Direktivet har omarbetats och delvis ändrats jämfört med det tidigare direktivet. De ändrade eller nya bestämmelserna är artiklarna 2.2, 3.2 och 3.5, 4.1, 4.2 och 4.4, 5.2, 5.3 och 5.4, 6.1, 7.1, 8.2, 8.3 och 8.4, 9, 10, 11.1 d, 11.2–11.6, artikel 12.1 a, b, g och h, artikel 12.2 d ii samt artiklarna 13, 14, 16 och 17.
3.2.2
Artiklar i direktivet som inte medför ändringar i lagstiftningen
Enligt artikel 1.1 i direktivet fastställs i direktivet a) ett enda ansökningsförfarande för utfärdande av ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium, i syfte att förenkla förfarandena vid deras inresa och att underlätta kontrollen av deras ställning, b) en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat, oavsett för vilka ändamål de ursprungligen beviljades inresa på en medlemsstats territorium, på grundval av likabehandling i förhållande till den medlemsstatens medborgare. Enligt utlänningslagen beviljas en tredjelandsmedborgare på basis av en enda ansökan ett uppehållstillstånd som berättigar till arbete och som också berättigar till vistelse i landet. Direktivet om ett kombinerat tillstånd har ursprungligen genomförts så att tredjelandsmedborgare som avses i direktivet behandlas lika som finländare i de situationer som anges i artikel 12 i direktivet, som gäller rätt till likabehandling.
Enligt artikel1.2 påverkar direktivet inte medlemsstaternas rätt att bestämma hur många tredjelandsmedborgare som beviljas inresa i enlighet med artikel 79.5 i EUF-fördraget. Denna bestämmelse i direktivet kräver inget nationellt genomförande.
I artikel 2 anges definitionerna av ”tredjelandsmedborgare”, ”arbetstagare från tredjeland”, ”kombinerat tillstånd” och ”ett enda ansökningsförfarande”. I 3 § 2 a-punkten i utlänningslagen definieras tredjelandsmedborgare. De övriga definitionerna behövs inte i lagstiftningen, eftersom kombinerat tillstånd och ett enda ansökningsförfarande är begrepp som beskriver tillståndet och förfarandet, och de används inte och behöver inte användas i utlänningslagen. I 3 § 5 punkten i utlänningslagen definieras uppehållstillstånd och i 6 punkten uppehållstillstånd för arbetstagare.
I artikel 3 i direktivet finns bestämmelser om tillämpningsområdet. Enligt artikel 3.1 är direktivet tillämpligt på tredjelandsmedborgare a) som ansöker om att få vistas i en medlemsstat för att arbeta, b) som har beviljats inresa i en medlemsstat i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätt eller nationell rätt, som har tillstånd att arbeta och har ett uppehållstillstånd i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002, eller c) som har beviljats inresa i en medlemsstat för att arbeta, i enlighet med unionsrätt eller nationell rätt. Enligt 2 § i utlänningslagen tillämpas på utlänningars inresa och utresa samt på deras vistelse och arbete i Finland utlänningslagen och de bestämmelser som utfärdas med stöd av den. I 33 a § i lagen föreskrivs det om uppehållstillståndskort.
I artikel3.2 i direktivet föreskrivs det om vem direktivet inte tillämpas på. Enligt den är direktivet inte tillämpligt på tredjelandsmedborgare a) som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat eller som utövar sin rätt till fri rörlighet inom unionen i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG, b) som, i likhet med sina familjemedlemmar och oavsett medborgarskap, åtnjuter en rätt till fri rörlighet som är likvärdig med unionsmedborgares enligt avtal mellan antingen unionen och medlemsstaterna eller unionen och tredjeländer, c) som är utstationerade arbetstagare, d) som förflyttas inom företag i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/66/EU, e) som är säsongsarbetare i enlighet med direktiv 2014/36/EU eller som har ansökt som au pairer, f) som får tillfälligt skydd i enlighet med rådets direktiv 2001/55/EG eller som har ansökt om rätt till vistelse på den grunden och väntar på ett beslut om sin ställning, g) som har beviljats internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, eller har ansökt om internationellt skydd enligt det direktivet och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut, h) som har beviljats skydd i enlighet med nationell rätt, internationella förpliktelser eller praxis i en medlemsstat eller som har ansökt om skydd i enlighet med nationell rätt, internationella förpliktelser eller praxis i en medlemsstat och vilkas ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut (om detta finns inga bestämmelser i nationell lagstiftning), i) som är varaktigt bosatta i enlighet med direktiv 2003/109/EG, j) vilkas avvisning eller utvisning har skjutits upp av faktiska eller rättsliga skäl, k) som är egenföretagare, l) som arbetar som sjömän eller i någon annan kapacitet ombord på ett fartyg som är registrerat i en medlemsstat eller som seglar under en medlemsstats flagg.
I artikel 3.3 i direktivet föreskrivs det att medlemsstaterna får besluta att kapitel II inte ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som antingen har beviljats tillstånd att arbeta på en medlemsstats territorium under högst sex månader eller har beviljats inresa i en medlemsstat för studier. Utlänningslagen tillämpas och således tillämpas kapitel II i direktivet också på arbete som varar högst sex månader. När arbetet varar högst 90 dagar under vilken som helst period på 180 dagar, är det i vissa situationer enligt 81 b § i utlänningslagen möjligt att arbeta med uppehållstillstånd, med visum eller med stöd av visumfrihet som beviljats av en annan medlemsstat. Det föreskrivs separat om uppehållstillstånd som beviljas för studier i lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018), som grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/801. I den lagen föreskrivs det också om studerandes rätt att arbeta, och bestämmelser om likabehandling enligt artikel 22 i det direktivet finns i annan nationell lagstiftning.
I artikel3.4 i direktivet föreskrivs att kapitel II inte tillämpas på tredjelandsmedborgare som har tillstånd att arbeta på grundval av en visering. Bestämmelsen föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
I artikel3.5 föreskrivs att trots vad som föreskrivs i artikel 3.2 h är kapitel III tillämpligt på personer som har beviljats skydd i enlighet med nationell rätt, internationella förpliktelser eller praxis i en medlemsstat, om de i enlighet med nationell rätt har tillstånd att arbeta. Det finns inga nationella bestämmelser om det tillstånd som avses i punkt 2 h.
I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs det om ett enda ansökningsförfarande. Enligt artikel 4.1 får medlemsstaten fortsättningsvis besluta vem som gör ansökan, arbetstagaren eller arbetsgivaren. Enligt 71 a och 71 b § i utlänningslagen ska arbetstagaren lämna in en ansökan som arbetsgivaren kompletterar.
I artikel 4.2 föreskrivs det om ansökan om uppehållstillstånd och om behandling och prövning av ansökan när ansökan görs utomlands och när ansökan om fortsatt uppehållstillstånd görs i landet. Dessutom föreskrivs det att en medlemsstat, om den så önskar, får tillåta att andra som lagligen vistas i landet lämnar in en ansökan om uppehållstillstånd i landet. I 60 § i utlänningslagen föreskrivs det om ansökan om uppehållstillstånd.
I artikel4.3 föreskrivs det om prövning av ansökan och beslutsfattande samt att beslutet är en enda administrativ handling som omfattar både uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Enligt utlänningslagen får sökanden när uppehållstillstånd beviljas ett beslut och som intyg på uppehållstillstånd ett uppehållstillståndskort. Båda innehåller uppgifter om både uppehållsrätten och rätten att arbeta.
I artikel4.4 i direktivet föreskrivs det om utfärdande av visering om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd endast på sitt territorium. I 81 b § i utlänningslagen föreskrivs det om situationer där en utlänning som har visering får arbeta. Denna bestämmelse kräver inget nationellt genomförande.
I artikel4.5 föreskrivs det om utfärdande av ett kombinerat tillstånd när villkoren för utfärdande av tillståndet uppfylls. Bestämmelserna i utlänningslagen uppfyller detta krav. När de lagstadgade förutsättningarna för uppehållstillstånd som berättigar till arbete uppfylls, beviljas uppehållstillståndet och det innehåller uppgifter om både uppehållsrätten och rätten att arbeta.
Enligt artikel5.1 i direktivet ska medlemsstaten utse en myndighet som är behörig att ta emot ansökan och att utfärda det kombinerade tillståndet. I 60 § i utlänningslagen föreskrivs det om ansökan om uppehållstillstånd. Enligt 60 § 1 mom. i utlänningslagen ska det första uppehållstillståndet sökas före inresan till Finland i det land där sökanden lagligen vistas. Det första uppehållstillståndet får dock sökas i Finland med stöd av 47 h, 49, 49 a, 50, 50 a, 51, 52, 52 a och 52 d §. I 60 § 2 mom. föreskrivs att ansökan om fortsatt tillstånd ska göras i Finland. I 3 mom. föreskrivs det att ansökan i Finland lämnas till Migrationsverket och att ansökan om första uppehållstillstånd utomlands lämnas till en finsk beskickning eller en annan Schengenstats beskickning eller en extern tjänsteleverantör. I 83 § föreskrivs det om Migrationsverkets behörighet att bevilja uppehållstillstånd.
