1.1  Bakgrund

Högsta förvaltningsdomstolen, nedan även HFD, lämnade den 19 maj 2021 en framställning till statsrådet om att lagstiftningsåtgärder ska vidtas för att ändra bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättning vid avgörande. Framställningen baserade sig på ett betänkande av en av högsta förvaltningsdomstolen tillsatt intern arbetsgrupp vid förvaltningsdomstolarna, i vilket det föreslogs ändringar i bestämmelserna om högsta förvaltningsdomstolens, förvaltningsdomstolarnas och försäkringsdomstolens sammansättning. Arbetsgruppen föreslog att det ska föreskrivas om en ny förstärkt avdelningssammansättning, att användningen av en sammansättning med två ledamöter i högsta förvaltningsdomstolen ska utökas i ärenden som gäller besvärstillstånd och att användningen av en sammansättning med två ledamöter ska utökas i förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolen. I betänkandet föreslogs inte att sammansättningsbestämmelserna om förvaltningsdomstolarna ska ses över i sin helhet, trots att arbetsgruppen konstaterade att det behövs en detaljerad utredning av alternativa regleringssätt och sammansättningsbestämmelserna om olika ärendekategorier. 

1.2  Beredning

Vid justitieministeriet har ärendet beretts utifrån högsta förvaltningsdomstolens initiativ. Det har gjorts en bedömningspromemoria om behovet av ändringar i bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättning (http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-400-659-0), och den var på remiss den 16 juni–den 31 augusti 2023. Ett sammandrag av utlåtandena om bedömningspromemorian har publicerats (http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-400-049-9).  

Justitieministeriet tillsatte en arbetsgrupp för mandatperioden den 15 november 2024–19 juni 2025 för att bedöma behoven av ändringar i bestämmelserna om högsta förvaltningsdomstolens, förvaltningsdomstolarnas (inklusive Ålands förvaltningsdomstol) och försäkringsdomstolens sammansättning. Samtidigt tillsattes en uppföljningsgrupp med uppgift att följa, stödja och utvärdera arbetsgruppens arbete. Under beredningsskedet hörde arbetsgruppen högsta förvaltningsdomstolen, förvaltningsdomstolarna och Ålands förvaltningsdomstol samt försäkringsdomstolen om sina ändringsförslag. Arbetsgruppen skrev vid utgången av sin mandatperiod ett betänkande i form av en regeringsproposition (https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-400-513-5), som lämnades till justitieministeriet. Arbetsgruppens betänkande var på remiss den 29 september–den 10 november 2025. Ett sammandrag av utlåtandena om betänkandet har publicerats (https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-400-543-2).  

2.1  Sammansättningsbestämmelsernas placering i lagstiftningen

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) innehåller inga allmänna bestämmelser om förvaltningsdomstolens sammansättning vid avgörande. Lagens bestämmelser om sammansättning gäller processledning och särskilda åtgärder under rättegången.  

Bestämmelser om högsta förvaltningsdomstolens domföra sammansättningar finns i lagen om högsta förvaltningsdomstolen (1265/2006). Bestämmelser om försäkringsdomstolens sammansättning finns i lagen om rättegång i försäkringsdomstolen (677/2016), nedan även lagen om försäkringsdomstolen, där det också föreskrivs om annat än domförhet. Bestämmelser om förvaltningsdomstolarnas sammansättningar finns i lagen om förvaltningsdomstolarna (430/1999). Till övriga delar upphävdes lagen om förvaltningsdomstolarna i samband med att domstolslagen (673/2016) stiftades. Dessutom finns det specialbestämmelser om förvaltningsdomstolens sammansättningar. 

I regeringens proposition om domstolslagen (RP 7/2016 rd, s. 37) konstateras det att det för en tydlig reglering också krävs att de bestämmelser om domföra sammansättningar i domstolarna som hittills ingått i organisationslagarna flyttas till lagarna om rättegångsförfarandet. Bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättningar föreslås utgöra ett undantag. Enligt propositionen finns det skäl att göra sådana ändringar i deras innehåll, som inte kunnat behandlas i detta sammanhang. Enligt propositionen höll man på att reformera rättegångssystemet i förvaltningsärenden, och i det sammanhanget kom gällande förvaltningsprocesslag att ersättas av en ny lag. Det ansågs motiverat att behovet av ändringar i bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättningar och var de ska placeras bedöms separat. I propositionen stannade man därför för att behålla bestämmelserna om sammansättningar i förvaltningsprocesslagen i kraft. 

2.2  Innehållet i sammansättningsbestämmelserna

2.3  Europeiska rättskällor som är centrala med tanke på sammansättningsbestämmelserna

2.4  Bedömning av sammansättningsbestämmelserna

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

I samband med beredningen av reformen av bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättningar har det särskilt för de regionala förvaltningsdomstolarna funnits flera möjliga handlingsvägar att överväga. Revideringen kunde t.ex. ha gjorts genom att ändra den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna. Lagen om förvaltningsdomstolarna upphävdes till stora delar i samband med att domstolslagen stiftades. Om revideringen i fråga om förvaltningsdomstolarna görs i lagen om förvaltningsdomstolarna, förblir denna lag som redan delvis upphävts fortfarande i kraft. Genom att flytta bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättningar kan den redan till stor del upphävda lagen om förvaltningsdomstolarna upphävas i sin helhet. Detta rationaliserar lagstiftningen strukturellt och motsvarar utgångspunkten att placera bestämmelserna om domstolarnas domföra sammansättningar och de övriga bestämmelserna om behandlingen av ärenden i lagarna om rättegångsförfarande. 

När det gäller förvaltningsdomstolarnas bassammansättning har man bl.a. i en bedömningspromemoria om behovet av att ändra bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättning undersökt alternativet att ändra förvaltningsdomstolarnas bassammansättning till en sammansättning med två ledamöter. Av bedömningspromemorian framgår att en övergång till en bassammansättning med två ledamöter kräver att det föreskrivs om en möjlighet att behandla ärenden i en sammansättning med tre eller fyra lagfarna ledamöter alltid när detta behövs med hänsyn till ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak. Om däremot bassammansättningen med tre ledamöter bevaras behöver det föreskrivas om en möjlighet för förvaltningsdomstolen att behandla ärenden i en sammansättning med två lagfarna ledamöter på grundval av mer flexibla kriterier än hittills. Remissinstanserna förhöll sig i sina yttranden om bedömningspromemorian negativa eller avvaktande till förslaget att ändra bassammansättningen från tre till två ledamöter, även om de i sig understödde förslaget att utvidga möjligheterna att använda en sammansättning med två ledamöter.  

Vid beredningen av revideringen av sammansättningsbestämmelserna efter bedömningspromemorian har det ansetts vara mest motiverat att bevara bassammansättningen med tre ledamöter. Bassammansättningen med tre ledamöter bildar en fortsättning på den lagstiftning som har följts hittills där kollegialt beslutsfattande anses vara huvudregeln. En sammansättning med flera ledamöter innebär att ärendena prövas ur flera olika synvinklar, vilket stärker rättssäkerheten. En omständighet som talar för en bassammansättning med tre ledamöter är bl.a. också det utvidgade användningsområdet för systemen för begäran om omprövning och besvärstillstånd. Många enklare ärenden avgörs nuförtiden inom ramen för omprövningsförfarandet och hänskjuts inte till förvaltningsdomstolarna, samtidigt som förutsättningarna för besvärstillstånd för fortsatt överklagande ofta ställer allt högre förväntningar på förvaltningsdomstolens rättsskipning. Förvaltningsdomstolarnas personalstruktur har dessutom tydligare än tidigare blivit domarbetonad, och sammansättningarna omfattar inte längre så ofta en föredragande vid förvaltningsdomstolen eller en föredragande notarie. De synpunkter som stöder en bassammansättning med tre ledamöter behandlas i närmare detalj i specialmotiveringen till 5 b § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

I och med att bassammansättningen med tre ledamöter bevaras i förvaltningsdomstolarna har det i samband med beredningen blivit aktuellt att bedöma hur bestämmelserna om mindre sammansättningar behöver revideras. Vid beredningen av revideringen av domförheten med två ledamöter övervägdes också olika alternativ. Det skulle också i fortsättningen ha varit möjligt att föreskriva om domförheten med två ledamöter genom direkta laghänvisningar och endast uppdatera hänvisningarna så att de är aktuella. Listan över laghänvisningar skulle samtidigt sannolikt ha förlängts. Dessutom skulle hänvisningarna i takt med att lagstiftningen ständigt utvecklas sannolikt på nytt ha blivit föråldrade.  

I betänkandet av den av högsta förvaltningsdomstolen tillsatta interna arbetsgruppen för förvaltningsdomstolarna lyfts det också fram ett alternativ enligt vilket användningen av en sammansättning med två ledamöter fastställs i förvaltningsdomstolens arbetsordning. Då kan olika förvaltningsdomstolar beakta både arbetssituationen och ärendestrukturen. Bestämmelser om sammansättningar i arbetsordningen motsvarar dock inte kravet i 21 § 2 mom. i grundlagen på att garantierna för en rättvis rättegång ska tryggas genom lag. Sammansättningsbestämmelser har inte heller tagits in i arbetsordningen i andra domstolar. Detta alternativ är därför uteslutet.  

Vid beredningen av lagförslaget övervägdes en mer allmän bestämmelse om domförhet med två ledamöter som inte utgår från ärendekategorierna utan baserar sig på det enskilda ärendets art och omfattning. För att en tolkningsmässig sammansättningsbestämmelse som utgår från ärendets art och omfattning ska kunna tillämpas på ett enhetligt sätt, inte bara i olika förvaltningsdomstolar utan också inom en enskild förvaltningsdomstol, krävs det att bestämmelsens tillämpningsområde tolkas och preciseras genom en avgörandepraxis som tar tid att etablera sig. Att tillämpa en sådan tolkningsmässig bestämmelse utan etablerad rättspraxis skulle vara utmanande med tanke på rättssäkerheten och inte göra processen effektivare. Det har inte ansetts möjligt att göra bestämmelsen tillräckligt exakt och entydig med tanke på individens rättsskydd, avgörandearbetets förutsägbarhet samt domstolarnas och de enskilda domarnas oberoende. Därför föreslås det ingen allmän bestämmelse om domförhet med två ledamöter utifrån ärendets art eller omfattning.  

Som alternativ bedömdes också att koppla bestämmelserna om sammansättningen med två ledamöter till fullföljdssystemets strukturer i stället för till ärendekategorierna. Efter att bestämmelserna om sammansättningar lättades upp har användningsområdet för omprövningssystemet utvidgats betydligt, och ändringssökandet gäller i många ärendekategorier beslut som fattats med anledning av begäran om omprövning. Med hänsyn till detta kan domförheten med två ledamöter anges enligt att ändringssökandet gäller ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning. Denna typ av reglering förenklar dock inte sammansättningsbestämmelserna nämnvärt, eftersom användningsområdet för omprövningsförfarandet i fråga om många lagar är begränsat och vissa beslut som meddelats med stöd av samma lag kan överklagas direkt hos förvaltningsdomstolen. Detta skulle göra användningsområdet för förvaltningsdomstolarnas mindre sammansättningar kanske ännu mer komplicerat än för närvarande och eventuellt leda till att ärenden avgörs i lagstridiga sammansättningar. Det är svårt att på förhand bedöma konsekvenserna av en sådan ändring, eftersom förvaltningsdomstolarnas ärenden inte statistikförs enligt om ändringssökandet gäller ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning. Ett sådant beslut är inte heller nödvändigtvis en garanti för att ärendet har blivit tydligare i rättsligt hänseende, och tillämpningen av omprövningsförfarandet talar inte heller i sig för att ett ärende pga. sin tydlighet är lämpligt för en mindre sammansättning. Omprövningssystemet är för närvarande inte tillräckligt omfattande för att sammansättningsbestämmelserna ska kunna byggas på det. Omprövningsförfarande tillämpas t.ex. inte på Migrationsverkets beslut. Sammansättningen med två ledamöter är väletablerad i utlänningsärenden och dess användning bör inte inskränkas i dessa ärenden utan snarare utökas.  

När det gäller ärendekategorier som hör till domförheten med två ledamöter bedömde arbetsgruppen under den egentliga beredningen att det inte behöver föreskrivas att ärenden som gäller befolkningsdata och för- och efternamn, som till sin art och omfattning påminner om ärenden som gäller pass och identitetskort, kan avgöras i en sammansättning med två ledamöter, eftersom det handlar om ett obetydligt antal ärenden per år. Av remissvaren framgick emellertid att många remissinstanser understöder alternativet att dessa ärenden även i fortsättningen kan avgöras i en sammansättning med två ledamöter. Följaktligen föreslås det att dessa ärenden i regel kan behandlas i en sammansättning med två ledamöter även i fortsättningen.  

Under den egentliga beredningen av lagstiftningsprojektet övervägdes vidare om det finns skäl att utvidga domförheten med två lagfarna ledamöter till att omfatta ärenden som gäller universiteten, högskolorna, yrkeshögskolorna, yrkesutbildningen, gymnasierna och småbarnspedagogiken. När det gäller undervisningsrelaterade ärenden föreslog arbetsgruppen i betänkandet att endast ärenden som gäller grundläggande utbildning ska omfattas av domförheten med två ledamöter. Remissinstanserna hade delade åsikter om detta. Särskilt ärenden som gäller universitet, högskolor och yrkeshögskolor ansågs vara en grupp av ärenden som det är motiverat att ska behandlas i en bassammansättning. Ärenden som gäller antagningen av studerande vid universiteten, högskolorna och yrkeshögskolorna har bedömts orsaka säsongsbunden eftersläpning i förvaltningsdomstolarna, i synnerhet i situationer där dessa ärenden överförs mellan förvaltningsdomstolarna med stöd av 11 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Samtidigt omfattar ärendekategorierna för universiteten, högskolorna och yrkeshögskolorna synnerligen varierande ärenden där de juridiska frågor som ska avgöras skiljer sig åt i fråga om art och omfattning. Vidare kan dessa ärendekategorier anses omfatta många frågor av betydelse för individen, särskilt t.ex. frågor som gäller antagning av studerande och förlust av studierätten, och de är förknippade med omfattande besvärsförbud. Dessa omständigheter talar för att dessa ärenden ska behandlas i bassammansättningen. Samtidigt kan ärenden som gäller småbarnspedagogik och annan undervisning anses vara lika krävande och viktiga som, och därmed till stor del motsvara, ärenden som gäller grundläggande utbildning, och det föreslås att de i regel ska omfattas av domförheten med två ledamöter.  

Under beredningen av lagstiftningsprojektet övervägdes också huruvida slutliga avgöranden som träffas på processuella grunder och där en ledamot ensam föreslås vara domför kan träffas utan föredragning, såsom det föreslås i fråga om processuella särskilda åtgärder. Detta ansågs dock inte ändamålsenligt med hänsyn till kraven på rättvis rättegång. Majoriteten av remissinstanserna understödde inte heller detta.  

Under beredningen utreddes också möjligheten att i högsta förvaltningsdomstolen i större utsträckning än för närvarande övergå till en sammansättning med två ledamöter vid behandlingen av ansökningar om besvärstillstånd. Ur en rättslig och konstitutionell synvinkel verkar det inte finnas något hinder för detta i sig. Användningen av en sammansättning med två ledamöter skulle i princip kunna utvidgas till att omfatta till och med alla ärenden som gäller besvärstillstånd. En sådan reform ska dock inte anses vara aktuell. I högsta förvaltningsdomstolen har man först från början av 2020 nästan helt övergått till systemet med besvärstillstånd. Högsta förvaltningsdomstolen behandlar ärenden av mycket varierande art och omfattning, och med tanke på detta gynnas behandlingen av att flera ledamöter deltar i prövningen av besvärstillstånd. Med tanke på att ärenden som gäller besvärstillstånd ska behandlas tillräckligt mångsidigt är det fortfarande motiverat att de även i fortsättningen i regel ska behandlas i en sammansättning med tre ledamöter.  

På basis av EU-domstolens avgörandepraxis för hänskjutande av ärenden (bl.a. domen i målet Hann-Invest m.fl.) föreslogs det i arbetsgruppens betänkande att möjligheten för förvaltningsdomstolarnas avdelningschefer och överdomare att utan vägande skäl hänskjuta ett ärende till en utökad sammansättning i strid med sammansättningens ståndpunkt skulle begränsas. I sitt betänkande föreslog arbetsgruppen dock inte att det skulle införas motsvarande bestämmelser i fråga om högsta förvaltningsdomstolen och försäkringsdomstolen. I den fortsatta beredningen har man frångått förslaget att se över bestämmelserna separat för förvaltningsdomstolarnas del. Remissinstanserna förhöll sig ganska kritiska till förslaget i fråga, och vid den fortsatta beredningen av ärendet har man kommit fram till att eventuella behov av lagstiftningsändringar som grundar sig på EU-domstolens avgörandepraxis bör bedömas i ett separat sammanhang, samtidigt för alla domstolar och med hänsyn till deras särdrag. 

