Allmänt

De viktigaste ändringarna i propositionen hänför sig till strafflagens 47 kap. om arbetsbrott. I propositionen föreslås det att strafflagens bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet ersätts med en ny bestämmelse om ocker i arbetslivet. Dessutom föreslås det att grovt ocker i arbetslivet införs som ett nytt brott. Även juridiska personers straffansvar utvidgas till att omfatta ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet.  

Avsikten med de föreslagna lagändringarna är att förtydliga förutsättningarna för straffbarhet för arbetsrelaterat utnyttjande, effektivisera ingripandet i utnyttjande av arbetskraft och skärpa straffen för missbruk (RP, s. 38). På så sätt eftersträvas ett stärkt skydd för den svagare parten, egendomsskyddet och rätten att skaffa sig sin försörjning genom arbete som man själv väljer.  

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen att förebyggande och identifiering av utnyttjande av arbetskraft samt effektivt ingripande i det är nödvändiga för att skydda offren för utnyttjande och förbättra verksamhetsförutsättningarna för företag som agerar ansvarsfullt (AjUU 4/2026 rd, s. 2). Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att de föreslagna ändringarna förtydligar den straffrättsliga regleringen och ger myndigheterna effektivare metoder för att ingripa i utnyttjande av arbetstagare och osakliga förfaranden i arbetslivet. 

Lagutskottet menar att arbetsrelaterat utnyttjande är verksamhet som allvarligt kränker arbetstagarnas rättigheter. Lagstiftningen om arbetsrelaterat utnyttjande ska vara fungerande och tydlig både för att skydda offren för utnyttjandet och för att förebygga arbetsrelaterat utnyttjande. Eftersom strafflagens bestämmelser om arbetsrelaterat utnyttjande i nuläget delvis är splittrade, anser utskottet det vara viktigt att förutsättningarna för straffbarhet för arbetsrelaterat utnyttjande förtydligas. Utskottet anser att de ändringar i strafflagen, lagen om näringsförbud och tvångsmedelslagen som föreslås i regeringens proposition kan effektivisera ingripandet mot arbetsrelaterat utnyttjande samt förbättra ställningen och rättsskyddet för personer som riskerar att bli utnyttjade och mer allmänt påverka förutsättningarna för laglig verksamhet på arbetsmarknaden.  

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande synpunkter och ändringsförslag. 

Ocker i arbetslivet

I den gällande 47 kap. 3 a § i strafflagen föreskrivs det om ockerlikande diskriminering i arbetslivet. I propositionen föreslås det att bestämmelsen ersätts med en ny bestämmelse om ocker i arbetslivet (47 kap. 3 a § i lagförslag 1). Enligt den föreslagna paragrafen gör sig en arbetsgivare eller en företrädare för denne som, genom att utnyttja en arbetstagares ekonomiska trångmål eller annars trängda läge, beroende ställning, oförstånd, lättsinne eller okunnighet, vid ett anställningsförhållande för sig eller någon annan utverkar eller betingar en ekonomisk förmån som står i uppenbart missförhållande till vederlaget, skyldig till ocker i arbetslivet. Den föreslagna straffskalan, böter eller fängelse i högst två år, motsvarar straffskalan för ockerliknande arbetsdiskriminering och den allmänna bestämmelsen om ocker i strafflagen. 

I bestämmelsen hänvisas det till anställningsförhållande. Lagutskottet konstaterar för tydlighetens skull att också så kallat skenföretagande, tvångsföretagande och lättföretagande enligt uppgift hör till tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen, om rekvisiten för anställningsförhållande de facto uppfylls. 

Tillämpningen av den gällande bestämmelsen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet förutsätter alltid att det finns en diskrimineringsgrund. Enligt utredning till utskottet har det visat sig vara svårt att bevisa detta i tillämpningspraxis. Tillämpningen av den nya bestämmelsen om ocker i arbetslivet förutsätter inte att ett diskrimineringselement styrks. Det kan bedömas att den nya bestämmelsen blir lättare att tillämpa. 

Lagutskottet har bedömt den föreslagna straffbestämmelsen med avseende på den straffrättsliga legalitetsprincipen. Utskottet anser det vara av väsentlig betydelse att den straffrättsliga lagstiftningen i enlighet med denna princip är så exakt och noggrant avgränsad som möjligt. Vid införandet av straffbestämmelser måste man på behörigt sätt beakta de allmänna villkor för begränsning av användningen av straffrätt som lagutskottet tidigare i olika sammanhang har betonat och de kriminaliseringsprinciper som delvis gäller samma frågor (se LaUB 4/2025 rd och lagutskottets betänkanden och utlåtanden som nämns där). 

