Energi- och klimatstrategin som en del av planeringssystemet för klimatpolitiken

Utgångspunkter för bedömningen

Statsrådet godkände i slutet av 2025 tre centrala energi- och klimatpolitiska planer, det vill säga energi- och klimatstrategin (SRR 8/2025 rd), den klimatpolitiska planen på medellång sikt (SRR 9/2025 rd) och klimatplanen för markanvändningssektorn (SRR 11/2205 rd). Planerna har lämnats till riksdagen för behandling i form av statsrådets redogörelser. Till planeringssystemet för klimatpolitiken enligt klimatlagen hör en långsiktig plan, en plan på medellång sikt, en plan för anpassning till klimatförändringen samt en klimatplan för markanvändningssektorn.  

Energi- och klimatstrategin, som bereds varje valperiod under ledning av arbets- och näringsministeriet, anger riktlinjerna för energipolitiken och bildar ett övergripande handlingsprogram tillsammans med den industripolitiska redogörelsen. Målet är att gå vidare mot ett klimatneutralt och därefter med avseende på växthusgasutsläppen nettonegativt samhälle så att regeringen inte genom sina egna beslut eller politiska åtgärder höjer medborgarnas vardagskostnader, försvagar näringslivets konkurrenskraft eller ökar kostnaderna för jordbruket. Enligt strategin ska de fastställda målen nås med så kostnadseffektiva, verkningsfulla och hållbara metoder som möjligt. 

Energi- och klimatstrategin har samordnats med klimatplanen på medellång sikt (Kaisu), som har beretts av miljöministeriet. I energi- och klimatstrategin fastställs de politiska åtgärderna för att minska utsläppen från den industri och energiproduktion som omfattas av utsläppshandeln. I klimatplanen på medellång sikt fastställs metoderna för att minska utsläppen inom den så kallade ansvarsfördelningssektorn, som inte omfattas av EU:s nuvarande utsläppshandelssystem. Klimatåtgärderna inom markanvändningssektorn ingår i energi- och klimatstrategin och planeringen av dem samordnas av jord- och skogsbruksministeriet. Ministeriet svarar också för genomförandet av klimatplanen för markanvändningssektorn, som lämnades 2022 i form av en redogörelse av statsrådet. Energi- och klimatstrategin omfattar således växthusgasutsläppen från utsläppshandelssektorn, ansvarsfördelningssektorn och markanvändningssektorn samt upptaget genom sänkor inom markanvändningssektorn och övriga sektorer.  

Redogörelsen utgår från målet att Finland ska bli en föregångare inom ren energi i Europa. Ett centralt element är åtgärder som främjar industrins energiomställning och investeringar. Samtidigt har regeringen i sitt regeringsprogram förbundit sig till klimatlagens och EU:s mål om minskade utsläpp. Energi- och klimatstrategin utgår också från de målen. I Finland uppkommer cirka 70 procent av de växthusgaser som värmer upp klimatet från energiproduktion och energikonsumtion, inklusive transporter. Därför är energipolitiken och klimatpolitiken nära kopplade till varandra. 

Ekonomiutskottet granskar redogörelsen utifrån sitt eget ansvarsområde. Även om redogörelsen täcker alla klimatpolitiska sektorer ligger tyngdpunkten i ekonomiutskottets granskning på energipolitiken och bedömningen av utsläppshandelssektorn, särskilt på grund av att ansvarsfördelningssektorn och markanvändningssektorn också granskas i de separata klimatplanerna som utarbetas i enlighet med klimatlagen. Utlåtanden om redogörelsen har lämnats av kommunikationsutskottet (KoUU 6/2026 rd), jord- och skogsbruksutskottet (JsUU 8/2026 rd) och miljöutskottet (MiUU 9/2026 rd).  

Klimatpolitiska mål och lägesbild

Finland har i egenskap av EU-land förbundit sig till Parisavtalet och arbetar för att främja klimatinsatser som begränsar uppvärmningen till högst 1,5 grader. Ett centralt element är avtalsparternas skyldighet att upprätthålla sitt åtagande att minska utsläppen och skärpa sina åtgärder minst vart femte år.  

Klimatlagen (423/2022) innehåller bestämmelser om målen för utsläppsminskningen inom ansvarsfördelningssektorn och utsläppshandelssektorn för 2030, 2040 och 2050. Dessa sektorer ska minska sina utsläpp med minst 60 procent före 2030, minst 80 procent före 2040 och minst 90 procent före 2050, dock med sikte på 95 procent jämfört med 1990 års nivå. I lagen har det också ställts upp ett mål för klimatneutralitet för 2035, det vill säga att Finlands nettoutsläpp ska vara noll senast 2035. I praktiken innebär det att utsläppen av växt- husgaser får vara högst lika stora som upptaget år 2035. Upptaget kan ske både på teknisk och naturlig väg. I lagen fastställs också att upptaget i sänkor ska öka för att målet om klimatneutralitet ska kunna uppnås och att upptaget ska fortsätta öka efter 2035.  

EU antog 2023 unionens nya klimatmål för 2030. I EU:s klimatlag skrevs det in ett mål om att minska EU:s växthusgasutsläpp med minst 55 procent jämfört med 1990, som ett steg mot att nå målet om klimatneutralitet 2050. I mars 2026 godkändes en ändring av den europeiska klimatlagen så att det bindande klimatmålet för 2040 är att minska EU:s nettoutsläpp av växthusgaser med 90 procent före 2040 jämfört med 1990 års nivå. 

Finland bedöms ha lyckats bra med utsläppsminskningarna (se även MiUU 9/2025 rd — SRR 8/2025 rd). Mellan 2005 och 2024 har de totala utsläppen minskat med 44 procent. Enligt Statistikcentralens snabbestimat hade de totala växthusgasutsläppen år 2024 (markanvändningssektorn inte medräknad) sjunkit med 46 procent jämfört med 1990 och med 55 procent jämfört med 2003, då utsläppen var som högst under perioden 1990–2024.  

