1.1.1  Finlands medlemskap i Nato

Finland blev medlem i Nato den 4 april 2023. I och med Natomedlemskapet är Finland en del av Natos kollektiva försvar och omfattas således av säkerhetsgarantierna enligt nordatlantiska fördraget (FördrS 17 och 18/2023). Natos svar på säkerhetshot och utmaningar grundar sig på den helhet som utgörs av artiklarna 3, 4 och 5 i nordatlantiska fördraget. Natos medlemsstater ska enligt artikel 3 var för sig och tillsammans upprätthålla och utveckla sin individuella och kollektiva förmåga att stå emot väpnade angrepp. Varje medlemsstat i Nato kan enligt artikel 4 begära samråd närhelst den anser att dess territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet hotas. Artikel 5 gäller det kollektiva försvaret. Enligt artikeln betraktas ett väpnat angrepp mot en eller flera medlemsstater som ett angrepp mot alla medlemsstater i Nato. Artikeln förpliktar medlemsstaterna att bistå en annan medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp genom att vidta de åtgärder som de anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt. I artikeln definieras inte det exakta innehållet i biståndet. 

I regeringens proposition till riksdagen om godkännande och sättande i kraft av nordatlantiska fördraget och avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal (RP 315/2022 rd, nedan regeringens proposition om anslutningen till Nato) konstateras det att Natos förmåga att genomföra det kollektiva försvaret grundar sig på en integrerad militär kommandostruktur, en gemensam försvarsplaneringsprocess, operativa planer och gemensamma övningar. För att förebygga väpnat våld strävar Nato efter att sätta tröskeln för ett angrepp så högt som möjligt. Detta omfattar också Natos kärnvapenavskräckning, som i sista hand grundar sig på Förenta staternas kärnvapen.  

I Nato är det kollektiva försvaret och avskräckningen nära kopplade till varandra. Huvudsyftet med Natos existens har alltid varit att förebygga krig och militära kriser, det vill säga att skapa en kraftfull avskräckning (deterrence). Syftet är att höja tröskeln för angrepp mot Natos område så att den är så hög som möjligt. Natos övergripande avskräckning består av följande tre delområden: konventionella styrkor, robotförsvar och kärnvapen, vilka kompletteras av rymd- och cyberförmågor. Om en av Natos medlemsstater utsätts för eller hotas med militärt våld, är Nato beredd att försvara sina medlemsstater.  

I enlighet med Natos strategiska koncept från 2022 är det främsta syftet med Natos kärnvapenavskräckning att bevara freden, förhindra påtryckningar och skapa avskräckning mot aggression. Så länge det finns kärnvapen förblir Nato en kärnvapenallians. Nato strävar dock efter en kärnvapenfri värld. De omständigheter under vilka Nato måste använda kärnvapen är ytterst osannolika. 

Alliansens, särskilt Förenta staternas, strategiska kärnvapenstyrkor är Natos högsta garanti för säkerhet och den starkaste formen av avskräckning. Storbritanniens och Frankrikes självständiga strategiska kärnvapenstyrkor har sin egen avskräckande kraft och de främjar avsevärt alliansens allmänna säkerhet. Natos kärnvapenavskräckning baserar sig också på Förenta staternas kärnvapen som är placerade i Europa och de allierades satsningar på flygplan med dubbla användningsområden och konventionell försvarsförmåga (Natos strategiska koncept 2022). 

Nato har förbundit sig till rustningskontroll, nedrustning och förhindrande av spridning av vapen. Natos politik och mål är förenliga med fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (FördrS 10 och 11/1970, nedan icke-spridningsavtalet för kärnvapen) och skyldigheterna enligt det. Samtliga medlemsstater i Nato är parter i icke-spridningsavtalet för kärnvapen. Även Finland arbetar aktivt för att främja de internationella processer som gäller kärnvapennedrustning och förhindrande av spridning av massförstörelsevapen och för att stödja genomförandet av processerna, utan att ifrågasätta Natos kärnvapenavskräckning (RP 315/2022 rd, s. 11). Finland understöder ett stegvist framskridande i kärnvapennedrustningen som främjar säkerheten i alla länder. Finlands mål är att kärnvapenstaterna gör konkreta åtaganden i kärnvapennedrustningen och tar steg mot att minska det hot som kärnvapnen orsakar (RP 315/2022 rd, s. 37). 

Nordatlantiska fördraget innehåller inte i sig några bestämmelser om kärnvapen. Det praktiska genomförandet av kärnvapenavskräckningen styrs och kontrolleras i Nato av planeringsgruppen för kärnvapenfrågor (Nuclear Planning Group, NPG), i vilken medlemsstaterna representeras av försvarsministrarna.  

Vid beredningen av regeringens proposition om Finlands anslutning till Nato identifierades de begränsningar i den nationella lagstiftningen som gäller kärnladdningar. I 4 § i kärnenergilagen föreskrivs det om förbud mot kärnladdningar och i 34 kap. 6 § i strafflagen om kärnladdningsbrott. I regeringens proposition konstaterades det att en anslutning till nordatlantiska fördraget inte förutsätter att bestämmelserna i fråga ändras. Det konstaterades dock vidare i regeringens proposition att det är motiverat att genomföra eventuella nationella lagstiftningsåtgärder i sak som gäller Natomedlemskapet genom separata författningar och att författningsändringar kan göras stegvis (RP 315/2022 rd, s. 32).  

Riksdagens utrikesutskott konstaterade i sitt betänkande om regeringspropositionen (UtUB 16/2022 rd) att vid utskottets utfrågningar behandlades eventuella behov av ändringar i lagstiftningen om kärnladdningar till exempel för situationer där ett Natolands fartyg som transporterar kärnvapen skulle ha behov av att röra sig på Finlands territorialvatten eller i Finlands luftrum. Utskottet konstaterade att enligt erhållen utredning har det vid förhandlingarna mellan Finland och Nato inte framkommit några omständigheter som motiverar en ändring av Finlands lagstiftning om kärnladdningar. 

De allierade har inför allvarliga säkerhetshot och säkerhetsutmaningar, särskilt det långvariga hot som Ryssland riktat mot den euroatlantiska säkerheten, beslutat om betydande tilläggssatsningar på det kollektiva försvaret. Natos verksamhet utvecklas också i fråga om kärnvapenavskräckningen så att den motsvarar den förändrade säkerhetspolitiska omgivningen. Natos kärnvapenavskräckning är en nödvändig avskräckning för att bemöta hotet från den aggressiva kärnvapenstaten Ryssland i ett läge där en eventuell attack mot de allierades suveränitet och territoriella integritet inte kan uteslutas.  

Nato konstaterade vid sitt toppmöte 2024 att Nato vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa kärnvapenavskräckningens trovärdighet, effektivitet, säkerhet och tillförlitlighet. Detta inbegriper att Nato fortsätter att modernisera sin kärnvapenförmåga, att stärka sin planering i syfte att öka Natos kärnvapenstyrkors flexibilitet och anpassningsförmåga samt att utöva stark politisk kontroll i alla situationer. 

Som medlem i Nato deltar Finland fullt ut i Natos verksamhet. I och med Natomedlemskapet deltar Finland i genomförandet av Natos avskräckning och försvar samt i fredstida samarbete. Finlands försvar har samordnats så att det utgör en del av alliansens kollektiva försvar, vilket innebär deltagande i planeringen och genomförandet av det kollektiva försvaret. 

Avskräckningens betydelse var ett centralt mål för Finland redan under anslutningsprocessen. Enligt redogörelsen om Finlands anslutning till Nordatlantiska fördragsorganisationen innebär medlemskap i försvarsalliansen Nato att Finland är en del av Natos kollektiva försvar och således omfattas av säkerhetsgarantierna enligt artikel 5 i Nordatlantiska fördraget. Det finska försvarets avskräckande effekt blir då betydligt större (SRR 3/2022, s. 2).  

En förutsättning för att avskräckningen ska vara trovärdig är att den kan genomföras i praktiken. I praktiken kan detta innebära att Finland stöds eller försvaras av alliansen i enlighet med arrangemang som planerats och övats på förhand eller att Finland deltar i stödjandet eller försvaret av de övriga medlemsstaterna i Nato. Finland bereder sig på att ta emot bistånd av sina allierade och att ge sina allierade bistånd samt genomför praktiska övningar för att vidta dessa åtgärder. 

Genom att delta i Natos kärnvapenavskräckningsövningar får Finland även större kunskaper om och förståelse för Natos kärnvapenavskräckning. Att stärka kompetensen är också ett av de mål som anges i regeringsprogrammet och den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen samt i försvarsredogörelsen. 

1.1.2  Natos kärnvapenavskräckning

Natos förebyggande avskräckning består av en helhet som utgörs av kärnvapen och konventionell försvarsförmåga samt robotförsvar och som kompletteras av rymd- och cyberförmågor. Med tanke på Finlands säkerhet och försvar är det viktigt att Natos avskräckning är trovärdig, i fråga om alla dess delområden, och att den utgör en så hög tröskel som möjligt för militära åtgärder mot medlemmarna i alliansen. 

Natos kärnvapenpolitik stöder sig på två pelare, vilka är kärnvapenavskräckning samt främjande av rustningskontroll och nedrustning och förhindrande av spridning av kärnvapen. Det främsta syftet med Natos kärnvapenavskräckning är att bevara freden, förhindra påtryckningar och skapa avskräckning mot aggression. Nato strävar efter att främja en kärnvapenfri värld, men så länge kärnvapen existerar förblir Nato en kärnvapenallians. Dessa grunder för Natos kärnvapenavskräckning har skrivits in i Natos strategiska koncept.  

Nato har som allians inga egna kärnvapen, utan Natos kärnvapenavskräckning baserar sig på Natos kärnvapenstaters nationella kärnvapen, framför allt Förenta staternas kärnvapen. Strategiska kärnvapen, särskilt Förenta staternas kärnvapen, är den sista garantin för Natos avskräckning. Dessutom har Storbritanniens och Frankrikes självständiga strategiska kärnvapenförmåga sin egen roll som garanti för alliansens säkerhet. Dessa allierades separata beslutsfattande stärker avskräckningen genom att försvåra motståndarens beräkningar. De kärnvapen som Förenta staterna har placerat i Europa är en del av Natos avskräckning och de är i Förenta staternas besittning och kontrolleras ytterst strikt. 

Det praktiska genomförandet av kärnvapenavskräckningen styrs och kontrolleras i Nato av planeringsgruppen för kärnvapenfrågor (Nuclear Planning Group, NPG), i vilken medlemsländerna representeras av försvarsministrarna. Dessutom finns det i Nato andra arbetsgrupper som på tjänstemannanivå bereder ärenden som det beslutas om i NPG. I beslutsfattandet i NPG deltar, med undantag för Frankrike, alla allierade. Beslut om kärnvapenavskräckningen fattas i planeringsgruppen för kärnvapenfrågor enigt genom konsensus.  