5.2  Lagstiftning i utlandet

Regleringen av förvaltningsdomstolarnas sammansättningar utomlands

Alla länder har inte förvaltningsdomstolar som är separata från de allmänna domstolarna såsom hos oss. Det finns också skillnader mellan de olika länderna i fråga om huruvida det har inrättats separata specialdomstolar som är koncentrerade till rättskipningsärenden inom vissa områden. I syfte att få en tillräckligt omfattande översikt för propositionen fokuseras följande landspecifika översikt särskilt på sammansättningsbestämmelser om förvaltningsdomstolarna och besvärsinstanserna i anslutning till deras beslut. Eventuella specialdomstolar tas upp närmast som exempel. 

Sverige

I Sverige finns ett trestegssystem för omprövning av förvaltningsärenden. Förvaltningsrätternas beslut kan överklagas hos kammarrätterna. Kammarrätternas beslut kan i sin tur överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.  

Förvaltningsdomstolen är domför i en sammansättning med en lagfaren domare och tre nämndemän, om inte något annat föreskrivs. Antalet lagfarna domare och nämndemän i sammansättningen kan ökas, om det finns skäl till det pga. ärendets omfattning eller svårighetsgrad. En lagfaren domare är också ensam domför i behandlingen och avgörandet av vissa särskilt angivna ärenden. 

Kammarrätten är domför i en sammansättning med tre ledamöter. I särskilt föreskrivna ärenden kan två nämndemän ingå i kammarrättens sammansättning. Utan nämndemän är kammarrätten domför i behandlingen av ett ärende som inte avgörs slutligt samt när beslut fattas om att ett ärende ska avvisas. Två lagfarna ledamöter kan besluta att avvisa besvär som anförts för sent, om de är eniga om beslutet. Beslut om beviljande av besvärstillstånd kan fattas av två lagfarna ledamöter, om de är eniga. En lagfaren ledamot kan i vissa fall ensam besluta om beviljande av besvärstillstånd. En lagfaren ledamot kan ensam besluta att besvär som återtagits ska avskrivas.  

Högsta förvaltningsdomstolen har minst 14 justitieråd. I de flesta ärenden är en sammansättning med fem ledamöter domför. Ärenden kan avgöras även i en sammansättning med fyra ledamöter, om tre av ledamöterna är eniga om avgörandet. Ärenden som gäller sökande av ändring i styrelsebeslut avgörs i en sammansättning med tre eller fyra ledamöter, om det är fråga om att avvisa en ansökan som gjorts för sent eller om ärendet annars är enkelt. I vissa ärenden beslutar högsta förvaltningsdomstolen om hur många ledamöter som ska ingå i en domför sammansättning. Högsta förvaltningsdomstolen kan avgöra ett ärende i plenum, om det under behandlingen av ärendet har framgått att den domföra sammansättningens uppfattning om ärendet avviker från den rättsprincip eller lagtolkning som högsta förvaltningsdomstolen tidigare har antagit. I plenum kan beslut fattas också i ett ärende där avgörandet är av särskild betydelse för rättskipningen.  

Estland

I Estland kan förvaltningsdomstolens (halduskohus) avgöranden överklagas hos distriktsdomstolen (ringkonnakohus), vars avgöranden i sin tur kan överklagas hos högsta domstolen (Riigikohus). I Estland finns det med undantag av förvaltningsdomstolarna ingen särskild besvärslinje i förvaltningsärenden, utan besvärsvägen går liksom i fråga om allmän rättskipning via distriktsdomstolen till högsta domstolen.  

I förvaltningsdomstolen behandlas ärendena i princip i en sammansättning med en ledamot, men en sammansättning med tre ledamöter är möjlig i vissa fall. Distriktsdomstolen behandlar ärendena i en sammansättning med tre ledamöter. I högsta domstolen avgörs ärendena i en sammansättning med minst tre ledamöter. Ärenden kan också avgöras i en avdelningssammansättning med minst fem ledamöter, i en förstärkt specialsammansättning eller i plenum.  

Norge

I Norge finns inga separata förvaltningsdomstolar, utan förvaltningsärenden behandlas i allmänna domstolar. Domstolssystemet har tre steg. Dessutom finns det vissa specialdomstolar i Norge, bl.a. domstolar som behandlar marköverlåtelse (jordskiftedomstolene), domstolen för social trygghet och pensionsärenden (Trygderetten) samt arbetsdomstolen (Arbeidsretten).  

I tingsrätterna består sammansättningen vanligen av en lagfaren ledamot och två nämndemän. I besvärsinstanserna (lagmannsrettene) består sammansättningen i princip av tre lagfarna ledamöter, och beroende på ärendets art kan dessutom lekmannadomare ingå. I civilmål kan antalet lekmannadomare vara två eller fyra. I vissa brottmål kan sammansättningen bestå av två lagfarna ledamöter och fem lekmannadomare. Även andra typer av sammansättningar är möjliga i särskilt föreskrivna fall. Ärenden som fått besvärstillstånd avgörs i högsta domstolen (Høyesteretten) i princip i en sammansättning med fem ledamöter. En förstärkt sammansättning med 11 ledamöter och ett plenarsammanträde är också möjliga. 

Danmark

I Danmark finns inte heller några separata förvaltningsdomstolar. Danmark har vissa specialdomstolar, t.ex. en domstol som behandlar sjöfarts- och handelsärenden (Sø- og Handelsretten). Domstolssystemet har tre steg. 

I underrätterna (byretter) avgörs ärendena i princip av en ledamot, men komplicerade eller principiella ärenden kan avgöras i en sammansättning med tre ledamöter. I överrätterna (Østre Landsret, Vestre Landsret) avgörs ärendena i princip i en sammansättning med tre ledamöter. I såväl under- som överrätterna kan sammansättningen, beroende på ärendets art, även inkludera nämndemän. I högsta domstolen (Højesteret) avgörs ärendena vanligen i en sammansättning med fem ledamöter, men även större sammansättningar är möjliga beroende på ärendets art.  

Tyskland

I Tyskland finns ett trestegssystem med förvaltningsdomstolar. Tyskland har också olika specialdomstolar som behandlar t.ex. militära ärenden, ärenden som gäller vissa yrkesgrupper samt patentärenden.  

I de lägre förvaltningsdomstolarna (Verwaltungsgerichte) avgörs ärendena i regel i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter och två lekmannadomare. Enkla ärenden får även avgöras av en ledamot ensam. Även t.ex. i asylärenden används en sammansättning med en ledamot. I de högre förvaltningsdomstolarna (Oberverwaltungsgerichte) består sammansättningarna av tre till fem lagfarna ledamöter beroende på ärendets art. Dessutom ingår i vissa fall även två lekmannadomare. I högsta förvaltningsdomstolen (Bundesverwaltungsgericht) består sammansättningen av fem lagfarna ledamöter om det ordnas en muntlig förhandling. Om ingen sådan ordnas, avgörs ärendet i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter. Lekmannadomare används endast i militära och disciplinära ärenden.  

Sammanfattning

På basis av det ovan beskrivna systemen för ändringssökande i förvaltningsbeslut i andra europeiska länder kan det konstateras att avgörandet av förvaltningsprocessuella ärenden har ordnats på mycket olika sätt i olika länder. Även fullföljdsdomstolarnas sammansättningar vid avgörande och sammansättningarna med icke-lagfarna ledamöter, såsom lekmannadomare, varierar. Gemensamt är dock att fullföljdsdomstolarna i regel är domföra endast i kollegial sammansättning. Fullföljdsdomstolarnas kollegiala sammansättningar består i regel av minst tre ledamöter. Det bör också beaktas att förvaltningsdomstolssystemet i en del länder har tre steg och att dessa system således inte motsvarar vårt nationella system i fråga om de grundläggande lösningarna. 

7.1  Lagen om högsta förvaltningsdomstolen

6 §. Till 2 mom. fogas en ny 8 a-punkt enligt vilken högsta förvaltningsdomstolen är domför med tre ledamöter när den behandlar och avgör ärenden som gäller meddelande av ett interimistiskt förordnande enligt 83 § i barnskyddslagen. Enligt 85 § 1 mom. 2 punkten i barnskyddslagen kan en ledamot av förvaltningsdomstolen för förvaltningsdomstolens del fatta beslut i ett ärende som gäller ett interimistiskt förordnande enligt 83 §, men i paragrafen föreskrivs det inte särskilt om högsta förvaltningsdomstolens domföra sammansättning. En sammansättning med fem ledamöter i högsta förvaltningsdomstolen är onödigt tung sett till domförheten i en sammansättning med en ledamot i förvaltningsdomstolen. Därför föreslås det att ett ärende som gäller ett interimistiskt förordnande ska kunna avgöras i en sammansättning med tre ledamöter.  

Det föreslås att den sista meningen i 3 mom. ändras så att det blir möjligt att behandla och avgöra besvärstillståndsärenden som gäller klassificeringsbeslut enligt 5 d, 5 f och 5 g § i avfallslagen, som träder i kraft den 1 januari 2027, också i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter och en sakkunnigledamot. Motsvarande ändring i fråga om de ovannämnda paragraferna i avfallslagen görs också i 11 § 1 mom. i lagen om högsta förvaltningsdomstolen, där det föreskrivs om miljösakkunnigrådens deltagande i behandlingen av dessa ärenden. 

Paragrafens 4 mom. ändras så att en sammansättning med två ledamöter är domför i större utsträckning än i nuläget i ärenden som gäller besvärstillstånd. Enligt propositionen är en sammansättning med två ledamöter domför när den avgör ärenden som gäller ansökan om besvärstillstånd i alla utlänningsärenden. Denna ändring av domförheten i en sammansättning med två ledamöter omfattar utöver ärenden som avses i utlänningslagen åtminstone ärenden som avses i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011), lagen om främjande av integration (681/2023), lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (907/2017), lagen om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal (908/2017), lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018), lagen om genomförande av vissa bestämmelser om uppehållsrätt i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (666/2020) och lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (224/2024).  

Bestämmelser om internationellt skydd och utlänningsrättsliga frågor finns förutom i den nationella lagstiftningen också i de rättsakter som bildar Europeiska unionens nya migrations- och asylpakt (s.k. pakten) och som tillämpas huvudsakligen fr.o.m. den 12 juni 2026. Dessa rättsakter består av bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347, av den 14 maj 2024, om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU (s.k. skyddsgrundsförordningen), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348, av den 14 maj 2024, om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (s.k. förordningen om asylförfaranden) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351, av den 14 maj 2024, om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (s.k. förordningen om asyl- och migrationshantering). Även de utlänningsrättsliga bestämmelser som ingår i pakten omfattas av den föreslagna ändringen av 4 mom. Ändringen av domförheten omfattar dock inte t.ex. ärenden som gäller finskt medborgarskap eller bestämmande av medborgarskapsstatus. Ändringen motsvarar till sitt innehåll 5 § 1 mom. 1 punkten i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Sedan en lagändring som trädde i kraft den 1 september 2016 har en sammansättning med två ledamöter varit domför när den behandlar och avgör ärenden om besvärstillstånd som gäller internationellt skydd enligt 6 kap. i utlänningslagen. Erfarenheterna av hur en sammansättning med två ledamöter fungerar i dessa ärenden visar att det är motiverat att utvidga sammansättningens användningsområde till att omfatta alla utlänningsrättsliga ärenden. Då behöver man vid behandlingen av utlänningsärenden inte separat bedöma om en ansökan om besvärstillstånd i sin helhet kan behandlas i den sammansättning med två ledamöter som utgör regeln, eller om ett avgörande som grundar sig på något annat än 6 kap. i utlänningslagen eller EU-lagstiftning i samma beslut förutsätter att ansökan om besvärstillstånd behandlas i en sammansättning med tre ledamöter. Detta bidrar till en snabbare behandling av dessa ärenden.  

Ett ärende som har behandlats i en sammansättning med två ledamöter ska enligt förslaget överföras till en utökad sammansättning med tre eller fem ledamöter om ledamöterna inte är eniga om avgörandet.  

Till 5 mom. 3 punkten fogas en möjlighet att avvisa en ansökan om återbrytande i en sammansättning med en ledamot om det i ärendet inte har anlitats något lagfaret biträde eller ombud i enlighet med 118 § 5 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Skyldigheten att anlita ett biträde gäller en sökande som inte är en myndighet eller en förvaltningsdomstol.  

Till 5 mom. fogas en ny 4 punkt enligt vilken en sammansättning med en ledamot är domför när den avvisar en ansökan om besvärstillstånd, besvär eller ansökan i situationer som avses i 81 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Huvudsakligen har ansökningar om besvärstillstånd avvisats för att besvären inte har anförts inom föreskriven tid. Punkten omfattar förutom besvärsärenden även ansökningar om extraordinärt ändringssökande.  

Till 5 mom. fogas en ny 5 punkt enligt vilken en sammansättning med en ledamot är domför när den avskriver ett ärende i en situation där ansökan om besvärstillstånd, besvären eller ansökan återtas.  

Skyldigheten att hänskjuta ett ärende till en kollegial sammansättning enligt 1, 2 eller 4 mom. i samma paragraf om det ärende som ska avgöras kräver det på grund av sin natur, som anges i momentets inledande stycke, tillämpas också på de föreslagna tilläggen i 5 mom. I praktiken ska man förfara på det sättet om ärendet är rättsligt oklart eller kan tolkas på olika sätt. 

7 §. Paragrafens 1 mom. ändras så att ett rättskipningsärende som är av vidsträckt eller principiell betydelse eller vissa delar av ett sådant ärende kan behandlas vid sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning i stället för i plenum eller fulltaligt avdelningssammanträde. Vid sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning är det ändamålsenligt att behandla ärenden där den rättsliga fråga som ska avgöras inte endast är förknippad med ärenden som en viss avdelning behandlar, utan där avgörandet kommer att tas i beaktande i andra avdelningars rättskipningsavgöranden. Det kan exempelvis handla om frågor som är förknippade med tillämpningsområdet för lagen om rättegång i förvaltningsärenden, förvaltningsdomstolarnas behörighet, domarjäv eller ersättning av rättegångskostnader. Ett sådant vidsträckt rättsligt avgörande förutsätter att ledamöter i en avdelning som behandlar andra kategorier av ärenden än den aktuella kategorin deltar i avgörandet av ärendet. Ett ärende kan behandlas vid sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning i stället för fulltaligt avdelningssammanträde när behandlingen av ärendet inte behöver föras till plenum för avgörande.  

I momentet görs dessutom preciseringen att ett ärende där avgörandet kan avvika avsevärt från tidigare etablerad rättspraxis kan hänskjutas till en förstärkt sammansättning. Högsta förvaltningsdomstolens uppgift att styra rättspraxis förutsätter att ärenden som är principiellt viktiga och ärenden där avgörandet kan avvika avsevärt från tidigare rättspraxis behandlas i förstärkt sammansättning. 

Den första meningen i 2 mom. ändras så att beslut om att hänskjuta ett rättskipningsärende till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning fattas av presidenten, liksom när ett ärende hänskjuts till plenum. 

11 §. I 1 mom. föreslås en ändring och en korrigering av teknisk natur. Det föreslås att det till momentet fogas en hänvisning till ärenden enligt 5 d, 5 f och 5 g § i avfallslagen, som träder i kraft den 1 januari 2027, vilket leder till att två miljösakkunnigråd ska delta i behandlingen av dessa ärenden som gäller klassificeringsbeslut i högsta förvaltningsdomstolen. I behandlingen av motsvarande ärenden i förvaltningsdomstolen deltar med stöd av ändringarna i 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna (träder i kraft den 1 januari 2027) genom lag 313/2026 minst en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området. Även i högsta förvaltningsdomstolen är det därför motiverat att dessa ärenden behandlas i en sammansättning med specialkompetens. Vidare är hänvisningen i andra meningen till vissa ärenden som har avgjorts vid gemensam behandling enligt 9 § i lagen om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket inexakt, och det föreslås att den korrigeras. Den svenska ordalydelsen korrigeras på motsvarande sätt. 

13 §. En ändring föreslås i 2 mom. I det ändrade 2 mom. finns bestämmelser om vilka ledamöter som ska delta i sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning enligt lagens 7 §. I avgörandet av ett ärende vid sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning deltar enligt momentet presidenten, varje avdelnings ordförande och till tjänsteåren äldsta ledamot samt de ledamöter som deltagit i den sammansättning som behandlat ärendet innan beslut fattats om att hänskjuta ärendet till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning.  

En ändring föreslås i gällande 3 mom. Det nya innehållet motsvarar gällande 2 mom.  

Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. som till innehållet i hög grad motsvarar gällande 3 mom. Hänvisningen till 2 mom. ändras dock till en hänvisning till 3 mom. I momentet föreskrivs det dessutom att ärendet ska hänskjutas till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller plenum om det finns färre än sju ledamöter i den sammansättning vid avgörande som bestäms enligt 3 mom. När ärendet hänskjuts bör man bedöma till vilken av de utökade sammansättningarna det är ändamålsenligt att hänskjuta ärendet. 

