Allmänt

Regeringen föreslår lagstiftning om gränsöverskridande inhämtande av elektroniska bevis, till exempel europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis. Det är fråga om kompletterande lagstiftning inom det nationella handlingsutrymme som förordning (EU) 2023/1543 medger och lagstiftning för det nationella genomförandet av direktiv (EU) 2023/1544. Genom förordningen och direktivet möjliggörs ett nytt förfarande för att inhämta elektroniskt bevismaterial över gränserna. 

Syftet med lagstiftningshelheten är att de behöriga myndigheterna effektivare och snabbare ska få åtkomst till elektroniska bevis över gränserna. Förfarandet enligt förordningen baserar sig i huvudsak på en modell med direkt kontakt med privata tjänsteleverantörer som omfattas av tillämpningsområdet. 

I lagförslag 1 föreslås nationella bestämmelser som kompletterar förordningen. Enligt förslaget ska förundersökningsmyndigheterna i regel vara de myndigheter i Finland som är behöriga att utfärda europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder. Beroende på vilken uppgiftskategori en utlämnandeorder gäller ska ordern enligt förslaget godkännas av antingen en åklagare eller en domstol. En förutsättning enligt förordningen är att utfärdandet av order i fråga om andra än rättsliga myndigheter förutsätter åklagarens eller domstolens godkännande. I fråga om förfarandet för verkställighet av order som kommer till Finland ska det i regel vara polisen som är behörig myndighet, men enligt förslaget har de rättsliga myndigheternas deltagande i förfarandet säkerställts till behövliga delar. 

I lagförslag 2 föreslås bestämmelser om tjänsteleverantörernas skyldigheter och ansvar enligt direktivet, som bland annat säkerställer samarbetet med de behöriga myndigheterna enligt det förfarande för att inhämta elektroniska bevis över gränserna som föreskrivs i förordningen. Det föreslås att Transport- och kommunikationsverket ska vara den nationella centralmyndighet som avses i direktivet. Centralmyndigheten ska bland annat se till att direktivet tillämpas på ett enhetligt och proportionellt sätt. 

Till lagen om verkställighet av böter (lagförslag 3) fogas enligt propositionen de påföljdsavgifter som avses i lagförslag 1 och 2.  

Grundlagsutskottet har lämnat utlåtande (GrUU 10/2026 rd) om propositionen. Också förvaltningsutskottet och kommunikationsutskottet har lämnat utlåtanden om propositionen (FvUU 4/2026 rd och KoUU 2/2026 rd). Lagutskottet behandlar nedan de frågor som utskotten lyft fram i sina utlåtanden. 

I samband med förhandlingarna om förordningen ansåg lagutskottet att vissa grundläggande lösningar i förordningen i anslutning till tjänsteleverantörens ställning var problematiska (se LaUU 16/2018 rd, LaUU 29/2018 rd och LaUU 2/2021 rd). I den aktuella propositionen gäller det dock för förordningens del nationell reglering som kompletterar en redan antagen och direkt tillämplig förordning. Lagutskottet påpekar att den tekniska utvecklingen har förändrat brottslighetens former och väsentligt påverkat möjligheterna att utreda brott. Utskottet anser det vara viktigt att det förfarande för att inhämta elektroniska bevis över gränserna som regleringen medger påskyndas och effektiviseras när omvärlden förändras. Utskottet anser också att propositionens lösning i fråga om de behöriga myndigheterna och deras uppgifter är ändamålsenliga och motiverade.  

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag. 

Genomförandemetod

Lagförslag 2 handlar om att genomföra direktivet genom en så kallad blandad genomförandelag, vilket innebär att de bestämmelser i direktivet som hör till området för lagstiftning föreskrivs att gälla som lag. Dessutom innehåller genomförandelagen vissa materiella bestämmelser. 