Om markanvändningssektorn tas med i beräkningarna har nettoutsläppen dock inte minskat under granskningsperioden 2005–2024. För att klimatneutralitetsmålet ska nås genom enbart inhemska åtgärder krävs det betydligt större nettosänkor inom markanvändningssektorn 2035 samt större utsläppsminskningar och tekniska sänkor inom utsläppshandels- och ansvarsfördelningssektorn. Om underskottet inte kan kompenseras genom ytterligare åtgärder eller genom köp av sänkenheter från andra EU-medlemsländer, överförs underskottet på ansvarsfördelningssektorn. För att målen ska nås behövs insatser från alla sektorer. 

Utsläppshandelssektorn

Utsläppshandeln är det viktigaste styrmedlet för EU:s klimatpolitik, och ekonomiutskottet har i flera sammanhang betonat dess betydelse särskilt när det gäller kostnadseffektivitet och teknikneutralitet. Det reviderade utsläppshandelsdirektivet trädde i kraft i maj 2023. Genom direktivet utvidgades tillämpningsområdet för den allmänna utsläppshandeln (ETS1) till sjöfart. Dessutom inrättades ett separat utsläppshandelssystem (ETS2) som inte omfattas av den allmänna utsläppshandeln och som gäller vägtransporter, separat uppvärmning av byggnader, arbetsmaskiner och industri. Efter utvidgningen omfattar den allmänna utsläppshandeln energiproduktion, industri, sjöfart och flygtrafik. Till skillnad från den allmänna utsläppshandeln räknas ETS2-utsläppen inte till utsläppshandelssektorn i växthusgasinventeringen, utan fortsättningsvis till ansvarsfördelningssektorn. 

EU:s utsläppshandelsdirektiv kommer att ses över 2026 när kommissionen blir klar med utvärderingarna av flera centrala frågor och med förslagen till utsläppsmål för 2040. Det är väsentligt att säkerställa att EU:s mål som gäller en nettominskning av utsläppen före 2040 fördelas ändamålsenligt mellan olika sektorer. Ekonomiutskottet betonar det som sägs i redogörelsen om att Finland även framöver aktivt ska arbetar för att EU:s mål om minskade utsläpp ska riktas främst till utsläppshandelssektorn, som bör vidareutvecklas på ett marknadsbaserat och teknikneutralt sätt.  

Utskottet betonar att det i samband med den kommande översynen av utsläppshandelssystemet är viktigt att göra en heltäckande bedömning av hur regleringen av utsläppshandeln fungerar. Finland bör aktivt påverka utvecklingen av regleringen så att utsläppshandelssystemet sammantaget blir ett kostnadseffektivt och teknikneutralt styrmedel för EU:s klimat- och energipolitik samt främjar ibruktagandet av tekniska sänkor. Ekonomiutskottet fäster fortfarande uppmärksamhet vid behovet av att aktivt påverka frågan i samband med revideringen av utsläppshandelsdirektivet. 

Redogörelsen lyfter också fram den så kallade 95-procentsregeln för anläggningar som använder biomassa. Också ekonomiutskottet har bland annat i samband med behandlingen av lagen om utsläppshandel (EkUB 7/2025 rd — RP 24/2024 rd) fäst kritisk uppmärksamhet vid avgränsningen av tillämpningsområdet för utsläppshandeln (ETS 1), som innebär att anläggningar där mer än 95 procent av utsläppen härrör från förbränning av biomassa faller utanför tillämpningsområdet 2026. Det innebär att anläggningarna i fråga inte kan utnyttja det eventuella incitamentet för den allmänna utsläppshandeln. Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har avgränsningen ansetts vara diskriminerande och försvaga utsläppshandelns teknikneutralitet. Utskottet hänvisar till sin tidigare bedömning att regeln enligt utskottets uppgifter kan leda till att de anläggningar i Finland som lämpar sig bäst för koldioxidinfångning riskerar att stå utanför incitamenten inom utsläppshandeln. Utskottet förutsätter att statsrådet arbetar aktivt för att anläggningar som använder mer än 95 procent hållbar biomassa som bränsle bör återinföras i EU:s allmänna utsläppshandel. (Utskottets förslag till ställningstagande) 

Redogörelsen tar också fasta på sjöfartens och flygtrafikens roll för Finlands konkurrenskraft, försörjningsberedskap och tillgänglighet: cirka 96 procent av utrikeshandeln går sjövägen, alltså måste särskild uppmärksamhet fästas vid att säkerställa vintertrafiken till sjöss och kostnadskonkurrenskraften. Detta måste beaktas när utsläppshandeln utvecklas. Flygtrafiken spelar en avgörande roll för den internationella passagerartrafiken och turismen. EU:s åtgärder för att minska utsläppen, såsom en skärpning av handeln med utsläppsrätter för flygtrafik och skyldigheten att leverera hållbara bränslen, höjer kostnaderna och utmanar Finlands logistiska konkurrenskraft, och ytterligare åtgärder behövs både för att främja en ren omställning och för att dämpa kostnadseffekterna. 

Ansvarsfördelningssektorn

I klimatplanen på medellång sikt, som utarbetades parallellt med energi- och klimatstrategin, föreslås såväl politiska åtgärder som nya åtgärder för ansvarsfördelningssektorn. Åtgärdsprogrammet som ingår i klimatplanen omfattar både sektorsspecifika åtgärder och övergripande lösningar som tillsammans utgör de politiska åtgärder som genomförs inom ansvarsfördelningssektorn. Syftet med åtgärderna är att minska Finlands utsläpp inom ansvarsfördelningssektorn.  

