Bakgrunden till reformen och utgångspunkterna för bedömningen

Propositionen gäller en totalreform av kärnenergilagen. Den gällande kärnenergilagen trädde i kraft den 1 mars 1988 och har ändrats cirka 30 gånger. Även om lagen har anpassats till den rättsliga utvecklingen och uppfyller de centrala målen för säkerställandet av samhällets helhetsintresse och säkerhet, har den utvecklats till en komplicerad och svåröverskådlig helhet.  

Samtidigt har verksamhetsmiljön för kärnanläggningar förändrats avsevärt: energimarknaden har utvecklats från en reglerad till en marknadsmässig marknad och andelen förnybara energikällor i energiproduktionen har ökat betydligt. Kärnanläggningarnas teknik har utvecklats och utvecklingen av små modulära reaktorer (SMR) även för produktion av fjärrvärme och energi för industrin har framskridit. Nya aktörer och nya affärsmodeller har tillkommit och tillkommer ännu inom kärnenergiområdet. Dessutom har övriga nationella rättsnormer och det internationella regelverket utvecklats avsevärt. 

Totalreformen av kärnenergilagen är både till sin omfattning och till sitt innehåll en av de mest betydande lagstiftningsreformerna på energiområdet under de senaste åren. Propositionen har föregåtts av en omfattande och långvarig beredning, och helheten har till exempel i utlåtandet från rådet för bedömning av lagstiftningen ansetts vara väl beredd och dess konsekvenser bedömda på ett mångsidigt sätt. Också riksdagsbehandlingen av propositionen har varit omfattande, och utlåtande om den har lämnats till ekonomiutskottet av grundlagsutskottet (GrUU 26/2026 rd), lagutskottet (LaUU 3/2026 rd) och miljöutskottet (MiUU 16/2026 rd). Utskottens ställningstaganden och ändringsförslag har beaktats i detta betänkande.  

Ekonomiutskottet anser att lagförslagen i propositionen i allt väsentligt är motiverade och att de behövs. Utskottet tillstyrker dem med motiveringen nedan och de ändringar som framgår av detaljmotiveringen.  

Propositionen har också samband med ett annat pågående ärende, RP 72/2026 rd om ändring av den gällande kärnenergilagen samt 34 kap. 6 § i strafflagen, som innehåller ett förslag om upphävande av förbudet mot kärnladdningar. Försvarsutskottet har lämnat sitt betänkande (FsUB 4/2026 rd) om detta ärende, vilket har beaktats vid behandlingen av den proposition som nu granskas. 

Om reformens mål

Totalrevideringen av kärnenergilagen anknyter å ena sidan till behovet av att trygga en tydlig och konsekvent rättslig referensram för användningen av kärnkraft. Å andra sidan har reformen en stark energi- och klimatpolitisk bakgrund: produktionen av kärnenergi betraktas som utsläppsfri energiproduktion som har en central roll i Finlands energisystem och utvecklingen av det. Med kärnenergi kan man producera energi till ett rimligt pris och säkerställa tillgången på energi i Finland. Med kärnenergi produceras el eller värme stabilt oberoende av väderförhållanden och tid på dygnet. Samtidigt bidrar kärnenergin till den stabilitet som elnätet behöver. Avsikten är att trygga Finlands attraktionskraft när det gäller produktion av kärnenergi och som plats för uppförande av nya anläggningar.  

Enligt propositionen är syftet med revideringen att se till att användningen av kärnenergi är förenlig med samhällets helhetsintresse, att verksamheten är säker, att det kärnavfall som uppkommer i Finland sköts på behörigt sätt och att användningen av kärnenergi inte främjar spridningen av kärnvapen samt att även i övrigt se till att förpliktelserna i de internationella överenskommelser på kärnenergiområdet som är bindande för Finland iakttas och att EU-lagstiftningen genomförs. 

Målet är också att förbättra regleringen av användningen av kärnenergi som en författningsteknisk helhet. Målet är en tydlig, hanterbar och aktuell lagstiftning där de olika delområdena i kärnenergianvändningen samt de skyldigheter och förfaranden som hör till dem är tydligt identifierbara och proportionerliga. Reformen syftar till en uppdaterad lagstiftning där kärnenergilagen har anpassats till den övriga rättsordningen till en konsekvent helhet med beaktande av EU‑rätten och andra internationella avtalsförpliktelser och det handlingsutrymme som de möjligen medger. 

Målet med reformen är att främja införandet av nya kärnenergilösningar, till exempel SMR‑anläggningar, och att kärnkraftverk lokaliseras nära industrianläggningar. Ny kärnenergiteknik, inklusive SMR-anläggningar, kan baseras på olika tekniska lösningar. Målet med reformen är ett mer teknikneutralt och riskmedvetet regelverk som möjliggör olika tekniker och beaktar behovet av att eventuellt ändra projektet efter det inledande skedet. Målet är att förbättra kärnanläggningarnas investeringsmiljö genom att förnya tillståndssystemet, minska de projektrisker som regleringen medför och förbättra förutsebarheten. 

Bedömning av de viktigaste förslagen

Allmänt

Även om det är fråga om en totalreform förblir många av de grundläggande utgångspunkterna i den gällande lagen oförändrade. I lagen föreskrivs om produktion av kärnenergi och annan användning av kärnenergi. De höga säkerhetskraven för kärnanläggningar och huvudprinciperna för hanteringen av kärnavfall förblir oförändrade.  