Natos grundläggande princip är att ansvaret för alliansens säkerhet är odelbart. Detta innebär att riskerna, ansvaret och nyttan vad gäller avskräckningen och försvaret fördelas mellan alla allierade. Med tanke på Natos kärnvapenavskräckning är det nödvändigt att säkerställa att alla NPG-länder – också de som inte direkt kontribuerar med förmåga till fördelningen av bördan för kärnvapenavskräckningen – är delaktiga i den. Med detta avses att alla NPG-länder deltar i utvecklandet av alliansens kärnvapenavskräckning och är med och beslutar om genomförandet av Natos eventuella kärnvapeninsatser genom konsensus. Detta visar Natos enighet och beslutsamhet. Med tanke på avskräckningens trovärdighet är det viktigt att så många allierade som möjligt deltar i fördelningen av bördan för kärnvapenavskräckningen. 

Vissa av de allierade länderna deltar i arrangemangen för fördelning av kärnvapenavskräckningen till exempel genom att vara värdar för Förenta staternas kärnvapen på sina baser eller genom att erbjuda flygplan med dubbla användningsområden (Dual Capable Aircraft, DCA) för Natos eventuella kärnvapeninsatser. Deltagandet i arrangemang för fördelning av bördan för kärnvapenavskräckningen baserar sig på frivillighet. 

I resolutionen från Natos toppmöte i Vilnius 2023 konstateras att det är nödvändigt att säkerställa att berörda allierade i så stor utsträckning som möjligt deltar i Natos arrangemang för fördelning av bördan för kärnvapenavskräckningen i syfte att visa alliansens enighet och beslutsamhet. De flygplan med dubbla användningsområden som de allierade har ställt till förfogande för Natos kärnvapeninsatser är centrala för Natos kärnvapenavskräckning och kärnvapeninsatser. I sin kärnvapenroll under en konflikt beväpnas flygplanen med kärnvapen. Vissa allierade stöder en kärnvapeninsats med konventionell militär förmåga. 

Kärnvapen omfattas alltid av ytterst stränga säkerhetsarrangemang. De omständigheter under vilka Nato måste använda kärnvapen är ytterst osannolika. Vilken som helst användning av kärnvapen mot Nato skulle förändra konfliktens karaktär i grunden. Alliansen har förmåga och beslutsamhet att orsaka en motståndare sådan olägenhet som är större än den nytta som motståndaren önskar uppnå genom sitt bruk av militärt våld. 

Nato ordnar regelbundna övningar för att säkerställa kärnvapenavskräckningens trovärdigt, effekt och säkerhet. Steadfast Noon är alliansens årliga kärnvapenavskräckningsövning inom ramen för vilken det genomförs övningar i fråga om bland annat samarbetet i anslutning till Natos avskräckning. I övningen deltar flygplan med dubbla användningsområden (DCA-flygplan), men kärnvapen ingår inte i övningarna. Steadfast Noon är en rutinövning och övningen är inte riktad mot någon enskild stat. Natos medlemsstater kan delta i övningen på olika sätt, inklusive genom att ställa sin konventionella förmåga till alliansens förfogande som stöd för kärnvapeninsatser. Olika allierade länder är årligen värdland för övningen. 

Som svar på det säkerhetsläge som började efter Rysslands annektering av Krim och som ytterligare försämrades i och med 2022 års anfallskrig har alliansen i enlighet med det nyaste strategiska konceptet förbundit sig att säkerställa en bättre integrering av och konsekvens i förmågorna och funktionerna på alla områden och i alla slags konflikter, och att samtidigt stärka kärnvapenavskräckningens unika och separata roll. 

Den avsiktliga ”vaghet” (ambiguity) som hänför sig till kärnvapenavskräckningen har en stor betydelse i avskräckningen. Med detta avses att de frågor som hänför sig till kärnvapenavskräckningen och kärnvapendoktrinerna är offentligt öppnade och definierade på ett avsiktligt vagt sätt. Placering av kärnvapen, förflyttning av dem, planering och övningar i anslutning till dem samt kärnvapenförmåga och kärnvapeninsatser är sekretessbelagda uppgifter. 

I deklarationerna från Natos toppmöten antecknas de riktlinjer som godkänts på stats- och regeringschefsnivå och som styr utvecklingen av alliansen. I dessa ingår i allmänhet också element som styr kärnvapenavskräckningen. I uttalandet från toppmötet i Washington 2024 konstateras det att Nato har förbundit sig till nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alliansens kärnvapenavskräckning är trovärdig, effektiv och säker. I enlighet med styrningen och uttalandet fortsätter moderniseringen av Natos kärnvapenavskräckningsförmåga och planeringen av kärnvapenavskräckningen stärks i syfte att öka dess flexibilitet och anpassningsförmåga, dock så att den politiska kontrollen bevaras i varje skede. 

Nato säkerställer med alla medel att dess kärnvapenavskräckning är trovärdig, effektiv och säker. Nato fortsätter att upprätthålla en trovärdig avskräckning, stärker sin strategiska kommunikation, förbättrar effektiviteten i sina övningar och minskar de strategiska riskerna. Arbetet med kärnvapenavskräckningen är en del av Natos fortgående verksamhet. 

Natos kärnvapenavskräckning har under flera årtionden framgångsrikt hindrat användning av militärt våld mot Nato. Natos mål är en tryggare värld, särskilt att minska hotet om användning av kärnvapen och att sträva efter en sådan säkerhetspolitisk omgivning där nedrustning kan främjas effektivare. Arrangemangen kring Natos utvidgade kärnvapenavskräckning har varit ett effektivt sätt att förhindra spridning och att stabilisera den säkerhetspolitiska omgivningen i det euroatlantiska området. I en ständigt mer instabil säkerhetspolitisk omgivning är Natos utvidgade kärnvapenavskräckning viktig för att förhindra aggression, främja kollektiv säkerhet och undvika krig. Med tanke på avskräckningen är det viktigt att Finland inte genom sin lagstiftning hindrar eller försvårar uppkomsten och upprätthållandet av avskräckningen inom alliansens område. 

1.1.3  Regeringsprogrammet

Enligt avsnitt 8.1 En internationell och aktiv Natomedlem i regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering Ett starkt och engagerat Finland (SRM 1/2023 rd, Statsrådets publikationer 2023:59) bereder sig Finland som medlem i Nato på att ta emot bistånd från sina allierade och att ge bistånd till sina allierade. Finland deltar fullt ut i all verksamhet inom Nato, inklusive uppgifter i Natos kollektiva försvar i fredstid, och förbinder sig till Natos 360-gradersperspektiv, det vill säga hela alliansens avskräckning och kollektiva försvar. 

Finland deltar i Natos insatser, internationella övningar och arbetsgrupper, inklusive planeringsgruppen för kärnvapenfrågor. Finland stärker sin kompetens i frågor som gäller kärnvapen. Finland tar på sig en aktiv roll i Natos krishantering och bekämpning av terrorism. Som Natomedlem skapar Finland säkerhet och är en pålitlig samarbetspartner som för sin del främjar Natos trovärdighet och funktionsförmåga, såväl i våra närområden som globalt. Regeringen bedömer behoven av ändringar i den lagstiftning som gäller Natomedlemskapet och inleder omedelbart de förberedelser som behövs. 

Enligt regeringsprogrammets avsnitt 8.2 Ett trovärdigt försvar som grund för Finlands säkerhet sörjer Finland för upprätthållandet och utvecklandet av sin försvarsförmåga med beaktande av förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön. Finland har beredskap att reagera såväl på militära påtryckningar, hybridkrigföring som på ett omfattande militärt angrepp. 

Finlands försvar baserar sig på en stark nationell försvarsförmåga som en del av alliansens kollektiva avskräckning och försvar. Finland deltar fullt ut i planeringen av Natos försvar och genomförandet av den kollektiva avskräckningen. Regeringen sörjer för den militära och administrativa integrationen med Nato. Regeringen utvecklar Finlands internationella försvarssamarbete utan förhandsbegränsningar. 

1.1.4  Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse

Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse (SRR 3/2024 rd) offentliggjordes den 20 juni 2024 (Statsrådets publikationer 2024:34). I redogörelsens avsnitt 3.2.2 Finland stärker Natos ställning som hörnsten i den transatlantiska säkerheten konstateras det att Finland är en skapare av säkerhet samt en konstruktiv, pålitlig och prestationsduglig allierad som främjar genomförandet av alla Natos tre kärnuppgifter – avskräckning och försvar, krisförebyggande och krishantering samt kooperativ säkerhet – tillsammans med sina allierade. Finland stärker alliansens funktionsförmåga både i våra närområden och inom hela Natos ansvarsområde. 

Natos avskräckning utgörs av vanliga trupper och prestationsförmåga, robotförsvar och kärnvapen samt alliansens rymd- och cyberförmågor som kompletterar dessa. Finland har inte infört nationella begränsningar för Natomedlemskapet och deltar på bred front i alliansens verksamhet. Finland stärker trovärdigheten i Natos avskräckning och försvar samt främjar en övergripande och långsiktig förstärkning av alliansens avskräckning och försvar. 

Det främsta syftet med Natos kärnvapenavskräckning är att bevara freden, förhindra påtryckningar på alliansen och skapa avskräckning mot aggression. Kärnvapenavskräckningen är den starkaste formen av avskräckning och tillhörande prestationsförmåga och funktioner är en del av Natos gemensamma avskräckning och försvar. Finland deltar aktivt i utformningen av Natos politik för kärnvapenavskräckning och i beslut om utvecklingen av den. Finland stärker sin kompetens i frågor som gäller kärnvapenavskräckning (avsnitt 3.2.2 i redogörelsen). 

I redogörelsen konstateras det dessutom att Finland fortsätter sin aktiva och konstruktiva rustningskontroll- och nedrustningslinje för att främja den nationella och internationella säkerheten. Finland betonar efterlevnaden av fördragen om rustningskontroll och åtgärder som ökar förtroendet. Finland arbetar för att förhindra spridningen av massförstörelsevapen och för att motverka de hot som de medför. Finland stöder verkställandet, iakttagandet och stärkandet av icke-spridningsavtalet för kärnvapen samt konventionerna om förbud mot kemiska och biologiska vapen. 

Icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT) är det primära fördraget för att främja kärnvapennedrustning och förhindra spridning av kärnvapen. Natos mål är en kärnvapenfri värld, men så länge kärnvapen existerar förblir Nato en kärnvapenallians. Finland understöder ett stegvist framskridande i kärnvapennedrustningen som främjar säkerheten i alla länder. Finland ansluter sig inte till den 2017 godkända konventionen om förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW), eftersom den står i strid med Natos kärnvapenavskräckning, som är en viktig del av Finlands säkerhetslösning (avsnitt 3.5 i redogörelsen). 