7.2  Lagen om rättegång i förvaltningsärenden

1 a kap.De regionala förvaltningsdomstolarnas domförhet 

5 a §.Kapitlets tillämpningsområde. De allmänna bestämmelserna om de regionala förvaltningsdomstolarnas domförhet, som i nuläget ingår i lagen om förvaltningsdomstolarna som föreslås bli upphävd, tas in i det föreslagna nya 1 a kap. Specialbestämmelser om förvaltningsdomstolens sammansättning som finns i någon annan lag har företräde framför de allmänna bestämmelserna i det föreslagna 1 a kap. enligt vad som föreskrivs i lagens 3 §. 

I 1 mom. förtydligas det att 1 a kap. gäller de regionala förvaltningsdomstolarnas – och med hänsyn till 2 § 1 mom. i lagen om Ålands förvaltningsdomstol också Ålands förvaltningsdomstols – domförhet, även om lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas också i högsta förvaltningsdomstolen och på rättegång i förvaltningsärenden i försäkringsdomstolen, marknadsdomstolen och arbetsdomstolen. Dessutom finns bestämmelser om sammansättningen i Ålands förvaltningsdomstol i lagen om Ålands förvaltningsdomstol. 

Enligt 2 mom. föreskrivs det fortfarande särskilt om högsta förvaltningsdomstolens, marknadsdomstolens, försäkringsdomstolens och arbetsdomstolens domförhet i lagen om högsta förvaltningsdomstolen, lagen om rättegång i marknadsdomstolen (100/2013), lagen om försäkringsdomstolen och lagen om rättegång i arbetsdomstolen (646/1974). 

5 b §.Domförhet. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om huvudregeln för förvaltningsdomstolens domföra sammansättning. Bestämmelsen motsvarar i sak 12 § 1 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna. Huvudregeln om en sammansättning med tre lagfarna ledamöter är en fortsättning på bestämmelserna om att ärenden i regel ska behandlas och avgöras kollegialt, som ingick redan i lagen om länsrätterna som föregick lagen om förvaltningsdomstolarna, och i lagen om länsrätt (52/1955) som föregick den. 

Domstolens sammansättning vid avgörande påverkar hur korrekt och snabbt ett ärende blir behandlat och om kraven på en rättvis rättegång blir tillgodosedda. Huvudregeln om behandling av ärenden i en bassammansättning med tre domare är motiverad i förvaltningsdomstolar som är fullföljdsdomstolar. En kollegial sammansättning tillför fler perspektiv på ett enskilt rättskipningsärende, gör prövningen mångsidigare och stärker på det sättet rättsskyddet.  

Genom en lag (675/2006) som trädde i kraft den 1 januari 2007 fogades nya 12 a och 12 b § till lagen om förvaltningsdomstolarna. Genom de paragraferna infördes mindre sammansättningar med två ledamöter och en ledamot som alternativ vid sidan av en sammansättning med tre ledamöter i ärendekategorier som förtecknas särskilt i lagen. Bestämmelserna om omprövningsförfarandet i förvaltningslagens (434/2003) 7 a kap. (581/2010), som trädde i kraft den 1 augusti 2010 efter revideringen av bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättning, har stärkt omprövningens ställning och karaktär som rättsmedel i det första skedet.  

Ett centralt mål för utvecklingen av omprövningssystemet har varit att förvaltningsdomstolarna ska kunna koncentrera sig på att behandla och avgöra egentliga rättstvister. Ärendenas struktur och tyngdpunkterna i antalet ärenden vid förvaltningsdomstolarna har förskjutits till följd av att omprövningssystemets användningsområde utvidgades avsevärt, och dessutom till följd av att domstolarnas prestationer i regel blev avgiftsbelagda och nivån på rättegångsavgifterna höjdes genom lagen om domstolsavgifter (1455/2015), som trädde i kraft den 1 januari 2016. Av dessa anledningar behöver det granskas om bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättningar är aktuella med tanke på tillgodoseendet av rättsskyddet, en smidigare rättskipningsverksamhet i förvaltningsdomstolarna och snabbare rättegångsförfaranden. 

I och med att användningsområdet för omprövningssystemet utvidgades avgörs klara och enkla ärenden inom många förvaltningsområden i nuläget redan i omprövningsförfarandet utan att tas upp för behandling i förvaltningsdomstolarna, vilket är en aspekt som talar för att sammansättningen med tre lagfarna ledamöter bör vara utgångspunkten i bestämmelserna. Också systemet med besvärstillstånd för fortsatt överklagande hos högsta förvaltningsdomstolen höjer förväntningarna på förvaltningsdomstolarnas rättskipning. Personalstrukturen i förvaltningsdomstolarnas rättskipning har blivit mer domarbetonad. I dag är det ofta en förvaltningsrättsdomare som föredrar ett rättskipningsärende, vilket inte var fallet under 2000-talets första decennium när bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas mindre sammansättningar antogs, då den vanliga sammansättningen i rättskipningsärenden bestod av tre ledamöter och en föredragande med juridisk utbildning. Sammansättningarna har blivit mindre än vad som avsågs när de gällande bestämmelserna om sammansättningar antogs, till följd av att antalet föredragande och notarier som är föredragande i sammansättningar vid avgörande har minskat samtidigt som förvaltningsrättsdomarnas och assessorernas domarföredragningar har ökat.  

Sammansättningen med tre lagfarna ledamöter ska fortsättningsvis vara bassammansättningen. Det föreskrivs särskilt i lag om avvikande sammansättningar. Den grundläggande bestämmelsen i den föreslagna 5 b § framhäver ställningen för sammansättningen med tre ledamöter som förvaltningsdomstolens bassammansättning. Den grundläggande bestämmelsen garanterar att också ärenden som annars skulle kunna behandlas i en sammansättning med två ledamöter eller en ledamot kan tas upp för behandling i bassammansättningen. Förvaltningsdomstolarnas ställning som fullföljdsdomstol i första instans, vars avgörandepraxis omfattande styr förvaltningsmyndigheternas beslutsfattande, talar för bestämmelsen om en bassammansättning med tre ledamöter. Förvaltningsdomstolens kollegiala och oberoende sammansättning är av central betydelse för att allmänheten ska kunna lita på rättsskyddet och på att den offentliga makten utövas lagenligt. På grund av systemet för besvärstillstånd i högsta förvaltningsdomstolen förblir förvaltningsdomstolens avgörande vanligen det slutliga domstolsavgörandet i ett ärende.  

Huruvida ett ärende ska behandlas i en bassammansättning med tre lagfarna ledamöter eller i en mindre sammansättning som det föreskrivs om särskilt i lagen avgörs därför av den sammansättning som behandlar ärendet. Rättsligt krävande avgöranden som är omfattande och komplicerade i sak eller samhälleligt betydande ska vanligen träffas i en sammansättning med minst tre ledamöter. Även vägledande avgöranden bör träffas i en större sammansättning.  

I 1 a kap. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreslås inte uttömmande bestämmelser om förvaltningsdomstolens domförhet. Specialbestämmelser om förvaltningsdomstolarnas domföra sammansättning är bl.a. lagens 5 § 2 mom. där det föreskrivs om förvaltningsdomstolens domförhet i ett ärende som gäller domarjäv. Dessutom finns specialbestämmelser om förvaltningsdomstolens domförhet i vissa ärenden i andra lagar, t.ex. i rättshjälpslagen (257/2002), lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång (362/2009), barnskyddslagen, fängelselagen (767/2005), häktningslagen (768/2005), lagen om övervakad frihet på prov (629/2013), lagen om verkställighet av samhällspåföljder (400/2015), lagen om verkställighet av kombinationsstraff (801/2017) och lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006). Bestämmelser om förvaltningsdomstolens domförhet i ett ärende som gäller offentlighet vid rättegång i en förvaltningsdomstol finns i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar (381/2007). Avsikten är inte att i detta sammanhang ändra specialbestämmelserna om förvaltningsdomstolens domförhet. Nya specialbestämmelser om avgränsade ärendekategorier kan behövas också i framtiden.  

5 c §.Sakkunnigledamöter i sammansättningen. Paragrafens 1 mom. motsvarar i sak den gällande lagens 7 § 1 mom. Punkterna i momentet numreras om. Dessutom preciseras det att två lagfarna ledamöter och en sakkunnigledamot deltar i behandlingen och avgörandet av ärenden som avses i momentet. En sakkunnigledamot anses behövas i de ärenden som avses i momentet pga. specialsakkunskapen i förvaltningsärenden.  

I den första meningen i 12 § 2 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna och i den lag om förvaltningsdomstolarna som ändrats genom lag 313/2026 och som träder i kraft den 1 januari 2027 finns en bestämmelse om att sammansättningen i ärenden där sakkunnigledamöter deltar är två lagfarna ledamöter och en sakkunnigledamot. Även om en sådan sammansättning med tre ledamöter i de flesta fall är tillräcklig med hänsyn till ärendenas art behöver ett ärende vid behov kunna avgöras i en sammansättning med fyra ledamöter varav tre är lagfarna ledamöter och en sakkunnigledamot, när ärendet är förknippat med utmanande rättsliga tolkningsfrågor. Därför tillämpas den föreslagna 5 h § på ärenden som avses i 5 c § 1 mom., där sakkunnigledamöter deltar. I 5 h § föreskrivs det att sammansättningen kan förstärkas med en lagfaren ledamot. Sammansättningen kan inte förstärkas med ytterligare en sakkunnigledamot. 

I den sista meningen i 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna föreskrivs det att ordföranden i en sammansättning med en sakkunnigledamot ska vara en lagfaren ledamot. Denna bestämmelse behövs inte längre med hänsyn till domstolslagens 4 kap. 2 § 2 mom. om ordförande för förvaltningsdomstolen. Enligt den bestämmelsen är överdomaren eller en lagfaren förvaltningsrättsdomare ordförande för förvaltningsdomstolen. 

Enligt 7 § 1 mom. 2 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna deltar en sakkunnigledamot i behandlingen och avgörandet av ärenden enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977) som gäller meddelande av specialomsorger och fortsatta specialomsorger oberoende av en persons vilja. Tidigare har det utifrån bestämmelsen varit oklart om en sakkunnigledamot ska delta i behandlingen av ett ärende när ändring söks i användning av begränsningsåtgärder enligt 3 a kap. i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt prejudikat HFD:2025:39 att det i ett ärende som gällde rörelsefrihet under övervakning enligt 3 a kap. 42 m § 1 mom. i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda inte var fråga om ett sådant ärende som gäller meddelande av specialomsorger och fortsatta specialomsorger oberoende av en persons vilja som förvaltningsdomstolen med stöd av 7 § 1 mom. 2 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna skulle ha varit domför att avgöra i en sammansättning med två lagfarna ledamöter och en sakkunnigledamot. Användning av begränsningsåtgärder handlar om åtgärder i samband med meddelande av specialomsorger som är sådana att en sakkunnigledamot bör vara med och bedöma om de är lämpliga. Därför föreslås det att bestämmelsen ändras så att ett omnämnande av begränsningsåtgärder fogas till i 3 punkten. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar i sak 12 a § 2 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna, där det föreskrivs om en mindre sammansättning i förvaltningsdomstolen när det är fråga om beslut om fortsatt vård enligt mentalvårdslagen som ska underställas förvaltningsdomstolen. Bestämmelsen kompletteras med ett förslag om att motsvarande sammansättning också kan behandla och avgöra ett underställningsärende som gäller fortsatta specialomsorger enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Förfarandet är detsamma som i underställningsärenden enligt mentalvårdslagen.  

I momentet är det fråga om en specialsituation i den sammansättning med två ledamöter som föreslås i 5 e §, där också 3 mom. i den föreslagna 5 e § är tillämpligt. Enligt det momentet ska ärendet överföras till en sammansättning med tre ledamöter om ledamöterna inte är eniga om utgången i ärendet. När ledamöterna är oeniga ska den sammansättning som avses i det föreslagna 5 c § 2 mom. överföra ärendet till en sammansättning med tre ledamöter för avgörande. Till skillnad från de situationer som avses i den föreslagna 5 g § förblir en sammansättning med en lagfaren ledamot och en sakkunnigledamot inte domför om en av ledamöterna får förhinder, utan en ny ledamot ska förordnas i ärendet. I ett ärende som avses i det föreslagna 2 mom., där en sakkunnigledamot deltar, kan en lagfaren ledamot i sammansättningen vara ordförande som föredrar ärendet.  

Innehållet i den första meningen i 3 mom. motsvarar 7 § 2 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna, men gäller till skillnad från lagen om förvaltningsdomstolarna också underställningsärenden som gäller fortsatt vård och fortsatta specialomsorger enligt det föreslagna 5 c § 2 mom. I den första meningen avses med andra åtgärder än ett slutligt avgörande i huvudsaken handläggningsbeslut och andra särskilda åtgärder som inte avgörs i ett handläggningsbeslut. Om ärendet enligt lag ska avgöras i en sammansättning med två lagfarna ledamöter och en sakkunnigledamot, kan de två lagfarna ledamöterna besluta om andra åtgärder än sådana som innebär ett slutligt avgörande i huvudsaken. Med stöd av den föreslagna 5 f § 3 mom. 4–6 punkten kan beslut om handläggningsbeslut och andra särskilda åtgärder som avses i punkterna dock fattas av en enda lagfaren ledamot, om inte arten eller omfattningen av den fråga som ska avgöras kräver en större sammansättning.  

Med stöd av den andra meningen i momentet kan beslut fattas utan sakkunnigledamot, om det är fråga om att avskriva, avvisa eller överföra ett ärende. I ärenden där sakkunnigledamöter deltar kan det förekomma egentliga rättsliga frågor som endast kan avgöras utifrån de lagfarna ledamöternas utbildning och yrkeskompetens. Enligt detaljmotiveringen till 11 § (242/1989) 3 mom. i lagen om länsrätterna, som föregick lagen om förvaltningsdomstolarna, möjliggjorde bestämmelsen bl.a. att länsrätten kunde fatta ett beslut utan sakkunnigledamot eller extra ledamot när villkoren för avgörande i huvudsaken inte var uppfyllda, dvs. vid beslut om avvisning. 

De lagfarna ledamöterna kan på ett sätt som är behörigt med tanke på rättsskyddet bedöma de rättsliga grunderna för ett avgörande som nämns i momentets andra mening, som avslutar handläggningen av ett ärende i förvaltningsdomstolen, och det är inte nödvändigt att sakkunnigledamöter deltar i beslutsfattandet. Avgörandena kan också träffas i den sammansättning med en ledamot som avses i 5 f §. Förvaltningsdomstolens arbete underlättas om beslut enligt det föreslagna 5 f § 3 mom. som gäller att avskriva, avvisa eller överföra ett ärende fattas utan sakkunnigledamot. Rättsliga frågor kan då behandlas och avgöras flexibelt och snabbt i de situationer där sakkunnigledamotens specialsakkunskap inte behövs.  

5 d §.Ledamöter i sammansättningen som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området. Den föreslagna paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar i huvudsak 12 § 2 mom. i den lag om förvaltningsdomstolarna som ändrats genom lag 313/2026 och som träder i kraft den 1 januari 2027 till de delar som gäller förvaltningsdomstolens sammansättning med en eller flera ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området. Bestämmelser om möjligheten att behandla ett ärende som avses i den föreslagna paragrafen i en sammansättning med fler än fyra ledamöter finns i de tre sista meningarna i 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna. Den föreslagna regleringen avviker från 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna, ändrad genom lag 313/2026, i det avseendet att även ärenden enligt 5 d, 5 f och 5 g § i avfallslagen vid behov kan behandlas i en sammansättning som är större än sammansättningen med fyra ledamöter, vilket bestämmelserna i lagen om förvaltningsdomstolarna inte möjliggör separat. Även om de ovannämnda ärendena enligt avfallslagen normalt inte förutsätter en utvidgad sammansättning, finns det ingen anledning att kategoriskt utesluta möjligheten att använda en utvidgad sammansättning i fråga om dessa ärenden med avvikelse från andra ärenden, som behandlas i en sammansättning med en eller flera ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området.  

Den näst sista meningen i 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna, enligt vilken ett behövligt antal ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området och lika många lagfarna ledamöter ingår i sammansättningen utöver ordföranden när det är fråga om en större sammansättning än en sammansättning med fyra ledamöter, har orsakat tolkningsproblem. Det har varit oklart om sammansättningen måste bestå av en ordförande och dessutom samma antal lagfarna domare och sakkunniga domare. En tolkning av den gällande bestämmelsen har varit att en laglig sammansättning förutsätter samma antal ledamöter förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området som lagfarna ledamöter av vilka en är ordföranden. För att undvika tolkningsproblem föreslås det att formuleringen preciseras så att minst lika många lagfarna ledamöter som ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området ska ingå i en utökad sammansättning med fler än fyra ledamöter när de förtrogna ledamöternas sakkunskap behövs. Detta relationstal mellan lagfarna ledamöter och ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området motsvarar förslaget om att minst två lagfarna ledamöter ska ingå i en sammansättning med fyra ledamöter. I den sista meningen i 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna föreskrivs det om sammansättningens lagfarna ordförande, men den bestämmelsen behövs inte längre med hänsyn till 4 kap. 2 § 2 mom. i domstolslagen.  