Propositionen (RP, s. 104—105) innehåller motiv till sättet att genomföra direktivet. Den blandade genomförandemetod som valts har bedömts vara motiverad med beaktande av direktivets syfte och bestämmelsernas detaljerade karaktär. Sammantaget anser lagutskottet att propositionens genomförandemetod är möjlig i det nu aktuella sammanhanget. Utskottet påminner dock om att det har ansett att en blandad genomförandemetod kan visa sig vara svårbegriplig för den som ska tillämpa lagen. Utskottet har också upprepade gånger konstaterat att den blandade genomförandemetoden bör tillämpas endast efter noggrant övervägande (LaUB 7/2010 rd, LaUB 4/2011 rd, LaUB 10/2012 rd och LaUB 7/2017 rd). Utskottet har därför betonat att huvudregeln måste vara att tillämpa en sådan materiell genomförandemetod som bättre än den föreslagna metoden säkerställer att lagstiftning med betydelsefull inverkan på de processuella rättigheterna framgår direkt av den nationella lagstiftningen och att den blandade genomförandemetoden bör tillgripas endast efter noggrant övervägande när det gäller direktiv (LaUB 7/2017 rd, s. 3). Också grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 10/2026 rd, s. 5) fäst uppmärksamhet vid genomförandemetoden och bland annat lyft fram att grundlagsutskottet har betonat den materiella genomförandemetodens företräde och ställt sig reserverat till användningen av en blandad genomförandemetod. 

Bestämmelserna om påföljdsavgift

Propositionen innehåller bestämmelser om påföljdsavgifter som baserar sig dels på förordningen, dels på direktivet. Enligt lagförslag 1 ska det påföljdskollegium som inrättas vid Polisstyrelsen ansvara för bestämmande av de påföljder som avses i förordningen. Påföljdsavgiften för en juridisk person föreslås vara minst 1 000 euro och högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning under det föregående räkenskapsåret. Den påföljdsavgift som kan påföras en fysisk person föreslås vara minst 500 och högst 10 000 euro. 

Enligt lagförslag 2 ska Transport- och kommunikationsverket ansvara för bestämmande av de påföljder som avses i förordningen. Den påföljdsavgift som kan påföras en tjänsteleverantör föreslås vara minst 1 000 och högst 100 000 euro. 

Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 10/2026 rd, s. 3) att direktivet inte innehåller bestämmelser om påföljdsavgiftens storlek. Däremot föreskrivs det i 6 § 2 mom. i lagförslag 2 att avgiften ska vara minst 1 000 euro och högst 100 000 euro. Avgiften kan påföras en tjänsteleverantör, som enligt direktivets definition kan vara en fysisk eller juridisk person. Enligt utskottet kan en påföljdsavgift på högst 100 000 euro, åtminstone till den del den kan påföras en fysisk person, anses vara en jämförelsevis sträng påföljd av straffkaraktär. 

Enligt uppgifter från justitieministeriet kan en tjänsteleverantör eller laglig företrädare som omfattas av direktivets tillämpningsområde vara en fysisk eller juridisk person (artiklarna 2.1 och 2.6). Enligt direktivets skäl 8 bör skyldigheten att utse ett utsett verksamhetsställe eller ett rättsligt ombud bör gälla för tjänsteleverantörer som erbjuder tjänster i unionen, det vill säga i en eller flera medlemsstater. Situationer i vilka en tjänsteleverantör är etablerad på en medlemsstats territorium och erbjuder tjänster uteslutande på den medlemsstatens territorium bör inte omfattas av direktivet. Skyldigheterna enligt artikel 3.1 a och b, som omfattas av påföljdsbestämmelserna, gäller dessutom tjänsteleverantörer som är juridiska personer (skyldighet att utse ett utsett verksamhetsställe eller att utse ett rättsligt ombud), även om juridisk person inte nämns i punkt 1 c. I artikel 3.5 föreskrivs dessutom om solidariskt ansvar för både det utsedda verksamhetsstället eller det utsedda rättsliga ombudet och tjänsteleverantören. Vidare gäller skyldigheterna enligt artikel 4 i fråga om underrättelser och språk tjänsteleverantörerna. 

