Allmänt

Regeringen föreslår ändringar i utlänningslagen för att genomföra det så kallade direktivet om ett kombinerat tillstånd (EU) 2024/1233. Genomförandet av direktivet i Finland förutsätter endast smärre ändringar i lagstiftningen, eftersom direktivets bestämmelser om när uppehållstillstånd inte återkallas och när ett nytt uppehållstillstånd inte beviljas under tre eller sex månaders arbetslöshet har genomförts genom en lag (255/2025) som trädde i kraft den 11 juni 2025. 

Med avseende på arbetslivs- och jämställdhetsutskottets ansvarsområde är de viktigaste förslagen i propositionen att den tillåtna arbetslöshetsperioden förlängs om det på grundval av utlänningens arbetsförhållanden finns anledning att misstänka särskilt exploaterande, och att arbetsgivarens anmälningsskyldighet förtydligas. Dessutom föreslås det en precisering av hur länge tillståndsmyndigheten kan förlänga behandlingstiden för ansökan under exceptionella förhållanden som hänför sig till ansökans komplexitet. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att propositionen är ändamålsenlig med avseende på genomförandet av direktivet. Utskottet anser att det är viktigt att förlänga den tillåtna arbetslöshetsperioden i situationer där det förekommer utnyttjande. 

Förlängning av den tillåtna arbetslöshetsperioden i fall av utnyttjande

Enligt utlänningslagen får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd återkallas, om de villkor på grundval av vilka uppehållstillståndet beviljades inte ursprungligen uppfylldes eller inte längre uppfylls. För att genomföra direktivet om ett kombinerat tillstånd fogades det till lagen en bestämmelse enligt vilken uppehållstillståndet inte får återkallas på grund av arbetslöshet, om arbetslösheten har varat högst tre eller sex månader. Bestämmelsen trädde i kraft den 11 juni 2025. 

I den aktuella propositionen föreslås det att det till lagen fogas en bestämmelse enligt vilken skyddstiden på tre eller sex månader är tre månader längre om det på grundval av utlänningens arbetsförhållanden finns anledning att misstänka särskilt exploaterande. Särskilt exploaterande arbetsförhållanden definieras i direktivet om sanktioner mot arbetsgivare (2009/52/EG). 

I direktivet om sanktioner mot arbetsgivare definieras särskilt exploaterande arbetsförhållanden i artikel 2 i som arbetsförhållanden, inbegripet sådana som grundar sig på könsdiskriminering eller annan diskriminering, där det råder en påfallande skillnad jämfört med de lagligen anställda arbetstagarnas anställningsvillkor, som till exempel påverkar arbetstagarnas hälsa och säkerhet samt kränker den mänskliga värdigheten. Enligt propositionen ska Migrationsverket bedöma när bestämmelsen ska tillämpas, och verket kan vid prövningen av ärendet beakta omständigheter som utlänningen berättat, men också uppgifter som det fått av andra myndigheter, såsom arbetarskyddsmyndigheten, polisen eller gränsmyndigheten. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet välkomnar att den tillåtna arbetslöshetsperioden förlängs i situationer där det förekommer utnyttjande. Vid utskottets sakkunnigutfrågning ansågs förlängningen på tre månader ändå som en mycket begränsad metod att trygga arbetstagarens ställning, när man beaktar de faktiska omständigheterna i situationer där det förekommer utnyttjande. 

Arbetsgivarens anmälningsskyldighet

Arbetsgivaren ska enligt utlänningslagen försäkra sig om att utlänningar som anställs eller är anställda har rätt att arbeta. Enligt den gällande lagstiftningen ska arbetsgivaren lämna Migrationsverket uppgifter om den arbetstagare som anställts när arbetsgivaren anställer en icke-unionsmedborgare, en därmed jämförbar person, i praktiken alltså en EES-medborgare, eller en familjemedlem till någon av dessa. 

Tillämpningen av anmälningsskyldigheten har varit oklar i fråga om familjemedlemmar. I propositionen föreslås det att arbetsgivaren i fortsättningen ska ha anmälningsskyldighet i fråga om arbetstagare som inte är EU- eller EES-medborgare. Familjeförhållandena har således ingen betydelse för anmälningsskyldigheten. Dessutom föreslås det att anmälningsskyldigheten utvidgas till att gälla arbetsgivare som utstationerar arbetstagare till Finland. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning har företrädare för arbetsgivarna framfört att anmälningsskyldigheten för utstationerande arbetsgivare åtminstone delvis är överlappande med lagen om utstationering av arbetstagare (447/2016), som tillämpas med stöd av 82 § 6 mom. i utlänningslagen. Innan arbetet påbörjas ska det utstationerande företaget enligt 7 § i lagen om utstationering av arbetstagare göra en anmälan till arbetarskyddsmyndigheten om att en eller flera arbetstagare utstationeras till Finland på basis av ett avtal om tillhandahållande av tjänster över statsgränserna. Anmälan ska innehålla bland annat identifieringsuppgifter i fråga om det utstationerande företaget, beställaren och utstationerade arbetstagare samt uppgifter om platserna där arbetet utförs och om branschen. Sakkunniga har ansett det vara mer ändamålsenligt att man vid behov kompletterar den nuvarande förhandsanmälan om utstationering av arbetstagare än att man inför en ny anmälningsskyldighet för en annan myndighet. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser det vara viktigt att myndigheterna inte samlar in överlappande information och på så sätt i onödan ökar den administrativ bördan för arbetsgivarna. Utskottet fäster förvaltningsutskottets uppmärksamhet vid den föreslagna bestämmelsen om anmälningsskyldighet för utstationerande arbetsgivare.