I artikel5.2 i direktivet föreskrivs att beslut om ansökan om ett kombinerat tillstånd ska fattas så snart som möjligt och senast 90 dagar efter att en fullständig ansökan gavs in. Dessutom föreskrivs det att tidsfristen omfattar prövningen av tillgången på arbetskraft och att konsekvenserna av att tidsfristen inte iakttas ska fastställas i nationell rätt. Enligt 84 § 1 mom. i utlänningslagen ska beslut om en ansökan som gäller arbete fattas senast inom två månader efter att myndigheten har mottagit den vederbörligen ifyllda ansökan och bilagorna till den. Regleringen behöver inte ändras. Bestämmelser om konsekvenserna finns i 8 a kap. i förvaltningslagen, som gäller förvaltningsklagan. Enligt 53 a § 1 mom. i förvaltningslagen får var och en anföra förvaltningsklagan över att en myndighet, den som är anställd hos en myndighet eller någon annan som sköter en offentlig förvaltningsuppgift har förfarit lagstridigt eller underlåtit att fullgöra sin skyldighet. Förvaltningsklagan anförs hos den myndighet som övervakar verksamheten. Enligt 53 b § 1 mom. i samma lag ska den övervakande myndigheten vidta de åtgärder som den med anledning av förvaltningsklagan anser vara befogade, och enligt 53 c § kan den övervakande myndigheten i sitt avgörande i ett ärende som gäller förvaltningsklagan göra den övervakade uppmärksam på kraven på god förvaltning eller underrätta den övervakade om sin uppfattning om ett lagenligt förfarande. Anses detta inte vara tillräckligt med beaktande av de omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av saken, kan den övervakade ges en anmärkning, om inte den gärning som klagan gäller är av sådan art eller så allvarlig att det finns orsak att vidta åtgärder för att inleda ett förfarande enligt någon annan lag.
I artikel5.3 i direktivet föreskrivs det om delgivning av beslut. I 204, 205 och 206 § i utlänningslagen finns bestämmelser om delgivning av beslut, så det finns inget behov av att ändra lagstiftningen.
I artikel 6 i direktivet föreskrivs det om utformningen av ett kombinerat tillstånd som ska beviljas och om de uppgifter som ska anges i tillståndet samt om utlänningens rätt att kontrollera uppgifterna och begära att de rättas eller stryks. Till denna del finns bestämmelser om detta i den gällande 33 a § i utlänningslagen. I 52 § i förvaltningslagen föreskrivs att en myndighet behandlar ett rättelseärende på eget initiativ eller på en parts yrkande, att för att ett sakfel ska kunna rättas krävs det att ärendet behandlas på nytt och att det ges ett nytt beslut i ärendet, att ett skrivfel rättas genom att den expedition som innehåller felet ersätts med en rättad och att innan ett skrivfel rättas ska en part ges tillfälle att bli hörd, om det inte är onödigt.
I artikel7.1 i direktivet föreskrivs det i fråga om uppehållstillstånd för andra ändamål än arbete att de ska innehålla uppgifter om arbete oberoende av vilken typ av tillstånd det är fråga om. Dessutom föreskrivs det om utformningen av tillståndet och om de uppgifter som ska anges i tillståndet samt om utlänningens rätt att kontrollera uppgifterna och begära att de rättas eller stryks. Enligt 81 a § 6 mom. i utlänningslagen ska sådan rätt att arbeta som baserar sig på den paragrafen, med undantag av sådant uppehållstillstånd som avses i 4 mom., antecknas i anslutning till utlänningens uppehållstillstånd. Dessutom tillämpas 33 a §, såsom ovan konstateras.
I artikel7.2 föreskrivs att en utlänning inte får beviljas andra tillstånd som bevis på att han eller hon ges tillträde till arbetsmarknaden. Enligt lagen beviljas utlänningar inga andra tillstånd som bevis på tillträde till arbetsmarknaden.
Artikel 8 innehåller bestämmelser om rättssäkerhetsgarantier. I artikel 8.1 föreskrivs att beslutet ska motiveras och att skälen ska anges skriftligen. Enligt 4 § 1 mom. i utlänningslagen iakttas förvaltningslagen (434/2003) vid behandlingen av ärenden som avses i utlänningslagen, om inte något annat föreskrivs särskilt i lag. Enligt 44 § 1 mom. i förvaltningslagen ska av ett skriftligt beslut tydligt framgå 1) den myndighet som har fattat beslutet samt tidpunkten för beslutet, 2) de parter som beslutet direkt gäller, 3) motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktad till eller hur ärendet annars har avgjorts, samt 4) namn och kontaktuppgifter för den person av vilken en part vid behov kan begära ytterligare uppgifter om beslutet.
I punkt 2 i artikeln föreskrivs om helhetsbedömning och överklagande. Enligt 36 d § 2 mom. i utlänningslagen ska omständigheterna i fallet beaktas som helhet vid prövningen av beviljande av uppehållstillstånd på grund av arbete i enlighet med 5 kap. I 192 § i utlänningslagen föreskrivs det om behörig förvaltningsdomstol vid besvär. Enligt 13 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) ska besvär anföras skriftligen inom 30 dagar från delfåendet av beslutet.
Enligt artikel 8.4 i direktivet får den period som avses i artikel 11.3 tredje stycket i direktivet i undantagsfall förlängas med ytterligare 15 dagar under vederbörligen motiverade omständigheter. I artikel 11.3 tredje stycket föreskrivs att om en medlemsstat kräver att ett byte av arbetsgivare ska anmälas, får rätten för innehavaren av ett kombinerat tillstånd att byta arbetsgivare tillfälligt upphävas i högst 45 dagar från dagen för anmälan. Under avbrottet får myndigheterna kontrollera om villkoren i första stycket b och c är uppfyllda och även kontrollera att de andra krav som anges i unionsrätten eller nationell rätt fortfarande är uppfyllda. Medlemsstaten får motsätta sig bytet av arbetsgivare inom den perioden på 45 dagar. I propositionen föreslås ingen ny anmälningsskyldighet med stöd av artikel 8.4 utöver vad som redan föreskrivs i den gällande utlänningslagen. I 82 § 2 mom. 1 och 2 punkten föreskrivs det om arbetsgivarens skyldighet att med stöd av det s.k. direktivet om sanktioner mot arbetsgivare Europaparlamentets och rådets direktiv om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt2009/52/EG lämna uppgifter om en arbetstagare som arbetsgivaren anställt. Det föreslås inte heller några bestämmelser om avbrott av byte av arbetsgivare, utan de gällande bestämmelserna ska tillämpas. Enligt den gällande utlänningslagen får en innehavare av uppehållstillstånd för arbete byta arbetsgivare, om grunden för tillståndet inte ändras och branschen i arbetstagarens uppehållstillstånd inte ändras, och en utlänning får också arbeta i sådana branscher som anges i statsrådets förordning om branscher med riksomfattande brist på arbetskraft (291/2025) utan skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd för det, och i dessa situationer ska arbetsgivaren göra en anmälan enligt 82 § 1 mom. 1 och 2 punkten. I andra än ovannämnda situationer ska utlänningen ansöka om ett nytt uppehållstillstånd, i fråga om vilket arbetsgivaren i samband med ansökan ska lämna de uppgifter som anges i 71 b § i utlänningslagen till Migrationsverket, varvid ingen separat anmälan behövs.
Artikel 9 i direktivet innehåller bestämmelser om tillgång till information. Enligt artikel 9 a ska medlemsstaterna, till tredjelandsmedborgaren och den framtida arbetsgivaren, ge enkel tillgång till och på begäran ge adekvat information om alla styrkande handlingar som behövs för en ansökan och om tillämpliga avgifter. Enligt artikel 9 b ska medlemsstaterna, till tredjelandsmedborgaren och den framtida arbetsgivaren, ge enkel tillgång till och på begäran ge information om villkor för inresa och vistelse, inbegripet rättigheter, skyldigheter och rättssäkerhetsgarantier, däribland rättslig prövning, för tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar, samt information om arbetstagarorganisationer i enlighet med nationell rätt.