Med stöd av den första meningen i det föreslagna 2 mom. kan ett ärende som avses i 1 mom. avgöras i en sammansättning med fyra ledamöter om det är motiverat med hänsyn till arten eller omfattningen av den fråga som ska avgöras eller av någon annan särskild orsak. Hänvisningen till frågans art eller omfattning eller någon annan särskild orsak motsvarar det som föreslås om förstärkning av sammansättningen i 5 h §. Ärendets art och omfattning som grund för förstärkning av sammansättningen avser t.ex. situationer som enligt den föreslagna 5 l § inte förutsätter plenum, sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller fulltaligt avdelningssammanträde men där det är motiverat att förstärka sammansättningen på grund av ärendets särskilda art eller exceptionella omfattning. En annan särskild orsak syftar på exceptionella omständigheter i samband med behandlingen av ärendet och kan uppstå t.ex. i situationer där den som tidigare föredragit ärendet har fått ett domarförordnande under pågående behandling och det är motiverat att avgöra ärendet i en sammansättning som består av samma personer exempelvis efter att bevisning mottagits i en muntlig förhandling eller vid en syn eller inspektion.  

Enligt den tredje meningen i momentet är ärendets särskilda natur eller omfattning ett villkor för att förstärka en sammansättning som förutsätter förtrogenhet med det naturvetenskapliga eller tekniska området till fler än fyra ledamöter. Med ärendets särskilda natur eller omfattning avses exceptionella drag som är förknippade med innehållet, omfattningen eller den samhälleliga betydelsen av den fråga som ska avgöras och som förutsätter en sammansättning med fler än fyra ledamöter. Huruvida ett ärende ska behandlas i en sammansättning med tre ledamöter eller i en större sammansättning avgörs av den sammansättning som behandlar ärendet. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar i sak det föreslagna 5 c § 3 mom. Med stöd av den första meningen i momentet kan beslut om andra åtgärder än sådana som innebär ett slutligt avgörande i huvudsaken fattas utan ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området. För att underlätta arbetet i Vasa förvaltningsdomstol, som behandlar ärenden som avses i 1 mom., är det motiverat att utsträcka möjligheten att fatta handläggningsbeslut och andra avgöranden som gäller särskilda åtgärder också till sammansättningar utan en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området.  

Enligt den andra meningen i momentet kan beslut om att avskriva, avvisa eller överföra ett ärende fattas utan ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området. De lagfarna ledamöterna kan på ett sätt som är behörigt med tanke på rättsskyddet bedöma de rättsliga grunder för ett avgörande som nämns i momentets andra mening, som avslutar handläggningen av ett ärende i förvaltningsdomstolen, och det är inte nödvändigt att en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området deltar i beslutsfattandet. Avgörandena kan också träffas i den sammansättning med en ledamot som avses i 5 f §. Vasa förvaltningsdomstols arbete underlättas om beslut enligt det föreslagna 5 f § 3 mom. som gäller att avskriva, avvisa eller överföra ett ärende fattas utan ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området. Rättsliga frågor kan då behandlas och avgöras flexibelt och snabbt i de situationer där det inte behövs specialsakkunskap som en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området besitter. 

5 e §.Domförhet med två ledamöter. I det föreslagna 1 mom. finns bestämmelser om de ärenden där en sammansättning med två lagfarna ledamöter är domför om inte en fråga som ska avgöras på grund av sin natur eller omfattning kräver en sammansättning med tre ledamöter. Detta är ett undantag från den huvudregel om en sammansättning med tre lagfarna ledamöter som föreslås i 5 b § och som ett ärende ska överföras till om en fråga som ska avgöras är rättsligt svår, omfattande och komplicerad i sak eller samhälleligt betydande eller om det är fråga om ett vägledande avgörande. Frågan om ett ärende ska behandlas i bassammansättningen eller i en sammansättning med två ledamöter avgörs av den sammansättning som behandlar ärendet. 

En sammansättning med två ledamöter är ändamålsenlig i ärenden där det finns en etablerad rättspraxis och där rättegångsmaterialet inte är omfattande. Enligt den gällande regleringen kan sammansättningen behandla ärenden som inte är förknippade med rättsligt svåra frågor. Dessa begränsningar ska tas i beaktande när man använder den prövningsrätt att välja rätt sammansättning som den föreslagna bestämmelsen medger och när man bedömer om arten eller omfattningen av en fråga som ska avgöras kräver en sammansättning med tre ledamöter. Dessutom begränsas användningen av en mindre sammansättning av att två ledamöter i praktiken med stöd av det föreslagna 3 mom. kan avgöra ett ärende endast om de är eniga.  

I nuläget finns bestämmelser om en sammansättning med två lagfarna ledamöter i 12 a § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna, där det för att sammansättningen ska vara domför bl.a. förutsätts att det handlar om ett fullföljdsärende. Enligt det föreslagna 5 e § 1 mom. begränsas domförheten i en sammansättning med två ledamöter inte längre till fullföljdsärenden, utan en sammansättning med två ledamöter ska vara domför också i förvaltningstvistemål och andra förvaltningsprocessuella ärenden under förutsättning att de övriga villkoren för domförhet som anges i lagen är uppfyllda. Huvudsaken ska gälla ett ärende som avses i momentet. Enligt de allmänna principerna behandlas och avgörs också andra yrkanden som framställts i samband med huvudsaken i samma sammansättning. Beslut om exempelvis arvode och ersättning för kostnader till ett ombud eller ett biträde, ersättning av statens medel till en intressebevakare eller en stödperson samt skyldighet att ersätta rättegångskostnader och bevisningskostnader ska kunna fattas i samma sammansättning som fattar beslut i huvudsaken. Också yrkanden som gäller skadestånd, som har karaktären av klagomål eller som inte omfattas av förvaltningsdomstolens behörighet ska behandlas i samma sammansättning som behandlar huvudsaken.  

I det inledande stycket i 12 a § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna anges som ett villkor för domförhet i en sammansättning med två ledamöter att en fråga som ska avgöras i ärendet inte på grund av sin natur kräver en sammansättning med tre ledamöter. När 12 a § fogades till lagen om förvaltningsdomstolarna ansåg lagutskottet med hänsyn till rättssäkerheten att det var viktigt att inte slentrianmässigt stanna för en tvåledamotssammansättning i de ärenden som räknas upp i 1 mom., utan att på behörigt sätt ta hänsyn till särdragen i varje enskilt ärende när man bestämmer den domföra sammansättningen. Utskottet förutsatte att momentet kompletteras med en bestämmelse som styr prövningen, enligt vilken två ledamöter kan behandla ärendet om inte en fråga som ska avgöras är av sådan art att det kräver en sammansättning med tre ledamöter (LaUB 9/2006 rd, s. 3/II). Denna bestämmelse som styr prövningen ingår också i det inledande stycket i det föreslagna 5 e § 1 mom. I bestämmelsen tilläggs utöver omnämnandet av ärendets art ett omnämnande av ärendets omfattning, som på motsvarande sätt kan kräva att ärendet behandlas i en sammansättning med tre ledamöter.  

I 12 a § 1 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna finns en förteckning över de lagar som ett ärende ska gälla för att förvaltningsdomstolen ska vara domför med två ledamöter. Eftersom det är besvärligt att hålla förteckningen uppdaterad är det inte en helt fungerande lagstiftningsteknik att föreskriva om domförhet i en sammansättning med två ledamöter genom att räkna upp lagar. Dessutom är bestämmelserna om domförhet i sammansättningar med två och tre ledamöter utspridda på ett inkonsekvent sätt. Exempelvis avgörs uppehållstillståndsärenden som kan jämföras med uppehållstillståndsärenden enligt utlänningslagen med stöd av annan speciallagstiftning, men dessa speciallagar anges inte i 12 a § 1 mom. 8 punkten om domförhet i en sammansättning med två ledamöter. För att regleringen ska vara konsekvent, förutsägbar, entydig och fungerande anges domförheten i en sammansättning med två ledamöter i det föreslagna 5 e § 1 mom. inte med hjälp av en förteckning över lagar, utan formuleras mer allmänspråkligt och därmed mer flexibelt, men ändå tillräckligt exakt med hänsyn till rättsskyddet.  

Till skillnad från de situationer som avses i den föreslagna 5 g § förblir en sammansättning med två ledamöter inte domför om en av ledamöterna får förhinder, utan en ny ledamot ska förordnas i ärendet. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten är en sammansättning med två lagfarna ledamöter domför om det är fråga om ett ärende som gäller förutsättningarna för en utlännings inresa, vistelse eller avlägsnande ur landet, om ett ärende som gäller resedokument som beviljas utlänningar, om mottagningstjänster eller om något annat utlänningsärende. Sådana utlänningsärenden är utöver ärenden som avses i utlänningslagen åtminstone ärenden som avses i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel, lagen om främjande av integration, lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning, lagen om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal, lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete, lagen om genomförande av vissa bestämmelser om uppehållsrätt i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen och lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning.  

Bestämmelser om internationellt skydd och utlänningsrättsliga frågor finns förutom i den nationella lagstiftningen också i de rättsakter som bildar Europeiska unionens nya migrations- och asylpakt (s.k. pakten) och som tillämpas huvudsakligen fr.o.m. den 12 juni 2026. Dessa rättsakter består av bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347, av den 14 maj 2024, om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU (s.k. skyddsgrundsförordningen), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348, av den 14 maj 2024, om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (s.k. förordningen om asylförfaranden) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351, av den 14 maj 2024, om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (s.k. förordningen om asyl- och migrationshantering). Även de utlänningsrättsliga bestämmelser som ingår i pakten omfattas av den föreslagna ändringen av 1 punkten.  

Enligt punkten är en sammansättning med två ledamöter domför i alla utlänningsrättsliga ärenden. Även om antalet utlänningsärenden varierar från år till år behandlar förvaltningsdomstolarna årligen många sådana ärenden. Detta innebär att även när lagstiftningen om utlänningsärenden ändras, uppkommer det i allmänhet på kort tid en hel del rättspraxis och prejudikat av högsta förvaltningsdomstolen som gäller utlänningsärenden, och därmed stabiliseras rättsläget inom en relativt kort tid efter ändringarna. Även om det vid ikraftträdandet av betydande lagstiftningsändringar inledningsvis kan finnas skäl att t.ex. träffa nya riktgivande avgöranden i en större sammansättning, kan det med hänsyn till det ovannämnda stora antalet utlänningsärenden och den snabba stabiliseringen av rättspraxis som följer av detta anses att en principiell domförhet med två lagfarna ledamöter är motiverad i fråga om utlänningsärenden med tanke på tryggandet av rättsskyddet och en snabb rättegång.  

Momentets 2 punkt omfattar ärenden som gäller tillämpningen av medborgarskapslagen (359/2003), passlagen (671/2006) och lagen om identitetskort (663/2016). Till de medborgarskapsärenden som avses i punkten hör ärenden som gäller såväl förvärv, behållande och förlust av medborgarskap som bestämmande av medborgarskapsstatus. Förvaltningsdomstolarna avgör årligen flera hundra medborgarskapsärenden, och antalet antas öka de närmaste åren. Även om ett ärende som gäller medborgarskap kan ha en stor personlig betydelse för den som söker ändring är den rättsliga fråga som ska avgöras relativt enkel i de flesta rättskipningsärenden som gäller medborgarskap. Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat många prejudikat i ärenden som gäller medborgarskap, och liksom i fråga om utlänningsärenden stabiliseras rättspraxis i medborgarskapsärenden i allmänhet ganska snabbt efter att lagstiftningen ändrats. Sammansättningen med två ledamöter kan därför anses vara tillräcklig för att trygga en rättvis rättegång och en snabb behandling av ärendena.  

Dessutom föreslås 2 punkten omfatta ärenden som gäller tillämpningen av passlagen. Dessa ärenden är av en rättslig art och svårighetsgrad som lämpar sig för en sammansättning med två ledamöter. Även i 12 a § 1 mom. 9 punkten i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna föreskrivs det om domförhet med två ledamöter i ärenden som gäller tillämpningen av passlagen (642/1986), som upphävdes genom passlagen (671/2006). Vidare är det med tanke på en konsekvent reglering ändamålsenligt att föreskriva om domförhet i en sammansättning med två ledamöter i ärenden som gäller identitetskort som avses i lagen om identitetskort och som är jämförbara med passärenden.  

De namn-, hemkommuns- och befolkningsdataärenden som avses i 3 punkten är i huvudsak av samma art och omfattning som ärenden som gäller pass och identitetskort och är därför lämpliga att avgöras i en sammansättning med två ledamöter. Denna punkt motsvarar 12 a § 1 mom. 4 punkten i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna och omfattar ärenden som gäller tillämpningen av lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (661/2009), lagen om hemkommun (201/1994) samt lagen om för- och efternamn (946/2017). 

Med stöd av 4 punkten är en sammansättning med två ledamöter domför när det är fråga om bygglov, tillstånd för miljöåtgärder, rivningslov för byggnader eller undantagslov som gäller byggande eller områdesanvändning. Punkten omfattar tillståndsärenden som avses i 5 kap. i bygglagen (751/2023) med undantag för ärenden som gäller placeringstillstånd för omställning till ren energi som avses i 43 a och 46 a §.  

Antalet bygglovsärenden som förvaltningsdomstolarna behandlar varierar från år till år beroende på den ekonomiska konjunkturen. För att garantera en effektiv behandling kan olika tillståndsärenden som gäller byggande vanligen avgöras i en sammansättning med två ledamöter. Tillståndsärenden som gäller byggande är i regel väsentligt mindre omfattande än planärenden som det föreskrivs om i lagen om områdesanvändning (132/1999). När ett bygglov har beviljats enligt en gällande plan finns i besvärsärenden vanligen inte några rättsliga frågor eller frågor som gäller bevisningen som skulle förutsätta en sammansättning med tre ledamöter för att kunna avgöras. Skillnaderna är stora mellan olika ärenden som gäller bygglov, och det förutsätter att man i varje enskilt fall överväger vilken sammansättning som är lämplig för den fråga som ska avgöras.  

Bestämmelserna om domförhet med två ledamöter i tillståndsärenden skiljer sig från den gällande 12 a § 1 mom. 2 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna eftersom de inte utesluter att ärenden som avses i 46 och 47 § i bygglagen och gäller områden i behov av planering avgörs av två ledamöter. När 12 a § 1 mom. 2 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna infördes bedömdes det att avgöranden om planeringsbehov i likhet med planbeslut inbegriper en helhetsbedömning av planeringen av markanvändningen tillämpad på ett enskilt fall, vilket i allmänhet liksom planbesvär förutsätter en bassammansättning. Det etablerade användningsområdet för avgöranden om planeringsbehov är snävt. Ärenden som gäller förutsättningar för placering på områden i behov av planering handlar ofta om enklare rättsliga frågor än ärenden som gäller undantagslov, som också med stöd av den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna har kunnat avgöras i en sammansättning med två ledamöter. Med det i beaktande finns det inte någon anledning att kategoriskt utesluta förutsättningar för placering på områden i behov av planering ur domförheten i en sammansättning med två ledamöter. Om en fråga som ska avgöras i ärendet på grund av sin natur eller omfattning kräver det ska ärendet dock behandlas i en sammansättning med tre ledamöter. 

Förutom ärenden som gäller områden i behov av planering räknas i bygglagens systematik också andra slags ärenden som gäller förutsättningarna för placering som tillståndsärenden som gäller byggande. Exempelvis ärenden som gäller placeringstillstånd för omställning till ren energi är med hänsyn till 43 a och 46 a § i bygglagen rättsligt krävande och har mycket omfattande konsekvenser. Ärenden som gäller placeringstillstånd för omställning till ren energi kan till omfattningen jämföras med ärenden som gäller miljötillstånd, och är inte lämpliga att avgöras i en mindre sammansättning. 

Med stöd av 5 punkten är en sammansättning med två ledamöter domför i ärenden som gäller utkomststöd eller återkrav av utkomststöd (lagen om utkomststöd (1412/1997)), stöd för närståendevård (lagen om stöd för närståendevård (937/2005)) eller ordnande av särskild service för personer med funktionsnedsättning (lagen om funktionshinderservice). En sammansättning med två ledamöter är också i nuläget enligt 12 a § 1 mom. 7 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna domför i fullföljdsärenden som gäller utkomststöd och service för personer med funktionsnedsättning, men inte i ärenden som gäller stöd för närståendevård. Förslaget utvidgar domförheten i en sammansättning med två ledamöter till att omfatta ärenden som gäller ändringssökande i fråga om stöd för närståendevård. Förvaltningsdomstolarna avgör ständigt ärenden som gäller ändringssökande i fråga om utkomststöd, stöd för närståendevård och service för personer med funktionsnedsättning, och de är rättsligt sett relativt enkla. Utöver ärenden som gäller ändringssökande ska också förvaltningstvistemål som gäller utkomststöd, stöd för närståendevård och service för personer med funktionsnedsättning kunna avgöras i en sammansättning med två ledamöter.  

