Mål och tillämpningsområde

Syftet med klimatplanen på medellång sikt (Kaisu) är att fastställa hur utsläppen från ansvarsfördelningssektorn ska minskas så att målen enligt EU-lagstiftningen och den nationella klimatlagen (423/2022) ska kunna nås. I klimatplanen på medellång sikt redogörs utöver åtgärderna för att minska utsläppen från ansvarsfördelningssektorn också för alla växthusgasutsläpp som rapporteras för jordbrukets olika sektorer. Till ansvarsfördelningssektorn räknas dels de utsläpp av metan och dikväveoxid som rapporteras för jordbrukssektorn och som huvudsakligen härstammar från produktionsdjur, spillning och jordmån, dels utsläppen av koldioxid i samband med kalkning. De små utsläppen från ureagödsling och förbränning av växtrester på åkrar rapporteras också för ansvarsfördelningssektorn. För markanvändningssektorn (LULUCF) rapporteras koldioxidutsläppen från åkermarker och betesmarker samt de utsläpp som uppstår vid röjning av områden till åkrar. För ansvarsfördelningssektorns andra sektorer rapporteras dessutom utsläppen från bränslen som används i arbetsmaskiner, för fastighetsspecifik uppvärmning och i spannmålstorkar. I klimatplanen på medellång sikt inkluderas dessa utsläpp i siffrorna för arbetsmaskiner och separat uppvärmning av byggnader.  

En central ny helhet inom ansvarsfördelningssektorn är systemet för handel med utsläppsrätter för distribution av fossila bränslen (ETS2), som träder i kraft stegvis före 2027, och där bränsledistributören är skyldig att förvärva ett antal utsläppsrätter som motsvarar distributörens utsläpp. Utsläppshandeln omfattar koldioxidutsläppen från vägtrafik, separat uppvärmning av byggnader, byggande och det fossila bränslet inom industrin och energiproduktionen som inte omfattas av den nuvarande allmänna utsläppshandeln. Utsläppsrätterna auktioneras ut på EU-nivå och det införs ett gemensamt tak för dem, som årligen sänks i riktning mot det uppställda utsläppsminskningsmålet. Tillämpningsområdet för ETS2 beräknas täcka 53 procent av Finlands totala utsläpp från ansvarsfördelningssektorn. I och med att tillämpningsområdet utvidgas omfattas även bränsleanvändningen inom jord- och skogsbruk samt kommersiell sjötrafik av handeln med utsläppsrätter. Avsikten är att genom ett separat system kompensera verksamhetsutövarna för de kostnader som utvidgningen av tillämpningsområdet föranleder. Bland åtgärderna i klimatplanen på medellång sikt finns också en höjning av distributionsskyldigheten för biobrännolja från och med 2027, först med exempelvis en procentenhet per år fram till 2028 och därefter linjärt upp till 15 procent 2030, om ett kompensationssystem i anslutning till ETS2 införs. 

Klimatplanen på medellång sikt är en i klimatlagen avsedd plan som innehåller redan beslutade åtgärder och ytterligare åtgärder för att uppnå målen. En del av åtgärderna i planen på medellång sikt kräver fortsatt beredning och separata beslut. Hur åtgärderna framskrider följs upp i den klimatårsberättelse som årligen lämnas till riksdagen. Enligt klimatlagen ska regeringen fatta beslut om ytterligare åtgärder, om det av uppföljningen framgår att de samlade åtgärderna i planen på medellång sikt inte är tillräckliga. I de yttranden som utskottet fått har urvalet av åtgärder i planen ansetts vara omfattande. Samtidigt har det fästs uppmärksamhet vid att det fortfarande råder osäkerhet kring en del åtgärder, eftersom det inte har reserverats finansiering för dem. Dessutom har det framförts att det behövs ytterligare utsläppsminskningar i anslutning till åtgärderna för att säkerställa att målen nås. Också planeringssystemet för klimatpolitiken behöver utvecklas. 