Utifrån ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning uppnås propositionens allmänna mål väl i förslaget. Helheten har ansetts vara väl beredd, och den har bedömts förbättra tydligheten, konsekvensen och investeringsmiljön i regleringen av användningen av kärnenergi, minska den administrativa bördan, möjliggöra flexibel och kostnadseffektiv verksamhet samt stödja upprätthållandet och utvecklingen av säkerhetsnivån. Regleringen förtydligas och antalet detaljkrav minskas väsentligt: kärnenergilagen innehåller mer heltäckande bestämmelser om säkerhetskrav och myndighetsbehandling, men antalet krav i Strålsäkerhetscentralens föreskrifter beräknas minska med cirka 70—80 procent. Regleringen ska också harmoniseras med den allmänna europeiska nivån, vilket ökar valfriheten i fråga om genomförandelösningarna och gör det lättare att ta i bruk nya tekniker och handlingsmodeller.  

I den nu aktuella propositionen är förbudet mot kärnladdningar oförändrat i förhållande till nuläget. I detta avseende har situationen emellertid förändrats efter att propositionen lämnades, eftersom det också har lämnats en proposition (RP 72/2026 rd) om upphävande av förbudet mot kärnladdningar. Ekonomiutskottet anser utifrån inkommen utredning att lagstiftningen också efter slopandet av förbudet mot kärnladdningar genom den propositionen säkerställer att användningen av kärnenergi inte främjar spridningen av kärnvapen. Denna helhet behandlas närmare nedan i fråga om samordningen av propositionerna. 

Kärnenergi som en del av energisystemet

De centrala utgångspunkterna för ekonomiutskottets granskning är kärnenergins ställning som en del av energisystemet som helhet och hur förutsättningarna för produktion av kärnkraft tillgodoses. Ekonomiutskottet har nyligen granskat kärnenergins vidare betydelse också i sitt betänkande över den nationella energi‑ och klimatstrategin (EkUB 10/2026 rd — SRR 8/2025 rd).  

Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning betonades kärnenergins stora roll i Finlands energisystem och utvecklingen av det. Kärnkraften är för närvarande den största formen av elproduktion i Finland, och det är sannolikt att kärnkraften även i framtiden kommer att ha en betydande roll i Finlands elsystem. I detta avseende är möjligheterna att förlänga livslängden för de nuvarande kärnkraftverken och höja deras effekt till konkurrenskraftiga kostnader av väsentlig betydelse. Den nuvarande kärnkraftverkskapaciteten stöder också en tillräcklig eleffekt i Finland.  

De nuvarande kärnkraftverken är betydande koncentrationer av elproduktion och fortsatt eller nedlagd användning av dem har stor inverkan på investeringsbehoven i elnätet och på andra investeringar på elmarknaden. En ökad användning av kärnenergi inom el- och fjärrvärmeproduktionen skulle i viss mån påverka stamnätets överförings- och investeringsbehov, men effekternas riktning beror på projektens art, omfattning och placering. En ökning av basproduktionen av el i södra Finland skulle minska behovet av överföring i stamnätet. På motsvarande sätt kan en ökad produktion av fjärrvärme med kärnenergi minska behovet av elöverföring, om användningen av eldrivna värmepumpar och elpannor inom fjärrvärmeproduktionen minskar. Å andra sidan minskar överföringsbehovet inte i den mån kärnenergi ersätter bioenergi eller fossila bränslen i el‑ och värmeproduktionen. 

Tillgången till förutsägbar och utsläppsfri energi är en central förutsättning för industrins konkurrenskraft, investeringar och en hållbar tillväxt i hela ekonomin. Samtidigt är det en central konkurrensfördel för Finland. Kärnenergi är en del av den rena energiproduktionen och stöder energisystemets leveranssäkerhet, försörjningsberedskap samt industrins och samhällets växande energibehov. Detta gäller inte bara elproduktionen, utan kärnkraften bedöms i framtiden också ha betydelse till exempel för värmeproduktionen, särskilt i fråga om små modulära anläggningar.  

Ekonomiutskottet anser att det med tanke på de ovan nämnda målen är väsentligt att regleringen av kärnanläggningar bildar en konsekvent, proportionell och flexibel helhet. Utifrån utskottets sakkunnigutfrågning förbättrar den föreslagna regleringen förutsättningarna i synnerhet för små modulära projekt för produktion av kärnenergi (SMR) men också för andra projekt för produktion av kärnenergi i Finland. 

Med tanke på framtida investeringar i kärnteknik har det ansetts vara av avgörande betydelse om kärnanläggningar i fortsättningen kan serietillverkas med så liten landsspecifik anpassning som möjligt. Det skulle ge tids‑ och kostnadsfördelar både för stora och mindre projekt. Det skulle också bidra till att en gemensam europeisk marknad och värdekedja för kärnanläggningar uppstår. Reformen syftar till att ge bättre möjligheter än tidigare att genomföra kärnanläggningar i Finland med små eller inga landspecifika ändringar. Frågan har ett nära samband med tillståndssystemet, som granskas nedan.  