I nuläget har ärenden som gäller återkrav av utkomststöd behandlats i en sammansättning med tre ledamöter eftersom det är fråga om förvaltningstvistemål. Under åren 2023–2025 har förvaltningsdomstolarna årligen avgjort 800–900 ärenden som gäller återkrav av utkomststöd. Eftersom ett stort antal ärenden avgörs årligen kan en ändring som tillåter en sammansättning med två ledamöter göra behandlingen av återkravsärenden snabbare. Ärenden som gäller återkrav har i regel en sådan natur och omfattning att de kan behandlas i en sammansättning med två ledamöter utan att rättsskyddet för stödtagare eller personer med funktionsnedsättning äventyras. Också andra förvaltningstvistemål som gäller stödformer som avses i 4 punkten kan avgöras i en sammansättning med två ledamöter om inte en fråga som ska avgöras på grund av sin natur eller omfattning kräver en sammansättning med tre ledamöter. 

Samtidigt innebär förslaget att en sammansättning med två ledamöter inte längre är domför i de ärenden som anges i 12 a § 1 mom. 7 punkten i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna, dvs. ärenden som gäller tillämpningen av lagen om underhållstrygghet (671/1998), som upphävdes genom lagen om underhållsstöd (580/2008), socialvårdslagen (710/1982), som i huvudsak upphävdes genom socialvårdslagen (1301/2014), lagen om barndagvård (36/1973), vars rubrik ändrades genom lag 580/2015 till lagen om småbarnspedagogik och som upphävdes genom lagen om småbarnspedagogik (540/2018) samt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992). Antalet sådana ärenden är inte betydande på årsnivå. Förvaltningsdomstolarna har årligen sammanlagt avgjort färre sådana ärenden än t.ex. ärenden som gäller stöd för närståendevård. Ärenden som gäller småbarnspedagogik ska enligt förslaget ingå i 5 e § 1 mom. 6 punkten utöver övriga ärenden som gäller förskoleundervisning och grundläggande utbildning, förberedande undervisning för den grundläggande utbildningen, morgon- och eftermiddagsverksamhet samt gymnasieutbildning och yrkesutbildning. Dessutom ska ärenden som gäller kundavgifter inom social- och hälsovården och avgifter som tas ut för småbarnspedagogik med stöd av den föreslagna 5 f § 1 mom. 1 punkten höra till de ärenden som behandlas i en sammansättning med en ledamot.  

Enligt 6 punkten är en sammansättning med två ledamöter domför om det är fråga om ett ärende som gäller småbarnspedagogik, förskoleundervisning, grundläggande utbildning, förberedande undervisning för den grundläggande utbildningen, morgon- och eftermiddagsverksamhet, gymnasieutbildning eller yrkesutbildning. Med stöd av 12 a § 1 mom. 10 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna är en sammansättning med två ledamöter domför i ärenden som gäller tillämpningen av lagen om grundläggande utbildning (628/1998). Behandlingen i en sammansättning med två ledamöter är relevant för en effektiv rättskipningsverksamhet i förvaltningsdomstolarna särskilt i ärenden som gäller fri transport enligt lagen om grundläggande utbildning. Också för att ett ärende som väsentligen hör till rättsskyddet ska kunna behandlas snabbt är det av betydelse att ärenden som gäller skolresor för elever inom den grundläggande utbildningen fortsättningsvis kan behandlas i en sammansättning med två ledamöter om inte en fråga som ska avgöras i ett enskilt ärende på grund av sin natur eller omfattning kräver en sammansättning med tre ledamöter. Det är också fortfarande motiverat att behandla andra ärenden än sådana som gäller skolresor i en sammansättning med två ledamöter, och inga ändringar föreslås i det avseendet. I lagen om grundläggande utbildning föreskrivs det också om ärenden som gäller förskoleundervisning, förberedande undervisning för den grundläggande utbildningen samt morgon- och eftermiddagsverksamhet, och inte heller i fråga om dessa ärenden föreslås det någon ändring i behandlingen i en sammansättning med två ledamöter. Ärenden som gäller småbarnspedagogik samt gymnasieutbildning och yrkesutbildning kan till sin art och betydelse i stor utsträckning bedömas motsvara ärenden som gäller den grundläggande utbildningen ur de ändringssökandes synvinkel. Således kan de ärenden som avses i denna punkt i princip behandlas i en sammansättning med två ledamöter.  

I 7 punkten föreskrivs det att en sammansättning med två ledamöter är domför i fråga om ärenden som gäller fastighetsskatt, bilskatt, fordonsskatt, värdering av egendomens värde vid arvs- eller gåvobeskattningen eller avdrag från en fysisk persons förvärvsinkomst eller kapitalinkomst vid inkomstbeskattningen. Punkten motsvarar i stort sett 12 a § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna, även om domförheten för en sammansättning med två ledamöter i ärenden som gäller inkomstbeskattningen är mer begränsad än i nuläget. I ärenden som gäller tillämpningen av fastighetsskattelagen (654/1992), bilskattelagen (777/2020) och fordonsskattelagen (1281/2003), som i nuläget kan avgöras i en sammansättning med två lagfarna ledamöter, är frågeställningarna ofta liknande inom ärendekategorierna och besvären ofta av begränsad karaktär. Fastighetsskatte-, bilskatte- och fordonsskatteärenden gäller i regel frågor som med fog är lämpliga att avgöras i en sammansättning med två ledamöter. Ärenden som gäller fastighetsskatt och bilskatt kan handla om tekniska aspekter eller också om värdering av egendom. Även sådana frågor kan i fastighetsskatte- och bilskatteärenden avgöras i en sammansättning med två lagfarna ledamöter om inte en fråga som ska avgöras i ett enskilt ärende på grund av sin natur eller omfattning kräver en sammansättning med tre ledamöter. Dessutom kan ärenden som gäller värdering av egendomens värde enligt lagen om skatt på arv och gåva (378/1940) nuförtiden avgöras i en sammansättning med två ledamöter. Denna typ av ärenden kan fortfarande bedömas innehålla frågor som i princip lämpar sig att avgöras i en sammansättning med två ledamöter.  

Skatteärendena har i genomsnitt blivit svårare sedan lagen om förvaltningsdomstolarna stiftades. Färre sådana enkla inkomstskatteärenden som tidigare belastade förvaltningsdomstolarna går nu vidare till behandling där. Det har bl.a. berott på att Skatteförvaltningens interna system för ändringssökande har utvecklats och att rättegångsavgifterna har börjat omfatta skatteärenden. För närvarande är en sammansättning med två ledamöter domför i ärenden som gäller i inkomstskattelagen (1535/1992) avsedda naturliga avdrag, avdrag från kapitalinkomst, resekostnadsersättning, avdrag från förvärvsinkomst, avdrag från skatten eller underskottsgottgörelse. Ärenden som gäller naturliga avdrag från fysiska personers förvärvsinkomst eller kapitalinkomst kan fortfarande ofta med avseende på frågeställningen bedömas vara av sådan art att de kan avgöras i en sammansättning med två ledamöter. De kan också föreskrivas höra till domförheten med två ledamöter på ett allmänspråkligt men samtidigt tillräckligt exakt sätt, vilket hör till målen med propositionen. Syftet är alltså att den föreslagna 7 punkten delvis ska motsvara 12 a § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna när det gäller inkomstskatteärenden. Punkten föreslås dock inte innehålla andra ärenden än sådana som gäller avdrag från förvärvsinkomst eller kapitalinkomst dels på grund av att bestämmelsen ska ha ett tydligt tillämpningsområde, dels på grund av att t.ex. endast ett fåtal ärenden som gäller underskottsgottgörelse, som avses i 12 a § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna, numera blir anhängiga vid förvaltningsdomstolarna på årsnivå, vilket innebär att ändringen inte kan bedömas ha någon större resursmässig betydelse.  

I 8 punkten föreskrivs det om domförheten med två ledamöter i ärenden som gäller skjutvapen. Det är fråga om en ny ärendekategori som behandlas i en sammansättning med två ledamöter. Med ärenden som gäller skjutvapen syftas det till ärenden enligt skjutvapenlagen (1/1998). En stor del av skjutvapenärendena gäller olika tillstånd som avses i skjutvapenlagen, och de är oftast tydliga i rättsligt hänseende. Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat flera prejudikat om skjutvapen, och rättspraxisen i fråga om skjutvapenärenden kan anses vara etablerad. Dessa omständigheter talar för att det ska föreskrivas att skjutvapenärenden i princip omfattas av domförheten med två ledamöter. Om en fråga som ska avgöras på grund av sin art eller omfattning dock kräver det ska ärendet behandlas i en sammansättning med tre ledamöter. 

Enligt 9 punkten hör ärenden som gäller undantag från kommunala avfallshanteringsföreskrifter om insamling eller transport av avfall till domförheten med två ledamöter. Enligt 12 a § 1 mom. 3 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna är förvaltningsdomstolen domför i en sammansättning med två ledamöter när det är fråga om tillämpning av avfallslagen (646/2011), såvida det inte är fråga om ärenden enligt 5 d, 5 f och 5 g § i avfallslagen, som träder i kraft den 1 januari 2027, varvid även en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området med stöd av 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna (ändringen gäller fr.o.m. 1 januari 2027) deltar i sammansättningen. I fråga om de ärenden som avses i denna punkt sker det således ingen ändring i förhållande till gällande lagstiftning, men samtidigt minskar gruppen av ärenden som gäller tillämpning av avfallslagen och som kan avgöras i en sammansättning med två ledamöter. Tömningsintervallen för avfallskärl fastställs i allmänhet kommunvis i de kommunala avfallshanteringsföreskrifterna enligt 91 § i avfallslagen, från vilka den kommunala avfallshanteringsmyndigheten i enskilda fall kan bevilja undantag. Bestämmelserna om avfallshantering kan också innehålla bestämmelser om t.ex. avfallskärlets egenskaper, och det är också möjligt att ansöka om undantag från dem. Denna typ av ärenden som gäller undantag från bestämmelserna om avfallshantering kan med tanke på sin art och omfattning anses lämpa sig väl som ärenden som kan avgöras i en sammansättning med två ledamöter. Ärenden som gäller avfallsavgifter är enligt den föreslagna 5 f § 1 mom. 1 punkten i lagen om rättegång i förvaltningsärenden i regel ärenden som en ledamot ensam kan fatta beslut om. Andra ärenden enligt avfallslagen som enligt statistiken ofta avgörs i en sammansättning med fler än två ledamöter, och som därmed måste anses vara mer utmanande, föreslås inte höra till domförheten för en sammansättning med två ledamöter.  

I det gällande 12 a § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna finns utöver de lagar som räknas upp i motiveringen till 5 punkten också andra hänvisningar till ärenden som gäller tillämpningen av vissa lagar och som inte föreslås i det nya 5 e § 1 mom. En sammansättning med två ledamöter ska därmed inte vara domför i dessa ärenden. Lagarna är avfallslagen (646/2011), som anges i 12 a § 1 mom. 3 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna, med undantag av de ärenden som avses i 5 e § 1 mom. 9 punkten i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, civiltjänstlagen (1446/2007), som anges i 5 punkten, ordningslagen (612/2003) och lagen om sammankomster (530/1999), som anges i 6 punkten, lagen om domstolsavgifter, lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) och lagen om avgiftsbefrielse (529/1980), som anges i 11 punkten, ärvdabalken (40/1965), som anges i 12 punkten, samt lagen om bekämpning av flyghavre (185/2002), lagen om skydd för växters sundhet (702/2003) som upphävdes genom växtskyddslagen (1110/2019), lagen om genomförande av Europeiska gemenskapens kvotsystem för mjölk och mjölkprodukter (355/1995) som gällde fram till den 31 mars 2015, viltförvaltningslagen (158/2011), viltskadelagen (105/2009) och lagen om Forststyrelsen (1378/2004) som upphävdes genom lagen om Forststyrelsen (234/2016), som anges i 13 punkten. Av dessa ärenden där en sammansättning med två ledamöter är domför i nuläget föreslås det att en ledamot i princip ensam ska vara domför i ärenden som gäller avfallsavgifter enligt avfallslagen, ärenden som gäller avgifter enligt lagen om domstolsavgifter och lagen om grunderna för avgifter till staten samt ärenden som gäller befrielse från en avgift eller ersättning som tillkommer statsverket eller lättnad i skyldigheten att betala en sådan enligt lagen om avgiftsbefrielse.  

Årligen avgörs mycket få ärenden i flera av de ärendekategorier där en sammansättning med två ledamöter enligt förslaget inte längre ska vara domför, t.ex. ärendekategorier som gäller bekämpning av flyghavre, arv som tillfaller staten eller civiltjänst. Sådana ärenden är få till antalet och kan vara koncentrerade till endast några förvaltningsdomstolar. Med hänsyn till de omständigheter som nämns ovan och till rättsskyddet för dem som söker ändring kan man anse att det är motiverat att dessa ärenden som är få till antalet ska behandlas i en sammansättning med tre ledamöter. Med hänsyn till antalet ärenden har det inte några betydande konsekvenser för resurserna att dessa ärendekategorier ska avgöras i en större sammansättning.  

Enligt 2 mom. är en sammansättning med två ledamöter dock inte domför i ärenden där det ordnas muntlig förhandling, syn eller inspektion. Om en sammansättning med två ledamöter är oenig ska den överföra ärendet till en sammansättning med tre ledamöter för avgörande. Innan en muntlig förhandling, syn eller inspektion ordnas kan man inte veta vilken ståndpunkt ledamöterna i sammansättningen slutligen kommer att anta i det ärende som ska avgöras. Risken är därmed att det efter att en muntlig förhandling, syn eller inspektion ordnats i en sammansättning med två ledamöter visar sig att sammansättningen inte är enig om avgörandet. Med hänsyn till det föreslagna 5 e § 3 mom. kan en oenig sammansättning med två ledamöter inte avgöra ärendet genom att rösta. Då blir man tvungen att utöka sammansättningen med två ledamöter genom att förordna en ny ledamot efter att en inspektion, syn eller muntlig förhandling ordnats eller genom att förordna en helt ny sammansättning, vilket innebär att en ny inspektion, syn eller muntlig förhandling måste ordnas. Detta är inte motiverat med tanke på parternas rättsskydd och en snabb behandling.  

Ett alternativ för att trygga en snabb behandling är att en tredje ledamot som förordnas till en oenig sammansättning deltar i att avgöra ärendet trots att ledamoten inte personligen har varit närvarande vid den muntliga förhandlingen, synen eller inspektionen. Även om det vanligen görs upptagningar av utsagorna vid en muntlig förhandling och syne- eller inspektionsobjektet fotograferas eller filmas har en ny ledamot som förordnats till sammansättningen inte kunnat göra egna iakttagelser eller ställa frågor till parterna eller vittnena i rättegången. Detta är inte lämpligt vare sig med tanke på domarens oberoende eller en rättvis rättegång och särskilt en behörig behandling av ärendet.  

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt årsboksavgörande HFD 2022:120 att tryggandet av en rättvis rättegång förutsätter att ett ärende vanligen kan avgöras slutligt i den sammansättning som inledde behandlingen. En muntlig förhandling ska ordnas på nytt endast av exceptionella skäl, och i förvaltningsrättskipningen är avsikten inte att muntliga förhandlingar ordnas på nytt i samma ärende och samma domstol enbart på den grunden att det ursprungligen har rått oenighet om utgången i ärendet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg också att ärenden som gäller internationellt skydd och där frågan gäller en persons kristliga övertygelse och frågan därför behandlas i en muntlig förhandling till sin rättsliga natur är sådana att de i regel förutsätter en sammansättning med tre ledamöter, trots att en sammansättning med två ledamöter är möjlig enligt 12 a § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna i ärenden som anges i momentet också i en muntlig förhandling.  

För att bestämmelserna om sammansättningen vid avgörande i ett ärende som förutsätter att muntlig förhandling, syn eller inspektion ordnas ska vara entydiga föreskrivs det i 2 mom. att en sammansättning med två ledamöter inte är domför i ärenden där det ordnas muntlig förhandling eller syn. I 5 g § finns särskilda bestämmelser om förvaltningsdomstolens domförhet i en situation där en ledamot i en sammansättning med fler än två ledamöter har fått förhinder efter det att den muntliga förhandlingen eller synen har inletts.  

På ett sätt som i sak motsvarar 12 a § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna föreskrivs det i 3 mom. att ärendet ska överföras till en sammansättning med tre ledamöter om två ledamöter inte är eniga om utgången i ärendet. Bestämmelsen är också tillämplig i det fall att en i 5 c § 2 mom. avsedd sammansättning som består av en lagfaren ledamot och en sakkunnigledamot är oenig. Bestämmelsen kan också tillämpas i situationer som avses i det föreslagna 5 g §, där en ledamot i en sammansättning med fler än två ledamöter har fått förhinder efter det att den muntliga förhandlingen eller synen har inletts och de återstående ledamöterna är oeniga om ärendets utgång.  