Utveckling av planeringssystemet

Utskottet anser att den pågående utvärderingen av planeringssystemet för klimatpolitiken är ett viktigt projekt. I yttranden till utskottet har det upprepade gånger påpekats att planeringssystemet skulle vara effektivare och mer verkningsfullt med tanke på regeringens politik ifall klimatplanen på medellång sikt skulle lämnas vid en tidpunkt som gör det möjligt för den sittande regeringen att genomföra de politiska åtgärder som ingår i planen. I Sverige och Tyskland har det föreskrivits i lag när planerna ska lämnas, vilket är i början av valperioden. I yttrandena har det föreslagits att planen ska föreläggas riksdagen inom tolv månader efter valet. Dessutom har det framförts att innehållet i planerna bör kopplas till regeln för utgiftsramen i regeringsprogrammet och planen för de offentliga finanserna.  

Utskottet har i sitt utlåtande om energi- och klimatstrategin (MiUU 9/2026 rd—SRR 8/2025 rd) ansett att planeringssystemet för klimatpolitiken bör utvecklas så att det skapas en koncis, konsekvent och tydlig helhetsbild till underlag för styrning och uppföljning av klimatåtgärderna. Detta kan ske genom ett enda strategidokument som föreläggs riksdagen förutsebart och i rätt tid. På så sätt kan man också minska den administrativa börda som olika planer medför och koppla planeringen till den övriga planeringen av statsfinanserna. Syftet med ändringen är att främja klimatåtgärdernas genomförbarhet med tanke på statsfinanserna och därmed också genomförandet av dem i enlighet med strategin. 

Utskottet anser att det vore önskvärt att man vid översynen av planeringssystemet enligt klimatlagen överväger möjligheten att samordna den nationella långsiktiga klimatplanen och den plan som förutsätts enligt EU‑lagstiftningen. Samtidigt bör man se över tidpunkten för när planen publiceras i förhållande till övriga planer enligt klimatlagen. Statsrådets redogörelse om den långsiktiga klimatplanen lämnades till riksdagen efter att övriga planer enligt klimatlagen redan hade lämnats, och den långsiktiga planen ser inte ut att ha något innehållsmässigt samband med de övriga planerna. (MiUU 10/2026 rd—SRR 11/2025 rd) I synnerhet inom markanvändningssektorn är åtgärderna kopplade till långsiktiga, krävande processer som sträcker sig över regeringsperioderna. Det är bra att utveckla den långsiktiga planeringen av klimatpolitiken i riktning mot en parlamentarisk process som sträcker sig över regeringsperioden.  

Också ekonomiutskottet konstaterar i sitt utlåtande att planeringssystemet behöver strömlinjeformas ytterligare, även om planerna har utvecklats till exempel i fråga om bedömningen av åtgärdernas kostnadseffektivitet. Att de planer och strategier som nu behandlas delvis överlappar varandra och behandlas parallellt samt delvis framskrider i olika takt gör det svårare att få en helhetsbild av klimatpolitiken. Ekonomiutskottet fäster också uppmärksamhet vid att man med tanke på redogörelserna och deras betydelse för riksdagsbehandlingen bör sträva efter att behandlingen av dem i fortsättningen infaller i början av valperioden. (EkUU 5/2026 rd—SRR 9/2025 rd) Utskottet instämmer i dessa synpunkter.  

Sakkunniga har fäst uppmärksamhet vid konsekvensbedömningarna i klimatplanen på medellång sikt. Exempelvis förefaller den nya utsläppshandeln (ETS2) enligt klimatplanen inte öka energi- och transportfattigdomen i Finland, men den kan öka utsattheten för redan utsatta grupper. Vid utskottets sakkunnigutfrågning har det framförts att åtgärderna i planen bör granskas mer systematiskt ur ett rättviseperspektiv och att ytterligare uppmärksamhet bör fästas vid i synnerhet erkännande rättvisa och åtgärder som gottgör orättvisa. Utskottet instämmer i kritiken och betonar vikten av att bedöma de samhälleliga konsekvenserna vid sidan av kostnadseffekterna.  