Genom åtgärdsprogrammet kan ansvarsfördelningssektorn hålla sig till utsläppskvoterna för 2021—2030, förutsatt att de tillgängliga flexibiliteterna beaktas. Med beaktande av flexibilitetsmekanismen i utsläppshandelssystemet (ETS1) gör de politiska åtgärderna i klimatplanens åtgärdsprogram det möjligt att minska de beräknade utsläppen med uppskattningsvis en miljon ton koldioxidekvivalenter före 2030.  

Finland har möjlighet att annullera en viss andel av de utsläppsrätter som auktioneras ut och öka sin kvot för ansvarsfördelningssektorn i motsvarande omfattning. Ekonomiutskottet fäster dock kritisk uppmärksamhet också vid att det i redogörelsen inte nämns vad det kostar Finland att i stället för att auktionera ut utsläppsrätter annullera utsläppsrätter för att täcka utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn. 

I strategin anses det sannolikt att underskottet inom markanvändningssektorn för perioden 2021–2025 överförs till ansvarsfördelningssektorn, varvid den årliga utsläppskvoten inom ansvarsfördelningssektorn minskas med ett belopp som motsvarar underskottet. En medlemsstat kan vid behov köpa utsläppsminskningsenheter inom ansvarsfördelningssektorn från andra medlemsstater. Tillgången på utsläppsminskningsenheter är osäker. 

Ekonomiutskottet har bedömt klimatplanen på medellång sikt mer detaljerat i sitt utlåtande (EkUU 5/2026 rd). Utskottet betonar liksom i nämnda utlåtande att man i de kommande åtgärderna som helhet bör prioritera sådana styrmedel som förbättrar åtgärdernas kostnadseffektivitet och affärsmöjligheterna. Elektrifieringen har en central roll när det gäller att minska utsläppen, och det är väsentligt att investeringsmiljön och regelverket för förnybar energi är internationellt konkurrenskraftiga och att klimatlösningarna integreras i samhällets grundläggande infrastruktur. Det är överlag osäkert om åtagandena om minskade utsläpp inom ansvarsfördelningssektorn kommer att uppfyllas. Bestämmelserna om ansvarsfördelningssektorn sträcker sig för närvarande fram till 2030. Vilka bestämmelser som kommer att gälla efter 2030 hänger samman med fastställandet av EU:s klimatmål för 2040 och preciseras i samband med beredningen.  

När det gäller åtgärderna inom transportsektorn konstaterade utskottet i sin granskning av klimatplanen på medellång sikt att det är viktigt att identifiera sektorns betydelse för Finlands konkurrenskraft. På grund av vårt geografiska läge, avstånden och klimatet är transporterna och logistiken ännu viktigare för Finland än för våra konkurrenter, och logistikkedjans totala avgiftsbörda är hög i Finland jämfört med de centrala konkurrentländerna. Också kommunikationsutskottet har i sitt utlåtande om den nu aktuella redogörelsen (KoUU 4/2026 rd) särskilt betonat betydelsen av att åtgärderna är realistiska, kostnadseffektiva och teknikneutrala samt att Finlands särskilda förhållanden, konkurrenskraft och försörjningsberedskap beaktas.  

Ekonomiutskottet har också i fråga om åtgärderna inom jordbruket betonat att en central utgångspunkt för bedömningen är att åtgärderna riktas in på de mest verkningsfulla och kostnadseffektiva lösningarna. Utskottet välkomnar att redogörelsen identifierar betydelsen av biogas och återvinning av näringsämnen och sambandet med försörjningsberedskapen. 

Markanvändningssektorn

Enligt regeringsprogrammet ska skogarnas kolsänkor vårdas på lång sikt med beaktande av den långsamma realiseringen av konsekvenserna samt tillgången på virke inom industrin. Ändringarna genomförs så att de vid ingången av 2030-talet främjar en ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar vård och användning av skogarna samt skogens roll som kolsänka. Kvaliteten på skogsvården tryggas på ett sätt som gagnar skogsägarna och hela samhället. Användningen av skogarna ska enligt regeringsprogrammet inte begränsas. 

Åtgärderna inom markanvändningssektorn har ett mångfacetterat samband med energipolitiken och energiproduktionens klimatpåverkan. Utnyttjandet av trä i energiproduktionen har varit en viktig faktor i Finland i den inledande fasen av omställningen till ren energi och i övergången från värmeproduktion baserad på stenkol till andra energikällor för värmeproduktion. På längre sikt ses i värmeproduktionen ett allt större inslag av förbränningsfria, elektriska och integrerade lösningar, såsom värmepumpar, spillvärmeåtervinning och elpannor, vilket avspeglas som en nedgång för bioenergi, står det i strategin. Användningen av trä som energikälla har dock en särskild betydelse framför allt för leveranssäkerheten och försörjningsberedskapen för värme, som behandlas separat nedan.  

Trä är Finlands viktigaste förnybara naturresurs, precis som det står i strategin. Finlands skogar och en hållbar skötsel och användning av dem samt säkerställandet av skogsnaturens biologiska mångfald är ett viktigt led i bekämpningen av och anpassningen till klimatförändringen. Skogar som växer bra producerar en förnybar råvara som kan ersätta fossila råvaror. Dessutom fungerar skogarna som kolsänkor.  

Ekonomiutskottet instämmer i det som konstateras i redogörelsen om att skogsbrukets möjligheter att skapa stort mervärde är betydande också i framtiden. Finland tryggar betingelserna för skogssektorns verksamhet för att tillgodose en ökande internationell efterfrågan. De politiska åtgärderna som berör användningen av skogarna får inte leda till att fabriker flyttas från Finland till andra länder.  