Tillståndssystemet

Ett smidigt och förutsägbart tillståndssystem är en central förutsättning för nya investeringar i kärnenergi. Syftet med reformen av tillståndssystemet för kärnanläggningar är att beakta olika typer av verksamhets- och samarbetsmodeller, mångfalden av SMR-anläggningar och andra kärnanläggningar samt kravens proportionalitet i projektens och tillståndssystemets olika skeden. Genom att lätta på tillståndssystemet i dess inledande skede och öka möjligheterna till ändringar efter det inledande skedet strävar man efter bättre förutsättningar för tillståndssökande och projektutvecklare att föra projektberedningen framåt behovsbaserat och hantera projektrisker. 

Ny kärnenergiteknik, inklusive SMR-anläggningar, kan baseras på olika tekniska lösningar. Målet är att minska antalet separata godkännanden av kärnanläggningen och dess system, strukturer, komponenter, personal och informationsmaterial. Dessutom är målet att beakta olika typer av kärnanläggningar, olika alternativ för placeringen av anläggningarna samt anläggningarnas olika stora mängder kärnämnen och deras olika aktivitetsnivåer av radioaktiva ämnen proportionellt. I ett sakkunnigyttrande till utskottet har det fästs uppmärksamhet vid behovet av att i säkerhetsklassificeringen beakta kärnanläggningens totala risknivå. Utskottet anser utifrån inkommen utredning att det är motiverat att den totala risknivån beaktas i fråga om tillämpningen av 77 § i kärnenergilagen. 

Reformen gör det möjligt att bedöma ett kärnanläggningskoncept utifrån ett förfarande som motsvarar typgodkännande. Till detta hör målet om tillräckliga och tydliga myndighetsprocesser som möjliggör mångfaldigande av det godkända kärnanläggningskonceptet samt att på lagnivå erbjuda tillräcklig flexibilitet för olika typer av verksamhets- och samarbetsmodeller under kärnanläggningens hela livscykel och möjligheten att avvika från de föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen om Strålsäkerhetscentralen, dock så att en hög säkerhetsnivå bibehålls för användningen av kärnenergi i Finland. 

I propositionen bedöms det att ändringarna i tillståndssystemet för kärnanläggningar underlättar projektutvecklarnas och tillståndshavarnas möjligheter att utveckla projekt, effektivisera behandlingen av ansökningar och förbättra projektens riskhantering. Ett mer nätverksbaserat arbetssätt, där olika aktörer deltar i beredningen och genomförandet av projektet under kärnanläggningens livscykel, skulle bli lättare att genomföra. Reformen av tillståndssystemet kan bedömas göra Finland mer attraktivt för investeringar i kärnenergi.  

I den föreslagna kärnenergilagen föreskrivs det om tillståndssystemet för kärnanläggningar samt om idrifttagning och avveckling av kärnanläggningar i ett separat avsnitt (avdelning V). Tillståndssystemet för en kärnanläggning ska vara modulärt, vilket gör det möjligt att godkänna olika delar, och separat godkända delar ska inte längre behandlas på nytt vid tillståndsprövningen av kärnanläggningar. Tillståndet för uppförande ska enligt förslaget föregås av ett principbeslut och efter det förutsätts ett drifttillstånd. Statsrådet ska även i fortsättningen i huvudsak avgöra tillståndsärenden som gäller kärnanläggningar, medan tillståndsärenden som gäller kärntekniska självständiga anläggningar för hantering och lagring av kärnämnen och kärnavfall överförs till Strålsäkerhetscentralen.  

Den första övergripande bedömningen av kärnanläggningsprojektens förenlighet med samhällets helhetsintresse föreslås ske i ett principbeslut, men till skillnad från lagen som upphävs ingår det ingen detaljerad bedömning av platsen eller tekniken i detta skede. Principbeslutet tas av statsrådet. Även för små kärnkraftverksprojekt (nominell värmeeffekt totalt 50 megawatt) förutsätts ett principbeslut, men ärendet avgörs av arbets- och näringsministeriet. Statsrådets principbeslut ska lämnas till riksdagen som en redogörelse. Ärenden som gäller lämpligheten av förläggningsplatsen för anläggningen, konstruktionsförutsättningar som beror på förläggningsplatsen och kärnanläggningskonceptet behandlas separat vid Strålsäkerhetscentralen, medan de för närvarande delvis ingår i behandlingen av principbeslutet. I ett principbeslut om ett kärnanläggningsprojekt avses det vara möjligt att behandla en projekthelhet som gäller en kärnanläggning med ett mer omfattande innehåll, och i granskningen avses tyngdpunkten ligga på bedömning av överensstämmelse med samhällets helhetsintresse.  

De föreslagna ändringarna i tillståndssystemet för kärnanläggningar leder till att förfarandet enligt MKB-lagen övergår från skedet för principbeslut till skedet för bygglov. Detta minskar något på investeringsbehovet i projektets inledande skede och möjliggör bättre sammanslagning och utnyttjande av bakgrundsutredningar för utredningar om förläggning, planläggning och miljökonsekvensbedömning. I samband med beredningen av principbeslutet ska dock en miljöbedömning enligt SMB-lagen genomföras, och för denna svarar arbets- och näringsministeriet. 

Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har ändringarna i tillståndssystemet huvudsakligen bemötts positivt. Den stegvisa indelning av tillståndsförfarandena som föreslås i propositionen skulle stödja utvecklingen av projekten, och utredningarna skulle infalla under ett ändamålsenligt skede av förfarandet. En central ändring är också att principbeslutet ska avgöras statsrådet. Riksdagen ska genom kärnenergilagen besluta om förutsättningarna för godtagbarheten av användningen av olika kärnanläggningar och annan kärnenergi i verksamhetens olika livscykelskeden. Ekonomiutskottet anser att det nya tillståndssystemet och det mer allmänt hållna principbeslutet motsvarar reformens mål. Ekonomiutskottet anser det likaså viktigt att lagstiftningen i fortsättningen möjliggör genomförandet av en kärnanläggningshelhet som består av flera moduler på en eller flera förläggningsplatser.  

Ekonomiutskottet hänvisar också till grundlagsutskottets utlåtande om propositionen (GrUU 26/2026 rd). Grundlagsutskottet anser att det föreslagna förfarandet i fråga om principbeslutet, där beslutet lämnas till riksdagen i form av en redogörelse, är förenligt med bestämmelserna om parlamentarism och fördelning av statliga uppgifter i 3 § i grundlagen. 

Miljöutskottet har betonat att det med tanke på framtidsutsikterna för kärnenergiproduktionen och kärnavfallshanteringen är väsentligt att verksamheten förblir förenlig med samhällets helhetsintresse samt nationellt och lokalt godtagbar.  

Ekonomiutskottet anser i likhet med miljöutskottet också att det är viktigt att trygga de lokala möjligheterna att påverka, vilket betonades vid sakkunnigutfrågningen. En kärnanläggnings lämplighet och acceptans med tanke på områdesanvändningen bedöms och avgörs vid planläggning där kärnanläggningen samordnas med annan områdesanvändning. Projekt som är betydande på riksnivå eller landskapsnivå förutsätter landskapsplanläggning. Kärnanläggningarnas förläggningsplats och den maximala omfattningen av skyddszonen i anslutning till förläggningsplatsen behandlas och avgörs i samband med planläggningen, varvid Strålsäkerhetscentralen är remissinstans. Detaljplanen gör det möjligt att uppföra en kärnanläggning. Kommunen har planläggningsmonopol och kan således också förhindra uppförandet av en anläggning på sitt område. Ekonomiutskottet instämmer i miljöutskottets bedömning av den betydande roll som förläggningskommunen har.  

I fortsättningen accentueras betydelsen av växelverkan mellan olika aktörer och lokala påverkansmöjligheter ytterligare: detta gäller särskilt möjligheten att uppföra en kärnanläggning nära ett bosättningscentrum. Detta har ansetts nödvändigt särskilt med tanke på en mer decentraliserad och ren värmeproduktion. Byggandet av nya SMR-anläggningar i närheten av bosättningscentra kommer i fortsättningen att ha en betydande inverkan på markanvändningen och planeringen av den. 

För att ansökan om tillstånd att uppföra en kärnanläggning ska bli anhängig krävs det enligt 305 § i den föreslagna lagen att förläggningskommunen tillstyrker uppförandet, oberoende av vilket slag av kärnanläggning det är. Likaså är en förutsättning för beviljande av tillstånd för hantering och lagring av kärnavfall enligt den föreslagna 220 § att den kommun där verksamheten ska bedrivas har förordat projektet. Enligt propositionen är principbeslutet om kärnanläggningsprojekt mer allmänt hållet än för närvarande och det tar inte ställning till förläggningsplatser för kärnanläggningen. Enligt 317 § 1 mom. ska utlåtande om en ansökan om kärnanläggningstillstånd (tillstånd för uppförande, drifttillstånd, avvecklingstillstånd) också begäras av kärnanläggningsprojektets förläggningskommun och av kommunerna i dess närmaste omgivning. Den bestämmelsen ska enligt det föreslagna 324 § 1 mom. också tillämpas på en ansökan om förlängning av den tidsfrist som anges i tillståndet för uppförande, förlängning av drifttillståndets giltighetstid eller ändring eller överflyttning av kärnanläggningstillstånd (tillstånd för uppförande, drifttillstånd, avvecklingstillstånd).  

Enligt den föreslagna 465 § 2 mom. 2 punkten ska förläggningskommunen för anläggningen ha besvärsrätt i fråga om beslut om tillstånd att uppföra anläggningarna och tillstånd för hantering och lagring av kärnavfall De undantag som avses i det föreslagna 219 § 2 och 3 mom. gäller en liten mängd kärnavfall och hänför sig i praktiken till forskning om kärnavfall som tillståndshavaren låtit utföra utomlands eller till underhåll eller annan behandling av konstruktioner eller anordningar. De övriga undantagen enligt 204 och 205 § gäller olika planer och utredningar i fråga om vilka det inte har identifierats något behov av att utreda förläggningskommunens ståndpunkt i ärendet. 

Miljöutskottet har i sitt utlåtande förhållit sig positivt till det föreslagna tillståndssystemet, men har till denna del också föreslagit vissa ändringar för ekonomiutskottet. I fråga om tillståndssystemet gäller miljöutskottets ändringsförslag särskilt miljökonsekvensbeskrivningen och den motiverade slutsatsen, som enligt 305 § ska vara förutsättningar för anhängiggörande av ansökan om tillstånd att uppföra en kärnanläggning, samt utvidgningen av bestämmelserna om kommunernas besvärsrätt på motsvarande sätt som det föreslås att organisationernas besvärsrätt ska utvidgas i 465 § 2 mom. i den föreslagna kärnenergilagen. De ändringsförslag som gäller dessa frågor har tagits in nedan i detaljmotiveringen.  