5 f §.Domförhet med en ledamot. I den föreslagna paragrafen finns bestämmelser om ärenden där förvaltningsdomstolen med avvikelse från huvudregeln i 5 b § är domför också med en ledamot. Domförhet med en lagfaren ledamot är ett undantag från principen om kollegial beslutssammansättning i en fullföljdsdomstol. Med hänsyn till detta bör domförheten med en ledamot fastställas entydigt på lagnivå.  

Alla förvaltningsdomstolens domare som avses i 1 kap. 5 § i domstolslagen har samma oberoende ställning som utövare av dömande makt. Domare för viss tid har samma rätt som ordinarie domare att kvarstå i tjänsten under sin mandattid. Domförheten i en sammansättning med en ledamot kan utövas av alla ordinarie domare eller domare som utnämnts till ett tjänsteförhållande för viss tid. 

Det är processekonomiskt motiverat att en ledamot ensam är domför i ärenden där det inte är nödvändigt med tanke på rättsskyddet att flera ledamöter deltar. Detsamma gäller ärenden där domstolen de facto inte har prövningsrätt, t.ex. i avsaknad av någon ovillkorlig processförutsättning. Om ärendets art eller omfattning förutsätter det, ska ärendet överföras till en sammansättning med tre ledamöter, som föreslås bli föreskriven i 5 b §, eller till en sammansättning med två ledamöter, som föreslås bli föreskriven i 5 e §. Det finns skäl att använda bassammansättningen, om en fråga som ska avgöras är rättsligt svår, omfattande och komplicerad i sak eller samhälleligt betydande eller om det är fråga om ett vägledande avgörande. Frågan om ett ärende ska behandlas i en sammansättning med en ledamot eller i en större sammansättning avgörs av den sammansättning som behandlar ärendet. . Till skillnad från nuläget leder förslaget till att alla typer av ärenden som omfattas av den principiella domförheten med en ledamot vid behov också kan avgöras i en sammansättning med två ledamöter. 

Huvudsaken i ett ärende som behandlas och avgörs i en sammansättning med en ledamot ska gälla ett ärende som avses i paragrafen. Enligt de allmänna principerna behandlas och avgörs också andra yrkanden som framställts i samband med huvudsaken i samma sammansättning. Det kan t.ex. handla om arvode och ersättning för kostnader till ett ombud eller ett biträde, ersättning av statens medel till en intressebevakare eller en stödperson samt skyldighet att ersätta rättegångskostnader och bevisningskostnader. Också yrkanden som gäller skadestånd, som har karaktären av klagomål eller som inte omfattas av förvaltningsdomstolens behörighet ska behandlas i samma sammansättning som behandlar huvudsaken. 

I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det att en ledamot är domför i ärenden som gäller en kundavgift, rättegångsavgift, felparkeringsavgift, avgift för trafikförseelse eller annan offentlig avgift eller administrativ ekonomisk påföljd av straffkaraktär som påförts en privat aktör. Domförheten med en ledamot gäller en offentlig avgift eller administrativ ekonomisk påföljd av straffkaraktär som påförts en privat aktör och omfattar inte ärenden som gäller en avgift som påförts en myndighet.  

Med tanke på rättsskyddet och en effektiv domstolsbehandling i ärenden som gäller offentliga avgifter och administrativa ekonomiska påföljder av straffkaraktär kan man ta i beaktande att besvärsmyndigheten enligt 18 § 1 mom. i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) får bestämma att ordföranden, en ledamot eller en föredragande ska behandla och avgöra begäran om avbrott. Även i nuläget kan alltså en ledamot ensam avgöra ansökningar som gäller att förbjuda eller avbryta utsökning av skatter och avgifter.  

I framtiden väntas olika slags administrativa påföljdsavgifter bli vanligare. De senaste åren har nya administrativa ekonomiska påföljder av straffkaraktär införts såväl nationellt som i EU:s lagstiftning eller för att EU-lagstiftningen kräver det. Trenden har varit att flytta mindre överträdelser och försummelser från det straffrättsliga systemet till att omfattas av administrativa påföljdsavgifter av straffkaraktär. För att rättskipningen ska vara effektiv och rättegångarna snabba är det därför motiverat att förvaltningsprocessuella ärenden som gäller administrativa ekonomiska påföljder behandlas i en mindre sammansättning. 

Avgiftsärenden där en sammansättning med två ledamöter är domför är i nuläget med stöd av 12 a § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna åtminstone förseningsavgift och försummelseavgift enligt bilskattelagen, skogsvårdsavgift enligt lagen om skogsvårdsföreningar (upphävd genom lag 1091/2013), avgifter enligt avfallslagen, avgifter enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården, avgifter enligt utlänningslagen, avgifter enligt lagen om grundläggande utbildning, avgifter enligt lagen om domstolsavgifter, avgifter som grundar sig på lagen om grunderna för avgifter till staten och bestämmelser som utfärdats med stöd av den samt avgifter enligt viltskadelagen. Dessutom är en sammansättning med en ledamot domför i nuläget med stöd av 12 b § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna åtminstone i ärenden som gäller avgift för trafikförseelse enligt vägtrafiklagen (729/2018), felparkeringsavgift enligt lagen om parkeringsövervakning (727/2011) och kontrollavgift enligt lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik (469/1979).  

Med stöd av bestämmelserna om sammansättning i lagen om förvaltningsdomstolarna är en sammansättning med tre ledamöter domför i många olika slags ärenden som gäller offentliga avgifter. Några av dessa är avgifter som tas ut med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), tillstånds- och tillsynsavgifter för byggande, dagvattenavgifter enligt lagen om områdesanvändning, miljöskatt och miljöavgift i miljöskyddsärenden, avgifter och ersättningar enligt vattenlagen, trafikförsäkringspremie, överlastavgift, bränsleavgift, farledsavgift, försummelseavgifter inom beskattningen samt avgifter i samband med näringsärenden, såsom ordnings- och påföljdsavgifter enligt lagen om handel med finansiella instrument (1070/2017) och lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017). Om ändring söks både i huvudsaken och i en avgift som är förknippad med den kan ärendena vid behov behandlas tillsammans, med hänsyn till deras natur. 

Avsikten är inte att begränsa användningen av en mindre sammansättning i behandlingen av ärenden som gäller offentliga avgifter och administrativa ekonomiska påföljder av straffkaraktär jämfört med nuläget. En sammansättning med en ledamot kan avgöra avgifts- och påföljdsärenden som med stöd av lagen om förvaltningsdomstolarna ska behandlas i en sammansättning med en eller två ledamöter. Dessa ärenden är i grunden rättsligt sett enkla och rättsskyddet kräver inte en bassammansättning. I 2 mom. föreslås ändå begränsningen att ett ärende som gäller en offentlig avgift eller administrativ ekonomisk påföljd av straffkaraktär inte får behandlas i en sammansättning med en ledamot om avgiften eller påföljden är ekonomiskt betydande och påförandet av den är beroende av myndighetens prövning.  

Enligt 1 mom. 2 punkten är en ledamot ensam domför i ärenden som gäller befrielse från en avgift eller ersättning som tillkommer statsverket eller lättnad i skyldigheten att betala den. Dessa ärenden gäller tillämpningen av lagen om avgiftsbefrielse, och kan i nuläget avgöras i en sammansättning med två ledamöter med stöd av 12 a § 1 mom. 11 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna. Med tanke på rättsskyddet är det inte nödvändigt att flera ledamöter deltar, eftersom rättspraxis i samband med lagen om avgiftsbefrielse är etablerad och ärenden som gäller tillämpningen av lagen är rättsligt enkla. 

I sak motsvarar 3 och 4 punkten 12 b § 1 mom. 3 och 4 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna. Ärenden som gäller flyttning av fordon och ska avgöras med stöd av lagen om flyttning av fordon (1508/2019) och ärenden som gäller körkort och körrätt och ska avgöras med stöd av körkortslagen (386/2011) är rättsligt enkla. Eftersom behovet av rättsskydd förutsätter att dessa ärenden avgörs utan dröjsmål är en sammansättning med en ledamot ändamålsenlig för att ärendena ska kunna behandlas snabbt.  

I 5 punkten föreskrivs det om domförhet med en lagfaren ledamot, om det ärende som ska avgöras gäller en ansökan om internationellt skydd vars grunder inte har utretts eller som har behandlats vid påskyndat förfarande. En sammansättning med en ledamot enligt 12 b § 1 mom. 5 punkten i lagen om förvaltningsdomstolar har i de ärenden som avses i 103 § i utlänningslagen och i ärenden som avgjorts genom påskyndat förfarande enligt 104 § i utlänningslagen i praktiken visat sig vara ett flexibelt och snabbt förfarande i ärenden som gäller internationellt skydd som migrationsmyndigheten har avvisat eller avgjort vid påskyndat förfarande. I dessa fall är antalet ärenden som gäller ändringssökande stort och avgörandepraxis etablerad särskilt tack vare högsta förvaltningsdomstolens prejudikat.  

I 5 punkten ingår ärenden som gäller nekad prövning på grunder som anges artikel 38 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348, av den 14 maj 2024, om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (s.k. förordningen om asylförfaranden), som tillämpas från och med den 12 juni 2026, ärenden som gäller implicit återkallande av ansökningar samt ärenden i påskyndat prövningsförfarande. Punkten innefattar också de ärenden som avses i 103 § (437/2019) och 104 § (426/2024) i den gällande utlänningslagen, om myndighetens beslut har fattats med tillämpning av dessa bestämmelser.  

När en myndighet avgör en ansökan om internationellt skydd kan den i samma beslut också avgöra att uppehållstillstånd beviljas på någon annan grund än internationellt skydd eller att personen ska avlägsnas ur landet eller meddelas inreseförbud. Det som avgör om förvaltningsdomstolen är domför i en sammansättning med en ledamot ska enligt förslaget vara att grunderna för en ansökan om internationellt skydd som varit huvudsak inte har utretts att ansökan har eller behandlats vid påskyndat förfarande. I ett ärende som gäller en asylansökan kan sökandet av ändring begränsas till en del av beslutet, t.ex. avlägsnande ur landet eller inreseförbud. Också sökande av ändring som begränsats på det sättet kan behandlas i en sammansättning med en ledamot på den grunden att det beslut som överklagas har gällt en ansökan om internationellt skydd, när grunderna för ansökan inte har utretts eller ansökan har behandlats vid påskyndat förfarande.  

I 6 punkten föreskrivs det om domförhet med en ledamot när det gäller ett beslut om överföring som hänför sig till internationellt skydd. Med beslut om överföring avses beslut som fattas med stöd av artikel 42.1 eller artikel 67.10, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351, av den 14 maj 2024, om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (s.k. förordningen om asyl- och migrationshantering). Ett beslut om överföring kan enligt förordningen om asyl- och migrationshantering fattas också i fråga om andra än dem som ansöker om internationellt skydd. Det är alltså också möjligt att fatta ett beslut om överföring av en person som redan får internationellt skydd i Finland, i sådana situationer där ett förfarande för omfördelning tillämpas och Finland är den medlemsstat som gynnas av solidariteten. 

I 7 punkten föreskrivs det om domförheten med en ledamot när det gäller passivitetsbesvär i fråga om dataombudsmannen. Bestämmelser om dessa passivitetsbesvär finns i 21 § i dataskyddslagen (1050/2018) och i 57 § i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018). I samband med passivitetsbesvär ska det bedömas om dataombudsmannen har försummat att iaktta de tidsfrister som föreskrivits för den. Det är alltså juridiskt sett fråga om mycket enkla ärenden som är väl lämpade att avgöras av en ledamot.  

I 2 mom. begränsas behandlingen i en sammansättning med en ledamot av ärenden som gäller en offentlig avgift eller administrativ ekonomisk påföljd av straffkaraktär som avses i 1 mom. 1 punkten. Enligt momentet ska ett ärende som gäller en offentlig avgift eller administrativ ekonomisk påföljd av straffkaraktär behandlas i en sammansättning som avses i 5 b eller 5 e §, om avgiften eller påföljden är ekonomiskt betydande och påförandet av den är beroende av myndighetens prövning. Avgiftens eller påföljdens ekonomiska betydelse är inte den enda avgörande faktorn, utan man ska också beakta hur exakta bestämmelserna om avgiftens storlek är och om myndigheten till den delen har prövningsrätt i det enskilda fallet. Med avgiftens eller påföljdens ekonomiska betydelse avses dess objektiva betydelse. Det finns således ingen orsak att försöka bedöma den ekonomiska betydelsen av en betalning eller påföljd ur sökandens subjektiva perspektiv: t.ex. om ändringssökanden är mindre bemedlad är detta inte avgörande med tanke på den objektiva ekonomiska betydelsen. Samtidigt finns det ingen anledning att bedöma den ekonomiska betydelsen utifrån samma kriterier för enskilda personer och till exempel för företag. En avgift eller påföljd som på grund av sin storlek kan anses vara betydande för en enskild person, även objektivt sett, är inte nödvändigtvis betydande för ett enskilt företag.  

När det gäller administrativa ekonomiska påföljder av straffkaraktär är t.ex. administrativa påföljdsavgifter i trafiken, såsom felparkeringsavgift, avgift för trafikförseelse eller kontrollavgift i kollektivtrafiken, i regel inte ekonomiskt betydande, utan det är fråga om relativt små penningbelopp. Det bör dock noteras att avgiften i vissa fall i de ovannämnda avgiftskategorierna också kan vara hög, t.ex. en avgift för trafikförseelse som påförs på grundval av utsläppsmanipulation. Dessutom kan privata aktörer t.ex. i näringsrelaterade ärenden påföras administrativa ekonomiska påföljder av straffkaraktär som är ekonomiskt betydande och där beloppet fastställs från fall till fall. I de sistnämnda ärendena är en sammansättning med en lagfaren ledamot inte domför. Till exempel är de påföljdsavgifter enligt EU:s dataskyddsförordning som avses i dataskyddslagen och som påförs av påföljdskollegiet inte heller lämpliga att avgöras i en sammansättning med en ledamot på grund av deras art och ekonomiska betydelse.  

Ärenden som gäller offentliga avgifter är inte beroende av myndighetens prövning på det sätt som avses i det föreslagna momentet om grunden för avgiften är klar och tillräckligt entydig. Dessa krav uppfylls vanligen när avgiftens orsak och belopp grundar sig på en prislista som föreskrivs i en författning eller fastställs i en taxa. Utöver de avgifter som enligt den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna kan behandlas i en mindre sammansättning kan t.ex. en avgift som grundar sig på lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016) betraktas som en sådan avgift eftersom grunderna för bestämmande anges i lagen och det är en enkel teknisk åtgärd att bestämma avgiften. 

Syftet med 2 mom. är inte att utesluta den i 6 mom. avsedda bestämmelsen om att bl.a. de ärenden som avses i 1 och 3 mom. ska behandlas i större sammansättningar som avses i 5 b § eller 5 e §, om arten eller omfattningen av den fråga som ska avgöras i övrigt förutsätter det. I fråga om ärenden som gäller en offentlig avgift eller administrativ ekonomisk påföljd av straffkaraktär ska behandling i en större sammansättning således omfatta både de allmänna kriterierna, som grundar sig på kvalitet och omfattning, och de kriterier som definieras separat i 2 mom.  

I 3 mom. finns bestämmelser om domförhet med en lagfaren ledamot i förvaltningsdomstolen i processuella avgöranden. Bestämmelser om avgöranden som avslutar handläggningen av ett ärende på processuella grunder finns i 1, 2 och 3 punkten och bestämmelser om avgöranden om en särskild åtgärd i 4, 5 och 6 punkten. Enligt 1 punkten kan en ledamot ensam fatta beslut om att avskriva ett ärende, om besvär eller yrkanden som framställts i ett annat förvaltningsprocessuellt ärende har återtagits helt och hållet. Bestämmelsen motsvarar i sak den första meningen i 12 § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna.  

Enligt 2 punkten kan en ledamot ensam fatta beslut om att avvisa ett ärende med stöd av 81 § 2 mom. eller 82 § 3 mom. Enligt den andra meningen i 12 § 3 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna kan en lagfaren ledamot ensam avgöra också ett ärende där det är fråga om huruvida besvär eller något annat förvaltningsprocessuellt ärende har anhängiggjorts inom föreskriven tid, samt avgöra huruvida förvaltningsdomstolen är behörig att behandla ett ärende som anhängiggjorts där. I den föreslagna 2 punkten utvidgas domförheten med endast en ledamot avsevärt jämfört med nuläget i processuella avgöranden som gäller avvisande.  