I sitt betänkande om redogörelsen (UtUB 14/2024 rd, punkt 50) konstaterar riksdagens utrikesutskott att Natos strategiska koncept fastställer att alliansens mål är en kärnvapenfri värld, men att Nato är en kärnvapenallians så länge kärnvapen existerar. Det främsta syftet med Natos kärnvapenavskräckning är att bevara freden, förhindra påtryckningar på alliansen och skapa avskräckning mot aggression. Utskottet anser att det för Finland som ny Natomedlem är viktigt att stärka sitt kunnande också inom det här politikområdet i alliansen. Finland deltar i beslutsfattandet om alliansens politik i fråga om kärnvapenavskräckning. Utskottet konstaterar att detta inte står i strid med Finlands traditionellt starka roll i kärnvapenkontrollen och påminner om att alla alliansländer har ratificerat icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). Överhuvudtaget anser utskottet det viktigt att Finland som Natoland fortsatt håller en hög profil i olika frågor som gäller vapenkontroll och nedrustning utan att ifrågasätta Natos kärnvapenavskräckning. 

1.1.5  Statsrådets försvarsredogörelse

Statsrådet lämnade den 19 december 2024 sin försvarsredogörelse till riksdagen (SRR 9/2024 rd, Försvarsministeriets publikationer 2024:6).  

Enligt underavsnitt 2.8 De viktigaste konsekvenserna för Finlands försvar i beskrivningen av verksamhetsmiljön i försvarsredogörelsen är Finland en stat vid Natos yttre gränser och ligger inom ett militärstrategiskt viktigt område som en del av både Östersjöområdet och det arktiska området. Natomedlemskapet har stärkt avskräckningen, vilket höjer tröskeln för användning av militära maktmedel mot Finland. Det ligger i Finlands nationella intresse att Natos avskräckning och försvar är starka och svarar mot kraven i den förändrade säkerhetspolitiska miljön. 

Enligt försvarsredogörelsens avsnitt 3 Försvarets nuläge förebyggs användningen av militära maktmedel mot Finland som en del av alliansens avskräckning. Om förebyggandet av användningen av militära maktmedel misslyckas, avvärjs de militära angreppen. 

Enligt försvarsredogörelsens avsnitt 4.1 Försvarspolitiska grunder dimensioneras Finlands försvar så att det svarar mot de krav som det i grunden försämrade säkerhetsläget, Finlands förändrade strategiska ställning och de militära hoten ställer. Finland måste ha kontinuerlig förmåga att reagera på bredspektrig påverkan, långvarig militär påtryckning och omfattande krigföring som pågår i flera år. Finlands försvar utvecklas långsiktigt, systematiskt och som en helhet så att det motsvarar omvärldens ökade krav. Detta görs med beaktande av Natos mål och krav för det kollektiva försvaret. 

Enligt samma avsnitt utformas Finlands försvarspolitiska och militära roll i Nato i en situation där den största förändringen sedan kalla krigets slut pågår i alliansen i syfte att stärka avskräckningen och försvaret. Finlands deltagande i alliansens verksamhet är omfattande och det har inte införts några nationella begränsningar för Natomedlemskapet. För Finland är det särskilt viktigt att alliansen har förmåga att bemöta hotet från Ryssland. Finland förbinder sig till Natos avskräckning och kollektiva försvar i enlighet med 360-gradersperspektivet på säkerhet inom alliansens hela territorium med beaktande av alla hot. Det ligger i Finlands intresse att Nato är en stark och handlingskraftig allians. 

Natos avskräckning utgörs av vanliga trupper och förmågor, robotförsvar och kärnvapen. Denna helhet kompletteras av rymd- och cyberförmågor. Kärnvapnen har en central roll som en del av alliansens avskräckning. Finland deltar i Natos arbete som gäller kärnvapenavskräckning och ökar kompetensen och kunskapen i frågor som gäller kärnvapen och kärnvapenavskräckning.  

Enligt försvarsredogörelsen skapar Finland säkerhet och är en konstruktiv, pålitlig och prestationsduglig allierad som främjar genomförandet av alla Natos tre huvuduppgifter – avskräckning och försvar, krisförebyggande och krishantering samt kooperativ säkerhet – tillsammans med sina allierade. Finland har förbundit sig till att försvara de övriga medlemsstaterna. Försvarsmakten säkerställer den förmåga och de arrangemang som behövs för att fullgöra åtagandena enligt artikel 5. 

De nordiska länderna, Östersjöområdet och den arktiska regionen i Europa bildar en strategisk helhet. Ur ett militärt perspektiv bildar Finland, Sverige och Norge ett enhetligt insatsområde. Det är viktigt att kunna agera flexibelt tillsammans med de allierade i Östersjöområdet. Natos militära närvaro och övningar på Finlands territorium stöder ett effektivt genomförande av det kollektiva försvaret och stärker förutsättningarna för att försvara Finland. 

Det bilaterala och multilaterala försvarssamarbetet är en viktig del av Finlands försvarsförmåga. Det bilaterala samarbetet intensifieras med de länder som är centrala för Finland utifrån gemensamma intressen. Genomförandet av det avtal om försvarssamarbete som ingåtts med Förenta staterna accentueras under de närmaste åren. Det bilaterala och multilaterala försvarssamarbetet med de allierade stöder Natos avskräckning och försvar samt skapar förutsättningar för att få och lämna stöd redan innan Natos planer och artikel 5 eventuellt aktiveras. 

I försvarsredogörelsens avsnitt 4.2 Försvarssystemets integrering i och verksamhet som en del av Natos avskräckning och försvar sägs det att som Natomedlem har Finlands försvarsintressen utvidgats från att omfatta nationens till att numera även omfatta hela alliansens säkerhet. Finland upprätthåller och utvecklar sin egen starka försvarsförmåga under alla omständigheter med beaktande av Natos gemensamma mål. Integreringen av Finlands militära försvar i Natos avskräckning och försvar fortsätter och fördjupas under redogörelseperioden. Detta inbegriper identifiering av alliansens militärstrategiska mål samt integrering av de egna förmågorna och insatserna i alliansens verksamhet inom alla domäner. 

Enligt försvarsredogörelsens avsnitt 4.2.4 Natos närvaro på Finlands territorium skapas det regionalt förutsättningar för verkställande av det kollektiva försvaret samt för militär uppbyggnad och truppförsörjning. Operationerna och övningarna med de allierade ökar på Finlands territorium, vilket förutsätter att det förvaltningsövergripande samarbetet och myndighetssamarbetet utvecklas både nationellt och internationellt. Det ska skapas verksamhetsförutsättningar för truppernas operationer, beredskap och långvariga verksamhet och närvaro.  

Enligt avsnitt 4.2.6 Natos system för krisrespons och beredskapsreglering är det viktigt att Nato kan reagera på snabbt föränderliga situationer genom åtgärder som stärker avskräckningen och försvaret, till exempel genom att reglera sin militära närvaro. Nato har system för krisrespons och beredskapsreglering som gör det möjligt att fatta politiska beslut i rätt tid och säkerställer tillräckliga befogenheter för Natos militära myndigheter att försvara alliansens territorium. De utgör samtidigt en strukturell ram för Natos planering av krisrespons och en modell som medlemsstaterna kan beakta i sitt eget beslutsfattande. 

Riksdagens försvarsutskott noterade i sitt betänkande om redogörelsen (FsUB 5/2025 rd) att Finlands försvarspolitiska och militära roll i Nato nu utformas samtidigt som den största förändringen sedan kalla kriget pågår i alliansen i syfte att stärka avskräckningen och försvaret, särskilt i Europa (s. 4–5). Försvarsutskottet noterade också att kraven på det nationella försvaret samt förmågemålen i Natos försvarsplaneringsprocess styr Försvarsmaktens förmågeutveckling. Utskottet ser det som viktigt att Finland inte har infört nationella begränsningar för Natomedlemskapet. Utskottet ansåg att Finland i stor omfattning bör delta i alliansens verksamhet, Natos avskräckning och kollektiva försvar i enlighet med Natos 360-gradersperspektiv (s. 5). 

Försvarsutskottet instämde i sitt betänkande i den i utrikesutskottets utlåtande om försvarsredogörelsen (UtUU 3/2025 rd) gjorda bedömningen att det viktigaste målet för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är att trygga Finlands självständighet och territoriella integritet, förhindra att Finland hamnar i en militär konflikt och garantera finländarnas säkerhet och välfärd (FsUB 5/2025 rd, s. 6). Enligt betänkandet har Natomedlemskapet lett till omfattande revideringar av lagstiftningen inom försvarsförvaltningens ansvarsområde, eftersom lagstiftningen om försvaret tidigare har grundat sig på nationellt försvar och militär alliansfrihet. Försvarsmaktens uppgifter samt territorialövervakningslagen (755/2000) och de författningar som hänför sig till den kommer enligt redogörelsen att ses över så att de motsvarar de krav som Natomedlemskapet ställer. I betänkandet sägs det att även Natos pågående tyngdpunktsförskjutning tillbaka till avskräckning och försvar samt förändringen i Försvarsmaktens huvuduppgifter förutsätter en bredare översyn av lagstiftningen. Utskottet betonade i sitt betänkande att lagstiftningen måste möjliggöra ett flexibelt deltagande i att visa avskräckning och genomföra det kollektiva försvaret i olika situationer tillsammans med allierade, både i Finland och inom hela alliansens territorium (s. 7). 

Försvarsutskottet konstaterade i sitt betänkande att vid bedömningen av betydelsen av Natos kärnvapenavskräckning instämmer försvarsutskottet i de ställningstaganden som utrikesutskottet framförde i sitt betänkande om den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen (UtUB 14/2024 rd): ”Natos strategiska koncept fastställer att alliansens mål är en kärnvapenfri värld, men att Nato är en kärnvapenallians så länge kärnvapen existerar. Det främsta syftet med Natos kärnvapenavskräckning är att bevara freden, förhindra påtryckningar på alliansen och skapa avskräckning mot aggression. Utskottet anser att det för Finland som ny Natomedlem är viktigt att stärka sitt kunnande också inom det här politikområdet i alliansen. Finland deltar i beslutsfattandet om alliansens politik i fråga om kärnvapenavskräckning. Utskottet konstaterar att detta inte står i strid med Finlands traditionellt starka roll i kärnvapenkontrollen och påminner om att alla alliansländer har ratificerat icke-spridningsavtalet” 

2.1.1  Kärnenergilagen

I 1 § i den gällande kärnenergilagen (990/1987) föreskrivs det om lagens syfte. Enligt paragrafen är syftet med lagen att trygga att kärnenergin används på ett för människan och miljön säkert sätt och så att den inte främjar spridningen av kärnvapen. En motsvarande bestämmelse om lagens syfte föreslås också i 1 § i den nya kärnenergilag (RP 24/2026 rd) som är under behandling i riksdagen. Bestämmelser kärnenergilagens tillämpningsområde finns i 2 §. 