Ekonomiutskottet instämmer liksom miljöutskottet (MiUU 9/2026 rd) i det som sägs i redogörelsen om att det för att markanvändningssektorns EU-åtaganden ska kunna genomföras behövs verkningsfulla åtgärder som är ekonomiskt förnuftiga och som inte försämrar verksamhetsförutsättningarna för den inhemska skogsbranschen. Ekonomiutskottet instämmer också i miljöutskottets bedömning att skogssektorns mervärde bör höjas. En ökad livslängd för skogsindustrins slutprodukter ökar kollagren utanför produktionskedjan och är ofta ett mycket kostnadseffektivt sätt att förlänga kolbindningen.  

Ekonomiutskottet lyfter också fram jord- och skogsbruksutskottets bedömning (JsUU 9/2026 rd) om att jämfört med andra klimatpolitiska sektorer är beräkningen av växthusgasutsläpp inom markanvändningssektorn förenad med mycket stora osäkerhetsfaktorer när det gäller både själva beräkningen och naturförhållandena. Det förekommer också skillnader mellan medlemsländerna vad gäller LULUCF-beräkningen. Utmaningarna i anslutning till scenarierna konkretiserades i samband med beredningen av energi- och klimatstrategin.  

Också miljöutskottet har i sitt utlåtande (MiUU 9/2026 rd) granskat utsläppsutvecklingen inom markanvändningssektorn och de utmaningar som den medför. Om markanvändningssektorn är en kalkylmässig utsläppskälla under perioden 2021–2025, får en medlemsstat köpa LULUCF-enheter från en annan medlemsstat. Många EU-medlemsländer har emellertid liksom Finland meddelat att de har svårigheter att uppnå LULUCF-målen, och det är inte känt om LULUCF-enheter kommer att kunna köpas. Under perioden 2026–2030 baserar sig granskningen av LULUCF-skyldigheten på inventeringen av växthusgaser. År 2030 ska sänkan inom markanvändningssektorn i Finland ligga på -3,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter och åren 2026–2029 får nettoutsläppen uppgå till sammanlagt högst 4,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Enligt preliminära uppgifter från 2023 var LULUCF-sektorn i Finland en utsläppskälla på i genomsnitt 11,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2021–2023. Enligt strategin behöver man med andra ord uppväga totalt 42,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2026–2029 för att följa utsläppsbanan. Målen för markanvändningssektorn kan inte nås utan betydande tilläggsåtgärder. 

Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning uttrycktes också oro över hur underskottet i sänkorna inom markanvändningssektorn ska täckas inom ansvarsfördelningssektorn: det har bedömts att detta inte är motiverat eller ens möjligt med hänsyn till det övergripande samhällsekonomiska intresset. Ekonomiutskottet betonar att frågan också i vidare bemärkelse hänför sig till problemen med den sektorsspecifika strukturen för EU:s klimatpolitik. För att åtgärderna för att minska utsläppen ska vara kostnadseffektiva bör det finnas ett enda bindande utsläppsminskningsmål istället för att varje sektor granskas skilt för sig. 

Finland – en föregångare inom ren energi

Investeringar i omställningen till ren energi

Energi- och klimatstrategin och statsrådets industripolitiska redogörelse (SRR 1/2025 rd) utgör en helhet som i enlighet med regeringsprogrammet dels ska göra Finland till en föregångare inom ren energi i Europa, dels stärka attraktionskraften för Finlands investeringsmiljö och öka investeringarna i ren energi i Finland. De detaljerade riktlinjerna i energi- och klimatstrategin (avsnitten 2.2–2.12) säkerställer leveransen av ren energi till ett överkomligt pris för industrin, näringslivet och hushållen. Fokus i den industripolitiska redogörelsen ligger på Finlands möjligheter att kraftigt öka produktionen av ren el för att bemöta industrins växande behov. Regeringen beslutade vid budgetramförhandlingarna våren 2024 att som en del av tillväxtpaketet för en hållbar ekonomisk tillväxt i Finland införa en tidsbestämd skattegottgörelse för stora industriella investeringar i omställningen till ren energi. Lagen om skattegottgörelse för vissa stora investeringar som syftar till en klimatneutral ekonomi (148/2025) trädde i kraft den 1 maj 2025. 

Vikten av investeringar i omställningen till ren energi har ökat ytterligare på grund av att det världspolitiska läget har förändrats. Rysslands anfall mot Ukraina och användningen av energileveranser som ett vapen har medfört en geopolitisk kris. Det är därför ännu mer angeläget att EU och Finland minskar sitt beroende av fossila bränslen genom att påskynda införandet av förnybar energi, utfasningen av kol inom industrin och ökningen av den egna tillverkningskapaciteten inom branscher som är strategiskt viktiga för omställningen till en klimatneutral ekonomi. Efter att redogörelsen lämnats till riksdagen har situationen skärpts ytterligare till följd av kriget mellan Förenta staterna och Iran, vilket ytterligare framhäver vikten av att fasa ut fossila bränslen och betydelsen av att ha tillgång till kritiska råmaterial. 

Finlands styrkor när det gäller investeringarna i omställningen till ren energi bygger på ren el: år 2025 hade Finland Europas billigaste el, och utfasningen av fossila bränslen är på god väg. Enligt uppgifterna från 2024 var redan 96 procent av elproduktionen utsläppsfri. Dessutom har Finland fortfarande goda förutsättningar att öka produktionen av förnybar energi. Det utgör en utmärkt grund för den eldrivna industrin, såsom vätgasekonomi, datorhallar eller metalltillverkning. I Finland planeras för närvarande investeringar i omställningen till ren energi till ett värde av över 300 miljarder euro. År 2025 var ett rekordår, då projekt till ett totalt värde av mer än 8 miljarder euro färdigställdes.  

Ekonomiutskottet fäster dock samtidigt uppmärksamhet vid sakkunnigas bedömning om att investeringarna i elintensiv tillverkningsindustri med högre förädlingsvärde, som samtidigt i vidare bemärkelse gynnar det finländska samhället, ännu inte har kommit igång i större skala. I nuläget inriktas investeringar som ökar förbrukningen särskilt på elektrifiering av uppvärmningen, ellager och projekt som främjar digitaliseringen av samhället, såsom datorhallar. 

