som informationskällan producerar är inte exakt avgränsad, utan informationskällan ska kunna behandlas med enhetliga förfaranden och befogenheter och ett fungerande och smidigt informationsutbyte mellan myndigheterna ska ombesörjas. Tullens verksamhetsområde för brottsbekämpning är mer avgränsat än polisens, men verksamhetsområdet i sig är sådant att de andra PTG-förundersökningsmyndigheterna inte har någon laglighetsövervakning i logistiken och flödet av varor som anländer till och lämnar landet. Ett exempel är de brott som för närvarande blir allt mer omfattande och komplicerade och som syftar till att kringgå internationella sanktioner. Aktörerna i dessa logistikkedjor är målgrupper från vilka informationskällor endast rekryteras till Tullen. Samma aktörer i logistikkedjorna deltar i allt större utsträckning i all allvarlig brottslighet, till exempel narkotikabrottslighet. 

Tullens brottsbekämpning betonar internationellt samarbete i dess olika former, varav en är användning av informationskällor. I detta samarbete är det nödvändigt med tillräckliga befogenheter, varvid både internationellt och nationellt samarbete till exempel i form av gemensamma utredningsgrupper är möjligt. Särskilt när man tittar på den nuvarande nordiska verksamhetsmiljön och den förändring den undergår kommer detta perspektiv att framhävas ytterligare. 

2.3.4.4  Betydelsen av användningen av informationskällor vid Gränsbevakningsväsendet och befogenheten för deltagande informationskällor

Användningen av informationskällor är i sin helhet ett hemligt tvångsmedel som också har en viktig betydelse för utredningen av krävande brottsärenden som Gränsbevakningsväsendet ansvarar för. I många fall är det inte möjligt att ersätta användning av informationskällor med ett annat hemligt medel för inhämtande av information eller ett annat hemligt tvångsmedel. Gränsbevakningsmännen möter människor i gränskontrolls- och brottsbekämpningsuppgifter. De är i allmänhet de första myndigheterna som möter en utlänning då han eller hon kommer till landet. I och med den första myndighetskontakten är det möjligt att ett uppgiftslämnarförhållande uppkommer, som senare utvecklas till användning av informationskällor. 

Personer med information om ärenden som är betydelsefulla för Gränsbevakningsväsendets verksamhet har utvalts som informationskällor för Gränsbevakningsväsendet. Ofta har uppgifterna på ett eller annat sätt en koppling till gränsövergång. Gränsbevakningsväsendets informationskällor har blivit informationskällor för Gränsbevakningsväsendet i samband med något tidigare umgänge. Även om i princip vem som helst kan vara informationskälla för vilken myndighet som helst, är Gränsbevakningsväsendets informationskällor i praktiken en grupp som i viss mån avviker från till exempel polisens informationskällor. På grund av Gränsbevakningsväsendets kärnkompetens inom brottsbekämpning uppstår det således i praktiken inga överlappningar med andra förutredningsmyndigheters operativa verksamhet vid användningen av deltagande informationskällor. Följaktligen är det inte möjligt att täcka information som inhämtats genom att använda informationskällor vid Gränsbevakningsväsendet till exempel enbart genom att utvidga polisens befogenheter inom användningen av informationskällor. 

Genom användning av informationskällor skaffas information som är av betydelse för Gränsbevakningsväsendets brottsbekämpning. I Gränsbevakningsväsendets brottsbekämpning är användningen av informationskällor en central och viktig metod för att inhämta hemlig information om sådant som det annars skulle vara mycket svårt eller omöjligt att få information om, såsom människosmuggling, brott mot friheten, dokumentförfalskningar, kriminella organisationer och penningrörelser i anknytning till brott som utreds av Gränsbevakningsväsendet. Information kan även fås om annan allvarlig brottslighet, såsom organiserad brottslighet, krigsbrott i avgångslandet, terrorism och utländska kombattanter som återvänder till Finland. 

Gränsbevakningsväsendet vidarebefordrar vid behov den information som det fått till andra myndigheter i enlighet med myndigheternas ansvarsfördelning för att de ska kunna utnyttja dem i sina uppgifter. Gränsbevakningsväsendet har även överfört en stor mängd information om allvarliga narkotikabrott och annan brottslighet som fåtts av informationskällor till övriga förundersökningsmyndigheter. 

För att ordna användningen av informationskällor har en separat organisation skapats och ett internt förordnande om användning av informationskällor getts vid Gränsbevakningsväsendet. Organisationen är separat från polisen. Vanlig användning av informationskällor utövas endast av gränsbevakningsmän som genomgått behörig utbildning vid Gränsbevakningsväsendet. Utbildningen är kommensurabel med polisens utbildning och den ordnas delvis i samarbete. Gränsbevakningsväsendet samarbetar dessutom regelbundet och i stor utsträckning operativt med polisens alla enheter och andra myndigheter i användningen av informationskällor. Gränsbevakningsväsendets stab övervakar för egen del användningen av hemliga medel för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel och ordnandet och genomförandet av gräns- och sjöbevakningssektionernas interna övervakning. 

Användningen av deltagande informationskällor avses också möjliggöra en effektivare brottsutredning enligt Gränsbevakningsväsendets befogenheter än tidigare. I bästa fall kan en rätt schemalagd användning av en deltagande informationskälla minska användningen av andra hemliga tvångsmedel, eftersom tvångsmedlet avses kunna användas för att rikta verksamheten mer detaljerat. Gränsbevakningsväsendets brottsbekämpning fokuserar på allvarlig gränsöverskridande brottslighet, särskilt brott som gäller organisering av olaglig inresa samt människohandel och människosmuggling. Gränsbevakningsväsendet har en stor yrkesskicklighet och kompetens när det gäller att förebygga, avslöja och utreda nämnda brott. Gränsbevakningsväsendet ansvarar för att utreda merparten av de brott som utreds i Finland och som gäller ordnande av olaglig inresa. Även i Gränsbevakningsväsendets användning av informationskällor har man identifierat fall där det med hjälp av en deltagande informationskälla hade varit möjligt att förhindra brott som planeras eller utreda redan inträffade brott, men åtgärderna har inte kunnat genomföras utan ett realistiskt hot om att informationskällan gör sig skyldig till brott. 

Användning av en deltagande informationskälla är till exempel nödvändig i en situation där Gränsbevakningsväsendets brottsbekämpning får information om att en internationell kriminell organisation olagligt för in en grupp människor till Finland. Den kriminella organisationen har i detta fall dessutom bett Gränsbevakningsväsendets informationskälla att under en kort tid i sin bostad inkvartera personer som kommit till Finland, transportera personer som kommit till Finland från gränsövergångsstället till inkvarteringsstället samt olagligt omhänderta resehandlingarna för de personer som kommit till Finland. Verksamheten handlar då straffrättsligt om grovt ordnande av olaglig inresa. För att rikta brottsbekämpningsåtgärderna bör Gränsbevakningsväsendet få information om vilka personer som hämtas till Finland, varifrån de kommer till Finland och när. Med hjälp av en deltagande informationskälla avses man i situationer som de ovannämnda kunna täcka en betydande del av den information som behövs för att utreda brottet. Utnyttjande av informationskällor för inhämtande av information är dock inte möjligt i ljuset av den nuvarande lagstiftningen, eftersom informationskällan själv skulle göra sig skyldig till grovt ordnande av olaglig inresa när denne bistår en kriminell organisation på det begärda sättet. Utöver att utreda brottet kan Gränsbevakningsväsendet i den ovan beskrivna verksamheten med hjälp av den deltagande informationskällan få information om huruvida det finns offer för människohandel eller andra personer i utsatt ställning bland de personer som olagligt kommit till Finland, vilket kräver att myndigheterna omedelbart ingriper i saken. 

Med hjälp av en deltagande informationskälla kan man effektivare utreda brott som Gränsbevakningsväsendet har utredningsansvar för och lagföra personer som är centralt förknippade med den organisation som ordnar olagliga inresor. Inom ramen för den nuvarande lagstiftningen kräver utredningen av brottshelheter och relaterade aktörer ofta betydande resurser och i allmänhet även långvarig användning av andra hemliga tvångsmedel. Trots detta kan det ofta vara osäkert om straffansvaret förverkligas. Användningen av en deltagande informationskälla kan i bästa fall förhindra att skadorna av brottet konkretiseras, vilket i fråga om Gränsbevakningsväsendets brottsbekämpning innebär att människor som är i en sårbar ställning och som smugglas eller på annat sätt blir vilseledda och lurade befrias från ställningen som underordnade till kriminella organisationer. 

2.3.4.5  Bedömning av behovet av reglering om deltagande informationskällor i fråga om alla PTG-förundersökningsmyndigheter

Genom att föreskriva enhetligt om befogenheten att använda deltagande informationskällor för alla PTG-förundersökningsmyndigheter avses man kunna trygga tillräckligt omfattande och nödvändiga befogenheter för alla dessa för en övergripande användning av informationskällor (styrd användning av informationskällor och användning av deltagande informationskällor) för att utreda brott. Genom användning av informationskällor fås sådan detaljerad information som det är svårt eller till och med omöjligt att producera med andra hemliga medel för inhämtande av information eller hemliga tvångsmedel. Genom att föreskriva om användning av deltagande informationskällor för alla PTG-förundersökningsmyndigheter möjliggörs en övergripande och effektiv användning av informationskällor som gäller varje myndighets informationskällor med utnyttjande av befogenheterna enligt tvångsmedelslagen. Detta anses ändamålsenligt särskilt med beaktande av det ovan sagda om att varje förundersökningsmyndighet har egna informationskällor som behandlas i den egna organisationen för informationskällor. 

Vid bedömningen av regleringslösningen ska hänsyn även tas till att praktiska situationer inom operativ brottsbekämpning ofta kräver snabba reaktioner och beslutsfattande. Genom att föreskriva om befogenheter att använda deltagande informationskällor för alla förundersökningsmyndigheter kan man undvika situationer där Gränsbevakningsväsendets eller Tullens informationskälla samt förundersökningen av brott som hör till Gränsbevakningsväsendets eller Tullens brottsutredningsområde behöver överföras till polisen innan man kan gå vidare i ärendet vad gäller användning av en deltagande informationskälla. Sådana överföringsåtgärder kan inte genomföras snabbt och orsakar i värsta fall skuggområden som till och med kan leda till att straffansvaret inte förverkligas. Det bör också beaktas att användning av informationskällor i betydande utsträckning grundar sig på ett konfidentiellt förhållande mellan informationskällan och den tjänsteman som hör till organisationen för informationskällan, varför det i praktiken ofta kan vara mycket svårt och inte heller ändamålsenligt att överföra en informationskälla till en annan myndighet. 

På motsvarande sätt är det motiverat att den beslutsstruktur som föreskrivs för användningen av deltagande informationskällor stöder den praktiska operativa verksamheten. Den beskrivna karaktären av användningen av informationskällor förhindrar i praktiken komplexa strukturer för beslutsfattande. Beslut som gäller användning av informationskällor (styrd eller deltagande) bör fattas av den organisation som ansvarar för informationskällan. Enligt lagen har informationskällans organisation ansvar för informationskällans liv och hälsa, varför det inte heller är motiverat att lägga ut beslutsfattandet om användningen av den deltagande informationskällan så långt bort från den aktör som faktiskt ansvarar för användningen av informationskällan. Beslutsfattandet om användningen av en deltagande informationskälla ska därmed kunna genomföras i sin helhet inom den organisation där verksamheten inleds. 

En enhetlig tvångsmedelsreglering gällande PTG-förundersökningsmyndigheterna avses också möjliggöra effektivare gemensamma nationella och internationella utredningsgrupper, där avsikten är att utnyttja en deltagande informationskälla. Ett fungerande samarbete av detta slag har stor betydelse för brottsbekämpningen av allvarlig och organiserad brottslighet.  

Det är emellertid också viktigt att säkerställa samarbete och informationsutbyte mellan olika myndigheter, vilket också minskar riskerna i samband med operationer. Med andra ord bör man undvika situationer där de behöriga myndigheternas okunskap om varandras pågående operationer kan medföra risker i samband med användningen av deltagande informationskällor. Det anses därför nödvändigt och motiverat att separat föreskriva om en skyldighet till samordning mellan PTG-förundersökningsmyndigheterna när det gäller användningen av deltagande informationskällor.  

2.3.4.6  Stödjande av myndigheternas utövande av befogenheter med assisterande åtgärder

Utöver deltagande i brottslig verksamhet som grundar sig noggrant på PTG-förundersökningsmyndigheternas anvisningar och övervakning är det nödvändigt att informationskällan kan stödja myndigheternas utövande av sina befogenheter med assisterande åtgärder som anknyter till den praktiska verksamheten. Det kan till exempel handla om att föra anordningar som används för teknisk observation eller avlyssning till ett visst mål. Informationskällan avses inte heller i dessa situationer använda ett medel för inhämtande av information, utan PTG-förundersökningsmyndigheterna avses fortfarande till exempel hantera den tekniska enheten, styra dess verksamhet, granska inspelningar och bedöma när åtgärden ska avbrytas. När en deltagande informationskälla används enligt ovan är det fråga om en enskild utvidgning av möjligheterna att använda de befogenheter som tillhör PTG-förundersökningsmyndigheterna, när det handlar om tillgång till sådana lokaler eller platser eller grupper som PTG-förundersökningsmyndigheterna annars inte skulle ha möjlighet att få tillgång till. Utgångspunkten avses naturligtvis vara att de förutsättningar som föreskrivs för andra hemliga tvångsmedel som används också ska uppfyllas separat och att en deltagande informationskälla inte kan användas för att kringgå myndigheternas befogenheter. 

I enlighet med ovannämnda är det enligt den gällande lagen tillåtet att bistå i anslutning till praktisk verksamhet till exempel i fråga om att etablera kontakt mellan den som genomför bevisprovokation genom köp och den som utgör föremål för bevisprovokationen eller att presentera dem för varandra eller att agera som tolk, så länge förundersökningsmyndighetens eller informationskällans verksamhet inte leder till att informationskällan begår ett brott och den brottsliga verksamheten sker oberoende av myndighetens och informationskällans verksamhet. Åtgärder för att möjliggöra praktisk verksamhet som är förknippade med hemliga tvångsmedel av teknisk karaktär, såsom att föra en apparat som används för teknisk observation eller avlyssning till ett visst mål, kan likställas med till exempel att presentera personer för varandra. 

I 10 kap. 39 § 3 mom. i tvångsmedelslagen föreskrivs det även i övrigt om begränsningar vid styrd användning av informationskällor och genomförandet av informationsanskaffning. Ovan redogörs också närmare för förarbetet till lagen i fråga om de begränsningar som gäller styrd användning av informationskällor (RP 222/2010 rd, s. 360). Centrala element för tillåten och förbjuden styrd användning av informationskällor i den gällande lagen är att ingen annan än en tjänsteman kan utöva en myndighets befogenheter, om det inte uttryckligen föreskrivs om det, att en informationskälla inte får användas för att kringgå begränsningar i utövandet av de befogenheter som beviljats myndigheterna och att förundersökningsmyndighetens eller informationskällans verksamhet inte får leda till att informationskällan begår ett brott genom sin verksamhet. 

När det gäller förbjudna och tillåtna gränser enligt förarbetet i förhållande till utövandet av befogenheter som hör till myndigheterna ska man beakta att det uttryckligen är fråga om en begränsning som gäller utövandet av befogenheterna och inte åtgärder som är nödvändiga för att genomföra dessa. Till exempel föreslås det vara förbjudet för en informationskälla att utföra husrannsakan eller att skaffa information genom att infiltrera sig i en sådan kriminell sammanslutning som personen inte tidigare ingår i (täckoperation) eller att utföra bostadsavlyssning. 