Enligt den gällande 4 § i kärnenergilagen är det förbjudet att till Finland införa kärnladdningar samt att här framställa, inneha och spränga sådana. I 69 § 2 mom. i kärnenergilagen sägs det dessutom att om straff för verksamhet som strider mot 4 § i denna lag stadgas i 34 kap. 6–8 § i strafflagen. 

I förarbetena till 4 § i kärnenergilagen konstateras det att stadgandet förbjuder användningen av kärnladdningar i Finland även i sådana fall som kan anses vara fredliga och vilka skulle vara tillåtna enligt icke-spridningsavtalet för kärnvapen. Enligt förarbetena innebär det föreslagna stadgandet bland annat också att det inte är tillåtet för ett krigsfartyg som har kärnvapen ombord att besöka Finland. De här förbjudna handlingarna innebär således inte användning av kärnenergi, och kan sålunda naturligt nog inte komma i fråga ens såsom beroende av tillstånd (RP 16/1985 rd, s. 26). 

Med icke-spridningsavtalet för kärnvapen som nämns i motiveringen till 4 § i kärnenergilagen avses det internationella fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (FördrS 11/1970, NPT), som Finland inte har gjort några förbehåll mot. Artikel 1 i fördraget gäller kärnvapenstater och artikel 2 icke-kärnvapenstater. I motiveringen till 4 § i kärnenergilagen nämns också Fredsfördraget med Finland (FördrS 20/1947). Vidare nämns i motiveringen till 4 § avtalet om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vattnet (FördrS 1/1964). Efter det att 4 § i kärnenergilagen stiftades har Finland också anslutit sig till fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (FördrS 15/2001, nedan provstoppsavtalet). 

I regeringens proposition som gäller kärnenergilagen (RP 16/1985 rd) gås de allmänna principerna för användningen av kärnenergi igenom. Enligt propositionen har Finland i den internationella politiken konsekvent strävat till att som en del av landets säkerhetspolitik bedriva en linje som tar sikte på att hindra spridningen av kärnvapen, och har för sin egen del genom avtal förbundit sig att vid användningen av kärnenergi hålla sig enbart till fredliga tillämpningar. Denna ståndpunkt ingår i lagförslaget som en allmän princip enligt vilken innehav, införsel och användning av kärnladdningar i Finland är förbjudet. Vad i övrigt beträffar förhindrandet av spridningen av kärnvapen kan detta anses ingå i samhällets helhetsintresse (RP 16/1985 rd, s. 5). 

I propositionen har det också konstaterats att tanken på att kärnladdningar kan användas också för fredliga ändamål har tidvis framförts och man har också gjort experiment med användningen av kärnladdningar för sådana ändamål, närmast vid stora sprängningsarbeten. Förhindrandet av spridningen av kärnvapen ansågs likväl kräva, att icke-spridningsavtalet för kärnvapen skulle behandla dessa användningssätt som om de vore lika riskfyllda med tanke på spridningen av kärnvapenteknologin. Å andra sidan utgår icke-spridningsavtalet för kärnvapen från, att såvida det kan påvisas att fredlig användning av kärnladdningar är till nytta, är användningen av dem möjlig för sprängningar som företas även i länder som inte innehar kärnvapen, men däremot inte genom dessa länders försorg (RP 16/1985 rd, s. 26). 

I regeringens proposition sägs det att alla de bilaterala överenskommelser som Finland ingått på kärnenergiområdet innehåller förpliktelsen om fredlig användning, likväl uttryckt på något varierande sätt. Enligt propositionen har begreppet "fredlig användning” inte ett internationellt godkänt, klart avgränsat innehåll, men det anses rätt allmänt att alla slag av användning på åtgärd av armén inte är uteslutna, utan endast den direkta användningen i strid (RP 16/1985 rd, s. 26). 

I kärnenergilagen eller strafflagen definieras varken vad som avses med kärnladdning eller kärnvapen. Inte heller i icke-spridningsavtalet för kärnvapen (FördrS 10 och 11/1970) definieras begreppen i fråga, även om både kärnvapen och andra kärnladdningar nämns flera gånger i det. 

Enligt artikel IX i avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om samarbete avseende nukleär information (Atomalavtalet, FördrS 57/2024) avses i avtalet med ”kärnvapen” anordning som utnyttjar kärnenergi, med undantag för utrustning för transport eller framdrift av anordningen (om sådan utrustning är en separat och skiljbar del av anordningen), vars huvudsakliga syfte är att användas som vapen, vapenprototyp eller vapentestanordning eller för utveckling av dessa. 

I 118 § i kärnenergiförordningen (161/1988) som utfärdats med stöd av den gällande kärnenergilagen sägs det att Strålsäkerhetscentralen ska upprätthålla ett tillsynssystem för kärnmaterial med uppgift att ombesörja nödvändig tillsyn över användningen av kärnenergi i syfte att hindra spridningen av kärnvapen samt tillsyn i anslutning till sådana internationella avtal på kärnenergiområdet där Finland är avtalspart. Centralen ska övervaka att tillståndshavaren har nödvändig sakkunskap och beredskap att ordna tillsynen och att tillståndshavaren för egen del genomför den tillsyn som avses ovan i enlighet med de meddelade bestämmelserna. 

Varken den gällande eller den föreslagna kärnenergilagen innehåller till andra delar än det förbud mot kärnladdningar som ingår i dem uttryckliga bestämmelser om kärnladdningar, eftersom verksamhet i anslutning till kärnladdningar hittills har varit kategoriskt förbjuden i alla situationer. Den kärnmaterialtillsyn som ingår i kärnenergilagen utgör dock en central del av övervakningen av användningen av kärnenergi, genom vilken det övervakas att spridningen av kärnvapen i Finland inte främjas. 

2.1.2  Strafflagen

I 34 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen sägs det att den som för in i Finland eller som förvärvar, tillverkar, transporterar, tillhandahåller, innehar, utvecklar eller spränger en kärnladdning eller bedriver forskningsverksamhet i syfte att tillverka en sådan, ska för kärnladdningsbrott dömas till fängelse i minst två och högst tio år. Enligt 2 mom. i paragrafen döms för kärnladdningsbrott också den som spränger en kärnladdning i Antarktis. I 3 mom. sägs det att försök är straffbart. 

Enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 6 punkten i strafflagen döms för kärnladdningsbrott som begåtts i terroristiskt syfte till fängelse i minst två och högst tolv år den som i terroristiskt syfte och så att gärningen är ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation gör sig skyldig till kärnladdningsbrott. Det föreskrivs om terroristiskt syfte (bland annat att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, att tvinga regeringen i en stat att göra något eller att obehörigen upphäva en stats konstitution) i 6 § 1 mom. i det ovannämnda kapitlet. Till denna del kommer det inte att göras några ändringar i bestämmelserna i justitieministeriets projekt för revidering av bestämmelserna om terroristbrott (OM086:00/2023). 

Den lag om ändring av strafflagen, som hänför sig till den andra fasen av totalreformen av strafflagen, trädde i kraft den 1 september 1995. Fram till den andra fasen av totalreformen av strafflagen föreskrevs det om kärnladdningsbrott i 70 § 1 mom. i kärnenergilagen och om att försök är straffbart i 2 mom. i den paragrafen. Enligt motiveringen till regeringens proposition RP 16/1985 rd (s. 58/1) föreslås det för förstärkande av förbudet enligt 4 § i kärnenergilagen att överträdelse därav ska bestraffas särskilt strängt såsom kärnladdningsbrott. 

I samband med överföringen till strafflagen behandlades tillämpningsområdet för 34 kap. 6 § i strafflagen ganska snävt i detaljmotiveringen (RP 94/1993 rd, s. 123/II och 124/I). I förarbetena till paragrafen i fråga konstateras det att kärnladdningsstadgandet är territoriellt begränsat så att det avser endast gärningar som begås i Finland. I fråga om införande i landet följer den territoriella begränsningen redan av gärningens natur. Enligt stadgandet är det, liksom enligt gällande kärnenergilag, straffbart att ha kärnladdningar ombord på fartyg som kommer in på finskt territorialvatten, även om avsikten inte är att föra in dem i landet. Kärnenergibrottet avviker dessutom enligt förarbetena från de övriga brott som behandlas i samma kapitel såtillvida att rekvisitet inte förutsätter att gärningen är ägnad att förorsaka allmän fara. Det kan väl tänkas att en kärnladdning förs in i landet eller innehas utan att gärningen är ägnad att förorsaka fara. Orsaken till att också dessa gärningar är strängt kriminaliserade är presumtionen att en kärnladdning alltid är förenad med risker för synnerligen omfattande skador. När det gäller dessa gärningsformer kan det anses så uppenbart att någon grad av fara uppkommer, att det har ansetts onödigt att särskilt nämna detta i rekvisitet (RP 94/1993 rd, s. 124). 

Strafflagens 34 kap. 6 § 1 mom. som gäller kärnladdningsbrott ändrades helt och hållet i samband med anslutningen till fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (lag 841/2003) så att det enligt momentet är straffbart att i Finland föra in, tillverka, spränga eller inneha en kärnladdning. Ett kärnladdningsbrott som begås utanför Finland vars straffbarhet grundar sig på en internationell överenskommelse blev samtidigt i och med det nya 2 mom. som fogades till 1 kap. 7 § i strafflagen ett internationellt brott som finsk lag tillämpas på oberoende av lagen på gärningsorten. På grund av avtalsförpliktelserna och för att förhindra alla former av medverkan, även i utlandet, i utförandet av kärnsprängningar, föreslogs det att samtidigt tas bort den begränsning som gäller tillverkning, sprängning och innehav av kärnladdningar och enligt vilken ett kärnladdningsbrott är territoriellt begränsat så att det endast avser gärningar som begåtts i Finland (RP 186/1998 rd, s. 17/II). 

Till sin nuvarande form ändrades strafflagens 34 kap. 6 § 1 mom. om kärnladdningsbrott 2018 i samband med genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (nedan direktivet om terroristbrott). Till momentet fogades då som gärningsform förvärv, transport, tillhandahållande och bedrivande av forskningsverksamhet i syfte att tillverka en kärnladdning. Kompletteringen av 34 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen i samband med genomförandet av direktivet om terroristbrott baserade sig på artikel 3.1 f i direktivet, som innehåller en förpliktelse att på ett heltäckande sätt straffbelägga kärnladdningsbrott som begåtts i terroristiskt syfte. Av lagstiftningslösningen följde att de nya gärningsformerna blev straffbara också när gärningarna inte begås i terroristiskt syfte och när gärningen inte är ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation. Detta ansågs emellertid motiverat eftersom brottslighet som hänför sig till nukleära vapen är av allvarlig karaktär och därför finns det särskild orsak att se till att straffbestämmelsen är heltäckande. Det ansågs också vara svårt att hitta någon orsak till att det finns mer heltäckande straffbestämmelser om brott mot bestämmelserna om explosiva varor, som är ett lindrigare brott än kärnladdningsbrott (RP 30/2018 rd, s. 27 och 94). 