Säkerhetsregleringen och tillståndssystemet för gruv- och malmanrikningsverksamhet förnyas. Uran- eller toriumhaltig malm är ett kärnämne och omfattas av skyldigheterna och förfarandena för kärnämneskontroll i den föreslagna kärnenergilagen (avdelning II). I den föreslagna kärnenergilagen föreskrivs det om säkerhetskraven vid en anläggning för kärnämnestillvaratagande som till tillämpliga delar motsvarar kraven på strålsäkerhet och annan säkerhet för en kärnanläggning (19 kap.) och om krav på avfallshanteringen vid en sådan anläggning (28 kap.). Som ett nytt krav föreslås en säkerhet som krävs för eventuell försummelse av skyldigheterna gällande rengöring av anläggningen och anläggningsområdet. Tillståndssystemet för en anläggning för kärnämnestillvaratagande avses till tillämpliga delar motsvara tillståndssystemet för kärnanläggningar, och tillståndsmyndighetens uppgifter överförs till Strålsäkerhetscentralen enligt förslaget (34 kap.). Anläggningen för kärnämnestillvaratagande avses motsvara storskalig malmanrikningsverksamhet enligt lagen som ska upphävas. 

Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning framfördes delvis avvikande åsikter om de föreslagna ändringarna i tillståndsprocessen för gruvdrift som avser utvinning av uran och torium. Enligt den föreslagna lagen ska statsrådet inte längre avgöra gruvtillståndsärenden som gäller utvinning av uran eller torium. Ekonomiutskottet fäster uppmärksamhet vid att det finns uran i Finlands berggrund, men huvudsakligen i mycket låga halter. Enligt utredning till utskottet är det inte att vänta att någon särskild urangruva etableras i Finland, och propositionen återspeglar väl uppfattningen om förutsättningarna för gruvdrift och de mycket begränsade ekonomiska uranhalter som Finlands berggrund erbjuder i malmerna.  

Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har också begreppen i propositionen blivit föremål för en delvis kritisk bedömning, särskilt i fråga om anläggningar för kärnämnestillvaratagande. Utskottet konstaterar med hänvisning till inkommen utredning att den föreslagna kärnenergilagen i fråga om säkerhetsaspekter vid produktion av uran och torium endast behandlar den del där den uranprodukt (eller toriumprodukt) som har separerats från malmens stenmaterial produceras. Till anrikningen av malm hör i typfallet också andra skeden där andra gruvmineral separeras från malmens stenmaterial. Dessa andra skeden ska inte omfattas av tillämpningsområdet för den föreslagna kärnenergilagen, utan bland annat av tillämpningsområdet för gruvlagen (621/2011) och, i fråga om strålsäkerhet, strålskyddslagen (859/2018). Ekonomiutskottet anser också att de i propositionen använda begreppen kärnämnestillvaratagande och anläggning för kärnämnestillvaratagande är motiverade, eftersom den föreslagna regleringen endast gäller en del av malmanrikningsverksamheten.  

Kärnavfallshantering

De centrala principerna för kärnavfallshanteringen förblir oförändrade i reformen. Regleringen om beredskap för kärnavfallshantering och reserveringen av medel för kostnaderna för den, inklusive regleringen om Statens kärnavfallshanteringsfond, motsvarar till väsentliga delar regleringen i lagen som ska upphävas. Tillståndshavaren svarar för kärnavfallshanteringen av sitt kärnavfall och kostnaderna för åtgärder i anslutning till den (ombesörjningsskyldighet) samt för kärnavfallshanteringens säkerhet. Regleringen om försummelse att fullgöra sina skyldigheter kompletteras dock. Enligt förslaget ska regleringen om import, export och överföring av kärnavfall förtydligas, men grundprincipen ändras inte. Kärnavfall som uppkommit i Finland avses i princip fortfarande bli slutförvarat i Finland. Enligt förslaget får kärnavfall från andra länder inte föras in i Finland för slutförvaring. Gränsytan mot strålsäkerhetslagen i fråga om avfallshanteringen förtydligas.  

Tillståndshavaren ska bereda sig på kostnaderna för kärnavfallshanteringen (reserveringsskyldighet) och överlåta de medel som hänför sig till detta till staten för fondering i statens kärnavfallshanteringsfond. I samband med beredningen av propositionen har man också bedömt möjligheten att ändra bestämmelserna om de medel i kärnavfallshanteringsfondens beredskapsfond som ska placeras i statsobligationer så att den minimiandel som gäller detta skulle sänkas från 20 procent till 15 procent. Detta har dock inte ansetts motiverat med tanke på fondens riskhantering.  

Däremot är avsikten att hantering och tillfällig lagring av utländskt kärnavfall ska tillåtas i Finland med tillstånd av statsrådet. Syftet med detta är att möjliggöra affärsmässigt utnyttjande av finska anläggningar, till exempel Posiva Oy:s inkapslingsanläggning, för hantering och förpackning av avfall från andra länder för slutförvaring. Ekonomiutskottet anser att regleringslösningen är motiverad. 