En informationskälla kan inte heller användas för att kringgå begränsningar som gäller användningen av befogenheter som tilldelats myndigheterna. Därmed föreslås PTG-förundersökningsmyndigheten inte heller kunna utrusta en informationskälla med anordningar som möjliggör avlyssning eller observation, om det inte är fråga om att säkerställa informationskällans säkerhet. När det gäller avlyssning eller observation är det till exempel fråga om teknisk avlyssning, bostadsavlyssning eller optisk observation, som det föreskrivs separat om i 10 kap. i tvångsmedelslagen. 

När det gäller möjligheten att utöva befogenheter är situationen den ovannämnda, dvs. åtgärder som främjar utövandet av befogenheter fram till en viss punkt kan vara tillåtna om det finns särskilda bestämmelser om detta i lagen. Vanligtvis kan det till exempel handla om att placera anordningar för avlyssning på en viss plats.  

Man ska emellertid beakta att anordningar som anknyter till hemliga tvångsmedel och verksamhetspraxis för dem är sekretessbelagda med stöd av 24 § 1 mom. 5 punkten i offentlighetslagen (621/1999). Således är assisterande åtgärder som avser stödja myndigheternas utövande av sina befogenheter förknippade med en betydande risk för att förundersökningsmyndigheternas prestationsförmåga äventyras både vad gäller det hemliga inhämtandet av information och i större utsträckning vad gäller brottsbekämpningsmålet. Sådana risker och den eventuella nyttan med åtgärderna ska därför beaktas i förväg när verksamheten planeras, och naturligtvis ska verksamheten inte genomföras om riskerna är för stora.  

2.3.4.7  Centrala element i regleringsbehovet

Med användning av en deltagande informationskälla avses ett hemligt tvångsmedel som grundar sig på en adekvat plan som gjorts upp och ett beslut som fattats innan åtgärderna vidtagits, där informationskällan under styrning och övervakning av PTG-förundersökningsmyndigheten utför noggrant definierade åtgärder, som kan uppfylla rekvisit för ett brott, eller möjliggör till en viss punkt myndighetens utövande av sina befogenheter. De begränsningar och skyldigheter som följer av tryggandet av de grundläggande rättigheterna och av annan reglering gäller naturligtvis också i princip PTG-förundersökningsmyndigheten, dvs. den behöriga myndighet som utövar befogenheten. 

Även om en deltagande informationskälla utnyttjas i det föreslagna inhämtandet av information är det fråga om en befogenhet som utövas av en PTG-förundersökningsmyndighet, och enbart myndigheten utövar offentlig makt som gör intrång i medborgarnas rättsställning samt på grundval av beslut. Enligt förslaget är det alltså inte fråga om informationskällans egen verksamhet som baserar sig på självständigt omdöme, utan verksamheten är noggrant planerad, styrd och övervakad av myndigheten. På motsvarande sätt föreslås informationskällans verksamhet således vara en del av myndighetens verksamhet, varför utgångspunkten för den straffrättsliga och konstitutionella bedömningen av informationskällans verksamhet är att det föreskrivs om en ny befogenhet för PTG-förundersökningsmyndigheterna (se närmare om straffrättsligt ansvar nedan). Regleringen handlar således om att PTG-förundersökningsmyndigheten ska ha befogenhet att använda informationskällor. 

Informationskällans deltagande kan inledas på grundval av information som tillhandahållits av informationskällan i fråga eller som PTG-förundersökningsmyndigheten har fått på annat sätt. Inte heller i de förstnämnda situationerna avses det vara fråga om verksamhet som informationskällan initierar, utan beslut om användning av medlet avses även då tas av myndigheten med tanke på målen för myndighetsverksamheten (utredning av brott). I praktiken innebär detta att det behovet av information för brottsbekämpningen redan har identifierats tidigare och att man på initiativ av PTG-förundersökningsmyndigheten reagerar på den möjlighet att inhämta information som öppnats upp. Användningen av en deltagande informationskälla avses emellertid till sin natur vara något mer reaktiv än till exempel infiltration i kriminella kretsar genom täckoperationer. Ovanstående exempel som illustrerar behovet av reglering återspeglar möjliga situationer på ett bra sätt när det till exempel gäller att ta emot och flytta ett narkotikaparti eller pengar till en annan plats eller att skaffa lokaler och tillbehör för att möjliggöra fortsatt kriminell verksamhet. 

Med hänvisning till det ovannämnda anses det motiverat att informationskällan som en del av användningen av en deltagande informationskälla under styrning av PTG-förundersökningsmyndigheten ska kunna utvidga sin sociala krets i syfte att inhämta information, om utvidgningen emellertid inte enligt ovannämnda innebär att konfidentiella relationer byggs upp i infiltrationssyfte. Med andra ord kan man försöka skaffa förtroende även hos nya bekanta i den utsträckning det är nödvändigt för att genomföra en enskild åtgärd som fastställts i beslutet om användning av den deltagande informationskällan. Gränsen för vad som är tillåtet och förbjudet är emellertid att inhämtandet av information, i detta fall att stifta nya bekantskaper, sker utan infiltration och att uppbyggandet av förtroendet sker i form av en kortvarig interaktion. Samtidigt är det i detta fall sannolikt snarare fråga om en situation med styrd användning av informationskällan, där nämnda verksamhet redan är möjlig. 

Funktionellt sett bör utgångspunkten vara att de taktiska verksamhetsmodellerna ska väljas så att användningen av den deltagande informationskällan kan genomföras utan att informationskällan äventyras och så att informationskällans rätt till självständig bedömning och beslutsfattande är nästan obefintlig, med undantag för sådan verksamhet som hör till det vanliga umgänget mellan människor. I vilket fall som helst har PTG-förundersökningsmyndigheten redan nu en förstärkt skyldighet att sörja för informationskällornas säkerhet särskilt i situationer med styrd användning av informationskällor, och med avseende på den reglering som nu framställs är avsikten inte att göra betydande ändringar i denna utgångspunkt annat än i syfte att förbättra informationskällans säkerhet.  

I praktiken avses användning av en deltagande informationskälla begränsas till sådana åtgärder för vilka man redan i förväg kan bedöma och minimera alla möjliga riskfaktorer. Med tanke på den deltagande informationskällan är det fråga om en så enkel verksamhet att den kan genomföras på ett säkert och rättssäkert sätt både med tanke på informationskällan, myndigheterna och andra personer som berörs av ärendet. Nedan går vi igenom exempel på möjliga situationer där befogenheten kan utövas: 

skaffa lokaler, fordon eller andra sådana hjälpmedel 

Person A, som fungerar som polisens informationskälla och känner till personer med anknytning till kriminella kretsar, får ett samtal där denne ombeds att mot en avgift i ett halvår hyra en stuga i ett avlägset område ”för förvaring och distribution av tjack". Dessutom ombeds person A att hyra en bil i några veckor. För person A handlar det om att denne hyr en stuga och en bil på nätet med sina egna uppgifter. 

transportera personer, föremål eller ämnen 

Person A, som fungerar som polisens informationskälla och känner till personer med anknytning till kriminella kretsar, får ett samtal där denne ombeds att mot en avgift hämta tre lådor i närheten av hamnen och föra dem till en annan ort. Hämtning, förflyttning och avlämning av paketen sker så att person A inte alls träffar andra människor, utan får instruktioner om uppgiften via meddelande. 

sköta ekonomiska angelägenheter 

Person A, som fungerar som polisens informationskälla och känner till personer med anknytning till kriminella kretsar, ombeds via fjärranslutning göra ekonomiska arrangemang för en kriminell sammanslutning. 

bistår på andra sätt som kan likställas med ovanstående 

Person A, som fungerar som polisens informationskälla och känner till personer med anknytning till kriminella kretsar, får ett samtal där denne ombeds att mot en avgift ta emot tillgångar från "försäljning av tjack" till sitt bankkonto. A behöver inte göra annat än att ange sitt kontonummer, ta emot pengarna och förvara dem i några veckor, varefter de ska skickas till ett konto som meddelas senare.  

Person B, som fungerar som polisens informationskälla, erbjuds möjlighet att delta i nätbedrägeri. A:s uppgift är att utarbeta en viss del av den kod som används för utnyttjandet av brottet.  

I 10 kap. 39 § 3 mom. i den gällande tvångsmedelslagen föreskrivs det om den förstärkta skyldigheten att se till att informationskällans säkerhet upprätthålls, enligt vilken en informationskälla vid styrd användning av informationskällor inte får ombes att inhämta information på ett sådant sätt som äventyrar informationskällans eller någon annans liv eller hälsa och informationskällans säkerhet ska vid behov tryggas under och efter inhämtandet av informationen. Bestämmelser om motsvarande skyldighet finns i 5 kap. 40 § 3 mom. i polislagen. I förarbetet till tvångsmedelslagen beskrivs det inte närmare vad det konkret innebär att trygga informationskällans säkerhet. I förarbetena konstateras det emellertid att polisen inte ska kunna utrusta en informationskälla med anordningar som möjliggör avlyssning eller observation (RP 222/2010 rd, s. 360), men förbudet står i förhållande till tillåten och förbjuden verksamhet och är inte avsett att beaktas i kontexten för att trygga informationskällans säkerhet. Syftet med förbudet är således att förhindra att förutsättningarna för andra hemliga tvångsmedel kringgås, inte att förhindra att informationskällans säkerhet tryggas. 

Efter 10 kap. i tvångslagen som gäller hemliga tvångsmedel och 5 kap. i polislagen om hemliga metoder för inhämtande av information föreskrevs det om civil underrättelseinhämtning i 5 a kap. i polislagen (RP 202/2017 rd). I 25 § i kapitlet föreskrivs det om tryggande av informationskällor vid civil underrättelseinhämtning. I paragrafen anges det att vid civil underrättelseinhämtning kan skyddspolisen med en informationskällas samtycke övervaka ett utrymme som informationskällan använder för boende med kamera eller någon annan teknisk anordning, metod eller programvara som placerats på platsen, om det behövs för att avvärja en fara som hotar informationskällans liv eller hälsa. Övervakningen ska avslutas utan dröjsmål, om den inte längre behövs för att avvärja en fara som hotar informationskällans liv eller hälsa och upptagningar som uppkommit vid övervakning ska utplånas så snart de inte behövs för att trygga informationskällans säkerhet om de inte behöver bevaras och användas av orsaker som har samband med rättsskyddet. Dessutom kan informationskällan med dennes samtycke förses med en teknisk anordning som möjliggör avlyssning och observation, om utrustningen i ett enskilt fall är nödvändig för att informationskällans säkerhet ska kunna tryggas. Avlyssningen och observationen får upptas. Upptagningarna ska utplånas så snart de inte behövs för att trygga informationskällans säkerhet. Enligt 25 § får dessutom en informationskälla i enskilda fall ges falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter eller registeranteckningar, eller falska handlingar får upprättas för att användas av informationskällan, om det är nödvändigt för att för att skydda informationskällans liv och hälsa. 

Vid civil underrättelseinhämtning har man därmed identifierat en på regleringsnivå förstärkt skyldighet att trygga informationskällan. I vissa fall kan skyldigheten att trygga informationskällans säkerhet vara ännu mer förstärkt i samband med förebyggande, avslöjande och utredning av brott på grund av att den potentiella faran är mer direkt. Det står emellertid klart att syftet med att utnyttja de anordningar för teknisk avlyssning och optisk observation som används för att trygga informationskällan inte får vara att inhämta information för att kringgå förutsättningar och begränsningar som gäller myndigheternas befogenheter. Det anses således motiverat med närmare reglering om detta även vid användning av informationskällor enligt 10 kap. i tvångsmedelslagen, som omfattar såväl situationer med grundläggande användning av informationskällor, styrd användning av informationskällor som användning av deltagande informationskällor. 

Vid bedömningen av behovet av reglering av användningen av deltagande informationskällor ska man beakta den gällande regleringen av användningen av informationskällor och befogenheten för täckoperationer. När det gäller användning av informationskällor är kopplingen tydlig, särskilt när man i propositionen anser att det är motiverat att möjliggöra användningen av deltagande informationskällor som en del av den styrda användningen av informationskällor. I fråga om befogenheten för täckoperationer ska man i sin tur beakta regleringens i viss mån enhetliga karaktär, till exempel elementet som gäller deltagande i fråga om brottslig verksamhet och det faktum att infiltration i samband med befogenheten för täckoperationer begränsar användningen av informationskällor enligt ovan. Det anses vara ändamålsenligt i tillämpliga delar att regleringssystemet för deltagande informationskällor motsvarar det som föreskrivs om täckoperationer, såsom deltagandet i verksamheten, planen för och framställningen om användningen samt i viss mån beslut, men på grund av att befogenheterna är olika anses även en viss skillnad i regleringarna vara motiverad. 

Enligt ovan bygger befogenheten för täckoperationer på systematiskt inhämtande av information med hjälp av infiltration, vilket är förbjudet vid användning av informationskällor. Infiltration handlar om att skaffa och bygga upp ett långsiktigt förtroende med hjälp av falska och vilseledande uppgifter. Vid täckoperationer handlar det om ett särskilt hemligt tvångsmedel som hör till det så att säga hårdaste urvalet av metoder i 10 kap. i tvångsmedelslagen. Detta framgår också av att det enligt 2 § 2 mom. i kapitlet dessutom har fastställts som ett krav för användning av täckoperationer att metoden är nödvändig för att ett brott ska kunna utredas (nödvändighetskrav som ingår i krav enligt en trestegsnivå). Användning av informationskällor, inklusive den föreslagna användningen av deltagande informationskällor, skiljer sig i sin tur från den täckoperationer till exempel med avseende på medlens karaktär, och användningen av informationskällor (inklusive den styrda användningen) är inte bunden till det ovannämnda nödvändighetskravet. Användning av informationskällor, inklusive användning av deltagande informationskällor, kan betraktas som lättare medel till sina konsekvenser än täckoperationer, eftersom den inte baserar sig på infiltration utan på utnyttjande av en viss persons redan befintliga sociala kontakter och möjligheter att få information och agera. Ovan har man också visat med exempel att situationer med användning av deltagande informationskällor endast utgör mindre delåtgärder i en större helhet. Det är alltså fråga om en åtgärd som inte gör lika mycket intrång som täckoperationer när det gäller de personer som är föremål för brottsutredningen. Trots att det till vissa delar är ändamålsenligt att bestämmelserna om användning av deltagande informationskällor motsvarar bestämmelserna om täckoperationer anses det av denna anledning också vara motiverat att användningen berörs av ett annorlunda beslutsförfarande på en annan nivå, och som befogenhet föreslås användningen inte vara bunden till en viss förteckning över brott som berättigar till tvångsmedel enligt en viss allvarlighetströskel. 

Användningen av informationskällor styrs administrativt närmare av Polisstyrelsens, Gränsbevakningsväsendets och Tullens sekretessbelagda föreskrifter. Bestämmelserna i fråga bör uppdateras med beaktande av de ändringar som användningen av deltagande informationskällor förutsätter i verksamhetsprocessen, rättsskyddet, utbildningen och de nödvändiga kompetenskraven i olika roller. Sekretess behövs i synnerhet i fråga om sådana taktiska och tekniska förfaranden som kan avslöja användningen av informationskällan i fråga för utomstående och därmed äventyra både informationskällans och myndigheternas säkerhet. Dessutom bör man i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information (122/2014) och i statsrådets förordning om hemliga tvångsmedel och hemliga metoder för inhämtande av information inom Tullen (152/2017) beakta de ändringar som behövs i fråga om ordnandet av användningen av deltagande informationskällor (se även avsnitt 8 om bestämmelser på lägre nivå än lag). 

