Allmänt

Reformen av EU:s migrations- och asylpolitik (EU:s nya migrations- och asylpakt), som består av sammanlagt tio rättsakter, godkändes 2024 efter långvariga förhandlingar. En del av förslagen till rättsakter hade lagts fram redan 2016. Migrations- och asylpakten (nedan även pakten) förser EU med en rättslig ram och rättsliga verktyg för att ytterligare förbättra den effektiva hanteringen av unionens yttre gränser, för att inrätta effektiva och rättvisa förfaranden för asyl och återvändande som förhindrar missbruk samt för att grunda ett system för solidaritet för att gemensamt hantera migration, där ingen medlemsstat lämnas ensam under migrationstryck. Två år har reserverats för genomförandet av rättsakterna och de ska i huvudsak tillämpas från och med den 12 juni 2026.  

Totalreformen omfattar reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet, partnerskap med tredjeländer, effektivare återsändande och främjande av lagliga vägar. De flesta rättsakterna är direkt tillämpliga förordningar i medlemsstaterna och de gäller bland annat screeningEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/81., EurodacdatabasenEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013., asyl- och migrationshantering (förordningen om asyl- och migrationshanteringEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013.), asylförfarandet (förordningen om asylförfarandenEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU.) samt åtgärder i kris- och force majeure-situationer (krisförordningenEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1359 om hantering av kris- och force majeure-situationer på migrations- och asylområdet och om ändring av förordning (EU) 2021/1147. ). Pakten omfattar också vidarebosättningsförordningenEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1350 om inrättande av en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl samt om ändring av förordning (EU) 2021/1147., skyddsgrundsförordningenEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. och mottagandedirektivetEuropaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1346 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd.. I mars 2025 lade kommissionen dessutom fram ett förslag till återvändandeförordningFörslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett gemensamt system för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG, rådets direktiv 2001/40/EG och rådets beslut 2004/191/EG (COM (2025) 101 final). som syftar till att effektivisera återvändandeprocessen (FvUU 12/2025 rd).  

Förvaltningsutskottet har redan länge betonat att ett effektivt system för återvändande är en central del i fungerande asylsystem och migrationshantering. Utskottet betonar att målen för EU:s migrations- och asylreform, det vill säga en smidig process från gränspassage till asylförfarande och vid behov till återresa, inte kan nås om återvändandet inte effektiviseras avsevärt. Också reformens centrala mål att förhindra sekundära förflyttningar kräver ett fungerande återvändandesystem. Det finns ett klart behov av att se över regleringen om återvändande, eftersom endast cirka 20 procent av de tredjelandsmedborgare som får beslut om återvändande de facto lämnar EU-området. 

Regeringen föreslår att de ändringar som rättsakterna i EU:s nya migrations- och asylpakt förutsätter förs in i den nationella lagstiftningen. Eftersom största delen av rättsakterna (nio av tio) är förordningar som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna, upphävs de nationella bestämmelser som är överlappande med EU-lagstiftningen. Genom den föreslagna lagstiftningen genomförs nationellt också det nya mottagningsdirektivet, som är det enda direktivet i pakten. Också den proposition RP 51/2026 rd som samtidigt behandlas i utskottet hänför sig delvis till verkställigheten av pakten.  

I paktens rättsakter ingår ett visst nationellt handlingsutrymme, och därför föreslås ny nationell lagstiftning och ändringar i den gällande lagstiftningen. Nationellt handlingsutrymme ingår i synnerhet i regleringen om behöriga myndigheter, prövning av asylansökningar, ändringssökande, och mottagningstjänster. Sammanlagt föreslås ändringar i 20 lagar. Största delen av ändringarna berör utlänningslagen (301/2004) och lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011, nedan mottagningslagen). 

Av propositionsmotiven framgår att genomförandet av pakten samordnas med målen i regeringsprogrammet. Det nationella handlingsutrymmet ska användas så att missbruk av asyl- och mottagningssystemet förebyggs samt så att systemet effektiviseras och dess kvalitet utvecklas och asylpolitiken skärps. Eftersom syftet med pakten är att utveckla det gemensamma europeiska systemet, har man i användningen av det nationella handlingsutrymmet också beaktat paktens allmänna mål som gäller att effektivisera övervakningen av de yttre gränserna och förfarandena för internationellt skydd och att förhindra missbruk av hela systemet och irreguljär sekundär förflyttning från Finland till andra delar av Europa. Genom det nationella handlingsutrymmet strävar man också efter att stärka i synnerhet den inre säkerheten. Förvaltningsutskottet noterar att det under den pågående valperioden har gjorts ett flertal ändringar i utlänningslagen genom vilka man i enlighet med regeringsprogrammet har infört de skärpningar som EU:s direktiv om skyddsgrund, förfarandedirektivet och återvändandedirektiv möjliggör (t.ex. FvUB 2/2025 rd — RP 143/2024 rd, FvUB 17/2024 rd — RP 29/2024 rd och FvUB 10/2024 rd — RP 30/2024 rd). Utlännings- och medborgarskapslagstiftningen har också i övrigt skärpts. 

