7
Specialmotivering
1 kap. Almänna bestämmelser
1 §. Tillämpningsområde och syfte. I den föreslagna lagen föreskrivs det om inrättning av en ny fond utanför stadsbudgeten.
För att främja riskhanteringen i anslutning till salmonella i primär jordbruksproduktion ska avgifter samlas in från svinföretagare till salmonellafonden och kostnader och förluster som svinföretagare orsakas av sjukdomen ska ersättas av fonden.
I den föreslagna lagen föreskrivs dessutom om fondens verksamhet och medel.
2 §. Definitioner. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om de definitioner som används i lagen och som är väsentliga för en närmare definition av de aktörer som omfattas av fondens betalningsskyldighet och riskskydd. Dessutom behövs de vid beräkningen av avgiftens storlek.
Enligt 1 punkten i paragrafen avses med svin alla djur som tillhör arten Sus scrofa. Denna definition avses utöver tamsvin (Sus scrofa domestica) även omfatta vildsvin. Även om fonden inte är avsedd att användas för att hantera salmonellarisker i samband med vildsvinsuppfödning, föreslås det inte att vildsvin utesluts från definitionen på grund av informationssystemens funktionalitet. I djurregistret, som enligt förslaget ska användas för att fastställa avgifter och ersättningar, har man nämligen inte gjort någon åtskillnad mellan tamsvin och vildsvin. Den nedan föreslagna definitionen av djurhållningsplats och vissa andra bestämmelser i den föreslagna lagen bedöms emellertid leda till att djurhållningsplatser för vildsvin de facto hamnar utanför det föreslagna riskhanteringssystemet. Detsamma bedöms gälla djurhållningsplatser för minigrisar och mikrogrisar.
Enligt 2 punkten avses med svinföretagare en aktör som bedriver svinhållning inom primär jordbruksproduktion. Med aktör avses en aktör enligt definitionen i artikel 4.24 i djurhälsolagen. Detta avser alla juridiska personer eller fysiska personer som har ansvar för djur eller djurprodukter, även under en begränsad tid. Definitionen avses vara densamma som i lagen om identifiering och registrering av djur, vilket är ändamålsenligt, eftersom uppbärandet av salmonellaskadeavgifter och delvis även utbetalningen av ersättningar föreslås basera sig på uppgifterna i de register som avses i nämnda lag.
Begreppet aktör avses således inte användas i lagen som sådant, utan inom ett mer begränsat begrepp. Definitionerna innebär att svinföretagare är de som bedriver svinhållning oavsett deras rättsliga form. Även om begreppet företagare avser företagsverksamhet som syftar till ett ekonomiskt lönsamt resultat, omfattar definitionen även aktörer som anses bedriva verksamhet av hobbynatur. Den nedan föreslagna definitionen av djurhållningsplats och vissa andra bestämmelser i den föreslagna lagen bedöms emellertid leda till att verksamhet av hobbynatur de facto hamnar utanför det föreslagna riskhanteringssystemet. Syftet med riskhanteringssystemet är att trygga primärproducenternas ställning, och genom att begränsa begreppet svinföretagare till primärproduktion säkerställs det att de föreslagna ersättningarna inte betalas till verksamhet inom livsmedelsförädling.
Enligt 3 punkten avses med salmonella den salmonellainfektion hos svin som med stöd av 4 § i lagen om djursjukdomar klassificeras som en djursjukdom som ska övervakas. Bestämmelser om klassificering finns i jord- och skogsbruksministeriets förordning om andra djursjukdomar som ska bekämpas, djursjukdomar som ska övervakas och andra anmälningspliktiga djursjukdomar, om anmälan om djursjukdomar samt om sändande av mikrobstammar (325/2021). Enligt 4 § i förordningen är alla salmonellainfektioner hos svin djursjukdomar som ska övervakas.
Enligt 4 punkten avses med djurregister det register som ska föras över djur och som avses i 30 § i lagen om identifiering och registrering av djur.
Enligt 5 punkten avses med djurhållar- och djurhållningsplatsregister det register som ska föras över djurhållare och djurhållningsplatser och som avses i 30 § i nämnda lag.
Enligt 6 punkten avses med djurhållningsplats en djurhållningsplats som avses i artikel 4.27 i djurhälsolagen. Definitionen av djurhållningsplats är central i lagen, eftersom den fastställer för vilka svin som hålls i djurhållningsenheter som salmonellaskadeavgiften ska tas ut för. Enligt förslaget påverkar definitionen dessutom vilka skador i djurhållningsenheterna som svinföretagaren får ersättning för ur fonden.
Enligt den bestämmelse i djurhälsolagen som det hänvisas till avses med djurhållningsplats vilken fastighet, byggnad eller vid utedrift miljö eller plats som helst där djur eller avelsmaterial hålls på tillfällig eller permanent basis, med undantag av hushåll där sällskapsdjur hålls och veterinärmottagningar eller veterinärkliniker.
I definitionen i den föreslagna lagen ingår det emellertid en avgränsning som från begreppet djurhållningsplats utesluter sådana djurhållningsplatser där det enligt uppgifterna i djurregistret för det föregående kalenderåret inte har funnits fler än 100 svin den första dagen i en månad i enlighet med de uppgifter i djurregistret som gäller föregående kalenderår. I antalet beaktas alla svin på djurhållningsplatsen, inte bara slaktsvin och grisar, utifrån vilka storleken på avgiften fastställs.
I och med denna begränsning och formuleringarna av bestämmelserna om avgifter och ersättningar som föreslås nedan utesluts verksamhet i mindre skala som anses vara av hobbynatur från fondens riskskydd och betalningsskyldighet. Riskerna för sjukdomsspridning i sådan verksamhet skiljer sig i princip från riskerna på andra djurhållningsplatser, och det anses inte motiverat att professionella aktörer bär riskerna för sådan verksamhet. Dessutom är kostnaderna och förlusterna för en enskild salmonellasanering i samband med verksamhet av hobbynatur ofta inte så stora att det skulle vara nödvändigt med ett särskilt riskhanteringssystem för dessa verksamheter. Den föreslagna avgränsningen utesluter till exempel husdjursgårdar där flera djurarter hålls från det föreslagna systemet.
Enligt den föreslagna definitionen av djurhållningsplatser avses inte heller djurhållningsplatser för vildsvin omfattas av riskhanteringssystemet, oavsett antalet djur på djurhållningsplatsen och oavsett om verksamheten är av kommersiell karaktär eller inte. Riskerna förknippade med vildsvinsuppfödning skiljer sig från riskerna vid kommersiell produktion av tamgrisar, och det är inte ändamålsenligt att förena dessa djurhållningsplatser i ett och samma riskhanteringssystem. I praktiken underskrider vildsvinsgårdar också gränsen på 100 svin enligt ovan, dvs. de omfattas inte heller på grund av sin storlek av de föreslagna bestämmelserna.
I och med den föreslagna definitionen utesluts även djurhållningsplatser för minigrisar och mikrosvin från riskhanteringssystemet. Sådana grisar slaktas inte som livsmedel och det är inte nödvändigt att genomföra sådana grundliga saneringar på djurhållningsplatserna som skulle kräva att djuren avlivas. Det finns således inget behov av ett särskilt riskhanteringssystem för sådana djurhållningsplatser, som har identifierats för djurhållningsplatser som är en del av livsmedelskedjan.
Den föreslagna definitionen som innehåller ovannämnda begränsningar i fråga om typ och antal svin utesluter även tillsammans med den begränsning som föreslås i ersättningsbestämmelserna alla spermasamlingsstationer från fondarrangemanget. Verksamheten på sådana djurhållningsplatser är mycket speciell jämfört med vanlig svinuppfödning, och det är också möjligt att ordna riskskyddet för verksamheten på annat sätt utan fondarrangemang. Det bedöms vara möjligt att avgränsa spermasamlingsstationer utanför definitionen av djurhållningsplats utan att det uppstår problem med faktureringen av avgifter, eftersom galtar registreras separat från slaktsvin och grisar i djurregistret, för vilka den föreslagna salmonellaskadeavgiften tas ut.
Det riskhanteringssystem som föreskrivs i lagen avses i praktiken inte gälla slakterier, även om definitionen av djurhållningsplats i djurhälsolagen även omfattar dem. Enligt definitionen av svinföretagare gäller fonden endast primär jordsbruksproduktion, och som sådan betraktas inte slakteriverksamhet, inte ens gårdsslakteriernas verksamhet. Inte heller EU:s regler om statligt stöd tillåter att ersättningar betalas ur en statlig fond eller på annat sätt av statens medel för verksamhet inom livsmedelsförädling.
3 §. Salmonellafondens förvaltning. En statlig fond utanför budgeten anses inte vara en separat juridisk person, utan en del av statsförvaltningen som har separerats som en separat tillgång. Riksdagen och statsrådet utövar ägarmakten i fonden. På fonder tillämpas lagstiftning som gäller staten, och staten ansvarar i sista hand för fondens verksamhet.
Enligt 1 mom. är salmonellafonden en fond som är underställd jord- och skogsbruksministeriet och som står utanför statsbudgeten.
I momentet föreskrivs också att ministeriet har rätt att av fonden få de uppgifter och utredningar som ministeriet behöver. Detta bedöms vara nödvändigt för att ministeriet ska ha en korrekt bild av fondens situation och verksamhet. Ministeriet kan med stöd av sin allmänna behörighet meddela föreskrifter om ordnandet av fondens förvaltning och skötseln av fondens ekonomi.
Enligt 2 mom. ska jord- och skogsbruksministeriet godkänna salmonellafondens resultatmål på framställning av fondens styrelse.
Enligt finansministeriets rekommendation om fonder utanför budgeten ska alla fonder eller organisationer som förvaltar dem ha tydliga, mätbara resultatmål som styr fondens verksamhet och det styrande ministeriet ska ingå ett resultatavtal med fonderna eller organisationerna som förvaltar dem. (Principer för omorganisering av funktioner inom statsförvaltningen – fonder utanför statsbudgeten, självständiga offentligrättsliga inrättningar och stiftelser 15.3.2019. VM/2174/00.00.01/2018, nedan finansministeriets rekommendation om fonder, Länk till rekommendationen, på finska).
Enligt 3 mom. utövar fondens styrelse den högsta beslutanderätten i salmonellafonden. Närmare bestämmelser om styrelsen och förvaltningen av fonden finns i 4 kap. i den föreslagna lagen.
4 §. Salmonellafondens medel och användningsändamålen för medlen Enligt 1 mom. består salmonellafondens medel av de salmonellaskadeavgifter som intäktsförs i salmonellafonden. Salmonellafondens medel består dessutom även av överskott från tidigare räkenskapsperioder samt av återbetalningar av ersättningar som betalats ur fonden jämte ränteposter och andra poster i anslutning till dem. Salmonellafondens medel kan dessutom omfatta medel som överförts från statsbudgeten, särskilt det startkapital som behandlas i propositionen, samt eventuella medel som erhållits i form av donationer eller skadestånd. Med det sistnämnda avses medel som intäktsförs på grundval av fondens regressrätt enligt 20 § 2 mom. i den föreslagna lagen.
I 2 mom. föreskrivs det om användningsändamålen för fondens medel. Förutom att medlen används för betalning av de ersättningar som föreskrivs i lagen används de även för fondens skuldhanteringsutgifter och för nödvändiga kostnader och arvoden för fondens styrelse och sakkunniga. Dessutom kan de nödvändiga kostnader för fondens verksamhet som fondens styrelse har fastställt betalas från fonden, såsom kontoförvaltningsavgifter och andra motsvarande poster som finansinstituten uppbär för fondens konton. Fondens medel ersätter däremot inte Livsmedelsverket för kostnader som orsakas av de uppgifter som föreskrivs i lagen, dvs. beslut om ersättningar och avgifter och förvaltningen av fonden, och inte heller för kostnader av huvudsakligen engångskaraktär för informationssystem som orsakas av de nya funktioner som behövs för livsmedelsförvaltningens registerapplikationer.
Enligt 3 mom. har salmonellafonden inte rätt att placera fondens tillgångar. Eftersom fonder utanför statsbudgeten utgör undantag från principen om budgetens fullständighet och anses kringskära riksdagens budgetmakt kan det vara skäl att genom olika arrangemang minska den inskränkning av riksdagens budgetmakt som följer av att en fond inrättas (se till exempel RP 1/1998 rd, s. 139–140). Den föreslagna begränsningen är motiverad i detta syfte. Dessutom konstateras det i finansministeriets rekommendation om fonder, som behandlar den rättsliga ställningen för fonder utanför budgeten, att fonden i regel endast har möjlighet att ingå åtaganden för löpande utgifter i anslutning till skötseln av uppgifter och att förvärv av aktier i allmänhet inte hör till deras verksamhetsområde.