I propositionen granskas olika regleringsalternativ också i fråga om slutförvaring av kärnavfall. Ett alternativ hade varit att möjliggöra export, import och överföring av kärnavfall i större utsträckning än vad som nu föreslås. Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning har det allmänt ansetts motiverat att de grundläggande principerna och kostnadsansvaret för kärnavfallshanteringen i huvudsak förblir oförändrade i den föreslagna kärnenergilagen. Detta anses stödja den samhälleliga acceptansen för användningen av kärnenergi och stabiliteten i investeringsmiljön. Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning granskades å andra sidan också alternativet att tillåta permanent införsel av kärnavfall, med beaktande av säkerheten vid kärnavfallshanteringen och samhällets helhetsintresse. Detta kunde särskilt motiveras med nya affärsmöjligheter och nationalekonomiska faktorer.  

Ekonomiutskottet anser att den regleringslösning som valts i detta skede är motiverad särskilt med tanke på den samhälleliga acceptansen. Ekonomiutskottet hänvisar i detta avseende också till miljöutskottets utlåtande (MiUU 16/2026 rd), där det bedöms vara viktigt att slutförvaringen av kärnavfall fortfarande baserar sig på genomförande i Finland och att annan än ringa import av kärnavfall till Finland för slutförvaring är förbjuden. Ekonomiutskottet anser dock att bestämmelserna om import och export av kärnavfall bör bedömas i framtiden. Vid denna bedömning ska man utöver ekonomiska aspekter särskilt beakta kärnavfallets exceptionella natur, det ekonomiska ansvaret, det övergenerationella perspektivet, acceptansen för kärnenergi samt möjligheterna till eventuella internationella lösningar och de geopolitiska risker som är förknippade med dem.  

Finansiering av säkerhetsforskning inom kärnenergi

Med de understöd som Statens kärnavfallshanteringsfond beviljar finansieras forskningsverksamhet vars syfte är att främja en säker drift av tillståndshavarnas kärnanläggningar och utvecklingen av kärnavfallshanteringslösningar samt att säkerställa att myndigheter och tillståndshavare har tillgång till tillräcklig och heltäckande sakkunskap och annan kompetens på områdena i fråga. I samband med ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning framfördes dock också kritiska bedömningar av att de avgifter som tas ut av tillståndshavarna minskar jämfört med nuläget.  

Enligt propositionen ska den som ansöker om eller innehar tillstånd för en kärnanläggning fortfarande vara skyldig att årligen betala avgifter av skattenatur, men avgifterna och avgiftsgrunderna ändras för att minska avgiftsbördan. Enligt propositionen minskar avgiftsbördan med cirka 15 procent år 2029. I och med reformen blir principbesluten vanligare än för närvarande och grundavgift tas inte längre ut av innehavaren av principbeslutet. Det nya är att det föreskrivs om avgiftsskyldighet också i fråga om uppförande eller drift av en produktionsanläggning för kärnbränsle.  

Det har i ekonomiutskottets och miljöutskottets (MiUU 16/2026 rd) sakkunnigutfråningarna framförts att den finansiering som samlas in av tillståndshavarna i sin helhet bör förbli på nuvarande nivå, så att kompetensbasen inom branschen kan bibehållas för att säkerställa en trygg drift av anläggningarna och kärnavfallshanteringen. Det har dock ansetts motiverat att förnya den finansiering som samlas in av tillståndshavarna, eftersom den har inneburit administrativ ineffektivitet. Det är också välkommet att grunderna för avgifterna ska graderas så att de bättre lämpar sig för aktörer i olika storleksklasser. Enligt utredning till ekonomiutskottet kommer finansieringen som helhet att öka både när användningen av Olkiluoto 3-enheten framskrider och när nya kärnanläggningsprojekt når tillståndsfasen. Detta ökar de medel som kan användas för forskning och kan i framtiden också möjliggöra finansiering av nya tekniker som hänför sig till projekt som genomförs eller har genomförts. Utvecklingen av kompetens är särskilt viktig när det gäller de tekniker som avgiftsbördan riktas mot och som har genomförts eller håller på att genomföras i Finland.  

Övervakning, befogenheter och bemyndiganden att meddela föreskrifter

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 26/2026 rd) fäst särskild uppmärksamhet vid det som i propositionen sägs om övervakning och befogenheter utanför kärnanläggningen samt om bemyndigandena att meddela föreskrifter. Enligt grundlagsutskottet kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning, men lagförslag 1 bara om utskottets konstitutionella anmärkningar om precisering av bestämmelserna om övervakning utanför kärnanläggningsområdet och om bemyndigandena att meddela föreskrifter beaktas på behörigt sätt.  

Grundlagsutskottet noterade att det i 152 och 161 § i propositionen föreslås att övervakningen av kärnanläggningar och skyldigheten till hantering av tillträdet sträcker sig också utanför anläggningsområdet. Gränserna för denna övervakning utanför anläggningsområdet är i de former som föreslås i propositionen tämligen inexakta, vilket ytterligare framhävs av den terminologiska skillnaden mellan 152 och 161 §. Enligt grundlagsutskottets bedömning är detta inte oproblematiskt med beaktande av att utskottet uttryckligen har ansett det vara av betydelse med tanke på säkerhetspersonalens användning av maktmedel vid kärnkraftverk att denna användning sker i ett noggrant avgränsat utrymme. Det kan till denna del anses vara av betydelse att de föreslagna befogenheterna delvis är mer omfattande än de som med grundlagsutskottets medverkan har föreskrivits för privata säkerhetstjänster (GrUU 22/2014 rd). Grundlagsutskottet anser att den föreslagna regleringen alltför otydligt utsträcker omfattande övervakningsbefogenheter som är av betydelse med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna också utanför kärnanläggningen. Ekonomiutskottet föreslår vissa preciseringar till denna del på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen.  