Förvaltningsutskottet har fått grundlagsutskottets (GrUU 30/2026 rd) och lagutskottets (LaUU 4/2026 rd) utlåtande i ärendet. Enligt grundlagsutskottets utlåtande kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Lagutskottet fokuserar i sitt utlåtande i enlighet med sitt ansvarsområde på frågor som gäller rättshjälp och ändringssökande. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att propositionen är anmärkningsvärt omfattande och instämmer i grundlagsutskottet syn på att propositionen sammantaget har beretts tämligen väl. Utskottet noterar dock liksom grundlagsutskottet att propositionen lämnades till riksdagen den 16 april 2026 och att de lagar som föreslås i den avses träda i kraft den 12 juni 2026. Den tid som återstår för riksdagsbehandlingen av propositionen är därmed anmärkningsvärt knapp med hänsyn till propositionens omfattning. Förvaltningsutskottet anser trots det att det är viktigt att den föreslagna lagstiftningen träder i kraft senast den 12 juni 2026, då tillämpningen av rättsakterna i pakten inleds. 

Förvaltningsutskottet har i olika skeden av processen lämnat ett flertal utlåtanden om förslagen till rättsakter som ingår i pakten (FvUU 4/2022 rd, FvUU 6/2021 rd, FvUU 9/2021 rd och FvUU 27/2020 rd). Utskottet har i sina utlåtanden ansett det nödvändigt att EU:s medlemsstater äntligen får till stånd en gemensam migrations- och asylpolitik med gemensamma regler som också tillämpas på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna. De rättsakter som gäller asylsystemet är sammankopplade och kan inte fungera effektivt var för sig. Tillsammans skapar paktens rättsakter ett integrerat system som återspeglar den övergripande och balanserade europeiska strategin för migration. Utskottet betonar att alla delområden som hänför sig till pakten måste vara under kontroll för att pakten och i synnerhet tillämpningen av den ska bli en balanserad och fungerande helhet. 

Förvaltningsutskottet tillstyrker lagförslagen, men med de anmärkningar och ändringsförslag som framgår av betänkandet.  

Allmänna mål för EU:s migrations- och asylpakt

Syftet är att effektivisera kontrollen av EU:s yttre gränser genom bestämmelserna i screeningförordningen, förordningen om asylförfaranden och förordningen om ett gränsförfarande för återvändande. Alla som saknar förutsättningar för inresa blir föremål för en screening av deras identitet, säkerhetsrisk, utsatthet och hälsa. Det gäller också personer som gripits inom EU och som inte ännu har genomgått någon screening eller in- och utresekontroll. Detsamma gäller personer som ansöker om internationellt skydd vid ett gränsövergångsställe. Utskottet noterar att ett framgångsrikt genomförande av de nya skyldigheterna kräver att screeningen och gränsförfarandena för asyl och återvändande fungerar tillsammans i en smidig process, vilket säkerställer ett effektivt, omsorgsfullt och rättvist beslutsfattande. 

Mottagandedirektivet innehåller bestämmelser om miniminivån på mottagningsvillkoren, som syftar till att ge dem som ansöker om internationellt skydd en tillräcklig levnadsstandard och jämförbara levnadsvillkor i alla medlemsstater. Syftet med harmoniserade mottagningsvillkor är att minska antalet sökande som senare förflyttar sig till en annan medlemsstat till följd av skillnader i mottagningsvillkoren.  

Snabbare och mer harmoniserade förfaranden är kritiska för att bibehålla integriteten i hela asylsystemet, samt för att minska sekundära förflyttningar och förhindra missbruk. Förordningen om asylförfaranden och skyddsgrundsförordningen strömlinjeformar och främjar konvergens i bedömnings- och beslutsprocessen för enskilda asylansökningar i hela EU. Samtidigt stärkts skyddsåtgärderna, rättigheterna och garantierna för sökande och personer som beviljats internationellt skydd. De ändringar som hänför sig till förfarandena ger en möjlighet för medlemsstaterna att bemöta aktuella utmaningar i samband med utdragna asylförfaranden och befintliga eftersläpningar.  

Som utskottet konstaterar ovan är EU:s migrations- och asylpolitik fungerande endast om de som inte har rätt att stanna i EU verkligen återvänder till sina ursprungsländer. För att effektivisera återvändandet är målet i pakten att förplikta medlemsstaterna att se till alla som fått ett avslag på ansökan om internationellt skydd också får ett beslut om återvändande samtidigt eller kort därefter. 

En av de viktigaste prioriteringarna i pakten är att inrätta en effektiv och stabil ansvarsfördelning i hela unionen och minska incitament till sekundära förflyttningar. Genom förordningen om asyl- och migrationshantering införs rättvisare och effektivare ansvarsregler än i nuläget. Förfarandena görs effektivare genom att förkorta tidsfrister och genom att omvandla förfarandet för återtagande till en avisering. Det finns också nya skyldigheter för sökande för att minska missbruket av systemet. Som motvikt till ansvarsreglerna inför unionen för första gången en permanent och juridiskt bindande men flexibel solidaritetsmekanism.  