Elektrifieringen och investeringarna i industriell produktion förutsätter att Finland är en attraktiv och förutsägbar verksamhetsmiljö, särskilt när det gäller lagstiftning och andra styrmedel. Det krävs också att vi har ett stabilt och smidigt tillståndssystem. En oförutsägbar lagstiftningsmiljö kan leda till ökade kostnader, långsammare investeringar och därmed bland annat till stigande energipriser. Ekonomiutskottet har upprepade gånger också betonat vikten av smidiga tillståndsförfaranden. Exempelvis i samband med behandlingen av medborgarinitiativet om att ta kontroll över elpriset (MI 4/2023 rd) godkände riksdagen ett uttalande där det förutsattes att statsrådet påskyndar de åtgärder i regeringsprogrammet som med hänsyn till miljömålen leder till smidigare och snabbare myndighetsprocesser i anslutning till projekt för ren elproduktion. När det gäller tillståndsprocessen har regeringen redan tagit betydande steg mot smidigare tillståndsprocesser genom att införa en modell med all service på ett enda ställe. Ekonomiutskottet anser också det vara viktigt att säkerställa att Tillstånds- och tillsynsverket framgångsrikt kan köra igång sin verksamhet och att verket tilldelas tillräckliga resurser.  

Välfungerande elmarknader, tillräcklig elförsörjning och leveranssäkerhet

Elsystemet bygger på solid egen och ren elproduktion, ett tillförlitligt och starkt stamnät för el, leveranssäkra distributionsnät och goda och mångsidiga överföringsförbindelser med grannstater i EU/EES. 

Enligt utvecklingsberäkningarna i den energi- och klimatpolitiska strategin ökar den slutliga energianvändningen något innan den börjar minska efter 2025. År 2030 beräknas den slutliga användningen vara cirka 255 terawattimmar (TWh), vilket motsvarar en total energianvändning på cirka 360 TWh. Elförbrukningen väntas dock öka märkbart. Den totala elförbrukningen har under de senaste åren varierat mellan 80 och 90 TWh beroende på vädret och de ekonomiska konjunkturerna. I utvecklingsberäkningarna ökar förbrukningen snabbt i takt med energiomställningen och elektrifieringen av samhället. Enligt beräkningarna är förbrukningen över 100 TWh år 2030, cirka 120 TWh år 2035 och cirka 130 TWh år 2040.  

Då man ser på den slutliga energianvändningen per sektor bör man särskilt notera att användningen effektiviseras betydligt i synnerhet inom transporter och boende och att fjärrvärmeförbrukningen minskar då byggnadernas energiprestanda förbättras. Ur denna synvinkel är det viktigt att främja energieffektivitet, rikta åtgärderna kostnadseffektivt och trygga fortsatta energieffektivitetsavtal. Slutanvändningen av el kommer trots detta att öka, särskilt inom transportsektorn och industrin.  

Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning påpekades det att det också har framförts mer ambitiösa bedömningar av utvecklingen av den totala elförbrukningen och därmed elektrifieringen av samhället. I ljuset av dessa bedömningar kan siffrorna för den totala elförbrukningen 2030–2040 anses vara återhållsamma. 

Redogörelsen tar fokus på en fungerande energimarknad. Utgångspunkten är Finlands enorma potential att skapa en förmånlig utsläppsfri elproduktion: marknadsmekanismen genererar ny produktion när det uppstår ny efterfrågan på el. Marknadsmekanismen räcker dock inte i sig till för att garantera tillräcklig tillgång till elkraft. Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning betonades frågan om tillräcklig tillgång till el. 

Frågan har att göra med såväl produktionskapaciteten för ren energi som tryggandet av en fungerande och leveranssäker elmarknad. Vid sakkunnigutfrågningen bedömdes det att Finlands utsikter för de närmaste åren är rimliga. På 2030-talet ökar däremot elektrifieringen och produktionsstrukturen blir alltmer beroende av väderförhållandena, vilket ökar riskerna som gäller tillgången till el, i synnerhet under långa vindstilla och kalla perioder. Även om marknadspriserna styr investeringarna och prisfluktuationerna på ett ändamålsenligt sätt signalerar att det råder brist på el, räcker de inte i sig till för att trygga en vädersäker kapacitet.  

I samband med behandlingen av medborgarinitiativet om att ta kontroll över elpriset (MI 4/2023 rd) förutsatte riksdagen att statsrådet påskyndar beredningen av en kapacitetsmekanism för att öka produktionskapaciteten för bas- och reglerkraft på ett sätt som inte orsakar staten oskäliga kostnader eller bromsar upp investeringar i ren elproduktion. 

Behovet av mekanismen har identifierats också i redogörelsen, där det konstateras att det införs en stödmekanism för icke-fossil flexibilitet som för närvarande utarbetas vid arbets- och näringsministeriet. Dessutom utreds behovet av egentliga kapacitetsmekanismer i enlighet med regeringsprogrammet. Sakkunniga har också lyft fram behovet av att utan dröjsmål bereda en målinriktad och kostnadseffektiv stödmekanism (t.ex. en stödmekanism för fossilfri flexibilitet eller något annat riktat stöd) som stärker beredskapen för både kortvariga och långvariga situationer med effektbrist så att störningar på marknaden kan minimeras. Under övergångsperioden bör man vid behov också beakta att den befintliga kraftvärmeproduktionen bevaras på marknaden.  

Sakkunniga har å andra sidan betonat att om en mekanism införs, ska dess syfte vara att optimera de totala kostnaderna för kunderna och fördelarna för samhällsekonomin. Utgångspunkten ska vara att mekanismen är teknologineutral och öppen för efterfrågeflexibilitet samt för både befintlig och ny produktion. Den får inte heller undergräva eller försvaga lönsamheten för investeringar som gjorts eller planeras. 