Domförheten med en ledamot föreslås utvidgas till att gälla också andra villkor för sökande av ändring än anhängiggörande inom föreskriven tid och förvaltningsdomstolens behörighet. Det finns en omfattande etablerad rättspraxis om de processuella villkoren för behandling av ett ärende. Det finns ingen anledning att anta att rättsliga frågor som gäller dessa villkor är så svåra att de alltid kräver en sammansättning med flera ledamöter för att rättsskyddet ska kunna garanteras. Om en fråga som ska avgöras och som gäller processuella villkor kräver det på grund av sin natur och omfattning, ska ärendet överföras till en sammansättning med tre ledamöter, som föreslås i 5 b §. Om t.ex. en fråga som gäller överklagbarhet i kommunala, kyrkliga eller välfärdsområdesärenden eller besvärsrätt i miljöärenden visar sig vara rättsligt svår talar det för att bassammansättningen används i stället för en sammansättning med en ledamot.  

Samtidigt är en fråga som gäller villkoren för avvisande inte nödvändigtvis rättsligt svår, omfattande och komplicerad i sak eller samhälleligt betydande på ett sådant sätt att en sammansättning med tre ledamöter i stället för en absolut krävs för att ärendet ska kunna avgöras. Med stöd av det föreslagna 6 mom. kan en sammansättning med en ledamot vid behov förstärkas genom att ärendet hänskjuts till en i 5 e § avsedd sammansättning med två ledamöter för behandling.  

Enligt 3 mom. 3 punkten kan en ledamot ensam fatta beslut om frågor som gäller överföring av ärenden. Överföring av ett ärende till den behöriga förvaltningsdomstolen eller myndigheten enligt 17 § 2 mom. och 18 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden grundar sig på att behörighet saknas. Domförheten med en lagfaren ledamot när det gäller att överföra ett ärende med stöd av 17 § 2 mom. eller 18 § 1 mom. härleds i nuläget ur den andra meningen i 12 § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna, som gäller avvisande på grund av att förvaltningsdomstolen inte är behörig. För tydlighetens skull är det motiverat att uttryckligen föreskriva att en ledamot ensam kan avgöra ett ärende som gäller överföring.  

Samtidigt är det ändamålsenligt att föreskriva att en ledamot ensam kan fatta beslut om överföringar som avses i 11 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Överföringar som görs för att en helhet av ärenden ska kunna handläggas gemensamt grundar sig på förfarandet enligt 2 mom. i den paragrafen, där överdomarna efter att ha hört de delaktiga i rättegången och utifrån ändamålsenlighetsaspekter kommer överens om att ärendet ska överföras mellan de regionala förvaltningsdomstolarna. I praktiken har den som avgör och verkställer överföringen ingen prövningsrätt i ärendet. Eftersom en sådan överföring inte grundar sig på att domstolen inte är behörig, utan på att domstolen avstår från sin behörighet, krävs det en uttrycklig bestämmelse för att en sammansättning med en ledamot ska kunna användas. 

I sak motsvarar 4, 5 och 6 punkten den tredje, fjärde och femte meningen i 12 § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna.  

De två första meningarna i 4 mom. motsvarar de två sista meningarna om förvaltningsdomstolens domförhet i 12 § 3 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna, när det är fråga om att ordna en muntlig förberedelse enligt 47 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden eller förrätta en inspektion enligt 49 § i den lagen. Exempelvis i ärenden som gäller felparkeringsavgift kan inspektion förrättas i en sammansättning med en ledamot för att konstatera ett visst faktum, t.ex. att ett trafikmärke existerar.  

I den sista meningen i momentet finns en klargörande bestämmelse om att muntlig förhandling eller syn kan ordnas i en sammansättning med en ledamot i ärenden enligt 1 mom. Bestämmelsen säkerställer effektiviteten och den nödvändiga flexibiliteten i förvaltningsdomstolarnas rättskipningsverksamhet. Det är inte ändamålsenligt att använda en sammansättning med tre ledamöter enbart för att en muntlig förhandling eller syn behöver ordnas i ärendet, om det är av sådan natur att det kan avgöras i en sammansättning med en ledamot.  

Det kan handla om en bevisningsfråga som enklast kan utredas i en muntlig förhandling eller syn. Exempelvis i ärenden som gäller kontrollavgifter i kollektivtrafiken kan en muntlig förhandling ordnas i en sammansättning med en ledamot för att höra medpassagerare. I ärenden som gäller internationellt skydd som avses i 1 mom. 5 punkten kan muntliga förhandlingar behöva ordnas i en sammansättning med en ledamot vid massinvandring.  

I 5 mom. föreskrivs att i det föreslagna 3 mom. 4–6 punkten avsedda avgöranden om en processuell särskild åtgärd kan träffas också utan föredragning. Detta motsvarar den tillämpningsanvisning som ingår i detaljmotiveringen (RP 114/1998 rd, s. 34) till den ursprungliga bestämmelsen i 1 mom. (430/1999) i 18 § (610/2011) i lagen om förvaltningsdomstolarna, som upphävdes från och med den 1 januari 2017. Enligt tillämpningsanvisningen kan en ledamot ensam utan föredragning besluta om de särskilda åtgärder som avses i 12 § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna. I nuläget ska förvaltningsdomstolen enligt 4 kap. 2 § 1 mom. i domstolslagen avgöra alla mål och ärenden på föredragning. Undantaget är behandling och avgörande av en begäran om avbrott enligt lagen om verkställighet av skatter och avgifter, som också kan ske utan föredragning på de grunder som anges i 18 § 1 mom. i den lagen.  

Ålands förvaltningsdomstol, som inte har några föredragande, har i praktiken fattat beslut om dessa processuella särskilda åtgärder i en sammansättning med en ledamot utan föredragning. Den ändring som föreslås om att särskilda åtgärder inte ska behöva avgöras på föredragning motsvarar därmed nuläget på Åland. Den gör också de övriga förvaltningsdomstolarnas arbete effektivare. Bestämmelsen förutsätter dock inte att beslut om särskilda åtgärder ska fattas utan föredragning, utan dessa kan även i fortsättningen fattas också på föredragning. Ändringen ger handlingsutrymme i organiseringen av arbetet. Beslutanderätten om huruvida ett ärende som gäller en särskild åtgärd ska avgöras genom föredragning eller inte har dock den ledamot som avgör ärendet. Detta motsvarar utgångspunkten i 5 h §, dvs. att när bassammansättningen förstärks med en ytterligare ledamot beslutar sammansättningen själv om förstärkningen, även om föredragning inte direkt kan jämställas med förstärkning av sammansättningen. Det kan dock i princip anses vara ändamålsenligt, om föredraganden faktiskt har förberett ärendet, att ärendet avgörs på föredragning. 

Enligt 6 mom. ska ett ärende där en sammansättning med en ledamot är domför, om ärendets art eller omfattning kräver det, behandlas även i en sammansättning med två eller tre ledamöter. Enligt 12 b § 3 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna kan endast ärenden som avses i 1 mom. i den paragrafen behandlas i en sammansättning med två ledamöter. I detaljmotiveringen till det momentet i regeringens proposition (RP 85/2005 rd, s. 32) konstateras det dock att det inte är ändamålsenligt för att möjliggöra flexibel användning av olika sammansättningar att alternativet för behandlingen av ärenden som avses att behandlas i en sammansättning med en ledamot är enbart bassammansättningen. Ärenden som ska behandlas i en sammansättning med en ledamot bör därför även kunna behandlas i någon annan mindre sammansättning om detta är motiverat med hänsyn till ärendets art eller omfattning. Frågan om ett ärende ska behandlas i en sammansättning med en ledamot eller i en större sammansättning avgörs av den sammansättning som behandlar ärendet.  

Gällande 12 b § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna utesluter möjligheten att överföra ett ärende där en lagfaren ledamot ensam är domför och som ska avgöras på en processuell grund enligt 12 § 3 mom. till en sammansättning med två ledamöter. Med tanke på att förvaltningsdomstolarna bör träffa avgöranden effektivt och behandla ärenden snabbt är det motiverat att alla ärenden där en sammansättning med en ledamot är domför ska kunna överföras till en sammansättning med två ledamöter för behandling och avgörande. Samtidigt finns det inget som hindrar att ett ärende överförs från en sammansättning med en ledamot direkt till den bassammansättning som avses i 5 b §, och det är också nödvändigt att göra det när ärendet är rättsligt svårt, omfattande och komplicerat i sak eller samhälleligt betydande eller när ett vägledande avgörande ska träffas. När två ledamöter är oeniga är det med stöd av det föreslagna 5 e § 3 mom. obligatoriskt att överföra ärendet till en sammansättning med tre ledamöter.  

Med stöd av det föreslagna 6 mom. kan sammansättningen i ett ärende där en lagfaren ledamot ensam är domför enligt 5 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden eller någon annan lag utökas förutom till bassammansättningen också till en sammansättning med två ledamöter som avses i den föreslagna 5 e §, om det inte föreskrivs något annat i dessa specialbestämmelser om hänskjutande av ärendet till en förstärkt sammansättning. Sådana i momentet avsedda specialbestämmelser om domförhet med en ensam ledamot finns åtminstone i 19 § 2 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar, 27 § 2 mom. i rättshjälpslagen, 9 § 1 mom. i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång, 20 kap. 5 § i fängelselagen, som det hänvisas till i 15 kap. 3 § i häktningslagen, och 40 § 2 mom. i lagen om övervakad frihet på prov, samt 89 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder, som det hänvisas till i 37 § 2 mom. i lagen om verkställighet av kombinationsstraff. 

Barnskyddslagens 85 § 2 mom. om en sammansättning som består av en lagfaren ledamot och en sakkunnigledamot ska följas också efter att den föreslagna lagen har trätt i kraft, eftersom momentet är en specialbestämmelse i förhållande till de allmänna bestämmelserna om sammansättningen i lagen om förvaltningsdomstolarna. Enligt detaljmotiveringen till 17 kap. 6 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen i regeringens proposition (RP 90/2005 rd, s. 116/II) är förvaltningsdomstolen domför med en ledamot närvarande vid behandling av besvär som avses i den lagen, och ärendet kan överföras för behandling i plenum eller vid förstärkt sammanträde så som bestäms närmare i 16 § i lagen om förvaltningsdomstolarna. Den hänvisning till 16 § i lagen om förvaltningsdomstolarna som ingår i förarbetena ska när den föreslagna lagen har trätt i kraft gälla 5 l § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

5 g §.Sammansättningen vid hinder för en ledamot. Den föreslagna bestämmelsen om hinder för en ledamot efter det att den muntliga förhandlingen eller synen har inletts motsvarar i sak den första meningen i 13 § i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna, där det hänvisas till förvaltningsdomstolens kollegiala sammansättning. Den föreslagna bestämmelsen preciseras så att den i stället för en kollegial sammansättning gäller en sammansättning med fler än två ledamöter. Preciseringen syftar till att avgränsa domförheten i en sammansättning med en ledamot till enbart ärenden som det uttryckligen föreskrivs om i den föreslagna 5 f §. I och med preciseringen kan en ledamot inte ensam fatta beslut i ärenden där en sammansättning med två ledamöter enligt 5 e § eller 5 c § 2 mom. är domför även om en av ledamöterna i sammansättningen får förhinder efter det att en muntlig förhandling, en syn eller ett sammanträde har inletts.  

Med stöd av undantagsbestämmelsen i den första meningen är en sammansättning fortfarande domför om en av ledamöterna får förhinder efter det att den muntliga förhandlingen eller synen har inletts. Syftet med bestämmelsen är att en ny muntlig förhandling eller syn inte ska behöva ordnas om en av ledamöterna i sammansättningen får förhinder efter att den muntliga förhandlingen eller synen har inletts. Paragrafen gäller därmed inte situationer där ledamotens förhinder har uppkommit efter att rättens interna sammanträde inletts, utan endast förhinder som uppkommer efter att ordnandet av en muntlig förhandling eller syn har inletts.  

Det är möjligt att de två ledamöter som deltar i prövningen efter en muntlig förhandling eller syn intar olika ståndpunkter. I det fallet ska sammansättningen överföra ärendet med stöd av 5 e § 3 mom. till en sammansättning med tre ledamöter för avgörande. Den föreslagna 5 g § är en undantagsbestämmelse som inte hindrar att sammansättningen utökas till en sammansättning enligt lagen när en fråga som ska avgöras kräver det på grund av sin natur eller omfattning.  

För att sammansättningen fortfarande ska vara domför krävs enligt paragrafens andra mening att inte bara en lagfaren ledamot, utan också en sakkunnigledamot ingår i sammansättningen i de fall som avses i 5 c §. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till den delen andra meningen i 13 § i lagen om förvaltningsdomstolarna. 

I den tredje meningen föreskrivs att i de fall som avses i 5 d § ska i sammansättningen ingå minst lika många lagfarna ledamöter som ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området. Bestämmelsen motsvarar det som föreslås i den sista meningen i 5 d § 2 mom. om att minst lika många lagfarna ledamöter som ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området ska ingå i en utökad sammansättning med ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området.  

5 h §.Förstärkning av sammansättningen. Paragrafen motsvarar i sak 13 a § i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna. Den föreslagna paragrafen gäller förstärkning av en sammansättning med tre ledamöter som avses i den föreslagna 5 b § och en sammansättning med två lagfarna ledamöter och en sakkunnigledamot som avses i det föreslagna 5 c § 1 mom. Bestämmelser om villkor för att överföra ett ärende där en sammansättning med två ledamöter är domför till en sammansättning med tre ledamöter föreslås i det inledande stycket i 5 e § 1 mom. Dessa villkor gäller naturen eller omfattningen av en fråga som ska avgöras. I förhållande till detta föreskrivs det i den föreslagna 5 h § om förstärkning av en sammansättning med tre ledamöter i stället för om förstärkning av en kollegial sammansättning.  

En sammansättning med tre ledamöter kan genom ett beslut av sammansättningen förstärkas med en lagfaren ledamot om det är motiverat med hänsyn till ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak. Ärendets art och omfattning som grund för förstärkning av en sammansättning med tre ledamöter avser t.ex. situationer som enligt den föreslagna 5 l § inte förutsätter plenum, sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller fulltaligt avdelningssammanträde men där det är motiverat att förstärka sammansättningen med en lagfaren ledamot på grund av ärendets särskilda art eller exceptionella omfattning. Någon annan särskild orsak att förstärka sammansättningen syftar i sin tur på exceptionella omständigheter i samband med behandlingen av ärendet som kan uppstå t.ex. i situationer där den som tidigare föredragit ärendet i en sammansättning med tre ledamöter har fått ett domarförordnande under pågående behandling, t.ex. efter en muntlig förhandling eller ett sammanträde. Då kan den föredragande delta som fjärde ledamot i avgörandet av ärendet.  

I 5 d § 2 mom. finns särskilda bestämmelser om förstärkning av en sammansättning där det ingår en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området. 

5 i §.Plenum. Paragrafen motsvarar i sak 14 § i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna. Det föreslagna 1 mom. preciseras jämfört med 14 § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna så att de domare och andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat ärendet deltar i plenum utöver överdomaren, de ordinarie förvaltningsrättsdomarna och de förvaltningsrättsdomare som är utnämnda för en viss tid på längre än ett år. Till momentet fogas också en bestämmelse om den tidpunkt som avgör om en förvaltningsrättsdomare hör till sammansättningen i plenum. Frågan ska i enlighet med etablerad tolkning bedömas enligt den tidpunkt då ärendet hänsköts till plenum. 

På överdomaren som är ordförande för plenum tillämpas det som föreskrivs i 13 kap. 3 § i domstolslagen om tjänstgöring som ställföreträdare för chefsdomare. Bestämmelser om förvaltningsdomstolens domare finns i 1 kap. 5 § 1 mom. 5 och 9 punkten i domstolslagen. Med stöd av de bestämmelserna räknas assessorer och förvaltningsrättsdomare som är utnämnda för en viss tid på högst ett år i 1 mom. till de domare som tidigare behandlat ärendet. Med hänsyn till 18 kap. 3 § 1 mom. i domstolslagen kan assessorer som inte tidigare deltagit i behandlingen av ärendet inte delta i plenum.  

Med andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat ärendet avses i momentet sakkunnigledamöter som avses i 4 kap. 5 § 2 mom. i domstolslagen och det föreslagna 5 c § samt ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området som avses i det föreslagna 5 d §. I situationer som avses i momentet, där ärendet först har behandlats i en sammansättning med en sakkunnigledamot eller ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området och ärendet har överförts till plenum för behandling, deltar sakkunnigledamoten eller ledamoten som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området också i plenum om ledamoten fortfarande är en sådan annan än lagfaren ledamot i förvaltningsdomstolen. 

Domarens oberoende självständiga ställning är centralt förknippad med kravet i 8 kap. 8 § 1 mom. i domstolslagen att ett mål eller ärende som tilldelats en domare för behandling och avgörande inte kan omfördelas mot den domarens vilja utan vägande skäl. Den bestämmelsen gäller inte jävssituationer. I detaljmotiveringen till bestämmelsen i regeringens proposition (RP 7/2016 rd, s. 81) konstateras att det ingår i domarens tjänsteplikt att avgöra de mål och ärenden som tilldelats honom eller henne, och att en förutsättning för att domarens oberoende ska kunna garanteras är att ett mål eller ärende som tilldelats honom eller henne inte omfördelas utan godtagbart skäl. Med tanke på domarens rättigheter och skyldigheter kan det inte anses vara motiverat att domaren på grund av sin utnämning för en viss tid på högst ett år inte ska kunna delta i behandlingen i plenum av ett ärende som han eller hon behandlat i ett tidigare skede. Däremot bör det anses mer motiverat med hänsyn till kraven på rättsskydd och en rättvis rättegång att ledamöterna i den sammansättning som behandlat ärendet före plenum deltar också i plenum oavsett om de är ordinarie eller utnämnda för en viss tid. Det föreslagna 1 mom. formuleras så att detta är möjligt. 