Rättsakterna i pakten stärker och förtydligar ytterligare skyddsåtgärderna och garantierna för personer som söker internationellt skydd och för personer med särskilda behov, såsom minderåriga. Skyddsåtgärderna och garantierna innefattar bland annat stärkta informationsrättigheter för personer som ansöker om internationellt skydd, så att de sökande kan förstå sina rättigheter och skyldigheter och konsekvenserna av att skyldigheterna inte fullgörs inom utsatt tid. Dessutom föreskrivs det om en ny rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning under den administrativa fasen av förfarandet och tidigare identifiering av sårbarheter och speciella förfarande- och mottagningsbehov samt en oberoende mekanism för övervakning av grundläggande rättigheter under screeningfasen och gränsförfarandet.  

Screening

Syftet med screeningen är att stärka kontrollen av tredjelandsmedborgare som passerar de yttre gränserna, att identifiera alla tredjelandsmedborgare som genomgår screening och att utifrån relevanta databaser kontrollera om de personer som genomgår screening kan utgöra ett hot mot den inre säkerheten. Screening ska också inbegripa preliminära hälsokontroller och kontroller av sårbarhet för att identifiera personer som är i behov av hälso- och sjukvård och personer som kan utgöra ett hot mot folkhälsan samt för att identifiera personer som är i utsatt ställning. Kontrollerna ska enligt förordningen underlätta hänvisningen av dessa personer till det tillämpliga förfarandet. Efter screeningen hänvisas personen till följande förfarande, såsom registrering och inlämnande av ansökan om internationellt skydd eller avlägsnande ur landet. 

Screening är ett helt nytt förfarande, som riktas till personer som inte uppfyller förutsättningarna för inresa eller som har sökt internationellt skydd. I propositionen bedöms det att cirka 500 personer vid den yttre gränsen och cirka 1 500 personer inom landet årligen ska genomgå screening i Finland. Enligt myndigheternas preliminära uppskattningar söker merparten av de personer som ska genomgå screening internationellt skydd. 

Enligt screeningförordningen ska medlemsstaterna utse screeningmyndigheter och säkerställa att personalen som genomför screening har tillräckliga kunskaper och har fått den utbildning som krävs i enlighet med artikel 16 i kodexen om Schengengränserna. I Finland är de screeningmyndigheter som avses i den föreslagna regleringen Gränsbevakningsväsendet, polisen, Tullen och skyddspolisen. Gränsbevakningsväsendet och Tullen utför screening vid den yttre gränsen medan polisen utför screening i inlandet och i samband med in- och utresekontroller. I praktiken fördelas screeninguppgifterna vid den yttre gränsen utifrån ansvaret för in- och utresekontroller. Skyddspolisens uppgifter vid screeningen begränsar sig till säkerhetskontroll, och dessutom kan skyddspolisen delta i kontroll av identiteten. Screeningförfarandet förbättrar myndigheternas möjligheter att identifiera tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i eller försöker ta sig in i landet och gör det lättare att upptäcka utlänningar som utgör ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten. 

Utskottet konstaterar att Finland redan tidigare har infört ett gränsförfarande enligt EU:s asylprocedurdirektivEuropaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning)., som i och med den förordning om asylförfaranden som ingår i pakten blir obligatoriskt för alla medlemsstater när vissa grunder föreligger (FvUB 10/2024 rd — RP 30/2024 rd). Bestämmelser om gränsförfarande, begränsning av rörelsefriheten vid gränsförfarande och upphörande av gränsförfarande finns i 104 a—104 c § i den gällande utlänningslagen.  

Det föreslås att också den som genomgår screening är skyldig att vistas på den screeningplats och det screeninginkvarteringsställe som screeningmyndigheten anvisat honom eller henne. Det är möjligt att med hinder, såsom stängsel och låsta portar, säkerställa att de som genomgår screening stannar kvar på screeninginkvarteringsstället. Rörelsefriheten begränsas på samma sätt som vid gränsförfarande. Den som genomgår screening har enligt den föreslagna regleringen inte rätt att avlägsna sig från den screeningplats och det screeninginkvarteringsställe som anvisats honom eller henne, utom för att få brådskande hälso- och sjukvård. Screeningmyndigheten kan övervaka screeninginkvarteringsställets område med hjälp av teknisk övervakning.  

Screening vid den yttre gränsen ska slutföras inom sju dagar och screening inom finskt territorium inom tre dagar, medan gränsförfarandet, inklusive sökandet av ändring, sammanlagt kan pågå i upp till tolv veckor. Screeningförfarandet är alltså kortare än gränsförfarandet. Enligt screeningförordningen får personer som passerat den yttre gränsen och som ska genomgå screening inte beviljas tillstånd att resa in på medlemsstatens territorium. Även om personerna som ska genomgå screening redan vistas i Finland förpliktar förordningen medlemsstaterna att säkerställa att personerna i fråga hålls tillgängliga för screeningmyndigheterna under den tid som screeningen pågår.  