Bestämmelserna om påföljdsavgifter i direktivet och lagförslag 2 gäller med andra ord i praktiken tjänsteleverantörer som är juridiska personer. Enligt uppgift anses det osannolikt, om än teoretiskt möjligt, att en påföljdsavgift enligt direktivet riktas mot en tjänsteleverantör som är en fysisk person. Å andra sidan ska 6 och 7 § i lagförslag 2 tillämpas också i dessa situationer när det gäller bedömning av påföljdsavgiftens storlek och beslut om avstående från påföljdsavgift. Exempelvis behöver påföljdsavgift inte alls påföras, om påförandet av avgiften ska anses uppenbart oskäligt. Å andra sidan gör den föreslagna minimi- och maximipåföljdsavgiften (1 000—100 000 euro) det också möjligt att beakta olika slag av tjänsteleverantörer när påföljdsavgiften påförs.  

Lagutskottet anser att det maximibelopp för påföljdsavgift som föreslås i lagförslag 2 är relativt högt till den del det kan påföras fysiska personer. Mot bakgrund av det som sägs ovan och inkommen utredning anser utskottet dock att maximibeloppet är godtagbart i detta sammanhang. 

Den påföljdsavgift som avses i 5 § i lagförslag 2 påförs av Transport- och kommunikationsverket. Enligt 6 § i lagförslag 2 ska påföljdsavgiften vara minst 1 000 euro och högst 100 000 euro. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU 10/2026 rd, s. 4) att enligt 7 a § 1 mom. i lagen om Transport- och kommunikationsverket har verket ett påföljdskollegium som har till uppgift att påföra påföljdsavgifter som omfattas av verkets behörighet i sådana fall när påföljdsavgiften överstiger 100 000 euro. Av detta följer att de påföljdsavgifter som avses i lagförslag 2 alltid påförs på något annat sätt än av ett kollegialt organ. 

Grundlagsutskottet påpekar att det i ett annat sammanhang nyligen har konstaterat att exceptionellt svårbegriplig reglering av påföljdsavgifter ökar behovet av att i ett kollegialt organ behandla ärenden som gäller påföljdsavgifter i större utsträckning än i fråga om påföljdsavgifter som överstiger 100 000 euro (GrUU 33/2025 rd, stycke 18). Grundlagsutskottet anser att lagförslag 2 i den aktuella propositionen i sig inte är exceptionellt svårbegripligt, men regelverket om e‑bevisning bildar en komplex och svåröverskådlig helhet. Det bör också noteras att de påföljdsavgifter som avses i lagförslag 1 påförs av ett kollegialt organ, även om de i praktiken är av samma storleksordning. Enligt grundlagsutskottet anser att lagutskottet ytterligare bör bedöma om också de påföljdsavgifter som avses i lagförslag 2 helt eller åtminstone till vissa delar bör överföras till det påföljdskollegium som avses i 7 a § i lagen om Transport- och kommunikationsverket. 

Utifrån inkommen utredning noterar lagutskottet att lagförslag 2 i propositionen inte är exceptionellt svårbegripligt, vilket också konstateras i grundlagsutskottets utlåtande. Komplexiteten och svårbegripligheten kan anses uppstå i förhållande till EU-förordningen om e-bevisning och därmed till regleringen som helhet. Till denna del bör uppmärksamhet fästas vid att förordningen och direktivet samt de nationella lagstiftningsförslagen om dem också måste bedömas var för sig, särskilt när det är fråga om sådan reglering av påföljdsavgifter enligt lagförslag 2 som förutsätts i direktivet. Förordningen och direktivet om e-bevisning handlar dock om separata och i sig oberoende bestämmelser, så det är inte ändamålsenligt att de jämställs fullt ut. 

Till denna del bör det särskilt beaktas att även om de påföljdsavgifter som avses i lagförslag 1 i sig kan vara lika stora som i lagförslag 2 i fråga om minimibeloppet, möjliggör lagförslag 1 också påförande av anmärkningsvärt stora påföljdsavgifter, vilket understryker de krav på rättssäkerhet som bör ställas. Enligt förordningen och 18 § i lagförslag 1 kan en juridisk person påföras en påföljdsavgift som uppgår till högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning under det föregående räkenskapsåret, och den påföljdsavgift som påförs en fysisk person är högst 10 000 euro. Med andra ord kan den omsättningsbaserade påföljdsavgiften i ett enskilt fall uppgå till flera miljoner euro, medan den påföljdsavgift som påförs tjänsteleverantören enligt 6 § i lagförslag 2 kan uppgå till högst 100 000 euro. I ljuset av det som sägs ovan och med beaktande av att en eventuell svårbegriplighet snarare hänför sig till bestämmelserna i förordningen om e-bevisning är det motiverat att uttryckligen den påföljdsavgift som avses i lagförslag 1 kan påföras av ett påföljdskollegium i enlighet med det som föreslås i propositionen.  