På Migrationsverkets webbplats (www.migri.fi) anges det noggrant vilka uppgifter som krävs för ansökan och vad det kostar att ansöka om uppehållstillstånd, och på samma sätt anges dessa uppgifter i e-tjänsten Enter Finland (https://enterfinland.fi/eServices) när en utlänning ansöker om uppehållstillstånd. Uppgifterna är tillgängliga på finska, svenska och engelska. När beslutet har fattats är det förenat med rätt att söka ändring, som nämns i beslutet, och en anvisning om anförande av besvär, det vill säga en besvärsanvisning, finns som bilaga till beslutet. På Migrationsverkets webbplats anges bland annat hurdant tillstånd en utlänning behöver när han eller hon kommer till Finland för att arbeta, omfattningen av rätten att arbeta, vad upphörande av anställningsförhållandet innebär med tanke på uppehållsrätten, familjemedlemmarnas uppehållstillstånd och resor med uppehållstillstånd samt länkar till andra nyttiga webbplatser. Där hänvisas till exempel till infoFinlands webbplats (www.infofinland.fi), där det på olika språk berättas om bland annat att flytta till Finland, det finländska arbetslivet och frågor som gäller anställningsförhållanden och beskattning. Information om arbetslivet finns också på webbplatsen www.tyomarkkinatori.fi.
I artikel 10 i direktivet föreskrivs det om avgifter. Enligt den får medlemsstaterna ta ut avgifter för handläggningen av ansökningar. Avgifterna får inte vara oproportionella eller oskäliga. Om de avgifter som tas ut för handläggning av ansökningar betalas av arbetsgivaren, får arbetsgivaren inte återkräva avgifterna av tredjelandsmedborgaren. Bestämmelser om avgifterna för ansökningar om uppehållstillstånd finns i inrikesministeriets förordning om Migrationsverkets avgiftsbelagda prestationer, som i regel är i kraft ett år åt gången (det senaste författningsnumret är 1336/2025). I arbetsavtalslagen har arbetsgivarens kvittningsrätt begränsats. Syftet med den begränsning som gäller utmätning av lön är att trygga arbetstagarens minimiförsörjning. Enligt lagen får arbetsgivaren inte kvitta arbetstagarens lönefordran med motfordran till den del lönen enligt utsökningsbalken (705/2007) är undantagen från utmätning.
I artikel 11 i direktivet föreskrivs det om de rättigheter som följer av det kombinerade tillståndet. Enligt artikel 11.1 ska innehavaren av ett kombinerat tillstånd under tillståndets giltighetstid ha rätt att resa in och vistas på medlemsstatens territorium, ha fritt tillträde till medlemsstatens territorium, bedriva den specifika yrkesverksamhet som medges enligt tillståndet i enlighet med nationell rätt och informeras om sina rättigheter som följer av tillståndet. I utlänningslagens 11 § finns bestämmelser om villkor för inresa, i 40 § om uppehållsrätt, i 41 § om rätt till fri rörlighet, i 81 § om rätt att arbeta och i 81 a § om rätt att arbeta med stöd av uppehållstillstånd. Om de rättigheter som är förenade med tillståndet, se det som ovan konstateras om artikel 9.
Enligt artikel 11.2 ska medlemsstaterna tillåta att en innehavare av ett kombinerat tillstånd byter arbetsgivare. Medlemsstaterna får låta rätten för en innehavare av ett kombinerat tillstånd att byta arbetsgivare omfattas av något av de villkor som anges i punkt 3 i artikeln.
Den gällande regleringen i 5 kap. i utlänningslagen innebär att en tredjelandsmedborgare som beviljats uppehållstillstånd för arbete får byta arbetsgivare fritt och utan krav på minimitid för arbetet, förutsatt att grunden för det beviljade uppehållstillståndet inte ändras till en annan. I fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare innebär detta att den bransch eller de branscher som antecknats i tillståndet inte ändras. En innehavare av uppehållstillstånd för arbetstagare har dock från och med den 11 juni 2025 kunnat börja arbeta i en bransch som inte har antecknats i hans eller hennes uppehållstillstånd, men om vilken det föreskrivs i statsrådets förordning om branscher med riksomfattande brist på arbetskraft. Då förutsätter inledande av arbete i en bransch som anges i förordningen endast att arbetstagarens uppehållstillstånd är i kraft. I fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare tillämpas dessutom inte prövning av tillgången på arbetskraft vid byte av bransch och därmed inte heller vid byte av arbetsgivare i samband med fortsatt uppehållstillstånd, om tillståndshavaren har hunnit arbeta med stöd av det beviljade tillståndet i minst nio månader.
Enligt artikel 11.3 får medlemsstaterna under giltighetstiden för ett kombinerat tillstånd a) kräva att ett byte av arbetsgivare anmäls till de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med de förfaranden som fastställs i nationell rätt, b) kräva att ett byte av arbetsgivare blir föremål för en kontroll av situationen på arbetsmarknaden om den berörda medlemsstaten utför kontroller av situationen på arbetsmarknaden för ansökningar om ett kombinerat tillstånd och c) kräva en minimiperiod under vilken innehavaren av det kombinerade tillståndet är skyldig att arbeta för den första arbetsgivaren.
I propositionen föreslås inga nya bestämmelser med stöd av punkt 3 i artikeln, eftersom den gällande 82 § 2 mom. 1 punkten i utlänningslagen är tillämplig på den situation som avses i led a. Enligt bestämmelsen ska arbetsgivaren lämna Migrationsverket uppgifter om den arbetstagare som anställts, anställningsförhållandets längd, lönen, arbetstimmarna och det kollektivavtal som ska tillämpas, när arbetsgivaren anställer en icke-unionsmedborgare, en därmed jämförbar person eller en familjemedlem till någon av dessa. I denna proposition föreslås det att arbetsgivaren också ska lämna uppgifter om familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare, även om de är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller därmed jämförbara personer. Som det konstateras ovan har arbetstagaren rätt att byta arbetsgivare när som helst, om grunden för det beviljade uppehållstillståndet inte ändras. Prövning av tillgången på arbetskraft, som i direktivet kallas kontroll av situationen på arbetsmarknaden, utförs endast i samband med uppehållstillstånd för arbetstagare, inte i samband med andra uppehållstillstånd för arbete. Prövning av tillgången på arbetskraft tillämpas inte på ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare, om innehavaren av uppehållstillståndet för arbetstagare byter till en annan bransch än den som uppehållstillståndet beviljats för, om han eller hon har arbetat med det föregående tillståndet i minst nio månader. Leden b och c förutsätter således inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
Enligt punkt 3 andra stycket får den minimiperiod som avses i första stycket c inte överstiga anställningsavtalets eller tillståndets giltighetstid. Den ska under alla omständigheter inte överstiga sex månader. Enligt utlänningslagen får en arbetstagare fritt byta arbetsgivare när som helst under tillståndets giltighetstid inom ramen för den rätt att arbeta som anknyter till det beviljade tillståndet.
I detta led i direktivet föreskrivs också att medlemsstaterna ska tillåta en innehavare av ett kombinerat tillstånd att byta arbetsgivare innan den minimiperioden har löpt ut i vederbörligen motiverade fall av allvarligt åsidosättande från arbetsgivarens sida av villkoren i anställningsförhållandet. Som det konstateras ovan har utlänningen rätt att byta arbetsgivare när som helst, om grunden för tillståndet inte ändras. Enligt den gällande 54 b § i utlänningslagen beviljas en utlänning dessutom fortsatt tillstånd på grund av arbetsgivarens klandervärda förfarande, om arbetsgivaren enligt 1 mom. på ett betydande sätt har försummat sina skyldigheter som arbetsgivare eller på något annat sätt utnyttjat utlänningen. Uppehållstillstånd som beviljats enligt 81 a § 1 mom. 5 punkten i utlänningslagen ger obegränsad rätt att arbeta. Enligt 81 a § 5 mom. beviljas en utlänning som arbetar med stöd av uppehållstillstånd på ansökan rätt att arbeta utan begränsning av bransch eller någon annan begränsning, om det finns grundad anledning att misstänka att utlänningens arbetsgivare på ett betydande sätt har försummat sina skyldigheter som arbetsgivare eller på något annat sätt utnyttjat utlänningen och om utlänningens nya arbetsgivare till ansökan fogar de uppgifter som avses i 71 b § 1 mom. och, om Migrationsverket kräver det, de uppgifter som avses i 71 b § 2 och 3 mom.
I artikel 11.3 tredje stycket föreskrivs att om medlemsstaten kräver att ett byte av arbetsgivare ska anmälas i enlighet med första stycket a, får rätten för innehavaren av ett kombinerat tillstånd att byta arbetsgivare tillfälligt upphävas i högst 45 dagar från och med den dag då anmälan till de nationella behöriga myndigheterna gjordes. Under den perioden får de nationella behöriga myndigheterna kontrollera om villkoren i första stycket b och c är uppfyllda och även kontrollera att de andra krav som anges i unionsrätten eller nationell rätt fortfarande är uppfyllda. Medlemsstaten får motsätta sig bytet av arbetsgivare inom den perioden på 45 dagar.
