Allmänt

Regeringen föreslår att barnskyddslagen (417/2007), hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010), lagen om tillsynen över social- och hälsovården (741/2023), lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) och lagen om nödcentralsverksamhet (692/2010) ändras. Dessutom föreslås det i propositionen att det stiftas en ny lag om Statens barnskyddsanstalt och om skolan i anslutning till den. Denna lag upphäver den gällande lagen om barnskyddsenheter som lyder under Institutet för hälsa och välfärd (1379/2010). 

Det centrala syftet med propositionen är att stärka barnets rätt till särskilt skydd och garantera att målen för barnskyddet i sista hand uppnås bättre än för närvarande. Målet är att säkerställa att barnets bästa, välfärd och säkerhet tillgodoses samt att barnskyddsmyndigheterna och placeringsplatserna har tillräckliga befogenheter att utföra sitt arbete genom att förtydliga förutsättningarna för fostrande gränssättning och användning av begränsande åtgärder. Propositionen innehåller också nya befogenheter som syftar till att barn som utan tillstånd är frånvarande från sin placeringsplats ska hittas och kunna återföras snabbare än för närvarande till sin placeringsplats. Målet för den nya tjänsten för rehabilitering på sluten institution är bryta brottsspiralen framför allt hos barn under åldern för straffrättsligt ansvar i situationer där det inte går att svara på barnets behov med andra tjänster. Dessutom syftar bestämmelserna om samordnade enheter inom barnskydd och psykiatri till att förbättra rätten för barn som vårdas utom hemmet inom barnskyddet att de facto få de tjänster inom barnskyddet och hälso- och sjukvården som de behöver. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att propositionens mål är motiverade. Utskottet tillstyrker lagförslagen. De ändringar som föreslås i propositionen stärker barnets rätt till skydd, förtydligar användningen av begränsande åtgärder och förbättrar myndigheternas befogenheter och samarbete särskilt i situationer där barnet utan tillstånd är borta från vård utom hemmet. Utskottet föreslår dock nedan i betänkandet ändringar i bestämmelserna om placerade barns rätt till balanserad utveckling och skydd, fråntagande av ämnen och föremål, rehabilitering på sluten institution, period av särskild omsorg, eftersökning och återförande av barn som utan tillstånd är frånvarande från barnskyddsanstalten samt om statens barnskyddsanstalt.  

Bakgrunden till propositionen är skrivningen i regeringsprogrammet för regeringen Orpo, enligt vilken barnskyddslagstiftningen ska revideras i två faser. Den aktuella propositionen gäller den första fasen av reformen. Utskottet fäster uppmärksamhet vid att barnskyddslagen, som trädde i kraft 2008, har ändrats flera gånger, vilket har gjort regleringen splittrad, svår att tillämpa och oklar. De ändringar som nu föreslås gör lagen ännu mer komplicerad. Utskottet anser att det med tanke på lagens tillämplighet och barnens rättsskydd är nödvändigt att barnskyddslagen skyndsamt revideras i sin helhet i den andra fasen av reformen. 

Dessutom påpekar utskottet att man i den aktuella propositionen i första hand strävar efter att ingripa i barns och ungas utmanande beteende genom att öka kontrollen och begränsningarna utan att samtidigt stärka de förebyggande tjänster som stöder barn och familjer samt de tjänster som gäller den vård och rehabilitering som barn behöver och som kan minska behovet av tyngre tjänster. Utskottet anser det vara nödvändigt att man i den andra fasen av revideringen av barnskyddslagen i enlighet med regeringsprogrammet stärker det tidiga stödet, det multiprofessionella familjearbetet och öppenvårdstjänsterna inom barnskyddet. 

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 56/2025 rd) att de föreslagna ändringarna i många hänseenden är betydelsefulla med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. Barn ska enligt 6 § 3 mom. i grundlagen bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Genom barnskyddslagen försöker man tillgodose var och ens rätt till oundgänglig försörjning och omsorg som tryggas i grundlagens 19 § 1 mom. och fullfölja det allmännas uppgift enligt grundlagens 19 § 3 mom. att stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjlighet att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Å andra sidan möjliggör de föreslagna bestämmelserna ingrepp i barnets självbestämmanderätt och flera andra grundläggande fri- och rättigheter såsom rätten till personlig frihet och integritet som tryggas i grundlagens 7 § och rätten till egendomsskydd som tryggas i grundlagens 15 §. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning, men lagförslag 1 om barnskyddslagen bara om utskottets konstitutionella anmärkningar till 4 a § om ett placerat barns rätt till balanserad utveckling och särskilt skydd och 69 b § om gripande av barn beaktas på behörigt sätt. Dessutom fäster grundlagsutskottet i sitt utlåtande uppmärksamhet vid gränsdragningen mellan vanliga fostrande åtgärder och begränsande åtgärder, ändring av tvingande förpliktelser till vanliga behörighetsbestämmelser, fråntagande av penningtillgångar och betalningsmedel samt placering av barn under 12 år för rehabilitering på sluten institution. 

Fostrande gränssättning

I propositionen föreslås det att hela 4 a § i barnskyddslagen ändras så att det i paragrafen föreskrivs om rätten till en balanserad utveckling och särskilt skydd för barn som placerats utom hemmet. Bestämmelsen gäller såväl barn som placerats på institution som barn som placerats i familjevård. Enligt det föreslagna 4 a § 1 mom. ska barn som har placerats utom hemmet säkerställas en god vård och fostran, ägnas en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg samt tryggas rätten till en balanserad utveckling och välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Vikt ska särskilt fästas vid åtgärder genom vilka barnets psykiska och fysiska välfärd skyddas samt barnets sociala utveckling stöds. 

Enligt det föreslagna 4 a § 2 mom. kan det för att tillgodose barnets balanserade utveckling och särskilda skydd ställas gränser för barnet, även om barnet är av annan åsikt om gränserna. För att säkerställa behövliga gränser för barnet får man enligt bestämmelsen ingripa i barnets fysiska integritet, om det är nödvändigt. Enligt bestämmelsen får barnets vård, fostran, tillsyn och omsorg inte vara undertryckande mot barnet eller annars kränka barnets människovärde och den får inte omfatta begränsningar som avses i 11 kap. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att bestämmelsens syfte att förtydliga gränsdragningen mellan praxis för fostran och eventuella begränsande åtgärder inom institutionsvården är motiverat. Riksdagen har förutsatt att rätten till balanserad utveckling och välfärd i fråga om barn som är placerade i vård utom hemmet samt användningen av begränsningar enligt barnskyddslagen utvärderas och förtydligas som ett led i beredningen av lagstiftning om klienters och patienters självbestämmanderätt (RSv 317/2018 rd — RP 237/2018 rd — LM 86/2018 rd). Den föreslagna regleringen stärker enligt utskottets uppfattning möjligheterna för vuxna att på platser för vård utom hemmet fostra och ta hand om placerade barn på ett ändamålsenligt sätt samt skapa en trygg och vuxenledd vardag för barnen. 

Utskottet gör gällande att det också i propositionsmotiven (s. 117) utgås från att barnets individuella bakgrund och behov samt omständigheterna alltid ska beaktas vid fastställandet av gränserna. De gränser som hör till fostran ska jämföras med vad som allmänt godtas som sedvanlig fostran i förhållande till barnets ålder och utvecklingsnivå och bedömas i förhållande till vad som stöder barnets individuella uppväxt, utveckling och välfärd. Vad som kan anses vara sedvanlig fostran varierar med tiden, och definitionen förändras till exempel till följd av nya forskningsresultat. Barnets religion, övertygelse och kulturella bakgrund påverkar också hurdana gränser som kan ställas för barnet i fråga i fostran. Reglerna och gränserna ska vara konsekventa och också flexibla på ett sätt som beaktar varje enskilt barns ålder och utvecklingsnivå. Utskottet betonar att fastställandet av gränser för fostran ställer höga krav på kompetensen hos personalen på barnets placeringsplats samt på förmågan att skapa en förtroendefull relation till barnet och beakta barnet som individ. 

Utskottet föreslår att bestämmelsen preciseras så att den i högre grad än vad som föreslagits begränsar sig till att fastställa gränser för sedvanlig fostran och sedvanligt skydd av barn genom att stryka omnämnandet av särskilt skydd i bestämmelsen och foga ett omnämnande av att det för barnet kan ställas gränser enligt ålder och utvecklingsnivå på motsvarande sätt som föräldrar kan ställa gränser i samband med sedvanlig fostran av barn. Utskottet föreslår också att omnämnandet av att gränser kan ställas även om barnet är av annan åsikt stryks. Utskottet anser att ställandet av gränser redan i sig innebär att den vuxna ställer en regel i syfte att tillgodose barnets bästa och att barnet inte nödvändigtvis ännu kan eller förmår handla på bästa möjliga sätt med tanke på sitt eget intresse. Utskottet betonar också att ställandet av gränser alltid ska diskuteras med barnet och barnets åsikt ska beaktas när gränserna ställs. För att stärka barnets delaktighet föreslår utskottet att bestämmelsen kompletteras så att gränserna i första hand ska diskuteras med barnet och barnets åsikt ska utredas enligt dess ålder och utvecklingsnivå på det sätt som föreskrivs i 20 § 1 mom. i barnskyddslagen. 

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att ordalydelsen av det föreslagna 4 a § 2 mom. verkar berättiga tämligen öppna ingrepp i barnets personliga integritet som tryggas i 7 § i grundlagen. Enligt motiveringen till bestämmelsen (s. 118) handlar ingrepp i den fysiska integriteten inte om fasthållande enligt 11 kap. och användning av maktmedel i samband med det, utan om att i skyddande och fostrande syfte fysiskt beröra barnet och sätta gränser. Som exempel nämns i motiven att ett placerat barn fysiskt kunde styras genom att lätt ta i barnets axel. Enligt grundlagsutskottet får den tolkning som föreslås i motiven dock inte stöd av bestämmelsens ordalydelse. Grundlagsutskottet påpekade att orsaker som hänför sig till 7 § 1 och 3 mom. i grundlagen innebär att omnämnandet av rätten att ingripa i barnets fysiska integritet bör strykas i det föreslagna 4 a § 2 mom. eller så bör bestämmelsens ordalydelse preciseras så att rätten att ingripa i barnets fysiska integritet begränsas till att i sedvanligt skyddande och fostrande syfte fysiskt beröra barnet enligt motiveringen till paragrafen. Det är ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att 4 a § 2 mom. i lagförslag 1 ändras på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen så att barn kan beröras fysiskt endast i samband med sedvanligt skydd och sedvanlig fostran. Användningen av maktmedel får således inte motsvara fasthållande enligt 11 kap. till sitt syfte, sin varaktighet eller sin intensitet. För att understryka vikten av att beakta barnets bästa föreslår utskottet dessutom att förutsättningarna för fysisk beröring kompletteras så att fysisk beröring i samband med sedvanligt skydd och sedvanlig fostran ska vara nödvändig för att trygga barnets bästa. 

Utskottet betonar att den fysiska beröring som används vid sedvanlig fostran också är beroende av barnets ålder. Till exempel fostran och vård av spädbarn och småbarn kan kräva fortlöpande fysiska åtgärder, såsom hållande i famnen och fasthållande som skydd. Om man däremot exempelvis med ett placerat tonårigt barn fortlöpande hamnar i situationer som kräver ingrepp i barnets fysiska integritet, bör man enligt utskottet i enlighet med det som föreskrivs i barnskyddslagen bedöma hur lämplig placeringsplatsen är med hänsyn till barnets behov. 

Utskottet anser att den föreslagna regleringen behövs särskilt för att stärka familjevårdens företräde framom institutionsvården. Enligt propositionen har den upplevda bristen på praxis för fostran inom familjevården kunnat leda till att barnets placeringsplats ändras till en barnskyddsanstalt, även om ändringen av placeringsplats inte annars skulle vara förenligt med barnets bästa. Utskottet är dock medvetet om att den föreslagna regleringen inte helt undanröjer oklarheten om var gränsen mellan praxis för fostran och begränsningar för fostran går. När det gäller tillämpningen av bestämmelserna är det fortfarande särskilt i fråga om familjevården problematiskt med de praktiska situationer där man närmar sig åtgärder som är begränsningar enligt 11 kap. Utskottet anser att problemet med gränsdragningen innebär att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter och laglighetsövervakarna har viktiga roller när det gäller att säkerställa att barnets bästa tillgodoses. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter är skyldig att se till att rättigheterna för barn som placerats utom hemmet tillgodoses samt att barnet behandlas på behörigt sätt på sin placeringsplats och att dess individuella behov blir beaktade. För att framhäva vilket ansvar som den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har, föreslår utskottet att bestämmelsen kompletteras så att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska övervaka praxis för fostran på placeringsplatsen som en del av tillgodoseendet av barnets bästa under placeringen. 

Fråntagande av ämnen och föremål av barn som placerats utom hemmet

Regeringen föreslår att det till barnskyddslagen fogas en ny 4 b §, enligt vars 1 mom. ett barn som placerats utom hemmet ska fråntas ämnen och föremål såsom alkohol och tobaksprodukter som enligt gällande lag inte får innehas av personer under 18 år. Enligt 2 mom. ska ett barn under vissa förutsättningar fråntas också andra ämnen och föremål än de som nämns i 1 mom., penningtillgångar, betalningsmedel eller övriga med dessa jämförbara redskap, nyttigheter eller ägodelar (3 mom.) samt anordningar eller andra redskap som kan användas för kommunikation, om de äventyrar barnets egen eller någon annans liv, hälsa, säkerhet eller ordningen på platsen för vård utom hemmet eller skadar egendom (4 mom.). Enligt den föreslagna bestämmelsen ska den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller någon annan behörig tjänsteinnehavare inom välfärdsområdet underrättas om fråntagandet. 

Utskottet anser att en uttrycklig bestämmelse om fråntagande av ämnen och föremål som är skadliga för barn eller andra personer är motiverad och förtydligar nuläget. Med hjälp av regleringen kan man stödja barnets drogfria liv och förhindra våldsamt beteende. I synnerhet familjevårdarna har haft mycket få möjligheter att frånta barn ämnen och föremål om barnen inte frivilligt överlåtit dem eller erkänt att de innehar sådana ämnen eller föremål. Utskottet påpekar att det även när de föreslagna ändringarna trätt i kraft är möjligt att använda de begränsande åtgärderna enligt 11 kap. i barnskyddslagen för att med stöd av 65, 66, 66 a och 67 § i barnskyddslagen frånta föremål och ämnen endast vid barnskyddsanstalter. Familjevårdarna har således inte rätt att utföra kroppsvisitation och granska exempelvis barns saker, även om den vuxna har en stark misstanke om att barnet innehar ämnen eller föremål som ska fråntas. Dessutom betonar utskottet att man i enlighet med propositionsmotiven i första hand ska diskutera och uppmuntra barnet att överlämna ämnen och föremål frivilligt. 

Även grundlagsutskottet anser det i sitt utlåtande vara klart att det för den föreslagna regleringen finns godtagbara och vägande skäl som hänför sig till skyddet av barnets och andra personers grundläggande fri- och rättigheter. Grundlagsutskottet påpekar dock i sitt utlåtande att bestämmelserna om fråntagande av ämnen och föremål förblir tämligen oklara i förhållande till begränsande åtgärder enligt 11 kap. i barnskyddslagen. Enligt grundlagsutskottet verkar det i 4 b § åtminstone delvis vara fråga om sedvanlig fostran och delvis om begränsande åtgärder. Oklarheten har åtminstone delvis samband med att bestämmelsernas ordalydelse möjliggör ett mer omfattande ingrepp i barnets rättigheter än vad som verkar vara avsikten i ljuset av motiveringen. Dessutom fäster grundlagsutskottet uppmärksamhet vid att tillämpningsområdet för 4 b § är omfattande och att de ämnen och föremål som avses i där inte är sinsemellan jämförbara. Den föreslagna 4 b § är dessutom formulerad som en förpliktelse att frånta de ämnen och föremål som avses där. Enligt grundlagsutskottet bör regleringen på grund av proportionalitetskravet i fråga om inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna formuleras så att den på det sätt som är typiskt för bestämmelser som berättigar till ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna är bemyndigande (t.ex. ”kan fråntas”). Enligt grundlagsutskottet bör dessutom 4 b § 3 mom. kompletteras med ett uttryckligt omnämnande av att barnet trots att penningtillgångar eller betalningsmedel fråntagits ska ha möjlighet att under övervakning använda sina penningtillgångar för godtagbara ändamål. 

Social- och hälsovårdsutskottet betonar att det fråntagande av ämnen, föremål och redskap som avses i bestämmelsen alltid ska grunda sig på individuell prövning där barnets bästa beaktas. Utskottet föreslår på det sätt som beskrivs närmare nedan i detaljmotiveringen att 4 b § i lagförslag 1 ändras på det sätt som grundlagsutskottet föreslår så att bestämmelsen ger familjevårdare, anställda vid professionella familjehem eller personer i barnskyddsanstaltens vård- och fostringspersonal utrymme för prövning av fråntagande av ämnen och föremål. 

Med anledning av grundlagsutskottets utlåtande föreslår utskottet att 3 mom. kompletteras med ett omnämnande av att det trots att penningtillgångar, betalningsmedel eller övriga med dessa jämförbara redskap har fråntagits ska vara möjligt för barnet att under övervakning använda penningtillgångarna för godtagbara ändamål, såsom barnets hobbyutgifter. Utskottet föreslår dessutom att 3 mom. kompletteras på motsvarande sätt som 65 § 3 mom. i den gällande barnskyddslagen så att bestämmelsen gör det möjligt att frånta barn penningtillgångar, betalningsmedel och övriga med dessa jämförbara redskap, nyttigheter eller ägodelar också i situationer där användningen av dessa äventyrar uppnåendet av syftet med placeringen av barnet eller något annat barn, såsom drogfriheten. 

Utskottet föreslår att 4 mom. om fråntagande av utrustning som kan användas för kommunikation kompletteras med ett omnämnande av att fråntagandet är möjligt, om den vanliga begränsningen av användningen av utrustningen inte är tillräcklig. Utskottet påpekar att det redan nu är möjligt att inom sedvanlig fostran begränsa användningen av digitala apparater också när det gäller barn som placerats utom hemmet. Inom vården utom hemmet inom barnskyddet kan man också tillämpa de nationella rekommendationerna för användning av digitala apparater på fritiden för 0—13-åringar som Institutet för hälsa och välfärd och Utbildningsstyrelsen har publicerat. För närvarande bereds också rekommendationer för unga i åldern 13—18 år. Utskottet anser det vara viktigt att de nationella rekommendationerna om användning av digitala apparater beaktas också i kvalitetsrekommendationen och andra anvisningar för barnskyddet. Vidare betonar utskottet vikten av att upprätthålla barnets nära relationer under placeringen. I bestämmelsen förutsätts att barnets kontakter trots fråntagande av kommunikationsmedel ska tryggas på andra sätt, till exempel med placeringsplatsens egna anordningar.  

Enligt den föreslagna 4 c § i barnskyddslagen får fråntagandet av ämnen eller föremål inte pågå längre än vad som är nödvändigt av skäl som avses i 4 b § och med avseende på barnets vård och fostran. Enligt bestämmelsen ska det fattas ett beslut om fråntagande, om det fråntagna ämnet eller föremålet inte återlämnas till barnet genast när situationen upphört. Med tanke på regleringens proportionalitet fäster grundlagsutskottet i sitt utlåtande uppmärksamhet vid att det i lagen inte föreslås bestämmelser om till exempel maximitiden för fråntagande av penningtillgångar eller kommunikationsmedel eller om att nödvändigheten av fråntagande ska bedömas regelbundet. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar utifrån inkommen utredning att det är svårt att fastställa en maximitid i bestämmelsen utan att den i praktiken blir en minimitid. Fråntagandet av ett ämne eller ett föremål och beslutets giltighetstid varierar från fall till fall och beror på barnets individuella situation. Utskottet betonar att begränsningen av tiden för fråntagande till den tid som behövs med tanke på barnets vård och fostran tidsmässigt begränsar den faktiska tiden för fråntagandet. Med anledning av grundlagsutskottets utlåtande och för att stärka den individuella prövningen föreslår utskottet dock att 4 c § om beslutsfattande om fråntagande av ämnen och föremål kompletteras så att behovet av att frånta ämnen och föremål ska bedömas regelbundet. Tidpunkten och intensiteten för bedömningen ska enligt utskottet bestämmas utifrån barnets individuella situation, psykiska, känslomässiga och fysiska tillstånd, ämnets eller föremålets natur samt den risk som användningen av ämnet eller föremålet medfört eller medför för barnet. Utskottet anser det vara viktigt att förutsättningarna för fortsatt fråntagande utvärderas regelbundet och dessutom alltid när barnets situation eller omständigheter förändras. Bedömningen baserar sig på barnets aktuella situation och fråntagandet får inte fortsätta för säkerhets skull. 

I propositionen föreslås också ändringar i de begränsningar som är möjliga inom institutionsvård enligt 11 kap. i syfte att göra det möjligt att skydda barn i institutionsvård bättre än för närvarande. För fråntagande av ämnen och föremål kan vid en barnskyddsanstalt användas nödvändiga maktmedel med stöd av de bestämmelser som föreslås i 65, 66, 66 a och 67 § i barnskyddslagen. Beslut om begränsning av kontakterna kan i fortsättningen fattas också i förhållande till personer som inte är kända, men som påverkar barnets beteende så att det skadar sig självt, såsom begår brott eller använder berusningsmedel. För att trygga barnets kontakter i dessa situationer förutsätts att det i beslutet nämns alla närstående till barnet som barnet får ha kontakt med. 

I propositionen föreslås det också att den nuvarande bestämmelsen om fasthållande vid anstalter i 68 § ändras. I den föreslagna bestämmelsen föreskrivs för tydlighetens skull den gällande tolkningen om att fasthållande är ett maktmedel som riktas mot ett barn och att gränsen för det tillåtna är att åtgärden är nödvändig och försvarbar i enlighet med 4 kap. 6 § 2 mom. i strafflagen. I bestämmelsen föreslås det att omnämnandet av vård och omsorg stryks, eftersom fasthållande som begränsande åtgärd inte är vård eller omsorg utan det är en åtgärd som har till syfte att lugna barnet och förhindra att en allvarligare skada uppkommer. Utskottet framhäver att utgångspunkten i bestämmelsen är att den användning av kraft som ingår i fasthållandet, med beaktande av barnets beteende och situationen i övrigt, alltid ska vara försvarbar med beaktande av barnets ålder och beteende och en samlad bedömning av situationen samt dessutom nödvändigt utifrån den samlade bedömningen. Fasthållandet ska också ske på ett sätt som är tryggt för barnet med hänsyn till dess ålder, kön, kulturella och religiösa bakgrund samt individuella situation. Fasthållandet ska upphöra genast när det inte längre är nödvändigt. 

Utskottet anser att de föreslagna ändringarna bidrar till att förbättra möjligheterna till särskilt skydd för barn och förhindrar till exempel att barn använder berusningsmedel eller deltar i brottslig verksamhet. Utskottet betonar dock att de föreslagna ändringarna i personalens befogenheter förutsätter att de anställda har tillräcklig utbildning och kompetens i användningen av maktmedel. Dessutom ska barn som är klienter inom barnskyddet ges tillräcklig information om de rättsmedel som de har tillgång till. 

Ändringar som gäller frånvaro utan tillstånd från vård utom hemmet

I propositionen föreslås flera ändringar i bestämmelserna om förhindrande av frånvaro utan tillstånd från vård utom hemmet och om återförande av barn som är frånvarande utan tillstånd. Enligt propositionen (s. 12) avlägsnar sig cirka 7—15 procent av de barn som har placerats i vård utom hemmet inom barnskyddet utan tillstånd från placeringsplatsen i något skede av placeringen. Enligt en uppskattning som baserar sig på polisens informationssystem var antalet fall av frånvaro utan tillstånd 3 733 år 2020. Barn som är frånvarande från vård utom hemmet utan tillstånd befinner sig i en särskilt utsatt ställning och ofta i konkret fara samt löper risk att bli utsatta för utnyttjande, brott och sexuellt våld. De kan också själva begå brott till exempel för att finansiera användningen av berusningsmedel. 

I barnskyddslagen föreslås det en ny bestämmelse om fasthållande för att förhindra att barn avlägsnar sig från anstalten utan tillstånd (68 a §). Bestämmelsen gäller fasthållande för att förhindra att någon avlägsnar sig utan tillstånd från barnskyddsanstalten eller från dess gårdsområde. En förutsättning för fasthållande är att barnet genom att avlägsna sig utsätter sig självt eller någon annan för ett hot mot hälsa eller säkerhet. 

Dessutom föreslås det att 69 a § om eftersökning och återförande av barn som utan tillstånd är frånvarande från barnskyddsanstalten ses över i sin helhet. Liksom i nuläget är en barnskyddsanstalt i första hand skyldig att söka efter barn som avlägsnat sig från barnskyddsanstalten utan tillstånd. Anstalten ska utan dröjsmål underrätta det välfärdsområde som ansvarar för placeringen av barnet om det frånvarande barnet. Välfärdsområdet ska i sin tur utan dröjsmål vidta behövliga åtgärder för att söka efter och återföra barnet. Beslut om återförande av barn fattas i regel av den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. I brådskande fall kan också anstaltens föreståndare eller en av föreståndaren förordnad person som hör till anstaltens vård- och fostringspersonal avgöra ärenden som gäller återförande. Det föreslås särskilda bestämmelser om att anstalten inte får genomföra eftersökning och återförande av barn i form av köpta tjänster. Utskottet påpekar att det placeringsvälfärdsområde som har organiseringsansvaret bär ansvaret för att säkerställa ett barns bästa och säkerhet när barnet utan tillstånd avlägsnat sig från sin plats för vård utom hemmet.  

I propositionen föreslås det också att tröskeln för att få lokaliseringsuppgifter om abonnemang eller terminalutrustning som används av barn som utan tillstånd är frånvarande från sin plats för vård utom hemmet sänks för att påskynda sökandet efter barnet. Utskottet påpekar att propositionen utgår från att syftet med regleringen inte är att lokaliseringsuppgifter automatiskt ska inhämtas för alla barn som är frånvarande utan tillstånd, utan att beslutet om fortsatta åtgärder alltid ska göras utifrån en barnspecifik riskbedömning. Sänkningen av tröskeln för lokalisering kan i fortsättningen gälla exempelvis situationer där barnet har varit frånvarande en längre tid och barnet inte har hittats genom andra åtgärder och den socialmyndighet som känner barnet har en faktisk grundad uppfattning om att barnet är i fara. 

Återförande av barn som utan tillstånd är frånvarande från vård utom hemmet innefattar i praktiken gripande av barn och transport av det gripna barnet. En socialvårdsmyndighet och en person som hör till barnskyddsanstaltens vård- och fostringspersonal har på det sätt som beskrivs ovan med stöd av den föreslagna 68 a § rätt att på anstaltens område hålla fast barnet för att förhindra att barnet utan tillstånd avlägsnar sig från anstalten. Vidare har en person som hör till anstaltens vård- och fostringspersonal och en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården med stöd av den föreslagna 69 b § rätt att för att gripa barnet utanför anstaltens område hålla fast barnet så att barnet ska kunna flyttas till ett transportmedel. För att trygga säkerheten vid gripandet kan ett barn kroppsvisiteras och fråntas sådana ämnen och föremål som med stöd av den föreslagna 4 b § också annars kan fråntas barnet. Regleringen tillåter användning av sådan kraft som är nödvändig enligt befogenheterna, men åtgärderna ska alltid vara försvarbara med beaktande av barnets ålder och beteende samt en samlad bedömning av situationen. 

I den föreslagna 69 d § föreskrivs om eftersökning och återförande av barn som utan tillstånd är frånvarande från familjehem på ett liknande sätt som i fråga om barn som utan tillstånd är frånvarande från barnskyddsanstalter, dock med beaktande av att en anställd inom familjevården inte har samma befogenheter som en socialvårdsmyndighet när det gäller eftersökning och återförande av barn. Eftersökning och återförande av ett barn i familjevård får utföras endast av en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården och endast den behöriga tjänsteinnehavaren inom socialvården har möjlighet att använda maktmedel. En familjevårdare är inte heller skyldig att söka efter barn som utan tillstånd är frånvarande från familjehemmet, men regleringen hindrar det inte om situationen på familjehemmet möjliggör det. 

Utskottet anser att de föreslagna ändringarna behövs för att effektivisera sökandet efter och återförandet av barn som utan tillstånd är frånvarande från barnskyddsanstalter. Med tanke på återförandet av barn som är frånvarande utan tillstånd har det varit problematiskt att barnskyddslagen inte innehållit några bestämmelser om behörigheten för socialvårdsmyndigheten eller barnskyddsanstaltens vård- och fostringspersonal att gripa barnet utanför det transportmedel som används för transporten. Utskottet fäster dock utifrån sakkunnigutfrågningen uppmärksamhet vid att tjänsteinnehavarna inom socialvården eller personalen vid barnskyddsanstalterna inte alltid har tillräcklig utbildning eller kompetens för fasthållande eller användning av maktmedel, vilket kan äventyra såväl de anställdas, barnens som utomståendes säkerhet. Sakkunniga lyfte fram den risk som också lyfts fram i propositionen om eventuella konsekvenser av de föreslagna ändringarna för förhållandet mellan barnskyddsanstaltens vård- och fostringspersonal och barnet och för ökade motsättningar mellan dessa.  

Utskottet betonar att det i första hand ligger i barnets intresse att förebygga att barn utan tillstånd avlägsnar sig från vården utom hemmet. Detta kan göras genom att öka barnets kunskap om och förståelse för placeringen samt innehållet i och målen för vården utom hemmet samt genom att öka barnets förtroende för vården utom hemmet. När det gäller frånvaro utan tillstånd framhävs yrkesskickligheten och kompetensen hos de behöriga tjänsteinnehavarna inom socialvården och personalen vid barnskyddsanstalterna. De ska kunna förutse hur situationerna utvecklas och agera så att situationerna inte eskalerar eller så att de klaras upp med beaktande av säkerheten för de involverade. Utskottet anser det vara nödvändigt att det ordnas tillräcklig utbildning om de föreslagna ändringarna för tjänsteinnehavarna inom socialvården för att säkerställa kompetensen och kännedomen om de straffrättsliga bestämmelserna om användning av maktmedel. Det måste också tryggas tillräckliga resurser för ordnandet av denna utbildning. 

I det föreslagna 69 § 2 mom. föreskrivs det att om en person i anstaltens vård- och fostringspersonal eller en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården har grundad anledning att anta att barnet befinner sig i en bostad eller på någon annan vistelseplats och att barnets hälsa, utveckling eller säkerhet är i allvarlig fara, har en person i anstaltens vård- och fostringspersonal och en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården rätt att få tillträde till bostaden eller vistelseplatsen, om tillträdet är nödvändigt för att skydda barnets hälsa eller utveckling eller förhindra att barnets säkerhet äventyras. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande är den föreslagna befogenheten en åtgärd som ingriper i hemfriden som är nödvändig för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas på det sätt som avses i grundlagens 10 § 3 mom. Enligt utlåtandet har grundlagsutskottet i sin etablerade praxis ansett att kontroller som utsträcker sig till hemfridsskyddade platser är betydande utövning av offentlig makt enligt 124 § i grundlagen och att kontrollerna därför inte kan anförtros andra än myndigheter. Enligt grundlagsutskottets utlåtande måste den föreslagna rätten i enlighet med grundlagsutskottets praxis avgränsas så att andra än myndigheter inte har en sådan behörighet. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att bestämmelsen ändras så att endast en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården har rätt att få tillträde till en bostad eller någon annan vistelseplats som omfattas av hemfriden. 

Enligt propositionen minskar en utökning av barnskyddets befogenheter sannolikt polisens behov av handräckning och bidrar till att allokera barnskyddets och polisens resurser på ett ändamålsenligt sätt. Utskottet betonar dock att de anställda även i fortsättningen bör veta i vilka situationer polisens befogenheter behövs och att polisen är skyldig att ge handräckning. Det föreslås att bestämmelserna om handräckning av polisen samlas i en ny 69 e § där det föreskrivs att också en person som hör till barnskyddsanstaltens vård- och fostringspersonal och som handlar för socialvårdsmyndighetens räkning i fortsättningen kan begära handräckning av polisen. Detta kan bidra till att påskynda återförandet av barn. Utskottet välkomnar att avsikten enligt propositionen är att dessutom stöda verkställigheten genom att uppdatera social- och hälsovårdsministeriets, Polisstyrelsens och nödcentralens gemensamma anvisningar om situationer där barn utan tillstånd är frånvarande från sina platser för vård utom hemmet. Utskottet anser det vara viktigt att anvisningen också preciserar handräckningen mellan välfärdsområdena vid frånvaro utan tillstånd. 

Samordnade enheter för barnskydd och psykiatri

I propositionen ingår också förslag som hänför sig till förverkligandet av tjänsteenheter inom barnskyddet som samordnar barnskydd och psykiatri. Det föreslås inga bestämmelser om servicen eller innehållet i den i lag, utan det föreslås att det till barnskyddslagen och hälso- och sjukvårdslagen fogas informativa hänvisningar till skyldigheterna att samarbeta för att säkerställa krävande barnskyddstjänster i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) och den så kallade samarbetsförordningen (statsrådets förordning om innehållet i och beredningen av samarbetsavtal mellan välfärdsområden 309/2023) som utfärdats med stöd av den. Samarbetsområdena instrueras genom ett särskilt styrdokument (Tillämpningsanvisning för samarbetsavtal mellan välfärdsområden 2025) att komma överens om samordnade enheter inom barnskydd och psykiatri så att det i alla samarbetsområden finns åtminstone en barnskyddsenhet där universitetssjukhusets specialiserade sjukvård tillhandahåller psykiatriska öppenvårdstjänster och stöd. För utvecklingen av enheterna har det anvisats 0,5 miljoner euro i statsunderstöd för 2026. 

Utskottet anser att samordnade enheter inom barnskyddet och psykiatrin är nödvändiga för att säkerställa tillräcklig vård och tillräckligt stöd för gravt sjuka barn och barn som samtidigt är i behov av både vård utom hemmet och mentalvård. Syftet med de samordnade enheterna är att förebygga splittring av tjänster och ansvar för barn samt att minska upprepade förflyttningar mellan barnskyddsanstalten och den psykiatriska avdelningsvården samt situationer där ingetdera systemet förmår tillgodose barnets behov på ett övergripande sätt. När de psykiatriska tjänsterna förankras i den dagliga verksamheten inom vården utom hemmet kan kontinuiteten och effektiviteten i vården förbättras och den belastande och ineffektiva användningen av tjänsterna minska på lång sikt. 

Sakkunniga har dock ansett att den föreslagna regleringen är otillräcklig för att trygga tillgången till tillräckliga psykiatriska tjänster och samordnade tjänster och att det bör föreskrivas tydligare och mer förpliktande om tjänstens innehåll och målgrupp, om genomförandet av tjänsten och om samarbetet inom psykiatri och barnskydd vid de samordnade enheterna. 

Enligt uppgifter från social- och hälsovårdsministeriet är det redan med stöd av den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård möjligt att inrätta samordnade enheter inom barnskyddet och psykiatrin utifrån de samarbetsskyldigheter som fastställts för att trygga krävande barnskyddstjänster enligt förordningen om samarbetsavtal mellan välfärdsområden, och sådana enheter har redan inrättats. Av uppgifterna framgår att man vid beredningen varit tvungen att beakta tillgången på barn- och ungdomspsykiater samt att deras antal är för litet i förhållande till servicesystemets växande behov. Detaljerade förpliktande bestämmelser kan enligt uppgifterna strida mot en optimal användning av resurserna för barn- och ungdomspsykiatri. Utskottet anser det vara nödvändigt att följa konsekvenserna av de föreslagna bestämmelserna på inrättandet av samordnade enheter inom barnskyddet och psykiatrin, deras kapacitet och verksamhet samt samarbetet mellan sektorerna och att regleringen vid behov preciseras och blir mer förpliktande än vad som nu föreslås. (Utskottets förslag till uttalande 3)  

Ändringar som gäller perioden av särskild omsorg

I propositionen föreslås det att den gällande regleringen om särskild omsorg ändras för att förtydliga dess karaktär och rätta till de problem som upptäckts. Enligt 60 a § i lagförslag 1 kan det för ett barn ordnas en period av särskild omsorg, om barnets eget beteende allvarligt äventyrar barnets liv, hälsa eller utveckling. Det föreslås att de innehållsliga bestämmelserna om tjänsten i fråga flyttas till 10 kap. om vård utom hemmet för att tjänstens innehållsliga karaktär ska bli klarare i förhållande till de begränsningar som genomförs under tiden för tjänsten och de särskilda begränsningarna. Särskild omsorg innebär sluten vård utom hemmet, under vilken barnets rörelsefrihet och andra grundläggande fri- och rättigheter begränsas på det sätt som barnskyddslagen förutsätter.  

Det föreslås att maximitiden för perioden av särskild omsorg förlängs till 180 dygn, eftersom den nuvarande maximitiden (30 + 60 dygn) enligt propositionen är otillräcklig när det gäller att uppnå de eftersträvade ändringarna för en del av de barn som placeras utom hemmet. Dessutom föreslås det i propositionen att barn ska kunna genomgå systematiska kroppsbesiktningar för att säkerställa att barnet är drogfritt. Syftet med ändringen är att förbättra tillgodoseendet av behoven hos exempelvis barn i en missbruksspiral och att perioden är effektiv. Det ska meddelas överklagbara beslut om perioden av särskild omsorg och om en eventuell förlängning av den. 

Utskottet anser att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om perioden av särskild omsorg är motiverade när det gäller att trygga barnets och andras liv, hälsa och säkerhet i en situation där tjänsterna för vård utom hemmet inte räcker till eller är förenliga med barnets bästa. Sakkunniga har dock uttryckt oro över hur platserna för särskild omsorg ska räcka till när perioderna blir längre. Enligt propositionen behöver överlappande platser för vård utom hemmet inte längre reserveras under perioder av särskild omsorg, vilket enligt sakkunniga kan äventyra kontinuiteten i vården av barn. Utskottet betonar också att utgångspunkten i propositionen är att man vid uppsägning av en tidigare plats för vård utom hemmet ska beakta barnets situation som helhet och göra en individuell prövning. Enligt utskottets uppfattning bör uppsägningar av tidigare platser för vård utom hemmet inte användas som sparåtgärd. Utskottet fäster uppmärksamhet vid att tillgången till platser i kan underlättas och kontinuiteten tryggas i vissa situationer genom att det i fortsättningen är möjligt att genomföra en period av särskild omsorg också på barnets egen plats för vård utom hemmet ifall förutsättningarna för produktion av tjänsterna är uppfyllda.  

Rehabilitering på sluten institution

I propositionen föreslås det att det införs en ny tjänst för rehabilitering på sluten institution. Med stöd av 49 a § i lagförslag 1 kan ett barn som fyllt 12 år placeras i rehabilitering på sluten institution om barnet orsakar allvarlig fara för den egna säkerheten eller någon annans säkerhet genom att bruka våld eller begå andra brottsliga gärningar, om det bedöms att tjänsten är nödvändig för att skydda den minderåriga mot beteende som äventyrar barnets egen eller andras säkerhet samt för att ordna de rehabiliterande tjänster och det långsiktiga stöd som barnet behöver. Ett barn under 12 år får placeras för rehabilitering på en sluten institution endast av särskilda skäl. Rehabilitering på sluten institution innebär enligt propositionen vård utom hemmet dygnet runt i en barnskyddsanstalt inom barnskyddet, där de placerade barnens rörelsefrihet och kontakter får begränsas på ett mera inkräktande sätt och under en längre tid än inom andra barnskyddstjänster. Enligt propositionen är denna rehabilitering en åtgärd som ska tillgripas i sista hand, vilket betyder att rehabiliteringen kommer på fråga endast i vissa situationer där det på grund av att barnets beteende äventyrar den egna säkerheten eller andras säkerhet inte är möjligt att ordna vården utom hemmet på något annat sätt och en period av särskild omsorg eller andra social- och hälsovårdstjänster inte lämpar sig som alternativ till rehabilitering på sluten institution. Innehållet i tjänsten är också starkt rehabiliterande för barnet. Ett barn som placerats i rehabilitering på sluten institution kan enligt propositionen bli föremål för särskilda begränsningar under rehabiliteringen enligt 71 § i barnskyddslagen. 

I propositionen fastställs ingen maximitid för placering av barn i rehabilitering på sluten anstalt, utan placeringen varar så länge det finns grunder för den. Besluten om de begränsningar som gäller under tiden för placeringen ska dock fattas skilt för högst ett år. På grund av tjänstens natur ska barnets rehabilitering och förutsättningarna för placering enligt den föreslagna regleringen följas upp med fyra månaders mellanrum, och placeringen och begränsningarna under den ska avslutas, om det inte längre finns grunder för placeringen. 

Utskottet anser att den föreslagna rehabiliteringen på sluten institution är motiverad för att tillgodose servicebehovet hos sådana barn och unga som har ett litet antal men mycket svåra symtom och vars missbruks- och brottsspiral eller psykiska symtom eller grava självdestruktivitet inte kan tillgodoses av någon av de nuvarande vård- eller rehabiliteringsformerna. Också lagutskottet anser i sitt utlåtande (LaUU 12/2025 rd) att den lägesbild av brottsligheten bland minderåriga som framgår av propositionen talar för införandet av en ny rehabilitering på sluten institution för att bryta brotts- och missbruksspiralen bland de barn som behöver särskilt skydd och vars situation är mest utmanande. Enligt grundlagsutskottets utlåtande finns det med beaktande av de grundläggande fri- och rättigheterna barnskyddsmässiga, godtagbara och vägande grunder för den föreslagna regleringen. Social- och hälsovårdsutskottet påpekar dock att man i samband med totalrevideringen av barnskyddslagstiftningen behöver förtydliga tjänstens förhållande till andra tjänster inom vården utom hemmet ytterligare och i synnerhet till perioden av särskild omsorg. 

Enligt propositionen föreslås det att Statens barnskyddsanstalt är skyldig att producera denna tjänst, men enligt bestämmelserna kan också välfärdsområdena göra det. Enligt uppgift till utskottet kommer dock inget välfärdsområde att börja med denna tjänst. Enligt propositionen har 2,5 miljoner euro reserverats under momentet omkostnader för de barnskyddsenheter som lyder under Institutet för hälsa och välfärd (33.01.05.) för att ändra ett av statens skolhem till en enhet för rehabilitering på sluten institution, men det är mycket svårt att uppskatta kostnaderna för servicen. Antalet platser i rehabilitering på sluten institution beräknas i fortsättningen uppgå till cirka 20—25 på riksnivå och cirka 75 procent av platserna antas vara fyllda. De uppskattningar av dygnspriset som presenteras i propositionen varierar från 900 euro till 2 000 euro, men med hjälp av det nuvarande vårddagspriset på 930 euro i prislistan för Statens skolhem beräknas kostnaderna på årsnivå uppgå till cirka 10—12 miljoner euro. Kostnaderna täcks i form av vårddygnspriser av de välfärdsområden som placerar barn i tjänsten. Utskottet anser det vara viktigt att kostnaderna för den nya tjänsten följs upp och att också tillgången till lättare platser för vård utom hemmet tryggas. 

Enligt lagutskottets utlåtande har rehabilitering på sluten institution drag av straffrättsligt straff. Lagutskottet har också vid behandlingen av propositionen om ungdomsstraff fäst uppmärksamhet vid förhållandet mellan barnskyddet och det straffrättsliga systemet (LaUB 7/2026 rd) och ansett att förhållandet mellan systemen kan fördunklas ytterligare i och med den nya rehabiliteringen på sluten institution. Social- och hälsovårdsutskottet anser liksom lagutskottet att det är viktigt att i fortsättningen följa situationen och hur den utvecklar sig och att vid behov bedöma möjligheterna att förtydliga och samordna barnskyddssystemet och straffrättssystemet bättre än för närvarande. 

Lagutskottet har i sitt utlåtande om den aktuella propositionen (LaUU 12/2025 rd) bedömt den nya rehabiliteringen på sluten institution i förhållande till de så kallade Engelkriterierna och ne bis in idem-regeln, eftersom denna bedömning saknas i propositionen. Social- och hälsovårdsutskottet delar till denna del lagutskottets ståndpunkt. Enligt lagutskottet är det centrala med tanke på Engelkriterierna i den nya rehabiliteringen på sluten institution att dess innehåll är starkt skyddande och rehabiliterande för barnet och att detta också förverkligas i praktiken. Social- och hälsovårdsutskottet delar lagutskottets ståndpunkt om att detta förutsätter att tillräckliga resurser tryggas och att det följs upp vilka konsekvenser tjänsten har. (Utskottets förslag till uttalande 4)  

Social- och hälsovårdsutskottet fäster också uppmärksamhet vid att det utifrån sakkunnigutfrågningen inte finns forskningsrön om hurdana långvariga effekter slutna institutioner har när det gäller att minska våldsrisken, och därför bör genomförandet och konsekvenserna av en sådan åtgärd som gör ett kraftigt ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna följas noggrant. I propositionen (s. 81) påpekas det också att rehabilitering på sluten institution, trots målen om rehabilitering och förebyggande av våldsamt beteende, kan innebära en risk för att barn kommer under inflytande av andra barn som beter sig våldsamt och begår brott. Utskottet anser det vara viktigt att man inom rehabilitering på sluten institution fäster särskild uppmärksamhet vid skyddet av barn och barnens välfärd, personalens kompetens och skapandet av förtroendefulla relationer mellan den unga person som placerats, personalen vid anstalten och den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Utskottet understryker också vikten av extern övervakning när det gäller att trygga barns rättigheter och intressen under rehabilitering på sluten institution. 

Rehabilitering på sluten institution gäller i princip endast personer som fyllt 12 år. Ett barn under 12 år kan enligt 49 a § 3 mom. i lagförslag 1 placeras för rehabilitering på en sluten institution endast av särskilda skäl. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att bestämmelsen är mycket öppen i och med att det för placering av barn under 12 år för rehabilitering på sluten institution vid sidan av andra villkor bara krävs att särskilda skäl föreligger. Trots att det av propositionsmotiven (s. 127—128) framgår att tröskeln för att placera personer under 12 år för rehabilitering på sluten institution är hög, framgår det ändå inte av bestämmelsens ordalydelse. Enligt utlåtandet är det, eftersom rehabiliteringen på en sluten institution kraftigt ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna, skäl att social- och hälsovårdsutskottet ser över ordalydelsen i 49 a § i lagförslag 1 så att det tydligt framgår att placeringen av barn under 12 år för rehabilitering på sluten institution bör begränsas till synnerligen exceptionella situationer. 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i det som grundlagsutskottet framfört om att tröskeln för att placera personer under 12 år för rehabilitering på sluten institution ska vara mycket hög och att man i alla situationer i första hand bör söka andra alternativa placeringar. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att bestämmelserna preciseras så att barn under 12 år får placeras för rehabilitering på en sluten institution endast av synnerligen exceptionella och vägande skäl, om vården av barnet utom hemmet inte annars kan ordnas på det sätt som barnets bästa förutsätter. Med anledning av grundlagsutskottets utlåtande föreslår utskottet också att befogenheterna i 71 § 2 och 3 mom. om särskilda begränsningar under tiden för rehabilitering på sluten institution ändras till sedvanliga befogenheter och att användningen av dem binds till förutsättningarna i 4 b § om fråntagande av ämnen och föremål.  

Vid utskottets sakkunnigutfrågning och i lagutskottets utlåtande har det fästs uppmärksamhet vid att bestämmelserna om beslutsfattande om placering för rehabilitering på sluten institution är svårbegripligt och komplicerat, vilket leder till att också ändringssökandet är svårbegripligt och komplicerat. Ett barn kan placeras i rehabilitering på sluten institution genom beslut som avses i 38 § 2 mom. (brådskande placering), 38 a § (att fortsätta brådskande placering) och 43 § (omhändertagande och vård utom hemmet) i barnskyddslagen. Grunderna och målen för placeringen ska antecknas i beslutet. Dessutom kan ett barn som har placerats brådskande eller omhändertagits också placeras i rehabilitering på sluten institution genom beslut om ändring av platsen för vård utom hemmet enligt 43 § 3 mom. i barnskyddslagen. Ett barn kan enligt 38 § i barnskyddslagen placeras i brådskande ordning, om barnet av skäl som anges i 40 § befinner sig i omedelbar fara och den vård och omsorg som barnet behöver kan ordnas som brådskande placering. Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att det utifrån den föreslagna regleringen förblir i viss mån oklart vilka rättsmedel som eventuellt hänför sig till den bedömning av placeringen av barn för rehabilitering på sluten institution som görs regelbundet. 

Enligt uppgift från social- och hälsovårdsministeriet beror komplexiteten på att regleringen har samordnats till en del av den redan svårtillämpliga regleringen om placering i vård utom hemmet och beslutsfattandet och ändringssökandet i fråga om placering i vård utom hemmet. Enligt uppgift är avsikten att i den andra fasen av revideringen av barnskyddslagstiftningen se över bland annat bestämmelserna om beslutsfattande och ändringssökande i barnskyddslagen i synnerhet när det gäller placering vid omhändertagande och vård utom hemmet. Social- och hälsovårdsutskottet anser i likhet med lagutskottet att det är viktigt att reformera systemen för beslutsfattande och ändringssökande inom barnskyddet och påskyndar arbetet under innevarande valperiod. Social- och hälsovårdsutskottet fäster uppmärksamhet vid att riksdagen redan 2019 förutsatte att regeringen inleder en bedömning av behovet av att reformera systemet för beslutsfattande och ändringssökande inom barnskyddet och vidtar behövliga lagstiftningsåtgärder (RP 71/2019 rd — RSv 80/2019 rd). 

Utskottet betonar vikten av att trygga barns nära relationer och andra nära mänskliga relationer under rehabilitering på sluten institution och perioder av särskild omsorg. Enligt 50 § i barnskyddslagen bör det vid valet av plats för vård utom hemmet ägnas särskild uppmärksamhet åt grunderna för omhändertagandet och barnets behov, upprätthållandet av barnets syskonrelationer och andra nära mänskliga relationer samt kontinuiteten i vården. Dessutom ska hänsyn i mån av möjlighet tas till barnets språkliga, kulturella och religiösa bakgrund. Utskottet anser att kontakterna mellan barn som placeras i tjänsten och närståendenätet och andra trygga människorelationer bör stödjas individuellt och att skyldigheten blir allt viktigare ju längre perioder av särskild omsorg eller rehabilitering på sluten institution det är fråga om. 

Dessutom anser utskottet att det är viktigt att särskild uppmärksamhet fästs vid planeringen av barnets övergång under perioden av särskild omsorg eller från rehabilitering på sluten institution till en annan plats för vård utom hemmet eller till eftervård. Eftervården efter det att barnet har uppnått myndighetsåldern ska alltid planeras individuellt och vid planeringen av eftervården har den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter en central roll. För att trygga kontinuiteten i tjänsterna för barn föreslår utskottet att 49 e § 4 mom. om rehabilitering på sluten institution och 60 c § 2 mom. om perioden av särskild omsorg kompletteras med en bestämmelse om planering av övergångsperioder.  

Sakkunniga har dessutom fäst uppmärksamhet vid tryggandet av hälso- och sjukvårdstjänsterna för barn under rehabilitering på sluten institution. Barn som placerats i rehabilitering på sluten institution behöver i regel psykiatrisk bedömning, mentalvårdstjänster, läkemedelsbehandling och andra hälso- och sjukvårdstjänster. 

Enligt uppgift från social- och hälsovårdsministeriet föreslås det inga ändringar i skyldigheterna att ordna hälso- och sjukvård för barn som placerats i rehabilitering på sluten institution i förhållande till den gällande regleringen, som förpliktar till samarbete mellan placeringsvälfärdsområdet, placerarvälfärdsområdet och placeringsplatsen när det gäller ordnandet av de hälso- och sjukvårdstjänster som barnet behöver. Hälso- och sjukvårdstjänsterna för barn som placerats i rehabilitering på sluten institution består i första hand av de hälso- och sjukvårdsåtgärder som yrkesutbildade personer vidtar inom institutionsvården samt av de hälso- och sjukvårdstjänster som placeringsvälfärdsområdet har organiseringsansvar för. Enligt 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen ska ett placeringsvälfärdsområde i samarbete med placerarvälfärdsområdet och den kommun där barnets eller den unga personens placeringsplats finns ordna den service och de stödåtgärder för barnet eller den unga personen som behövs för omsorgen eller vården. Enligt 69 § i hälso- och sjukvårdslagen ska ett placeringsvälfärdsområde ordna den hälso- och sjukvård som barnet behöver i samarbete med barnets placerarvälfärdsområde. Placerarvälfärdsområdet ska betala en ersättning som motsvarar de kostnader som orsakats placeringsvälfärdsområdet. Enligt 79 § i barnskyddslagen har placerarvälfärdsområdet också ansvaret för övervakningen av tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdstjänster. Utskottet påpekar att barn alltid ska ha rätt att få de social- och hälsovårdstjänster de behöver oberoende av boningsort och att det är viktigt att såväl tillgodoseendet av hälso- och sjukvårdstjänster enligt barnets behov som resurserna för detta följs upp under rehabiliteringen på sluten institution och att regleringen vid behov preciseras. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning fästes också uppmärksamhet vid tryggandet av de kulturella rättigheterna under perioden av särskild omsorg och rehabilitering på sluten institution. Utskottet understryker att det i enlighet med 52 § i barnskyddslagen är viktigt att trygga barnets kulturella rättigheter för att vården utom hemmet ska tillgodose barnets bästa. Enligt uppgift till utskottet kan tillgodoseendet av barnets kulturella rättigheter i princip tryggas, om perioden av särskild omsorg genomförs på barnets egen plats för vård utom hemmet. Om så inte är fallet, kan perioden av särskild omsorg enligt uppgifterna inte genomföras på barnets egen plats för vård utom hemmet. I specialmotiveringen till 49 b § om innehållet i rehabilitering på sluten institution konstateras det att tillgodoseendet av barnets kulturella rättigheter i huvudsak tryggas genom undervisning vid barnskyddsanstalten. Statens barnskyddsanstalt, som producerar tjänsten i det första skedet, har tillstånd att ordna grundläggande utbildning. Enligt uppgifter till utskottet kan ett välfärdsområde som eventuellt börjar producera tjänsten inte få tillstånd att ordna utbildning, utan det är kommunen som ska ordna den grundläggande utbildningen och utbildningen efter den grundläggande utbildningen. Enligt utredningen har man vid beredningen inte bedömt på vilka sätt detta kan genomföras och inte heller kostnaderna för det. Utskottet förutsätter att man vid den fortsatta beredningen bedömer behovet av ändringar i bestämmelserna och kostnadseffekterna för den händelse att ett välfärdsområde börjar producera rehabilitering på sluten institution. Dessutom bör det enligt utskottet snabbt utredas hur eventuell utbildning på andra stadiet för barn som placerats i rehabilitering på sluten institution kan ordnas. (Utskottets förslag till uttalande 5) 

Statens barnskyddsanstalt

I propositionen föreslås det att lagen om barnskyddsenheter som lyder under Institutet för hälsa och välfärd och lagen om statens uppfostringsanstalter och grunderna för de i dessa anställda personers pensionsrätt upphävs och ersätts av en ny lag om Statens barnskyddsanstalt och om skolan i anslutning till den. Syftet med den nya lagen är att förtydliga ämbetsverkets ställning som självständigt ämbetsverk. Syftet med lagen är dessutom att förtydliga styrningen och tillsynen av ämbetsverket samt befogenheterna i anslutning till beslutsfattandet, särskilt i förhållande till Institutet för hälsa och välfärd. 

Enligt propositionen är Statens barnskyddsanstalt ett riksomfattande ämbetsverk som består av barnskyddets tjänsteenheter (nuvarande skolhemsenheter), en skola och fängelsets familjeavdelning samt deras gemensamma förvaltning. Skolan i anslutning till anstalten har sina verksamhetsställen i barnskyddets tjänsteenheter och skolan har en direktion. 

Enligt propositionen leds Statens barnskyddsanstalt av en direktör för Statens barnskyddsanstalt som utnämns av Institutet för hälsa och välfärd för högst fem år. Av direktören krävs enligt propositionen lämplig högre högskoleexamen, sådan mångsidig erfarenhet som uppgiften förutsätter, i praktiken visad ledarförmåga och erfarenhet av ledarskap. Enligt den gällande lagen om barnskyddsenheter som lyder under Institutet för hälsa och välfärd tillsätter Institutet för hälsa och välfärd en gemensam direktion för Statens skolhem och fängelsets familjeavdelning för fyra kalenderår i sänder. Enligt propositionen föreslås det inte att det för Statens barnskyddsanstalt också i fortsättningen ska tillsättas en direktion som motsvarar den gällande regleringen. 

Enligt propositionen ska anstalten producera anstaltsvård enligt barnskyddslagen samt ordna grundläggande utbildning och utbildning som handleder för examensutbildning för sådana barn som är placerade i vård utom hemmet och som inte på ett ändamålsenligt sätt kan fostras och vårdas i någon annan vård utom hemmet och som inte heller på grund av sjukdom behöver vård som ges någon annanstans. Enligt propositionen åläggs Statens barnskyddsanstalt dessutom att producera den nya rehabiliteringen på sluten institution. 

Utskottet anser att den föreslagna nya lagen om Statens barnskyddsanstalt är ändamålsenlig och förtydligar regleringen. Sakkunniga har dock påpekat att direktören för Statens barnskyddsanstalt inte förutsätts ha behörighet som legitimerad socialarbetare eller ha stark kännedom om vård utom hemmet inom barnskyddet. Dessutom uttrycktes oro över att det inte förutsätts att det tillsätts en direktion för anstalten och att organiseringen av ledningen och tillsynen av anstalten och grunderna för den delvis förblir oklara. 

Utskottet anser det motiverat att precisera den kompetens som krävs av direktören med ansvar för verksamheten vid Statens barnskyddsanstalt och föreslår att 3 § 1 mom. i lagförslag 4 kompletteras så att direktören med ansvar för verksamheten vid Statens barnskyddsanstalt utöver de förutsättningar som nämns i momentet även ska ha stark kännedom om vård utom hemmet inom barnskyddet. Däremot anser utskottet det inte motiverat att ändra den kompetens som krävs av direktören för ämbetsverket till att innefatta legitimerad socialarbetare, eftersom det är fråga om en administrativ uppgift som omfattar hela ämbetsverket och därmed ledningen av tre separata delområden — vård utom hemmet, fängelsets familjeavdelning och skolan.  

Utskottet anser det vara viktigt att Statens barnskyddsanstalts verksamhet och ledning övervakas på behörigt sätt och betonar det tillsynsansvar som social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd har. Enligt propositionsmotiven (s. 45—46) har beslutsfattandet i anslutning till direktionens kollektiva arbetsgivaransvar dock i praktiken visat sig vara byråkratiskt och svårt att genomföra, framför allt eftersom medlemmarna i regel inte arbetar inom den enhet som påverkas av de tjänstemannarättsliga besluten. När man bedömt om direktionen behövs har man också beaktat finansministeriets anvisning om principer för ordnandet av statsförvaltningens funktioner (FM 2021, 44 VN/11537/2021). När en direktion blir ett eget och självständigt organ mellan ett ministerium och chefen för ett ämbetsverk finns det enligt anvisningen risk för att arrangemanget fördunklar styrnings- och tillsynsförhållandet mellan de ovannämnda parterna. 

Fängelsets familjeavdelning

För att förtydliga nuläget föreslås det i propositionen att Statens barnskyddsanstalt ska svara för produktionen av tjänsten på fängelsets familjeavdelning. Tjänsten på fängelsets familjeavdelning är en barnskyddstjänst som är avsedd för den som är gravid eller förälder till ett litet barn och som avtjänar ett fängelsestraff eller är häktad. Brottspåföljdsmyndigheten svarar för fängelsets säkerhet och verkställigheten av fångarnas straff och övervakningen av verkställigheten också i fråga om fängelsets familjeavdelning. Med stöd av den föreslagna regleringen kan Statens barnskyddsanstalt besluta att anförtro uppgiften till en privat tjänsteproducent. Den föreslagna regleringen innehåller bestämmelser om krav och skyldigheter som gäller privata tjänsteproducenter samt om straffrättsligt tjänsteansvar, tillämpning av allmänna förvaltningslagar på köpta tjänster samt styrningen av och tillsynen över privata tjänsteproducenter. 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i lagutskottets uppfattning om att man vid prövningen av om tjänsten på fängelsets familjeavdelning ska anförtros en privat tjänsteproducent särskilt bör fästa uppmärksamhet vid tjänsteproducentens tillräckliga kompetens, kvaliteten på tjänsten och de särdrag som hänför sig till fängelsemiljön. Utskottet föreslår att 6 § 1 och 2 mom. i lagförslag 4 kompletteras på det sätt som lagutskottet föreslår så att Statens barnskyddsverk ska höra Brottspåföljdsmyndigheten när det väljer en producent av tjänsten på fängelsets familjeavdelning och också underrätta Brottspåföljdsmyndigheten om tjänsteproducenten eller bytet av tjänsteproducent. 

Det föreslås att personalen vid familjeavdelningen ska ha en skyldighet att omedelbart underrätta tjänstemännen vid Brottspåföljdsmyndigheten om en fånge som placerats på familjeavdelningen äventyrar sin egen eller andra personers säkerhet eller om fången inte klarar av att ta hand om sig själv eller sitt barn. Lagutskottet anser i sitt utlåtande att arbetstagare på familjeavdelningen omedelbart bör meddela tjänstemännen vid Brottspåföljdsmyndigheten om situationer där en fånge som placerats på familjeavdelningen äventyrar sin egen eller andra personers säkerhet, inte klarar av att ta hand om sig själv eller sitt barn eller lämnar den öppna anstalten. Dessutom ska också andra uppgifter som är av betydelse med tanke på ordningen och säkerheten i fängelset anmälas utan dröjsmål. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 15 § i lagförslag 4 preciseras på det sätt som lagutskottet föreslår. 

Avslutningsvis

Utskottet påpekar att de ändringar i vården och skyddet av barn som placerats utom hemmet som föreslås i propositionen är ytterst betydande med tanke på barnets grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter samt rättsskydd. Det är nödvändigt att ordna en heltäckande introduktion och utbildning om de föreslagna ändringarna för välfärdsområdena, tjänsteproducenterna, barnskyddsanstalternas vård- och fostringspersonal samt familjevårdarna. Tillräckliga resurser bör reserveras för detta. En hög kompetensnivå, erfarenhet och tillräcklig utbildning hos dem som arbetar med barn som placerats utom hemmet tryggar tillgodoseendet av barnets bästa, minskar behovet av begränsande åtgärder och förebygger flyttning av barnet från en placeringsplats till en annan. 

Utskottet betonar också ansvaret hos det välfärdsområde som ansvarar för barnets social- och hälsovårdstjänster när det gäller att säkerställa att barnets bästa tillgodoses vid valet av placeringsplats och att barnet får en placeringsplats som kan tillgodose barnets individuella behov på det sätt som barnets bästa och skydd förutsätter. Tillgodoseendet av barnets bästa förutsätter också ett nära samarbete mellan barnets placerarvälfärdsområde och placeringsvälfärdsområde. 

De föreslagna ändringarna kommer att öka ansvaret för tillsynen för den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Dessutom förutsätter de föreslagna ändringarna tillräcklig egenkontroll hos placeringsplatserna och myndighetstillsyn. Utskottet anser det vara nödvändigt att reservera tillräckliga resurser för tillsynen och att det i den andra fasen av revideringen av barnskyddslagen bedöms hur bestämmelserna om tillsynen fungerar, inklusive tillsynen över familjevården. (Utskottets förslag till uttalande 2)  

Utskottet fäster statsrådets uppmärksamhet vid att de ändringar som nu föreslås kommer att komplicera verkställigheten, beslutsfattandet och ändringssökandet i fråga om barnskyddslagen som redan är svår att tillämpa sedan tidigare. Utskottet anser det vara nödvändigt att statsrådet påskyndar en totalreform av barnskyddslagen för att stärka lagens tydlighet, verkställighet och barnens rättssäkerhet. I samband med totalreformen är det också nödvändigt att stärka stödet, metoderna och tjänsterna för förebyggande åtgärder och tidigt ingripande inom barnskyddet för att minska behovet av tyngre barnskyddstjänster som ingriper kraftigare i barnens rättigheter. (Utskottets förslag till uttalande 1)  

Ikraftträdande

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2026. Det föreslås dock att bestämmelserna om rehabilitering på sluten institution och om perioder av särskild omsorg träder i kraft den 1 augusti 2026 på grund av den tid som verkställigheten av bestämmelserna kräver. Propositionen lämnades till riksdagen den 9 oktober 2025 och grundlagsutskottets utlåtande om propositionen blev klart den 11 december 2025. På grund av propositionens omfattning och den tid som riksdagsbehandlingen kräver har riksdagsbehandlingen dock fördröjts. Utskottet föreslår att det är viktigt att lagförslagen träder i kraft så snart som möjligt. På grund av den tid som krävs för att genomföra bestämmelserna om rehabilitering på sluten institution föreslår utskottet att 49 a—49 e och 71 § i lagförslag 1 och 4 § 2 mom. i lagförslag 4 om Statens barnskyddsanstalt och skolan i anslutning till den träder i kraft först den 1 januari 2027.  

Lagmotionen och åtgärdsmotionerna

Social- och hälsovårdsutskottet har beslutat slå samman behandlingen av propositionen med behandlingen av lagmotion LM 22/2024 rd och åtgärdsmotionerna AM 3/2023 rd, AM 2/2025 rd, AM 9/2025 rd, AM 16/2025 rd, AM 17/2025 rd och AM 18/2025 rd.  

Om åtgärdsmotion AM 3/2023 rd konstaterar utskottet att social- och hälsovårdsministeriet för närvarande bereder en totalreform av barnskyddslagen och att en proposition om reformen ska lämnas till riksdagen hösten 2026. Om de övriga åtgärdsmotionerna och lagmotionerna konstaterar utskottet att det på de grunder som anges ovan är ändamålsenligt att bestämmelser om ändring av barnskyddslagen utfärdas på det sätt som föreslås i propositionen, men med de ändringar som anges nedan. Utskottet har inte ansett det ändamålsenligt att utvidga väktarnas befogenheter i detta sammanhang, eftersom väktarna inte arbetar med uppgifter inom barnskyddet. Utskottet har inte heller ansett det motiverat att avbryta inflödet av disponibla medel för barn som rymmer från barnskyddsenheter i synnerhet med beaktande av det administrativa arbetet i anslutning till korta rymningar och kostnaderna för det. Utskottet har också bedömt att en del av de ändringsförslag till barnskyddslagen som föreslås i lagmotionen är sådana att det med beaktande av grundlagsutskottets tidigare utlåtandepraxis inte har ansetts finnas förutsättningar för att genomföra dem. När det gäller rekommendationerna om användning av digitala apparater konstaterar utskottet att Institutet för hälsa och välfärd och Utbildningsstyrelsen har publicerat nationella rekommendationer om användning av digitala apparater på fritiden för 0—13-åringar och att det från och med 2026 bereds rekommendationer för unga i åldern 13—18 år. Rekommendationerna kan också tillämpas på vård utom hemmet inom barnskyddet. 

Med stöd av ovan anförda grunder föreslår utskottet att lagmotionen och åtgärdsmotionerna förkastas.