Allmänt

I propositionen föreslås det att lagen om verkställighet av böter (672/2002) och tio andra lagar ändras.  

Lagen om verkställighet av böter innehåller bestämmelser om verkställighet av penningpåföljder och vissa påföljder som avser annan egendom och vars verkställighet sköts av Rättsregistercentralen. Lagen trädde i kraft 2002. 

Samtidigt som lagen trädde i kraft togs Rättsregistercentralens informationssystem för verkställighet, Rajsa, i bruk. Vid Rättsregistercentralen pågår ett projekt för att förnya detta informationssystem. Den aktuella propositionen hänför sig till revideringen av informationssystemet. 

En arbetsgrupp har sett över alla bestämmelser om verkställighet av penningpåföljder och utarbetat denna nya aktuella, övergripande proposition med förslag till ändring av bestämmelserna. Utifrån arbetsgruppsarbetet behandlades i fjol regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om verkställighet av böter och till vissa lagar som har samband med den (RP 5/2025 rd, LaUB 6/2025 rd). De lagar som hänför sig till den propositionen trädde i kraft den 1 januari 2026. 

I denna senare proposition revideras de återstående kapitlen i lagen om verkställighet av böter. Propositionen innehåller sådana lagändringar som förutsätter ändringar i Rättsregistercentralens informationssystem. Dessa ändringar i informationssystemen genomförs som en del av det pågående informationssystemprojektet. 

Enligt propositionen är syftet att förtydliga och förenhetliga bestämmelserna om verkställighet av påföljder som ska verkställas med stöd av lagen om verkställighet av böter (RP, s. 25). 

Målet är också att förenkla förfarandet för indrivning av fordringar. De gällande bestämmelserna baserar sig i stor utsträckning på manuell indrivning. Avsikten är att i samband med det ovannämnda informationssystemprojektet i så stor utsträckning som möjligt automatisera verkställigheten och slopa de manuella förfarandena. Strävan är också att ändra bestämmelserna så att ett elektroniskt verkställighetsförfarande är möjligt. Genom de ändringar som gäller beviljande av betalningstid förbättras Rättsregistercentralens möjligheter att utnyttja automatiskt beslutsfattande i uppenbara ärenden som gäller betalningstid. 

På motsvarande sätt är målet att förtydliga också förvandlingsstrafförfarandet och verkställigheten av förverkandepåföljder. Avsikten är att i synnerhet vid verkställigheten av förverkandepåföljder också förtydliga uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna. Ändringarna förbättrar myndigheternas förutsättningar att sköta verkställighetsuppdrag och ändrar uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna så att den är mer ändamålsenlig än i nuläget. 

Syftet med propositionen är utöver att förtydliga bestämmelserna också att förbättra de betalningsskyldigas rättsskydd bland annat genom att föreskriva om rätt att söka ändring i Rättsregistercentralens beslut och genom att precisera exempelvis bestämmelserna om beviljande av betalningstid. 

Propositionen innehåller ett flertal enskilda ändringar som främjar de ovannämnda målen. 

Lagutskottet anser att propositionens mål är motiverade och välkomna. Effektiviseringen av myndigheternas verksamhet med hjälp av informationssystem och teknik samt i mån av möjlighet automatisering är också välkommen. Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande synpunkter och ändringsförslag. 

Beviljande av betalningstid och automatiserat beslutsfattande

I 14 § i lagförslag 1 finns bestämmelser om en tidsfrist för betalning av en fordran och i 15 § finns bestämmelser om beviljande av betalningstid. Enligt propositionen ändras bestämmelserna om beviljande av betalningstid så att beviljandet av betalningstid bättre än i nuläget kan ske elektroniskt. Enligt propositionsmotiven är syftet med ändringar i fråga om beviljande av betalningstid att förbättra Rättsregistercentralens möjligheter att utnyttja automatiskt beslutsfattande i uppenbara ärenden som gäller betalningstid. 