Eftersom det inte föreslås några nationella bestämmelser om anmälan om byte av arbetsgivare enligt första stycket a, föreslås det inte heller några bestämmelser om det övriga innehållet i punkt 3 tredje stycket, det vill säga föreslås inga bestämmelser om avbrytande av och motstånd mot byte av arbetsgivare.
I artikel 11.4 första stycket föreskrivs att ett giltigt uppehållstillstånd inte får återkallas inom tre månader eller, om tredjelandsmedborgaren har haft ett kombinerat tillstånd i mer än två år, inom sex månader från det att innehavaren av uppehållstillståndet blev arbetslös. Dessutom föreskrivs det att de behöriga myndigheterna ska underrättas om början och, i förekommande fall, slutet av en arbetslöshetsperiod. I andra, tredje och fjärde styckena föreskrivs att en medlemsstat får tillåta en längre period av arbetslöshet, att medlemsstaten ska besluta huruvida arbetsgivaren eller arbetstagaren ska göra anmälan och, om arbetslösheten varar längre än tre månader, att medlemsstaten får kräva att innehavare av kombinerade tillstånd lägger fram bevis för att de har tillräckliga medel för att försörja sig själva utan hjälp från det sociala biståndssystemet i den berörda medlemsstaten. Denna bestämmelse i direktivet har genomförts genom lag 255/2025, som trädde i kraft den 11 juni 2025 (RP 179/2024 rd).
I punkt 4femte stycket föreskrivs att om en medlemsstat tillämpar något av de villkor som avses i punkt 3 för tillträde till den nya anställningen, ska medlemsstaten tillåta innehavaren av det kombinerade tillståndet att vistas på dess territorium till dess att de behöriga myndigheterna har kontrollerat om villkoren i punkt 3 är uppfyllda, även om den tillåtna arbetslöshetsperioden har löpt ut. I 40 § i utlänningslagen, som gäller uppehållsrätt, föreskrivs det i 3 mom. att en utlänning, som vid lämnandet av en ansökan om uppehållstillstånd lagligen vistas i landet, får lagligen vistas i landet tills ett beslut har fattats om ansökan i fråga. Paragrafens 1 mom. 1 punkt är av betydelse i detta sammanhang. I den föreskrivs det att laglig vistelse enligt utlänningslagen är vistelse med uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse som beviljats av en finsk myndighet. Regleringen i 58 a § i utlänningslagen innebär att en utlännings uppehållstillstånd som beviljats för arbete inte får återkallas under en viss tid som anges i paragrafen, och uppehållstillståndet är också i kraft under den tiden. Då tillämpas 40 § 3 mom. på vistelsen i landet, om ett nytt uppehållstillstånd söks före utgången av den tiden, när något beslut på ansökan ännu inte har fattats.
I artikel 11.5 föreskrivs det att om giltigheten för det kombinerade tillståndet löper ut under förfarandet för dess förlängning ska medlemsstater tillåta att tredjelandsmedborgaren vistas på deras territorium tills de behöriga myndigheterna har fattat beslut om ansökan om dess förlängning. Också på detta tillämpas 40 § 3 mom. i utlänningslagen.
I artikel 12 i direktivet föreskrivs om rätten till likabehandling. Artikeln har inte ändrats så att den påverkar det nationella genomförandet i Finland. Ändringarna är främst preciseringar av bestämmelsernas språkdräkt och påverkar inte lagstiftningen, vilket inte heller de materiella ändringarna i artikeln gör. De bestämmelser i artikeln som har ändrats eller preciserats är punkt 1 a, b, g och h och punkt 2 d ii. Enligt 1 punkten ska arbetstagare som avses i artikel 3.1 b och c i direktivet åtnjuta likabehandling i förhållande till medborgarna i den medlemsstat där de vistas när det gäller åtminstone följande: anställningsvillkor och arbetsvillkor, inbegripet vad gäller lön, uppsägning, arbetstider, ledighet och allmänna helgdagar samt likabehandling av kvinnor och män, liksom hälsa och säkerhet på arbetsplatsen enligt led a, rätten att strejka och vidta stridsåtgärder och till föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation eller någon annan organisation vars medlemmar utövar ett visst yrke, inklusive de rättigheter och förmåner som sådana organisationer tillhandahåller, såsom rätten att förhandla om och ingå kollektivavtal, utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om allmän ordning och säkerhet enligt led b, tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster, inbegripet förfaranden för att erhålla tillgång till offentligägda och privatägda bostäder enligt nationell rätt, utan att detta påverkar avtalsfriheten i enlighet med unionsrätten och nationell rätt enligt led g och rådgivningstjänster och information som tillhandahålls av arbetsförmedlingar enligt led h. Ansvaret för att ordna arbetskraftsservice överfördes från staten till de arbetskraftsmyndigheter som kommunerna bildar från och med den 1 januari 2025.
Enligt artikel 12.1 c i direktivet gäller likabehandling utbildning och yrkesutbildning. Enligt 4 § i lagen om grundläggande utbildning är en kommun skyldig att för barn i läropliktsåldern som bor på kommunens område ordna grundläggande utbildning samt förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer. Ett barn har rätt att få avgiftsfri förskoleundervisning och grundläggande utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning även om kommunen inte är barnets hemkommun. Boendet behöver inte vara stadigvarande eller permanent. Det räcker att barnets vistelse i kommunen är av det slag att det kan anses vara boende.
Det är fritt för alla att söka till utbildningar inom fritt bildningsarbete. Innehavare av kombinerade tillstånd och deras familjemedlemmar kan om de så vill söka till utbildningar inom fritt bildningsarbete på samma sätt som andra som vistas i landet. Studierna är i regel avgiftsbelagda.
Det är fritt att söka till yrkesutbildning och gymnasieutbildning och jämlika antagningsgrunder ska tillämpas vid antagningen av studerande. Varken nationalitet eller ens boendeland kan tillämpas som grund vid antagning av studerande. Till yrkesutbildning kan antas en sökande som har avlagt den grundläggande utbildningens lärokurs eller motsvarande tidigare lärokurs, eller som utbildningsanordnaren annars anser ha tillräckliga förutsättningar att förvärva de kunskaper som eftersträvas eller avlägga examen. Till gymnasieutbildning kan antas den som har genomgått den grundläggande utbildningens lärokurs eller motsvarande tidigare lärokurs eller en utbildning utomlands som i landet i fråga ger behörighet för studier som motsvarar gymnasieutbildning. Genom förordning föreskrivs att gymnasieutbildningsanordnaren ska bedöma sökandens kunskaper i undervisningsspråket och övriga förutsättningar att klara av gymnasiestudier. En sökande kan inte antas som studerande om han eller hon inte har tillräckliga färdigheter att använda och förstå undervisningsspråket i tal och skrift.
Tillämpningen av artikel 12.1 c i direktivet får begränsas i enlighet med artikel 12.2 a. Enligt den får rätten till likabehandling begränsas genom att i) begränsa dess tillämpning till de arbetstagare från tredjeland som har anställning eller har haft anställning och är registrerade som arbetslösa, ii) undanta de arbetstagare från tredjeland som beviljats inresa på deras territorium i enlighet med direktiv (EU) 2016/801, iii) undanta stipendier, studiebidrag och studielån eller andra bidrag och lån, iv) fastställa specifika villkor i enlighet med nationell rätt, inbegripet krav på språkkunskaper och betalning av utbildningsavgifter, för tillträde till universitetsutbildning och annan högre utbildning och till yrkesutbildning som inte är direkt kopplad till det specifika arbete som anställningen avser.
Arbetstagare från tredjeland behandlas på samma sätt som andra tredjelandsmedborgare. Enligt 1 § i lagen om studiestöd (65/1994) har en utlänning som har kommit till Finland i syfte att studera inte rätt till studiestöd. Personer som fått uppehållstillstånd på grund av arbete kommer i regel för att arbeta och kan på grundval av arbete omfattas av studiestödet. Arbete vid sidan av studier gör det möjligt att få extra inkomster och förvärva arbetserfarenhet redan under studierna. Saken påverkas av den ekonomiska behovsprövning som föreskrivs i 3 kap. i lagen om studiestöd. Arbetsinkomster har en direkt inverkan på studiestödet och bostadsbidraget. Studiestödet har en årlig inkomstgräns, och om den överskrids kan det leda till att stöden återkrävs. Årsinkomstgränsen bestäms på basis av för hur många månader den studerande har fått studiestöd under ett kalenderår.