Ekonomiutskottet betonar också de utmaningar som elektrifieringen medför för elnäten och anslutning till dem. Hittills har anslutningskapaciteten gjort det möjligt att ansluta över 10 000 megawatt (MW) ren el till elnätet under de senaste tio åren. Samtidigt har överföringsbehovet ökat i takt med att elen transporteras över längre avstånd från produktionsinriktade områden till förbrukningsinriktade områden. Enligt den redogörelse som ekonomiutskottet fått tar tillståndsprocesserna för kraftledningsprojekt längre tid än tidigare. Det tar i dag nästan två år att få inlösningstillstånd, och processerna för eventuella tillstånd till miljöundantag har varit utmanande. Sakkunniga har påpekat att stamnätet på vissa håll är överbelastat, trots att nätet byggs ut mer än någonsin tidigare. Det har å andra sidan gjorts ändringar i elmarknadslagen för att främja utvecklingen av elnätet, bland annat möjligheten att ansluta elförbrukning och elproduktion via samma anslutningspunkt samt möjligheten för distributörer att bygga elnät på 400 kilovolt. 

Kärnenergi

Kärnenergin har en central roll också i framtidens elsystem. I energi- och klimatstrategin anses utbyggnaden av kärnkraft vara ett ytterst viktigt mål och pilotförsök med och utnyttjande av nya tekniklösningar för småskalig kärnkraft ses som en möjlighet för att säkerställa utbudet av el och värme till ett rimligt pris.  

I redogörelsen betonas också att kärnenergipolitiken måste vara långsiktig, eftersom också investeringarna i kärnenergi är långsiktiga. Regeringen har som mål att få till stånd minst ett investeringsbeslut för ett traditionellt kärnkraftverk samt investeringsbeslut för flera modulära anläggningar i Finland. 

Ekonomiutskottet behandlar för närvarande en totalreform av kärnenergilagen (RP 24/2026 rd), vars syfte är att stärka Finlands ställning som en attraktiv plats för produktion av kärnenergi och uppförande av nya anläggningar genom att skapa förutsättningar för snabbare och smidigare genomförande av kärnanläggningsprojekt samt att förbättra kostnadseffektiviteten inom produktionen av kärnenergi. Reformen skapar en grund för att ta i bruk såväl nuvarande som ny kärnenergiteknik till exempel genom att utveckla tillståndsprocesserna för delar och reaktorprojekt. Det är viktigt att regleringen möjliggör nya affärsmodeller och ny teknik, till exempel fjärrvärmeproduktion som baserar sig på små modulära reaktorer (SMR). 

Utskottet betonar det som sägs i redogörelsen om att kärnenergi bör behandlas i unionens energipolitik på samma sätt som övriga utsläppsfria energikällor. Det är viktigt att genom aktiv och proaktiv påverkan inom EU säkerställa att detta uppnås.  

Finansieringen är en avgörande faktor för genomförandet av kärnenergiprojekt. Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har det betonats att utbyggnaden av konventionell kärnkraft i så hög grad som möjligt bör framskrida på marknadsvillkor. Ekonomiutskottet betonar dock samtidigt att traditionella, storskaliga investeringar i ny kärnkraft inte lönar sig på marknadsvillkor. I redogörelsen har man därför förberett sig på att stödja byggandet av ny kärnkraft till exempel genom att bevilja en garanti för byggtiden. När det gäller utbyggnaden av kärnkraft anser utskottet att det är viktigt att omsorgsfullt utreda olika teknikalternativ, stödmodeller och effekterna på elmarknaden. Vid bedömningen av investeringarna är det viktigt att beakta de totala kostnaderna och systemets behov på lång sikt. 

Vattenkraft

Redogörelsen tar fasta på vattenkraftens betydelse. Viktig med tanke på vattenkraften är riktlinjen i avsnitt 2.8.2 i redogörelsen, där det nämns att vattenkraften har en utmärkt reglerförmåga och att verksamhetsförutsättningarna för befintlig vattenkraft därför ska bevaras. Vattenkraften (inklusive pumpkraftverk) ska inte omfattas av några nya miljökrav som försämrar produktionen och i synnerhet reglerkraften. Vattenkraften har dock inte granskats i redogörelsens kapitel om utveckling av förnybar energi utan som en del av utvecklingen av elmarknaden.  

Vid utskottets sakkunnigutfrågning betonades också vattenkraftens betydelse som en förnybar, utsläppsfri och flexibel form av elproduktion. Det bedöms att vattenkraften ännu en lång tid framöver kommer att vara den viktigaste flexibla resursen i elsystemet och spela en nyckelroll i att möjliggöra en ökning av den varierande elproduktionen. Vattenkraftens betydelse bygger i synnerhet på tre egenskaper: reglerförmågan, leveranssäkerheten samt den tröghet som är avgörande för elnätet och en stabil produktion.  

I en utredning av vattenkraftverkens betydelse för elsystemet betonades det att de mest betydande kraftverken har koncentrerats till vissa geografiska områden. Samtidigt betonades också att alla vattenkraftverk, oberoende av storlek, har betydelse för systemet och att vattenkraftens sammantagna betydelse inte grundar sig enbart på vissa enskilda kraftverk. Små kraftverk kan relativt sett vara rentav viktigare med tanke på den regionala försörjningstryggheten och driftsäkerheten och det finns många fler små kraftverk än stora. Vattenkraftens totala betydelse grundar sig alltså på de samlade effekterna av alla anläggningar. Ekonomiutskottet anser också att det är viktigt att pumpkraftverkens betydelse lyfts fram i redogörelsen och att pumpkraftverk främjas genom att de ges företräde i tillståndsförfarandet.  