Den föreslagna regleringen i lagförslag 2 följer den tidigare linjen att Transport- och kommunikationsverket påför påföljdsavgifter som hör till dess behörighet i kollegialt förfarande först när påföljdsavgiften överstiger 100 000 euro (7 a § i lagen om Transport- och kommunikationsverket). Enligt 6 § i lagförslag 2 kan den påföljdsavgift som påförs en tjänsteleverantör vara högst 100 000 euro. Utifrån inkommen utredning anser lagutskottet att det i fråga om den föreslagna regleringen inte finns några särskilda grunder för att avvika från denna linje. En annan lösning förutsätter ändringar också i 7 a § i den gällande lagen om Transport- och kommunikationsverket. Enligt utredning till utskottet finns det också anledning att fästa uppmärksamhet vid att den lösning som valts i lagförslag 2, enligt vilken viss befogenhet att påföra påföljdsavgift inte tilldelas ett kollegialt organ, också på bästa sätt ger enhetlighet i påföljdsavgiftspraxis. 

Mot bakgrund av det som sägs ovan anser lagutskottet att den lösning som valts i lagförslag 2 är godtagbar, och att det inte är motiverat att helt eller till vissa delar överföra avgöranderätten till det påföljdskollegium som avses i 7 a § i lagen om Transport- och kommunikationsverket. 

Grundlagsutskottet fäster i sitt utlåtande (GrUU 10/2026 rd, s. 3) uppmärksamhet vid 18 § i lagförslag 1, enligt vilken en mottagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar skyldigheterna enligt förordningen kan påföras påföljdsavgift. Enligt grundlagsutskottets uppfattning är avsikten att mottagaren ska avse den mottagare av en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder som avses i artikel 7 i förordningen om e-bevisning, på samma sätt som i 10 § 1 mom. i lagförslag 1. Av tydlighetsskäl kan det enligt utskottet finnas skäl att uttryckligen föreskriva detta även i 18 § 1 mom. i lagförslag 1. 

Enligt uppgift från justitieministeriet bör man till denna del fästa uppmärksamhet vid att de ekonomiska påföljder som påförs i enlighet med artikel 15 i förordningen ska vara högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. Påföljdsavgift påförs således tjänsteleverantören och inte nödvändigtvis tjänsteleverantörens utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud enligt artikel 7, även om de också är ”mottagare” av påföljderna enligt förordningen. Också enligt motiveringen till 18 § i propositionen (RP, s. 160) avses med mottagare en i artikel 3.3 i förordningen avsedd tjänsteleverantör, ett utsett verksamhetsställe som företräder tjänsteleverantören eller i förekommande fall ett rättsligt ombud. Enligt uppgift avviker förordningen till denna del från bestämmelserna om påföljdsavgifter i direktivet, enligt vilket tjänsteleverantören och den utsedda aktör som företräder tjänsteleverantören är solidariskt ansvariga när det gäller att fullgöra skyldigheterna enligt direktivet. Dessutom talar man genom hela förordningen om mottagare, utan någon närmare hänvisning uttryckligen till artikel 7. För att undvika eventuell oklarhet är det enligt uppgift inte ändamålsenligt att ändra det föreslagna 18 § 1 mom. genom att foga en hänvisning till artikel 7 i förordningen. 

Mot bakgrund av det som sägs ovan anser lagutskottet att 18 § i lagförslag 1 i detta avseende kan godkännas i den form som föreslås i propositionen. 

I lagförslag 2, som gäller genomförandet av direktivet, föreskrivs det i 5 § om en påföljdsavgift för tjänsteleverantörer. Enligt 2 punkten kan påföljdsavgift påföras en tjänsteleverantör som bryter mot eller försummar en skyldighet enligt 3 § 5 eller 7 mom. I 3 § 5 mom. föreskrivs det om skyldighet att ge sina utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud behövliga befogenheter och resurser. 