Situationen inom ansvarsfördelningssektorn

Transporterna, jordbruket, arbetsmaskinerna och den separata uppvärmningen av byggnader utgör ansvarsfördelningssektorns största utsläppskällor. Utsläppen har minskat särskilt inom transportsektorn och uppvärmningen av byggnader. Också utsläppen från avfallshantering och F-gaser är numera klart mindre än 2005. De utsläpp från jordbruket som räknas till ansvarsfördelningssektorn, exklusive utsläppen från energiförbrukningen, har varit relativt stabila under de senaste åren. Utsläppsminskningsåtagandet enligt EU:s förordning om ansvarsfördelning är att utsläppen ska vara minst 50 procent lägre 2030 än 2005, vilket motsvarar en utsläppsnivå på högst 17,2 miljoner ton koldioxidekvivalenter. År 2024 uppgick utsläppen från ansvarsfördelningssektorn till 25,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter, alltså har de minskat med 26 procent sedan 2005. För att åtagandet för 2030 ska nås med nuvarande åtgärder måste utsläppen minskas med 1,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter.  

EU-lagstiftningen innehåller flexibla metoder för ansvarsfördelningssektorn som medlemsländerna kan dra nytta av för att uppnå målen. Medlemsländerna kan till exempel använda tidsmässig flexibilitet så att utsläppen utjämnas mellan enskilda år. I Finland har det mellan 2021 och 2024 uppstått ett överskott på cirka 3,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter inom ansvarsfördelningssektorn på grund av att utsläppskvoterna underskridits. Enligt ett snabbestimat överskred Finland dock 2024 års kvot med 0,1 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Medlemsländerna kan också köpa utsläppsenheter av andra medlemsländer för att fullgöra skyldigheten att minska utsläppen. Dessutom kan ett begränsat antal utsläppsrätter med hjälp av den så kallade flexibilitetsmekanismen av engångskaraktär (ETS) överföras från utsläppshandelssektorn för att täcka utsläpp inom ansvarsfördelningssektorn. Också eventuella överskottsenheter inom markanvändningssektorn kan på vissa villkor användas för att fullgöra skyldigheten inom ansvarsfördelningssektorn. För Finlands del medför utvecklingen av markanvändningssektorns nettosänka dock en avsevärd risk för att markanvändningssektorns underskott under perioden 2021—2025 måste täckas genom överföring av utsläpp till ansvarsfördelningssektorn.  

Det är överlag osäkert om åtagandena om minskade utsläpp inom ansvarsfördelningssektorn kommer att uppfyllas. Kvoterna för 2026–2030 fastställs först senare, eftersom de baserar sig på de faktiska utsläppen 2021–2023. EU-lagstiftningen innehåller inte heller några riktlinjer för hur utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn ska begränsas efter 2030 och hur detta ska ske. Osäkerhetsfaktorerna i anslutning till fullgörandet av skyldigheterna enligt den gällande lagstiftningen lyfts fram i utlåtandena som lämnats till utskottet. I ekonomiutskottets utlåtande konstateras att fullgörandet av skyldigheterna i hög grad stöder sig på användningen av flexibilitet eller anskaffningen av utsläppsenheter från andra länder. Ekonomiutskottet fäster uppmärksamhet vid att tillgången till utsläppsminskningsenheter och prisnivån på dem är förenade med betydande osäkerhetsfaktorer. En ytterligare utmaning är att markanvändningssektorn blivit en utsläppskälla. Det ökar å ena sidan behovet av nya åtgärder som ökar sänkorna inom markanvändningssektorn och å andra sidan behovet av utsläppsminskningsåtgärder inom ansvarsfördelningssektorn. Ekonomiutskottet betonar vikten av att bedöma metodernas kostnadseffektivitet med tanke på klimatpolitiken som helhet. Användningen av ETS-flexibiliteten medför å andra sidan inkomstbortfall när de utsläppsrätter som tilldelats Finland upphävs i en utsträckning som motsvarar flexibiliteten. (EkUU 5/2026 rd) 