Pakten förutsätter att medlemsstaterna föreskriver om en mekanism för övervakning av de grundläggande fri- och rättigheterna i screening- och gränsförfarandet. Diskrimineringsombudsmannen ska enligt den föreslagna regleringen övervaka att unionsrätten och folkrätten iakttas i förfarandena. Till diskrimineringsombudsmannens uppgifter hör redan nu bland annat att övervaka verkställigheten av avlägsnanden ur landet. I den föreslagna 16 j § i utlänningslagen föreskrivs det om diskrimineringsombudsmannens rätt att få uppgifter, utföra inspektioner, förelägga vite och ge årliga rekommendationer. Avsikten är att behandlingen av motiverade anklagelser enligt screeningförordningen ska behandlas som ett klagomål hos den myndighet som klagomålet gäller. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning har det framförts att diskrimineringsombudsmannen behöver resurser för den uppföljningsuppgift som följer av den beroende övervakningsmekanismen för de grundläggande rättigheterna. Diskrimineringsombudsmannen bedömer själv att uppföljningsuppgiften till en början kan utföras med resurser motsvarande två årsverken, men att uppgiften i fortsättningen kräver resurser på fem årsverken. Enligt erhållen utredning kan övervakningen enligt övervakningsmekanismen för de grundläggande rättigheterna till exempel tillämpas punktvis. I EU-rättsakterna förutsätts inte att varje fall övervakas separat. Enligt propositionsmotiven kan de permanenta kostnaderna och behoven bedömas närmare efter att verksamheten inom ramen för övervakningsmekanismen för de grundläggande rättigheterna har inletts. Det är möjligt att ansöka om och få finansiering EU-finansiering för övervakningsmekanismen.  

Organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning ska enligt screeningförordningen ha faktiskt tillträde till tredjelandsmedborgarna under pågående screening. Denna rätt kan dock begränsas till exempel med hänsyn till den allmänna ordningen. I propositionen föreslås det att det nationella handlingsutrymme som screeningförordningen tillåter ska utnyttjas genom att tillträdet begränsas i vissa situationer. I första skedet av screeningen begränsas rådgivningsorganisationernas och -personernas fysiska närvaro på screeningplatsen i lokaler som reserverats för skötseln av screeningmyndigheternas uppgifter. Syftet med förslaget är att säkerställa förvaltningen av den screeningplats som screeningmyndigheten inrättat samt en säker hantering av sekretessbelagda uppgifter och uppgifter om andra personer som uträttar ärenden i lokalerna. Behov av begränsning kan uppstå exempelvis vid massinvandring eller instrumentalisering av migranter eller i en pandemisituation.  

Utskottet konstaterar att ovan nämnda rådgivning inte är detsamma som anlitande av biträde. De föreslagna bestämmelserna tillåter inte att närvaron av ett biträde enligt 8 § i utlänningslagen begränsas under screeningförfarandet. Bestämmelserna begränsar inte heller tillsynsorganens rättigheter enligt annan lagstiftning. Vidare begränsar de föreslagna bestämmelserna inte heller möjligheten för organisationer som tillhandahåller rådgivning att ge rådgivning per telefon eller med hjälp av meddelandeapplikationer. Dessutom är det möjligt att ge information kan till exempel genom broschyrer som tillhandahålls på screeningplatsen eller som finns tillgängliga elektroniskt utan att företrädare för rådgivningsorganisationer eller andra personer som erbjuder rådgivning är närvarande på screeningplatsen. 

Rättshjälp och rättslig rådgivning vid förvaltningsförfarande

Förordningen om asyl- och migrationshantering och förordningen om asylförfaranden förpliktar inte till att tillhandahålla kostnadsfri rättslig rådgivning under det administrativa skedet av förfarandet, men kräver att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde tillhandahålls vid överklagande. Medlemsstaterna har således handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla kostnadsfri rättshjälp under förvaltningsförfarandet. I propositionen föreslås ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Enligt 9 § 1 mom. i den gällande utlänningslagen finns bestämmelser om utlänningars rätt till rättshjälp i rättshjälpslagen (257/2002). Utlänningars rätt till rättshjälp avviker således för närvarande i princip inte från andra situationer. Det föreslås att 9 § i utlänningslagen kompletteras med ett nytt 2 mom. med bestämmelser om åtgärder som ingår i rättshjälp i förvaltningsförfarandet för beviljande av internationellt skydd i enlighet med förordningen om asylförfaranden och i förvaltningsförfarandet för att fastställa den ansvariga medlemsstaten i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering. Enligt de föreslagna bestämmelserna omfattar rättshjälpen i nämnda förvaltningsförfaranden sådana åtgärder av ett rättsbiträde som är nödvändiga i ärendet.  

Förvaltningsutskottet påpekar att rättshjälpen begränsades år 2016 i fråga om det administrativa skedet i asylförfarandet så att rättshjälpen inte omfattade närvaro av ett biträde vid asylintervjun, såvida inte närvaron av ett biträde var nödvändig av särskilt vägande skäl (FvUU 13/2016 rd — RP 32/2016 rd). Regleringen upphävdes genom den gällande reglering som trädde i kraft 2021 och genom vilken rättshjälpen enligt utlänningslagen förenhetligades med andra ärendegrupper (FvUU 19/2021 rd — RP 247/2020 rd). Syftet med ändringen var att bidra till en effektivare process för alla inblandade. 

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att den nu föreslagna regleringen, som begränsar rättshjälpen till åtgärder som är nödvändiga i förvaltningsförfarandet, inte är problematisk med avseende på 21 § i grundlagen. Enligt grundlagsutskottet vore det dock med tanke på barnens rättigheter ett bättre alternativ att helt undanta barn från den begränsning som gäller nödvändigheten av rättshjälp. Enligt grundlagsutskottet är det motiverat att förvaltningsutskottet ändrar regleringen i detta avseende. Lagutskottet påpekar i sitt utlåtande att det är viktigt att följa vilka konsekvenser ändringen i rättshjälpen har bland annat för förfarandets längd. 