I sitt utlåtande (GrUU 10/2026 rd) noterar grundlagsutskottet att även om kraven på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens 8 § inte direkt gäller administrativa påföljder, kan det allmänna kravet på exakthet inte åsidosättas i ett sådant sammanhang. Grundlagsutskottet konstaterar i utlåtandet att det understrukit att det i den mån EU-lagstiftningen kräver eller möjliggör bestämmelser på det nationella planet ska tas hänsyn till de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer när det nationella handlingsutrymmet utnyttjas. Grundlagsutskottet konstaterar vidare att enligt propositionen (s. 184) och annan utredning som utskottet fått ger direktivet medlemsstaterna nationellt handlingsutrymme när det gäller den närmare nationella verkställigheten av påföljdsavgifterna. I direktivet finns inga närmare föreskrifter om typen av sanktion (administrativ sanktion, administrativ sanktion av straffkaraktär eller straffrättslig sanktion), sanktionens minimi- eller maximibelopp eller den myndighet som ska påföra sanktionen, sanktionsförfarandet eller rättsmedlen. Medlemsstaterna har alltså relativt stort handlingsutrymme i sin verkställighet av nationella sanktioner.  

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att enligt 5 § i lagförslag 2 kan Transport- och kommunikationsverket påföra en tjänsteleverantör som avses i artikel 2.1 i direktivet och som erbjuder tjänster i unionen en påföljdsavgift, om leverantören uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar skyldigheten enligt 3 § 5 eller 7 mom. att ge sina utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud behövliga befogenheter och resurser. Enligt grundlagsutskottet kan sanktioner för gärningar och försummelser som definieras i EU-rättsakter inte innehålla öppna kriterier. Grundlagsutskottet anser att formuleringen ”behövliga befogenheter och resurser” inte uppfyller kravet på exakthet och noggrann avgränsning. Enligt utlåtandet måste lagutskottet därför ändra lagförslag 2 i detta avseende. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Lagutskottet noterar att det i artikel 5 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av de nationella bestämmelser som antagits enligt artikel 3 och 4 i direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Bestämmelser om säkerställande av att nödvändiga ”befogenheter och resurser” ges finns i artikel 3.4. Påföljdsbestämmelserna behövs därför för att skyldigheterna enligt direktivet ska kunna fullgöras. I propositionen (RP, s. 96—99) bedöms det nationella handlingsutrymmet i anslutning till påföljdsbestämmelserna. På det sätt som framgår av propositionen (se även RP, s. 183—184) har man i propositionen stannat för en lösning där påföljdsbestämmelserna handlar om en administrativ påföljdsavgift av straffkaraktär och inte om kriminalisering. Enligt uppgift från justitieministeriet är exempelvis ett förfarande av vitestyp inte nödvändigtvis tillräckligt för att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 5 i direktivet. 

Enligt uppgift från justitieministeriet ska man i fråga om de resurser som behövs enligt specialmotiveringen till 3 § 5 mom. i lagförslag 2 (RP, s. 167—168) beakta till exempel bestämmelserna i förordningen om e-bevisning om fristerna för att fullgöra europeiska utlämnande- och bevarandeorder, och behövliga resurser torde således avse att det utsedda verksamhetsstället eller det rättsliga ombudet kan ordna sin verksamhet så att de kan fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen. Detta kunde betyda till exempel att man skapar ett joursystem där beslut och förelägganden tas emot och besvaras dygnet om. När det gäller befogenheterna är det frågan om att de utsedda verksamhetsställena eller rättsliga ombuden ska ha möjlighet att åtlyda till exempel europeiska utlämnande- och bevarandeorder. Det sistnämnda kan innebära till exempel tillträde till de uppgifter som ordern gäller eller verktyg med vilka det utsedda verksamhetsstället eller det rättsliga ombudet kan informera tjänsteleverantören om ordern, så att de frister om vilka föreskrivs i förordningen iakttas. Befogenheter kan även innebära att ett utsett verksamhetsställe eller ett rättsligt ombud har teknisk rätt och möjlighet att få tillträde till de uppgifter som ordern avser för att kunna handla i enlighet med ordern. 