I samband med genomförandet av direktivet om terroristbrott ändrades inte det faktum att ett kärnladdningsbrott som är straffbart enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 6 punkten i strafflagen och som begåtts i terroristiskt syfte, enligt sin straffskala, är ett brott som bestraffas stängare än ett kärnladdningsbrott enligt 34 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen som inte begåtts i ett sådant syfte. En strängare straffbarhet än så förutsätts i artikel 15.2 i direktivet, enligt vilken det för brott som begåtts i terroristiskt syfte ska kunna dömas ut straff som är strängare än de som föreskrivs i nationell rätt för motsvarande brott som inte har ett terroristiskt syfte. Bestämmelserna om straffbarhet för terroristbrott i 34 a kap. i strafflagen och de olika straffskalorna har till följd att bestämmelserna är uppdelade i två paragrafer och i två kapitel. Detta var läget redan före direktivet på basis av rådets rambeslut om bekämpande av terrorism (2002/475/RIF). 

2.1.3  Lagstiftningen om explosiva varor och farliga ämnen

EU-bestämmelser 

Bestämmelser som är viktiga med tanke på kärnladdningar har inom EU utfärdats om produkter med dubbla användningsområden och strålsäkerhet. 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/821 om upprättande av en unionsordning för kontroll av export, förmedling, transitering och överföring av samt tekniskt bistånd för produkter med dubbla användningsområden gäller också kärnvapen. Enligt artikel 2.1 i förordningen avses i förordning med ’produkter med dubbla användningsområden’ produkter, inbegripet programvara och teknik, som kan användas för både civila och militära ändamål, och inbegriper produkter som kan användas för utformning, utveckling, produktion eller användning av kärnvapen, kemiska vapen eller biologiska vapen eller bärare av dessa, inbegripet alla varor som kan användas både för icke-explosiva ändamål och för att på något sätt bidra vid tillverkning av kärnvapen eller andra kärnladdningar. 

EU:s strålsäkerhetsdirektiv (2013/59, BSS-direktivet) fastställer enhetliga grundläggande säkerhetsnormer för skydd av individers hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning vid exponering i arbetet, medicinsk exponering eller exponering av allmänheten (artikel 1). Direktivet är tillämpligt på alla planerade och befintliga exponeringssituationer samt på exponering i nödsituationer som medför en risk för exponering för joniserande strålning som inte kan förbises ur strålskyddssynpunkt eller med hänsyn till miljön med tanke på det långsiktiga skyddet av människors hälsa (artikel 2). I artikel 3 som gäller undantag från direktivets tillämpningsområde har kärnvapen eller kärnladdningar inte lämnats utanför direktivet tillämpningsområde. 

Den nationella lagstiftningen i Finland 

Lagen om transport av farliga ämnen (541/2023, TFÄ-lagen) innehåller inte bestämmelser om förberedelse inför eller transport av uttryckligen kärnladdningar. Den lagen tillämpas inte på transport av farliga ämnen som utförs av Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet och inte på sådan transport av farliga ämnen med en främmande stats eller en internationell organisations transportmedel som hänför sig till internationella militära övningar eller annat militärt samarbete. TFÄ-lagen tillämpas inte heller på transporter som genomförs som sådan militär luftfart eller statlig luftfart som avses i luftfartslagen (864/2014) (2 § 2 mom.). En kärnladdning kan i sig uppfylla definitionen av farliga ämnen i lagens 3 § 1 mom. På grund av begränsningen av tillämpningsområdet enligt 2 § 2 mom. i TFÄ-lagen kommer dock TFÄ-lagen i praktiken inte att tillämpas på kärnladdningar.  

Lagen om transport av farliga ämnen inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet (849/2025) innehåller inte bestämmelser om förberedelser inför och genomförande av transport av uttryckligen kärnladdningar.  

Den lagen tillämpas på förberedelser inför och genomförandet av sådan transport av farliga ämnen som utförs av Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet samt på säkerställandet av transportsäkerheten och de säkerhetsåtgärder som krävs för transporten (1 § 1 mom.). Lagen tillämpas också på sådan transport av farliga ämnen med en främmande stats eller internationell organisations transportmedel som hänför sig till internationella militära övningar och annat militärt samarbete, om inte något annat följer av internationella förpliktelser som är bindande för Finland (1 § 2 mom.).  

I förarbetena som gäller lagens 1 § har det konstaterats att internationella förpliktelser kan följa av till exempel en internationell organisations, såsom Natos, som Finland har anslutit sig till, egna standarder eller andra föreskrifter. Ett undantag kan gälla till exempel Nato Sofa och avtalet om försvarssamarbete. Vanligen hänför sig denna typ av transporter till internationella militära övningar i Finland, till exempel de nordiska ländernas gemensamma övningar eller övningar som utförs i samarbete med Nato-länderna. Andra exempel är transporter av farliga ämnen i Finland som hänför sig till militär handräckning samt transporter av farliga ämnen som anknyter till internationella militära avtal och samförståndsavtal och som utförs i Finland (RP 26/2025 rd, s. 38). 

Lagen om transport av farliga ämnen inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet tillämpas inte på sådana farliga ämnen som hör till ett transportmedels vapensystem eller något annat system och som finns i transportmedlet för att användas för avsett ändamål (2 § 1 mom.). Enligt förarbetena till paragrafen utrustas exempelvis jaktplan med olika typer av ammunition som jaktplanet behöver för att kunna genomföra ett uppdrag för övervakning och tryggande av den territoriella integriteten som det fått order om att utföra (RP 26/2025 rd, s. 39). 

En kärnladdning kan i sig uppfylla definitionen av farliga ämnen i lagens 4 § 1 mom. Kärnladdningar ska dock aldrig vara i Försvarsmaktens besittning. Lagen om transport av farliga ämnen inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet tillämpas inte heller på sådana farliga ämnen som hör till ett transportmedels vapensystem eller något annat system och som finns i transportmedlet för att användas för avsett ändamål (2 § 1 mom.). Begränsningen av tillämpningsområdet i 1 § gäller transport av farliga ämnen inom ramen för Nato Sofa och avtalet om försvarssamarbete. I praktiken kommer lagen inte att tillämpas på transport av kärnladdningar. 

I lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005, nedan kemikaliesäkerhetslagen) föreskrivs det om bland annat industriell hantering och upplagring, överföring och förvaring av farliga kemikalier samt de krav som ställs på explosiva varor samt om tillverkning, import, användning, överföring, handel med, överlåtelse, innehav, upplagring, förvaring och förstöring av explosiva varor (2 § 1 mom. 1 och 2 punkten). 

Kemikaliesäkerhetslagen tillämpas i regel på verksamheten inom Försvarsmakten, om inte något annat föreskrivs särskilt i den lagen (3 §). I lagens 4 § föreskrivs det dock uttryckligen om att lagen inte tillämpas på användning och upplagring av farliga kemikalier i fartyg (1 mom. 2 punkten) och radioaktiva ämnen eller produkter som innehåller radioaktiva ämnen (1 mom. 3 punkten). 

Kemikaliesäkerhetslagens 6 § innehåller definitioner av bland annat kemikalie, farlig kemikalie, blandning, brännbar vätska och explosiv vara. 

Lagen innehåller inga uttryckliga bestämmelser om kärnladdningar. I enlighet med avgränsningen av tillämpningsområdet i lagens 4 § tillämpas lagen dock inte på radioaktiva ämnen eller produkter som innehåller radioaktiva ämnen, såsom kärnladdningar.  

I försvarsministeriets förordning om militära explosiva varor (772/2009) föreskrivs det om explosiva varor som är avsedda för Försvarsmaktens militära verksamhet (militära explosiva varor) och som avses i kemikaliesäkerhetslagen. I förordningen föreskrivs det också om hur de i den ovannämnda lagen föreskrivna uppgifterna som gäller explosiva varor ska fullgöras inom försvarsförvaltningen. Eftersom förordningen har utfärdats med stöd av kemikaliesäkerhetslagen och lagen i fråga inte tillämpas på radioaktiva ämnen eller produkter som innehåller radioaktiva ämnen, tillämpas inte heller förordningen på kärnladdningar. 

Försvarsministeriet tillsatte den 10 december 2024 en arbetsgrupp (PLM004:00/2025) för att utreda nuläget i fråga om lagstiftningen om militära explosiva varor och bereda eventuella ändringsförslag. Arbetsgruppens mandatperiod upphör den 31 december 2026. Säkerheten vid hanteringen av radioaktiva ämnen hör dock inte till tillämpningsområdet för säkerhetsbestämmelserna om explosiva varor och kemikalier, utan det finns egen speciallagstiftning om detta, i vilken det föreskrivs om radioaktiva ämnen och sådant som har samband med dem, såsom joniserande strålning och kärnenergi. 

Enligt 1 § i strålsäkerhetslagen (859/2018) är syftet med lagen att skydda hälsan mot men som orsakas av strålning. Syftet är även att förebygga och minska sådana miljöskador och andra skador som strålningen orsakar. Strålsäkerhetslagen tillämpas på strålningsverksamhet, på befintliga exponeringssituationer och på nödsituationer med strålrisk (2 §). I lagens tillämpningsområde nämns inte särskilt kärnvapen eller kärnladdningar. Således kan lagen anses vara tillämplig särskilt på strålskador orsakade av kärnladdningar. I lagens 14 § sägs det att Strålsäkerhetscentralen övervakar att lagen efterlevs och är den kontrollanläggning som avses i artikel 35 i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, och sköter myndighetsuppgifterna, kontakten och rapporteringen i anknytning till den strålsäkerhetstillsyn som utövas med stöd av fördraget, om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag. 

Enligt 16 § 1 mom. i strålsäkerhetslagen ska Tullen på sitt ansvarsområde övervaka import och export av strålkällor, av radioaktivt avfall och av de konsumentvaror som avses i 69 § samt transitering av radioaktivt avfall genom Finland. Tullen ska dessutom på sitt ansvarsområde övervaka internationell transport av och trafik med strålkällor och radioaktivt avfall. Enligt 2 mom. i den paragrafen ska Tullen på sitt ansvarsområde övervaka förbudet mot import och export av sådana produkter som omfattas av användningsförbudet avseende radioaktiva ämnen i 68 §. 

I 16 kap. i strålsäkerhetslagen finns det bestämmelser om strålsäkerhetsincidenter och nödsituationer med strålrisk.  