Enligt grundlagsutskottet förefaller de bemyndiganden att meddela föreskrifter som nu föreslås i kärnenergilagen vara omfattande och täcka många delområden som är centrala med tanke på kärnanläggningarnas skyddsarrangemang. Även om enskilda bemyndiganden har avgränsats till att gälla enbart tekniska frågor, är de föreslagna bestämmelserna på flera punkter till sin karaktär ganska allmänt hållna och innehåller öppna formuleringar. Särskilt bemyndigandena att meddela föreskrifter med anknytning till 152 § i kärnenergilagen kan också ha betydelse med tanke på individens rörelsefrihet och skyddet för privatlivet, varvid regleringens sakliga betydelse enligt 80 § i grundlagen förutsätter reglering på lag- eller förordningsnivå. Ekonomiutskottet föreslår att bemyndigandena att meddela föreskrifter preciseras på det sätt som redogörs för nedan i detaljmotiveringen. 

Bestämmelser om påföljder och rättsskydd

Lagutskottet har i sitt utlåtande (LaUU 3/2026 rd) bedömt propositionen ur sitt eget ansvarsområdes perspektiv med fokus på bestämmelserna om påföljder och rättsskydd. Lagutskottet ansåg att propositionen är ändamålsenlig och tillstyrkte att den godkänns med de ändringsförslag som ingår i utlåtandet. Ändringsförslagen gäller den föreslagna 403 § mom. om säkerhetsövervakningsförseelse i kärnenergilagen samt till ändringar i 159 § 1 mom. och 163 § 3 mom. i anslutning till den, 404 § om påföljdsavgift och 405 § om påföljdsavgiftens belopp och verkställighet, 34 kap. 4 § 1 mom. 4 punkten underpunkt d och 44 kap. 10 § 5 punkten i strafflagen i anslutning till de ändringar som föreslås i 58 § 1 mom. i den föreslagna kärnenergilagen,, och 44 kap. 10 § 9 punkten i strafflagen samt i anslutning till den 361 § 2 mom. i kärnenergilagen och precisering av bemyndigandet att meddela föreskrifter i 4 mom. i den paragrafen. 

Ekonomiutskottet anser att de föreslagna ändringarna är motiverade, och ändringsförslagen har tagits in i detaljmotiveringen till detta betänkande. 

Kopplingen till propositionen RP 72/2026 rd och kärnämneskontroll

Samtidigt med den nu aktuella propositionen behandlar riksdagen proposition RP 72/2026 rd med förslag till lagar om ändring av kärnenergilagen och 34 kap. 6 § i strafflagen. Propositionen gäller ändring av den gällande kärnenergilagen. Enligt propositionen ska kärnenergilagens bestämmelse om förbud mot kärnladdningar upphävas. I fortsättningen ska kärnenergilagen inte längre innehålla ett nationellt förbud mot införsel, framställning, innehav och sprängning av kärnladdningar. Dessutom ändras kärnenergilagens hänvisningsbestämmelse som gäller kärnladdningsbrott i strafflagen i enlighet med detta. De nationella bestämmelserna om förbud mot kärnladdningar ska i fortsättningen alla ingå i strafflagen. Försvarsutskottet har lämnat betänkande FsUB 4/2026 rd om propositionen. 

Försvarsutskottet konstaterar att propositionen är motiverad, eftersom Finlands nuvarande lagstiftning om kärnladdningar inte till alla delar motsvarar den förändrade säkerhetspolitiska miljön eller de försvarspolitiska behov som följer av Natomedlemskapet. Försvarsutskottet hänvisar i detta sammanhang till utrikesutskottets utlåtande, där det konstateras att propositionen är utrikes- och säkerhetspolitiskt motiverad. Försvarsutskottet har också betonat att fullt deltagande i alliansens kollektiva försvar förutsätter att den nationella lagstiftningen inte ställer upp onödiga hinder för planeringen av det kollektiva försvaret. Natos kärnvapenavskräckning bygger på kollektiv säkerhet, där säkerheten i en medlemsstat är kopplad till säkerheten i hela alliansen. Ansvaret för avskräckningens trovärdighet vilar alltså på alla allierade, inte bara på kärnvapenstaterna eller de länder som deltar i arrangemangen för kärnvapendelning. 

Den proposition RP 24/2026 rd om en totalreform av kärnenergilagen som nu behandlas i ekonomiutskottet innehåller fortfarande en bestämmelse om förbud mot kärnladdningar, i likhet med den gällande kärnenergilagen. Eftersom den bestämmelsen upphävs i enlighet med försvarsutskottets betänkande, måste dessa samtidigt anhängiga propositioner samordnas. I annat fall träder bestämmelsen om förbud mot kärnladdningar i kraft på nytt när den nya kärnenergilagen träder i kraft den 1 januari 2027, och upphävandet av förbudet blir en kortvarig temporär lösning. Också försvarsutskottet har i sitt betänkande konstaterat detta samordningsbehov. 