5 §. Salmonellafondens upplåning. I 1 mom. i paragrafen föreslås en bestämmelse, enligt vilken salmonellafonden med statsrådets tillstånd och på de villkor som statsrådet bestämmer för att finansiera de ersättningar som betalas ur fonden kan ta upp lån som sammanlagt och samtidigt inte får överskrida 10 miljoner euro.
Som nämnts ovan konstateras det i finansministeriets rekommendation om fonder att en fond i regel endast har möjlighet att göra åtaganden för löpande utgifter som anknyter till skötseln av uppgifter och att fonder inte har möjlighet att uppta lån, såvida det inte är möjligt inom ramen för fondspecifik lagstiftning och/eller riksdagens bemyndigande.
Förhindrande av fondens självständiga upplåning är ett sätt att trygga riksdagens beslutsmakt, varvid riksdagen är den aktör som beslutar om att bevilja en fond befogenheter att uppta lån i budgetbehandlingen eller i andra sammanhang. Enligt propositionen anser man emellertid att en särskild bestämmelse om rätt att uppta lån är motiverad, eftersom den föreslagna fondens ersättningsansvar kan variera kraftigt från år till år på grund av variationen i antalet sjukdomsfall och de medel som intjänats från avgifterna inte nödvändigtvis räcker till i alla situationer för att förhindra att fonden tillfälligt hamnar i betalningssvårigheter. Med hjälp av möjligheten att uppta lån avses det vara möjligt för fonden att tillräckligt snabbt betala de ersättningar till svinföretagare som de har rätt till enligt lag. Detta avses trygga lagens mål att skapa ett fungerande och effektivt riskhanteringssystem som förhindrar att förekomsten av salmonella orsakar betydande olägenheter för svinföretagarnas affärsverksamhet.
Det finns även möjlighet att ta lån till exempel från interventionsfonden för jordbruket. Statsrådet har gett denna fond befogenheter att ta upp lån för en viss tid under vissa förutsättningar. Fondens styrelse beslutar om att ta ett enskilt lån inom ramen för upplåningsbefogenheterna, och Statskontoret sköter om att lyfta lånet enligt beslutet. Avsikten är att detsamma ska gälla de lån som salmonellafonden behöver.
I 2 mom. föreskrivs det att staten ansvarar för de lån som fonden tar. Denna bestämmelse anknyter till att en fond som fungerar som en del av staten inte har ställning som en juridisk person som är separat från staten. Fonden ska till exempel inte kunna gå i konkurs, utan staten har i sista hand ansvaret för fondens verksamhet.
I 3 mom. konstateras att Statskontoret har till uppgift att ordna upplåning och besluta om närmare villkor för upplåningen. Dessutom ska Statskontoret vidta övriga åtgärder i anknytning till fondens upplåning.
2 kap. Salmonellaskadeavgiften
6 §.Betalningsskyldighet och salmonellaskadeavgiftens storlek. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om en avgiftsskyldighet för svinföretagare, med vilket avses aktörer som bedriver svinhållning inom primär jordbruksproduktion enligt definitionen i 2 §. Enligt momentet ska salmonellaskadeavgiften betalas årligen. Avgiften fastställs på basis av svinföretagarens antal slaktsvin och grisar som registrerats i djurregistret. I avgiften beaktas endast sådana slaktsvin och grisar vars djurhållningsplats uppfyller definitionen av djurhållningsplats som föreslås i lagen.
Enligt det föreslagna 2 mom. beräknas den avgift som baserar sig på antalet slaktsvin genom att den avgift som tas ut per slaktsvin multipliceras med det största antal slaktsvin som svinföretagaren enligt uppgifterna i djurregistret hade under föregående kalenderår första dagen i en månad. Denna avgift ska tas ut för slaktsvin som hålls på en djurhållningsplats som uppfyller definitionen i 2 § oberoende av typen av djurhållningsplats (till exempel djurhållningsplats för slaktsvin, svinstall med integrerad produktion).
Enligt förslaget är avgiften 2,50 euro per slaktsvin.
Enligt det föreslagna 3 mom. beräknas den avgift som baserar sig på antalet grisar genom att den avgift som tas ut per gris multipliceras med det största antal grisar som svinföretagaren enligt uppgifterna i djurregistret hade under föregående kalenderår (0–3 mån.) första dagen i en månad.
Denna avgift ska tas ut för grisar som hålls på en djurhållningsplats som uppfyller definitionen i 2 § oberoende av typen av djurhållningsplats (till exempel djurhållningsplatser för suggor, svinstall med integrerad produktion, tillväxtstall).
Enligt förslaget är avgiften 5,00 euro per gris.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att det sammanlagda beloppet av de avgifter som avses i 2 och 3 mom. ska betalas som salmonellaskadeavgift.
De föreslagna bestämmelserna innebär att uppgifterna i både djurhållar- och djurhållningsplatsregistret och djurregistret ska användas när salmonellaskadeavgiften uppbärs. Genom att sammanföra uppgifterna i dessa register går det att ta reda på för vilka svin på djurhållningsplatserna som avgiften uppbärs, eftersom bland annat djurhållningsplatser för mindre än 100 grisar och djurhållningsplatser som endast håller vildsvin avses vara undantagna från betalningsskyldigheten. Utifrån de uppgifter om djurantal som registrerats i djurregistret skickas fakturor från faktureringssystemet till de aktörer på vars ansvar nämnda djur har registrerats. Dessa aktörer är i regel också aktörer som är registrerade i djurhållar- och djurhållningsplatsregistret och som ansvarar för djurhållningsplatsen i fråga. Det finns emellertid också fall där den aktör som har ansvar för djurhållningsplatsen har flera gårdskoder och djur har anmälts med flera koder för samma djurhållningsplats.
7 §. Betalningsskyldigheten efter att verksamheten inletts eller avslutats eller svinföretagaren bytts. Enligt 1 mom. börjar skyldigheten att betala en årlig salmonellaskadeavgift det kalenderår som följer på det år under vilket verksamheten inleddes. Detta beror på att avgifterna enligt den föreslagna 6 § fastställs på grundval av antalet slaktsvin och grisar som hållits föregående år och att avgiften tas ut för djurhållningsplatsens svin alltid när det har funnits minst 100 svin under det föregående kalenderåret. Detta innebär att det år då svinföretagaren inleder sin verksamhet är avgiftsfritt.
Enligt 2 mom. upphör betalningsskyldigheten i slutet av det år när verksamheten på djurhållningsplatsen avslutats och den svinföretagare som ansvarar för djurhållningsplatsen har lämnat de anmälningar till djurhållar- och djurhållningsplatsregistret som krävs enligt djurhälsolagen.
I 3 mom. finns bestämmelser för de situationer där den svinföretagare som ansvarar för djurhållningsplatsen byts eller dess företagsform ändras, men djurhållningsplatsens verksamhet fortsätter. I dessa situationer undviker den som fortsätter verksamheten inte att betala salmonellaskadeavgift för sitt första hela verksamhetsår, utan avgiften fastställs på basis av den verksamhet som bedrivits på djurhållningsplatsen föregående år. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att avgiftsfria år orsakar en extra kostnadsbelastning för andra svinföretagare som omfattas av fondarrangemanget samt att avlägsna incitamenten för att göra arrangemang som anknyter till ägarskap och företagsform i syfte att undvika avgift.
Enligt det föreslagna momentet avses den tidigare svinföretagarens betalningsskyldighet fortsätta till slutet av det kalenderår då ändringen hade skett. När parterna i ett företagsförvärv eller -arrangemang kommer överens om ett köp eller annat arrangemang är det ändamålsenligt att de behandlar frågan om salmonellaskadeavgiften, och parterna kan naturligtvis komma överens om att den nya företagaren betalar en del av avgiften för året i fråga.
Regleringen i det föreslagna 3 mom. lämpar sig även för byte av svinföretagare som ansvarar för djuren i det fall att svin från en annan svinföretagare än den som ansvarar för djurhållningsplatsen hålls på djurhållningsplatsen.
8 §. Myndighet som tar ut avgifter. I paragrafen föreskrivs om en myndighet som fastställer den årliga salmonellaskadeavgiften, och enligt förslaget är Livsmedelsverket den myndigheten.
9 §. Uppbörd av salmonellaskadeavgifter samt ränta. I paragrafen föreskrivs det om att salmonellaskadeavgiften uppbärs i två rater. Detta bedöms vara motiverat, eftersom avgiften kan innebära en betydande utgiftspost i svinföretagarens verksamhet. Enligt förslaget fastställer avgiftsmyndigheten, dvs. Livsmedelsverket, förfallodagarna för raterna. Förfallodagen för den första raten ska dock vara senast den sista dagen i juni och förfallodagen för den senare raten senast den sista dagen i oktober. Betalningsbeslutet ska sändas till den betalningsskyldiga senast två månader före förfallodagen.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska dröjsmålsränta betalas på salmonellaskadeavgift som betalats efter förfallodagen. Bestämmelser om beräkning av dröjsmålsränta finns i lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995).
Det föreslagna 3 mom. innehåller en informativ hänvisning till lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) i fråga om rätten att driva in salmonellaskadeavgifter. Enligt den är skatter och offentliga avgifter direkt utsökningsbara, vilket innebär att de kan uppbäras vid utsökning utan dom eller någon annan utsökningsgrund.
3 kap. Ersättning av kostnader och förluster som föranleds av salmonella
10 §. Ersättning för svin som avlivats. I paragrafen föreskrivs om ersättning som ska betalas för svin som avlivats eller slaktats på grund av salmonella. Utbetalning av ersättning förutsätter enligt 1 mom. att det är fråga om en djurhållningsplats som avses i lagen. Ersättningen omfattar således inte djurhållningsplatser för mindre än 100 svin, djurhållningsplatser där endast vildsvin eller minigrisar eller mikrogrisar hålls samt spermasamlingsstationer och slakterier. Dessutom förutsätts det att Livsmedelsverket i sitt förhandsutlåtande förespråkar avlivning eller slakt av svinen, dvs. anser att det är motiverat med tanke på sjukdomsbekämpningen.
Ersättning för avlivade djur betalas till den svinföretagare som enligt djurregistret är ansvarig för djuren.
Enligt det föreslagna 2 mom. betalas som ersättning de avlivade djurens genomsnittliga marknadsvärde minskat med en självriskandel på 10 procent. Den föreslagna självriskandelen anses vara rimlig med beaktande av lagens mål samt nödvändig för att aktören fortfarande ska ha incitament att sanera djurhållningsplatsen utan att djuren avlivas i de fall där det är möjligt (s.k. sanering under produktion).
Närmare bestämmelser om beräkningen av det genomsnittliga marknadsvärdet utfärdas genom förordning av statsrådet (utkast som bilaga till propositionen).
Avsikten är att det genomsnittliga marknadsvärdet ska beräknas på basis av djurets vikt och det genomsnittliga producentpriset (euro/100 kilogram) på kött av slaktsvin månaden före avlivningsdatumet sådant producentpriset är enligt den statistik om jordbruksprodukters producentpriser som Naturresursinstitutet publicerar med stöd av lagen om livsmedels- och naturresursstatistik (562/2014).
Vid beräkningen av marknadsvärdet används som maximivärde det genomsnittliga marknadsvärdet för ett slaktsvin med en slaktvikt på 90 kilogram, som baserar sig på producentpriset för kött av slaktsvin (euro/100 kilogram). En slaktvikt på 90 kilogram motsvarar en levande vikt på 120 kilogram.
Beräkningssättet föreslås vara följande:
Vid födseln är grisens genomsnittliga marknadsvärde 20 procent av det genomsnittliga marknadsvärdet för ett svin med en slaktvikt på 90 kilogram, dvs. 18 procent av det genomsnittliga producentpriset för ett slaktsvin (euro/100 kilogram).
Värdet på ett svin med en levande vikt på högst 30 kilogram uppskattas öka linjärt i takt med viktökningen upp till 30 kilogram levande vikt. Det genomsnittliga marknadsvärdet för ett svin med en levande vikt på 30 kilogram är 50 procent av det genomsnittliga marknadsvärdet för ett svin med en slaktvikt på 90 kilogram, dvs. 45 procent av det genomsnittliga producentpriset för kött av slaktsvin (euro/100 kilogram). Värdet av ett enskilt djur i en vägd svinenhet där medelvikten för djurens levande vikt är högst 30 kilogram kan beräknas enligt följande formel: djurets värde = (0,01 × medelvärdet av levande vikten av svinenhetens djur i kilogram + 0,20) × 0,9 × det genomsnittliga producentpriset på kött av slaktsvin (euro/100 kilogram).