Bestämmelser om beredskap för olyckor finns också i räddningslagen (379/2011), vars syfte är att förbättra människornas säkerhet och minska antalet olyckor. Lagens syfte är också att när en olycka är överhängande eller har inträffat ska människor räddas, viktiga funktioner tryggas och följderna av olyckan begränsas effektivt så att olägenheterna för människor, egendom och miljön blir så små som möjligt (1 §). Lagen tillämpas på beredskap för olyckor och på insatser när en olycka är överhängande eller inträffar. Det föreskrivs i lagen även om skyldigheten att bygga och underhålla skyddsrum samt att begränsa följderna av olyckor. I lagen föreskrivs dessutom om räddningsväsendets myndigheters och Gränsbevakningsväsendets uppgifter inom räddningsverksamheten och deras behörighet inom räddningsväsendet samt om samarbete när de uppgifter som anges i lagen utförs och förbereds (2 §). 

I 40 § 1 mom. i räddningslagen sägs det att om inte något annat anges i någon annan lag, är den som äger objektet dessutom skyldig att svara för efterröjning och efterbevakning efter en nödsituation med strålrisk samt för att begränsa exponering i en nödsituation med strålrisk när situationen inte längre kräver åtgärder från räddningsverkets sida.  

Enligt 2 § 1 mom. 5 punkten i lagen om Strålsäkerhetscentralen (1164/2022) hör till Strålsäkerhetscentralen beredskaps- och expertuppgifter i nödsituationer med strålrisk. 

2.1.4  Nationellt beslutsfattande

Det nationella beslutsfattandet om Natoärenden har behandlats i avsnitt 5.2 i regeringens proposition om Finlands anslutning till Nato (RP 315/2022 rd). 

I 93 § 1 mom. i grundlagen sägs det att Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet. Enligt 58 § i grundlagen, som gäller presidentens sätt att fatta beslut, är huvudregeln att presidenten fattar formbundna beslut i statsrådet utifrån statsrådets förslag till avgörande. Beslut om krig och fred fattas av presidenten med riksdagens samtycke.  

De ärenden som hör till statsrådet avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde eller i det ministerium som saken gäller. Vid allmänt sammanträde avgörs i enlighet med 67 § i grundlagen vittsyftande och principiellt viktiga ärenden samt sådana andra ärenden vars betydelse kräver det. Enligt 2 § 1 mom. i lagen om statsrådet (175/2003) utfärdas bestämmelser om ministeriernas ansvarsområden och om fördelningen av ärendena mellan dem genom lag eller genom förordning av statsrådet. I 10 § 1 mom. i reglementet för statsrådet (262/2003) sägs det att ärendena fördelar sig på ministeriernas ansvarsområden så som föreskrivs i 3 kap. i reglementet för statsrådet. Enligt 14 § 1 mom. i lagen om statsrådet kan ärenden som ankommer på ett ministerium i enskilda fall överföras till allmänt sammanträde, om de anses vara så vittsyftande eller principiellt viktiga att de ska avgöras vid allmänt sammanträde. Beslutet om överföring fattas vid allmänt sammanträde på framställning av statsministern eller ministern i fråga. 

Bestämmelser om tillståndsförfarandet i fråga om ankomst till finskt territorium och uppehåll i landet finns i territorialövervakningslagen (755/2000). Bestämmelser om lämnande och mottagande av internationellt bistånd, om samverkan med en annan stat, Europeiska unionen, Nordatlantiska fördragsorganisationen eller en annan internationell organisation inom eller utanför Finlands territorium och om annan internationell verksamhet finns särskilt i lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet (418/2017) och i lagen om försvarsmakten (551/2007).  

En främmande stats militärpersoners, militärfordons, statsluftfartygs eller statsfartygs ankomst till och uppehåll i landet kräver enligt territorialövervakningslagen i princip tillstånd. Enligt 4 § i territorialövervakningslagen får en främmande stats militärpersoner, militärfordon, statsluftfartyg och statsfartyg ankomma till finskt territorium och uppehålla sig i landet endast med stöd av ett för dem på ansökan beviljat tillstånd till ankomst till landet, om inte något annat följer av ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland. Ett statsfartyg från en främmande stat behöver inte tillstånd till ankomst till landet, om det är fråga om oskadlig genomfart.  

Tillstånd att ankomma till finskt territorium kan enligt 4 § i territorialövervakningslagen utan ansökan beviljas militärpersoner, militärfordon, statsluftfartyg och statsfartyg från en medlemsstat i Nordatlantiska fördragsorganisationen, från en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller från en stat som tillämpar Schengenregelverket. Huvudstaben ska innan tillstånd beviljas göra en anmälan till försvarsministeriet. Enligt lagens 4 a § kan också tillstånd att under en bestämd tid om högst ett kalenderår i sänder ankomma till finskt territorium på ansökan beviljas de aktörer som nämns ovan. 

I lagens 6 och 7 § föreskrivs det om särskilda begränsningar och tillstånd som gäller statsluftfartyg och statsfartyg och i 8 § om särskilda begränsningar och tillstånd som gäller ubåtar, såsom om ett statsluftfartygs rätt att vara försett med ammunition eller stridsmedel. 

Tillståndsärenden handläggs och avgörs i enlighet med lagens 10 § i princip av Huvudstaben. Försvarsministeriet kan dock förbehålla sig beslutanderätten i ett ärende som annars ska avgöras av Huvudstaben.  

I fråga om förfarandet för det nationella beslutsfattandet om lämnande och mottagande av internationellt bistånd samt samverkan med en annan stat, Europeiska unionen, Nordatlantiska fördragsorganisationen eller en annan internationell organisation kan särskilt lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet bli tillämplig. Lagen blir tillämplig bland annat i situationer som inbegriper betydande militära resurser, som kan inbegripa användning av militära maktmedel, som är betydelsefulla i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende, eller som är vittsyftande och principiellt viktiga. I lagen om försvarsmakten finns bestämmelser om beslutsfattandet i mindre betydelsefulla situationer. 

Enligt 2 § 1 mom. i lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet fattas beslut om att lämna eller begära bistånd eller om att delta i samverkan eller i annan internationell verksamhet vid statsrådets allmänna sammanträde efter föredragning från ministeriet i fråga. Om lämnandet av eller begäran om bistånd är en internationell fråga som är betydelsefull i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende, fattas beslutet till denna del av republikens president utifrån statsrådets förslag till avgörande. I lagens 3 § sägs det att innan ett beslut enligt 2 § fattas ska statsrådet höra riksdagens utrikesutskott, om biståndet eller verksamheten kan inbegripa användning av militära maktmedel. Om beslutet gäller en särskilt krävande situation, ska statsrådet höra riksdagen genom att förelägga den en redogörelse i saken innan beslut fattas. I de mindre betydelsefulla situationer som avses i lagen om försvarsmakten beslutar försvarsministeriet efter att ha hört utrikesministeriet om biståndet eller verksamheten. 

När lämnande av och begäran om bistånd eller deltagande i samverkan övervägs ska enligt lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet och lagen om försvarsmakten beaktas målsättningen för och principerna i Förenta nationernas stadga (FördrS 1/1956, nedan FN-stadgan) och av andra folkrättsliga regler. På sådana situationer som avses i artikel 51 i FN-stadgan i vilka Finland kan utsättas för ett väpnat angrepp eller råka i en väpnad konflikt som kan karaktäriseras som krig ska det förfarande som enligt 93 § 1 mom. i grundlagen iakttas vid beslut om krig och fred tillämpas. 

2.2.1  Fredsfördraget med Finland

Enligt artikel 17 i fredsfördraget med Finland (FördrS 20/1947) må Finland icke innehava, tillverka eller utföra försök med något atomvapen, några medelst egen kraftkälla framdrivna eller styrbara projektiler eller sådana apparater, som tjäna dessas avfyrande (förutom sådana torpeder och torpedavfyrningsapparater, vilka tillhöra den brukliga beväpningen på enligt detta fördrag tillåtna örlogsfartyg), sjöminor eller torpeder, som bringas till explosion på avstånd med tillhjälp av känslig tändning, bemannade torpeder, undervattensbåtar eller andra under vattenytan gående fartyg, motortorpedbåtar eller stormbåtar av särskild typ. 

Finlands regering fattade den 21 september 1990 ett ensidigt beslut i vilket den konstaterade att fredsfördragets del III, som gäller Tyskland, liksom även andra suveränitetsbegränsningar, hade förlorat sin betydelse och inte längre motsvarar Finlands ställning som medlem av FN och KSSE. Ett undantag utgjordes av kärnvapen, i fråga om vilka Finland också i övrigt hade förbundit sig till förbudet mot dem, i 1968 års icke-spridningsavtal för kärnvapen. 

2.2.2  Avtalet om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vattnet

Finland har ratificerat det i Moskva 1963 ingångna avtalet om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vattnet (FördrS 1/1964). Det är fråga om ett så kallat partiellt provstoppsavtal, eftersom det under vissa förutsättningar fortfarande tillåter kärnvapenprovsprängningar i underjordiska prov.  

I punkt 1 i avtalets artikel I fastställs följande: ”envar part i detta avtal förbinder sig att förbjuda och hindra varje som helst kärnvapenprovsprängning samt att själv icke utföra någon som helst sådan sprängning på någon plats under dess jurisdiktion eller kontroll: a) i atmosfären, bortom dess gränser, inbegripet yttre rymden, eller under vattnet, inbegripet territorialvatten och öppna havet; eller b) i något annat element, försåvitt sådan sprängning medför att radioaktivt spill kommer utanför de territoriella gränserna för den stat, under vars jurisdiktion eller kontroll dylik sprängning utföres. I detta hänseende förutsättes att bestämmelserna i denna punkt icke må hindra avslutandet av ett sådant fördrag, som leder till ett bestående förbud mot alla kärnprovsprängningar, däri inbegripet alla underjordiska prov, och vartill parterna, såsom de i ingressen till detta avtal konstaterat, sträva.” 

Enligt punkt 2 i avtalets artikel I åtager sig envar part i detta avtal därtill att avstå från att orsaka, uppmuntra eller på något sätt deltaga i utförandet av någon kärnvapenprovsprängning eller någon annan kärnsprängning vilken skulle äga rum i något av de element som nämnts i punkt 1 av denna artikel eller vilken skulle ha den effekt som däri omnämnts. 

Största delen av Natos medlemsstater (exklusive Frankrike, Albanien, Kroatien, de baltiska länderna, Nordmakedonien) har ratificerat avtalet. Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (CTBT, nedan provstoppsavtalet) som öppnades för undertecknande 1996 (se nedan avsnitt 2.2.4) är mer omfattande än det partiella provstoppsavtalet.  

2.2.3  Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen

Finland har ratificerat det i London, Moskva och Washington den 1 juli 1968 undertecknade fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (icke-spridningsavtalet för kärnvapen NPT, Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, FördrS 10 och 11/1970). 