För att öka flexibiliteten ersätts 14 § 1 mom. i lagen om verkställighet av böter med en bestämmelse enligt vilken ”Rättsregistercentralen kan på ansökan av den betalningsskyldige fastställa en tidsfrist på högst tre månader för betalning av en fordran, om den betalningsskyldige sannolikt betalar fordran inom tidsfristen.”  

Dessutom ändras 15 § genom att det i 1 mom. införs en bestämmelse enligt vilken ”Rättsregistercentralen kan på ansökan av den betalningsskyldige bevilja betalningstid på högst ett år för en fordran, om den betalningsskyldige på grund av sina personliga förhållanden eller sitt hälsotillstånd inte utan betalningstiden förmår betala fordran och om den betalningsskyldige sannolikt betalar fordran inom betalningstiden. Av synnerligen vägande skäl kan betalningstid beviljas även för en längre tid.” 

Den första av de föreslagna bestämmelserna är ny och den andra ändrar bestämmelserna om beviljande av betalningstid i nuvarande 14 § 1 mom. När det gäller de båda förslagna bestämmelserna sägs det i motiveringen att dessa beslut oftare än i nuläget kan fattas automatiskt, om de villkor som anges i förvaltningslagen uppfylls (RP, s. 28).  

Sakkunniga har framfört att en nödvändig rättslig förutsättning för automatiserat beslutsfattande enligt 53 e § 2 mom. i förvaltningslagen är att det i det ärende som myndigheten ska avgöra ”inte ingår omständigheter som förutsätter prövning från fall till fall eller när de i ärendet ingående omständigheter som förutsätter prövning från fall till fall har bedömts av en tjänsteman eller någon annan som handlägger ärendet”. 

Ur denna synvinkel har det framförts att tillämpningen av det föreslagna 14 § 1 mom. i allmänhet förutsätter prövning från fall till fall av den betalningsskyldiges betalningsförmåga och betalningsvilja. Dessutom förutsätter tillämpningen av det föreslagna 15 § 1 mom. prövning från fall till fall. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser är det således lagenligt att använda automatiserat beslutsfattande endast om tjänstemannen eller någon annan handläggare av ärendet först har bedömt de omständigheter som enligt bestämmelserna förutsätter prövning från fall till fall. Denna bedömning ska vid tillämpningen av de lagstadgade kriterierna göras också i sådana ärenden som utifrån bedömningen kan visa sig vara ”uppenbara” i den mening som avses i motiveringen. 

Sakkunniga har framfört att dessa lagfästa förutsättningar för automatiserat beslutsfattande inte till övriga delar utesluter möjligheten till automatiserat beslutsfattande. Det är dock uppenbart att utrymmet för användningen av automatiserat beslutsfattande i praktiken skulle bli mycket snävt, eftersom en människa i vilket fall som helst skulle behöva bedöma förutsättningarna för beviljande av betalningstid från fall till fall vid tillämpningen av båda bestämmelserna. Det mål som anges i motiven, dvs. att ”beviljande av betalningstid så att beviljandet av betalningstid bättre än i nuläget kan ske elektroniskt”, kan således knappast genomföras i någon större utsträckning eller på ett effektivt sätt genom den föreslagna regleringen. 

I ljuset av det som sägs ovan anser lagutskottet att det är motiverat att precisera bestämmelserna jämfört med det som föreslås i propositionen för att automatiserat beslutsfattande ska vara möjligt i större utsträckning. 

Enligt uppgifter från justitieministeriet har det för det första i såväl 14 § som 15 § i lagförslag 1 som förutsättning för betalningstiden föreslagits att det är sannolikt att personen betalar fordran inom tidsfristen. I praktiken är avsikten att denna bedömning ska göras mycket schematiskt beroende på om det i Rättsregistercentralens informationssystem sedan tidigare finns anteckningar om att tidsfrister för betalning inte har iakttagits eller inte. Om det inte finns sådana anteckningar, kan ärendet överföras till automatiserat beslutsfattande för ett positivt beslut. Om det däremot finns anteckningar, överförs ärendet till en tjänsteman för behandling. 