2.3.4.8  Deltagande i brottslig verksamhet och informationskällans straffrättsliga ansvar

Vad gäller täckoperationer föreskrivs det om brottsförbud i 10 kap. 28 § i tvångsmedelslagen. En polisman som utför en täckoperation får inte begå brott eller ta initiativ till ett brott (1 mom.), men en polisman som företar en täckoperation får begå en ordningsförseelse eller något annat jämförbart brott, för vilket det föreskrivna straffet är ordningsbot, eller en trafikförseelse, om gärningen är nödvändig för att syftet med täckoperationen ska nås eller för att inhämtandet av information inte ska avslöjas (2 mom.). 

I 29 § i kapitlet föreskrivs om deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet och i kontrollerade leveranser. Trots förbudet i 28 § 1 mom. får en polisman som företar en täckoperation enligt paragrafen under sitt deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet skaffa lokaler eller fordon eller andra sådana hjälpmedel, transportera personer, föremål eller ämnen, sköta ekonomiska angelägenheter eller bistå den kriminella sammanslutningen på andra med dessa jämförbara sätt, om det på synnerligen giltiga skäl har kunnat antas att 1) åtgärden genomförs också utan dennes medverkan, 2) polismannens verksamhet inte kommer att äventyra eller skada någons liv, hälsa eller frihet eller orsaka betydande fara för eller skada på egendom, och 3) biståndet avsevärt främjar möjligheterna att uppnå syftet med täckoperationen. Enligt 29 § 2 mom. får en polisman som företar en täckoperation dessutom delta i ombesörjandet av en försändelse som är föremål för en kontrollerad leverans enligt 41 §, om deltagandet avsevärt främjar möjligheterna att uppnå syftet med leveransen. 

Enligt förarbetena förefaller formuleringen i 28 § 2 mom. och särskilt kapitlets 29 § 1 mom. i tvångsmedelslagen att avse en förhandsbaserad och planmässig bedömning och prövning, och i en situation som avses i 29 § 1 mom. 1 punkten förutsätts det att det på synnerligen giltiga skäl vid vidtagandet av åtgärden har kunnat antas att åtgärden genomförs också utan medverkan av den polisman som deltar i täckoperationen. Huruvida de åtgärder som vidtas inom ramen för täckoperationen är acceptabla bör i princip och i mån av möjligheter bedömas redan innan operationen inleds, när beslutet om användning av tvångsmedlet bereds (RP 217/2022 rd, s. 54–55, se även RP 222/2010 rd, s. 353). Både 28 § 2 mom. och 29 § 1 mom. formuleras som en befogenhetsbestämmelse för att reglera vad en polisman som utför en täckoperation får göra i de situationer och under de förutsättningar som anges närmare i bestämmelserna (RP 217/2022 rd, s. 55). 

Vad gäller användning av deltagande informationskällor ska man utgå från att om informationskällan handlar annorlunda än vad denne har instruerats att göra, till exempel genom att transportera en större mängd av ett förbjudet ämne än planerat, transportera ett väsentligt farligare ämne eller börja sälja en mängd som är avsedd att överföras, eller på annat sätt utifrån sitt eget omdöme och beslut delta i verksamheten avses denne vara straffrättsligt ansvarig för sina handlingar. I dessa situationer tillämpas bestämmelserna om ansvarsfrihetsgrunder i 4 kap. i strafflagen (förbudsvillfarelse, rättfärdigandegrunder, eftergiftsgrunder) på eventuell begränsning av straffansvaret. Till exempel när det gäller mängden och arten av ämnena (farlighet) finns det inte nödvändigtvis tillräckligt exakt information i förväg. Samtidigt ska man beakta att verksamhet som strider mot styrningen trots övervakningen kan avslöjas först efter lång tid (till exempel genom laboratorieprover). 

I vilket fall som helst är det uppenbart att användningen av deltagande informationskällor ska grunda sig på att PTG-förundersökningsmyndighetens verksamhet är noggrant planerad och styrd i förväg. Om en noggrant förutsedd, planerad och styrd användning av en deltagande informationskälla inte är möjlig ska metoden inte användas. Vid granskningen av användningen av metoden ska man således bedöma om det är möjligt att använda deltagande informationskällor så att den behöriga myndigheten behåller nästan fullständig kontroll över informationskällans deltagande verksamhet. I bedömningen betonas förutom säkerhetsaspekterna särskilt informationskällans straffrättsliga ansvar. Om den planerade användningen av en deltagande informationskälla medför risker för till exempel missbruk när det gäller den person som fungerar som informationskälla ska metoden inte användas. Med andra ord ska den planerade och styrda användningen av en deltagande informationskälla vara så enkel och förutsägbar att risken för att informationskällans straffrättsliga ansvar förverkligas är närmast obefintlig.  

Samtidigt finns det också skäl att beakta eventuella situationer där myndighetens beslutsfattande och planering av användningen av befogenheten måste göras med en snabb tidsplan på grund av den operativa situationen. Inte heller i dessa situationer elimineras dock kravet på planerad och styrd myndighetsverksamhet. Verksamheten ska således alltid grunda sig på PTG-förundersökningsmyndighetens prövnings- och beslutanderätt – såvida det inte är fråga om prövnings- och beslutanderätt som är relaterad till informationskällans samtycke – och det ska i princip inte finnas någon självständig befogenhet för informationskällans egen verksamhet i den mån det är möjligt att säkerställa informationskällans säkerhet. Verksamhet som strider mot PTG-förundersökningsmyndighetens anvisningar avses emellertid i princip fortfarande vara straffrättsligt straffbar, om den uppfyller rekvisitet för ett brott. 

I propositionen bedöms det att när det gäller användning av informationskällor är inte informationskällans verksamhet en sådan offentlig förvaltningsuppgift eller sådan utövning av offentlig makt eller betydande utövning av offentlig makt som avses i 124 § i grundlagen. Därmed omfattas inte heller informationskällan och dennes verksamhet av tjänsteansvar. Vid användning av informationskällor är det fråga om en befogenhet för PTG-förundersökningsmyndigheterna, som i sin tur utgör utövning av offentlig makt enligt 124 § i grundlagen och som omfattas av tjänsteansvar (se även motiveringarna till lagstiftningsordningen). 

I ovannämnda användning av deltagande informationskällor föreslås det också handla om utövande av befogenheter som grundar sig på myndigheternas prövnings- och beslutsrätt. Den deltagande informationskällans åtgärder ska i varje situation endast vara assisterande åtgärder som anknyter till PTG-förundersökningsmyndighetens utövande av sina befogenheter, där det dock inte är fråga om en offentlig förvaltningsuppgift eller utövning av offentlig makt. Även när det gäller tjänsteansvaret är det fråga om ett ansvar som enbart tillhör den myndighet som utövar befogenheten och som inte som självständigt ansvar omfattar själva informationskällan, utan användningen av den deltagande informationskällan ingår i sin helhet i myndighetens tjänsteansvar som omfattar verksamheten. 

2.3.4.9  Brottsprovokation

Perspektiven kopplade till rättsskydd och rättvis rättegång betonas särskilt när användningen av deltagande informationskällor bedöms ur brottsprovokationssynpunkt. Förbudet mot brottsprovokation ska bedömas självständigt i förhållande till den uppmaning som regleras i 5 kap. 5 § i strafflagen. Förbudet mot brottsprovokation riktar sig särskilt till tjänstemän och regleras i 10 kap. 28 § i tvångsmedelslagen, 5 kap. 29 § i polislagen och 5 a kap. 19 § i polislagen. Enligt bestämmelserna får en polisman som företar en täckoperation inte begå brott eller ta initiativ till ett brott. Enligt förarbetena till tvångsmedelslagen ska polisen för att undvika brottsprovokation vid användning av mellanhänder i princip vara passiv så att en sådan person i sin verksamhet som informationskälla inte gör sig skyldig till brott eller så att informationskällan inte får en annan person att begå brott (RP 222/2010 rd, s. 360). Motsvarande konstateras i förarbetena till polislagen (RP 224/2010 rd, s. 131). 

Det är i varje fall väsentligt att konstatera att det är fråga om en skyldighet som gäller myndigheten, vilket i det aktuella sammanhanget innebär att PTG-förundersökningsmyndigheten ska planera och instruera användningen av den deltagande informationskällan så att denne i användningen av medlet inte tar initiativ till att begå ett brott (se även ovannämnda om användningssituationer). Det är i sig möjligt att det uppstår en brottsprovokation även om man handlar noggrant inom ramen för den tillåtna risken, men en sådan situation blir i första hand bedömd med tanke på klandervärdheten i fråga om förbuden mot att använda bevisning och inte med avseende på tjänsteansvaret eller överhuvudtaget utövandet av befogenheten. Om en tjänsteman däremot har tagit en förbjuden eller på förhand svårhanterlig risk för brottsprovokation och brottsprovokationen inträffar, svarar denne ensam för det fel som begåtts, om informationskällan har agerat i enlighet med anvisningarna och påbuden. 

I den inhemska rättspraxisen har man åtminstone i Helsingfors hovrätts beslut av den 15 december 2021 (R 20/1689, 21/153909) tagit ställning till användningen av informationskällor i förhållande till det som föreslås i denna proposition och i förhållande till brottsprovokation på det sätt som beskrivs. I fallet handlade det om ett förbud mot att använda bevisning i ett fall som gällde införsel av narkotika och där en ”kriminell civil infiltratör” hade deltagit i förundersökningen i Nederländerna. I Nederländerna genomförde polisen också en täckoperation. Av tingsrättens beslut som bifogats hovrättens beslut framgår det att den kriminella civila infiltratörens roll verkade vara begränsad till att presentera polisinfiltratören och en svarande samt transportera narkotikalasten från Nederländerna till Tysklands gräns. 

Hovrätten ansåg att bevisen hade erhållits på ett olagligt sätt eftersom de hade erhållits utan rättshjälpsförfarande och med en utredningsmetod som inte är tillåten enligt Finlands lag. Det meddelades inget förbud mot att använda bevisningen, eftersom det var fråga om en utredningsmetod som används i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. Det meddelades heller inget förbud mot att använda bevisningen på grundval av ett påstående om brottsprovokation. I detta avseende konstaterade hovrätten att enligt tingsrättens redogörelse har förundersökningsmyndigheten eller den som handlar för dess räkning enligt den presenterade utredningen redan anslutit sig till den pågående verksamheten. Av den utredning som erhållits i ärendet framgår det inte heller att förundersökningsmyndigheten eller en mellanhand som handlar för dess räkning skulle ha påverkat N:s vilja. Hovrätten hänvisade också till motiveringarna angående brottsprovokation i tingsrättens dom, där det i fråga om förbudet mot att använda bevisning konstaterats att mängden och arten av, priset för transporten och betalningsarrangemangen för narkotikan antingen har planerats innan den kriminella civila infiltratören anslöt sig eller har beslutats av andra aktörer. Enligt tingsrättens beslut, som hovrätten godkände jämte motiveringar, har brottet således inte inletts på polisens initiativ, utan polisen har deltagit i redan pågående brottslig verksamhet som skulle ha förverkligats utan myndigheternas medverkan. Ingen brottsprovokation hade riktats mot de svarande. 

Vid användning av informationskällor medför särskilt styrd användning av informationskällor och användning av deltagande informationskällor en risk för brottsprovokation. Vid så kallad vanlig användning av informationskällor är risken mindre, eftersom det handlar om passivt mottagande av information och inriktning av den behöriga myndighetens verksamhet. Av den gällande regleringen som gäller användning av informationskällor framgår inget förbud mot brottsprovokation uttryckligen på författningsnivå, men enligt 10 kap. 39 § 3 mom. i tvångsmedelslagen ska informationskällan upplysas om sina rättigheter och skyldigheter, i synnerhet om vad som är tillåten och förbjuden verksamhet enligt lag, innan styrd användning av informationskälla inleds. Förbudet mot brottsprovokation framgår således av förarbetena till lagen (HE 222/2010 vp s. 360), där det med hänvisning till Europadomstolens praxis konstateras att polisen för att undvika brottsprovokation vid användning av mellanhänder i princip ska vara passiv så att en sådan person i sin verksamhet som informationskälla inte gör sig skyldig till brott eller så att informationskällan inte får en annan person att begå brott (se till exempel Vanyan mot Ryssland 15 december 2005 och Ramanauskas mot Litauen 5 februari 2008). 

Det anses motiverat att förbudet mot brottsprovokation ska framgå av bestämmelserna om deltagande informationskällor. Även om det ovan nämnda förbudet mot brottsprovokation även gäller styrd användning, anses det för användningen av deltagande informationskällor också vara motiverat att separat uttryckligen föreskriva att utövandet av befogenheten är tillåten om det av synnerligen giltiga skäl kan antas att åtgärden genomförs också utan informationskällans medverkan (till exempel transport av ett ämne eller föremål). Detta anses också vara tillräckligt enligt Europadomstolens rättspraxis, där tydligheten i fråga om gränserna för verksamheten i förhållande till risken för brottsprovokation betonas (se till exempel Bannikovamot Ryssland 4 november 2010, punkt 35 och det avgörande som det hänvisas till där). 

2.3.4.10  Tjänsteansvar och statens skadeståndsskyldighet

I avsnittet ovan om centrala element i regleringsbehovet beskrivs användningen av deltagande informationskällor som myndighetens befogenhet. När det gäller den behöriga myndighetens tjänsteansvar utkristalliseras följande: Även om en deltagande informationskälla utnyttjas i det föreslagna inhämtandet av information är det fråga om en befogenhet som utövas av en PTG-förundersökningsmyndighet, och enbart myndigheten utövar offentlig makt som gör intrång i medborgarnas rättsställning samt på grundval av beslut. 

Med tanke på tjänsteansvaret för den myndighet som utövar befogenheten skiljer sig användningen av en deltagande informationskälla inte från andra hemliga tvångsmedel, särskilt jämfört med användningen av en styrd informationskälla, även om den föreslagna regleringen naturligtvis har sådana dimensioner som gör den speciell som tvångsmedel, såsom att någon annan än en myndighet deltar i brottslig verksamhet. I varje fall svarar en tjänsteman för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga i enlighet med 118 § i grundlagen. Grunden för den föreslagna regleringen utgörs således av iakttagandet av det som föreskrivs i lagen samt planerings- och övervakningsskyldigheten, vars syfte också är att minska riskfaktorerna i förhållande till tjänstemannens tjänsteansvar. Förutsättningen för att utöva den föreslagna befogenheten är med andra ord en noggrann planering som även omfattar en bedömning av om befogenheten kan användas på det sätt som lagen kräver. Som konstaterats ovan avses metoden kunna användas endast i sådana tydliga situationer där risken för att informationskällan fungerar på annat sätt är känd i förväg och nästan obefintlig. Eftersom det vid användningen av deltagande informationskällor föreslås vara fråga om en befogenhet som grundar sig på lagen kan det inte bli fråga om anstiftarens ansvar enligt till exempel 5 kap. 5 § i strafflagen när man handlar i enlighet med de förutsättningar som föreskrivs i lagen.  

Dessutom avses användning av deltagande informationskällor, precis som andra hemliga tvångsmedel, basera sig på utövande av myndighetsbefogenheter som grundar sig på lag. Till denna del är det således fråga om samma verksamhet och förfarande som vid andra hemliga tvångsmedel i förhållande till bland annat exempelvis statens skadeståndsskyldighet enligt 8 kap. i polislagen. 

2.3.4.11  Övervakning av en deltagande informationskälla

Enligt 10 kap. 65 § i tvångsmedelslagen övervakas de hemliga tvångsmedlen av cheferna för de enheter som använder dem och Polisstyrelsen när det är fråga om enheter som är underställda Polisstyrelsen. Användningen av hemliga tvångsmedel inom Tullens brottsbekämpning övervakas av Tullen och cheferna för de enheter som använder sådana tvångsmedel. Användningen av hemliga tvångsmedel inom Gränsbevakningsväsendet övervakas av staben för Gränsbevakningsväsendet och de förvaltningsenheter inom Gränsbevakningsväsendet som använder hemliga tvångsmedel. Hemliga tvångsmedel övervakas omfattande både på nationell och lokal nivå. På motsvarande sätt övervakas även hemligt inhämtande av information för att förhindra och avslöja brott. Förundersökningsmyndigheterna rapporterar också till sina ansvariga ministerier om användningen av medlen och inrikesministeriet och finansministeriet ska årligen lämna en berättelse om hur hemliga tvångsmedel och skyddandet av dem har använts och övervakats. 