Enligt artikel 1 i det förbinder sig varje kärnvapenstat som är fördragsslutande part att icke till någon som helst mottagare överlåta kärnvapen eller andra kärnexplosionsmedel eller kontrollen över sådana vapen eller explosionsmedel, vare sig direkt eller indirekt; samt att icke på något sätt bistå, uppmuntra eller förmå någon icke-kärnvapenstat att tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller andra kärnexplosionsmedel eller kontroll över sådana vapen eller explosionsmedel. 

I artikel 2 sägs det att varje icke-kärnvapenstat som är fördragsslutande part förbinder sig att icke från någon som helst överlåtare mottaga kärnvapen eller andra kärnexplosionsmedel eller kontrollen över sådana vapen eller explosionsmedel, vare sig direkt eller indirekt; att icke tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller andra kärnexplosionsmedel; samt att icke söka eller mottaga något bistånd för tillverkning av kärnvapen eller andra kärnexplosionsmedel. 

Enligt artikel 6 i avtalet förbinder sig varje fördragsslutande part att fortsätta förhandlingar i uppriktig avsikt om effektiva åtgärder med avseende på kärnvapenkapprustningens snara upphörande och på kärnvapennedrustning, samt om ett avtal om allmän och fullständig avrustning under noggrann och effektiv internationell kontroll. 

Alla medlemsstater i Nato är parter i provstoppsavtalet och har förbundit sig att genomföra det. Placeringen av Förenta staternas kärnvapen i andra Nato-länder, det vill säga Natos arrangemang för fördelning av kärnvapen, är förenlig med icke-spridningsavtalet för kärnvapen och förpliktelserna enligt det. Det fördes förhandlingar om texten i icke-spridningsavtalet för kärnvapen för att möjliggöra arrangemangen i anslutning till fördelningen av Natos kärnvapen. Detta betraktades som ett sätt att effektivt förhindra att icke-kärnvapenstater som hör till Nato eftersträvar egna kärnvapen. År 1960 planerade mer än 20 länder att förvärva kärnvapen. Arrangemanget för fördelning av Natos kärnvapen främjade att länderna ansåg att det inte var nödvändigt att förvärva egna kärnvapen. Det centrala i dessa arrangemang är att Förenta staternas kärnvapen som placerats i Europa är i Förenta staternas besittning. 

Icke-spridningsavtalet för kärnvapen är lika förpliktande för alla Natomedlemsstater. Icke-spridningsavtalet för kärnvapen hindrar inte Natomedlemsstaterna från att delta i fördelningen av bördan för kärnvapenavskräckningen (nuclear burden sharing), eftersom Förenta staternas kärnvapen förblir i dess besittning och landet inte överlåter dem till övriga Natomedlemsstater. Det slutliga beslutet om användningen av Förenta staternas kärnvapen som är placerade i Europa fattas alltid av Förenta staternas president. 

Nato delar målen enligt icke-spridningsavtalet för kärnvapen. Det yttersta målet med Natos kärnvapenavskräckning är att trygga fred, förebygga påtryckningar och förhindra aggression. Natos mål är att skapa en säkerhetspolitisk omgivning som främjar en stegvis nedrustning. Natos utvidgade avskräckning har alltid varit ett viktigt verktyg för att förhindra spridning av kärnvapen. 

2.2.4  Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar

Finland ratificerade den 15 januari 1999 provstoppsavtalet (Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty; CTBT). Avtalet öppnades för undertecknande 1996, men det har ännu inte trätt i kraft.  

Syftet med avtalet är att förhindra alla kärnprov globalt. Det förbjuder permanent alla provsprängningar av kärnvapen och andra kärnsprängningar. Avtalet innehåller detaljerade bestämmelser med hjälp av vilka det kan verifieras att avtalsstaterna iakttar det. Verifieringssystemet omfattar ett internationellt övervakningssystem, samråd och utredning, kontroller på plats samt åtgärder som ökar förtroendet.   

Avtalet har ännu inte trätt i kraft internationellt, eftersom alla de 44 stater som anges i avtalet ännu inte har ratificerat det. Antalet undertecknare är 187 och antalet ratificeringar 178. I enlighet med artikel 18 i Wienkonventionen om traktaträtten (FördrS 32 och 33/1980) är en stat som har undertecknat en traktat dock förpliktad att avhålla sig från handlingar som skulle omintetgöra traktatens ändamål och syfte. Även om avtalet inte har trätt i kraft, iakttas det i stor utsträckning. Efter förhandlingarna om avtalet minskade antalet kärnvapenprov betydligt och kärnvapenprov har gjorts endast av Indien (1990-talet), Pakistan (1990-talet) och Nordkorea (2000-talet). 

2.2.5  Konventionen om förbud mot kärnvapen 

Konventionen om förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) är en internationell konvention som godkändes 2017 och som trädde i kraft den 22 januari 2021 och som förbjuder kärnvapen helt och hållet. Ingen kärnvapenstat eller Natostat har anslutit sig till konventionen. Finland kommer inte att ansluta sig till konventionen om förbud mot kärnvapen, eftersom den står i strid med Natos kärnvapenavskräckning, som är en viktig del av Finlands säkerhetslösning. 

2.2.6  Fördrag som gäller fredlig användning av kärnenergi

Finland har ingått bilaterala avtal om fredlig användning av kärnenergi bland annat med Sydkorea (FördrS 4 och 5/2015), Ryssland (FördrS 31 och 32/2015) och Saudiarabien (FördrS 47 och 48/2017). I avtalen fastställs det att kärnämnen och kärnteknik som överförts inom ramen för ett avtal inte får användas till tillverkning av kärnvapen eller andra kärnladdningar eller till militära ändamål. Upphävandet av 4 § i kärnenergilagen påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i avtalen i fråga. 

2.2.7  Nato Sofa

Avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor (Nato Sofa, FördrS 24/2024) fastställer den rättsliga ställningen för en Natomedlemsstats styrkor under deras vistelse inom en annan avtalsslutande parts territorium och innehåller bestämmelser som gäller bland annat inreseformaliteter, rätten att bära vapen, utövande av jurisdiktion, rätten till och avstående från skadestånd och styrkornas privilegier och immunitet. 

Avtalet innehåller en förpliktelse att respektera lagstiftningen i den mottagande staten, och denna förpliktelse behandlas nedan i avsnitt 2.2.9. 

2.2.8  Avtalet om försvarssamarbete med Förenta staterna

Avtalet mellan Republiken Finlands regering och Amerikas förenta staters regering om försvarssamarbete (FördrS 69 och 70/2024), nedan avtalet om försvarssamarbete (Defence Cooperation Agreement, DCA), trädde i kraft den 1 september 2024. 

Enligt regeringens proposition om godkännande och sättande i kraft av avtalet (RP 58/2024 rd) regleras i avtalet möjligheten till Förenta staternas militära närvaro i Finland i alla säkerhetssituationer. Avtalet främjar försvarssamarbetet i alla säkerhetssituationer och främjar Förenta staternas verksamhet för att stärka säkerheten i Finland och Nordeuropa. Genom avtalet stärks Finlands försvar genom att det blir möjligt för Förenta staterna att resa in, vara närvarande, utföra övningar och förhandslagra försvarsmateriel i Finland i enlighet med avtalet. Genom avtalet skapas det dessutom förutsättningar för operativ planering och samverkan mellan Finland och Förenta staterna även i krissituationer. Ett fördjupat bilateralt samarbete bidrar enligt regeringspropositionen också till att främja Natos avskräckning och försvar. 

I avtalet om försvarssamarbete finns det bestämmelser om Förenta staternas tillträde till finskt territorium och användning av vissa i bilagan till avtalet uppräknade överenskomna anläggningar och områden. I avtalet finns dessutom bestämmelser om bland annat transport, förhandslagring och förvaring av försvarsmateriel. 

Avtalet om försvarssamarbete grundar sig på respekt för Finlands suveränitet, lagstiftning och folkrättsliga förpliktelser.  

I regeringspropositionen konstateras det att när det gäller respekterandet av lagstiftningen är av betydelse bland annat förbudet enligt 4 § i kärnenergilagen mot att till Finland införa kärnladdningar samt att här framställa, inneha och spränga sådana. Det är också förbjudet och straffbart att transportera kärnvapen via Finland. I strafflagens 34 kap. 6 § har kärnladdningsbrott kriminaliserats. I avtalet finns det inget direkt förbud mot att föra in kärnladdningar till finskt territorium eller att placera kärnladdningar i Finland. Förenta staternas avskräckning stöder sig i sista hand på kärnvapen. När Förenta staterna placerar ut kärnvapen i Europa grundar det sig på separata fördrag. I regeringspropositionen konstaterades det att enligt den gällande politiken har Förenta staterna ingen plan, avsikt eller anledning att placera ut kärnvapen i nya länder (RP 58/2024 rd, s. 11).  

Av bestämmelserna i avtalet om försvarssamarbete kan åtminstone artikel 3 om tillgång till överenskomna anläggningar och områden, artikel 4 om förhandslagring av materiel och artikel 11 om förflyttning av luftfartyg, fartyg och fordon vara kopplade till frågor som gäller kärnladdningar. I artiklarna i fråga ingår den i avtalet avsedda konsulteringsskyldigheten, vilken gör det möjligt för Finland att från fall till fall framföra synpunkter vid tillämpningen av bestämmelserna i avtalet. Då kan Finland enligt regeringspropositionen exempelvis meddela att finsk lagstiftning inte tillåter införsel av kärnladdningar i landet, varvid de amerikanska styrkorna ska avhålla sig från den verksamheten och agera i enlighet med Finlands ståndpunkt. 

I regeringspropositionen sägs det att när det gäller det i avtalet om försvarssamarbete inkluderade respekterandet av internationella rättsliga förpliktelser åsyftas alla internationella avtal som Finlands regering har ingått samt de förpliktelser som grundar sig på allmän internationell rätt. Det konstateras i regeringspropositionen att i relation till avtalet om försvarssamarbete gäller hänvisningen framför allt de avtal om vapenkontroll och internationella människorättskonventioner som Finland har förbundit sig till. När det gäller avtalen om vapenkontroll har nämnts att ett avtal av betydelse vid tillämpningen är särskilt fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (FördrS 11/1970). De internationella förpliktelserna har betydelse särskilt i relation till Förenta staternas inresor (artiklarna 3 och 11 i avtalet om försvarssamarbete) och lagring av försvarsmateriel (artikel 4 i avtalet om försvarssamarbete).  

I samband med förhandlingarna har det redogjorts för Förenta staterna vilken finsk lagstiftning som är central i förhållande till avtalet om försvarssamarbete, såsom kärnenergilagen, samt vilka internationella förpliktelser som är bindande för Finland, särskilt avtalen om vapenkontroll. 

Utrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande om regeringspropositionen (UtUB 5/2024 rd) att av bestämmelserna i avtalet om försvarssamarbete kan åtminstone artikel 3 om tillgång till överenskomna anläggningar och områden, artikel 4 om förhandslagring av materiel och artikel 11 om förflyttning av luftfartyg, fartyg och fordon vara kopplade till frågor som gäller kärnladdningar. I artiklarna i fråga ingår en konsulteringsskyldighet, vilken gör det möjligt för Finland att från fall till fall på olika nivåer framföra synpunkter vid tillämpningen av bestämmelserna i avtalet. Enligt utrikesutskottet kan Finland i vilket skede som helst meddela att finsk lagstiftning inte tillåter införsel av kärnladdningar i landet, vilket också i övrigt är allmänt känt. Utrikesutskottet betonar liksom försvarsutskottet Förenta staternas skyldighet att under alla omständigheter respektera Finlands suveränitet, lagstiftning och internationella förpliktelser (FsUU 7/2024 rd, s. 7). Utrikesutskottet anser att ordalydelsen "kan exempelvis meddela" och "ska avhålla sig från" i motiven till regeringspropositionen enligt de sakkunniga som utskottet hört inte innebär att det till någon del finns rum för tolkning till exempel när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i kärnenergilagen eller deras förpliktande karaktär.  

Utrikesutskottet konstaterar i sitt betänkande att Natos kärnvapenpolitik och kärnvapenavskräckning har behandlats närmare i försvarsutskottets utlåtande. Utrikesutskottet instämmer i att Natos avskräckning i sista hand stöder sig på kärnvapen. Denna riktlinje har uttryckts tydligt också i Natos strategiska koncept från 2022, där i synnerhet Förenta staternas kärnvapen är av central betydelse för militäralliansens säkerhet. När Förenta staterna placerar ut kärnvapen i Europa grundar det sig på separata fördrag. Försvarsutskottet konstaterar i sitt utlåtande FsUU 7/2024 rd att enligt den gällande politiken har Förenta staterna ingen plan, avsikt eller anledning att placera ut kärnvapen i nya länder. Försvarsutskottet påpekar att Förenta staterna efter kalla krigets slut har taktiska kärnvapen i fem Natoländer: Belgien, Nederländerna, Tyskland, Italien och Turkiet. Försvarsutskottet anser att frågan om införsel eller transitering av kärnvapen via Finland är en mycket teoretisk fråga. Finland har inget intresse av det och Förenta staterna vill inte göra några ändringar i de nuvarande förläggningsplatserna för kärnvapen (FsUU 7/2024 rd, s. 7).  

I utrikesutskottets betänkande (UtUB 5/2024 rd) sägs det att i motiven till regeringspropositionen anges de riktlinjer som fastställts i de övriga nordiska ländernas avtal om försvarssamarbete när det gäller kärnvapen (RP 58/2024 rd, s. 20). I artikel 1 i Norges avtal konstateras att inget i avtalet ändrar Norges politik i fråga om stationering av utländska styrkor på Norges territorium och förvaring eller ibruktagande av kärnvapen på Norges territorium. I artikel 1 i Danmarks avtal konstateras det att inget i avtalet ändrar Danmarks politik avseende förvaring eller ibruktagande av kärnvapen på Danmarks territorium. I propositionsmotiven till Sveriges avtal om försvarssamarbete konstateras å sin sida att ett ingående av avtalet om försvarssamarbete inte förändrar ståndpunkten att det på samma sätt som i övriga nordiska länder inte finns skäl att ha kärnvapen, eller permanenta baser, på svenskt territorium i fredstid (Prop. 2023/24:141, s. 68). 

Försvarsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det anser att den linje som Finland valt är befogad; Finland utgår från att eftersom avtalet om försvarssamarbete förutsätter att Finlands lagstiftning iakttas i alla situationer – alltså även att kärnenergilagen iakttas – behöver avtalet därför inte innehålla någon separat skrivning om kärnvapen (FsUU 7/2024 rd, s. 7). 

Själva avtalet om försvarssamarbete utgör inget hinder för samarbete mellan Förenta staterna och Finland vad gäller kärnladdningar. Finlands nationella lagstiftning om kärnladdningar möjliggör dock i nuläget inte att Förenta staterna i Finland inför, transporterar, tillhandahåller eller innehar kärnladdningar. De föreslagna ändringarna i den nationella lagstiftningen ändrar inte avtalet om försvarssamarbete. Av bestämmelserna kan åtminstone artikel 3 om tillgång till överenskomna anläggningar och områden, artikel 4 om förhandslagring av materiel och artikel 11 om förflyttning av luftfartyg, fartyg och fordon vara kopplade till frågor som gäller kärnladdningar. Bland annat den skyldighet att höra och beakta parternas synpunkter som skrivits in i de centrala artiklarna i avtalet om försvarssamarbete (artiklarna 3, 4 och 11) förblir i kraft. Konsulteringsskyldigheten gör det möjligt för Finland att från fall till fall på olika nivåer framföra synpunkter vid tillämpningen av bestämmelserna i avtalet. Sådana är även efter det att den nationella lagstiftningen har ändrats till exempel begränsningar enligt internationella förpliktelser som är bindande för Finland. 

2.2.9  Förhållande till nationell lagstiftning och till Europeiska unionens lagstiftning

Skyldigheten för en annan stats militära styrkor att respektera Finlands lagstiftning grundar sig på internationell sedvanerätt och ingår i artikel II i Nato Sofa samt i de centrala artiklarna i avtalet om försvarssamarbete med Förenta staterna. 

Enligt artikel II i Nato Sofa är en styrka och dess civila komponent och dess medlemmar, liksom anhöriga till dessa, skyldiga att respektera lagstiftningen i den mottagande staten och avhålla sig från varje handling som är oförenlig med andan i avtalet och särskilt från all politisk verksamhet i den mottagande staten. I praktiken ska de finska myndigheterna i tillräcklig utsträckning informera myndigheterna i den sändande staten om innehållet i lagstiftningen för att de ska kunna handla i enlighet med denna förpliktelse (RP 90/2023 rd, s. 43). Enligt artikel 1.2 i avtalet mellan Republiken Finlands regering och Amerikas förenta staters regering om försvarssamarbete ska all verksamhet som omfattas av avtalet bedrivas med full respekt för Finlands suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på finskt territorium. 

Skyldigheten att respektera innebär att en annan stats styrkor iakttar sin egen lagstiftning, men respekterar lagstiftningen i Finland. Den andra statens styrkor ska därmed respektera den mottagande statens lagstiftning, trots att den mottagande staten har begränsade möjligheter att verkställa sin lagstiftning avseende den andra statens styrkor. Vidare tolkas innehållet i skyldigheten att respektera lagstiftningen så att den sändande staten har en självständig skyldighet att säkerställa att dess egen personal iakttar den mottagande statens lagstiftning och föreskrifter. 

Syftet med särställningen för den sändande statens styrkor är att säkerställa sådana rättigheter och friheter för styrkorna att agera som de behöver för att utföra sin uppgift. Respekten för lagstiftningen i den mottagande staten kan inte leda till att den gemensamt överenskomna verksamheten förhindras eller i praktiken blir mycket svår att genomföra (RP 90/2023 rd, s. 9–10). Av styrkornas immunitet följer för sin del att de finska myndigheterna inte kan rikta övervakningsåtgärder mot en annan stats styrkor.  

Artikel 4 i avtalet om försvarssamarbete gäller förhandslagring av materiel. I artikeln hänvisas det uttryckligen till artikel 1.2 i avtalet om försvarssamarbete enligt vilken all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Finlands suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på finskt territorium. Denna skyldighet accentueras i artikel 27 i avtalet om försvarssamarbete genom att konstatera att Förenta staterna i sin verksamhet ska respektera relevant finsk lagstiftning gällande miljö, hälsa och säkerhet. I enlighet med avtalet om försvarssamarbete ska parternas behöriga myndigheter samarbeta sinsemellan. De finska myndigheterna ska i praktiken bland annat i tillräcklig utsträckning informera de amerikanska myndigheterna om innehållet i lagstiftningen för att de ska kunna beakta den i sin verksamhet. Respekten för lagstiftningen kan dock inte leda till att verksamheten förhindras eller i praktiken blir mycket svår att genomföra. Förenta staterna ska ha möjlighet att transportera, förhandslagra och förvara materiel som avses i artikeln på finskt territorium. Dessutom får enligt artikeln amerikanska styrkors förhandslagrade materiel och de anläggningar som utsetts för förvaringen endast användas av amerikanska styrkor. De amerikanska styrkorna ska ha exklusiv kontroll över tillgången till, användningen av och disponeringen av sådan förhandslagrad materiel. De anmälningsskyldigheter, tillstånd och godkännanden som krävs i lag kan därför inte krävas av Förenta staterna, och finska myndigheter övervakar inte deras verksamhet (RP 58/2024 rd, s. 61). 

Enligt artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen (FEU) ska unionen respektera väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda statens territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten. I synnerhet ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar. Dessutom innehåller fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) allmänna eller särskilda undantagsbestämmelser om allmän säkerhet, såsom artiklarna 72 och 347 i FEUF. Nationella åtgärder för den nationella säkerheten faller dock inte kategoriskt utanför EU-rättens tillämpningsområde, och säkerhetsaspekter befriar inte medlemsstaterna från skyldigheten att tillämpa EU-rätten. EU-domstolen har också i sin rättspraxis tagit ställning till medlemsstaternas åtgärder för den nationella säkerheten (se bland annat mål C-742/19) och ansett att EU:s regelverk dock inte får tolkas så att det hindrar de väpnade styrkorna från att utföra sina uppgifter och så att statens väsentliga funktioner – bestående i att bevara dess territoriella integritet och skydda den nationella säkerheten – äventyras. Unionsrätten måste ta vederbörlig hänsyn till de särdrag som utmärker varje medlemsstats försvar, och att dessa särdrag bland annat följer av de särskilda internationella åtaganden som den aktuella medlemsstaten har påtagit sig, konflikter eller hot som den ställs inför, eller det geopolitiska sammanhang den befinner sig i (RP 90/2023 rd, s. 33). 

Av skyldigheten att respektera lagstiftningen och av artikel 4 i FEU följer att Finlands nationella lagstiftning och EU-rätten inte som sådana tillämpas i alla situationer som gäller Finlands militära försvar, Nordatlantiska fördragsorganisationens kollektiva försvar och försvarssamarbete. En annan stats styrkor ska dock i sin verksamhet respektera och sträva efter att iaktta dessa bestämmelser som gäller till exempel säkerheten vid hantering av radioaktiva ämnen. Kärnvapen omfattas i vilket fall som helst av ytterst stränga säkerhetsarrangemang.