Värdet av ett svin med en levande vikt på över 30 kilogram ökar linjärt med viktökningen tills svinets levande vikt är 120 kilogram, vilket motsvarar en slaktvikt på 90 kilogram. Det genomsnittliga marknadsvärdet av svin med en levande vikt på 120 kilogram är 90 procent av det ovannämnda producentpriset (euro/100 kilogram). Värdet av ett enskilt djur i en vägd svinenhet där medelvikten för djurens levande vikt är högre än 30 kilogram och högst 120 kilogram beräknas enligt följande formel: djurets värde = (0,00556 × medelvärdet av levande vikten av svinenhetens djur i kilogram + 0,3333) × 0,9 × det genomsnittliga producentpriset på kött av slaktsvin (euro/100 kilogram).
Värdet på svinet ökar inte efter att en levande vikt på 120 kilogram har uppnåtts, dvs. det genomsnittliga marknadsvärdet av ett svin med en levande vikt på över 120 kilogram är 90 procent av det ovannämnda producentpriset (euro/100 kilogram).
Med avvikelse från vad som presenterats ovan föreslås det genomsnittliga marknadsvärdet för suggor och unga avelssvin vara det ovannämnda genomsnittliga marknadsvärdet för ett svin med en slaktvikt på 90 kilogram multiplicerat med 1,75. Med unga avelssvin avses minst åtta månader gamla svin av honkön som ännu inte har grisat.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att om det djur för vilket ersättning betalas kan utnyttjas i sin helhet eller delvis, ska djurets återstående bruksvärde avdras från det genomsnittliga marknadsvärdet innan självriskandelen beräknas.
Enligt det föreslagna 4 mom. betalas ersättning inte för minigrisar eller mikrogrisar, hägnade vildsvin och över 8 månader gamla galtar. De som håller dessa djur avses i princip inte vara avgiftsskyldiga till fonden och de har i regel inte rätt till ersättning enligt 1 mom. på grund av att djurhållningsplatsen inte omfattas av definitionen av djurhållningsplats enligt lagen på grund av djurantalet eller verksamhetens karaktär. Enligt förslaget ska ersättningar för djurens värde inte heller betalas om sådana svin hålls på de djurhållningsplatser som avses i lagen. I praktiken hålls inga vildsvin eller minigrisar på de djurhållningsplatser som bedriver kommersiell uppfödning av tamsvin och som omfattas av fonden.
I 5 mom. föreskrivs det att närmare bestämmelser om beräkningen av det genomsnittliga marknadsvärdet utfärdas genom förordning av statsrådet.
11 §. Ersättning för djurhållningsplatsens saneringskostnader. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om kostnader för salmonellasanering, dvs. rengöring och desinficering som utförs på djurhållningsplatsen, som ersätts av salmonellafonden.
Enligt 1 mom. 1 punkten ersätts av fonden som saneringskostnader för salmonella som förekommer på djurhållningsplatsen kostnader för arbete i anslutning till avlivning av djur, bortskaffande av djur och planering och utförande av åtgärder och undersökningar som gäller rengöring och desinficering av djurstallar. Det kan antingen vara fråga om egentligt saneringsarbete på djurhållningsplatsen eller om planering av ett sådant arbete (upprättande av en saneringsplan). Dessutom kan arbete som ersätts orsakas av provtagningar och undersökningar i samband med saneringen, som är viktiga för att säkerställa att saneringen lyckas.
Enligt 2 punkten i momentet ersätts kostnader för anordningar och utrustning samt redskap och ämnen som används för genomförandet av åtgärderna.
Enligt 3 punkten i momentet ersätts sådana produkter, ämnen, varor, föremål och konstruktioner som man har varit tvungen att bortskaffa för att effektivt lyckas bekämpa djursjukdomen. Det går inte att rengöra allt material på ett sådant sätt att smittan med stor säkerhet kan avlägsnas. Det är också möjligt att behandlingen på djurhållningsplatsen orsakar skada på någon egendom. Även sådana poster avses bli ersatta.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska ersättningen täcka uppkomna kostnader samt marknadsvärdet för den förstörda eller skadade egendomen minskat med en självriskandel på 10 procent. I fråga om sådan skadad egendom som fortfarande kan användas avdras det återstående bruksvärdet från egendomens marknadsvärde innan självriskandelen beräknas.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att självrisken dock ska vara 20 procent ifall det är mindre än två år sedan den föregående salmonellasmittan på samma djurhållningsplats. Detta avses uppmuntra svinföretagare att se till att salmonellasaneringen genomförs så noggrant som möjligt. Självrisken föreslås dock endast öka om man genom helgenomsekvensering kan konstatera att det är fråga om samma salmonellastam. Om det är fråga om en annan stam kan den nya smittan inte bero på att den tidigare saneringen misslyckades. Den föreslagna tidsfristen på två år räknas från upphävandet av ett beslut om förhindrade av spridning av sjukdom som fattats om djurhållningsplatsen på grund av en salmonellasmitta.
Ersättningen för saneringskostnaden betalas alltid till den aktör som ansvarar för djurhållningsplatsen, oavsett om alla svin som hålls på djurhållningsplatsen har antecknats i djurregistret under samma aktörs ansvar.
12 §. Villkor för ersättning av saneringskostnader. I paragrafen föreskrivs vissa begränsningar i fråga om ersättning för saneringskostnader.
Enligt det föreslagna 1 mom. ersätts endast sådana kostnader som har uppkommit inom ett år från den tidpunkt då djurhållningsplatsens svin avlivades. Syftet med kravet är att förhindra att saneringen förlängs i onödan. Tidsfristen på ett år avses i praktiken gälla slaktsvin och tillväxtstall, eftersom en förlängd tidsfrist på två år tillämpas på sådana djurhållningsplatser där det hålls grisande suggor, det vill säga i praktiken på djurhållningsplatser för suggor eller svinstallar med integrerad produktion.
Om svinen på djurhållningsplatsen inte avlivas räknas tidsfristerna från den tidpunkt då åtgärderna för att utrota salmonellan vidtogs.
Enligt det föreslagna 2 mom. är en förutsättning för utbetalning av ersättning att det har gjorts upp en saneringsplan för djurhållningsplatsens sanering. Ändringar i planen är möjliga och behövs ofta senare beroende på vilken ytterligare information man får om sjukdomssituationen och effekten av sjukdomsbekämpningsåtgärderna på djurhållningsplatsen. Det är också viktigt att saneringen kan påbörjas även om det är känt att det kommer att ske ändringar och kompletteringar i planen. Den som gör upp planen ska ha lämplig utbildning för att planera saneringarna och på annat sätt ha erhållit tillräckligt kunnande för detta. För att djurhållningsplatsen ska befrias från de begränsningar som gäller salmonella krävs det enligt 34 § och 69 § 2 mom. 3 punkten i lagen om djursjukdomar att kommunalveterinären övervakar utförandet av saneringen och att man i detta sammanhang kan säkerställa att de åtgärder som vidtas är lämpliga och tillräckliga. Kunnandet i fråga om saneringen säkerställs således genom myndighetsbefogenheterna i lagen om djursjukdomar. Hittills har expertveterinärer vid Djurens hälsa ETT rf främst stått för kunnandet, men det kan också vara fråga om en person med annan specialkompetens. Djurens hälsa ETT rf upprätthåller ett nätverk för sjukdomssanering, vars experter kan utnyttjas vid salmonellasanering.
Enligt 3 mom. ska en sådan upphandling i anslutning till sanering som överskrider 10 000 euro konkurrensutsättas. I momentet förutsätts att av anbuden ska antas antingen det anbud som totalekonomiskt sett är det mest fördelaktiga eller som har det lägsta priset, vilket möjliggör beaktande av kvalitativa faktorer utöver priset. I momentet ingår också bestämmelser för att förhindra ett konstgjort förfarande i syfte att kringgå kravet på konkurrensutsättning.
Det avses emellertid vara möjligt att bevilja ersättning även om kraven i anknytning till upphandlingen inte har iakttagits, om den myndighet som beslutar om ersättningen på annat sätt kan försäkra sig om att kostnaderna är skäliga. Denna bestämmelse lämpar sig för exceptionella situationer där det på annat sätt kan påvisas att en konkurrensutsättning inte skulle ha medfört kostnadsbesparingar.
Enligt det föreslagna 4 mom. är det också möjligt att ersätta saneringsarbete som svinföretagaren själv utfört. Samma avses gälla arbete som utförs av företagarens familjemedlemmar. Den föreslagna bestämmelsen skiljer sig från ersättningsprinciperna enligt lagen om djursjukdomar, enligt vilka endast arbetsprestationer som anskaffats som köptjänst ersätts av statens medel. Bakgrunden till detta är kraven i gruppundantagsförordningen för jordbrukssektorn om att statligt stöd för kostnader för bekämpning av djursjukdomar ska ges i form av naturaprestationer och inte som direkt penningersättning. Riktlinjerna för statligt stöd är till denna del mer flexibla.
Den föreslagna möjligheten att även ersätta svinföretagarens eget arbete anses nödvändig, eftersom svinföretagare i många fall har tillgång till lämplig arbetskraft, utrustning och kunnande. Dessutom har svinföretagare ett mycket stort intresse av att försäkra sig om att arbetet utförs noggrant, och i många situationer kan denna motivation innebära till och med ett mer högklassigt genomförande än om arbetet i anslutning till saneringen skulle beställas av en extern tjänsteleverantör. Ersättning för eget arbete förutsätter att svinföretagaren kan visa på det sätt som avses i momentet att den ersättning som betalas för arbetet inte överstiger nämnda tjänsteleverantörers prissättning och även i övrigt är skälig.
Förutsättningarna och begränsningarna i paragrafen kompletteras med en bestämmelse i den föreslagna 17 § enligt vilken ersättningsbeloppet minskas med de ersättningar som på basis av ett försäkringsavtal eller någon annan lag ska betalas för samma kostnader eller förluster. Detta innebär till exempel att om inventarier som byts ut i samband med saneringen finansieras med investeringsstöd ersätts inte restvärdet av de bortskaffade inventarierna av fonden.
I det föreslagna 5 mom. finns en informativ hänvisning till lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016), som föreskriver om förfarandet vid upphandlingar som överskrider de tröskelvärden som anges i lagen. Lagen i fråga tillämpas på upphandlingar som utförs av andra än myndigheter när mer än hälften av upphandlingens värde har erhållits i stöd av offentligrättsliga organ, såsom av staten. De nationella tröskelvärdena utan mervärdesskatt är i princip 60 000 euro för varu- och tjänsteupphandlingar och 150 000 euro för byggentreprenader.
13 §. Ersättning när en byggnad tas ur bruk. Enligt det föreslagna 1 mom. i paragrafen kan det i stället för den ersättning för saneringskostnader som avses i 11 § betalas en standardersättning för urbruktagande av en byggnad då det är ändamålsenligt att ta en produktionsbyggnad på djurhållningsplatsen ur bruk med beaktande av svinföretagarens framtida näringsverksamhet och byggnadens egenskaper. Såsom det motiveras nedan avses det inte enbart vara fråga om att aktören väljer mellan två olika typer av ersättningar, utan kravet på ändamålsenlighet innebär att aktören inte heller har ovillkorlig rätt till ersättning enligt paragrafen om denne tar en byggnad ur bruk som uppfyller de i 3 mom. nämnda förutsättningarna.
Ersättningen föreslås omfatta ersättning för byggnadens återstående bruksvärde samt ersättning för kostnader för rengöring och desinficering av byggnaden. När en byggnad tas ur bruk kan rengöring och desinficering vara en lättare och billigare åtgärd än en vanlig sanering. Det måste emellertid vara tillräckligt för att förhindra att den tömda byggnaden orsakar en smittorisk i miljön.
Förslaget anses nödvändigt för att fonden inte ska ge stöd för traditionella saneringar av gamla byggnader där det är osäkert om saneringen lyckas. I riktlinjerna för statligt stöd nämns inte ersättning för urbruktagande av en byggnad i samband med ersättningar för djursjukdomar, men det finns hänvisningar till detta i andra punkter.
Enligt det föreslagna 2 mom. är ersättningen 2 000 euro per plats för suggor i byggnaden, 200 euro per plats för slaktsvin i byggnaden och 100 euro per djurplats i sådana byggnader som används som tillväxtstall. Ersättningens storlek har fastställts så att den är cirka en fjärdedel av uppförandet av en ny byggnad av motsvarande storlek. Avsikten är att följa upp att detta kriterium uppfylls, och om det sker väsentliga förändringar i byggkostnaderna kan regeringen föreslå en ändring av momentet till exempel i samband med att den föreslår uppdateringar av djurspecifika salmonellaskadeavgifter.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan ersättning betalas endast om byggnadens återstående bruksvärde är högst två gånger högre än standardersättningen. På så sätt säkerställs att fonden inte stöder avveckling av nyare moderna produktionsbyggnader. Förutsättningen är dessutom att svinföretagaren utför rengöring och desinficering av byggnaden för att eliminera ovannämnda smittorisk.