I utlåtandena som lämnats till miljöutskottet granskas särskilt sambandet mellan ansvarsfördelningssektorn och markanvändningssektorn, som anses utgöra en central risk för att målen för ansvarsfördelningssektorn inte nås. Dimensioneringen av åtgärderna inom ansvarsfördelningssektorn, behovet att använda flexibilitetsmekanismer och kostnadstrycket beror i väsentlig grad på utvecklingen inom markanvändningssektorn. Avsikten är att underskottet inom markanvändningssektorn 2021–2025 ska vägas upp genom flexibilitetsmekanismer och genom tekniska korrigeringar av referensnivån för skogarna. Också andra länder står inför utmaningar när det gäller att nå målen för markanvändningssektorn. På EU-nivå diskuteras hur den förändrade situationen inom markanvändningssektorn ska hanteras. Det förekommer också skillnader mellan medlemsländerna vad gäller LULUCF-beräkningen. Ekonomiutskottet noterar i sitt utlåtande (EkUU 5/2026 rd) att det inte har ansetts ekonomiskt lönsamt eller ens praktiskt taget möjligt att täcka utsläppsminskningarna inom markanvändningssektorn genom åtgärder inom ansvarsfördelningssektorn.  

I klimatplanen på medellång sikt presenteras den politikhelhet som genomförs inom ansvarsfördelningssektorn. I åtgärdsprogrammet ingår utsläppsminskningsåtgärder för alla sektorer som omfattas av planen. Genom de föreslagna åtgärderna bibehålls utsläppskvoterna för ansvarsfördelningssektorn 2021–2030 med beaktande av den flexibilitet som står till förfogande. Ekonomiutskottet framhåller i sitt utlåtande (EkUU 5/2026 rd) att man i de kommande åtgärderna som helhet bör betona sådana styrmedel som förbättrar åtgärdernas kostnadseffektivitet och affärsmöjligheterna. Elektrifieringen har en central roll när det gäller att minska utsläppen. Enligt ekonomiutskottets utlåtande är det väsentligt att investeringsmiljön och regelverket för förnybar energi är internationellt konkurrenskraftiga och att klimatlösningarna integreras i samhällets grundläggande infrastruktur. Miljöutskottet instämmer i dessa synpunkter och betonar samtidigt att kärnan i klimatåtgärderna inom ansvarsfördelningssektorn bör vara att minska beroendet av fossila bränslen.  

Transportsektorn

Transporterna utgör den största enskilda utsläppskällan inom ansvarsfördelningssektorn. Utsläppen motsvarar 37 procent av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn 2024. Utsläppen från transportsektorn har minskat med 24 procent mellan 2005 och 2024. Största delen av utsläppen från inrikestrafiken uppstår inom vägtrafiken. I färdplanen för fossilfria transporter har det ställts upp som mål att utsläppen från transportsektorn ska ha minskat med 50 procent 2030 jämfört med 2005 års nivå. Enligt klimatplanen på medellång sikt ser det målet inte ut att nås. De viktigaste åtgärderna som ingår i basscenariot är EU:s skärpningar av normerna i fråga om koldioxidutsläppen från fordon. De skärpta normerna innebär att utsläppen från nya person- och paketbilar minskas gradvis så att de bilar som tillverkas efter 2035 ska vara utsläppsfria. Dessutom införs nya gränsvärden för koldioxidutsläpp från tunga fordon så att utsläppen minskar med 90 procent före 2040. På nationell nivå minskas utsläppen från transportsektorn bland annat genom förbättringar av infrastrukturen för gång och cykling, stödet till kollektivtrafiken och distributionsskyldigheten för förnybara drivmedel. Nya åtgärder i klimatplanen på medellång sikt är bland annat anskaffningsstöd för tung trafik, en skrotningspremie och stödet för byggande av laddningsinfrastruktur.  

Kommunikationsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (KoUU 5/2026 rd—SRR 9/2025 rd) såsom tidigare att åtgärderna för att minska utsläppen från transportsektorn samtidigt ska vara ambitiösa, realistiska och kostnadseffektiva. De ska dessutom vara förutsägbara och socialt hållbara och de får inte medföra oskäliga kostnader för medborgarna, transporterna eller näringslivet. De särskilda förhållandena i Finland — långa avstånd, gles bosättning och transportberoendet i en exportdriven ekonomi — måste beaktas konsekvent. I fråga om tung trafik betonar kommunikationsutskottet teknikneutralitet eftersom en fullständig elektrifiering tills vidare framstår som en utmaning. Alternativa drivkrafter, såsom biogas, förnybara bränslen och vätgas, spelar en central roll. Det är nödvändigt att utveckla distributions- och tankningsinfrastrukturen för att nya drivkrafter ska kunna bli vanligare. Våra särskilda förhållanden, såsom det kalla klimatet och de långa avstånden, måste tas i beaktande. Kommunikationsutskottet understryker i sitt utlåtande att klimatpolitiken måste vara socialt hållbar och trygga medborgarnas försörjning och företagens konkurrenskraft.  

I samband med åtgärderna för att minska utsläppen från trafiken är det befogat att lyfta fram sambandet mellan EU:s sociala klimatfond och klimatplanen på medellång sikt. Klimatfondens centrala mål är att stödja utsatta EU-medborgare och företag när utsläppshandeln utvidgas till att gälla vägtrafik och separat uppvärmning av byggnader från och med 2027. Avsikten är att stödet särskilt ska riktas till utsatta hushåll, mikroföretag och transportanvändare till exempel för anskaffning av utsläppssnåla fordon med lägre driftskostnader. Beredningen av Finlands sociala klimatplan har påbörjats men planens konsekvenser har inte kunnat beaktas fullt ut vid beredningen av klimatplanen på medellång sikt. De slutliga summorna och beräknade utsläppsminskningarna kan avvika från det som anges i klimatplanen.  

Jordbruk och produktion av biogas

Enligt basscenariot för jordbruket förväntas de totala utsläppen från jordbrukssektorn minska med 0,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter fram till 2030 jämfört med nivån 2022. Därefter förväntas utsläppen från jordbrukssektorn ligga kvar på 5,5–5,6 miljoner ton fram till 2055, eftersom det i scenariot antas att antalet djur hålls på samma nivå som 2025 eller minskar långsamt. Cirka tre fjärdedelar av utsläppen från jordbruket är jordmånsrelaterade, om man förutom markanvändningssektorns koldioxidutsläpp även inkluderar jordbrukssektorns utsläpp av dikväveoxid. Av dessa utsläpp hänför sig i sin tur cirka tre fjärdedelar till organogena marker, det vill säga torvmarker. Enligt klimatplanen på medellång sikt ligger fokus för att minska utsläppen från jordbruket i synnerhet på våtmarksåtgärder på torvmarker och smidigare fastighetsregleringar. Vidare minskas utsläppen från gödselhantering bland annat genom att öka produktionen och användningen av biogas samt främja återvinningen av näringsämnen. Dessutom ska kolupptaget på mineraljordar förbättras, precisionsjordbruk utvecklas och skogsmarksarealen utökas. Vissa av åtgärderna inverkar också på utsläppen från markanvändningssektorn. 

Särskilt ändamålsenliga är enligt utskottet de åtgärder som syftar till att öka skogsarealen genom beskogning av jordbruksmark med låg avkastning eller av jordbruksmark som inte är av betydelse för livsmedelsproduktionen eller försörjningsberedskapen. I yttrandena till utskottet konstateras det att beskogning ofta är en lika effektiv klimatåtgärd som återvätning, men att dess klimatnytta realiseras tio till tjugo år långsammare. Det är också motiverat att lyfta fram behovet av finansiering för våtmarksåtgärder för torvåkrar, eftersom utsläppsminskningspotentialen per hektar är betydande i fråga om dessa åtgärder. Våtmarksåtgärderna stöder också genomförandet av restaureringsförordningen. Utskottet anser det vara viktigt att säkerställa att klimatåtgärderna och restaureringsåtgärderna stöder varandra så att aktörerna inom sektorn inte åläggs överlappande skyldigheter som går i olika riktning. Sakkunniga har framfört att utvecklingen av tekniken och metoderna för våtmarksodling inte har kommit igång och att det fortfarande finns olösta frågor när det gäller det praktiska genomförandet. Beskogning är däremot en etablerad teknik, som ger råvaror för både skogs- och energiindustrin. Miljöutskottet anser att beskogning främjar såväl klimatmålen som Finlands energiförsörjning och industrins konkurrenskraft. 