Utifrån inkommen utredning föreslår lagutskottet på det sätt som konstateras närmare nedan i detaljmotiven att bestämmelsernas ordalydelse till denna del ska ses över så att förutsättningen i stället för en bedömning av sannolikheten för betalning är att den betalningsskyldiges tidigare underlåtenhet att iaktta betalningstider inte utgör ett hinder för beviljande av betalningstid. 

Förutsättningar för beviljande av den egentliga betalningstiden enligt 15 § i lagförslag 1 är den betalningsskyldiges personliga förhållanden och hälsotillstånd. Enligt uppgifter från justitieministeriet hänför sig de centrala grunderna för beviljande av betalningstid i praktiken till personers arbetslöshet, sjukdomar och svaga ekonomiska situation. Dessa omständigheter kan bedömas rätt schematiskt utifrån den utredning som den betalningsskyldige lämnar. För att bestämmelserna tydligare ska stödja automatiserat beslutsfattande är det motiverat att lyfta upp dessa omständigheter till lagnivå. Enligt utskottets uppgifter är det alltså möjligt att till denna del ändra bestämmelsen genom att precisera innehållet i den betalningsskyldiges personliga förhållanden och föreskriva att det kan vara fråga om att den betalningsskyldige på grund av arbetslöshet, sin ekonomiska situation, sina andra motsvarande personliga förhållanden eller sitt hälsotillstånd inte kan betala fordran utan betalningstid. På detta sätt är det enligt förvaltningslagen möjligt att direkt i lag fastställa schematiska behandlingsregler för när en ansökan kan överföras till automatiserat beslutsfattande. Ärenden som inbegriper rättslig prövning, såsom situationer där den betalningsskyldige ansöker om betalningstid på grund av andra motsvarande personliga förhållanden, förs till en tjänsteman för behandling. De ansökningar om betalningstid på mer än ett år som avses i 1 mom. ska alltid föras till en tjänsteman för behandling. 

I ljuset av det som sägs ovan och i syfte att stärka förutsättningarna för automatiserat beslutsfattande föreslår lagutskottet att 14 och 15 § i lagförslag 1 preciseras på det sätt som beskrivs närmare i detaljmotiven. 

Förfarande för bestämmande av förvandlingsstraff och verkställighet av förvandlingsstraff

Så som det påpekas i propositionen föreslås inga betydande innehållsmässiga ändringar i bestämmelserna om bestämmande av förvandlingsstraff (RP, s. 30). Förfarandet för bestämmande av förvandlingsstraff förblir således i huvudsak oförändrat. Liksom i nuläget ska vanligen utmätningsmannen eller polisen på basis av den efterlysning som Rättsregistercentralen gjort stämma in den betalningsskyldige till en rättegång för bestämmande av förvandlingsstraff. Därefter ska åklagaren framställa ett yrkande på bestämmande av förvandlingsstraff i tingsrätten och tingsrätten ska besluta om bestämmande av förvandlingsstraff. 

Sakkunniga har framfört att det är motiverat att förnya förfarandet för bestämmande av förvandlingsstraff i större utsträckning, till exempel så att böter förvandlas redan i samband med den ursprungliga domen eller så att förvandlingsärendena behandlas skriftligen.  

Enligt uppgifter från justitieministeriet har förslagen bedömts under beredningen av propositionen och frågan har behandlats i propositionen (RP, s. 41—43). Digitaliseringen av förfarandet med förvandlingsstraff ger enligt uppgift de mest väsentliga resursbesparingarna när det gäller förfarandet. Ett slopande av förvandlingsstrafförfarandet vid domstol eller en omvandling av det till skriftlig behandling skulle inte medföra några betydande ytterligare besparingar. 