Enligt artikel 12.1 d i direktivet ska arbetstagare från tredjeland åtnjuta likabehandling i förhållande till medlemsstatens egna medborgare i fråga om erkännande av examensbevis, utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer i enlighet med relevanta nationella förfaranden. I fråga om reglerade yrken ska en yrkeskvalifikation som en tredjelandsmedborgare har förvärvat i en annan medlemsstat erkännas på samma villkor som unionsmedborgares kvalifikationer. En kvalifikation som förvärvats i ett tredjeland ska beaktas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG. Det här påverkar emellertid inte de villkor som sätts för utövandet av reglerade yrken i den nationella lagstiftningen. Det hindrar inte medlemsstaterna från att hålla sådana nationella begränsningar i kraft som gäller tillträde till sådant arbete där det åtminstone ingår sporadiskt deltagande i myndighetsverksamhet och ansvar för tryggande av statens allmänna intresse och att hålla i kraft nationella bestämmelser om sådana funktioner som är reserverade för medborgare i medlemsstaten i fråga, unionsmedborgare eller medborgare i en annan medlemsstat i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Enligt 1 § 2 mom. i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015) tillämpas lagen på erkännande av yrkeskvalifikationer som en medborgare i en medlemsstat i Europeiska unionen har förvärvat i en annan medlemsstat. Lagen tillämpas också på erkännande av yrkeskvalifikationer som grundar sig på avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller något annat avtal som ingåtts mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater och en annan part samt på unionens lagstiftning om tredjelandsmedborgares ställning.
Enligt artikel 12.1 e i direktivet ska arbetstagare från tredjeland åtnjuta likabehandling i förhållande till medlemsstatens egna medborgare i fråga om de grenar av social trygghet som definieras i förordning (EG) nr 883/2004. I artikel 12.4 föreskrivs dessutom att arbetstagare från tredjeland som flyttar till ett tredjeland, eller deras efterlevande som vistas i tredjeländer och som har rättigheter vilka härleds från arbetstagaren, ska avseende ålder, invaliditet eller död erhålla lagstadgad pension grundad på arbetstagarens tidigare anställning och förvärvad i enlighet med den lagstiftning som avses i artikel 3 i förordning (EG) nr 883/2004, på samma villkor och med samma satser som medborgarna i de berörda medlemsstaterna, när de flyttar till ett tredjeland. Enligt artikel 3.3 i förordningen ska arbetstagare som flyttar till ett tredjeland, eller deras efterlevande som vistas i ett tredjeland och som har rättigheter vilka härleds från ett uppehållstillstånd som beviljats för arbete, avseende ålder, invaliditet och död erhålla lagstadgad pension grundad på tidigare anställning som förvärvades i enlighet med den lagstiftning som avses i artikel 3 i förordning EG nr 883/2004 på samma villkor och med samma satser som medborgare i den berörda medlemsstaten, när sådana medborgare flyttar till ett tredjeland. Arbetspension som tjänats in på arbete i Finland betalas ut när villkoren uppfylls oberoende av i vilket land pensionstagaren då bor eller vilket lands medborgare han eller hon är. Ålderspension eller invalidpension som betalas som folkpension betalas inte till utlandet från och med den 1 februari 2025, med undantag för vissa länder med vilka Finland har ingått ett bilateralt avtal om social trygghet. Pensionslagstiftningen i Finland uppfyller kriterierna i artikel 12.1 e i direktivet.
Enligt artikel 12.1 f i direktivet ska arbetstagare från tredjeland åtnjuta likabehandling i förhållande till medlemsstatens egna medborgare i fråga om skatteförmåner, om arbetstagaren anses ha sin skattemässiga hemvist i den berörda medlemsstaten. När en person kommer från utlandet för att arbeta i Finland betalar personen i regel skatt i Finland på den lön han eller hon får för detta arbete. Hur lön för arbete i Finland beskattas påverkas av längden av vistelsen i Finland och av om arbetsgivaren är finländsk eller utländsk. Dessutom kan internationella avtal begränsa Finlands beskattningsrätt. En person som kommer till Finland för att arbeta är här antingen allmänt eller begränsat skattskyldig. Enligt 9 § i inkomstskattelagen (1535/1992) är personer bosatta i Finland och personer bosatta utomlands som vistas i Finland längre än sex månader allmänt skattskyldiga. Begränsat skattskyldiga är personer som bor utomlands och personer som vistas i Finland i högst sex månader (11 § 1 mom. i inkomstskattelagen).
I artikel 12.1 g i direktivet föreskrivs om rätten till likabehandling när det gäller tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster, inbegripet förfaranden för att erhålla tillgång till offentligägda och privatägda bostäder enligt nationell rätt, utan att detta påverkar avtalsfriheten i enlighet med unionsrätten och nationell rätt. Enligt artikel 12.2 d får medlemsstaterna i detta avseende begränsa rätten till likabehandling genom att i) begränsa dess tillämpning till de arbetstagare från tredjeland som har anställning och ii) begränsa tillgången till bostäder, med undantag för hyra av en privatägd bostad, inom de gränser som föreskrivs i nationell rätt. Enligt miljöministeriet gäller för närvarande en begränsning i det statsunderstödda bostadsbeståndet, enligt vilken valet av hyresgäster förutsätter ett uppehållstillstånd som berättigar till minst ett års vistelse. En sådan bestämmelse ingår i 11 § 3 mom. i lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001), 10 § 2 mom. i lagen om kortvarigt räntestöd för byggnadslån för hyreshus (574/2016), 4 § 3 mom. i aravabegränsningslagen (1190/1993) och i 12 § 1 mom. i lagen om bostadsrättsbostäder (393/2021). Det finns även andra kriterier för valet av boende i statligt subventionerade bostäder, vilka gäller alla som söker bostad och vilka i praktiken innebär att EU-blåkortsinnehavare inte är en potentiell kategori av personer som kan få en bostad av detta slag. Valet av boende grundar sig på social ändamålsenlighet och ekonomiskt behov. Vid valet av boende beaktas det sökande hushållets behov av bostad, dess tillgångar och inkomster. Om valet av boende föreskrivs det i de nämnda lagarna omedelbart efter de bestämmelser som det hänvisas till ovan. Grunderna för valet av boende uppfyller emellertid principen om likabehandling i direktivet, eftersom ingen befolkningsgrupp har företräde.
I artikel 12.1 h i direktivet föreskrivs det om rätten till likabehandling i fråga om rådgivningstjänster och information som tillhandahålls av arbetsförmedlingar. Ansvaret för att ordna arbetskraftsservice överfördes från staten till de arbetskraftsmyndigheter som kommunerna bildar från och med den 1 januari 2025. Arbetskraftsmyndigheternas informations- och rådgivningstjänster är öppna för alla och för att få dem krävs inte att personen registrerar sig som arbetslös arbetssökande
Enligt artikel 12.2 b i direktivet får rätten till likabehandling begränsas genom att begränsa de rättigheter för arbetstagare från tredjeland som följer av punkt 1 e, men inte begränsa sådana rättigheter för arbetstagare från tredjeland som är anställda eller har haft en anställning under en minimiperiod på sex månader och är registrerade som arbetslösa. Enligt led b andra stycket får medlemsstaterna dessutom bestämma att punkt 1 e med avseende på familjeförmåner inte ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som har fått tillstånd att arbeta i en medlemsstat för en period på högst sex månader eller på tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa för studier eller på tredjelandsmedborgare som har tillstånd att arbeta på grundval av en visering. Bestämmelser om detta finns i lagen om bosättningsbaserad social trygghet i gränsöverskridande fall (16/2019). Den nationella regleringen behöver inte ändras.
Enligt artikel 12.2 c i direktivet får rätten till likabehandling begränsas genom att vad gäller punkt 1 f, i fråga om skatteförmåner, begränsa dess tillämpning till fall där den registrerade eller stadigvarande hemvisten för de familjemedlemmar för vilka arbetstagaren från tredjeland ansöker om förmåner ligger inom den berörda medlemsstatens territorium. Skattskyldigheten redogörs för ovan i samband med punkt 1 f i denna artikel.
Enligt artikel 12.3 i direktivet ska den rätt till likabehandling som avses i punkt 1 inte påverka medlemsstaternas rätt att återkalla eller vägra att förlänga uppehållstillstånd som utfärdats enligt detta direktiv, uppehållstillstånd som utfärdats för andra ändamål än arbete eller andra tillstånd att arbeta i en medlemsstat. I 58 § i utlänningslagen föreskrivs det om återkallande av uppehållstillstånd och i 58 a § om när uppehållstillstånd inte återkallas. Den nationella regleringen behöver inte ändras.