Jord- och skogsbruksutskottet har i sitt utlåtande (JsUU 5/2026 rd) lyft fram att jordbruket vid sidan av skogsbruket är en näringsgren som kan binda koldioxid från atmosfären. Jord- och skogsbruksutskottet anser att satsningar på bördiga jordbruksmarker, inklusive torvmarker, inte gynnar enbart livsmedelsproduktionen utan också kampen mot klimatförändringen. Utskottet betonar att man för att minska utsläppen från jordbruket bör söka metoder som samtidigt både främjar livsmedelsproduktionen och jordbrukets lönsamhet och minskar utsläppen från jordbruket. Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att den globala efterfrågan på mat kommer att öka i framtiden. Vidare betonas det i utskottets utlåtande att klimatarbetet inom jordbruket bör kunna mätas och synliggöras på ett tillförlitligt sätt. När klimatåtgärderna planeras och genomförs är det skäl att säkerställa att åtgärdernas effekter räknas in i Finlands nationella inventering av växthusgaser. Med beaktande av kopplingen mellan markanvändningssektorn och förordningen om ansvarsfördelning är en tillförlitlig uppföljning av utsläpp och sänkor inom markanvändningssektorn en förutsättning för att de politiska åtgärderna inom ansvarsfördelningssektorn ska kunna dimensioneras rätt.  

I utlåtandena till utskottet betonas det att främjandet av produktionen av biogas och återvinningen av näringsämnen utöver klimatåtgärderna stärker energiförsörjningen och näringstryggheten. Enligt jord- och skogsbruksutskottet är produktion och användning av biogas ett exempel på en lyckad klimatåtgärd som kan bidra till att minska utsläppen på en bredare front än endast inom jordbrukssektorn och som samtidigt stöder gårdsbruksenheternas lönsamhet (JsUU 5/2026 rd). Den potential för utsläppsminskning som hänför sig till spillning från husdjursproduktionen är fortfarande till stor del outnyttjad. I Finland uppstår årligen cirka 15 miljoner ton spillning och hanteringen av den orsakar utsläpp på cirka 0,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter inom ansvarsfördelningssektorn. Hantering av spillningen i biogasanläggningar kan minska utsläppen med mer än en tredjedel. Utöver tillvaratagandet av spillning bör man också fästa uppmärksamhet vid växtbiomassa som uppkommer inom jordbruket, såsom överskottsgräs och halm. I nuläget är produktionen av biogas den enda tekniken i industriell skala som samtidigt möjliggör produktion av förnybar gas och återvinning av näringsämnen. Utskottet har gjorts uppmärksamt på att ett nationellt mål för biogas skulle skapa förutsättningar för att systematiskt utnyttja ovan nämnda potential. De offentliga åtgärderna ska i synnerhet omfatta stöd för att starta investeringar och undanröja flaskhalsar, såsom tillståndsförfaranden, så att verksamheten kan växa och utvidgas på marknadsvillkor.  

Miljöutskottet har i sitt utlåtande om energi- och klimatstrategin (MiUU 9/2026 rd—SRR 8/2025 rd) konstaterat att investeringar i produktion av biogas stöder en ren omställning mot ett koldioxidnegativt samhälle. Produktionen av biogas erbjuder en särskild möjlighet till decentraliserad avskiljning av biogen koldioxid, som kan stödja både industrins utsläppsminskningar och tillverkningen av syntetiska bränslen och kemikalier. Biogas är den enda förnybara energiformen som samtidigt minskar utsläppen, stärker försörjningsberedskapen, främjar näringskretsloppet och producerar biogen koldioxid för vidareförädling. Mot denna bakgrund anser utskottet det vara viktigt att också den gemensamma jordbrukspolitiken skapar konkreta incitament för att främja återvinningen av biogas och näringsämnen.  

I de yttranden som utskottet fått har man fäst uppmärksamhet vid ett Business Finland-projekt, som leds av Meteorologiska institutet och genomförs i samarbete mellan livsmedelsföretag, gårdsbruksenheter och klimatforskare. Projektet undersöker metoder för att minska utsläppen från jordbruket och förbättra åkrarnas tålighet mot torka och översvämningar. När det gäller att minska utsläppen från jordbruket är slutsatsen i yttrandena att livsmedelsproduktionen aldrig kan bli helt utsläppsfri. Det är svårt att minska utsläppen från jordbruket inom ansvarsfördelningssektorn utan att produktionen minskar till följd av färre djur eller minskad gödsling. Å andra sidan har sakkunniga konstaterat att självförsörjningen i fråga om livsmedel, försörjningsberedskapen och den globala livsmedelsförsörjningen inte i sig står i strid med klimatåtgärderna. Ny teknik för livsmedelsproduktion, såsom cellulärt jordbruk, ger dock möjligheter till såväl affärsverksamhet som minskade utsläpp. Sakkunniga har framfört att ny produktionsteknik inte ersätter den nuvarande livsmedelsproduktionen, utan att den gör livsmedelssystemet mångsidigare. Ny produktionsteknik kan avsevärt minska både utsläppen och markanvändningen utan att livsmedelsförsörjningen försämras.  

Utöver att ny teknik för livsmedelsproduktionen minskar utsläppen möjliggör den också betydande ekonomisk tillväxt för Finland och ökar den strategiska autonomin. Utskottet har fäst uppmärksamhet vid de utmaningar som ny produktionsteknik står inför bland annat när det gäller tillämpningen av EU:s förordning om nya livsmedel. Finland är en föregångare inom bioteknik och cellulärt jordbruk. I Finland finns tre av världens ungefär tio ledande företag inom nya livsmedel. Hinder för att producera och släppa ut innovationer på marknaden bör undanröjas för att utmaningarna i anslutning till livsmedelsförsörjning, självförsörjning och hållbar produktion i fortsättningen ska kunna hanteras genom ett större urval av metoder där man drar nytta av styrkorna hos de företag som är verksamma inom EU. Utskottet har påpekat att i synnerhet utvecklingen av vegetabiliska proteiner och utsläppandet av nya livsmedel på marknaden bör främjas (MiUU 7/2025 rd—E 6/2025 rd). 

Separat uppvärmning av byggnader och utsläpp från byggande

Utsläppen från den separata uppvärmningen av byggnader består av utsläpp från fastighetsspecifikt bruk av uppvärmningsbränslen i bostadsbyggnader, affärs- och servicebyggnader, offentliga byggnader och i produktionsbyggnader och torkar i jordbruket. Största delen av utsläppen från separat uppvärmning orsakas av oljeuppvärmning. Största delen av bränslena är lätt brännolja, men en del utsläpp från separat uppvärmning uppstår från torv, naturgas och tung brännolja. Dessutom räknas också utsläppen av metan och dikväveoxid från småskalig vedeldning hit. År 2023 uppgick utsläppen från separat uppvärmning till 1,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter. År 2023 var bostadsbyggnadernas andel av utsläppen från separat uppvärmning 34 procent, affärs- och servicebyggnadernas 45 procent och jordbrukets 22 procent. Utsläppen från separat uppvärmning av byggnader har sjunkit med 56 procent jämfört med 2005 års nivå. Utsläppen har uppvisat en sjunkande trend under de senaste åren, men det förekommer variation från år till år bland annat på grund av behovet av uppvärmning. Att utsläppen är på väg ner beror på att oljeuppvärmningen minskat och byggnadernas energiprestanda förbättrats.  