Enligt det föreslagna 4 mom. förutsätter utbetalningen av ersättningen att svinföretagaren lägger fram en tillräcklig utredning om att villkoren för ersättning uppfylls. En förutsättning är dessutom att salmonellafondens styrelse har lämnat ett utlåtande utifrån utredningen om att villkoren uppfylls. Även om beslut om ersättningar föreslås vara en lagstadgad uppgift för Livsmedelsverket ingår det sådan ändamålsenlighetsprövning i den alternativa ersättning som avses i paragrafen som inte anses motiverad att hänföra till Livsmedelsverket utan ett positivt ställningstagande av fondens styrelse.
14 §. Engångsersättning för förlust av täckningsbidrag. Den föreslagna paragrafen avser ersättning för ekonomiska skador som orsakas av förlust av täckningsbidrag till en svinföretagare som ansvarar för djuren.
Enligt det föreslagna 1 mom. beror ersättningen för förlust av täckningsbidrag som betalas av fonden inte på hur länge avbrottet eller bortfallet i produktionen varit eller vilka konsekvenser det fått, utan det handlar om en engångsersättning som bestäms utifrån uppgifter om svinföretagarens tidigare verksamhet och det kalkylschema som föreslås i lagen. Den enda förutsättningen för att få ersättningen är att svinföretagarens produktion på djurhållningsplatsen fortsätter efter saneringen av djurhållningsplatsen. Detta krav anses vara motiverat, eftersom det inte kan uppstå skador till följd av avbrott i produktionen om produktionen upphör.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska storleken på engångsersättningen beräknas på grundval av det antal svin (grisar och slaktsvin) som den ansvariga svinföretagaren har överlåtit i djurhållningsplatsens tidigare verksamhet. Antalet överlåtna svin beräknas enligt antalet under en referensperiod som består av de 12 på varandra följande kalendermånaderna före skadehändelsen. Den sista dagen under tidsperioden bestäms enligt den tidpunkt då ett beslut om förhindrade av spridning av sjukdom på djurhållningsplatsen har fattats, så att det efter att perioden är slut återstår en hel kalendermånad före tidpunkten för beslutet. I en exempelsituation där beslutet om förhindrande av spridning av sjukdom fattades den 17 juli 2029 skulle perioden alltså vara 1 juni–31 maj 2028. Antalet överlåtna svin ska bevisas på grundval av svinföretagarens verifikat eller övriga handlingar. Uppgifterna i djurregistret kan enligt förslaget användas för att verifiera antalet.
Enligt det föreslagna 3 mom. beräknas engångsersättningen genom att det antal djur som avses i 2 mom. multipliceras med en ersättning per djur som är 4,5 procent av det belopp som det genomsnittliga producentpriset på kött av slaktsvin (euro/100 kilogram) var månaden efter inledandet av avlivningen av djuren eller, om djuren inte avlivats, av saneringsåtgärderna.
Det föreslagna 4 mom. innehåller dock undantag från denna huvudregel. Den procentsats som används för den djurspecifika ersättning som avses ovan är nio för slaktsvin som överlåts från svinstallar med integrerad produktion. Svinstall med integrerad produktion producerar både grisar och slaktsvin. I dess verksamhet säljs emellertid huvudsakligen slaktsvin, eftersom svinföretagaren själv föder upp grisarna till slaktsvin. Eftersom den kalkylmodell som baserar sig på antalet sålda djur inte beaktar förluster av täckningsbidrag i anslutning till grisproduktionen, är det motiverat att använda en högre koefficient för överlåtna slaktsvin. En högre ersättning kan inte tillämpas i ett sådant fall att svingården både producerar och köper grisar.
Procenttalet som används vid beräkning av ersättning för tillväxtstall är 1,5. Eftersom ett tillväxtstall föder upp grisar under en viss tid och säljer sådana grisar som producerats vid en djurhållningsplats för suggor blir ersättningen för tillväxtstallet orimligt stor om samma koefficient används för det och djurhållningsplatsen för suggor.
15 §. Tilläggsersättning för förlust av täckningsbidrag. Enligt det föreslagna 1 mom. kan tilläggsersättning för förlust av täckningsbidrag betalas om verksamheten på en djurhållningsplats för suggor eller i ett svinstall med integrerad produktion har varit avbruten eller väsentligt mindre på grund av salmonella i över ett år. Denna tid räknas från det att beslutet om förhindrande av spridning av sjukdom gavs för djurhållningsplatsen. Saneringen av svingårdar som håller suggor tar ofta längre tid än saneringen av svingårdar med slaktsvin, vilket också leder till längre produktionsstörningar och större produktionsförluster.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska tilläggsersättningen beräknas enligt schematiska principer som motsvarar de principer som föreskrivs i 14 §. Den procent som används vid beräkningen av den djurspecifika ersättningen föreslås dock vara hälften av det procenttal som föreskrivs i 14 § 3 mom., det vill säga 2,25 procent, vilket innebär att ersättningen för det andra året för en djurhållningsplats för suggor är hälften av den ersättning som betalas för det första året.
För att få tilläggsersättning förutsätts det att svinföretagaren lägger fram en tillräcklig utredning om att de villkor som anges i 1 mom. uppfylls, det vill säga att verksamheten i djurhållningsplatsen för suggor har varit avbruten eller väsentligt mindre i minst ett år och att produktionen har inletts efter slutförd sanering. En förutsättning är dessutom att salmonellafondens styrelse har lämnat ett utlåtande utifrån utredningen om att villkoren uppfylls. Fondens styrelse ska enligt förslaget vara den som ger utlåtande i ärendet, eftersom den har sakkunskap om bedömningen av ersättningsbehoven. När det gäller avgiftstyper som omfattar prövning föreslås det höra till styrelsens roll att säkerställa att de avgifter som uppbärs av producenterna används på ett ändamålsenligt sätt.
16 §.Ersättningens maximibelopp. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ett ersättningstak som enligt 1 mom. tillämpas på det sammanlagda beloppet av alla ovannämnda ersättningar som betalas för en enda skadehändelse efter att självriskandelen enligt den föreslagna lagen har dragits av från varje ersättning.
Enligt det föreslagna 2 mom. är ersättningstaket 4 000 euro per brukad plats för suggor och 400 euro per brukad plats för slaktsvin. Storleken på de föreslagna ersättningstaken har fastställts så att de motsvarar knappt hälften av kostnaderna för motsvarande platser när nya produktionsbyggnader uppförs. Beräkningen av ersättningstaket baserar sig dock inte på byggnadens verkliga antal platser, det vill säga den maximala kapaciteten, utan på den verkliga omfattningen av den verksamhet som bedrivs på djurhållningsplatsen. På så sätt förhindras överdimensionerade ersättningar i förhållande till de årliga avgifter som svinföretagaren betalar. Närmare bestämmelser om beräkningen av de brukade platserna utfärdas genom förordning av statsrådet.
Ersättningstaket för tillväxtstall fås genom att summera de ersättningstak som fastställs enligt platserna för grisar och som föreslås vara 200 euro per brukad plats för grisar. I ersättningstaken för alla djurhållningsplatser räknas dessutom 400 euro per brukad plats för unga avelssvin.
Ersättningstaket föreslås gälla per djurhållningsplats, vilket innebär att man vid beräkningen av ersättningstaket endast beaktar antalet djurplatser på den djurhållningsplats där salmonella har konstaterats och för vilken ersättningar betalas ut, oberoende av antalet platser som samma aktör har ansvar för.
Om de ersättningar som fastställs i enlighet med lagen överskrider ersättningstaket, betalas ersättning i första hand för de djur som har avlivats och först därefter övriga ersättningar. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa ett smidigt ersättningsförfarande i de sällsynta situationer där svin har registrerats i djurregistret för samma djurhållningsplats på fler än en aktörs ansvar. Ersättningar för avlivade svin betalas till dessa aktörer, medan övriga ersättningar som avses i lagen betalas till den aktör som ansvarar för djurhållningsplatsen.
Enligt det föreslagna 4 mom. i paragrafen utfärdas närmare bestämmelser om beräkningen av antalet brukade platser för suggor, slaktsvin, grisar och unga avelssvin genom förordning av statsrådet. Enligt det utkast till förordning som bifogas propositionen ska antalet platser anses vara det tal som är medelvärdet av det föregående kalenderårets månatliga djurantal. Vid beräkningen av medelvärdet används som månatligt djurantal det antal svin som hör till djurgruppen i fråga och som enligt uppgifterna i djurregistret fanns på djurhållningsplatsen den första dagen i månaden.
17 §.Begränsningar som gäller kostnader och förluster som berättigar till ersättning. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om andra begränsningar och preciseringar i anknytning till ovan beskrivna kostnader och utbetalning av ersättningar.
I 1 mom. 1 punkten enligt förslaget begränsas möjligheterna för företag i svårigheter som avses i EU:s regler om statligt stöd att få ersättning från fonden. Vad gäller definitionen av ett företag i svårigheter hänvisas det till definitionen i artikel 2.59 i gruppundantagsförordningen för jordbrukssektorn. Ett företag som uppfyller den nämnda definitionen förlorar dock inte rätten till de ersättningar som nämns i punkten om svårigheterna har orsakats av det aktuella salmonellautbrottet.
Enligt den föreslagna punkten ska ett företag i svårigheter inte få den ersättning för avlivade svin som avses i 10 § eller ersättning för förlorat täckningsbidrag. Företaget avses inte heller ha möjlighet att få den i 13 § avsedda ersättningen för en byggnad som tas ur bruk som ett alternativ till den vanliga ersättningen för saneringskostnader.
Enligt statsrådets riktlinjer för statligt stöd (punkt 23) tillämpas principen om att inte betala statligt stöd till företag i svårigheter på ersättning för förluster till följd av djursjukdomar, men den tillämpas inte på ersättning för kostnader för bekämpning av djursjukdomar. Därför kan ersättning för saneringskostnader enligt det föreslagna momentet betalas oberoende av svinföretagarens ekonomiska situation.
Enligt 2 punkten i momentet betalas ovannämnda ersättningar inte till företag som har fått ett beslut om återkrav av stöd på grundval av kommissionens tidigare beslut om stödets oregelbundenhet och oförenlighet med den inre marknaden. Det är fråga om ett allmänt använt så kallat Deggendorf-villkor som grundar sig på riktlinjerna för statligt stöd (punkt 25).
I 2 mom. föreslås en bestämmelse som förhindrar dubbel ersättning när en aktör får ersättning för samma kostnader till exempel på basis av ett försäkringsavtal eller någon annan lag.
18 §. Förvägrande av ersättning på grund av svinföretagarens förfarande. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om förvägrande av ersättning eller minskning av ersättningsbeloppet på grund av aktörens eget förfarande.
Paragrafen avser en situation där en svinföretagare det år när salmonellan konstaterades eller under de fem åren före det har försummat att iaktta lagen om identifiering och registrering av djur eller de bestämmelser som utfärdats med stöd av den, såsom skyldigheten att i tid lämna anmälningar till djurhållar- och djurhållningsplatsregistret och till djurregistret.
Paragrafen avser även en situation där en svinföretagare under den nämnda tiden har brutit mot bestämmelserna om djurhälsa enligt paragrafen eller utan att ha beviljats dispens från en myndighet har försummat att iaktta ett beslut som fattats med stöd av bestämmelserna.
Dessutom tillämpas paragrafen när en svinföretagare vid förvärv av ett djur eller annan egendom visste eller borde ha vetat att djuret led av eller bar på salmonella. Det kan till exempel vara fråga om en situation där man redan känner till en misstänkt smitta, men myndigheten ännu inte har hunnit fatta ett beslut om förhindrande av spridning av sjukdom. Däremot gäller paragrafen inte situationer där svinföretagare tar emot svin vars överlåtare har fått dispens för överlåtelse. Syftet med förfarandet med dispens och tillhörande provtagning är att säkerställa att det inte finns någon smitta hos svin som överlåts och att en eventuell senare uppkomst av smittan därför inte är ett tecken på ett bedrägligt förfarande av överlåtaren eller mottagaren.
Utifrån överträdelsens art och omfattning föreslås man bedöma om ersättning ska förvägras helt eller om det räcker med en sänkning av ersättningen. Om ersättningen sänks beslutar Livsmedelsverket om den andel som ska betalas med beaktande av proportionalitetsprincipen enligt förvaltningslagen.
19 §. Myndighet som fattar beslut och förfarandet för ansökan om ersättningar. Enligt det föreslagna 1 mom. ska Livsmedelsverket besluta om beviljande av ersättning.