Den närmare organiseringen av användningen av informationskällor är sekretessbelagd, men i verksamheten har inbyggts tillsynselement och beslutsnivåer som bidrar till att verksamheten sker på behörigt sätt och säkerställer de närmaste chefernas övervakning av verksamheten och dokumentationen. Användningen av informationskällor övervakas på ett omfattande sätt och i centrum står organisationen av och tillvägagångssätten för användningen av informationskällor. Övervakningen gäller också dokumentation av behandlingen av informationskällor samt kostnadshantering. Vid övervakningen av att användningen av deltagande informationskällor är laglig kommer fokus att ligga på dokumentation av styrningen av informationskällorna, dokumentation av den genomförda användningen och att användningen har hållit sig inom gränserna för det beslut och den verksamhetsplan som gäller ärendet. Detta är viktigt med tanke på rättsskyddet för informationskällan, tjänstemännen och den som är föremål för inhämtandet av informationen. Det riksomfattande informationshanteringssystemet för undersöknings- och granskningsorganisationer som togs i bruk 2018 möjliggör omfattande dokumentation av verksamheten och därmed även övervakning.  

I fråga om användningen av deltagande informationskällor i enlighet med propositionen lämpar sig även effektiviserad övervakning av att verksamheten sker på behörigt sätt i de befintliga chefsstrukturerna i laglighetsövervakningsorganisationerna samt undersöknings- och granskningsorganisationerna såväl inom polisen och Gränsbevakningsväsendet som inom Tullen.  

2.3.5.1  Allmänt

Riksdagen har i sitt svar RSv 305/2022 rd på regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av tvångsmedelslagen och förundersökningslagen (RP 217/2022 rd) bland annat godkänt ett uttalande enligt vilket riksdagen förutsätter att regeringen utreder och bedömer om skjutvapenbrott kan fogas till förteckningen över brott för vars utredning överskottsinformation kan användas, och lämnar förslag till behövliga lagändringar som framkommer av utredningen till riksdagen för behandling så snart som möjligt. 

Av lagutskottets betänkande LaUB 30/2022 rd om nämnda regeringsproposition framgår att det i utskottets sakkunnigutfrågning också föreslogs att skjutvapenbrott ska fogas till förteckningen över brott för vars utredning överskottsinformation kan användas. Detta har motiverats bland annat med en betydande ökning av antalet olagliga skjutvapen. Enligt lagutskottets betänkande är det vid prövningen av nya brott som skulle utgöra grund för användningen av tvångsmedel väsentligt att bedöma om de brott som föreslås till sin allvarlighetsgrad är jämförbara med de brott som avses i momentet och om de uppfyller kraven i 10 § 4 mom. i grundlagen på brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden. Enligt betänkandet kan det enligt erhållen utredning kan bedömas att ett skjutvapenbrott som är straffbart enligt 41 kap. 1 § i strafflagen omfattar tämligen många olika gärningsformer. Det kan till exempel vara fråga om försummelse av den skyldighet att förse förpackningarna med förpackningspåskrift som anges i skjutvapenlagen. Enligt den utredning utskottet erhållit kan ett skjutvapenbrott därför åtminstone inte till alla delar anses vara jämförbart med andra brott som avses i momentet. På motsvarande sätt är det också oklart om skjutvapenbrott till alla delar uppfyller kraven på brott som äventyrar samhällets eller individens säkerhet eller hemfriden enligt 10 § 4 mom. i grundlagen. Enligt betänkandet finns det skäl att utan dröjsmål utreda och bedöma om skjutvapenbrott kan fogas till förteckningen över brott för vars utredning överskottsinformation kan användas, samt utifrån utredningen lämna behövliga lagändringar till riksdagen för behandling så snart som möjligt. 

Enligt 10 kap. 55 § i tvångsmedelslagen (806/2011) avses med överskottsinformation information som fåtts genom teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter och teknisk observation, när informationen inte har samband med ett brott eller när den gäller något annat brott än det för vars utredning tillståndet har getts eller beslutet fattats. I 56 § i kapitlet föreskrivs det om användning av överskottsinformation. Enligt paragrafens 2 mom. får överskottsinformation också användas, om användningen av överskottsinformationen kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet och om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år eller det är fråga om något av de brott som avses i momentet. 

Före ändringarna i tvångsmedelslagen i oktober 2023 hade de brott som ligger till grund för tvångsmedel enligt momentet inkluderats i bestämmelsen under riksdagsbehandlingen av regeringens proposition RP 14/2013 rd med medverkan av grundlagsutskottet (GrUU 66/2010 rd, s. 10, GrUU 32/2013 rd, s. 5–7). Grundlagsutskottet ansåg då att det är nödvändigt att gränsen för det maximistraff som är en förutsättning är högre än fängelse i två år. Enligt grundlagsutskottet har det dock inte funnits något hinder för att bestämmelsen också tillämpas på vissa enstaka brott för vilka maximistraffet är fängelse i två år men som till grovhetsgraden ändå kan jämställas med de andra i momentet nämnda brotten och som uppfyller kriterierna i dåvarande 10 § 3 mom. i grundlagen. Sådana brott är enligt utskottets mening särskilt de brott som numera nämns i momentet samt olagligt framkallande av samtycke till adoption enligt 25 kap. 3 b § i strafflagen, vilket lagutskottet dock inte har inkluderat i momentet (GrUU 32/2013 rd s. 7, LaUB 17/2013 rd s. 7).  

Genom regeringens proposition RP 217/2022 rd föreslogs det att till 56 § 2 mom. fogas följande brott som bestraffas med ett maximistraff på två års fängelse fogas till: givande av muta, givande av muta i näringsverksamhet, tagande av muta i näringsverksamhet, tagande av muta, brott mot tjänstehemlighet, missbruk av tjänsteställning och narkotikabrott. Det föreslogs inga ändringar i förutsättningarna för användning av överskottsinformation. Dessutom föreslogs det i regeringens proposition RP 105/2023 rd att 2 mom. 9 punkten ska ändras så att den även gäller missbruk av Europeiska unionens medel i enlighet med förslaget. 

I fråga om förslagen enligt regeringens proposition RP 217/2022 rd upprepade utskottet sin tidigare ståndpunkt, enligt vilken det inte finns några hinder för att ta in vissa sådana enstaka brott för att omfattas av bestämmelsen om användning av överskottsinformation, för vilka maximistraffet är fängelse i två år men som till grovhetsgraden ändå kan jämställas med andra brott som utgör en förutsättning för användningen av överskottsinformation och som uppfyller de krav på begränsning av skyddet för förtroliga meddelanden enligt 10 § i grundlagen (GrUU 32/2013 rd, s. 7/I, GrUU 98/2022 rd, stycke 18). Grundlagsutskottet ansåg emellertid inte att de föreslagna utvidgningarna av bestämmelserna i 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen var ändamålsenliga med tanke på 10 § i grundlagen, eftersom det har förhållit sig restriktivt till att tillåta användning av överskottsinformation vid utredning av brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är mindre än tre år fängelse, och i ljuset av utskottets utlåtandepraxis är det således exceptionellt att brott som vid straffmätningen ska betraktas som lindrigare tas in i tvångsmedelslagen (GrUU 98/2022 rd, punkt 19). Grundlagsutskottet har tidigare inte ansett att det är problemfritt med reglering som skulle ha inneburit att överskottsinformation kunde användas för att utreda brott som i praktiken oftast endast leder till bötesstraff (GrUU 32/2013 rd, s. 7/I), och ansåg att lagutskottet ytterligare mot denna bakgrund noggrant bör bedöma om det är motiverat att foga de nu föreslagna brotten till 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen (GrUU 98/2022 rd, punkt 20). 

Lagutskottet fäste å sin sida vikt vid att grundlagsutskottet inte i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 98/2022 rd, s. 4-5) närmare motiverar eller specificerar vilka av de föreslagna utvidgningarna som utskottet anser vara särskilt problematiska. Enligt utskottets utlåtande har man vid utskottsbehandlingen av propositionen särskilt fäst uppmärksamhet vid förslaget om att narkotikabrott fogas till bestämmelsen och motiveringen till det, samt till denna del bland annat vid att de gärningar som brottsrekvisitet förutsätter är tämligen omfattande och att det i vissa fall kan vara fråga om till exempel odling av en relativt liten mängd narkotika. Å andra sidan har det ansetts motiverat att ta in narkotikabrott i bestämmelsen (LaUB 30/2022 rd, s. 14).  

Också förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 37/2022 rd, s. 2—3) ansett det motiverat att överskottsinformation enligt propositionen kan användas för utredning av flera brott än för närvarande (till exempel narkotikabrott). Utskottet ansåg att man vid bedömningen av frågan också bör fästa uppmärksamhet vid att redan den gällande förteckningen över brott som berättigar till tvångsmedel innehåller brottsrubriceringar inom vilka det kan finnas gärningar på rätt många nivåer och även många gärningsformer som i praktiken bestraffas med böter. 

Sammantaget ansåg lagutskottet att det är godtagbart att alla brott som anges i regeringens proposition tas in i den förteckning i 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen som anger när det är tillåtet att använda överskottsinformation. Utskottet ansåg dock i ljuset av grundlagsutskottets iakttagelser att det är viktigt att konsekvenserna av ändringarna i användningen av överskottsinformation och hur ändringarna riktas till brott av olika allvarlighetsgrad bevakas och att behovet av ändringar i bestämmelserna vid behov utreds (riksdagens uttalande 2, RSv 305/2022 rd). 

2.3.5.2  Bedömning av regleringsbehovet

I nuläget har det i praktiken visat sig vara en utmaning att skjutvapenbrott inte finns med på förteckningen över brott som berättigar till användning av överskottsinformation. I praktiken har detta ofta varit en utmaning till exempel när man vid avlyssning av en lokal vid ett allvarligt narkotikabrott har fått information om att man hanterar ett skjutvapen i ett hotellrum eller diskuterar innehav eller placering av ett skjutvapen. Det hårdaste straffet för skjutvapenbrott är två års fängelse, och skjutvapenbrott är inte till exempel ett brott som finns med på förteckningen över brott som berättigar till teknisk avlyssning. I ett sådant fall får den information som erhållits genom teknisk avlyssning (10 kap. 16 § i tvångsmedelslagen) inte användas som bevis i förundersökningen, och utifrån denna information går det inte att göra en brottsanmälan om skjutvapenbrott. Därvid är det inte heller möjligt att till exempel göra platsgenomsökning av hotellrummet eller utföra kroppsvisitation av personer som lämnar rummet, utan polisen måste följa verksamheten från sidan. Med tanke på faran med olagliga skjutvapen och viljan att få bort olagliga skjutvapen från gatorna och av brottslingar är situationen i detta avseende besvärlig för polisen. 

Informationen får endast användas för att förhindra brott eller för att rikta verksamheten. I praktiken är alternativet att inhämta information för att förhindra brott, men maximitröskeln på två år för skjutvapenbrott sätter strikta begränsningar för användningen av hemligt inhämtande av information. Det bör beaktas att rekvisitet för skjutvapenbrott faktiskt uppfylls redan när man innehar ett skjutvapen. Om informationen används för att rikta polisens verksamhet kan informationen inte användas som grund för tvångsmedel. 

Riksdagens grundlagsutskott har ansett att det vid bedömningen av bestämmelserna om överskottsinformation finns skäl att beakta dels det i grundlagen tryggade skyddet för sekretessen i fråga om förtroliga meddelanden, dels sådana acceptabla och samhälleligt vägande skäl som anknyter till intresset att utreda allvarliga brott och till det straffrättsliga systemets trovärdighet och som talar för en viss inskränkning av detta grundlagsenliga skydd. Grundlagsutskottet har bedömt att det föreslagna kravet på ett maximistraff på två års fängelse innebär att bestämmelsen skulle tillämpas på många brott som inte kan anses äventyra samhällets eller individens säkerhet eller hemfrid enligt dåvarande 10 § 3 mom. i grundlagen (GrUU 32/2013 rd, s. 6–7). Grundlagsutskottet har dock upprepade gånger ansett narkotikabrott vara sådana brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet (RP 309/1993 rd, s. 58, GrUU 2/1996 rd, s. 2, GrUU 32/2013 rd, s. 3, GrUU 33/2013 rd s. 3, se även RP 217/2022 rd s.57). 

I likhet med narkotikabrott är skjutvapenbrott i många fall kopplade till allvarligare brott eller till samma brottshelhet. De kan anses falla inom ramen för brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet enligt 10 § 4 mom. i grundlagen. Med anledning av detta och det som konstateras ovan anses det motiverat att överskottsinformation ska få användas också vid utredning av skjutvapenbrott, om användningen av överskottsinformation kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. 

4.1.2.1  Inledning

I propositionen föreslås det bestämmelser om nya hemliga tvångsmedel och att förteckningen över brott som kan ligga till grund för användning av överskottsinformation utvidgas. I propositionen föreslås också bestämmelser om hemlig genomsökning av platser. 

4.1.2.2  Hemlig genomsökning

I propositionen föreslås det att bestämmelser om hemlig husrannsakan, hemlig särskild husrannsakan och hemlig platsgenomsökning (nedan även hemlig genomsökning eller hemlig genomsökning av platser) fogas till 10 kap. i tvångsmedelslagen. Det är fråga om grundläggande ändringsförslag och om utvidgning av förundersökningsmyndigheternas brottsundersökningsbefogenheter. När det gäller hemlig husrannsakan är det också fråga om bestämmelser som är av betydelse för hemfriden som tryggas i 10 § i grundlagen. I enlighet med de gällande bestämmelserna är huvudregeln nästan undantagslöst underrättelseskyldighet som är bunden till genomsökningstidpunkten, det vill säga inom ramen för de gällande bestämmelserna är husrannsakan eller platsgenomsökning som hemlighålls för den person som är föremål för brottsundersökningen inte tillåten. 

De föreslagna bestämmelserna om hemlig genomsökning av platser motsvarar till grundläggande delar och definitioner i tillämpliga delar det som föreskrivs i 8 kap. i tvångsmedelslagen om husrannsakan, platsgenomsökning och särskild husrannsakan. Skillnaderna jämfört med 8 kap. hänför sig i huvudsak till att de genomsökningar som föreslås i propositionen hålls hemliga för målpersonen och användningen av dem ska vara begränsad utifrån brottets allvar eller till särskilt föreskrivna grundbrott. 

I avsnitt 2.3.3 behandlas nuläget i fråga om genomsökningar och bedöms behovet och nödvändigheten av de nya befogenheterna med avseende på de faktiska behoven av effektiv brottsbekämpning, dock med beaktande av tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Bedömning av behovet av bestämmelser om hemlig genomförsökning av platser är inte någon ny sak. Bedömningsbehovet har redan uppmärksammats en tid och från och med 2022 har även riksdagen beaktat bedömningsbehovet (se närmare RSv 305/2022 rd, uttalande 4) och regeringsprogrammet (s. 191). 

I propositionen föreslås att hemlig husrannsakan och platsgenomsökning får användas endast om de kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. Användningen av hemlig särskild husrannsakan förutsätter dessutom att den är nödvändig för att ett brott ska kunna utredas. Beslut om hemlig husrannsakan och platsgenomsökning fattas av domstolen på yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. I brådskande fall kommer domstolens efterhandsövervakning på fråga, men den gäller endast hemlig platsgenomsökning.  