I den nya artikel 13 i direktivet föreskrivs det om övervakning, bedömning, inspektioner och sanktioner. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna vidta åtgärder i syfte att förhindra potentiellt missbruk och sanktionera arbetsgivares överträdelser av nationella bestämmelser om likabehandling som antagits enligt artikel 12. Åtgärder ska omfatta övervakning, bedömning och, när så är lämpligt, inspektioner, i synnerhet i sektorer med hög risk för kränkningar av arbetstagares rättigheter, i enlighet med nationell rätt eller administrativ praxis. I artikel 12 i direktivet föreskrivs det inte till alla delar om rätten till likabehandling så att regleringen riktas mot arbetsgivaren.
Åtgärdsprogrammet mot arbetsrelaterat utnyttjande Arbets- och näringsministeriets publikationer 2024:4 https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/items/01a95280-0436-4732-8bfe-234120715a69 baserar sig på statsrådets principbeslut om en strategi för att förebygga och bekämpa arbetsrelaterat utnyttjande, som godkändes våren 2023. Programmet innehåller 33 åtgärder med syftet att uppfylla de mål som beskrivs i strategin. Samtidigt säkerställer man att de föresatser mot arbetsrelaterat utnyttjande som ingår i regeringsprogrammet genomförs.
Enligt artikel 13.2 ska medlemsstaterna föreskriva sanktioner mot arbetsgivare som inte har fullgjort sina skyldigheter enligt detta direktiv. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Bestämmelser om påföljder för arbetsgivare i fråga om skyldigheterna enligt artikel 12.1 a och b i direktivet finns åtminstone enligt följande:
Enligt 12 kap. 1 § 1 mom. i arbetsavtalslagen (55/2001) ska en arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller åsidosätter skyldigheter som följer av ett anställningsförhållande eller av denna lag ersätta arbetstagaren för den skada som därigenom uppkommit. Enligt 4 mom. i paragrafen bestäms ersättning för försummelse att iaktta uppsägningstid enligt 6 kap. 4 §. Bestämmelser om rätten för en arbetstagare som varit permitterad minst 200 dagar och som säger upp arbetsavtalet att i ersättning få lön för uppsägningstiden eller en del av den finns i 5 kap. 7 § 3 mom. Enligt 13 kap. 11 § 1 mom. i arbetsavtalslagen finns bestämmelser om straff för brott mot diskrimineringsförbudet i 2 kap. 2 § i 47 kap. 3 § i strafflagen (39/1889), om straff för kränkning av föreningsfriheten enligt 13 kap. 1 § i 47 kap. 5 § i strafflagen samt om straff för kränkning av de rättigheter som tillkommer en förtroendeman enligt 7 kap. 10 § och ett förtroendeombud enligt 13 kap. 3 § i 47 kap. 4 § i strafflagen. Enligt 13 kap. 11 § 2 mom. i arbetsavtalslagen ska en arbetsgivare eller en företrädare för denne som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1) bestämmelserna i 2 kap. 4 § 1 eller 3 mom. om skyldigheten att ge en arbetstagare skriftlig information om de centrala villkoren i arbetet, 2) bestämmelserna i 2 kap. 17 § 1 mom. om begränsningen av arbetsgivarens kvittningsrätt, 3) bestämmelserna i 6 kap. 7 § om skyldigheten att ge arbetstagaren ett arbetsintyg, 4) bestämmelserna i 13 kap. 2 § om arbetstagarnas rätt att hålla möten på arbetsplatsen, eller 5) bestämmelserna i 13 kap. 10 § om framläggning av denna lag, för överträdelse av arbetsavtalslagen dömas till böter. Enligt 13 kap. 11 § 3 mom. i arbetsavtalslagen döms för överträdelse av arbetsavtalslagen också den som i strid med 2 kap. 16 § 2 mom. vägrar ge arbetstagaren en löneuträkning trots att en sådan begärts. Enligt 11 § 4 mom. bestäms fördelningen av ansvaret mellan arbetsgivaren och dennes företrädare enligt de grunder som anges i 47 kap. 7 § i strafflagen. Enligt 13 kap. 6 § 1 mom. i arbetsavtalslagen är ett avtal som inskränker de rättigheter och förmåner som enligt denna lag tillkommer arbetstagare ogiltigt, om inte något annat följer av denna lag.
Enligt 11 § 1 mom. i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986) är den som har brutit mot diskrimineringsförbudet i 8 eller 8 a–8 e § skyldig att betala gottgörelse till den som kränkts. I 14 § i den lagen föreskrivs det om straffbestämmelser.
Bestämmelser om påföljder för arbetsgivare i fråga om skyldigheterna enligt artikel 12.1 e i direktivet finns åtminstone enligt följande:
Enligt 2 kap. 11 § 1 mom. i arbetsavtalslagen har en arbetstagare som på grund av sjukdom eller olycksfall är förhindrad att utföra sitt arbete rätt till lön för sjukdomstid. Om anställningsförhållandet har varat minst en månad, har arbetstagaren rätt att under den tid hindret varar få sin fulla lön till utgången av den nionde vardagen efter den dag han eller hon insjuknade, dock högst till dess arbetstagarens rätt att få dagpenning enligt sjukförsäkringslagen (1224/2004) börjar. I ett anställningsförhållande som varat mindre än en månad har arbetstagaren på motsvarande sätt rätt att få 50 procent av sin lön.
I 12 kap. 1 § i arbetsavtalslagen föreskrivs om allmän skadeståndsskyldighet. Enligt 1 mom. i paragrafen ska en arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller åsidosätter skyldigheter som följer av ett anställningsförhållande eller av denna lag ersätta arbetstagaren för den skada som därigenom uppkommit. I 13 kap. 6 § 1 mom. i lagen föreskrivs det att ett avtal som inskränker de rättigheter och förmåner som enligt denna lag tillkommer arbetstagare är ogiltigt, om inte något annat följer av denna lag. I 7 § 1 mom. 4 punkten i samma kapitel föreskrivs att arbetsgivarnas och arbetstagarnas riksomfattande föreningar med avvikelse från 6 § har rätt att avtala om vad som i 2 kap. 11 § föreskrivs om lön för sjukdomstid. I 9 § i samma kapitel föreskrivs det om preskriptionstider och tid för väckande av talan och i 11 § om straffbestämmelser.
Enligt 4 § i lagen om företagshälsovård (1383/2001) ska arbetsgivare på sin bekostnad ordna företagshälsovård för att förebygga och bekämpa risker och olägenheter för hälsan som beror på arbetet och arbetsförhållandena samt för att skydda och främja arbetstagarnas säkerhet, arbetsförmåga och hälsa. Företagshälsovården ska ordnas och genomföras i den omfattning som påkallas av arbetet, arbetsarrangemangen, personalen, förhållandena på arbetsplatsen och förändringar i dem, enligt vad som föreskrivs i den lagen.
Arbetarskyddsinspektören övervakar genom arbetarskyddsinspektioner att arbetsgivarens lagstadgade skyldighet att ordna företagshälsovård fullgörs. De bestämmelser som i första hand övervakas är 4–10 § i lagen om företagshälsovård om arbetsgivarens skyldigheter och 11–13 § i den lagen om allmänna principer för företagshälsovården, genomförande av företagshälsovården samt dess innehåll. Om arbetsgivaren inte har iakttagit sina skyldigheter enligt lagstiftningen, ska arbetarskyddsinspektören ge arbetsgivaren behövliga anvisningar och/eller uppmaningar. Inspektören övervakar att de skyldigheter som ålagts arbetsgivaren iakttas. I 23 § i lagen föreskrivs det om straff.
Arbetsavtalslagens 4 kap. innehåller bestämmelser om familjeledighet. I 4 kap. 1 § föreskrivs det om graviditets-, särskild graviditets- och föräldraledighet. I 4 kap. 3 § föreskrivs det om vårdledighet, i 4 § om partiell vårdledighet och i 6 § om tillfällig vårdledighet.
Enligt artikel 13.3 ska medlemsstaterna säkerställa att de organ som ansvarar för kontrollen av arbete eller andra behöriga myndigheter samt, om så föreskrivs i nationell rätt om medborgare i medlemsstaten, organisationer som företräder arbetstagares intressen har tillträde till arbetsplatsen. Om bostad tillhandahålls av arbetsgivaren och om så föreskrivs i nationell rätt om medborgare i medlemsstaten, ska tillträde till arbetsplatsen omfatta tillträde till den bostaden, förutsatt att arbetstagaren från tredjeland samtycker till detta tillträde.
De sanitära förhållandena i bostäder övervakas av den kommunala hälsoskyddsmyndigheten. En misstanke om en eventuell sanitär olägenhet kan komma från den boende själv eller från en utomstående, till exempel en annan myndighet. Det krävs att alla som bor i bostaden ger tillstånd till inspektionen. En inspektion får dock utföras mot den boendes vilja, om en myndighet har grundad anledning att misstänka en allvarlig sanitär olägenhet som kräver omedelbara åtgärder. Behörigheten grundar sig på hälsoskyddslagen (763/1994). Syftet med den lagen är att upprätthålla och främja befolkningens och individens hälsa samt att förebygga, minska och undanröja sådana i livsmiljön förekommande faktorer som kan orsaka sanitär olägenhet (hälsoskydd).