Lagutskottet anser att den lösning som valts i propositionen i fråga om förfarandet för bestämmande av förvandlingsstraff är motiverad i detta sammanhang. Utskottet anser dock att myndigheternas resursanvändning bör följas upp efter det att informationssystemet har tagits i bruk. Utifrån erfarenheterna från denna uppföljning är det senare motiverat att bedöma om exempelvis en övergång till skriftlig behandling ytterligare kan minska den arbetsmängd som används i förfarandet. 

I propositionen föreslås det ändringar i bestämmelserna om verkställighet av förvandlingsstraff. Den viktigaste ändringen är att Brottspåföljdsmyndigheten i fortsättningen ska svara för bestämmandet av tidpunkten för när personer som dömts till förvandlingsstraff ska anmäla sig till fängelset och efterlysas. I nuläget svarar Utsökningsverket och Rättsregistercentralen för dessa uppgifter. 

Enligt propositionen är ändringen motiverad, eftersom ansvaret för verkställigheten av de straff som avtjänas i fängelse då i sin helhet innehas av Brottspåföljdsmyndigheten (RP, s. 31) Brottspåföljdsmyndigheten skulle jämfört med nuläget få bättre förutsättningar att bereda till exempel placering i missbrukarrehabilitering av dem som dömts till förvandlingsstraff och intagning i fängelse. Detta gäller i synnerhet sådana dömda för vilka en tidpunkt för anmälan till fängelse bestäms. 

Enligt propositionen ökar ändringen Brottspåföljdsmyndighetens arbetsmängd genom att det är den som ska efterlysa alla som dömts till förvandlingsstraff, cirka 3 000—4 000 personer årligen. I praktiken betalar en stor del av dessa personer sina böter innan de förpassas i fängelse. Avsikten är att i Brottspåföljdsmyndighetens informationssystem införa en funktion genom vilken efterlysningar kan göras med en liten arbetsmängd, så som Rättsregistercentralen gör i nuläget. Därmed är antalet årsverken litet. För att förfarandet ska fungera förutsätts att uppgifterna om betalda böter lämnas automatiskt till Brottspåföljdsmyndigheten och att det i Brottspåföljdsmyndighetens informationssystem finns en funktion genom vilken efterlysningar kan göras. 

Lagutskottet anser att den lösning som valts i propositionen i fråga om verkställighet av förvandlingsstraff och Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter är motiverad i detta sammanhang. Utskottet påpekar att det krävs fungerande informationssystem för att uppgifterna ska kunna skötas på behörigt sätt. 

Sökande efter föremål i bostäder och på personer samt användning av maktmedel

När det gäller verkställighet av förverkandepåföljder innehåller lagförslag 1 bestämmelser om sökande efter föremål i bostäder eller andra utrymmen (43 b §), sökande efter föremål på en person (43 c §) och om maktmedel (43 d §). Sakkunniga har framfört att det i fråga om de nämnda bestämmelserna råder oklarhet om förhållandet till grundlagen. Lagutskottet har därför bett en sakkunnig i statsförfattningsrätt att bedöma om det i fråga om de nämnda bestämmelserna råder sådan oklarhet om förhållandet till grundlagen som avses i 38 § 2 mom. i riksdagens arbetsordning att lagutskottet bör begära utlåtande av grundlagsutskottet.  