Enligt uppgift innehåller direktivet inga närmare bestämmelser om vilka resurser och befogenheter de utsedda verksamhetsställena eller de rättsliga ombuden ska ha, och i direktivet föreskrivs inte heller närmare om innehållet i de befogenheter som behövs. Enligt uppgift kan det inte heller i sig anses ändamålsenligt med närmare bestämmelser om de allmänna villkoren för befogenheterna och resurserna, eftersom detta måste avgöras särskilt för varje fall och varje tjänsteleverantör. Att ålägga alla aktörer skyldigheter med samma innehåll kan visa sig problematiskt uttryckligen med tanke på behovet av en bedömning särskilt för varje fall och varje tjänsteleverantör; till exempel kan inte stora multinationella aktörer jämföras med mindre aktörer som tillsammans har valt att anlita till exempel ett visst rättsligt ombud för att kunna dela på kostnaderna.  

Enligt uppgift från justitieministeriet förpliktar direktivet medlemsstaterna att se till att tjänsteleverantörer som erbjuder tjänster inom unionen utser en mottagare (ett utsett driftställe eller i förekommande fall ett rättsligt ombud) för mottagande, efterlevnad och verkställighet av beslut och förelägganden som utfärdats av medlemsstaternas behöriga myndigheter för insamling av bevis i straffrättsliga förfaranden (artikel 3). Mottagaren ska — på uppdrag av tjänsteleverantören — ta emot, efterleva och verkställa de behöriga myndigheternas förelägganden. På grund av det brokiga fältet av tjänsteleverantörer har den närmare organiseringen av mottagarens verksamhet överlåtits åt tjänsteleverantören, även om dennes prövningsrätt begränsas och styrs av kravet att mottagaren måste ges de befogenheter och resurser som uppgiften kräver (artikel 3.4). Enligt uppgift är dock skyldigheten i fråga om befogenheter och resurser klar: mottagarens verksamhet ska vara organiserad så att till exempel det samarbete för inhämtande av elektroniska bevis som närmare föreskrivs i förordningen är möjligt.  

För att beakta det som grundlagsutskottet säger om lagstiftningsordningen anser lagutskottet utifrån justitieministeriets utredning att den reglering som föreslås i propositionen behöver och kan preciseras i fråga om 3 § 5 mom. och 5 § i lagförslag 2. 

Lagutskottet föreslår för det första att 3 § 5 mom. i lagförslag 2 preciseras så att en tjänsteleverantör som är etablerad i Finland eller erbjuder tjänster i Finland ska ge de utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud som företräder tjänsteleverantören de befogenheter och resurser som krävs för att vara verksamt som utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud, så att de kan iaktta mottagna beslut och förelägganden som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1.2 i direktivet. Dessutom ska de utsedda verksamhetsställen som är etablerade i Finland eller de rättsliga ombud som har hemvist i Finland genom försorg av den tjänsteleverantör som de företräder få motsvarande befogenheter och resurser som uppdraget kräver för att besluten och föreläggandena ska kunna iakttas. 

Vidare bör det beaktas att grundlagsutskottets anmärkning om lagstiftningsordningen gäller 5 § 2 punkten i lagförslag 2. Det föreslagna 3 § 5 mom., som föreslås bli preciserat, innehåller de närmare materiella förutsättningarna för den skyldighet som är föremål för sanktioner och som det hänvisas till i 5 §. Trots detta behöver också 5 § 2 punkten preciseras med beaktande av de ovan föreslagna preciseringarna i 3 § 5 mom., även om 5 § 2 punktens karaktär av hänvisningsbestämmelse inte ändras. Därför föreslår lagutskottet att 5 § 2 punkten i lagförslag 2 ändras så att det i stället för behövliga befogenheter och resurser är fråga om de befogenheter och resurser som uppdraget kräver.  

För att ytterligare främja tillräcklig exakthet föreslår lagutskottet ett nytt 5 § 2 mom. i lagförslag 2, enligt vilket påföljdsavgift för överträdelse eller försummelse av en skyldighet enligt 1 mom. 2 punkten dock inte får påföras innan tjänsteleverantören genom en anmärkning har getts möjlighet att rätta till överträdelsen eller försummelsen. 