Sökanden har rätt att under förvaltningsförfarandet i enlighet med förordningen om asylförfaranden och förordningen om asyl- och migrationshantering begära kostnadsfri rättslig rådgivning. Myndigheterna ska ordna rådgivningen senast efter att ansökan registrerats och innan ansökan lämnas in. Enligt erhållen utredning är syftet med förslaget att begränsa rättshjälpen till endast nödvändiga åtgärder i förvaltningsförfarandet att undvika överlappning med den förpliktande reglering om kostnadsfri rättslig rådgivning som ingår i migrationspakten. En del av den rättsliga rådgivningen är sådan som sökanden i nuläget får av sitt rättsliga biträde. Också minderåriga sökande utan vårdnadshavare har rätt till rättslig rådgivning, som enligt förslaget ska ges av Migrationsverket.  

Enligt förslaget kräver genomförandet av åtgärder som ingår i rättshjälp en prövning av nödvändigheten i fråga om varje enskild åtgärd, även när det gäller minderåriga. Till skillnad från den begränsning som tidigare föreskrivits i utlänningslagen föreslås det nu inte att en viss åtgärd nästan kategoriskt utesluts från rättshjälpen. Rättsbiträdet ska vid prövningen bedöma om åtgärden är nödvändig för att trygga sökandens rättssäkerhet. Redan nu överväger rättsbiträdena noggrant och omsorgsfullt behovet av alla åtgärder också i fråga om minderåriga, och därför deltar ett rättsbiträde inte automatiskt alltid till exempel i intervjuer med minderåriga. Som det konstateras i specialmotiveringen i propositionen ska ärendets art och betydelse samt omständigheterna som helhet beaktas vid bedömningen av om åtgärderna är nödvändiga. Omständigheterna kan i synnerhet påverkas av sökandens förmåga att förstå syftet med förfarandet och sitt eget ansvar för utredningen av ärendet samt förmåga att tillräckligt tydligt redogöra för grunderna för sin ansökan om internationellt skydd. Utskottet anser inte att det är nödvändigt att kategoriskt utesluta minderåriga från nödvändighetsbedömningen. 

Migrationspakten innehåller såsom nämns ovan en skyldighet att tillhandahålla kostnadsfri rättslig rådgivning. Till denna del föreslås det att Migrationsverket ger sökandena kostnadsfri rättslig rådgivning som kan ges som grupprådgivning till flera sökande samtidigt och som ger sökandena information om förfarandet för beviljande av internationellt skydd, om anvisningarna för tillämpningen av grunderna och förfarandena för att fastställa den ansvariga medlemsstaten och om sökandens rättigheter och skyldigheter i förfarandena. Förvaltningsutskottet anser liksom lagutskottet att den kostnadsfria rättsliga rådgivningen är motiverad och viktig, men betonar att den inte ersätter den rättshjälp som avses i rättshjälpslagen.  

Besvärstider och överklagande

Förordningen om asylförfaranden innehåller bestämmelser om överklagande av beslut som fattas i de förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd som föreskrivs i förordningen. Förordningen om asylförfaranden är förpliktande för medlemsstaterna vid överklagande i första instans. Enligt förordningen om asylförfaranden ska medlemsstaterna i sin nationella rätt ange tidsfrister för överklagande inom ramen för de tidsfrister som fastställts i förordningen.  

Bestämmelser om allmänt tillämpliga besvärstider finns för närvarande nationellt i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Besvärstiden är enligt den allmänna lagen 30 dagar från delfåendet av beslutet. Den besvärstiden tillämpas också på beslut om internationellt skydd.  

I enlighet med vad som förutsätts i förordningen om asylförfaranden föreslås det i propositionen att det i utlänningslagen tas in särskilda bestämmelser om besvärstiderna för beslut om internationellt skydd. Enligt den föreslagna regleringen ska besvär anföras inom tio dagar från delfåendet av beslutet i snabba förfaranden där sökanden inte har någon automatisk rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium för överklagandet. Enligt förordningen om asylförfaranden ska tidsfristen vara minst fem dagar och högst tio dagar, så i propositionen föreslås den maximitid som förordningen möjliggör.  

Vidare föreslås det i propositionen att besvärstiden i andra förfaranden som gäller internationellt skydd är 30 dagar. Enligt förordningen om asylförfaranden ska besvärstiden vara mellan 14 och 30 dagar, alltså är den i propositionen föreslagna besvärstiden den längsta möjliga enligt förordningen. Eftersom besvärstiden bestäms enligt den gällande allmänna lagstiftningen, föreslås det inga särskilda bestämmelser om besvärstiden i utlänningslagen.  