Vindkraft

I redogörelsen konstateras det att de villkor som fastställts för vindkraften utvecklas så att man tillgodoser det behov av ytterligare elproduktion som är en av utgångspunkterna i regeringsprogrammet och så att man samordnar den sociala acceptansen för vindkraft med en verksamhetsmiljö som gynnar genomförandet av investeringar. 

Ekonomiutskottet noterar särskilt att man har strävat efter att underlätta tillståndsförfarandena för vindkraft genom lagstiftningen om ett enda serviceställe som trädde i kraft vid ingången av 2026. Reformen främjar regeringsprogrammets mål som gäller smidiga och förutsägbara investeringstillstånd och ekonomisk tillväxt som baserar sig på den rena omställningen. Under lagstiftningsprojektet utreddes också hur MKB-förfarandena och Naturabedömningarna kan genomföras smidigare som en del av handläggningen av tillstånden. Företrädesförfarandet för projekt inom den rena omställningen har dessutom förlängts med fyra år.  

Utskottet noterar särskilt den havsbaserade vindkraftens potential. Enligt redogörelsen ska staten möjliggöra utbyggnad av havsbaserad vindkraft motsvarande 12 gigawatt före 2040 respektive 20 gigawatt före 2050, dels genom att erbjuda projektutvecklare tillräckligt många havsbaserade vindkraftsområden, främst genom konkurrensutsättning, dels genom lagstiftning som gör det möjligt att nå dessa mål. Betingelserna för havsbaserad vindkraft förbättras i enlighet med åtgärdsplanen för den havsbaserade vindkraften, särskilt genom att sänka fastighetsskatten på vindkraftverk i territorialvattnen, säkerställa villkoren för finansiering inom den ekonomiska zonen och öka täckningen av programmet för inventering av den maritima undervattensmiljön till djupare vattenområden. Vid utskottets sakkunnigutfrågning har det framförts att en omfattande utbyggnad av havsbaserad vindkraft behövs särskilt för att främja vätgasproduktionen, samtidigt som det kan vara ett sätt att förebygga de sociala konflikter som är förknippade med landbaserad vindkraft.  

Vätgaskonomi och betydelsen av biogen koldioxid

Ett mål som fastställs i strategin är att säkerställa att Finland senast 2035 har en riksomfattande vätgasmarknad med därtill hörande nationell vätgasinfrastruktur. Vätgasekonomin är ett centralt instrument i energiomställningen inom industrin och trafiken och därmed i genomförandet av omställningen till ren energi. Ekonomiutskottet instämmer i miljöutskottets bedömning (MiUU 9/2026 rd) om att stora flöden av biobaserad koldioxid, tillgången på rent vatten och möjligheten att utnyttja spillvärme gör Finland till en gynnsam investeringsmiljö för projekt för produktion och vidareförädling av vätgas. 

Finland eftersträvar att uppnå det i regeringsprogrammet fastställda målet om en andel på tio procent av EU:s produktion av förnybar och koldioxidsnål vätgas. Utöver nuläget har siktet ställts på tiden efter 2035, då projekten är större och produktionen, användningen, överföringen och lagringen av vätgas och elektrobränslen har utvecklats på marknaden. Finland strävar på längre sikt efter en betydande ställning på marknaden för högvärdig vätgas.  

För att främja det målet anser utskottet att det är viktigt att påskynda avskiljningen och lagringen av biogen koldioxid, eftersom det inte finns någon råvara för nya lösningar inom vätgasekonomin utan tillgång till biogen koldioxid. En central utmaning i anslutning till de tekniska sänkorna är avsaknaden av EU-reglering på området och ekonomiska incitament samt att den teknisk-ekonomiska lönsamheten är dålig. Ekonomiutskottet anser det vara viktigt att främja EU-regleringen på området och starkare koppla avskiljning av biogen koldioxid till utsläppshandeln.  

Sakkunniga har å andra sidan också fäst uppmärksamhet vid osäkerhetsfaktorer i anslutning till vätgasekonomin: vätgasekonomins effekter på den ekonomiska tillväxten förutsätter att det på längre sikt uppstår ekonomisk verksamhet med högt mervärde i Finland. Det är fortfarande osäkert i vilken utsträckning vätgasekonomin skulle utgöra verksamhet med högt mervärde och i vilken utsträckning det rör sig om energiproduktion med ett lägre mervärde, som skulle utnyttjas som insatsvara av företag i andra länder. Det är avgörande att stärka uppbyggnaden av hela värdekedjan för vätgas och vidareförädlade produkter. Detta omfattar användning och avskiljning av koldioxid, produktions- och överföringskapacitet för förnybar energi, lagring och logistik för råmaterial samt färdiga och halvfärdiga produkter och utveckling av andra kritiska produktionsteknologier.  

Energisäkerhet och försörjningsberedskap

Energisäkerhet är en central faktor för ekonomisk stabilitet och samhällets välfärd. Ett mål enligt strategin är att säkerställa att energisystemet är tillförlitligt, prisvärt och hållbart. Energisäkerheten har fått en allt mer framträdande roll, också till följd av förändringarna i säkerhetsmiljön. Detta beror särskilt på det förändrade geopolitiska läget till följd av Rysslands anfallskrig mot Ukraina samt på händelser som till exempel skadorna på gasledningen Balticconnector i Östersjön.  

Ekonomiutskottet anser det vara viktigt att energisäkerheten har uppfattats i vid bemärkelse i redogörelsen: energisäkerheten omfattar aspekter som gäller energipriset, hållbarheten samt leveranssäkerheten och försörjningsberedskapen. Energisäkerhets- och försörjningsberedskapsaspekten bör beaktas genomgående så att den är kopplad till alla delområden i redogörelsen.  