Lagutskottet bedömer att ändringarna sammantaget preciserar regleringen så att grundlagsutskottets konstitutionella anmärkning till 5 § i lagförslag 2 beaktas på behörigt sätt. Ändringarna beskrivs närmare också i detaljmotiveringen. 

Tid för behandling av personuppgifter

Förvaltningsutskottet påpekar i sitt utlåtande (FvUU 4/2026 rd, s. 3) att det av propositionen inte framgår någon tid för behandlingen av personuppgifter när påföljdskollegiet eller centralmyndigheten behandlar personuppgifter för de ändamål som nu föreslås. I utlåtandet föreslår förvaltningsutskottet att lagutskottet ytterligare överväger att förtydliga det som sägs i propositionen så att bevaringstiden för de personuppgifter som behandlas fastställs i lagen eller så att det i lagen hänvisas till den lagstiftning, den förordning eller det direktiv där det fastställts när uppgifterna ska raderas. 

Enligt uppgift från justitieministeriet tillämpas på behandlingen av personuppgifter i påföljdskollegiet och centralmyndigheten den allmänna dataskyddslagstiftningen, det vill säga den nationella dataskyddslagen (1050/2018) som kompletterar EU:s allmänna dataskyddsförordning (EU) 2016/679 och förordningen. Den allmänna dataskyddsförordningen är direkt tillämplig rätt. Enligt förordningen ska personuppgifter behandlas i enlighet med de principer för behandling av personuppgifter som anges i artikel 5. Vid behandlingen gäller bland annat principen om uppgiftsminimering (artikel 5.1 c), enligt vilken personuppgifter ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Vidare gäller även principen om lagringsminimering (artikel 5.1 e), enligt vilken personuppgifter får lagras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade endast så länge som det är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas. Enligt 4 § 2 punkten i dataskyddslagen får personuppgifter behandlas om behandlingen behövs och är proportionell i en myndighets verksamhet för utförande av en uppgift av allmänt intresse.  

Proportionalitetsprövningen ska särskilt beakta principerna för behandling i den allmänna dataskyddsförordningen, såsom principerna om uppgiftsminimering och lagringsminimering (se RP 9/2018 rd, s. 81—82). Vidare tillåter 7 § i dataskyddslagen också behandling av personuppgifter som rör i artikel 10 i dataskyddsförordningen avsedda fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder, om behandlingen föranleds av en uppgift som direkt har ålagts den personuppgiftsansvarige i lag. Vid behandlingen av personuppgifter som hänför sig till dessa domar i brottmål och lagöverträdelser ska dessutom iakttas de särskilda skyddsåtgärder som föreskrivs i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen och som säkerställer bland annat minimering, integritet, konfidentialitet och informationssäkerhet i fråga om behandlingen av personuppgifter. 

Enligt uppgift är nationell lagstiftning som preciserar den allmänna dataskyddsförordningen möjlig endast när dataskyddsförordningen uttryckligen ger medlemsstaterna nationellt handlingsutrymme. Det nationella handlingsutrymmet förpliktar, med vissa undantag, inte medlemsstaterna att stifta nationell lagstiftning som kompletterar eller preciserar dataskyddsförordningen, utan regleringen i ärendet har överlåtits till nationell lagstiftning. Eftersom förordningen är en direkt tillämplig och detaljerad bestämmelse, måste man med beaktande av grundlagsutskottets utlåtandepraxis förhålla sig restriktivt till användningen av det nationella handlingsutrymmet och begränsa den nationella särregleringen till vad som är nödvändigt. Med avseende på 10 § 1 mom. i grundlagen räcker det enligt grundlagsutskottet i princip med att bestämmelserna uppfyller kraven i den allmänna dataskyddsförordningen. Enligt grundlagsutskottet bör skyddet för personuppgifter i första hand tillgodoses utifrån den allmänna dataskyddsförordningen och den nationella dataskyddslagen. Lagstiftaren bör alltså vara restriktiv när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. Grundlagsutskottet ser det dock som klart att behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som också förordningen kräver måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser (GrUU 14/2018 rd, s. 5). Analogt; ju mindre risk behandlingen medför, desto mer motiverat är det att hålla sig till den allmänna regleringen. Enligt grundlagsutskottets uppfattning i det ovannämnda utlåtande detaljerade gör bestämmelserna i förordningen det också möjligt att i fråga om myndighetsverksamhet lagstifta betydligt mer generellt om skydd för och behandling av personuppgifter jämfört med vår nuvarande nationella regleringsmodell. 