Användningen av hemlig husrannsakan (inkl. hemlig särskild husrannsakan) ska vara bunden till grundbrotten för teleavlyssning enligt 10 kap. 3 § i tvångsmedelslagen. Användningen av hemlig platsgenomsökning ska å sin sida vara bunden till den tröskel och de brott som ligger till grund för teknisk avlyssning enligt 10 kap. 16 § i tvångsmedelslagen. I propositionen föreslås dessutom att omhändertagande och kopiering ska vara möjligt i samband med hemlig genomsökning. 

Förutom domstolens för- och efterhandsövervakning föreslås i propositionen för att säkerställa rättsskyddet och att hemliga genomsökningar utförs på behörigt sätt att en offentlig ombudsmannainstitution koppas till behandlingen av hemlig husrannsakan i domstolen. När det gäller hemlig särskild husrannsakan föreskrivs dessutom att ett genomsökningsombud ska delta i genomsökningen och se till att omhändertagande eller kopiering av handlingar inte gäller information som någon enligt 17 kap. 10–14, 16, 20 eller 21 § i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om och som enligt 7 kap. 3 § i tvångsmedelslagen inte får tas i beslag eller kopieras.  

I propositionen föreslås dessutom omfattande skyldighet att uppta hemlig genomsökning med teknisk anordning. Dessutom ska genomsökningen protokollföras. Det föreskrivs om underrättelse om användning av hemlig genomsökning i enlighet med 10 kap. 60 § i tvångsmedelslagen. 

4.1.2.3  Deltagande informationskälla

I propositionen föreslås bestämmelser om användning av deltagande informationskälla i 10 kap. i tvångsmedelslagen. Det är fråga om grundläggande ändringsförslag och utvidgning av polisens, Tullens och Gränsbevakningens brottsundersökningsbefogenheter i egenskap av förundersökningsmyndigheter. Den gällande regleringen möjliggör inte användning av deltagande informationskälla. 

I avsnitt 2.3.4 behandlas nuläget när det gäller användningen av informationskällor och bedöms behovet och nödvändigheten av den nya befogenheten med avseende på de faktiska behoven av effektiv brottsbekämpning. Bedömning av behovet av bestämmelser om användning av deltagande informationskälla är inte heller någon ny sak, eftersom behovet av bestämmelser har bedömts även tidigare inom lagberedningen, senast i den arbetsgruppen som beredde de ändringar i tvångsmedelslagen som trädde i kraft den 1 oktober 2023. 

I propositionen föreslås det att en deltagande informationskälla ska få användas endast om den kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. Enligt förslaget ska en informationskälla som en del av sådan styrd användning av informationskällor som avses i 10 kap. 39 § 2 mom. i tvångsmedelslagen under en PTG-förundersökningsmyndighets styrning och övervakning få delta i brottslig verksamhet till exempel genom att skaffa lokaler, transportera personer, föremål eller ämnen, sköta ekonomiska angelägenheter, eller bistå en kriminell sammanslutning, en kriminell gruppering, ett kriminellt nätverk eller en jämförbar sammanslutning av personer som bildats för att begå brott på andra sätt som är jämförbara med dessa. Dessutom ska användning av en deltagande informationskälla vara tillåten endast om det av synnerligen giltiga skäl kan antas att åtgärden genomförs också utan informationskällans medverkan, informationskällans verksamhet inte äventyrar eller skadar någons liv, hälsa eller frihet eller orsakar betydande fara för eller skada på egendom, och biståndet avsevärt främjar möjligheterna att uppnå syftet med användningen av informationskällor. 

I propositionen föreslås det också att en deltagande informationskälla får under en PTG-förundersökningsmyndighets styrning och övervakning vidta sådana åtgärder som gör det möjligt för förundersökningsmyndigheten att utnyttja andra hemliga tvångsmedel enligt 10 kap. till den del det är nödvändigt för utövandet av befogenheten. Dessutom föreslås det särskilda bestämmelser om tryggande av informationskällor. 

På det sätt som föreslås i propositionen ska beslut om användningen av en deltagande informationskälla fattas av chefen för centralkriminalpolisen eller en för användning av informationskällor förordnad anhållningsberättigad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. Beslut om deltagande användning av informationskällor i syfte att utreda ett tullbrott som Tullen undersöker ska fattas av Tullens brottsbekämpningschef eller av en för användning av informationskällor förordnad anhållningsberättigad tullman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. Beslut om deltagande användning av informationskällor i syfte att utreda brott som det ankommer på Gränsbevakningsväsendet att undersöka fattas av avdelningschefen eller biträdande avdelningschefen för juridiska avdelningen vid staben för Gränsbevakningsväsendet eller av en för användning av informationskällor förordnad anhållningsberättigad gränsbevakningsman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. 

4.1.2.4  Skjutvapenbrott som grundbrott för användning av överskottsinformation

I propositionen föreslås det att skjutvapenbrott ska läggas till som ett brott som avses i 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen, beträffande vilket överskottsinformation också får användas, om användningen av överskottsinformationen kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. 

4.1.2.5  Samordning av 10 kap. i tvångsmedelslagen samt lagarna om brottsbekämpning inom Tullen och Gränsbevakningsväsendet i brottsutredningsfasen

I propositionen föreslås att det föreskrivs uttryckligen i 10 kap. i tvångsmedelslagen även om de hemliga tvångsmedel som Tullen och Gränsbevakningsväsendet förfogar över för utredning av brott. I propositionen föreslås det att regleringen till denna del överförs från lagarna om brottsbekämpning inom Tullen och Gränsbevakningsväsendet till 10 kap. i tvångsmedelslagen. 

4.2.1.1  Konsekvenser för myndigheterna

Förslagen i propositionen bedöms ha knappt några konsekvenser för myndigheterna. De föreslagna ändringarna förtydligar i första hand förutsättningarna för häktning. Ändringarna bedöms inte ha några betydande konsekvenser för antalet häktningsfall. Inte heller den föreslagna nya grunden bedöms ha någon inverkan på antalet fall som ska behandlas, eftersom den nya häktningsgrunden som baserar sig på säkerhetsskäl kommer på det sätt som konstateras i specialmotiveringen att tillämpas enbart i fråga om särskilt grova brott, då även andra häktningsgrunder i princip antas föreligga (se närmare motiveringen i lagstiftningsordningen). 

Trots att förslaget inte bedöms ha några särskilda konsekvenser för myndigheterna eller överlag några konsekvenser för antalet häktningsärenden som ska behandlas, bedöms arbetsbördan eventuella kunna öka något till följd av ändringen, eftersom häktning oberoende av brottets allvar förutsätter att förekomsten av särskilda förutsättningar bedöms och motiveras. Särskilt den föreslagna nya häktningsgrunden förutsätter ny slags bedömning av de myndigheter som behandlar häktningsärenden. Inverkan i sin helhet bedöms ändå inte märkbart förändra nuläget och således inte orsaka någon beaktansvärd ökning av arbetsmängden. 

4.2.1.2  Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

Häktning är ett tvångsmedel som ingriper kraftigt i individens frihet som skyddas som en central grundläggande och mänsklig rättighet i grundlagen och konventioner om de mänskliga rättigheterna. Exempelvis rannsakningsfängelse kan orsaka olika skadliga konsekvenser för den som det bestämts att ska häktas i form av bland annat förlust av arbets- och studieplats eller bostad eller svårigheter att upprätthålla sociala kontakter. 

De ändringar som föreslås i propositionen förtydligar för det första förutsättningarna för häktning genom att de börjar motsvara kraven enligt artikel 5 i Europakonventionen på det sätt som Europadomstolen har tolkat artikeln om frihetsberövande i sin avgörandepraxis. Trots att häktning av den som misstänks för ett brott alltid innebär ett intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna, anses den föreslagna ändringen stärka grundrättsskyddet för den som på sannolika skäl är misstänkt för brott och därför begärs häktad, eftersom den leder till att förekomsten av särskilda förutsättningar för häktning alltid bedöms oberoende av brottets allvar. Trots att särskilda förutsättningar i princip kan antas föreligga tämligen lätt ju allvarligare brott det är fråga om, får till följd av den föreslagna bestämmelserna den som är misstänkt för brott häktas endast i situationer där det med hänsyn till situationen finns väsentliga och tillräckliga grunder. 

Även den häktningsgrund som baserar sig på hot om äventyrande av andra personers liv, hälsa eller frihet är knuten till rätten till liv samt personlig integritet och trygghet, som skyddas i grundlagen. Med häktningsgrunden försöker man svara på situationer där frihet för den som misstänks för ett brott skulle medföra ett säkerhetshot för en annan person. Utgångspunkten för den föreslagna häktningsgrunden är således tillgodoseende av andra personers grundläggande rättigheter, och detta kan öka känslan av trygghet hos såväl brottsoffret som hans eller hennes närstående samt i vidare bemärkelse människornas trygghetskänsla.  

4.2.2.1  Konsekvenser för myndigheterna

Inledning

De nya befogenheter som föreslås i propositionen bedöms vara synnerligen betydelsefulla med tanke på effektiviseringen av myndigheterna brottsbekämpningsbefogenheter. Trots att det är fråga om helt nya bestämmelser och utvidgning av de hemliga tvångsmedelsbefogenheterna, bedöms de föreslagna bestämmelserna inte ha några betydande konsekvenser för myndigheterna. 

På det sätt som nämns i avsnitt 11.2 har finanspolitiska ministerutskottet slagit fast att uppgifter som följer av nya skyldigheter enligt den nationella lagstiftningen i regel ska finansieras genom att man avstår från befintliga uppgifter eller effektiviserar skötseln av de nuvarande uppgifterna. De behöriga myndigheterna ska dock följa upp kostnaderna för och utfallet av genomförandet, och om konsekvenserna av genomförandet är betydligt större än beräknat kan situationen ses över i senare budgetar. 

Tvångsmedelslagen förutsätter att förundersökningsmyndigheterna protokollför genomsökningarna. Antalet upprättade protokoll beskriver antalet genomsökningar mest exakt, eftersom ett protokoll upprättas över varje genomsökning. År 2024 gjorde polisen sammanlagt 13 333 husrannsakningar, Tullen sammanlagt 272 och Gränsbevakningsväsendet 54. År gjorde polisen 3 531 platsgenomsökningar, Tullen 143 och Gränsbevakningsväsendet 26. Antalen har hållits på samma nivåer sedan 2020 medan undantag för de husrannsakningar som utförts av polisen, som har ökat med några tusen sedan 2022. 

Åren 2023 och 2024 utförde polisen sammanlagt 12 bostadsavlyssningar enligt 10 kap. 17 § i tvångsmedelslagen. Optisk observation enligt 19 § (av hemfridsskyddade platser men inte utrymmen som används för stadigvarande boende) utfördes av polisen i sammanlagt 110 fall 2024 (2023: 79, 2022: 50, 2021: 26). 

I propositionen antas att antalet hemliga husrannsakningar på årsnivå kan uppskattas i förhållande till antalet bostadsavlyssningar och optiska observationer. Sålunda antas i propositionen att de hemliga husrannsakningarna skulle uppgå till uppskattningsvis 0–50 på årsnivå. I uppskattningen ingår också hemliga särskilda husrannsakningar. De hemliga platsgenomsökningarna uppskattas till sammanlagt cirka 0–100 på årsnivå. 

Förundersökningsmyndigheter

Genomförandet av hemliga genomförsökningar jämte alla dimensioner förutsätter att de behöriga förundersökningsmyndigheterna har resurser för verksamheten. Det är fråga om en ny befogenhet, och utövandet av den jämte planering och tryggande av säkerheten kräver satsningar. Det är ändå inte fråga om en helt ny undersökningsmetod och skillnaden jämfört med de genomsökningar som föreskrivs i 8 kap. är i sig endast att de görs i hemlighet för målpersonerna och att förutsättningarna för att använda dem är högre ställda. Den förstnämnda skillnaden kan dock vara i viss mån betydande. Hemlig genomsökning förutsätter bland annat annorlunda resursanvändning med avseende på arbetarskyddet genomsökningar enligt 8 kap.. Dessutom är det skäl att beakta att hemliga genomsökningar också skiljer sig från varandra och bland annat objektets farlighet, omfattning samt andra taktiska frågor inverkar i sin helhet. Även den föreslagna omfattande datatekniska upptagningsskyldigheten vid genomsökningar torde förutsätta datatekniska satsningar som också kan kräva en del resurser. Ändringarna torde också förutsätta att informationssystemen uppdateras, vilket orsakar en del kostnader, till exempel för nya blanketter i Salpa-systemet. 

Det är dock viktigt att lägga märke till att på det sätt som uppskattas i propositionen kan hemlig genomsökning av platser som tvångsmedel också avsevärt minska behovet av att använda andra (hemliga) tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen, när verksamheten med hjälp av hemlig genomsökning som undersökningsmetod kan inriktas mera detaljerat och sålunda möjliggöra effektivare användning av myndigheternas resurser (se också motiveringen i beskrivningen av nuläget). Det är således möjligt att minska användningen av andra hemliga tvångsmedel som ingriper avsevärt i de grundläggande fri- och rättigheterna antingen helt och hållet eller att förkorta den tid som metoderna används eller minska antalet personer som berörs av metoderna. Exempelvis hemlig genomsökning som tvångsmedel kan bidra till att inrikta användningen av hemliga tvångsmedel genom att producera kunskap eller bevis som senare kan ligga till grund för mera exakt inriktat inhämtande av information om den som misstänks för brott. På så vis kan man också minska de situationer där hemliga tvångsmedel riktas till personer vilkas koppling till ett misstänkt brott i ett senare skede visar sig vara utesluten. 

Det anses inte möjligt att desto noggrannare bedöma de ekonomiska konsekvenserna för förundersökningsmyndigheterna på förhand med beaktande av de ovannämnda uppskattningarna av antalen i framtiden. Oberoende av detta kan de behöriga förundersökningsmyndigheterna inte antas beröras av några betydande ekonomiska konsekvenser, och det bedöms vara möjligt att de nya befogenheterna kan utövas inom ramen för de befintliga resurserna. Den utbildning på olika nivåer som personalen behöver samt inriktningen av laglighetskontrollen inom förvaltningens internkontroll hos förundersökningsmyndigheterna måste dock beaktas i sin helhet. Inom polisen kan det uppskattade antalet årsverken för riksomfattande utbildning och laglighetskontroll tillsammans med deltagande informationskällor enligt avsnitt 4.2.3.1 vara två (1 årsverke = 68 000 euro). Utbildningen torde främst infalla i samband med ikraftträdandet av ändringana, men det krävs också djupare utbildning särskilt för de personer som ska utföra genomsökningar. 

Domstolar

De föreslagna bestämmelserna bedöms också ha konsekvenser för domstolarna. På det sätt som föreslås i propositionen ska hemlig genomsökning av platser omfattas av domstolens förhandstillstånd med undantag av hemlig platsgenomsökning i brådskande situationer, då domstolens efterhandsövervakning kan komma på fråga. Det är således fråga om nya hemliga tvångsmedelsärenden som kommer till domstolarna för handläggning. Ovannämnda konsekvenser som gäller effektivisering av myndighetsresurserna gäller också domstolsbehandlingen, men inte nödvändigtvis i alldeles samma utsträckning. 

För domstolarna är det inte i sig fråga om en ny uppgift, eftersom domstolarnas förhands- och efterhandsövervakning även för närvarande omfattar flera olika hemliga tvångsmedel och metoder för inhämtande av information. Det är dock fråga om nya tillståndsärenden som ska behandlas i domstol och som förutsätter tillräckliga personresurser. 