Sanitära olägenheter i bostäder och andra vistelseutrymmen kan orsakas till exempel av otillräcklig ventilation (för många människor i utrymmet i förhållande till ventilationen), temperatur, buller eller fukt- och mikrobskada som inte rättats till. Bestämmelser om förhållandena i bostäder och andra vistelseutrymmen finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning 545/2015, det vill säga den s.k. förordningen om boendehälsa. Dessutom innehåller hälsoskyddslagen krav på bland annat toaletter. Bostäder i alla åldrar ska uppfylla de ovannämnda kraven.
Räddningsmyndigheterna utövar tillsyn över efterlevnaden av räddningslagen (379/2011) och lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005). Syftet med räddningsverkens tillsynsuppgift är att förbättra människornas säkerhet och minska antalet olyckor. För tillsynen ska räddningsmyndigheterna förrätta brandsyn och vidta andra åtgärder som tillsynsuppgiften förutsätter. I samband med tillsynen ges vägledning och råd om hur skyldigheterna ska fullgöras.
Tyngdpunkten i räddningsmyndighetens tillsyn ligger i enlighet med räddningslagen på förebyggande av eldsvådor och andra olyckor samt på tryggande av utrymningssäkerheten i byggnader under användning och tryggande av förutsättningarna för räddningsverksamhet. I enlighet med räddningslagen ska tillsynen gälla fullgörandet av skyldigheterna och de risker som verksamheten medför. Räddningsmyndighetens tillsyn riktas på basis av en riskbedömning.
Enligt 80 § i räddningslagen får välfärdsområdets räddningsmyndighet förrätta brandsyn i byggnader och konstruktioner, i lägenheter och bostäder som hör till dem och i andra objekt. Den som förrättar brandsyn ska ges tillträde till alla utrymmen och objekt som synen gäller. Inspektioner kan också utföras i bostadsutrymmen, men det förutsätter i regel samtycke av den boende. I undantagsfall kan inspektioner utföras genom handräckning av polisen också mot den boendes vilja.
I bygglagens (751/2023) 40 § och i de förordningar som utfärdats med stöd av den finns bestämmelser om de krav som ställs på bostadsutrymmen, inkvarteringslokaler och arbetsutrymmen. Den som påbörjar ett byggprojekt som gäller antingen en ny byggnad eller ändringsarbeten ska se till att bostadsutrymmen, inkvarteringslokaler och arbetsutrymmen planeras och byggs så att de är säkra, fungerande, trivsamma och lämpliga för användningsändamålet.
Kommunens byggnadstillsynsmyndighet ska sörja för behandlingen av tillstånd för byggande och tillstånd för andra åtgärder samt för sin del övervaka underhållet och skötseln av den byggda miljön och byggnaderna enligt vad som föreskrivs om saken.
För att sköta en tillsynsuppgift enligt bygglagen har byggnadstillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till byggnadsobjekt och där utföra inspektioner och undersökningar. Om det finns grundad anledning att misstänka att bestämmelser eller förbud som gäller byggande eller byggnaders underhåll har överträtts, har byggnadstillsynsmyndigheten rätt att få tillträde även till byggnaden eller lokalerna.
Bestämmelser om arbetarskyddsmyndighetens behörighet finns i den s.k. lagen om tillsynen över arbetarskyddet (lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen 44/2006). I 4 § 1 mom. 1 punkten i lagen föreskrivs det att arbetarskyddsmyndigheten och inspektören för verkställande av tillsynen har rätt att i den omfattning som tillsynen förutsätter få tillträde till platser där arbete utförs eller där det finns motiverat skäl att förmoda att arbete utförs och till övriga lokaler som arbetsgivaren enligt de lagar som omfattas av arbetarskyddsmyndighetens tillsyn är skyldig att överlåta i arbetstagarnas användning. I 9 § i samma lag föreskrivs att en inspektion kan förrättas i lokaler som omfattas av hemfriden om det finns grundad anledning att misstänka att arbetet eller arbetsförhållandena i lokalerna medför risker för arbetstagarens liv eller väsentlig olägenhet eller risk för hans eller hennes hälsa och tillsynen inte kan genomföras i tillräcklig utsträckning på något annat sätt.
Arbetarskyddsmyndighetens uppgifter omfattar inte övervakning av nivån på inkvarteringen, utan behörigheten och rätten att få tillträde till arbetstagarens inkvarteringsplats begränsas i enlighet med om det antas att det i inkvarteringslokalerna utförs arbete som medför risk för arbetstagarens liv eller väsentlig olägenhet eller risk för arbetstagarens hälsa och tillsynen inte kan genomföras i tillräcklig utsträckning på något annat sätt. Detta kan från fall till fall vara situationen till exempel vid människohandel eller grov människohandel. I dessa fall krävs inte arbetstagarens samtycke till tillträde till lokalerna, utan en bedömning av hur allvarlig olägenhet eller risk det är fråga om, och den är nödvändig för tillsynen.
Om arbetarskyddsmyndigheten vid kundinitierad tillsyn får kännedom om dåliga inkvarteringsförhållanden som kräver omedelbara åtgärder, ber den hälsoskyddsmyndigheten, brand- och räddningsmyndigheten och byggnadstillsynen att delta i inspektionen. Om situationen inte kräver omedelbart ingripande, informeras dessa myndigheter dock om saken. Vid myndighetsinitierad tillsyn utförs vid behov gemensam tillsyn av hälsoskyddsmyndigheten, brand- och räddningsmyndigheten och byggnadstillsynen. Om det vid en inspektion där andra myndigheter inte har deltagit upptäcks brister i inkvarteringsförhållandena, ska de andra behöriga myndigheterna underrättas om detta.
Om förhållandena i en bostad misstänks vara bristfälliga, kan en boende eller vem som helst annan göra en begäran om tillsyn hos den kommunala hälsoskyddsmyndigheten. Med anledning av begäran om tillsyn kan den kommunala hälsoskyddsmyndigheten förrätta en inspektion i lokalerna. Parterna har möjlighet att närvara vid inspektionen.
Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten bedömer boendeförhållandena i förhållande till kraven i hälsoskyddslagen och den s.k. förordningen om boendehälsa. Om förhållandena inte uppfyller dessa krav, ålägger den kommunala hälsoskyddsmyndigheten den aktör som är ansvarig för olägenheten en skyldighet att förbättra förhållandena. Vid behov kan den kommunala hälsoskyddsmyndigheten förbjuda användningen av lokalerna.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att ansvaret för tillsynen över att inkvarteringen är lämplig fördelas i Finland mellan flera olika myndigheter, av vilka de viktigaste med tanke på målen i direktivet är hälsoskyddsmyndigheterna. De behöriga myndigheterna har rätt att med arbetstagarens samtycke och i vissa fall även utan arbetstagarens samtycke få tillträde till arbetstagarens inkvartering för att utföra en tillsynsuppgift.
I den nya artikel 14 i direktivet föreskrivs det om underlättande av klagomål och rättslig prövning. I artikel 14.1 föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns effektiva mekanismer genom vilka arbetstagare från tredjeland kan inge klagomål mot sina arbetsgivare a) direkt, b) genom tredje parter som, i enlighet med de kriterier som fastställs i nationell rätt, har ett berättigat intresse av att säkerställa att detta direktiv och de nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv efterlevs, och c) genom en behörig myndighet i medlemsstaten när detta föreskrivs i nationell rätt. I punkt 2 föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att tredje parter som avses i punkt 1 b, på uppdrag av arbetstagaren från tredjeland eller för att stödja denne, med dennes samtycke, får engagera sig i eventuella förvaltnings- eller civilrättsliga förfaranden som syftar till att säkerställa efterlevnaden av detta direktiv och de nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv. I punkt 3 föreskrivs det att medlemsstaterna ska säkerställa att arbetstagare från tredjeland har samma tillgång som medborgarna i den medlemsstat där de är bosatta när det gäller a) åtgärder som skyddar mot uppsägning eller annan ogynnsam behandling som utgör en reaktion från arbetsgivarens sida på ett klagomål inom företaget, b) eventuella rättsliga förfaranden som syftar till att säkerställa efterlevnaden av detta direktiv och de nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv.