Slopandet av oljeuppvärmning och naturgas i bostadsfastigheter främjas genom understöd. Understödet för slopande av oljeuppvärmning har i hög grad aktiverat fastighetsägarna att byta uppvärmningssystem. Dessutom påverkas utsläppen genom energiunderstöd för bostadsbyggnader, som har beviljats för projekt som avsevärt förbättrar energiprestandan till en nivå som är bättre än normnivån. Under 2022–2024 beviljades ett förhöjt hushållsavdrag för energirenoveringar och slopande av fossil olja och fossilgas. I basscenariot förväntas utsläppen minska i takt med att byggnadsbeståndet förnyas, byggnader renoveras och uppvärmningssystem ändras. Skyldigheten att distribuera biobrännolja och övergången från oljeuppvärmning till andra uppvärmningsformer har betydande effekter på utsläppen. 

Enligt klimatplanen på medellång sikt minskas utsläppen i fråga om separat uppvärmning av byggnader ytterligare genom understöd för slopande av oljeuppvärmning och genom att distributionsskyldigheten för bioandelen i lätt brännolja höjs. Om bioandelen i brännolja höjs till 15 procent före 2030 minskar utsläppen från separat uppvärmning där olja fortfarande används. Distributionsskyldigheten för biobrännolja höjs från och med 2027, först med exempelvis en procentenhet per år fram till 2028 och därefter linjärt upp till 15 procent 2030, om ett kompensationssystem i anslutning till utsläppshandeln (ETS2) införs. Genom åtgärderna i den sociala klimatfonden kan man stödja förbättringen av byggnaders energiprestanda och minska utsläppen från uppvärmning av byggnader. Syftet med åtgärderna i den sociala klimatfonden är att särskilt stödja utsatta hushåll och mikroföretag. I yttrandena till utskottet har det betonats att klimatfondens åtgärder uttryckligen bör fokusera på energirenoveringar av fastigheter som använder fossil energi för att man ska uppnå maximala utsläppsminskningar. 

Också valet av byggmaterial är av betydelse med tanke på minskningen av klimatutsläppen. Målet är att i framtiden i allt högre grad använda förnybara och återvinningsbara koldioxidsnåla byggmaterial i stället för utsläpps- och energiintensiva byggmaterial. I yttrandena till utskottet föreslogs det att styrmedlen för att minska de produktrelaterade utsläppen från byggandet, såsom klimatdeklarationen för byggnader och gränsvärdena för koldioxidavtrycket, i fortsättningen bör inkluderas i klimatplanen på medellång sikt. Att livscykelberäkning enligt den nya bygglagen tas i bruk i stor utsträckning vid bedömningen av olika materiallösningar är en omfattande förändring som gör det möjligt att öka träbyggandet. Träbyggnader lagrar koldioxid under en lång tid. Dessutom ersätter trä som råvara icke förnybara material vars produktion orsakar mer fossila utsläpp. Utskottet anser att i synnerhet kriterierna för offentlig upphandling bör utvecklas så att träbyggandet och användningen av trä vid offentligt byggande ökar.  

Utskottet påpekar att det vid beredningen och genomförandet av klimatplanen på medellång sikt är bra att beakta Finlands mål att bli ett ledande land inom bioekonomi. Bioekonomins centrala roll i omställningen till ren energi bidrar till att garantera en socialt och regionalt rättvis och ekonomiskt hållbar omställning. När klimatplanerna bereds bör det säkerställas att anskaffningen av industriråvaror och produktionen av produkter inte styrs till andra länder. Som det konstateras ovan anser utskottet dessutom att det är viktigt att beredningen och genomförandet av de klimatpolitiska planerna utvecklas till en tydlig och koncis helhet, både vad gäller innehållet och tidsplanen, så att den regering som godkänner klimatplanerna också kan agera utifrån dem.