I propositionsmotiven (s. 63—70) beskrivs det uttömmande vilken typ av verksamhet som kan bedömas som ocker i arbetslivet. Enligt motiven är ocker i arbetslivet en specialbestämmelse i förhållande till ocker enligt 36 kap. 6 § i strafflagen. Den föreslagna paragrafen innehåller en i huvudsak motsvarande uttömmande förteckning över de omständigheter på vilka straffbarheten kan grunda sig som i den allmänna bestämmelsen om ocker i 36 kap. 6 § i strafflagen. Vid bedömningen kan man enligt motiveringen stödja sig på etablerade utgångspunkter för tillämpningen av den allmänna bestämmelsen om ocker och den bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet, som nu föreslås bli ersatt (RP, s. 64). 

I den föreslagna bestämmelsen används som grund för straffbarhet också uttrycket ”annars trängt läge”. I propositionsmotiven ges exempel på vad ett annars trängt läge kan innebära (RP, s. 64). Det kan till exempel vara fråga om trångmål som hänför sig till sociala orsaker, såsom hemlöshet, eller utnyttjande av behovet av läkemedel till följd av sjukdom. Uttrycket ”annars trängt läge” är relativt öppet formulerat, men utskottet anser uttrycket vara motiverat, eftersom det också används på andra ställen i strafflagen, såsom i bestämmelsen om ocker, och det därför finns etablerad tolkningspraxis som kan utnyttjas i tillämpliga delar. Motsvarande uttryck i bestämmelsen om ocker har veterligen inte medfört några betydande problem vid tillämpningen.  

Vidare kan det terminologiskt uppmärksammas att i den föreslagna bestämmelsen, i likhet med 36 kap. 6 § i strafflagen om ocker, används uttrycket ”för sig eller någon annan utverkar eller betingar en ekonomisk förmån”, som ur ett allmänspråkligt perspektiv är delvis ålderdomligt. I propositionsmotiven motiveras bevarandet av uttrycket med att ordalydelsen är etablerad i bestämmelserna om ocker och därmed tydlig med tanke på tolkningen och tillämpningen (RP, s. 58). Enligt utredning till utskottet har uttrycket inte visat sig vara problematiskt i tillämpningspraxis. 

Enligt den föreslagna bestämmelsen ska en ekonomisk förmån som utverkats eller betingats genom utnyttjande stå i uppenbart missförhållande till vederlaget. Enligt propositionsmotiven kan det inte ges fasta eller schablonmässiga anvisningar som lämpar sig för alla situationer, utan bedömningen förutsätter prövning från fall till fall (RP, s. 69). Definitionen av uppenbart missförhållande är således inte helt exakt avgränsad, men det är ett rättsligt begrepp som är etablerat i strafflagen och straffbarheten förutsätter dessutom att också flera andra rekvisit som är kännetecknande för utnyttjande av arbetskraft uppfylls (se även RP, s. 79). 

Mot bakgrund av det ovan anförda anser lagutskottet att man i propositionen på behörigt sätt fäster uppmärksamhet vid att regleringen är exakt och noggrant avgränsad också med avseende på begreppen och uttrycken ovan. Utskottet tillstyrker bestämmelsen om ocker i arbetslivet i den form som föreslås i propositionen.  

De föreslagna bestämmelsernas förhållande till människohandel

Propositionen behandlar ingående förhållandet mellan de nya bestämmelserna, ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet, som föreslås bli fogade till 47 kap. i strafflagen och andra straffbestämmelser om utnyttjande av arbetskraft. Den straffrättsliga regleringen som kan vara tillämplig vid olika former av utnyttjande av arbetskraft består enligt motiven (RP, s. 31) i nuläget av flera olika bestämmelser, som har utfärdats för olika situationer och olika skyddsintressen. Den allvarligaste formen av utnyttjande av arbetskraft är människohandel. I de gällande bestämmelserna om människohandel och den nu föreslagna ändringen av bestämmelserna om ockerliknande diskriminering i arbetslivet föreskrivs det delvis överlappande bland annat om de medel som används vid brotten.  

Sakkunniga har uttryckt oro över huruvida de nya bestämmelserna om ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet skulle kunna snäva in tillämpningsområdet för människohandel. Dessa synpunkter har särskilt gällt det faktum att skärpningsgrunderna för grovt ocker delvis överlappar med rekvisiten för människohandelsbrott. 