Enligt 1 och 2 § i lagen om Livsmedelsverket (371/2018) omfattar ämbetsverkets uppgifter genomförande av främjande av djurhälsa och nationella stödåtgärder inom jordbruket, och enligt lagen om djursjukdomar beslutar Livsmedelsverket om ersättningar enligt nämnda lag som betalas till aktörer på grund av förekomst av djursjukdomar.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska ansökan göras elektroniskt via en nättjänst. De informationsmaterial som insamlas genom ärendehanteringen avses ingå i den informationsresurs som avses i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs (560/2021). När det gäller identifiering av sökande hänvisas det till lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2018). Inloggning i tjänsten kräver stark elektronisk autentisering. Avsikten är att vid ansökan om ersättning använda nättjänsten Hyrrä för ansökan och behandling av stöd för utveckling av landsbygden. De handlingar som uppkommer i webbtjänsten Hyrrä arkiveras automatiskt i Livsmedelsverkets elektroniska arkiv. Hyrrä använder direkt jordbruksförvaltningens gemensamma kunddatabas.
Kravet på elektronisk ärendehantering kan anses vara rimligt, eftersom det är fråga om ersättningar som betalas till näringsidkare. Dessa kan i den nuvarande verksamhetsmiljön anses ha tillräckliga tekniska färdigheter och förmåga att använda e-tjänster. Motsvarande krav gäller även ansökan om jordbrukets strukturstöd enligt 29 § i lagen om strukturstöd till jordbruket (1476/2007).
Enligt 3 mom. ska ersättning sökas inom sex månader efter att de åtgärder som föranlett kostnaderna eller förlusterna i fråga har vidtagits. För ersättning som betalas för avlivade djur börjar tidsfristen när djuren har avlivats eller slaktats. För den ersättning som betalas för bortskaffad egendom i samband med saneringen börjar tidsfristen när egendomen har bortskaffats. För saneringskostnader börjar tidsfristen när de saneringsåtgärder för vilka ersättning ansöks har genomförts. I praktiken förutsätter ansökan om ersättning för saneringsåtgärder också att beloppet för de kostnader som åsamkats aktören är känt, det vill säga att en faktura har erhållits från det företag som utfört åtgärderna. Beroende på hur saneringen genomförs kan kostnaderna ackumuleras i flera poster under en längre tid, till exempel under ett år.
Engångsersättning för förlust av täckningsbidrag, oberoende av produktionsavbrottets längd, kan ansökas redan under produktionsavbrottet. Det föreslås däremot vara aktuellt att ansöka om tilläggsersättning efter att produktionsavbrottet har pågått i mer än ett år. Enligt det föreslagna momentet ska ersättning för förlust av täckningsbidrag sökas senast inom sex månader efter att giltighetstiden för beslutet om förhindrande av spridning av sjukdom har gått ut.
I det föreslagna momentet ingår en bestämmelse enligt vilken en ansökan som lämnats in efter den utsatta tiden också kan tas till behandling av särskilda orsaker. Detta spelrum kan förhindra ersättningsförluster till följd av mänskliga fel som avsevärt äventyrar svinföretagarens ekonomiska ställning. Bestämmelsen är motiverad med tanke på att svinföretagarna i det föreslagna arrangemanget i princip själva finansierar sitt eget riskskydd.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska till ansökan fogas tillräcklig utredning om kostnaderna och skadorna samt om uppfyllandet av villkoren för betalning av ersättning.
För tydlighetens skull föreskrivs det i 5 mom. att en svinföretagare kan dela upp sin ansökan om ersättning i flera delar. Det kan till och med vara nödvändigt att göra ansökningar om kostnader och förluster som hör till olika ersättningsslag i delar med beaktande av de tidsfrister som föreskrivs i 2 mom., men flera ansökningar kan även göras om samma ersättningsslag, såsom saneringskostnader. I momentet föreskrivs emellertid att ersättningar betalas högst en gång per kalendermånad, om det inte finns något grundat skäl att avvika från denna princip. Detta avses förhindra att ansökningarna splittras upp i onödigt många delar och därmed minska den administrativa bördan som behandlingen av ersättningsansökningar medför för myndigheten.
I det föreslagna 6 mom. i paragrafen ingår ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om innehållet i den utredning som ska fogas till ansökan får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
20 §. Återkrav av ersättningar och statens regressrätt. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om återbetalning av ersättningar. Den utbetalda ersättningen återkrävs helt eller delvis om mottagaren i samband med ansökan om ersättning har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter eller hemlighållit uppgifter och detta har påverkat beviljandet av ersättningen.
I det föreslagna 2 mom. ingår en bestämmelse om regressrätt. Enligt den har staten regressrätt i förhållande till svinföretagare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat att den salmonella har spridits till svin som ägs av någon svinföretagare, vilket därmed har lett till ersättningsansvar för fonden. Livsmedelsverket ska ålägga en sådan aktör att ersätta fonden för de ersättningar som den betalat ut. Statens regressrätt gäller även ersättningar som betalas med stöd av lagen om djursjukdomar, men tröskeln är högre i den föreslagna lagen. Detta anses vara proportionellt och ändamålsenligt, eftersom det är fråga om ett riskhanteringsinstrument där svinsektorn själv bär huvudansvaret för kostnaderna för riskhanteringen. Till exempel trafikförsäkringsgivarens regressrätt har på ungefär motsvarande sätt begränsats till uppsåt och grov oaktsamhet.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska dröjsmålsränta enligt räntelagen betalas på det belopp som ska återbetalas eller ersättas till staten. Dessutom föreslås i momentet en bestämmelse om direkt utsökbarhet för kostnader och ersättningar som betalas till staten.
4 kap. Salmonellafondens förvaltning och ekonomi
21 §. Salmonellafondens styrelse och sekretariat. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om sammansättningen och antalet medlemmar i salmonellafondens styrelse. Ordföranden ska vara från jord- och skogsbruksministeriet och de övriga medlemmarna ska representera svinsektorn och myndigheterna som anknyter till fondens verksamhet så jämlikt som möjligt så att styrelsen har den sakkunskap som behövs för dess uppgifter. Medlemmarna föreslås ha suppleanter.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om utnämning av styrelsemedlemmar och befrielse från deras uppdrag samt om en mandatperiod på tre år för styrelsen.
Enligt det föreslagna 3 mom. har salmonellafonden rätt att använda de gemensamma tjänster inom statsförvaltningen som Livsmedelsverket använder. I finansministeriets rekommendation om fonder anges det att det vid behov finns anledning att säkerställa genom bestämmelser om fonden att fonden har rätt att använda statsrådets eller statsförvaltningens gemensamma koncerntjänster.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska styrelsemedlemmarnas arvoden och de ersättningar för kostnader som jord- och skogsbruksministeriet fastställer grunderna för betalas från fonden.
Enligt 5 mom. ska styrelsen välja en eller flera sekreterare. Dessa bör vara tjänstemän vid jord- och skogsbruksministeriet eller Livsmedelsverket. Sekreterartjänsterna för till exempel gårdsbrukets utvecklingsfond Makera ordnas också på detta sätt.
22 §.Permanenta sakkunniga. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att salmonellafondens styrelse till stöd för skötseln av sina uppgifter kan anlita en eller flera permanenta sakkunniga som representerar sådan sakkunskap som är relevant med tanke på fonden.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska arvoden och kostnadsersättningar till permanenta sakkunniga som jord- och skogsbruksministeriet fastställer grunderna för betalas från fonden.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att tjänstemännens brotts- och skadeståndsansvar även tillämpas på en permanent sakkunnig. Eftersom de permanenta sakkunniga inte föreslås vara medlemmar i ett permanent statligt organ gäller inte heller bestämmelserna om tjänsteansvar automatiskt dem, varför det behövs en uttrycklig bestämmelse om detta.
Enligt det föreslagna 4 mom. har de sakkunniga trots sekretessbestämmelserna rätt att av fondens styrelse eller sekreterare få de uppgifter som de behöver för att sköta sitt uppdrag. I praktiken är det fråga om uppgifter om svinföretagarens affärsverksamhet som behövs för att sköta uppdraget som sakkunnig. I momentet föreskrivs det också om sakkunnigas tystnadsplikt.
23 §. Styrelsens uppgifter och förvaltning. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om uppgifterna för salmonellafondens styrelse. Till dessa hör i huvudsak att ansvara för att fondens likviditet är tillräcklig i enlighet med 1 mom. 1 punkten. Enligt 2 punkten beslutar styrelsen inom ramen för den befogenhet som avses i 5 § om fondens upplåning. Enligt 3 punkten i momentet ska styrelsen också besluta om andra ärenden som är betydande med tanke på fondens ekonomi och verksamhet, med undantag för de beslut som hör till Livsmedelsverket enligt lagen.
Enligt 4 punkten i momentet hör det till styrelsens uppgifter att fastställa fondens instruktion.
Enligt 5 punkten ska styrelsen avge utlåtande i ärenden som fastställs separat i lag. Enligt 6 punkten i det föreslagna momentet kan styrelsen vid behov avge andra utlåtanden och lägga fram initiativ om ärenden som hänför sig till fondens verksamhet.
Enligt 7–8 punkten ska styrelsen besluta om salmonellafondens verksamhets- och ekonomiplan och göra framställning till jord- och skogsbruksministeriet om fondens resultatmål samt godkänna och underteckna salmonellafondens bokslut inklusive verksamhetsberättelsen och lämna dem till jord- och skogsbruksministeriet. I 9 punkten föreslås dessutom med tanke på eventuella andra behov en bestämmelse enligt vilken fondens styrelse sköter de övriga uppgifter i anslutning till fondens verksamhet som jord- och skogsbruksministeriet ålägger styrelsen.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska styrelsen dessutom kontrollera storleken på de salmonellaskadeavgifter som uppbärs i förhållande till förverkligade och uppskattade ersättnings- och betalningsansvar samt till jord- och skogsbruksministeriet åtminstone vart tredje år lägga fram sin uppskattning av den nivå på salmonellaskadeavgifterna som i genomsnitt motsvarar fondens ersättnings- och betalningsansvar. Denna uppgift är viktig för att det ska vara möjligt att få storleken på salmonellaskadeavgifterna att i genomsnitt motsvara nivån på de ersättningar som betalas från fonden. Det anses inte vara ändamålsenligt att ändra avgifterna årligen, utan på något längre sikt.
Samtidigt som fondens styrelse gör en uppskattning av avgifternas nivå som tillställs jord- och skogsbruksministeriet avses den framföra sin uppfattning om huruvida de belopp som används vid beräkningen av ersättningstaken per djurhållningsplats är aktuella med beaktande av den aktuella kostnadsutvecklingen. Jord- och skogsbruksministeriet föreslås på basis av de uppskattningar som det fått och politiskt övervägande utarbeta förslag som behövs om ändring av bestämmelserna om avgifterna och ersättningstaken.
För att sköta de uppgifter som föreslås för salmonellafondens styrelse krävs det inte bara ekonomisk sakkunskap av styrelsen utan även kunskap om svinhållning. Eftersom de avgifter som uppbärs för att finansiera ersättningarna tas ut från svinsektorn är det viktigt att representanter för svinsektorn som styrelsemedlemmar har möjlighet att påverka fondens styrelses förslag och initiativ gällande nivån på salmonellaskadeavgifterna och ersättningarna.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska Livsmedelsverket sköta salmonellafondens förvaltning, bokföring och betalningsrörelse till den del det inte är fråga om en uppgift som enligt paragrafen föreskrivs för fondens styrelse. Regleringen avses till denna del motsvara förvaltningssystemet för gårdsbrukets utvecklingsfond Makera. Salmonellafonden avses således inte ha personal i tjänsteförhållanden eller arbetsavtalsförhållanden, utan de nödvändiga administrativa ärendena sköts av Livsmedelsverkets personal i tjänsteförhållande. Fonden skulle verka i anslutning till Livsmedelsverkets bokföringsenhet.
24 §. Styrelsens beslutförhet och avgörande av ärenden. Enligt det föreslagna 1 mom. ska styrelsen sammanträda på kallelse av ordföranden eller vice ordföranden. Enligt momentet behöver mötena inte hållas på plats, utan får hållas i en elektronisk miljö. I praktiken används då teknik för distanskommunikation som gör det möjligt för de närvarande att se och höra varandra på ett jämlikt sätt. Möten kan också hållas som hybridmöten där en del av medlemmarna är närvarande på mötesplatsen och en del deltar med hjälp av teknik för distanskommunikation.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om styrelsens beslutförhet, som kräver att styrelsens ordförande eller vice ordförande och minst hälften av de övriga medlemmarna eller suppleanterna är närvarande. I momentet finns dessutom en bestämmelse enligt vilken medlemmarna enhälligt kan besluta att beslut i ett ärende som hör till styrelsen fattas utan att styrelsen håller möte. Bestämmelsen möjliggör till exempel beslutsfattande via e-post vid behov.
Det föreslagna 3 mom. i paragrafen gäller hur ett beslut uppkommer i röstningssituationer.