Energisäkerheten har ett väsentligt samband med leverans- och försörjningstryggheten för el. Leveranssäkerheten och säkerställandet av flexibiliteten på elmarknaden, inklusive kapacitetsmekanismen för fossilfri flexibilitet, har behandlats mer ingående i avsnittet ovan om en fungerande elmarknad. Ekonomiutskottet betonar vikten av att säkerställa flexibiliteten på elmarknaden också med tanke på energisäkerheten. Eventuella kapacitetsmekanismer får inte minska incitamenten till efterfrågeflexibilitet och elbatterilager. 

Sakkunniga har också bedömt att de hot mot el- och värmesystemets leverans- och försörjningstrygghet som det allmänna säkerhetsläget medför ännu inte har beaktats i tillräcklig grad särskilt på kort och medellång sikt. Ekonomiutskottet anser det vara viktigt att stärka förutsättningarna för att stamnäts- och elnätsbolagen, elproducenterna och fjärrvärmeproducenterna ska kunna förbättra det fysiska skyddet för kritiska anordningar och anläggningar samt förmågan till reparationer och återställning. Detta gäller särskilt elnätsbolag och stamnätsbolag. 

De fossila bränslenas betydelse för försörjningsberedskapen minskar långsammare än i samhället i övrigt, bland annat på grund av att de lämpar sig för säkerhetsupplagring. Utskottet noterar att Försörjningsberedskapscentralen har inrättat ett säkerhetsupplag av bränntorv 2022. Enligt utskottet är det viktigt att redogörelsen lyfter fram vikten av att säkerställa att denna säkerhetsupplagring motsvarar försörjningsberedskapens behov också i en föränderlig geopolitisk miljö. Vid ramförhandlingarna har man nyligen beslutat att fortsätta upprätthålla lagret fram till 2030 och säkerställa tillgången till inhemsk energi som tryggar försörjningsberedskapen i olika situationer. 

Ekonomiutskottet anser det vara viktigt att redogörelsen också tar fasta på trädbränslenas betydelse för Finlands värmeförsörjning och strävar efter att trygga verksamhetsförutsättningarna för kraftvärmeproduktion (CHP). Det förutsätter att bioenergins ställning tryggas som en del av energisystemet. Ekonomiutskottet noterar också att arbets- och näringsministeriet i enlighet med beslutet vid ramförhandlingarna bereder en stödmodell för att säkerställa tillräcklig tillgång till och leveranssäkerhet för energi också vintertid. Stödet ska bland annat möjliggöra byggande av biogasdrivna gasturbiner och fortsatt drift av kraftvärmeverk som drivs med biobränslen. 

Sakkunniga har också framfört att man endast kan förlita sig på skogsbränslekedjans funktion i allvarliga störningssituationer och under undantagsförhållanden om det finns förutsättningar för verksamheten även under normala förhållanden. Utskottet påpekar samtidigt att strategins olika mål och delområden också till denna del är kopplade till varandra och stöder varandra: ett hållbart utnyttjande av bioenergi främjar utvecklingen och införandet av ny teknik, såsom avskiljning och användning av koldioxid och lösningar inom vätgasekonomin. 

Den nyligen antagna totalreformen av försörjningsberedskapslagstiftningen samt genomförandet av CER-direktivet (lag om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft) är också en del av en trygg energiförsörjning. Statsrådet godkände den 15 januari 2026 en nationell riskbedömning enligt CER-direktivet och utnämnandet av de kritiska aktörer som avses i direktivet är under beredning. Utskottet fäster också uppmärksamhet vid betydelsen av den pågående reformen av beredskapslagen. Utskottet anser det vara viktigt att säkerställa att försörjningsberedskapen också i fortsättningen bygger på ett fungerande samarbete mellan näringslivet och myndigheterna. 

Sammanfattning och utvecklingsbehov

Ekonomiutskottet har i flera sammanhang, senast i sitt utlåtande om klimatplanen på medellång sikt (EkUU 5/2025 rd — SRR 9/2026 rd), framfört kritiska synpunkter på planeringssystemet för klimatpolitiken. Ekonomiutskottet hänvisar till sitt utlåtande och betonar fortfarande att systemet behöver strömlinjeformas. Till exempel överlappar de tre klimatpolitiska redogörelserna som för närvarande är anhängiga i riksdagen delvis varandra, det vill säga energi- och klimatstrategin (SRR 8/2025 rd), klimatplanen på medellång sikt (SRR 9/2025 rd) och den långsiktiga klimatplanen (SRR 11/2025 rd). Den parallella behandlingen som delvis framskrider i olika takt är inte ägnad att ge en helhetsbild av klimatpolitiken.  

Också miljöutskottet har konstaterat att helheten blir splittrad och svår att överblicka, även om strategin ger en heltäckande bild av de beslutade och redan vidtagna tilläggsåtgärderna. Ekonomiutskottet fäster också kritisk uppmärksamhet vid att även om strategin eftersträvar kostnadseffektivitet och genomslag, innehåller den knappt någon bedömning av kostnaderna för och effekterna av åtgärderna och delmålen. 

Redogörelsen om energi- och klimatstrategin lämnades till riksdagen först i slutet av regeringsperioden, och således finns det endast lite tid för genomförandet. Ekonomiutskottet hänvisar till miljöutskottets konstaterande om att systemet för klimatpolitisk planering bör utvecklas så att det skapas en koncis, konsekvent och tydlig helhetsbild till underlag för styrning och uppföljning av klimatåtgärderna. Detta kan ske genom ett enda strategidokument som föreläggs riksdagen förutsebart och i rätt tid. På så sätt kan man också minska den administrativa börda som olika planer medför och koppla planeringen till den övriga planeringen av statsfinanserna. Utskottet betonar att man med tanke på redogörelserna och deras betydelse bör sträva efter att både förtydliga planeringssystemet och lämna redogörelserna till riksdagen för behandling i början av valperioden.