I 3 kap. i förvaltningslagen (434/2003) finns bestämmelser om partsställning och förande av talan. Part i ett förvaltningsärende är enligt 11 § i förvaltningslagen den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller. I 12 § i lagen föreskrivs det om ombud och biträde och enligt 1 mom. får ombud och biträde anlitas i ett förvaltningsärende. Huvudmannen ska dock infinna sig personligen, om det är nödvändigt för att ärendet ska kunna utredas. Ombudet ska förete fullmakt eller på något annat tillförlitligt sätt visa att han eller hon har rätt att företräda huvudmannen. Fullmakten ska på myndighetens anmodan specificeras, om det råder oklarhet om behörigheten eller dess omfattning. En advokat och ett offentligt rättsbiträde ska förete fullmakt endast om myndigheten bestämmer det.
Enligt 5 kap. 1 § i rättegångsbalken väcks talan i tvistemål genom att en skriftlig stämningsansökan tillställs tingsrättens kansli. Enligt 15 kap. 1 § 1 mom. får en part som inte har förordnats att personligen infinna sig vid domstolen anlita rättegångsombud i rättegången. I 2 § i samma kapitel föreskrivs det om behörigheten för rättegångsombud och rättegångsbiträden. Enligt 1 mom. i paragrafen får, om inte något annat bestäms i denna eller någon annan lag, såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde anlitas en advokat, ett offentligt rättegångsbiträde eller ett sådant rättegångsbiträde med tillstånd som avses i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011). Enligt 2 mom. får trots 1 mom. såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde anlitas en person som står i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande till en part och som har avlagt annan högre högskoleexamen i juridik än magisterexamen i internationell och komparativ rätt, som är redbar och som annars är lämplig och skickad för uppdraget samt som inte är försatt i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats. Dessutom får såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde i ett mål eller ärende som gäller ett anställningsförhållande eller i ett mål eller ärende som i sak anknyter till ett sådant samt i arbetsdomstolen anlitas en person som är anställd hos en arbetsmarknadsorganisation, som har avlagt annan högre högskoleexamen i juridik än magisterexamen i internationell och komparativ rätt, som är redbar och som annars är lämplig och skickad för uppdraget samt som inte är försatt i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats. Enligt 3 mom. i paragrafen får trots vad som föreskrivs i 1 mom. såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde anlitas en myndighet till vars lagstadgade uppgifter hör att biträda vid rättegång. Dessutom får såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde anlitas en person som är anställd hos nämnda myndighet och som har avlagt annan högre högskoleexamen i juridik än magisterexamen i internationell och komparativ rätt, som är lämplig och skickad för uppdraget samt som inte är försatt i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats. Enligt 4 § 1 mom. i samma kapitel ska ett rättegångsombud, om inte huvudmannen muntligen inför domstolen har befullmäktigat honom eller henne, visa en fullmakt som huvudmannen egenhändigt har undertecknat, om domstolen bestämmer det.
Enligt 12 § 1 mom. i lagen om rättegång i arbetsdomstolen (646/1974) väcker en förening som är delaktig i ett kollektivavtal talan i ärenden som gäller kollektivavtal. Således kan en arbetstagarförening, det vill säga ett arbetstagarförbund, väcka talan vid arbetsdomstolen. Enligt 2 mom. i paragrafen utför en arbetstagar- eller funktionärsförening som är delaktig i avtalet i eget namn talan vid arbetsdomstolen också på de arbetstagares eller funktionärers vägnar som inte är bundna av kollektivavtalet, när arbetsgivaren enligt det arbetsavtal han ingått med dem är skyldig att iaktta bestämmelserna i kollektivavtalet.
I 49 § i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006) föreskrivs det om arbetarskyddsmyndighetens skyldighet att göra anmälan till andra myndigheter och i 50 § om skyldigheten att anmäla misstänkta brott.
I 85 § i utlänningslagen föreskrivs det om arbetarskyddsmyndighetens behörighet. I 1 mom. föreskrivs att i fråga om den tillsyn över löne- och andra anställningsvillkor som arbetarskyddsmyndigheten ansvarar för föreskrivs särskilt. Enligt 2 mom. i paragrafen, om arbetarskyddsmyndigheten har sannolika skäl att misstänka sådant anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd enligt 47 kap. 6 a § i strafflagen, utlänningsförseelse enligt 185 § eller utlänningsförseelse av arbetsgivare enligt 186 § i denna lag, ska arbetarskyddsmyndigheten anmäla saken till polisen. Anmälan behöver dock inte göras, om gärningen med beaktande av omständigheterna ska betraktas som ringa och inte något allmänt intresse kräver att anmälan görs. Enligt 4 mom. utövar arbetarskyddsmyndigheten tillsyn över att skyldigheterna enligt 82 § fullgörs. Bestämmelser om tillsynen finns i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006).
I 12 kap. 1 § i arbetsavtalslagen föreskrivs om allmän skadeståndsskyldighet. Enligt 1 mom. ska en arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller åsidosätter skyldigheter som följer av ett anställningsförhållande eller av denna lag ersätta arbetstagaren för den skada som därigenom uppkommit. Enligt 2 mom. i paragrafen bestäms ersättningsskyldigheten med avvikelse från 1 mom. enligt 2 § när ett arbetsavtal har upphävts i strid med de grunder som föreskrivs i 1 kap. 4 § eller 7 eller 8 kap. Enligt 12 kap. 2 § 1 mom. i lagen ska en arbetsgivare som i strid med grunderna i denna lag har upphävt ett arbetsavtal föreläggas att betala ersättning för ogrundat upphävande av arbetsavtal. Om arbetstagaren har hävt arbetsavtalet med stöd av 8 kap. 1 § på grund av uppsåtligt eller oaktsamt förfarande från arbetsgivarens sida, ska arbetsgivaren föreläggas att betala ersättning för ogrundat upphävande av arbetsavtal. Som enda ersättning ska betalas minst tre och högst 24 månaders lön. För en förtroendeman som valts enligt ett kollektivavtal och för ett förtroendeombud som avses i 13 kap. 3 § är maximibeloppet av ersättningen dock 30 månaders lön.
I artikel 15 i direktivet föreskrivs det om förmånligare bestämmelser. I 2 punkten möjliggörs nationell reglering där bestämmelserna är förmånligare för de personer som omfattas av direktivet. Artikeln föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen. Den nationella lagstiftningen är dock ställvis förmånligare än bestämmelserna i direktivet, i synnerhet i fråga om behandlingstiden enligt artikel 5.2, som det föreskrivs om i 84 § 1 mom. i utlänningslagen, där det föreskrivs en maximal behandlingstid på två månader. I fråga om arbetslöshetsperioden i artikel 11.4 föreskrivs det dessutom nationellt förmånligare om vissa uppehållstillstånd i 58 a § i utlänningslagen.
Artikel 16 i direktivet innehåller bestämmelser om information till allmänheten. Enligt den ska medlemsstaten göra regelbundet uppdaterad information lätt tillgänglig för allmänheten, bland annat genom källor som är tillgängliga från relevanta tredjeländer, a) om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på dess territorium för att arbeta, b) om alla styrkande handlingar som behövs för ansökan om ett kombinerat tillstånd, c) om villkor för inresa och vistelse, inbegripet rättigheter, skyldigheter och rättssäkerhetsgarantier, för tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar. Artikeln föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen. Information enligt artikeln finns bland annat på Migrationsverkets webbplats www.migri.fi och på följande webbplatser: www.infofinland.fi, https://um.fi/uppehallstillstand-till-finland, Arbete i Finland – Arbets- och näringsministeriet, Rättigheter och skyldigheter i arbetet – Tyosuojelu.fi – Arbetarskyddsförvaltningen, Arbetstagarens rättigheter och skyldigheter – Karriär och anställning – Jobbmarknaden, Privatpersoner | FPA och Barn, unga och familjer – social- och hälsovårdsministeriet.
I artikel 17 i direktivet föreskrivs det om rapportering. Enligt punkt 1 ska kommissionen senast den 21 maj 2029 förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport om tillämpningen av direktivet och vid behov föreslå de ändringar som den anser nödvändiga. I punkt 2 föreskrivs det om medlemsstaternas skyldighet att regelbundet lämna statistiska uppgifter i enlighet med förordning (EG) nr 862/2007. Artikeln förutsätter inget nationellt genomförande.
Enligt artikel18.1 i direktivet ska medlemsstaterna senast den 21 maj 2026 sätta i kraft de ändrade och nya bestämmelserna i direktivet. De ska genast underrätta kommissionen om texten till dessa bestämmelser. I punkten föreskrivs dessutom om de hänvisningar till direktivet som ska göras i nationella bestämmelser och om att hänvisningarna ska anses som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras utfärdas nationellt. Enligt artikel 18.2 ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Artikeln föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
I artikel 19 föreskrivs det om upphävande av direktiv 2011/98/EU och i artikel 20 om direktivets ikraftträdande och tillämpning samt i artikel 21 om att direktivet riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. Artikeln föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen.