Allmänt

I propositionen föreslås det att lagen om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare (276/2009, nedan idrottarlagen) ändras. Syftet är att trygga idrottsutövarnas ålderdomstrygghet med tanke på den förändrade försäkringsmarknaden och att få fler aktörer som tillhandahåller försäkringar på marknaden. 

Professionella idrottsutövares lagstadgade ålderdomstrygghet har till skillnad från arbetstagarnas pensionsförsäkring ordnats via försäkringar från privata försäkringsbolag, men det är få bolag som beviljar den typen av försäkringar. Tillgången till försäkring är en förutsättning för att den lagstadgade sociala tryggheten för professionella idrottsutövare ska kunna tillgodoses. 

Utbudet på försäkringsmarknaden har minskat och en del idrottsutövare har blivit utan den ålderdomstrygghet som lagen förutsätter från ingången av 2026. Syftet med de ändringar som föreslås i propositionen är att avhjälpa den akuta marknadsbristen i tillgången till ålderdomstrygghet för idrottsutövare samt att förbättra nivån på pensionsskyddet för idrottsutövare på lång sikt.  

I propositionen föreslås det att ålderdomstryggheten för idrottsutövare i fortsättningen ska kunna ordnas i ett försäkringsbolag också med en fondförsäkring i stället för med en pensionsförsäkring som är bunden till en beräkningsränta som i nuläget. Det ska också enligt propositionen bli möjligt att med idrottsutövarens samtycke betala pension för viss tid i stället för den nuvarande livslånga utbetalningen. Lagen ska dessutom ge möjlighet att i vissa situationer betala ut pensionsbesparingen som engångsbetalning, om besparingsbeloppet underskrider ett visst belopp som föreskrivs i lagen. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att de föreslagna ändringarna är nödvändiga för att rätta till bristerna på försäkringsmarknaden. Utskottet tillstyrker lagförslaget. Utskottet föreslår dock att försäkringsbolagets anmälningsskyldighet i fråga om begränsning eller avslutande av försäkringen utvidgas till att gälla också försäkringstagaren. Dessutom fäster utskottet uppmärksamhet vid behovet av att utveckla idrottsutövarnas sociala trygghet i sin helhet och avhjälpa bristerna i den. 

Fondanknuten pensionsförsäkring

I propositionen föreslås det att idrottarlagen ändras så att ålderdomstryggheten för idrottsutövare utöver de nuvarande försäkringar som är bundna till beräkningsränta kan ordnas genom fondförsäkringar. Enligt förslaget kan också aktiva försäkringar och fribrev som inletts före lagens ikraftträdande med samtycke av idrottsarbetsgivaren och i fråga om fribrev med samtycke av den försäkrade omvandlas till fondanknutna försäkringar och fribrev. 

För största delen av idrottarna är pensionsbesparingen i dagsläget mindre än 10 000 euro och för en stor del mindre än 5 000 euro, uppges det i propositionen. Syftet med reformen är att förbättra nivån på ålderdomstryggheten för idrottsutövare med hjälp av fenomenet ränta på ränta. I fråga om idrottsutövares pensionsförsäkringar är placeringstiderna typiskt långa, upp till 30—40 år, varvid fondförsäkringar kan förväntas garantera en bättre nivå på pensionssparandet än i dag. Syftet med ändringen är dessutom att utvidga kretsen av försäkringsdistributörer, eftersom försäkringsbolagen i praktiken inte längre erbjuder försäkringar som avses i idrottarlagen och som är bundna till beräkningsränta. I stället finns det ett utbud på fondförsäkringar. 

Utskottet betonar att även efter de föreslagna ändringarna är en idrottsutövares fondförsäkring enligt propositionen inte en sådan placeringsförsäkring som avses i 2 § 1 mom. 2 a-punkten i lagen om försäkringsavtal (543/1994) och som kan vara förenad med friare möjligheter att överföra besparingar. Ålderdomstryggheten för idrottsutövare ordnas i typfallet med gruppensionsförsäkring, och också anknytande fribrev förblir förenliga med villkoren för gruppensionsförsäkringen. När pensionsskyddet enligt idrottslagen är en del av den sociala tryggheten är det enligt utredning till utskottet inte ändamålsenligt att utveckla det i riktning mot individuella pensionsförsäkringar eller placeringsförsäkringar så att fribreven fritt skulle kunna återköpas och överföras. 

Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen kan fribrev som bildats redan innan lagen träder i kraft ändras till fondanknutna fribrev på begäran av innehavaren av fribrevet och med försäkringsbolagets samtycke. Enligt uppgift från social- och hälsovårdsministeriet kan försäkringsbolaget dock inte ensidigt åläggas att omvandla de fribrev som bildats så att de blir fondanknutna. Detta eftersom försäkringsbolagen bedriver sin verksamhet inom ramen för näringsfriheten, försäkringsbolagslagen (521/2008) och lagen om försäkringsavtal och det är försäkringsavtalet som avgör vilka villkor som är tillämpliga på försäkringen eller fribrevet. Redan ingångna avtal är i princip bindande, vilket innebär att ändring av dem på något annat sätt än det som nämns i lagen om försäkringsavtal kräver båda parternas samtycke. 

Utbetalning av pension för viss tid och som engångsersättning

Enligt propositionen kan ett försäkringsbolag i fortsättningen betala ut pensionen för viss tid i stället för på livstid, dock minst tio år från den dag då pensionen börjar. För att pension ska få betalas ut för viss tid krävs idrottsutövarens samtycke. 

Dessutom föreslås det i propositionen att försäkringsbolaget ska ha rätt att som engångsbetalning betala ut den besparing som uppsamlats på en försäkring som tecknats med tanke på ålderdomstryggheten. Försäkringsbolaget ska alltid kunna betala ut en besparing under 7 800 euro som engångsbetalning och en besparing under 26 400 euro som engångsbetalning med samtycke av idrottsutövaren. Engångsbetalningen ska kunna betalas, om idrottsutövaren inte längre omfattas av en försäkring som arbetsgivaren tecknat och inte heller ingår ett nytt avtal med samma eller en annan idrottsarbetsgivare, utan de facto avslutar sin professionella idrottskarriär som omfattas av försäkringsskyldigheten, eller när det är fråga om en utländsk idrottsutövare som lämnar landet. Det är alltså inte möjligt att betala ut en engångsbetalning när varje enskilt spelaravtal upphör, om idrottaren har för avsikt att fortsätta med sådant idrottsarbete som omfattas av arbetsgivarens försäkringsskyldighet i enlighet med idrottarlagen. 

Utbetalningen av pension för viss tid och möjligheten till engångsbetalningar kommer enligt propositionen att minska de administrativa kostnaderna för försäkringsbolagens långsiktiga försäkringar, vilket kan öka viljan att erbjuda försäkringar. Ur idrottsutövarens synvinkel möjliggör engångsbetalningar — särskilt för idrottsutövare som har sparat in en liten pension och idrottsutövare som under en kort tid har varit aktiva i Finland — att få ut sina pensionsbesparingar från livförsäkringsbolaget redan före pensionsåldern, varefter idrottsutövarna till exempel kan placera sina besparingar som de vill. 

Utskottet anser att det på grund av idrottsutövarnas lagstadgade pensionsskydd är motiverat att utbetalningen av pension för viss tid och utbetalning av engångsersättning ska grunda sig på idrottsutövarens samtycke, med undantag för de minsta intjänade pensionerna, som försäkringsbolaget på eget initiativ kan betala som engångsersättning. Sakkunniga har framfört att också små engångsersättningar bör betalas endast med idrottsutövarens uttryckliga samtycke. Enligt samma utredning medför förvaltningen av mycket små försäkringsbesparingar betydande kostnader för försäkringsbolagen under årtiondenas lopp, vilket i sin tur kan minska bolagens vilja att erbjuda försäkringar enligt idrottarlagen. Därför anser utskottet det motiverat att försäkringsbolaget genom ett ensidigt eget beslut kan betala ut små pensionsbesparingar till idrottsutövaren. 

Anmälningsskyldighet

Enligt 16 a § i idrottarlagen ska ett försäkringsbolag senast den 31 december till social- och hälsovårdsministeriet anmäla om bolaget har för avsikt att begränsa tillhandahållandet av försäkringar enligt lagen eller helt och hållet upphöra med att tillhandahålla sådana försäkringar efter den 31 december det därpå följande kalenderåret. Syftet med bestämmelsen har varit att tillförsäkra lagstiftaren en skälig tid att ordna verkställigheten av försäkringsskyddet på något annat sätt, om inget försäkringsbolag är villigt att erbjuda en lagstadgad försäkring. Motsvarande bestämmelse finns i 13 § 2 mom. i patientförsäkringslagen (948/2019). 

Sakkunniga har framfört att den nuvarande anmälningsskyldigheten inte har fungerat i enlighet med lagens syfte, och de har föreslagit att den anmälningstid för försäkringsbolag som nämns i idrottarlagen förlängs till två år och att anmälningsskyldigheten utvidgas till att också gälla aktörer som företräder försäkringstagare och personer som arbetar med idrott. 

Den gällande regleringen gör det möjligt för lagstiftaren att ha minst ett år på sig att ordna verkställigheten av försäkringsskyddet på något annat sätt, om det utifrån anmälningarna ser ut som om inget försäkringsbolag längre tillhandahåller försäkring eller om en idrottsgren håller på att bli utan försäkring och det på marknaden inte kommer ut någon aktör som bedriver försäkringsverksamhet enligt idrottarlagen och som tillhandahåller sådan försäkring. Enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet kan en längre anmälningstid än för närvarande ytterligare minska försäkringsgivarnas vilja att tillhandahålla försäkringar enligt idrottarlagen. Utskottet påpekar för social- och hälsovårdsministeriet att ministeriet utan dröjsmål efter att ha fått anmälan måste börja utreda genomförandet av försäkringsskyddet i samarbete med aktörerna inom branschen, försäkringstagarna och de försäkrade. 

Enligt uppgifter till utskottet kan också en utvidgning av anmälningsskyldigheten försvaga viljan att tillhandahålla försäkring. Utskottet anser dock att det är motiverat att utvidga anmälningsskyldigheten till att gälla också försäkringstagare, eftersom syftet med anmälningsskyldigheten också är att trygga försäkringstagarens ställning. Utskottet föreslår att det till lagförslaget fogas ett förslag till ändring av 16 a § i idrottarlagen, enligt vilket försäkringsbolaget utöver social- och hälsovårdsministeriet också ska underrätta försäkringstagaren om att försäkringen kan komma att begränsas eller upphöra. 

Handlingsalternativ

Sakkunniga har påpekat att förslaget om att ålderdomstryggheten för idrottsutövare ska kunna ordnas också i en tilläggspensionskassa enligt lagen om tilläggspensionsstiftelser och tilläggspensionskassor (947/2021) som inrättas för ändamålet har strukits ur propositionen efter remissbehandlingen. Enligt propositionen skulle genomförandet av alternativet ha krävt omfattande juridiska tilläggsutredningar som inte hade hunnit göras inom den tid som stod till förfogande för beredningen av propositionen utan att ikraftträdandet av lagen vid den planerade tidpunkten hade äventyrats. 

Enligt uppgift från social- och hälsovårdsministeriet har de juridiska frågorna i anslutning till alternativet med tilläggspensionskassor utretts ytterligare efter det att propositionen lämnades. Nationellt regleras tilläggspensionskassorna och deras verksamhet av lagen om tilläggspensionsstiftelser och tilläggspensionskassor, som grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, det vill säga det så kallade IORP 2-direktivet. Enligt uppgift avses med tilläggspensionsinstitut enligt definitionen i artikel 6 i direktivet uttryckligen ett institut som tillhandahåller tilläggspensioner på grundval av en överenskommelse. De pensionsförmåner som beviljas och villkoren för beviljande av dem kan på grundval av artikel 2 i direktivet fastställas genom överenskommelse eller i tjänstepensionsinstitutets stadgar. I Finland baserar sig pensionsskyddet för idrottsutövare dock inte på överenskommelser, utan på lag, varvid förmånerna och förutsättningarna för beviljande av dem också fastställs i lag. 

Dessutom står det i artikel 2.2 om tillämpningsområdet att direktivet inte tillämpas på institut som förvaltar sociala trygghetssystem som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009. Den här EU-förordningen om social trygghet och dess genomförandeförordning gäller samordning av de sociala trygghetssystemen och den tillämpas bland annat på förmåner vid ålderdom samt förmåner vid olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar. Enligt artikel 9 i EU-förordningen om social trygghet ska medlemsstaterna till Europeiska kommissionen anmäla de lagar och system som avses i artikel 3 om tillämpningsområde. Enligt Finlands anmälan omfattas också lagen om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare av förordningens tillämpningsområde. 