Bestämmelser om domstolsförfarandet ingår i 10 kap. 43 § i tvångsmedelslagen, enligt vilken vid handläggning och avgörande av tillståndsärenden som gäller hemliga tvångsmedel ska bestämmelserna om handläggning av häktningsärenden i 3 kap. 1, 3, 8 och 10 § iakttas i tillämpliga delar. Ett yrkande som gäller hemliga tvångsmedel ska utan dröjsmål tas upp till behandling i domstol i närvaro av den tjänsteman som framställt yrkandet eller en av denne förordnad tjänsteman som är insatt i ärendet, ärendet ska avgöras skyndsamt och behandlingen kan också ske med anlitande av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk dataöverföring där de som deltar i behandlingen har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra. Ärendet får avgöras utan att den brottsmisstänkte hörs och ett beslut i ett tillståndsärende får inte överklagas genom besvär, men klagan mot beslutet får anföras utan tidsbegränsning. Förutom för tingsrätterna uppstår konsekvenser således också för hovrätterna. 

När det gäller hemlig platsgenomsökning är domstolsförfarandet sannolikt som regel i tillämpliga delar jämförbart med domstolsbehandlingen av tillståndsyrkanden som gäller teletvångsmedel. Sålunda kan yrkandena behandlas jämförelsevis smidigt i domstolen och det uppstår i sig inga betydande konsekvenser för myndigheternas resurser utom när det gäller antalet nya ärenden (se uppskattningen av antal ovan). Hemlig husrannsakan och hemlig särskild husrannsakan skiljer sig dock på det sätt som föreslås i propositionen från detta och domstolsbehandlingen av dem kan vad förfarandet beträffar jämföras med handläggningen av tillståndsärenden som gäller bostadsavlyssning. 

I enlighet med den ändring i 44 § som föreslås i propositionen att för handläggningen av ett yrkande som gäller hemlig husrannsakan och hemlig särskild husrannsakan ska domstolen förordna ett offentligt ombud att bevaka den misstänktes intressen och deras intressen som eventuellt också kan bli föremål för genomsökning. När det gäller hemlig särskild husrannsakan måste man dessutom beakta domstolsbehandlingen av eventuellt förseglat material, som i sig förutsätter myndighetsresurser. Ekonomiska konsekvenser uppstår således också av arvoden till det offentliga ombudet och genomsökningsombudet. Enligt 8 kap. 10 § och 10 kap. 46 § i tvångsmedelslagen betalas till ett offentligt ombud och ett genomsökningsombud arvode och ersättning av statens medel med iakttagande i tillämpliga delar av vad som i 17 och 18 § i rättshjälpslagen föreskrivs om arvoden och ersättningar till biträden. 

Det är svårt att på förhand uppskatta arvodena till det offentliga ombudet eller genomsökningsombudet i samband med hemliga husrannsakningar och hemliga särskilda husrannsakningar, men enligt en grov uppskattning kunde kostnaderna på årsnivå vara cirka 7 500–22 000 euro, om antalet hemliga husrannsakningar vore till exempel 10–30 per år. I uppskattningen ingår fem arbetstimmar per fall (120 euro/timme plus mervärdesskatt). Å andra sidan måste man också beakta de större kostnadseffekterna till följd av särdragen hos hemliga särskilda husrannsakningar. Det kan handla om ett mycket komplicerat fall, som kräver flera arbetstimmar än den genomsnittliga tid som uppskattats ovan. I sådana situationer kan kostnaderna för det offentliga ombudet i ett enskilt fall vara högre än vad som uppskattats ovan. Det är dock fråga om en fallspecifik situation och det är inte möjligt att på förhand uppskatta antalet sådana specialfall eller antalet arbetstimmar som används för dem. 

Trots att det ovannämnt sätt är fråga om nya tillståndsärenden som domstolarna ska handlägga, bedöms inte konsekvenserna för domstolarnas resurser nödvändigtvis vara betydande. Antalet hemliga platsgenomsökningar uppskattas bli störst, medan hemliga husrannsakningar inte nödvändigtvis kommer att vara särskilt vanliga. Antalet hemliga särskilda husrannsakningar uppskattas bli få på årsnivå. Dock måste också den behövliga personalutbildningen beaktas i helheten, men den torde till största delen ske i samband med ikraftträdandet av ändringarna. 

Sett till det uppskattade antalet hemliga genomsökning skulle detta, om tingsdomarna ska sköta arbetet, i praktiken betyda sammanlagt 1–2 domarårsverken till per år i hela landet. Kostnaderna för ett domarårsverke har uppskattats till cirka 112 000 euro, varvid kostnadseffekten blir cirka 112 000–224 000 euro per år. 

4.2.2.2  Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

I propositionen föreslås bestämmelser om hemlig husrannsakan, hemlig särskild husrannsakan samt hemlig platsgenomsökning. De föreslagna nya undersökningsbefogenheterna ingriper i hemfriden, som tryggas i 10 § i grundlagen, samt delvis också i skyddet av privatlivet, eftersom förundersökningsmyndigheterna kan, när de föreskrivna förutsättningarna för genomsökning är uppfyllda, gå in i ett hemfridsskyddat utrymme, inklusive ett utrymme som används för stadigvarande boende, eller ett lager-, affärs- eller något annat motsvarande utrymme eller fordon som den misstänkte använder. 

Med beaktande av inskränkningen av skyddet för hemfriden och privatlivet och befogenhetens hemliga karaktär föreslås strikta förutsättningar för användning av de olika formerna av hemlig genomsökning. Det föreslås likaså att användningen av befogenheten begränsas till allvarliga brott, vilkas utredning kan betraktas som en med tanke på grundrättssystemet godtagbar grund att ingripa i skyddet för privatlivet och hemfrigen, som tryggas som en grundläggande rättighet (se närmare avsnitt 12.3 om lagstiftningsordning). I regleringen beaktas de krav som följer av det kvalificerade lagförbehållet i fråga om skydd för hemfriden i 10 § 3 mom. i grundlagen, de allmänna förutsättningarna för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna samt grundlagsutskottets signifikanta utlåtandepraxis. Som motvikt till intrånget i de grundläggande fri- och rättigheterna föreslås att hemlig genomsökning förenas med effektiva rättsskyddagarantier särskilt i form av domstolens förhands- och efterhandsövervakning, skyldigheten att videofilma genomsökningen samt den offentliga ombudsmannainstitutionen (se också mera i avsnitt 12.3 om lagstiftningsordning). 

Hemligt genomsökning anses kunna minska behovet av att använda andra undersökningsbefogenheter enligt tvångsmedelslagen avsevärt. Med tanke på konsekvenserna för de grundläggande och mänskliga rättigheterna är det centralt att trots att hemlig genomsökning beroende på situationen kan ingripa i exempelvis skyddet för hemfriden, är det dock möjligt att användningen av andra hemliga tvångsmedel och metoder för inhämtande av information som avsevärt ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna minskar, antingen helt eller åtminstone tidsmässig till följd av de föreslagna bestämmelserna. 

Samhällets intresse av att utreda ett brott är desto större ju allvarligare brott det handlar om. De olika formerna av hemlig genomsökning bedöms vara synnerligen betydelsefulla för att effektivisera myndigheternas brottsbekämpningsbefogenheter, vilket hänför sig till målet att tillgodose andra människors grundläggande fri- och rättigheter. 

4.2.3.1  Konsekvenser för myndigheterna

Den nya befogenhet som föreslås i propositionen bedöms vara mycket betydelsefull med tanke på effektiviseringen av de behöriga myndigheternas brottsbekämpningsbefogenheter. Trots att det är fråga om helt nya bestämmelser och en utvidgning av de hemliga tvångsmedelsbefogenheterna, bedöms de föreslagna bestämmelserna inte i sig ha några betydande konsekvenser för myndigheterna. 

I enlighet med vad som föreslås i propositionen ska det vara möjligt att använda en deltagande informationskälla som en del av styrd användning av en informationskälla. Skillnaden jämfört med den sistnämnda är aktivare verksamhet för den person som är informationskälla och möjlighet att delta i sådan verksamhet som kan uppfylla något brottsrekvisit, till exempel transport av ett ämne eller ett föremål för ett ställe till ett annat. Användning av en deltagande informationskälla som tvångsmedel kan avsevärt minska behovet av att använda andra (hemliga) tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen, när verksamheten med dess hjälp kan inriktas mera detaljerat och sålunda möjliggöra effektivare användning av myndigheternas resurser (se också motiveringen i beskrivningen av nuläget). Det är således möjligt att minska användningen av andra hemliga tvångsmedel och metoder för inhämtande av information som avsevärt ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna, antingen helt och hållet eller förkorta användningstiden eller minska den personkrets som är föremål för metoderna. 

Användningen av informationskällor är en etablerad del av PTG-förundersökningsmyndigheternas hemliga inhämtande av information och med deras hjälp inhämtas information för att inrikta verksamheten samt förhindra och utreda brott på ett neutralt sätt oberoende av brottstyp. Vid användningen av informationskällor tillämpas de etablerade processer och övervakningsmetoder som fastslagits av Polisstyrelsen, Tullens tullbrottsutredningsavdelning och Gränsbevakningsväsendet stab, verksamheten är styrd och rättssäker med beaktande av även den separata laglighetskontrollen hos respektive behörig myndighet. Under de senaste tio åren har särskild uppmärksamhet fästs vid dokumentation av och tillsyn över verksamheten. Antalen informationskällor och den mängd information som de lämnar är inte offentliga uppgifter, men på allmän nivå kan man konstatera att verksamhetens prestationsförmåga som tvångsmedel är mycket betydelsefull för skötseln av de behöriga myndigheternas uppgifter. Den styrda användningen av informationskällor har dock varit av liten omfattning på årsnivå. Den ringa användningen beror i huvudsak på att i den praktiska verksamheten är befogenheten snäv i förhållande till begränsningarna i de gällande bestämmelserna (se närmare motiveringen i beskrivningen av nuläget). 

Trots att användningen av informationskällor och användningen av styrda informationskällor jämte förfaranden är etablerad, är användningen av deltagande informationskällor ett nytt förfarande med tanke på personalens utbildningsbehov, de operativa verksamhets- och förfarandebehoven samt i synnerhet det accentuerade behovet av att skydda den person som är informationskälla. Det föreslagna tvångsmedlet ska också i huvudsak användas i samband med allvarlig brottslighet, och därför förutsätter också riskfaktorerna samt behoven av att minimera dem förutom personalresurser även datatekniska satsningar hos de behöriga myndigheterna. 

För att minska de ovannämnda riskfaktorerna är det ändamålsenligt att stärka förundersökningsmyndigheternas samordning av användningen av informationskällor när deltagande informationskällor börjar användas. Inom polisen kan detta betyda uppskattningsvis ett årsverke (1 årsverke = 68 000 euro). När det gäller tillsynen och utbildningen har också deltagande informationskällor beaktats i samband med hemlig genomsökning av platser (se avsnitt 4.2.2.1). Inom Tullen förutsätter införandet av befogenheten resurser i huvudsyssla, varmed säkerställs även den nya samordningen på systemnivå samt utbildningen. I sin helhet kan detta innebära uppskattningsvis tre årsverken (1 årsverke = 68 000 euro). Inom Gränsbevakningsväsendet bedöms införandet av befogenheten förutsätter nationell samordning, utbildning, mera personal i huvudsyssla samt att laglighetskontrollen utvecklas. I sin helhet kan detta innebära uppskattningsvis två årsverken (1 årsverke = 68 000 euro). 

Såsom nämnts tidigare är statistiken över användningen av informationskällor inte offentlig, men det kan allmänt konstateras att styrda informationskällor inte har använts i någon stor omfattning. Det är inte möjligt att desto närmare uppskatta i hur stor omfattning deltagande informationskällor kommer att användas på årsnivå. I propositionen bedöms dock att konsekvenserna för myndigheternas resurser inte är betydande och att uppgifterna i anslutning till den nya befogenheten kan skötas inom ramen för de nuvarande anslagen. De behöriga myndigheterna ska dock följa upp kostnaderna för och utfallet av genomförandet, och om konsekvenserna av genomförandet är betydligt större än beräknat kan situationen ses över i senare budgetar (se också närmare avsnitt 11.2). 

4.2.3.2  Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

I 10 kap. i tvångsmedelslagen ingår bestämmelser om användning av informationskällor samt om styrd användning av informationskällor. Den användning av deltagande informationskällor som föreslås i propositionen handlar om möjlighet att i enskilda fall utvidga den befogenhet som PTG-förundersökningsmyndigheterna redan förfogar över. I propositionen föreslås det att en informationskällas möjligheter att agera i en farlig omgivning under myndigheternas övervakning och ledning utvidgas samt å andra sidan att det föreskrivs mera detaljerat än tidigare om uttryckliga metoder att trygga informationskällan. Bakom förslaget ligger bland annat behovet av att skydda informationskällan, eftersom avsaknaden av möjlighet att delta i verksamheten har ansetts kunna leda till betydande säkerhetsproblem för informationskällan. Förutom att säkerheten tryggas anses de föreslagna bestämmelserna stärka informationskällans rättsskydd när bestämmelserna om verksamhetsförutsättningarna förtydligas. 

Användningen av informationskällor och styrd användning av informationskällor har inte framhävts som några betydelsefulla befogenheter med avseende på grundrättssystemet (GrUU 11/2005 rd, GrUU 66/2010 rd, GrUU 67/2010 och GrUU 35/2018 rd). Den föreslagna utvidgningens konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna skiljer sig inte avsevärt från användningen av styrda informationskällor, som införts med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 66/2010 rd och GrUU 67/2010), och den viktigaste ändringen i de föreslagna bestämmelserna är i princip deltagandeelementet. 

I propositionen föreslås att en informationskälla ska under en PTG-förundersökningsmyndighets styrning och övervakning få bistå vid begåendet av brott. Det är fråga om en undersökningsmetod som beroende på situationen kan anses vara förenad med risk för brottsprovokation. På det sätt som föreslås i propositionen ska det dock vara tillåtet att använda en deltagande informationskälla endast om det av synnerligen giltiga skäl kan antas att åtgärden genomförs också utan informationskällans medverkan. Utövandet av befogenheten ska således vara bundet till att denna risk på förhand bedöms vara obefintlig. Användningen av deltagande informationskällor får inte heller på samma sätt som täckoperationer överlag äventyra eller skada någons liv, hälsa eller frihet eller orsaka betydande fara för eller skada på egendom. De rättsskyddsfrågor som hänför sig till befogenheten har bedömts mer ingående i avsnittet om lagstiftningsordning (se mera i avsnitt 12.4). 

I propositionen föreslås dessutom rätt för PTG-förundersökningsmyndigheterna att utnyttja en deltagande informationskälla i samband med utövandet av befogenheter enligt 10 kap. i tvångsmedelslagen. En informationskälla föreslås inte få rätt att utöva befogenheter som riktar sig mot kärnan i de grundläggande fri- och rättigheterna, utan det är enbart fråga om myndigheternas befogenheter. En informationskälla får inte heller användas för att kringgå begränsningar av myndigheternas befogenhetsutövning. Till den del som åtgärder som möjliggörs av något annat tvångsmedel, till exempel placering av avlyssningsutrustning i ett visst utrymme, kan förutsätta att en informationskälla agerar i ett hemfridsskyddat utrymme, bedöms de föreslagna bestämmelserna mer ingående med avseende på skyddet för hemfriden i avsnittet om lagstiftningsordning (se mera i avsnitt 12.4). 

Utmärkande för användningen av deltagande informationskällor är att det med hjälp av befogenheten är möjligt att tidsmässigt eller kvantitativt begränsa eller rentav helt och hållet undvika användningen andra tvångsmedel som ingriper djupt i de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Det föreskrivs redan för närvarande om klar skyldighet att trygga informationskällans säkerhet i 10 kap. 39 § 3 mom. i tvångsmedelslagen, även om det inte desto närmare förklaras vad som konkret avses med att trygga informationskällans säkerhet i lagens förarbeten. För att trygga informationskällans säkerhet föreslås det i propositionen bestämmelser om vissa konkreta metoder att skydda informationskällan under och efter verksamheten som informationskälla. Bestämmelserna baserar sig i tillämpliga delar på de gällande motsvarande bestämmelserna om tryggande av informationskällan vid civil underrättelseinhämtning (se också motiveringen i beskrivningen av nuläget och lagstiftningsordningen). Det handlar om att under vissa förutsättningar övervaka informationskällans bostad eller något annat utrymme som används för boende och dess omedelbara näromgivning med tekniska metoder och om att utrusta informationskälla med teknisk utrustning som möjliggör avlyssning, observation och spårning. Detta betraktas som motiverat med tanke på informationskällans grundrättsskydd med beaktande av den potentiella fara för liv och hälsa som hänför sig till verksamheten som informationskälla. 