I fråga om förfarandena för fastställandet av ansvar i förordningen om asyl- och migrationshantering föreslås en besvärstid på två veckor för beslut om överföring. För närvarande tillämpas den allmänna besvärstiden på 30 dagar, men förordningen om asyl- och migrationshantering förutsätter en besvärstid på minst en och högst tre veckor, vilket innebär att besvärstiden måste förkortas. Den tidsfrist som föreslås i propositionen motiveras med att beslut om överföring i huvudsak handlar om att överföra sökanden till den europeiska stat som har ansvaret för prövningen av ansökan. Ansökan har således i detta skede ännu inte utretts materiellt, utan beslutet gäller vilken EU-medlemsstat eller europeisk stat, som tillämpar ansvarsbestämning enligt förordningen om asyl- och migrationshantering, som ska ansvara för prövningen av ansökan.  

Vidare ska en ansökan som gäller både verkställigheten av ett beslut om överföring och att stanna kvar på finskt territorium under den tid ändringssökandet pågår göras till förvaltningsdomstolen inom sju dagar från det att beslutet delgavs. Tidsfristen omfattar fem vardagar. De föreslagna tiderna motsvarar det som föreskrivs om ansökan som avser verkställighet i den gällande 198 b § i utlänningslagen. De uppfyller också kraven i både förordningen om asylförfaranden och förordningen om asyl- och migrationshantering, eftersom tidsfristen enligt förordningen om asylförfaranden ska vara minst fem dagar och tidsfristen enligt förordningen om asyl- och migrationshantering inte får vara längre än den tidsfrist som föreskrivs för anförande av besvär.  

Förvaltningsutskottet påpekar att man med undantag av besvärstiden för beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering i propositionen har strävat efter att så långt som möjligt hålla sig till gällande besvärstider och de längsta besvärstiderna som förordningarna tillåter. Utskottet anser att lösningen är motiverad både med tanke på sökandens rättsskydd och med tanke på tryggandet av ett ändamålsenligt och effektivt domstolsförfarande. Sättet att beräkna besvärstiderna baserar sig i sin tur på de direkt tillämpliga förordningarna om asylförfaranden respektive asyl- och migrationshantering, vilket innebär att bestämmelser om dem inte kan utfärdas nationellt.  

Förordningen om asylförfaranden förutsätter att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning fastställer tidsfrister inom vilka domstolen ska behandla besvär. Detta ska göras utan att det begränsar en adekvat och grundlig utredning av ändringssökandet. I propositionen föreslås en tidsfrist på tre månader för förvaltningsdomstolen att pröva besvären, om det är fråga om ett sådant beslut enligt vilket sökanden inte automatiskt har rätt att stanna på medlemsstatens territorium under tiden för ändringssökandet och om han eller hon inte har beviljats en sådan rätt på ansökan. I övriga fall föreslås behandlingstiden vara sex månader. Utöver dessa tidsfrister föreslås ännu en separat tidsfrist för behandling av besvär i gränsförfarande. Gränsförfarandet omfattas av kravet på en total tidsfrist på tolv veckor enligt förordningen om asylförfaranden, som ska fördelas mellan det administrativa skedet och ändringssökandet. 

För att säkerställa ändringssökandens rättssäkerhet föreslås det i propositionen bestämmelser om behandlingstider så att förvaltningsdomstolen ska sträva efter att behandla besväret inom de föreskrivna tidsfristerna. Den tid som fastställts som mål anknyter enligt motiven förutom till sökandens rättsskydd även till domstolens oberoende. Om det till exempel är fråga om ett rättsligt ärende eller ett ärende som är komplext i fråga om fakta bör domstolen kunna överskrida den föreskrivna tidsfristen för att ärendet ska kunna avgöras på ett ändamålsenligt och tillräckligt grundligt sätt.  

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att en reglering som den nu föreslagna, där det föreskrivs att förvaltningsdomstolarna ska sträva efter att behandla besvären inom föreskriven tid, men som inte medför någon absolut skyldighet att iaktta tidsfristerna i fråga, inte är konstitutionellt problematisk. 

Lagutskottet betonar i sitt utlåtande vikten av tillräckliga resurser för domstolarna. Annars finns det risk för att handläggningstiderna för andra ärendegrupper än de som gäller internationellt skydd förlängs. Det skulle i sin tur ha negativa konsekvenser för individer och företag samt för samhället i övrigt. Med stöd av det som sägs ovan och med beaktande av att medlemsstaterna har prövningsrätt i fråga om behandlingstidernas längd, anser lagutskottet det vara viktigt att följa hur de föreslagna handläggningstiderna fungerar och vilka konsekvenser de har och att korrigerande åtgärder vidtas om det visar sig vara befogat. Utöver det som sägs ovan anser förvaltningsutskottet att det också är viktigt att aktivt utreda möjligheterna att minska antalet ärenden som behandlas i förvaltningsdomstolarna. 

Genomförande av mottagningsdirektivet

Genom den föreslagna lagstiftningen genomförs EU:s nya mottagningsdirektiv nationellt. De centrala ändringarna i fråga om mottagande gäller avgränsning, begränsning och indragning av mottagningstjänster samt identifiering av mottagningstjänsternas klienter och begränsning av deras rörelsefrihet. Också systemet med företrädare för minderåriga sökande utan vårdnadshavare reformeras. Utskottet anser de föreslagna bestämmelserna vara motiverade även till denna del. 