När pensions- och olycksfallsförsäkring för idrottsutövare omfattas av förordning 883/2004 är det enligt utredning inte möjligt att ordna pensionsförsäkring för idrottsutövare i en tilläggspensionskassa enligt IORP 2-direktivet och lagen om tilläggspensionsstiftelser och tilläggspensionskassor. Försäkring för idrottsutövare kan enligt uppgift inte heller genomföras i en sådan pensionskassa enligt lagen om pensionsstiftelser och pensionskassor (946/2021) som bedriver lagstadgad pensionsförsäkringsverksamhet för andra arbetstagare eller företagare, eftersom pensionsförsäkring för idrottsutövare genom uttryckliga bestämmelser har uteslutits från tillämpningsområdet för de allmänna arbetspensionslagarna. Enligt uppgift kräver ordnandet av pensionsskyddet för idrottsutövare i något annat än ett försäkringsbolag en omfattande utredning av om det ännu kan skapas ett separat kassasystem för deras försäkring och hur överföringen av försäkringsbeståndet från ett livförsäkringsbolag till en separat kassa ska genomföras. För närvarande tillåter försäkringsbolagslagen överföring av försäkringsbeståndet endast till ett annat försäkringsbolag. 

I samband med beredningen har man enligt propositionen utöver alternativet med pensionskassor också utrett möjligheten att överföra en försäkring enligt idrottarlagen till Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt LPA. Enligt propositionen skulle ordnandet av försäkringsskyddet i LPA stabilisera systemet, eftersom tillgången till försäkringar inte skulle vara beroende av utbudet hos försäkringsaktörerna på marknaden. Också arbetspensionsförsäkringen för stipendiater inom vetenskap och konst har ordnats i LPA. 

Alternativet skulle emellertid enligt propositionen också ha krävt systemändringar av LPA och en övergångsperiod, och lagändringarna skulle inte ha kunnat träda i kraft enligt den nu planerade och nödvändiga snabba tidsplanen. Försäkringarna i LPA skulle tecknas i enlighet med bestämmelserna i den gällande idrottarlagen, vilket i fråga om ålderdomstryggheten skulle innebära att det nuvarande systemet, som är bundet till en beräkningsränta, kvarstår. Pensionsskyddets nivå skulle då inte kunna förbättras med hjälp av den fondanknutna modellen. 

Uppföljning och fortsatt arbete

Utskottet konstaterar att syftet med de nu föreslagna ändringarna är att snabbt avhjälpa brister i försäkringsskyddet för idrottsutövare på grund av marknadsläget och att främja tillgången till försäkringar i fortsättningen, men i propositionen föreslås inga mer omfattande ändringar i pensionsskyddet för idrottsutövare eller i den övriga sociala tryggheten. Sakkunniga har framfört att även efter de föreslagna ändringarna kan det låga antalet försäkrade professionella idrottsutövare, den låga premienivån och till exempel de betydande kostnader som informationssystemen orsakar försämra försäkringarnas lönsamhet ur försäkringsbolagens synvinkel, vilket kan begränsa tillgången till försäkringar. Utskottet ser det som angeläget att bevaka hur lagen fungerar och att regleringen vid behov ändras utan dröjsmål för att avhjälpa missförhållanden. 

Dessutom noterar utskottet att bristerna i idrottsutövarnas social-, arbetslöshets- och pensionsskydd enligt skrivningen i regeringsprogrammet ska åtgärdas. Som utvecklingsbehov utöver sättet att ordna försäkringen lyftes vid utskottets sakkunnigutfrågning fram åtskilliga andra frågor som gäller idrottsutövares försäkringsskydd. Som exempel kan nämnas en sänkning av den nedre gränsen för försäkringen för att förbättra ställningen för låginkomsttagare och i synnerhet kvinnliga idrottsutövare samt ordnande av annan social trygghet för idrottsutövare. På grund av tidspressen har de här frågorna inte kunnat utredas i samband med beredningen av den nu aktuella propositionen. Utskottet anser att utvecklingen av den sociala tryggheten för idrottsutövare måste fortsätta på lång sikt som helhet i samarbete med aktörerna inom branschen och att man vid den fortsatta beredningen ytterligare måste utreda hur försäkringsskyddet för idrottsutövare ska ordnas i en separat pensionskassa eller LPA. Detta skulle erbjuda idrottsutövare ett stabilare och mer förutsägbart försäkringsskydd än ett försäkringsbolagsbaserat alternativ (Utskottets förslag till uttalande).