4.2.4.1  Konsekvenser för myndigheterna

Den föreslagna ändringen bedöms inte ha några betydande direkta konsekvenser för myndigheterna. En effekt kan i och för sig vara att antalet fall som måste undersökas ökar, men konsekvenserna för myndigheterna bedöms inte som betydande med tanke på helheten. Domstolarna bedöms inte beröras av några nämnvärda konsekvenser. 

4.2.4.2  Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

I propositionen föreslås det att skjutvapenbrott läggs till de brott på grund av vilka överskottsinformation får användas med stöd av 10 kap. 56 § i tvångsmedelslagen. Skjutvapenbrott kan med beaktande av sin karaktär anses falla inom ramen för brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet enligt 10 § 4 mom. i grundlagen. Även lagutskottet har ansett att det är motiverat att ha beredskap för och ingripa mer effektivt och kännbart i vapenbrott och de hot som de medför (LaUB 9/2025 rd, s. 4). 

Den föreslagna kompletteringen anses stärka rätten till liv, integritet och trygghet, som skyddas som en grundläggande rättighet, eftersom den ger förundersökningsmyndigheterna effektivare metoder att ingripa i och utreda skjutvapenbrott. Om skjutvapenbrott utreds effektivare kan det antas minska kränkningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna med hjälp av vapen. 

5.1.1.1  Ändring i förutsättningarna för häktning utan ny häktningsgrund

Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2024:20 ansett att förordnandet om att en person som på sannolika skäl misstänktes för ett brott fortfarande skulle hållas häktad enbart på grund av hur allvarligt det misstänkta brottet var uppenbart, på det sätt som avses i 106 § grundlagen, stred mot 7 § grundlagen när den tolkades i enlighet med Europadomstolens praxis gällande artikel 5 i Europakonventionen. 

Under beredningen av propositionen har man granskat ett handlingsalternativ där förutsättningarna för häktning skulle ändras endast så att häktning av den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott skulle oberoende av brottets allvar i enlighet med Europadomstolens tolkningspraxis när det gäller frihetsberövande förutsätta att väsentliga och tillräckliga grunder föreligger. I detta avseende har man således bedömt ett alternativ där det i övrigt skulle föreskrivas om häktning på ett sätt som motsvarar förutsättningarna för anhållande, men ändå med den skillnaden att häktning inte skulle vara möjlig med stöd av 2 kap. 5 § 1 mom. 1 punkten i tvångsmedelslagen som gäller särskilt grova brott. 

Det granskade alternativet bedömdes i sig undanröja den konflikt som framkom i högsta domstolens avgörande och samtidigt bringa tvångsmedelslagens bestämmelser om förutsättningarna för häktning i överensstämmelse med Europadomstolens praxis i fråga om artikel 5 i Europakonventionen. 

Under beredningen ansågs detta alternativ ändå i enskilda fall kunna leda till att förutsättningarna för häktning inte uppfylls i alla enskilda fall som gäller särskilt grova brott, såsom i samband med brott mot liv. Detta skulle innebära att den som är misstänkt för ett mycket grovt brott beroende på situationen inte nödvändigtvis skulle kunna häktas, fast det skulle finns skäl att misstänkta att den misstänkte orsakar fara för någons liv, hälsa eller frihet om han eller hon får vara fri. Det ansågs således motiverat att förutsättningarna för häktning kompletteras med en ny förutsättning som gäller särskilt grova brott och som grundar sig uttryckligen på säkerhetsskäl. 

5.1.1.2  Häktning på grund av hot om äventyrande av allmän ordning eller säkerhet

Under beredningen av propositionen bedömdes hot om äventyrande av allmän ordning eller säkerhet som en ny häktningsgrund. Detta alternativ ingick i det arbetsgruppsbetänkande av arbetsgruppen för bedömning av behoven att ändra tvångsmedelslagen som gällde den första fasen.  

Vid sidan av de potentiella situationer där den häktningsgrund som föreslås i propositionen skulle kunna tillämpas skulle grunden som gäller allmän ordning eller säkerhet kan kunnat bli tillämplig när det på grund av den allmänna reaktionen på att den misstänkte inte häktas vore skäl att misstänka att den allmänna ordningen eller säkerheten kan äventyras. Häktningsgrundens användningsområde skulle således ha kopplats till den allmänna reaktionen i situationer där det misstänkta brottets allvar och dess samhällseffekt vore exceptionell, och där underlåtenhet att häkta den misstänkte avsevärt skulle försämra det straffrättsliga systemets trovärdighet. Stöd för den nämnda grunden finns i Europadomstolens rättspraxis (se avsnitt 2.3.1, Letellier mot Frankrike 26.6.1991 och J.M. mot Danmark 13.11.2012). 

Trots att behovet av en häktningsgrund som baserar sig på hot om äventyrande av allmän ordning eller säkerhet identifierades i responsen i remissvaren på arbetsgruppens betänkande, bedömdes vissa utmaningar hänföra sig särskilt till häktning på grund av äventyrande av allmän ordning (disturbance to public order caused by an offence), som baserar sig på Europadomstolens avgörandepraxis.  

Under den fortsatta beredningen av propositionen bedömdes grunden som gäller allmän ordning och säkerhet, i första hand äventyrande av den allmänna ordningen, vara förenad med potentiella betydande tolkningsproblem och oenhetlig tolkningspraxis med beaktande av att äventyrande av allmän ordning eller säkerhet också får annan, någorlunda etablerad innebörd på andra ställen i lagstiftningen. Tolkningsproblem ansågs dessutom kunna hänföra sig till vilken konkret utredning som skulle förutsättas i fråga om den allmänna reaktionen eller samhälleliga oroligheter för att häktningsgrunden ska tillämpas. Detta förklaras inte i Europadomstolens avgörandepraxis och å andra sidan anges inte heller några exakta bedömningskriterier.  

Det är oklart vilka fakta som enligt Europadomstolens bedömning på ett tillräckligt sätt skulle visa att den allmänna ordningen är äventyrad. Avgörandepraxis visar dock att Europadomstolen inte i alla situationer har identifierat att sådan fara föreligger (se t.ex. Letellier mot Frankrike 26.6.1991). I domarna i målen J.M. mot Danmark samt Merčep mot Kroatien (26.4.2016, punkt 96), där häktningen har grundat sig på störande av allmän ordning, har häktningen av den misstänkte däremot inte ansetts strida mot artikel 5.3 i Europakonventionen. I det första av dessa fall har Europadomstolen dock inte desto närmare bedömt sökandens påstående att de nationella myndigheterna inte visat att den allmänna ordningen faktiskt skulle vara äventyrad, eftersom sökanden inte hade utnyttjat alla till buds stående nationella rättsmedel (J.M. mot Danmark 13.11.2012, punkt 65). I det senare målet hänvisade Europadomstolen till den nationella domstolens iakttagelser av bakomliggande faktorer till åtalen, särskilt konsekvenserna för brottsoffren och de särskilt allvarliga gärningsomständigheterna, som omständigheter som stödjer förekomsten av en häktningsgrund. Enligt Europadomstolen var det sålunda rimligt att anta att frigivning av den misstänkte skulle ha kunnat orsaka samhälleliga oroligheter och således äventyra allmän ordning. Samtidigt tillmättes fallets omfattande allmänna relevans betydelse (Merčep mot Kroatien 26.4.2016, punkterna 106–107). 

Under den fortsatta beredningen av propositionen ändrades den i fråga om häktningsgrunden gällande äventyrande av allmän ordning. Just ett särskilt allvarligt brotts karaktär samt gärningsförhållandena skulle kunna påvisa förekomsten av en häktningsgrund som baserar sig på hot om äventyrande av liv, hälsa eller frihet. Det skulle i praktiken fråga om samma faktorer som förefaller vara betydelsefulla även i Europadomstolens avgörandepraxis som gäller äventyrande av allmän ordning. 

5.1.1.3  Andra handlingsalternativ som bedömts i fråga om grunden som gäller allmän ordning och säkerhet

I det arbetsgruppsbetänkande som var ute på remiss bedömdes dessutom som andra handlingsalternativ när det gäller förutsättningarna för häktning om tillämpning av grunden som gäller allmän ordning och säkerhet skulle knytas till en separat ’’är ägnad’’-tröskel samt å andra brottsrubriceringsspecifikt eller allmänt till brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år. Dessutom bedömdes om bestämmelsen om förutsättningar för häktning skulle kompletteras med en femte häktningsgrund, som skulle vara tillämplig i situationer där allmänna åklagaren väcker åtal för ett eller flera brott där denne yrkar att ovillkorligt fängelse i minst två år ska dömas ut, och om åtalet bevisas skulle den åtalade på åklagarens yrkande sannolikt begäras häktad eller hållas häktad med stöd av 12 § 1 mom. 1 punkten. Förutsättningen skulle då dessutom vara att den åtalade misstänks äventyra allmän ordning eller säkerhet om han eller hon inte häktas eller om han eller hon friges. 

5.1.2.1  Nödvändighetskriteriet som allmän förutsättning

Enligt 10 kap. 2 § 2 mom. i tvångsmedelslagen förutsätter användning av vissa hemliga tvångsmedel att användningen kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. För täckoperation, bevisprovokation genom köp och bostadsavlyssning krävs det dessutom att metoden är nödvändig för att ett brott ska kunna utredas. I tvångsmedelslagen har dessa tre hemliga tvångsmedel således ansetts vara sådana som gör störst intrång i målpersonernas grundläggande fri- och rättigheter, och därför måste man förhålla sig restriktivt till deras användning. Några motsvarande förutsättningar har inte angetts för användningen av andra hemliga tvångsmedel enligt 10 kap., såsom teleavlyssning, trots att även de ingriper i målpersonernas grundlagsskyddade grundläggande fri- och rättigheter. 

Under beredningen av propositionen bedömdes också ett sådant handlingsalternativ att åtminstone användningen av hemlig husrannsakan (inkl. hemlig särskild husrannsakan) skulle vara bunden till nödvändighetskriteriet enligt ovannämnda 2 §. Hemlig genomsökning har dock i fråga om bland annat granden av intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna bedömts vara mer jämförbar med de hemliga tvångsmedel där förutsättningen är synnerligen vikt för utredningen av brottet än med de metoder som är bundna till nödvändighetskriteriet, såsom bostadsavlyssning. Med avseende på såväl graden av intrång i de grundläggande och mänskliga rättigheterna som de praktiska behoven anses således kravet på synnerligheten vikt för utredningen av brottet lämpa sig betydligt bättre för hemliga genomsökningar, med undantag av hemlig särskild husrannsakan, än nödvändighetskriteriet (se också närmare avsnitt 2.3.3.4 allmänna förutsättningar). 

5.1.2.2  Utsträckande av den offentliga ombudsmannainstitutionen till alla hemliga genomsökningar

I propositionen föreslås det att den offentliga ombudsmannainstitutionen utsträcks till hemlig husrannsakan inklusive hemlig särskild husrannsakan. Under beredningen av propositionen har man som dessutom som ett handlingsalternativ bedömt om den offentliga ombudsmannainstitutionen borde omfatta även hemlig platsgenomsökning. Detta har ändå inte bedömts som nödvändigt bland annat därför att hemlig platsgenomsökning inte kan jämföras med hemlig husrannsakan vad gäller graden av intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna. 

5.1.2.3  Upptagningsskyldighet endast vid hemlig husrannsakan och hemlig särskild husrannsakan

I propositionen föreslås omfattande upptagningsskyldighet vid alla hemliga genomsökningar. Under beredningen övervägdes också ett alternativ där upptagningsskyldigheten skulle gälla endast hemlig husrannsakan och hemlig särskild husrannsakan. 

Bakom övervägandet låg ovannämnda skillnad i fråga om intrånget i de grundläggande fri- och rättigheterna, varför man bedömde att det eventuellt inte skulle vara nödvändigt att utsträcka upptagningsskyldigheten till även hemlig platsgenomsökning. Trots detta bedömdes det motiverat att utsträcka upptagningsskyldigheten även till hemlig platsgenomsökning för att vid behov kunna säkerställa i efterhand att den utförts på behörigt sätt. 

5.1.2.4  Bestämmelser endast om hemlig husrannsakan och platsgenomsökning

I propositionen föreslås det att det utöver hemlig husrannsakan och platsgenomsökning också ska föreskrivas om hemlig särskild husrannsakan. Bestämmelserna om den sistnämnda motsvarar i huvudsak det som föreskrivs om särskild husrannsakan i 8 kap. i tvångsmedelslagen, men avviker från det på grund av uppgiftens hemliga karaktär och i fråga om användningsförutsättningarna. I specialmotiveringen förklaras mer ingående förfarandet i anslutning till hemlig särskild husrannsakan, till exempel säkerställande av att genomsökningsombudet är fysiskt närvarande vid genomsökningen, vilket också ska vara ett absolut villkor för att utföra genomsökning. 

I propositionen har man bedömt att antalet hemliga särskilda husrannsakningar kommer att vara få på årsnivå (se närmare 4.2.2.1). Under beredningen har man också bedömt ett sådant handlingsalternativ att inga bestämmelser om hemlig särskild husrannsakan skulle föreslås i propositionen. Under bedömningen har man bland annat dryftat de faktiska möjligheterna att genomföra hemlig särskild husrannsakan i praktiken. Under beredningen har man dock bedömt att det är nödvändigt att föreslå bestämmelser även om denna typ av genomsökning, eftersom det de facto kan vara nödvändigt att använda den, även om antalet fall bedöms vara få på årsnivå. Det låga årliga antalet betyder ändå inte att det inte skulle finnas ett faktiskt användningsområde för hemlig särskild husrannsakan (se även den allmänna motiveringen i avsnitt 2.3.3.12). 

5.1.2.5  Förutsättningar för hemlig husrannsakan i anslutning till brottets allvar

Under beredningen av propositionen bedömdes också som ett alternativ att de grundbrott som utgör förutsättning för bostadsavlyssning (10 kap. 17 § i tvångsmedelslagen) skulle utgöra förutsättning för hemlig husrannsakan. Förutsättningen för bostadsavlyssning är att den misstänkte är skäligen misstänkt för 

1. folkmord, förberedelse till folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, förberedelse till aggressionsbrott, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, tortyr, brott mot förbudet mot kemiska vapen eller brott mot förbudet mot biologiska vapen, 

2. äventyrande av Finlands suveränitet, krigsanstiftan, landsförräderi, grovt landsförräderi, spioneri eller grovt spioneri,  

3. högförräderi eller grovt högförräderi,  

4. våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn eller grovt sexuellt övergrepp mot barn,  

5. dråp, mord eller dråp under förmildrande omständigheter,  

6. grov människohandel,  

7. grovt rån,  

8. grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott eller kapning,  

9. brott enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 2–8 punkten eller 2 mom. i strafflagen som begåtts i terroristiskt syfte, brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte, förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte, ledande av terroristgrupp, deltagande i en terroristgrupps verksamhet, meddelande av utbildning för ett terroristbrott, rekrytering för ett terroristbrott, finansiering av ett terroristbrott, finansiering av en terrorist eller finansiering av terroristgrupp, eller  

10. grovt narkotikabrott. 

I den gällande tvångsmedelslagen är det möjligt att använda bostadsavlyssning för att utreda ovannämnda allvarliga brott. Dessutom är en förutsättning nödvändighetskriteriet enligt 10 kap. 2 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. Med andra ord har tröskeln för att använda bostadsavlyssning satts högt på grund av graden av intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna. 