Enligt uppgift från justitieministeriet behöver det inte föreskrivas särskilt om lagringstiden för personuppgifter, eftersom den allmänna dataskyddslagstiftningen tillämpas på den behandling av personuppgifter som påföljdskollegiet och centralmyndigheten utför. Iakttagandet av principerna för behandling av personuppgifter i den allmänna dataskyddsförordningen, särskilt principerna om uppgiftsminimering och lagringsminimering, samt skyldigheterna och de särskilda skyddsåtgärderna enligt dataskyddslagen bedöms vara tillräckligt för att säkerställa en proportionell och lagenlig lagring av personuppgifter, eftersom den behandling av personuppgifter som påföljdskollegiet och centralmyndigheten utför enligt propositionen inte bedöms vara förenad med sådana risker som förutsätter mer exakta bestämmelser om lagringstider för personuppgifter än den allmänna dataskyddslagstiftningen. 

Mot bakgrund av det som sägs ovan och inkommen utredning anser lagutskottet att den lösning som valts i propositionen är lämplig i fråga om tiden för behandling av personuppgifter och att det till denna del inte finns något behov av närmare reglering i fråga om de aktuella lagförslagen. Utskottet konstaterar dessutom att man i detta sammanhang bör förhålla sig restriktivt till hänvisningar till allmänna lagar. Därför behöver regleringen inte heller innehålla informativa hänvisningar till den allmänna dataskyddslagstiftningen, såsom den direkt tillämpliga allmänna dataskyddsförordningen eller den nationella dataskyddslagen.  

Resurser

Sakkunniga har lyft fram behovet av att säkerställa tillräckliga resurser för de olika behöriga myndigheter som har uppgifter i det förfarande som avses i förordningen och direktivet. Också kommunikationsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen uttryckt sin oro över att Transport- och kommunikationsverket föreslås få en ny uppgift utan att tilläggsresurser anvisas (KoUU 2/2026 rd).  

I propositionen uppskattas de behöriga myndigheternas resursbehov (RP s. 120—121). Enligt propositionen ska de nya uppgifterna enligt finanspolitiska ministerutskottets riktlinjer dock skötas inom ramen för nuvarande anslag (RP, s. 120 och 175). Propositionen beaktar dock separat ett scenario där resursbehovet avviker från uppskattningen. I propositionen konstateras det därför att ämbetsverken ska bevaka kostnaderna för och utfallet av genomförandet, och om konsekvenserna av genomförandet är betydligt större än beräknat kan situationen ses över i senare budgetar. 

Lagutskottet betonar att det är viktigt att följa hur de nya uppgifterna påverkar olika myndigheters verksamhet och se till att myndigheternas resurser räcker till också för skötseln av deras övriga centrala uppgifter. 

Samordning

Regeringen föreslår att 1 § 2 mom. i lagen om verkställighet av böter (lagförslag 3) ändras. Efter att den aktuella propositionen lämnades har flera ändringar i 1 § 2 mom. i lagen om verkställighet av böter godkänts. Ändringarna förutsätter ändringar i lagförslag 3 på det sätt som beskrivs närmare nedan i detaljmotiveringen.  

Dessutom behandlar riksdagen för närvarande flera andra propositioner där det föreslås att samma moment ändras (RP 90/2024 rd, RP 161/2025 rd, RP 179/2025 rd, RP 15/2026 rd, RP 17/2026 rd, RP 22/2026 rd och RP 24/2026 rd). Dessa propositioner bör samordnas med den nu aktuella propositionen RP 175/2025 rd på det sätt som beskrivs närmare nedan i detaljmotiveringen till lagförslag 3.