I 43 b § 2 mom. i lagförslag 1 finns bestämmelser om eftersökning i utrymmen som är avsedda för boende av permanent natur. Eftersökning i sådana utrymmen förutsätter alltid grundad anledning att anta att det föremål eller djur som eftersöks finns i utrymmet i fråga. Myndigheten ska således ha grundad anledning att eftersöka föremål i utrymmen som är avsedda för boende. Eftersökning i utomståendes utrymmen förutsätter synnerligen vägande skäl att anta att föremålet eller djuret finns där. Tröskeln för att rikta åtgärder mot en utomstående persons hemfrid är således högre än för att rikta åtgärder mot den dömdes hemfrid. 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt som utskottet hört måste regleringen bedömas med avseende på det skydd som hemfriden åtnjuter i egenskap av en grundläggande fri- och rättighet genom att beakta att det enligt 10 § 3 mom. i grundlagen genom lag kan föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Eftersom eftersökning i utrymmen som skyddas av hemfriden inte görs för utredning av brott utan för verkställighet av en dom i ett brottmål, måste den föreslagna regleringen i första hand bedömas med avseende på tryggandet av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt har grundlagsutskottet i sin praxis ansett att sådana åtgärder för verkställighet av en dom som ingriper i hemfriden i princip är acceptabla för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Utskottet har påpekat att verkställigheten av en privaträttslig fordran för sin del tryggar borgenärens egendomsskydd enligt 15 § i grundlagen. Också med tanke på borgenärens rättsskydd enligt 21 § i grundlagen är det nödvändigt att en dom inte saknar faktisk effekt, utan att den är effektivt verkställbar av det allmänna (GrUU 12/2002 rd, s. 3; GrUU 42/2006 rd, s. 2). Den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång enligt 21 § i grundlagen kan inte heller tillgodoses om en lagakraftvunnen dom inte kan verkställas effektivt. 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt finns det således i enlighet med grundlagsutskottets praxis acceptabla grunder för den föreslagna regleringen för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna enligt 10 § 3 mom. i grundlagen. Åtgärder som ingriper i hemfriden förutsätter ett lagfäst motiverat skäl, i fråga om utomståendes hemfrid ett synnerligen vägande skäl, vilket kan anses ändamålsenligt med tanke på proportionaliteten. Den föreslagna regleringen på lagnivå kan också i övrigt anses vara tillräckligt exakt och noggrant avgränsad. 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt råder det med beaktande av motiveringen ovan ingen sådan oklarhet i fråga om förhållandet till grundlagen som avses i 38 § 2 mom. i riksdagens arbetsordning att lagutskottet måste begära utlåtande av grundlagsutskottet. Med hänvisning till det som sägs ovan och i ljuset av inkommen utredning anser lagutskottet utifrån sitt ansvarsområde att 43 b § i lagförslag 1 är godtagbar. 

Enligt 43 c § i lagförslag 1 får den tjänsteman som utför ett verkställighetsuppdrag omhänderta ett föremål som har dömts förverkat och som den dömde bär på sig eller i sina kläder, om omhändertagandet kan ske utan att den dömdes personliga integritet kränks. Omhändertagandet ska dock i första hand ske genom att den dömde uppmanas att överlämna det föremål som dömts förverkat och som den dömde bär på sig eller i sina kläder. Regleringen motsvarar till innehållet 3 kap. 50 § som har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 42/2006 rd). 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt som utskottet hört finns det skäl att bedöma den föreslagna bestämmelsen med tanke på att var och en enligt 7 § 1 mom. i grundlagen har rätt till personlig integritet. Denna integritet får inte kränkas godtyckligt eller utan laglig grund. En lag som begränsar den personliga integriteten ska vara exakt och noggrant avgränsad samt även i övrigt uppfylla de allmänna förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom kravet på begränsningarnas acceptabilitet och proportionalitet (se t.ex. GrUU 64/2018 rd, s. 4). 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt förbjuder den föreslagna bestämmelsen ingrepp i den personliga integriteten på ett kränkande sätt, vilket innebär att ingreppet i målpersonens personliga integritet inte är särskilt djupt. Med tanke på proportionaliteten är det också viktigt att i första hand beakta omhändertagande som grundar sig på målpersonens egen verksamhet. Det finns en godtagbar och vägande grund för utövande av befogenheten när det gäller att trygga andra grundläggande fri- och rättigheter, särskilt skyddet för borgenärens egendom och rättsskyddet samt förutsättningarna för en rättvis rättegång. 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt råder det med beaktande av de synpunkter som framförts ingen sådan oklarhet i fråga om förhållandet till grundlagen som avses i 38 § 2 mom. i riksdagens arbetsordning att lagutskottet måste begära utlåtande av grundlagsutskottet. Med hänvisning till det som sägs ovan och i ljuset av inkommen utredning anser lagutskottet utifrån sitt ansvarsområde att 43 c § i lagförslag 1 är godtagbar. 