Det föreslås att mottagningstjänster i fortsättningen tillhandahållas endast sådana personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd och som är tredjelandsmedborgare eller statslösa. EU-medborgare har alltså inte i fortsättningen rätt till mottagningstjänster. Mottagningstjänster tillhandahålls i fortsättningen inte heller den som gjort en efterföljande ansökan, det vill säga en ny ansökan, om han eller hon inte har rätt att stanna kvar i Finland under den tid som ansökan prövas. 

Syftet med begränsningen av den tid som mottagningstjänster tillhandahålls är att främja dels avlägsnandet ur landet, dels en smidig flyttning till kommuner. Mottagningstjänsterna för den som fått ett avslagsbeslut upphör enligt den föreslagna regleringen senast 60 dagar efter att personen inte längre har rätt att stanna kvar på finskt territorium. För den som fått ett avslagsbeslut på en efterföljande ansökan upphör mottagningstjänsterna senast 14 dygn efter att personen inte längre har rätt att stanna kvar på finskt territorium. Utskottet anser det vara viktigt att de utlänningar som inte har rätt att vistas i Finland avlägsnar sig eller avlägsnas effektivt ur landet. Utskottet ser det också som viktigt att övergången till kommunerna för dem som beviljats uppehållstillstånd påskyndas. 

Snabba förfaranden, kortare tidsfrister och begränsningar av mottagningstjänsterna säkerställer att tiden i mottagningssystemet blir så kort som möjligt. Det medför betydande besparingar i mottagningsutgifterna. De sammanlagda kalkylerade kostnadsbesparingarna av ändringarna som gäller mottagare av mottagningstjänster och den tid som mottagningstjänster tillhandahålls dem som fått avslagsbeslut beräknas på årsnivå uppgå till cirka 14 miljoner euro. Dessutom beräknas den snabbare övergången till kommunerna i fråga om personer som får tillfälligt skydd medföra kalkylerade besparingar på cirka 19,8 miljoner euro i mottagningsutgifterna.  

Den som söker internationellt skydd eller tillfälligt skydd ska i fortsättningen regelbundet identifiera sig vid förläggningen för att få mottagningstjänster. Identifieringsskyldigheten gäller inte minderåriga eller förvärvsarbetande personer. Syftet med identifieringsskyldigheten är att säkerställa att mottagaren av mottagningstjänster är anträffbar för myndigheterna samt att förhindra sekundär förflyttning och missbruk av mottagningssystemet.  

Mottagningspenningens och brukspenningens belopp har sänkts genom temporär lagstiftning (FvUB 12/2024 rd och FvUB 20/2025 rd). Det föreslås att de temporära bestämmelserna i mottagningslagen görs till en del av den permanenta lagstiftningen. Den temporära lagändringen har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 25/2024 rd). Den nu föreslagna regleringen tillåter dessutom att grunddelen av den mottagningspenning som beviljas en mottagare av mottagningstjänster sänks med 20 procent om personen utan grundad anledning underlåter att iaktta de skyldigheter som personen ålagts, såsom skyldigheten att identifiera sig, delta i en för honom eller henne anvisad kurs eller skyldigheten att vistas inom ett visst geografiskt område eller kravet att bo på en viss förläggning.  

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande inte något att anmärka på den föreslagna regleringen, av vilken det på det sätt som utskottet förutsätter framgår att förutsättningarna för beviljande och beviljande är föremål för rättslig prövning. Utskottet anser inte heller att den möjlighet att sänka mottagningspenningens grunddel som ingår i regleringen är problematisk med avseende på rätten enligt 19 § 1 mom. i grundlagen med beaktande av att stödtagarna enligt grundlagsutskottet har kunnat åläggas skyldigheter utan hinder av grundlagen (GrUU 31/1997 rd, s. 4, GrUU 34/2010 rd, s. 2, GrUU 11/2023 rd, stycke 12 och GrUU 52/2025 rd, stycke 4).  

Förvaltningsutskottet noterar att om mottagningssystemet skulle belastas av massinvandring eller någon annan störningssituation i anslutning till invandring föreslås det att den oundgängliga försörjningen för den som får mottagningstjänster ska kunna tryggas kortvarigt med nyttigheter, om inrikesministeriet tar i bruk en beredskapsplan enligt EU:s migrations- och asylpakt och underrättar kommissionen och EU:s asylbyrå om ibruktagandet. På detta sätt förbereder man sig för situationer där enskilda beslut om mottagningspenning inte kan fattas. Avgifter för mottagningstjänster kan i fortsättningen också tas ut retroaktivt, om det framgår att personen skulle ha haft tillräckliga inkomster eller tillgångar för att betala avgiften under den tid då mottagningstjänster har ordnats för honom eller henne. Det retroaktiva uttaget får emellertid inte leda till att mottagaren ska beviljas mottagningspenning. Syftet med ändringen är att förhindra missbruk av systemet. 

För ensamkommande barn utses i fortsättningen en tillfällig företrädare innan den egentliga företrädaren förordnas. För förordnande av en egentlig företrädare fastställs en tidsfrist på 15 dagar. Dessutom preciseras bestämmelserna om företrädarens behörighetsvillkor och uppgifter, tillsynen över företrädarverksamheten samt om befriande av företrädare från sitt uppdrag och upphörande av företrädaruppdraget. 