I avsnitt 2.3.3.4 om särskilda förutsättning för hemlig genomsökning motiveras mer ingående nödvändigheten av de föreslagna bestämmelserna om hemlig husrannsakan i fråga om olika typer av brott. På det sätt som konstateras i motiveringen i beskrivningen av nuläget upptar förteckningen över brott som kan ligga till grund för bostadsavlyssning inte vissa brott beträffande vilka hemlig husrannsakan har bedömts utgöra en behövlig undersökningsmetod, såsom förberedelse till ett grovt brott mot liv eller hälsa. Under beredningen av propositionen har man med andra ord inte ansett att förteckningen över grundbrotten för bostadsavlyssning är tillräcklig heltäckande i förhållande till de brott för vilkas utredning den föreslagna hemliga husrannsakan har bedömts behövas som tvångsmedel. De allvarliga brotten är inte begränsade endast till terroristbrott och organiserad brottslighet eller åtminstone kan inte endast vissa brott entydigt hänföras till allvarliga brott. Allvarlig brottslighet omfattar ofta mångahanda brottslighet, såsom grova ekonomi-, sexual-, koppleri-, människohandels-, förberedelse- och egendomsbrott. I propositionen har man dessutom bedömt att hemlig husrannsakan inte kan jämföras med bostadsavlyssning med avseende på graden av intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna, varför det inte heller är motiverat att förutsättningarna för dess användning är desamma (se också avsnitt 5.1.2.1 om de allmänna användningsförutsättningarna). 

På de grunder som anges ovan och i avsnitt 2.3.3.4 har man under beredningen av propositionen betraktat det som ett mera motiverat alternativ att förteckningen över brott som kan ligga till grund för hemlig genomsökning av platser skulle vara mer omfattande än vid bostadsavlyssning enligt 10 kap. 17 § i tvångsmedelslagen. Det anses således motiverat att som förutsättning för användningen av den föreslagna hemliga husrannsakan (inkl. hemlig särskild husrannsakan) föreskrivs de grundbrott för teleavlyssning som avses i 3 §. 

5.1.3.1  Domstolen eller åklagaren beslutar om eller övervakar användningen av en deltagande informationskälla på förhand

I propositionen föreslås det att beslut om användning av deltagande informationskällor ska fattas av chefen för centralkriminalpolisen, Tullens brottsbekämpningschef, avdelningschefen eller biträdande avdelningschefen för juridiska avdelningen vid staben för Gränsbevakningsväsendet eller av en för användning av informationskällor förordnad tjänsteman (/tullman eller gränsbevakningsman) som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. Under beredningen av propositionen har man också bedömt ett sådant handlingsalternativ att antingen åklagaren eller domstolen skulle fungera som beslutsfattare på yrkande av en för användning av informationskällor förordnad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information, eller att en judiciell myndighet skulle övervaka verksamheten på något annat sätt. 

Exempelvis i Estland får en informationskälla under polisens styrning, men med undersökningsdomarens tillstånd, utföra vissa noggrant angivna åtgärder som annars anses straffbara. I Nederländerna är det möjligt att använda en dylik deltagande informationskälla med åklagarens skriftliga tillstånd. I avsnitt 5.2.3 redogörs det närmare för bestämmelserna i vissa andra EU-stater. 

Under beredningen av propositionen har man bedömt att det i sig skulle vara möjligt att föreskriva att användningen av en deltagande informationskälla underkastas antingen åklagarens eller domstolens förhandstillstånd, förhandsbedömning eller någon annan motsvarande övervakning. Åklagaren har ändå inte betraktats som ett ändamålsenligt alternativ med beaktande av åklagarens roll i det finländska förundersökningssystemet. Att välja åklagaren som lösning skulle också vara exceptionellt i förhållande till tvångsmedelslagens bredare systematik. Det finländska systemet känner inte heller till avtal med åklagaren i förundersökningsfasen om åtalseftergift i framtiden. För tydlighetens skull kan det påpekas att i princip är en person som fungerar som informationskälla inte misstänkt vid en förundersökning där en deltagande informationskälla används. 

Domstolen som beslutsfattare har inte heller betraktats som ett ändamålsenligt alternativ. Denna lösning skulle avvika från styrd användning av informationskällor och skulle vara inkonsekvent med beaktande av att i enlighet med propositionen handlar användning av deltagande informationskällor om verksamhet som utförs som en del av styrd användning av informationskällor, det vill säga som befogenhet skulle det vara fråga om fallspecifik utvidgning av styrd användning av informationskällor. Domstolens beslutsförfarande bedöms inte heller nödvändigtvis vara tillräckligt snabbt för att fungera problemfritt i situationer där en deltagande informationskälla används, trots att domstolarnas joursystem möjliggör även snabb verksamhet. 

Dessutom är det skäl att beakta att även beslut om täckoperationer fattas av chefen för centralkriminalpolisen. Efter ett beslut om en täckoperation avgör domstolen ytterligare om det finns förutsättningar för täckoperationen. Det är fråga om domstolsövervakning (se närmare om Europadomstolens rättspraxis nedan). Med förutsättningar avses 10 kap. 27 § 2 mom. i tvångsmedelslagen, det vill säga om personen är skäligen misstänkt för något annat i 3 § avsett brott än grovt ordnande av olaglig inresa eller grovt tullredovisningsbrott, eller om personen är skäligen misstänkt för ett brott som avses i 20 kap. 19 § i strafflagen. En förutsättning för en täckoperation i fråga om andra brott än dråp, mord och dråp under förmildrande omständigheter är dessutom att inhämtandet av information måste anses vara behövligt på grund av att den brottsliga verksamheten är planmässig, organiserad eller yrkesmässig eller på grund av att det kan antas att den fortsätter eller upprepas. Innan en täckoperation inleds ska alltså Helsingfors tingsrätt avgöra om det är fråga om så planmässig, yrkesmässig eller organiserad brottslighet att en täckoperation får användas för att undersöka den (10 kap. 32 § i tvångsmedelslagen). Vid en täckoperation enligt polislagen (5 kap. 33 § i polislagen) bedömer domstolen saken i efterhand, det vill säga om avsikten är att information som fåtts genom täckoperationen används i rättegång såsom en utredning till stöd för att någon är skyldig, ska den polisman som fattat beslut om täckoperationen låta domstolen avgöra om det fanns sådana förutsättningar för en täckoperation som avses i 28 § 2 mom. eller om det var fråga om en täckoperation i sådana fall som avses i 3 §. 

Enligt vad som föreslås i propositionen ska användningen av deltagande informationskälla inte vara bunden till brottets allvar eller till grundbrott, trots att metoden i princip ska användas för att utreda allvarliga brott (se även avsnitt 5.1.3.2). Detta har ansetts motiverat och konsekvent bland annat med avseende på bestämmelserna om användning av informationskällor enligt tvångsmedelslagen (se närmare motiveringen i beskrivningen av nuläget i avsnitt 2.3.4). I stället föreskrivs det om förutsättningarna i förslaget till 40 a § 2 mom. Naturligtvis är även andra allmänna principer enligt tvångsmedelslagen tillämpliga, såsom proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet i 1 kap., samt de allmänna förutsättningarna i 10 kap. 2 §. Som hemligt tvångsmedel skiljer sig användningen av deltagande informationskällor, också med avseende på de särskilda förutsättningar som föreskrivs i 40 a § 2 mom., från täckoperationer bland annat för att infiltreringselementet saknas, trots att den innehåller möjlighet för den person som är informationskälla att delta i brottslig verksamhet. Under beredningen har man bedömt att kretsen för domstolens tillståndsprövningsrätt i anslutning till saken inte kan jämföras med domstolens bedömning av förutsättningarna för en täckoperation. Å andra sidan har det inte bedömts möjligt att utesluta en sådan möjlighet att domstolen bedömer om det är fråga om ett tillräckligt allvarligt brott, till exempel med avseende på proportionalitetsprincipen, för att det skulle vara motiverat att använda en deltagande informationskälla för att undersöka det. En sådan konstruktion passar dock inte problemfritt in i de föreslagna regleringen bland annat därför att användningen av deltagande informationskällor inte ska vara bunden till brottets allvar eller till grundbrott på författningsnivå. 

Bedömningen av förutsättningarna för att använda en deltagande informationskälla anses också vara sådan att den inte behöver förenas med någon judiciell myndighets bedömning. Användningen av deltagande informationskällor som hemligt tvångsmedel riktar sig åtminstone inte direkt mot skyddet för andra personers grundläggande fri- och rättigheter, utan det är fråga om deltagande i verksamhet som äger rum även annars och som eventuellt betraktas som brottslig under den behöriga förundersökningsmyndighetens styrning och övervakning. Bland annat på grund av avsaknaden av infiltreringselementet är graden av intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna inte lika hög när en deltagande informationskälla används som till exempel vid en täckoperation. Sålunda är det inte heller motiverat att bedöma att utövandet av befogenheten borde underkastas domstolens tillstånd. På samma sätt som när det gäller åklagarna känner det finländska systemet inte heller avtal med domstolen om åtalseftergift i framtiden i en kontext där tvångsmedel används i förundersökningsfasen. 

I propositionen anses det mest motiverade alternativet vara att föreskriva om beslut om användning av deltagande informationskällor på samma sätt som det föreskrivs om styrd användning av informationskällor, det vill säga att beslutet fattas av chefen för den aktör som ansvarar för användningen eller av en för användning av informationskällor förordnad anhållningsberättigad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. När det gäller en tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information är en ytterligare förutsättning att tjänstemannen är förordnad för användning av informationskällor. 

På det sätt som konstateras i motiveringen i beskrivningen av nuläget anses det motiverat att beslutsstrukturen som gäller deltagande informationskällor stödjer den praktiska operativa verksamheten. Användningen av informationskällor anses vara av sådan karaktär som förhindrar komplicerade beslutsstrukturer. Bland annat på grund av det förtroendeförhållande som hänför sig till verksamheten bedöms det motiverat att även beslut om användning av deltagande informationskällor fattas inom den organisation som ansvarar för informationskällan, och som också klart ansvarar för skyddet av informationskällans liv och hälsa. 

Den lösning som valts i propositionen anses också möjlig i ljuset av Europadomstolens rättspraxis. När det gäller särskilda hemliga metoder för inhämtande av information (i första hand i anslutning till täckoperationer) har Europadomstolen framhävt behovet av ett klart och föregripande förfarande när det gäller beslutsfattandet med beaktande av även ändamålsenlig övervakning. Dock har Europadomstolen i samma sammanhang ansett det problematiskt att i fallet i fråga hade beslutet om polisoperationen fattats genom ett enkelt administrativt beslut inom den organisation som utförde operationen. Å andra sidan har Europadomstolens kritik till största delen gällt att i det aktuella fallet hade beslutet om operationen innehållit mycket litet information om grunderna för och syftet med genomförandet av operationen, och beslutet hade inte varit förenat med varken domstolens övervakning eller någon annan självständig övervakning. Europadomstolen har ansett att med tanke på kontrollen över hemliga operationer vore domstolens övervakning det mest ändamålsenliga sättet att genomföra övervakningen, men även andra sätt vore lika ändamålsenliga tillsammans med lämpliga förfaranden och skyddsmetoder, till exempel så att åklagaren står för övervakningen (se Bannikova mot Ryssland 4.11.2010 punkterna 49 och 50 samt de fall som det hänvisas till i punkterna). Åklagaren anses dock inte vara det enda alternativet, utan det är fråga om ett exempel som möjliggör även andra ändamålsenliga sätt. 

I 10 kap. 65 § i tvångsmedelslagen finns bestämmelser om tillsyn över användningen av hemliga tvångsmedel. Användningen av hemliga tvångsmedel vid polisen ska övervakas av cheferna för de enheter som använder sådana tvångsmedel samt av Polisstyrelsen när det är fråga om enheter som är underställda Polisstyrelsen. Användningen av hemliga tvångsmedel inom Tullens brottsbekämpning ska övervakas av Tullen och cheferna för de enheter som använder sådana tvångsmedel. Användningen av hemliga tvångsmedel inom Gränsbevakningsväsendet ska övervakas av staben för Gränsbevakningsväsendet och de förvaltningsenheter inom Gränsbevakningsväsendet som använder hemliga tvångsmedel. Dessutom ska inrikesministeriet och finansministeriet årligen lämna riksdagens justitieombudsman en berättelse om hur hemliga tvångsmedel och skyddandet av dem har använts och övervakats. 

I enlighet med vad som föreslås i propositionen ska det föreskrivas exakt om förfarandet i anslutning till användningen av deltagande informationskällor, om gränserna för vad som är tillåtet och förbjudet, om förutsättningarna för användningen, om beslutsfattandet samt om förfarandet och uppgifter i anslutning därtill. Enligt förslaget ska användningen också vara tidsmässigt begränsad till sex månader åt gången. 

Det beslutsförfarande som föreslås i propositionen och tillsynen i anslutning till det anses tillräckligt och möjligt även med avseende på Europadomstolens rättspraxis och med beaktande ovan nämnda laglighetskontroll enligt 65 §. 

5.1.3.2  5.1.3.2 Koppling av användningen av deltagande informationskällor till grundbrott eller till brottets allvar

I propositionen föreslås det inte att användningen av deltagande informationskällor ska vara bunden till brottets allvar eller till grundbrott, till exempel till grundbrotten för teleavlyssning enligt 10 kap. 3 § i tvångsmedelslagen, trots att metoden i princip ska användas för att utreda allvarliga brott. Enligt propositionen ska förutsättningen för användning vara de allmänna principerna i 1 kap. i tvångsmedelslagen, såsom proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet, de allmänna förutsättningarna i 10 kap. 2 § och de särskilda förutsättningarna i förslaget till 40 a § 2 mom. Detta är konsekvent också i förhållande till bestämmelserna om användning av informationskällor och styrd användning av informationskällor, som inte heller är bunden till brottets allvar eller till grundbrott. 

Under beredningen av propositionen bedömdes som ett handlingsalternativ att användningen av deltagande informationskällor skulle kopplas till tröskeln i exempelvis 10 kap. 3 § i tvångsmedelslagen (teleavlyssning), 16 § i det kapitlet (teknisk avlyssning) eller 17 § i det kapitlet (bostadsavlyssning). Exempelvis är bland annat grundbrotten för teleavlyssning i tillämpliga delar en förutsättning för en täckoperation. 

När man jämför användningen av deltagande informationskällor som tvångsmedel med täckoperationer är det fråga om en metod som gör mindre intrång i skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Den innehåller inte det infiltreringselement som är utmärkande för täckoperationer, utan det är fråga om en fallspecifik möjlighet att utvidga användningen av en styrd informationskälla till vissa verksamheter som skulle kunna betraktas som deltagande i brottslig verksamhet. Det är nödvändigt att möjliggöra en smidig användning av deltagande informationskällor som tvångsmedel, och det anses motiverat att föreskriva om användningen av deltagande informationskällor på ett konsekvent sätt i förhållande till användningen av informationskällor i allmänhet och användningen av styrda informationskällor i synnerhet, som inte heller vad förutsättningarna beträffar är bundna till brottets allvar eller till grundbrott. 

Enligt förslaget föreskrivs det att användning av en deltagande informationskälla ska vara möjlig som en del av styrd användning av informationskällor. I praktiken preciserar härigenom att en deltagande informationskälla kan under den behöriga förundersökningsmyndighetens styrning och övervakning inhämta information på de sätt som beslutet avgränsar. När förundersökningsmyndighetens styrning av dessa enskilda åtgärder i anslutning till inhämtandet av information skärps i förhållande till den styrda användningen av informationskällan anses det inte nödvändigt att binda användningen av en deltagande källa till brottets allvar eller till grundbrott.