Fondens styrelse är ett statligt organ som likställs med statliga myndigheter. Bestämmelserna i förvaltningslagen som tillämpas på dess verksamhet kan i vissa fall leda till jäv för en styrelsemedlem som arbetar på heltid inom svinsektorn, vilket hindrar medlemmen från att delta i behandlingen av ett visst ärende som hör till fondens styrelse, såsom ett ärende som gäller utlåtande om ersättning. Detta bedöms emellertid inte orsaka problem för styrelsens beslutsförmåga med tanke på att medlemmarna har suppleanter och att beslutförhet enligt de föreslagna bestämmelserna inte förutsätter närvaro av alla medlemmar.
25 §. Kapitalgräns. Enligt det föreslagna 1 mom. avbryts uppbörden av den årliga salmonellaskadeavgiften vid utgången av det år under vilket salmonellafondens kapital den sista dagen i november har överstigit 20 miljoner euro. Uppbörden inleds på nytt efter utgången av det år då systemets kapital den sista dagen i november understiger detta belopp.
Enligt förslaget är kapitalgränsen dimensionerad så att den motsvarar det uppskattade behovet utifrån uppgifter om tidigare antal salmonellafall och skador. Genom kapitalgränsen säkerställs fondens betalningsförmåga, och samtidigt att det inte i onödan samlas medel i fonden om det inte uppstår skador eller kostnader som ska ersättas eller om de är mindre än väntat.
Den föreslagna granskningstidpunkten i slutet av november har samband med bestämmelsen i 9 §, enligt vilken årets sista rater av salmonellaskadeavgifterna även förfaller till betalning före slutet av oktober.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska uppbörden av den årliga salmonellaskadeavgiften dock alltid inledas det kalenderår då svinföretagarens betalningsskyldighet börjar enligt 7 § 1 mom. Detta anses vara rättvist, eftersom avgiften enligt 8 § av skäl som anknyter till fastställandet av fakturan börjar tas ut först för det andra verksamhetsåret, det vill säga det första verksamhetsåret var alltid avgiftsfritt trots de salmonellarisker som är förknippade med det.
26 §. Bokföring, betalningsrörelse och bokslut. I den föreslagna bestämmelsen om salmonellafondens ekonomi hänvisas det till lagen om statsbudgeten (423/1988). Enligt 21 a § i nämnda lag tillämpas bestämmelserna i lagen och bestämmelser som meddelats med stöd av lagen på betalningsrörelse och bokföring och annan uppföljning i anknytning till dessa samt på bokslut, verksamhetsberättelser, redovisning, löneräkning och granskning av ersättningar för resekostnader hos statliga fonder utanför budgeten, om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag.
27 §. Revision. Paragrafen avses gälla revision av salmonellafonden och grunderna för hur revision ska utföras. Allmänt taget hänför sig revisionen till redovisningsskyldigheten och kravet på en ändamålsenlig skötsel av ekonomin.
Enligt det föreslagna 1 mom. föreslås det att Statens revisionsverk ska ha hand om revisionen av salmonellafonden. Ämbetsverket sköter även till exempel miljöskadefondens revision.
Det föreslagna 2 mom. innehåller grundläggande bestämmelser om revisorernas uppgifter och skyldighet att avge en revisionsberättelse för varje räkenskapsperiod. Momentet anger också vad berättelsen särskilt ska innehålla utlåtande om. I 3 mom. föreskrivs det att en anteckning ska göras i bokslutet om det upprättade bokslutet. I anteckningen ska det hänvisas till revisionsberättelsen samt anges huruvida bokslutet har upprättats i enlighet med god bokföringssed. Det föreslagna 4 mom. gäller problemsituationer under räkenskapsperioden och 5 mom. skyldigheten för fondens styrelse och Livsmedelsverket att bistå vid verkställandet av revisionen.
5 kap. Särskilda bestämmelser
28 §. Ändringssökande. Enligt det föreslagna 1 mom. i paragrafen får omprövning av beslut om salmonellaskadeavgift och beslut om ersättning begäras av den myndighet som fattat beslutet. Bestämmelser om omprövning finns i förvaltningslagen (434/2003).
I 2 mom. föreslås en bestämmelse med en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Ett beslut om omprövningsbegäran kan överklagas hos förvaltningsdomstolen i enlighet med nämnda lag.
29 §.Rättelse på myndighetsinitiativ av beslut om salmonellaskadeavgift. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det när betalningsmyndigheten på eget initiativ ska rätta till ett beslut om salmonellaskadeavgift till fördel eller nackdel för den betalningsskyldige.
Det föreslagna 1 mom. föreslås innehålla en sedvanlig, för verkställandet av beskattningen nödvändig bestämmelse om avgiftsrättelse på grund av fel till den avgiftsskyldiges fördel på initiativ av myndigheten. Ett beslut om salmonellaskadeavgift ska rättas till fördel för den betalningsskyldige till exempel på grund av sak-, skriv- och räknefel eller annat motsvarande fel. I praktiken begränsas rättelse till den avgiftsskyldiges fördel dock endast till korrigering av klara eller uppenbara fel. Rättelse till den avgiftsskyldiges fördel kan enligt förslaget göras inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då salmonellaskadeavgiften påfördes. Tidsfristen är absolut och kan inte avbrytas.
Det föreslagna 2 mom. föreslås innehålla en sedvanlig, för verkställandet av beskattningen nödvändig bestämmelse om avgiftsrättelse på grund av fel till betalningsmottagarens fördel på initiativ av myndigheten. Om den betalningsskyldige på grund av ett räknefel eller ett motsvarande misstag, eller på grund av att saken till någon del inte har utretts, inte har påförts föreskriven salmonellaskadeavgift ska avgiftsbeslutet rättas. Rättelsen kan gälla sak-, skriv- och räknefel samt andra fel i beslutet. Rättelse till avgiftsmottagarens fördel kan göras inom ett år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften eller en del av den påfördes eller borde ha påförts. Tidsfristen är absolut och kan inte avbrytas.
30 §. Rätt att få uppgifter och utföra inspektioner. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om myndighetens och fondens styrelses rätt att få sådana uppgifter som är nödvändiga för fondens verksamhet.
Det föreslagna 1 mom. gäller avgiftsmyndighetens och salmonellafondens styrelses rätt att av svinföretagare få sådana uppgifter som är nödvändiga för att sköta de uppgifter som gäller uppbörd och uppföljning av salmonellaskadeavgifterna och som inte fås ur djurhållar- och djurhållningsplatsregistret eller djurregistret. Det föreslagna 2 mom. gäller motsvarande rätt att få uppgifter som är nödvändiga för utbetalning av ersättningar.
Det föreslagna 3 mom. avser rätten för den myndighet som sköter de uppgifter som avses i lagen och salmonellafondens styrelse att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter från en annan myndighet eller en aktör som sköter ett offentligt uppdrag. Det kan vara fråga om uppgifter om svinföretagaren, dennes ekonomiska ställning, affärs- eller yrkesverksamhet eller andra omständigheter som är betydelsefulla för uppbärande av salmonellaskadeavgifter eller utbetalning av ersättningar. De sekretessbelagda uppgifterna ska vara nödvändiga för att sköta de uppgifter som avses i den föreslagna lagen.
Enligt den föreslagna bestämmelsen i 4 mom. i paragrafen har Livsmedelsverket motsvarande rätt att kontrollera uppgifter om svinföretagare som får ersättning under motsvarande förutsättningar som statsbidragsmyndigheterna har rätt att granska mottagare av sådana ersättningar som har fastställts som statsunderstöd i statsunderstödslagen (688/2001). Enligt de nämnda bestämmelserna i statsunderstödslagen får granskning inte utföras i utrymmen som omfattas av hemfriden. Som sådana anses i princip alla typer av utrymmen som används för boende av permanent natur enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis (till exempel GrUU 35/2018 rd s. 34).
31 §. Ikraftträdande. I det föreslagna 1 mom. i paragrafen ingår en vanlig ikraftträdandebestämmelse.
Med den övergångsbestämmelse som föreslås i 2 mom. i paragrafen förtydligas det att avgiftsgrunderna i 6 § 1 mom. även tillämpas på avgifter som tas ut under fondens första verksamhetsår, vilket innebär att avgifterna för det första året fastställs på grundval av antalet slaktsvin och grisar som hållits på djurhållningsplatserna under året före lagens ikraftträdande. De svinföretagare vars verksamhet har inletts redan före lagens ikraftträdande föreslås vara avgiftsskyldiga.
Enligt den övergångsbestämmelse som föreslås i 3 mom. ska på ersättning för kostnader och förluster som föranletts av ett sjukdomsfall som konstaterats före ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Ersättningar från fonden betalas endast i skadefall som inträffat efter att fondens verksamhet inletts, oberoende av att tidigare fall kan medföra kostnader ännu efter lagens ikraftträdande. Hänvisningen till tidigare bestämmelser avser eventuella tillfälliga bestämmelser om direkta ersättningar av staten.
13
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
Fonder utanför statsbudgeten
Enligt 87 § i grundlagen kan det genom lag bestämmas att en statlig fond ska lämnas utanför statsbudgeten, om skötseln av någon bestående statlig uppgift nödvändigtvis kräver det. För att ett lagförslag om inrättande av en fond utanför statsbudgeten eller om väsentlig utvidgning av en sådan fond eller dess ändamål ska godkännas krävs i riksdagen minst två tredjedelars majoritet av de avgivna rösterna.
I Finland finns för närvarande följande 10 fonder utanför statsbudgeten, vars inrättande och verksamhet regleras i följande lagar: statens kärnavfallshanteringsfond (990/1987), försörjningsberedskapsfonden (1390/1992), interventionsfonden (1206/1994), gårdsbrukets utvecklingsfond (657/1966), statsgarantifonden (444/1998), statens televisions- och radiofond (745/1998), brandskyddsfonden (306/2003), statens pensionsfond (1297/2006), finansiella stabilitetsfonden (1195/2014) och miljöskadefonden (1262/2022).
Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis ska grundlagens förutsättningar för att lämna en statlig fond utanför budgeten tolkas synnerligen restriktivt (GrUU 35/2014 rd, s. 4, GrUU 14/2012 rd, s. 5/I, GrUU 10/1998 rd, s. 24/I). Fonderna utgör ett undantag från principen om budgetens fullständighet och kringskär riksdagens budgetmakt.
Skötseln av en uppgift kan anses förutsätta att en fond inrättas, om uppgiften är en bestående statlig uppgift och de budgetekonomiska redskapen, såsom nettobudgetering, flerårsbudgetering eller förslags- eller reservationsanslag, inte är lämpliga för uppgiften i fråga (RP 1/1998 rd, s. 140). I synnerhet funktioner som förutsätter beredskap för betydande och svårkalkylerade utgifter som eventuellt inte faller ut överhuvudtaget, kan förutsätta att en fond inrättas. I detta sammanhang kan också nämnas oljeskyddsfonden som har inrättats för vissa funktioner av försäkringskaraktär inom miljövårdens område (RP 1/1998 rd, s. 58 och 140, GrUU 65/2022 rd, s. 2). På samma sätt kan avsättning av betydande penningsummor för förutsägbara behov förutsätta fondering. I förarbetena till grundlagen nämns som exempel på sådan verksamhet av sparkaraktär statens pensionsfond. Dessutom kan omfattande låne- och räntestödsverksamhet på samma sätt som statens bostadsfond kräva fondering (RP 1/1998 rd, s. 140).
Syftet med att det i riksdagen krävs minst två tredjedelars majoritet av de avgivna rösterna för att ett lagförslag om inrättande av en fond utanför statsbudgeten eller om en väsentlig utvidgning av fondens ändamål ska kunna godkännas är att skydda riksdagens budgetmakt (RP 1/1998 rd, s. 140, se t.ex. GrUU 24/2009 rd). I förarbetena till grundlagens 87 § understryks möjligheten att genom olika arrangemang som säkerställer riksdagens beslutanderätt i fondernas verksamhet minska den inskränkning av riksdagens budgetmakt som följer av att en fond inrättas eller dess ändamål utvidgas (RP 1/1998 rd, s. 140). I dessa arrangemang kan det exempelvis vara fråga om att genom den speciallag som gäller fonden på ett uttömmande sätt fastställs vilka utgifter som ska betalas ur fonden, för att riksdagen på detta sätt genom utövande av lagstiftningsbehörighet ska kunna styra användningen av fondens medel.
Riksdagens beslutanderätt kan enligt förarbetena även garanteras genom att fonden förvägras självständig upplåning, vilket innebär att riksdagen vid budgetbehandlingen eller i något annat sammanhang beslutar bevilja fonden fullmakter att uppta lån. Riksdagen kan också styra fondens övriga inkomster via statsbudgeten. Riksdagen har beslutanderätt med avseende på fondens inkomster också i det fall att lagstadgade avgifter styrs till den. Det kan uppställas begränsningar för placeringen av fondens tillgångar. Dessutom kan riksdagen ges möjlighet att i samband med budgetbehandlingen fastställa huvudlinjerna för fondens verksamhet. I budgetpropositionen och i statsbokslutet får riksdagen de viktigaste uppgifterna om hur fondhushållningen utvecklats, och dessutom övervakas fonderna av statsrevisorerna och statens revisionsverk (se RP 1/1998 rd, s. 140).
Grundlagsutskottet har granskat huruvida förutsättningarna för inrättande av en ny fond utanför statsbudgeten är uppfyllda till exempel i sitt utlåtande 35/2014 rd, där det bedömde förslaget om inrättande av en fond för finansiell stabilitet utanför statsbudgeten (RP 175/2014 rd). Utskottet har ansett fondens beredskapsuppgifter ha karaktären av bestående statliga uppgifter, och det var svårt att förutse de eventuella utgiftsposter som uppgifterna kräver och dessutom att finansiera dem med de budgetekonomiska redskapen. Utskottet har med hänvisning till förarbetena till grundlagen ansett att villkoren i grundlagens 87 § uppfylls för att inrätta en fond utanför statsbudgeten.
Oljeskyddsfonden nämndes i regeringens proposition om den nya grundlagen som ett exempel på en fond som skötseln av en bestående statlig uppgift ansågs förutsätta på det sätt som avses i 87 § i grundlagen. Oljeskyddsfonden har ansetts sköta en sådan verksamhet av försäkringskaraktär inom miljövården där det var svårt att förutse eventuella betydande utgiftsposter. Grundlagsutskottet har under grundlagens giltighetstid bedömt oljeskyddsfondens förenlighet med grundlagen i sitt utlåtande GrUU 34/2002 rd samt därefter i samband med reformen av lagen om oljeskyddsfonden år 2004 (se GrUU 31/2004 rd) och på grund av fondens utvidgning (GrUU 24/2009 rd och GrUU 26/2012 rd). I dessa ställningstaganden har grundlagsutskottet inte betraktat fonden som problematisk i ljuset av 87 § i grundlagen.
Grundlagsutskottet har utvärderat lagstiftningen om inrättandet av en ny miljöskadefond och upphävandet av oljeskyddsfonden år 2022. Utskottet har konstaterat att fonden inrättas för statens permanenta uppgifter och förverkligar det yttersta ansvaret för miljöskador. Enligt utlåtandet är det svårt att förutse fondens årliga utgifter, vilket innebär att de medel som används inom ramen för budgetekonomin lämpar sig dåligt för skötseln av uppgiften. Till de medlen hör nettobudgetering, flerårig budgetering, förslagsanslag och reservationsanslag. I utlåtandet ansågs miljöskadefonden uppfylla förutsättningarna enligt 87 § i grundlagen för lagstiftning om en fond utanför budgeten (GrUU 65/2022 rd, s. 2–3).
I likhet med miljöskadefonden och den tidigare oljeskyddsfonden avses den föreslagna salmonellafonden sköta en sådan verksamhet av försäkringskaraktär där det är svårt att förutse att betydande utgiftsposter förverkligas. Enligt EU-lagstiftningen och bland annat lagen om djursjukdomar, livsmedelslagen och foderlagen hör det till statens uppgifter att vidta åtgärder för att förhindra spridning av zoonoser såsom salmonella. Enligt kommissionens beslut (94/968/EG) om godkännande av Finlands operativa program för bekämpning av salmonella hos vissa levande djur och i animaliska produkter, som har ändrats genom kommissionens genomförandebeslut (EU) 2021/477, har Finland skyldighet att upprätthålla de lagar, förordningar och administrativa föreskrifter som salmonellakontrollprogrammet för svin förutsätter. Detta innebär att det inte får förekomma salmonella i svingårdar, utan att salmonellasmitta måste utrotas grundligt. Staten har således en permanent uppgift att säkerställa svingårdarnas salmonellafrihet genom åtgärder.
Effektiv bekämpning av smittsamma djursjukdomar förutsätter att aktörerna har möjlighet att få ersättning när en skada uppstår. Även om aktörerna genom sin egen verksamhet kan minska risken för att smitta förekommer, kan den inte helt förhindras. Om smittan sprids till svingården kan saneringskostnaderna uppgå till flera miljoner euro. Om ersättningar inte finns tillgängliga kommer svingården sannolikt inte att klara kostnaderna och gården går i konkurs. Utan ett ersättningssystem medför salmonellakontrollprogrammet en systemisk risk för hela sektorn och det blir avsevärt svårare för alla svinföretag att få kredit. Försäkringsbolagen är inte intresserade av att erbjuda heltäckande försäkringar mot salmonellasmitta. Den allmänna utgångspunkten som EU har godkänt är att ersättning betalas för kostnaderna för bekämpning av djursjukdomar. Enligt EU-lagstiftningen hör det också till statens uppgifter att sörja för de allmänna förutsättningarna för livsmedelsproduktion, inklusive tillgången till finansiering. EU finansierar också själv förluster som orsakas av djursjukdomar från sin egen budget.
På de grunder som anges ovan anser regeringen att statens skyldighet enligt EU-lagstiftningen att genomföra ett salmonellakontrollprogram för svin förutsätter en fungerande riskhanteringslösning. I denna proposition anses det mest genomförbara alternativet för detta vara att inrätta en fond utanför statsbudgeten.
De kostnader och förluster för svinföretagare som ersätts ur fonden orsakas inte av att själva sjukdomen orsakar betydande produktionsförluster i svingårdarna. Kostnaderna och förlusterna beror på att svinföretagaren på grund av lagstiftningen för att fortsätta svingårdens verksamhet måste vidta saneringsåtgärder för att skydda de efterföljande stegen i livsmedelskedjan och slutanvändarna, när behovet av försiktighetsåtgärder gällande salmonella i sin tur elimineras för dessa. Även med tanke på detta kan man anse att det är orimligt om kostnaderna och förlusterna på grund av salmonellafallen ska bäras av svinföretagarna när man beaktar riskskyddets nuvarande svaga situation och framtidsutsikterna samt att lösningen med statligt stöd för avlivade svin är tidsbegränsad. Grundlagsutskottet har i sin bedömning av godtagbarhet och proportionalitet avseende begränsningar av egendomsskyddet (15 §) och näringsfriheten (18 §) som en delfaktor i totalbedömningen lagt vikt vid huruvida stödåtgärder som lindrar begränsningarnas konsekvenser är anknutna till begränsningarna (till exempel GrUU 10/2014 rd, GrUU 24/2012 rd, GrUU 20/2010 rd och GrUU 6/2010 rd).
Det enda beaktansvärda alternativet för fonden skulle vara direkta ersättningar ur statsbudgeten på motsvarande sätt som i Sverige, men detta alternativ förverkligar inte tanken om att branschen ska bära det huvudsakliga kostnadsansvaret för riskhanteringen.
På grundval av ovannämnda grunder föreslås det att den föreslagna fonden inrättas för bestående statliga uppgifter och för att fullgöra statens ansvar att säkerställa genomförandet av EU-skyldigheterna på ett sätt som inte äventyrar svinföretagarnas grundläggande rättigheter. Fonden anses vara nödvändig för att trygga svinproduktionen så länge som det nuvarande programmet för kontroll av salmonella, som baserar sig på EU-lagstiftningen, fortsätter. I propositionen anser man således att inrättandet av salmonellafonden uppfyller de förutsättningar som anges i 87 § i grundlagen, sådana de har preciserats och tolkats i förarbetena till grundlagen och i grundlagsutskottets praxis.
Salmonellafondens uppgifter har starka kopplingar förutom till egendomsskyddet och näringsfriheten även till det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa enligt 19 § i grundlagen, eftersom ett fungerande riskhanteringssystem främjar kontinuiteten för Finlands nationella salmonellakontrollprogram för svin samt förverkligandet av det stränga nationella målet som gäller förekomsten av salmonella. På så sätt stöder inrättandet av fonden möjligheten att hålla antalet salmonellainfektioner hos människor avsevärt under EU-genomsnittet. Dessutom främjar inrättandet av fonden jämlikhetsmålet enligt 6 § i grundlagen genom att eliminera de problem som orsakas av bristfälligt riskskydd och i synnerhet av att gårdspecifika försäkringar som kompletterar gruppförsäkringens skydd endast beviljas selektivt och ofta även enligt sådana kriterier som aktörerna själva inte kan påverka.
I finansministeriets rekommendation om fonder nämns det att fördelarna med fonder är självständighet i verksamheten, flexibilitet och långsiktighet i användningen av medel samt tillhörande förtroende till fonderna, snabb reaktionsförmåga och möjlighet att förbereda sig på konjunkturförändringar samt möjligheten att binda samman vissa inkomster och utgifter när det är nödvändigt. Dessutom nämns det att man genom fondens förvaltningsmodeller i princip har möjlighet att involvera och engagera intressentgrupper som är viktiga för verksamheten. Man anses uppnå dessa fördelar med den föreslagna fonden.
Den inskränkning i riksdagens budgetmakt som inrättandet av den föreslagna nya fonden utanför budgeten innebär reduceras av att de utgifter som ska betalas ur fonden anges på ett uttömmande sätt i lagen (3 kap. i lagförslaget). Salmonellaskadeavgiften är en avgift av skattenatur varför riksdagen har beslutanderätt också i fråga om fondens inkomster. Fonden avses inte ha rätt att placera fondens medel och fonden avses vara underställd statsrevisorernas och statens revisionsverks tillsyn.
Den i 5 § föreslagna rätten för fonden att ta lån med statsrådets tillstånd innebär en begränsning av riksdagens budgetmakt. Rätten att ta upp lån avses emellertid säkerställa att fonden kan svara för sitt betalningsansvar även i en situation där höjningar av de avgifter som tas ut från näringsidkare inte hinner åtgärda likviditetsproblemet tillräckligt snabbt. Rätten att ta upp lån bidrar således till att eliminera behovet av penningöverföringar från statsbudgetarna i nämnda situationer.
Fondens kapitalgräns på 20 miljoner euro enligt den föreslagna 25 § innebär att fonden till sin volym är relativt liten i förhållande till både budgetekonomin och fondekonomin överlag. Enligt en samlad konstitutionell bedömning leder inrättandet av fonden inte till några större avvikelser från principen om budgetens fullständighet.
Avgifter av skattenatur
Enligt den vedertagna definitionen är en skatt en penningprestation som inte utgör ersättning eller vederlag för förmåner eller tjänster som det allmänna har givit den betalningsskyldige. Kännetecknande för en skatt är vidare att den används för finansiering av statens utgifter. Också användningsändamålet är således relevant för definitionen av skattebegreppet (RP 1/1998 rd, s. 135).
I konstitutionellt hänseende har man ansett att bland annat sjukförsäkringsavgiften (GrUU 36/2005 rd, s. 2/II), arbetslöshetsförsäkringsavgiften (GrUU 31/2010 rd, s. 2/I) dataskyddsavgiften (GrUU 9/2004 rd, s. 7/II) och avgifter som tas ut bland annat från kreditinstitut och värdepappersföretag för att täcka de administrativa kostnader som uppkommer i verksamheten för Verket för finansiell stabilitet och finansiella stabilitetsfonden (GrUU 175/2014 rd, s. 5/II) utgör skatter.
Enligt 81 § i grundlagen bestäms om statsskatt genom lag, som ska innehålla bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek samt om de skattskyldigas rättsskydd. Enligt förarbetena i grundlagen ska det genom lag föreskrivas om grunderna för skatteskyldigheten och skattens storlek. Av en lag ska entydigt framgå vem som omfattas av skattskyldigheten. Lagbestämmelserna måste också vara såtillvida exakta att de lagtillämpande myndigheterna har bunden prövning när det gäller att bestämma skattens storlek. En skattelag ska dessutom innehålla bestämmelser om de skattskyldigas rättsskydd, det vill säga om sökande av ändring i beskattningsbeslut (RP 1/1998 rd, s. 135). Grundlagsutskottet har ansett att det undantagsvis är möjligt att reglera skattebeloppet genom förordning när förordningsutfärdarens prövningsrätt i ett sådant sammanhang är tillräckligt bunden genom bestämmelser på lagnivå (GrUU 20/2008 rd om sjukförsäkringspremien, s. 2/II). Å andra sidan ansåg utskottet i sitt utlåtande om arbetslöshetsförsäkringsavgiften att förslagen om att höja maximibeloppet för arbetslöshetsförsäkringsfondens konjunkturbuffert och vissa andra föreslagna ändringar lämnade för stor prövningsrätt åt lagstiftaren och indirekt även åt arbetslöshetsförsäkringsfonden att årligen fastställa storleken på arbetslöshetsförsäkringsavgiften och att kravet på reglering i lag inte kunde tolkas flexibelt när det gällde att bestämma om en avgift av skattetyp som är socialt och ekonomiskt betydande. Regleringen verkade inte heller kunna anpassas så att prövningsrätten blev teknisk och ringa (GrUU 31/2010 rd, s. 2–3).