Även arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har ansett det viktigt att se till att de föreslagna ändringarna de facto inte inskränker tillämpningsområdet för strafflagens bestämmelse om människohandel eller höjer tröskeln för åtal (AjUU 4/2026 rd, s. 5). Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att fall där det finns rekvisit för människohandel i första hand ska undersökas uttryckligen som människohandel och att offrets rättsliga ställning inte får försämras jämfört med nuläget.  

Lagutskottet konstaterar att det vid beredningen av propositionen har bedömts om bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet borde utformas så att de kvalificeringsgrunder som används inte närmar sig de medel för människohandel som specificeras i rekvisiten för människohandel (RP, s. 51). Detta gäller särskilt kvalificeringsgrunden för den föreslagna grova gärningsformen, som gäller en situation där gärningsmannen hänsynslöst utnyttjar någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa läge. Enligt propositionen skulle lösningen emellertid vara problematisk med tanke på den interna konsekvensen i strafflagen, eftersom ordalydelser av det slaget används i bestämmelserna om grovt ocker, grovt bedrägeri och grov utpressning. Kvalificeringsgrunden anses därmed fylla en funktion, eftersom den poängterar gärningens klandervärdhet och möjliggör tillämpning av den grova gärningsformen i fall där brottsbeskrivningen för människohandel inte uppfylls.  

Lagutskottet anser det vara viktigt att strafflagen möjliggör ett effektivt ingripande i både människohandel och lindrigare arbetsrelaterat utnyttjande än människohandel. Det kan således anses välkommet att en ny straffbestämmelse om grovt ocker i arbetslivet fogas till strafflagen för att säkerställa att bestämmelserna om arbetsrelaterat utnyttjande är tydliga och heltäckande. Samtidigt betonar utskottet att de ändringar som föreslås i propositionen inte begränsar eller på något annat sätt ändrar tillämpningsområdet för bestämmelserna om människohandel. Den föreslagna bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet ska träda tillbaka, om bestämmelsen om människohandel enligt 25 kap. 3 § i strafflagen eller den grova gärningsformen av människohandel enligt 3 a § i samma kapitel ska tillämpas i det aktuella fallet. Människohandel är således också i fortsättningen den allvarligaste formen av arbetsrelaterat utnyttjande. Det misstänkta brottet ska därför utredas och åtalas som människohandel, om förutsättningarna för detta uppfylls.  

Uppföljning

Den straffrättsliga reglering som tillämpas på olika former av arbetsrelaterat utnyttjande är i nuläget splittrad på flera bestämmelser. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen ansett att den proposition som nu behandlas är ett nödvändigt nästa steg i bekämpningen av arbetsrelaterat utnyttjande (AjUU 4/2026 rd, s. 2). Lagutskottet instämmer i denna uppfattning.  

Med beaktande av det som sägs ovan och de bedömningar av gällande reglerings tillräcklighet som framförts i lagmotionen (LM 4/2023 rd) anser lagutskottet det vara motiverat att följa konsekvenserna av de lagändringar som ingår i propositionen, särskilt med avseende på regleringens tydlighet och funktion samt förebyggandet av och ett effektivt ingripande mot arbetsrelaterat utnyttjande. Om det finns anledning till det, ska åtgärder vidtas för att säkerställa klarhet och funktion i rättsläget. Även arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har ansett det viktigt att följa och bedöma den föreslagna regleringens konsekvenser och huruvida den räcker till för att ingripa i utnyttjande av arbetskraft, såsom lönedumpning (AjUU 4/2026 rd, s. 3). 

Lagmotionen

I lagmotion LM 4/2023 rd föreslås det att det till strafflagens 47 kap. om arbetsbrott fogas en ny 3 b §, där lönedumpning kriminaliseras.  

Vid beredningen av den nu aktuella propositionen har man bedömt en separat kriminalisering av lönedumpning, men någon sådan ändring har inte föreslagits, av de skäl som närmare framgår av propositionens motivering (se RP, s. 49, 59 och 61). Lagutskottet anser att de ändringar i 47 kap. i strafflagen som föreslås i propositionen till sitt innehåll motsvarar de ändringsbehov som lyfts fram i lagmotionen, eftersom syftet med de föreslagna straffbestämmelserna enligt propositionen (s. 61) uttryckligen är att även omfatta situationer med lönedumpning. Eftersom utskottet tillstyrker att 47 kap. i strafflagen ändras i enlighet med propositionen, föreslår utskottet att lagmotionen förkastas. Regleringens funktion och konsekvenser bör följas på det sätt som konstaterats ovan.