Migrationsverket kan enligt den föreslagna regleringen besluta om anvisande av personer som söker internationellt skydd till ett visst klart avgränsat geografiskt område, om det behövs för att styra förfarandet för internationellt skydd eller mottagningssystemet. Sökanden ska vistas på området under den tid som beslutet är i kraft. Med ett geografiskt område avses till exempel ett landskap, en kommun eller motsvarande område. Sökanden får mottagningstjänster från den förläggning som anvisats honom eller henne och anvisandet till ett visst geografiskt område inverkar inte på tillgången till tjänster eller tryggandet av sökandens privatliv. Syftet med ändringen är att säkerställa att myndigheterna kan behandla ansökningarna effektivt, placera de sökande som omfattas av mottagningstjänster jämnt inom landet och trygga att de tjänster som behövs är tillräckliga. 

Enligt den föreslagna 50 § i mottagningslagen kan sökandens rörelsefrihet begränsas om det behövs av skäl som hänför sig till allmän ordning eller förfarandemässiga omständigheter, om en risk för avvikande föreligger. En risk för avvikande kan i synnerhet antas föreligga i fråga om en sökande som har fått ett beslut om överföring på grund av att han eller hon vistas i fel medlemsstat. Det är inte fråga om en sådan säkringsåtgärd enligt utlänningslagen som förutsätter individuell prövning och som i allmänhet grundar sig på personens eget beteende. Det föreslås att sökanden kan förordnas att bo på en bestämd förläggning samt att anmäla sig där regelbundet eller att vara närvarande vid vissa tidpunkter. Om sökanden inte iakttar kravet på att bo på en viss förläggning, kan mottagningspenningen sänkas eller, om de individuella förutsättningarna uppfylls, kan sökanden bli föremål för säkringsåtgärder. Syftet med begränsningen är att hantera överraskande migrationssituationer och säkerställa att sökanden vid behov kan nås av myndigheterna. 

Om myndigheternas resurser

Regeringsprogrammet innehåller flera mål för att effektivisera Migrationsverkets tillståndssystem och förkorta handläggningstiderna för ansökningar samt ett betydande antal utvecklingsprojekt som syftar till att skärpa utlänningslagstiftningen jämfört med nuläget. Förvaltningsutskottet har redan behandlat en betydande del av dessa propositioner. Utskottet har konstaterat att de föreslagna lagändringarna inledningsvis medför ett ökat resursbehov för Migrationsverket i form av ökade uppgifter, men om målen för ändringarna uppnås, förväntas i synnerhet antalet asylansökningar minska på längre sikt. Också genomförandet av den aktuella migrations- och asylpakten är utmanande med avseende på Migrationsverkets resurser. De ytterligare besparingar som görs i ämbetsverkets budgetramar ökar naturligtvis dessa utmaningar. Lagändringarna och andra effektiviseringsåtgärder enligt regeringsprogrammet kräver tillräckliga resurser för Migrationsverket. Utskottet ser det som angeläget att de tillgängliga resurserna också fördelas ändamålsenligt inom verket. 

Migrationsverket har under de senaste åren satsat kraftigt på att effektivisera tillståndsprocesserna och särskilt på utveckling av automation och informations- och kommunikationsteknik, med målet att bland annat förkorta handläggningstiderna och öka kostnadseffektiviteten. Dessa utvecklingsåtgärder har redan börjat ge resultat. Utskottet anser det viktigt att Migrationsverket i sina olika processer utnyttjar automation och andra teknologiska lösningar så effektivt som möjligt inom ramen för lagstiftningen. Det är också värt att undersöka möjligheterna att utnyttja artificiell intelligens i större utsträckning än idag. Om anslaget för Migrationsverkets omkostnader sänks alltför mycket finns risken att de besparingar som eftersträvas genom automation och andra utvecklingsåtgärder inte uppnås enligt plan. Handläggningstiderna för ansökningarna hotar att förlängas om inte tillräckliga resurser anvisas för handläggningen.  

Enligt utskottets uppgifter är utgångspunkten att kostnaderna för genomförandet av pakten finansieras inom ramen för den befintliga ramfinansieringen. Avsikten är att EU-finansieringen ska utnyttjas fullt ut. De nya uppgifter som följer av pakten och de föreskrivna handläggningstiderna förutsätter att myndigheterna och förvaltningsdomstolarna utvecklar och effektiviserar verksamheten och processerna. Enligt utskottets uppgifter kan EU-finansiering användas i synnerhet för sådana utvecklingsprojekt som syftar till att effektivisera förfarandena och för utveckling av informationssystem. För genomförandet av pakten kan beviljas EU‑finansiering till ett sammanlagt belopp av över 50 miljoner euro under programperioden 2021–2027 (BMVI‑fonden cirka 29 miljoner euro och AMIF‑fonden cirka 25 miljoner euro). Utskottet konstaterar att antalet asylansökningar för närvarande är litet och fortsätter att minska i förhållande till tidigare år. Också antalet ansökningar som styrs till gränsförfarandet bedöms fortsätta vara litet i och med att Finlands östgräns är stängd. Utskottet betonar att utöver Migrationsverket måste också screeningmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna tryggas tillräckliga resurser för att den reglering och de mål som ingår i pakten ska kunna genomföras på behörigt sätt.