Enligt 43 d § 1 mom. i lagförslag 1 har en tjänsteman som utför ett verkställighetsuppdrag rätt att vid behov använda de maktmedel som avses i bestämmelsen för att omhänderta ett föremål som dömts förverkat eller ett djur som det bestämts att ska avlivas. En tjänsteman som har rätt att använda maktmedel får använda dem endast i den mån maktmedlen med hänsyn till omständigheterna kan anses motiverade. Den person som är föremål för maktmedel ska dock ges tillfälle att handla själv, om inte verkställigheten äventyras på grund av det. 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt som utskottet hört har användningen av maktmedel reglerats på ett sätt som motsvarar bestämmelserna bland annat i 2 kap. 17 § i polislagen, 22 § i tullagen, 35 § i gränsbevakningslagen och 3 kap. 83 § i utsökningsbalken, så regleringen kan anses vara sedvanlig. Regleringen uppfyller kravet i 2 § 3 mom. i grundlagen som säger att all utövning av offentlig makt ska bygga på lag. Det godtagbara syftet med regleringen är att trygga andra grundläggande fri- och rättigheter, i detta sammanhang i synnerhet tryggandet av borgenärens egendomsskydd och rättsskydd samt förutsättningarna för en rättvis rättegång. Regleringen förutsätter också att proportionaliteten beaktas när beslut om användning av maktmedel fattas. 

Enligt 43 d § 2 mom. i lagförslag 1 får maktmedel användas med iakttagande av vad som föreskrivs i den lagstiftning som gäller varje myndighet. Bestämmelsen förutsätter således att det i någon annan lag finns en separat rättslig grund för användning av maktmedel och att bestämmelserna i den lagen iakttas när de tillämpas. Den ger inte självständigt rätt att använda maktmedel, utan den är i första hand en informativ hänvisningsbestämmelse. 

Enligt den sakkunniga i statsförfattningsrätt råder det med beaktande av de synpunkter som framförts ingen sådan oklarhet i fråga om förhållandet till grundlagen som avses i 38 § 2 mom. i riksdagens arbetsordning att lagutskottet måste begära utlåtande av grundlagsutskottet. Med hänvisning till det som sägs ovan och i ljuset av inkommen utredning anser lagutskottet utifrån sitt ansvarsområde att 43 d § i lagförslag 1 är godtagbar. 

Eventuella ändringsbehov i tvångsmedelslagen

Vid utskottets sakkunnigutfrågning aktualiserades frågan om tvångsmedelslagen bör kompletteras med en bestämmelse enligt vilken egendom som tagits i beslag och ska dömas förverkad inte får säljas som utmätt innan säkringsåtgärden har upphört. 

Enligt uppgifter från justitieministeriet granskas i den aktuella propositionen endast bestämmelserna om verkställighet i fråga om egendom som redan har dömts förverkad i lagen om verkställighet av böter. Vid beredningen av propositionen har man inte bedömt eventuella ändringsbehov i tvångsmedelslagen, eftersom beslagtagningen till många delar avviker från verkställigheten av egendom som redan har dömts förverkad. Behovet av ändringar som gäller utmätningsåtgärder under beslag och andra eventuella ändringar bör därför bedömas separat med avseende på bestämmelserna i tvångsmedelslagen. Enligt inkommen utredning är det möjligt att göra en sådan granskning i projekt som bedömer behovet av ändringar i tvångsmedelslagen. Lagutskottet anser därför att det är motiverat att i framtida lagstiftningsprojekt bedöma frågor som gäller bland annat beslagtagen egendom.