De föreslagna bestämmelserna anses uppfylla ovannämnda krav. Det föreslås noga avgränsade bestämmelser om de avgiftsskyldiga i lagen. Enligt 6 § i lagen är dessa de svinföretagare enligt definitionen i 2 § 2 punkten i lagen som håller slaktsvin och grisar på djurhållningsplatser i enlighet med 2 § 6 punkten. I de föreslagna 6 och 7 § föreskrivs det om principerna för beräkning av avgiftens storlek så exakt att lagen inte lämnar någon prövningsrätt i fråga om storleken på avgiften.
Allmänna grunder som gäller statsförvaltningens organ
Enligt 119 § i grundlagen kan till statens centralförvaltning utöver statsrådet och ministerierna höra ämbetsverk, inrättningar och andra organ. De allmänna grunderna för statsförvaltningens organ skall regleras genom lag, om deras uppgifter omfattar utövning av offentlig makt. Enligt förarbetena till grundlagen avses med de allmänna grunder för organen som nämns i paragrafen främst enhetens namn, bransch, huvudsakliga uppgifter och behörighet. Till de allmänna grunderna hör också enligt utskottets tolkning en eventuell tidsbegränsning för organets mandatperiod (GrUU 12/2004 rd). I övrigt kan bestämmelser om statsförvaltningens enheter utfärdas genom förordning. Enligt förarbetena till grundlagen kan detta till exempel gälla delegationer och andra sidoorgan i statsförvaltningen vars uppgifter inte omfattar betydande utövning av offentlig makt (RP 1/1998 rd, s. 174—175).
Enligt 3 § i den föreslagna lagen är salmonellafonden en fond som är underställd jord- och skogsbruksministeriet och som står utanför statsbudgeten. I 4 kap. i lagen föreskrivs det om fondens styrelse samt dess uppgifter, utnämning, sammansättning och mandatperiod. På ordföranden, medlemmarna och suppleanterna i salmonellafondens styrelse tillämpas bestämmelserna om straff- och skadeståndsrättsligt tjänsteansvar när de sköter uppgifter enligt den föreslagna lagen. Det föreslås ingen uttrycklig bestämmelse om detta i lagen, eftersom tjänsteansvaret för personerna i fråga följer av allmänna bestämmelser om verksamheten i statliga organ (jfr GrUU 65/2022 rd, s. 3). På samma sätt avses allmänna förvaltningslagar tillämpas på fondens och dess styrelses verksamhet.
Utifrån det som anges ovan uppfyller bestämmelserna i lagförslaget kraven enligt 119 § i grundlagen.
Överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter
Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter endast genom lag eller med stöd av lag anförtros andra än myndigheter, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter.
Den föreslagna salmonellafonden avses vara ett statligt organ som likställs med statliga myndigheter, varför den föreslagna regleringen är i huvudsak inte betydelsefull med tanke på 124 § i grundlagen. Dessutom avses Livsmedelsverket, och inte fondens styrelse, fatta de centrala beslut i anknytning till fondens verksamhet som innebär utövande av betydande offentlig makt, såsom beslut om betalning av ersättningar.
I den föreslagna 22 § föreskrivs det emellertid om permanenta sakkunniga som fondens styrelse kan anlita som stöd för skötseln av sina uppgifter. I lagen i fråga ställs det krav på de sakkunnigas kompetens samt föreskrivs det att straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar ska tillämpas i detta sammanhang. Dessutom föreskrivs det om de sakkunnigas rätt att få information och om deras tystnadsplikt.
Det kan finnas behov av att anlita en sakkunnig som hjälp särskilt i skötseln av de uppgifter som hör till fondens styrelse och som gäller avgivande av utlåtanden. Det föreslås höra till fondens styrelse att ge utlåtande bland annat om huruvida förutsättningarna för engångsersättning för urbruktagande av gamla byggnader uppfylls. Det handlar främst om situationer där det inte längre finns förutsättningar att sanera en gammal produktionsbyggnad så att smittan med stor säkerhet kan elimineras. Dessutom ska fondens styrelse uppskatta framtida betalningsansvar. Ovannämnda uppgifter kan på grund av yrkesmässiga eller tekniska särdrag kräva sådant kunnande som inte nödvändigtvis finns representerat i styrelsen. När en utomstående sakkunnig anlitas som stöd för styrelsen är det fråga om opartisk sakkunnighjälp. Den sakkunnige anses inte ha någon självständig ställning inom fonden och hans eller hennes verksamhet har endast en indirekt koppling till de uppgifter som ansluter sig till beslutsfattandet om privata aktörers rättigheter och skyldigheter. Den sakkunniges verksamhet betraktas alltså inte som utövning av offentlig makt.
Personuppgifter
Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Om skyddet för personuppgifter föreskrivs närmare genom lag. Enligt grundlagsutskottets nuvarande utlåtandepraxis är det emellertid med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen i princip tillräckligt att bestämmelserna uppfyller kraven enligt den allmänna dataskyddsförordningen. Enligt utskottet ska skyddet för personuppgifter i framtiden i första hand garanteras med stöd av den nämnda förordningen och den nationella allmänna lagstiftningen om dataskydd. Vi bör förhålla oss restriktivt när det gäller att införa nationell speciallagstiftning och avgränsa sådan lagstiftning till endast nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som den allmänna dataskyddsförordningen medger (se GrUU 14/2018 rd, s. 5).
Enligt de principer som anges i den allmänna dataskyddsförordningen ska personuppgifter samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Behandlingen av personuppgifter är enligt förordningen laglig bland annat när den ansluter sig till en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c) eller utförandet av en uppgift av allmänt intresse eller den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 e). I artikel 6.2 och 6.3 i förordningen föreskrivs det om det nationella handlingsutrymmet i anknytning till de nämnda principerna för behandling av personuppgifter, dvs. om möjligheten att utfärda närmare nationella bestämmelser om den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter. Nationellt kan det föreskrivas bland annat om vilken typ av uppgifter som ska behandlas, om utlämnande av uppgifter och om ändamålsbegränsningar. Medlemsstaternas lagstiftning ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det mål som eftersträvas.
I den föreslagna lagen ingår inga bestämmelser om upprätthållande av personregister. Enligt de föreslagna 6 och 7 § ska uppgifterna i de djurregister och djurhållar- och djurhållningsplatsregister som avses i 30 § i lagen om identifiering och registrering av djur (1069/2021) användas för att fastställa och uppbära salmonellaskadeavgifter. Uppgifterna i djurregistret kan enligt 14 § 2 mom. även användas för att fastställa den ersättning som ska betalas för förlust av täckningsbidrag. Dessa register är en del av livsmedelsförvaltningens informationsresurs enligt 1 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs, och på dem tillämpas bestämmelserna i nämnda lag.
Livsmedelsverket, som föreslås vara avgiftsmyndighet enligt 8 § i den föreslagna lagen, är enligt 5 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs en av de gemensamma personuppgiftsansvariga, varför grunden för behandlingen av personuppgifter enligt de föreslagna bestämmelserna är den personuppgiftsansvariges lagstadgade skyldighet, det vill säga artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen.
Enligt 3 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs omfattar syftet med livsmedelsförvaltningens informationsresurs myndighetsuppgifter som avser verkställighet som syftar till att främja djurens hälsa samt uppgifter som anknyter till ansökan om, förvaltningen av och övervakningen av nationella stöd som kompletterar åtgärderna enligt EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Behandlingen av registeruppgifter om svinföretagare samt djurhållningsplatser för svin och antalet svin som hålls där i förvaltningsuppgifterna enligt den föreslagna lagen är därmed i enlighet med principen om ändamålsbundenhet som förutsätts i den allmänna dataskyddsförordningen.
Den föreslagna regleringen som gäller typen av personuppgifter som behandlas (antalet svin) och användningsändamålet möjliggörs genom det spelrum som den allmänna dataskyddsförordningen tillåter och står i proportion till syftet med fondens verksamhet.
I artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om behandling av särskilda kategorier av personuppgifter, såsom uppgifter om människors hälsa, som är förbjuden utan de särskilda grunder och regler som gäller dessa. Verksamheten i enlighet med den föreslagna lagen förutsätter inte behandling av särskilda kategorier av personuppgifter, såsom hälsouppgifter om svinföretagare.
Rätt att få uppgifter
Grundlagsutskottet har utifrån skyddet för privatliv och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen bedömt en myndighets rätt att få uppgifter trots sekretess och ansett att om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i de uppgifter som får lämnas ut, kan rätten att få uppgifter gälla behövliga uppgifter för ett visst syfte. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att uppgifterna är nödvändiga för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 17/2016 rd, s. 5).
Enligt 30 § i den föreslagna lagen ska Livsmedelsverket och salmonellafondens styrelse trots sekretessbestämmelserna ha rätt att av svinföretagaren få de uppgifter som är nödvändiga för skötseln av de uppgifter som föreskrivs i 2 kap. som gäller uppbörd och uppföljning av salmonellaskadeavgifterna. Rätten att få uppgifter gäller uppgifter som inte erhålls från djurhållar- och djurhållningsplatsregistret och djurregistret, eftersom avsikten inte är att aktören ska behöva anmäla samma uppgifter flera gånger. Livsmedelsverket och salmonellafondens styrelse föreslås också ha rätt att av svinföretagaren få andra uppgifter än de som framgår av registret och som är nödvändiga för att sköta de uppgifter som föreskrivs i 3 kap. om utbetalning av ersättning. Den i lagen avsedda behöriga myndigheten och salmonellafondens styrelse har trots sekretessbestämmelserna dessutom rätt att av andra myndigheter och aktörer som sköter offentliga uppdrag få sådana uppgifter om svinföretagaren, svinföretagarens ekonomiska ställning och affärs- eller yrkesverksamhet och andra omständigheter som är betydelsefulla med avseende på uppbörden av salmonellaskadeavgifterna eller betalningen av ersättning, om uppgifterna är nödvändiga för att sköta de uppgifter som avses i den föreslagna lagen.
I propositionen är rätten att få uppgifter således bunden till nödvändighet.
Rättsskydd
Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.
Enligt 19 § i den föreslagna lagen ska ersättningsbeslut som gäller fondens verksamhet fattas av Livsmedelsverket och enligt 8 § ska Livsmedelsverket fungera som avgiftsmyndighet. Enligt 28 § får omprövning begäras i Livsmedelsverkets beslut om avgift eller ersättning som avses i 3 kap. I fråga om ett beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning får ändring sökas på det sätt som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).
På de nämnda grunderna är propositionen inte problematisk med tanke på bestämmelserna i 21 § i grundlagen.
Bemyndigande att utfärda förordning
Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Utgångspunkten är den att statsrådets allmänna sammanträde utfärdar förordningar om vittbärande och principiellt viktiga ärenden samt om andra ärenden vilkas betydelse kräver det. Denna princip framgår av 67 § i grundlagen, där det föreskrivs om beslutsfattandet i statsrådet. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis också lyft fram att en utgångspunkt i fråga om 80 § 1 mom. i grundlagen är att ministerier närmast kan bemyndigas att utfärda förordningar om frågor av teknisk natur och frågor som har ringa samhällelig eller politisk betydelse (GrUU 33/2004 rd).
Enligt 10 § 5 mom. i den föreslagna lagen ska närmare bestämmelser om fastställandet av det genomsnittliga marknadsvärdet som används vid ersättning av värdet på avlivade eller slaktade djur utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt den föreslagna 16 § 4 mom. utfärdas närmare bestämmelser om principerna för beräkning av de brukade platserna för suggor och slaktsvin som påverkar ersättningstaket genom förordning av statsrådet. Enligt 19 § 6 § får dessutom närmare bestämmelser om innehållet i den utredning som ska fogas till ansökan om ersättning utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
För den behöriga lagstiftarens del anses förslagen motsvara ovannämnda gränsdragningar i fråga om ärendets betydelse. Utformningen av bemyndigandena anses uppfylla de krav som grundlagsutskottet ställt i sin utlåtandepraxis vad gäller exakt och noggrant avgränsad reglering (GrUU 19/2002 rd och GrUU 40/2002 rd).
På grundval av ovanstående bedöms det att lagförslaget inte innehåller bestämmelser som är problematiska med tanke på grundlagen och att lagförslaget kan godkännas i den ordning som anges i 87 § i grundlagen med minst två tredjedelars majoritet av de röster som avgivits.
Eftersom förhållningssättet till nya fonder utanför budgeten är återhållsamt enligt tolkningarna av 87 § i grundlagen, anser regeringen det dock vara viktigt att grundlagsutskottet avger ett utlåtande för att bedöma huruvida det föreligger en sådan nödvändig orsak för skötseln av någon bestående statlig uppgift till att inrätta fonden i enlighet med den nämnda paragrafen.