Ekonomiutskottet bedömer kärnenergilagen med avseende på sitt ansvarsområde, och i detta betänkande granskar utskottet inte i detalj upphävandet av bestämmelsen om förbud mot kärnladdningar eller dess konsekvenser för försvarspolitiken. Utskottet begränsar sin granskning till huruvida upphävandet av förbudet kan bedömas utifrån den nya kärnenergilagens bestämmelser, särskilt bestämmelserna om kärnämneskontroll, och den verksamhetsmiljö som förändras i och med den nya lagen på samma sätt som i fråga om den gällande lagen.  

Enligt utredning till ekonomiutskottet, särskilt Strålsäkerhetscentralens yttrande, inverkar förändringarna i verksamhetsmiljön eller små modulära kärnkraftverk (SMR) inte i sig på vilka krav som ställs på kärnämneskontrollen eller hur kontrollen utförs. En ökning av antalet kärnanläggningar skulle däremot innebära att det finns mer kärnmaterial som omfattas av kärnämneskontrollen (till exempel kärnämnen, anordningar och datamaterial) och följaktligen mer verksamhet som hänför sig till kontrollen. Krav och kontroll skulle riktas mot dem på motsvarande sätt som mot nuvarande aktörer. Med tanke på ett effektivt genomförande av den internationella och nationella kärnämneskontrollen är det väsentligt att man vid planeringen av kärnanläggningarna bereder sig på att tillsynen genomförs i rätt tid i takt med att projektet framskrider. Den föreslagna lagen gör det möjligt att beakta kärnämneskontrollen tidigare än förut redan i anläggningarnas planeringsskede, vilket särskilt syftar till att möjliggöra ett effektivt genomförande av kärnämneskontrollen i fall där man erbjuder mer färdiga anläggningskoncept. Enligt utredning till ekonomiutskottet möjliggör strykningen av bestämmelsen om kärnladdningar inte att spridning av kärnvapen främjas i samband med produktion av kärnkraft i Finland. 

I den föreslagna kärnenergilagen ingår, jämfört med den gällande lagen, avsevärt mer precis reglering om kärnämneskontroll. Skyldigheterna i fråga om kärnämneskontroll har hittills i huvudsak reglerats i kärnenergiförordningen (161/1988). Särskilt i avdelning II i lagen fastställs skyldigheterna inom kärnämneskontrollen för verksamhetsutövaren, och dessutom beaktas kärnämneskontrollen också som en del av de krav som gäller planering och tillståndsförfarande för kärnanläggningar. 

I den föreslagna kärnenergilagen betonas att kärnämneskontrollen ska beaktas som en del av planeringen av användningen av kärnenergi. Enligt 11 § ska användningen av kärnenergi planeras så att spridning av kärnvapen inte främjas och att skyldigheterna avseende kärnämneskontroll uppfylls. Dessutom förutsätts det i 26 § att det skapas beredskap att iaktta de skyldigheter i fråga om kärnämneskontroll som hänför sig till olika skeden av en kärnanläggnings livscykel. 

Kärnämneskontrollen är en del av säkerhetshelheten, det vill säga att bedömningen av dess genomförbarhet ingår redan i bedömningen av kärnanläggningskonceptet (81 §). Därefter granskas kärnämneskontrollen ytterligare i samband med ansökan om tillstånd att uppföra anläggningen (306 §), och dessutom granskas i detta sammanhang efterlevnaden av de förpliktelser enligt internationella överenskommelser på kärnenergiområdet som är bindande för Finland. Kärnämneskontrollen granskas vidare i samband med behandlingen av drifttillståndet (307 §). 

Kärnämneskontrollen omfattar också verksamhet i mindre skala än kärnanläggningsprojekt och till exempel forskning och utveckling inom kärnenergiområdet, där man också måste beakta förhindrande av spridning av kärnvapen. I avdelning II i den föreslagna lagen finns ett tillstånds- och anmälningssystem för sådan verksamhet. Till kärnämneskontrollen hör dessutom att säkerställa att det inte förekommer oanmäld verksamhet inom Finlands territorium. De ovan nämnda skyldigheterna att beakta kärnämneskontrollen i verksamheten hänför sig särskilt till planeringen av kärnanläggningsprojekt.  

I proposition RP 72/2026 rd om kärnladdningar konstateras det att slopandet av 6 § i den nya kärnenergilagen i och med att förbudet slopas kan ha konsekvenser för Strålsäkerhetscentralens kärnmaterialtillsyn, särskilt för tillsynen över oanmäld verksamhet. En alternativ lösning kunde vara att till 11 § i den föreslagna nya kärnenergilagen foga en skyldighet att se till att spridning av kärnvapen förhindras vid användning av kärnenergi. Ekonomiutskottet föreslår på det sätt som beskrivsi detaljmotiveringen att 11 § i kärnenergilagen och dess rubrik ändras så att Strålsäkerhetscentralens heltäckande befogenheter i anslutning till tillsynsuppgiften säkerställs också i fortsättningen med tanke på efterlevnaden av internationella överenskommelser på kärnenergiområdet som är bindande för Finland, trots att 6 § i den föreslagna kärnenergilagen stryks.