Med stöd av 2 mom. deltar en sakkunnigledamot eller en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området i plenum när en annan ledamot än en lagfaren ledamot enligt lag ska delta i behandlingen av ett rättskipningsärende. Momentet gäller andra ledamöter än lagfarna ledamöter i situationer där ett rättskipningsärende som avses i 5 c eller 5 d § hänskjuts direkt till plenum. En skillnad jämfört med 14 § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna är att också ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området som med stöd av den föreslagna 5 d § skulle ha deltagit i behandlingen av ett rättskipningsärende ingår i sammansättningen i plenum.  

I 3 mom. föreskrivs det om när plenum är domfört. Det föreslås att formuleringen av 14 § 2 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolarna när det gäller domförhet i plenum, ”när minst hälften av de ledamöter som är i tjänst är närvarande”, ändras till ett neutralare uttryck för deltagande i behandlingen. Plenum är domfört när minst hälften av de ledamöter som avses i 1 mom. deltar i behandlingen. Eftersom domare och andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat ärendet deltar i behandlingen av samma ärende också i plenum, kan den kvalificerade majoritet på minst hälften som föreslås i 3 mom. inte uppnås utan att de deltar.  

5 j §.Sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. I lagen om förvaltningsdomstolarna finns inga bestämmelser om sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. Ett rättskipningsärende som med tanke på enhetlig rättskipning eller annars är av principiell betydelse eller vidsträckt kan i nuläget i sin helhet eller till vissa delar hänskjutas till plenum eller fulltaligt avdelningssammanträde. I praktiken är det svårt och ofta oändamålsenligt åtminstone i större domstolar att ordna plenum så att alla förvaltningsdomstolens domare deltar. Sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning är en ny sammansättning som införs jämsides med de nuvarande sammansättningarna plenum och fulltaligt avdelningssammanträde. Den är avdelningsövergripande men rimligt stor och fungerar bättre, och den kan avgöra ärenden som gäller fler än en avdelning och är betydande för en enhetlig rättspraxis. Dessa ärenden är särskilt sådana där principiellt viktiga processuella frågor avgörs. 

I 1 mom. finns bestämmelser om vilka som ska ingå i ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. I sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning deltar utöver överdomaren och avdelningscheferna också de domare och andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat ärendet. I momentet föreskrivs det också om den tidpunkt som avgör om en avdelningschef ingår i ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. Den tidpunkt då ärendet hänsköts till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning avgör vem som ingår i sammansättningen. 

Med domare som tidigare behandlat ärendet avses i momentet assessorn och förvaltningsrättsdomarna oavsett tjänsteförhållandets längd. Omfattningen av sammanträdet i förstärkt avdelningssammansättning varierar mellan olika förvaltningsdomstolar beroende på antalet avdelningar. I förvaltningsdomstolar med fyra avdelningar ingår i sammansättningen i andra ärenden än sådana som avses i den föreslagna 5 d § överdomaren, fyra avdelningschefer och tre eller fyra andra ledamöter som tidigare behandlat ärendet, så att antalet ledamöter i sammansättningen som högst är sammanlagt åtta eller nio. Om en avdelningschef tidigare har deltagit i behandlingen av ärendet minskar det sammanlagda antalet ledamöter med en. I förvaltningsdomstolar med två avdelningar är antalet ledamöter i sammansättningen som högst sex eller sju i andra ärenden än de som avses i den föreslagna 5 d §. 

I detta moment avses med andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat ärendet detsamma som i 5 i § 1 mom. I situationer som avses i momentet, där ärendet först har behandlats i en sammansättning med en sakkunnigledamot eller ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området och sedan hänskjutits till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning, deltar sakkunnigledamoten eller ledamoten som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området också i sammanträdet i förstärkt avdelningssammansättning, om ledamoten fortfarande är en sådan annan än lagfaren ledamot i förvaltningsdomstolen. 

Med stöd av 2 mom. deltar en sakkunnigledamot eller en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området i sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning när en annan ledamot än en lagfaren ledamot enligt lag ska delta i behandlingen av ett rättskipningsärende. Momentet gäller situationer där ett rättskipningsärende som avses i 5 c eller 5 d § hänskjuts direkt till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning.  

I paragrafen finns inga bestämmelser om ett minimiantal ledamöter som krävs för att ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning ska vara domfört. Trots att ett ärende hänskjuts till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning ska de som tidigare har behandlat ärendet delta i beslutsfattandet i den utökade sammansättningen. Ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning är därmed inte domfört om inte alla ledamöter som tidigare behandlat ärendet deltar i behandlingen utöver överdomaren och avdelningscheferna. På sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning tillämpas vad som föreskrivs i 13 kap. 3 och 4 § i domstolslagen om ställföreträdare för chefsdomaren eller avdelningschefen. 

5 k §.Fulltaligt avdelningssammanträde. I 1 mom. finns bestämmelser om vilka som hör till ett fulltaligt avdelningssammanträde. Till skillnad från bestämmelsen i lagen om förvaltningsdomstolarna hör överdomaren inte längre till det fulltaliga avdelningssammanträdet om inte överdomaren själv leder avdelningen eller tidigare har behandlat ärendet. Avdelningschefen är ordförande för ett fulltaligt avdelningssammanträde, och bestämmelser om avdelningschefens ställföreträdare finns i 13 kap. 4 § i domstolslagen. De övriga ledamöterna i ett fulltaligt avdelningssammanträde är de förvaltningsrättsdomare som var ledamöter på avdelningen när ärendet hänsköts till fulltaligt avdelningssammanträde samt de domare och andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat ärendet. Med domare som tidigare behandlat ärendet avses i momentet också assessorn och förvaltningsrättsdomarna oavsett tjänsteförhållandets längd. Med hänsyn till 18 kap. 3 § 1 mom. i domstolslagen kan assessorer som inte tidigare deltagit i behandlingen av ärendet inte delta i ett fulltaligt avdelningssammanträde.  

I detta moment avses med andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat ärendet detsamma som i 5 i § 1 mom. och 5 j § 1 mom. I situationer som avses i momentet, där ärendet först har behandlats i en sammansättning med en sakkunnigledamot eller ledamöter som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området och ärendet har hänskjutits till fulltaligt avdelningssammanträde, deltar sakkunnigledamoten eller ledamoten som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området också i det fulltaliga avdelningssammanträdet om ledamoten fortfarande är en sådan annan än lagfaren ledamot i förvaltningsdomstolen.  

Med stöd av 2 mom. deltar en sakkunnigledamot eller en ledamot som är förtrogen med det naturvetenskapliga eller tekniska området i ett fulltaligt avdelningssammanträde när en annan ledamot än en lagfaren ledamot enligt lag ska delta i behandlingen av ett rättskipningsärende. Momentet gäller andra ledamöter än lagfarna ledamöter i situationer där ett rättskipningsärende som avses i 5 c eller 5 d § hänskjuts direkt till ett fulltaligt avdelningssammanträde.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar i sak 15 § 2 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolar. Enligt den första meningen i momentet är ett fulltaligt avdelningssammanträde domfört med minst fem ledamöter. Eftersom domare och andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat ärendet deltar i behandlingen av samma ärende också vid ett fulltaligt avdelningssammanträde är det fulltaliga avdelningssammanträdet inte domfört om de inte deltar i behandlingen. Den andra meningen i momentet ändras så att ärendet ska hänskjutas till antingen sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller plenum om ett fulltaligt avdelningssammanträde har färre än fem ledamöter. Om ett fulltaligt avdelningssammanträde inte kan ordnas på grund av att ledamöterna är för få ska ärendet hänskjutas direkt till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller plenum.  

Den förstärkta avdelningssammansättning som i 5 j § föreslås som en ny typ av sammansättning i förvaltningsdomstolen består i praktiken av minst fem ledamöter. Antalet ledamöter i ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning är minst lika stort som det antal som i 5 k § 3 mom. krävs för att ett fulltaligt avdelningssammanträde ska vara domfört. Den överdomare eller avdelningschef som fattar beslutet enligt det föreslagna 5 l § 2 mom. om hänskjutande av ett rättskipningsärende till större sammansättningar har de bästa förutsättningarna att pröva om ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller plenum är lämpligare än ett fulltaligt avdelningssammanträde för att behandla och avgöra ärendet. 

5 l §.Hänskjutande av mål och ärenden till plenum, sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller fulltaligt avdelningssammanträde. Paragrafens 1 mom. motsvarar i sak 16 § 1 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolar, men den kompletteras med en hänvisning till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. Dessutom föreskrivs det om grunderna för att hänskjuta ett ärende till sammansättningar som avses i de föreslagna 5 i, 5 j och 5 k § på samma sätt som i 7 § 1 mom. i lagen om högsta förvaltningsdomstolen och 9 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen, som båda föreslås bli ändrade. Ett ärende där en muntlig förhandling, syn eller inspektion har ordnats eller ska ordnas ska inte utan särskilt skäl överföras till plenum, sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller fulltaligt avdelningssammanträde för avgörande. 

Den första meningen i paragrafens 2 mom. motsvarar i huvudsak 16 § 2 mom. i den gällande lagen om förvaltningsdomstolar, men den kompletteras med en hänvisning till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. Dessutom ska inte längre överdomaren, utan avdelningschefen eller avdelningschefens ställföreträdande fatta beslut om att hänskjuta ett rättskipningsärende till fulltaligt avdelningssammanträde. Överdomaren eller överdomarens ställföreträdare kan fatta beslut om att hänskjuta ett ärende till plenum eller sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. 

75 §.Upptagningar. I 2 mom. stryks hänvisningen till barnskyddslagens författningsnummer, som nämns första gången i 5 c § 1 mom. som enligt förslaget ska fogas till lagen. 

7.3  Lagen om Ålands förvaltningsdomstol

4 §.Förvaltningsdomare. Det föreslagna tillägget till den första meningen i 1 mom. möjliggör att det utöver den förvaltningsdomare som i nuläget utnämns i Ålands förvaltningsdomstol vid behov utnämns ytterligare en eller flera förvaltningsdomare. Om det i förvaltningsdomstolen finns fler än en förvaltningsdomare, ska den förvaltningsdomare som är äldst i tjänsten övervaka att rättsprinciperna tillämpas och lagen tolkas på ett enhetligt sätt. Ett tillägg som gäller detta görs i andra meningen i momentet. 

I den svenska texten i 2 mom. görs språkliga preciseringar som föranleds av ändringen av första meningen i 1 mom. och som inte påverkar den finska versionen. Den finska versionen förblir därför oförändrad. 

5 §.Domstolens sammansättning. Det föreslås att bestämmelsen om förvaltningsdomstolens sammansättning skrivs om. Enligt det föreslagna 1 mom. är ledamöter i förvaltningsdomstolen utöver domarna i förvaltningsdomstolen också lagmannen och tingsdomarna i Ålands tingsrätt, vilka såsom övriga ledamöter i förvaltningsdomstolen kompletterar sammansättningen i enlighet med vad som förutsätts i det föreslagna 1 a kap. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden i det ärende som behandlas. Genom den nya formuleringen av momentet förbereder man sig också på att en assessorstjänst inrättas i domstolen.  

Föreslagna 2 mom. gäller ordförandeskapet vid förvaltningsdomstolens sammanträden. Ordförande för förvaltningsdomstolens sammanträden är den förvaltningsdomare som är äldst i tjänsten. När den förvaltningsdomare som är äldst i tjänsten har förhinder är ordförande tingsrättens lagman eller den förvaltningsdomare som är näst äldst i tjänsten. Enligt 18 kap. 3 § 3 mom. i domstolslagen får också en assessor vara ordförande för domstolen.  

7 §.Utlåtande av Ålands lanskapsregering. I den svenska texten görs en språklig precisering i paragrafens första mening till följd av ändringen av den första meningen i det föreslagna 4 § 1 mom. som inte påverkar den finska versionen. 

7.4  Lagen om rättegång i försäkringsdomstolen

4 §.Domförhet med två ledamöter. Det föreslås att 1 mom. omformuleras. I bestämmelsen görs i överensstämmelse med bestämmelserna om förvaltningsdomstolarnas sammansättningar ett tillägg om att behovet av att använda en sammansättning med tre eller fem ledamöter ska bedömas inte bara utifrån arten av den fråga som ska avgöras i saken utan också utifrån dess omfattning. I momentet föreslås dessutom ett tillägg enligt vilket försäkringsdomstolen är domför i en sammansättning med två ledamöter av vilka den ena är en lagfaren ledamot och den andra en läkarledamot när saken gäller avvisande av ett ärende som gäller sökande av ändring och som blivit anhängigt efter besvärstiden och där avgörandet kan påverkas av medicinsk utredning. I de förmånslagar som tillämpas vid försäkringsdomstolen föreskrivs det att besvär som inkommit efter utsatt tid kan tas upp till prövning, om det funnits vägande skäl till förseningen. I dessa fall kan ändringssökande åberopa att deras hälsotillstånd har lett till att besvären inkommit för sent och lämna in en medicinsk utredning till stöd för sitt påstående. Enligt 3 § i lagen om försäkringsdomstolen ska två lagfarna ledamöter och en läkarledamot delta i behandlingen av målet eller ärendet, om en medicinsk utredning kan inverka på avgörandet. Även om ärenden som gäller försenade besvär i allmänhet kan behandlas i en sammansättning med en ledamot, ska de enligt gällande lagstiftning dock behandlas i en sammansättning med minst tre ledamöter, om en medicinsk utredning har åberopats i ärendet. En sådan sammansättning kan inte anses nödvändig med tanke på de ändringssökandes rättsskydd. Dessa ärenden som gäller avvisande och de i gällande 1 mom. avsedda ärenden som Folkpensionsanstalten har avgjort i första instans indelas i momentet för tydlighetens skull i 1 och 2 punkter. Frågan om ett ärende ska behandlas i en sammansättning med två ledamöter eller i en större sammansättning avgörs av den sammansättning som behandlar ärendet.  

En ändring föreslås i 2 mom. I det ändrade 2 mom. föreskrivs det om försäkringsdomstolens domförhet i en sammansättning med två lagfarna ledamöter. Sammansättningen med två lagfarna ledamöter är med stöd av den nya 2 mom. 1 punkten domför i sökande av ändring i ett beslut som gäller överskridning av fribeloppet enligt 17 § i lagen om studiestöd (65/1994) och återkrav som fattats i enlighet med 27 § 4 mom. i den lagen. I dessa ärenden grundar sig återkravet inte på ett lagakraftvunnet avgörande, utan överskridningen av fribeloppet och återkravet på grund av denna har avgjorts genom samma beslut.  

Dessutom är sammansättningen med två lagfarna ledamöter domför med stöd av 2 mom. 2 punkten, om sökandet av ändring gäller återkrav med stöd av ett lagakraftvunnet avgörande av förmåner som betalats till ett för stort belopp, vilket enligt förmånslagarna hör till försäkringsdomstolens behörighet. Här kan det vara fråga om återkrav enligt t.ex. 75 § i folkpensionslagen (568/2007), 11 kap. 10 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002), 31 § i lagen om allmänt bostadsbidrag (938/2014), 33 § i lagen om bostadsbidrag för pensionstagare (571/2007) eller annat återkrav enligt 27 § i lagen om studiestöd än sådant som avses i 1 punkten. I dessa ärenden har rätten till förmånen avgjorts genom ett tidigare beslut som vunnit laga kraft, och efter det har förmånsanstalten fattat beslut om återkrav av en förmån som betalats till ett för stort belopp.  

Frågor som gäller återkrav av förmåner är av juridisk natur, men ofta relativt enkla. Besvärsärenden som gäller återkrav är ofta tydliga både förfarandemässigt och i sak. Återkravet har pga. ekonomiska och sociala omständigheter kunnat jämkas redan genom ett beslut i lägre instans. Återkravsärenden behöver i regel inte behandlas i en sammansättning med tre eller fem ledamöter av rättsskyddsskäl. Beslut om återkrav kan emellertid ibland omfatta sådana rättsliga frågor om t.ex. förfarandet som till sin rättsliga natur inte kan anses vara enkla. En förutsättning för sammansättningen med två ledamöter är dessutom att den fråga som ska avgöras i saken inte är av sådan art eller omfattning att det kräver en sammansättning med tre eller fem ledamöter.  

Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. som i sak huvudsakligen motsvarar gällande 2 mom. Ordalydelserna i momentet ändras samtidigt så att de i fråga om förvaltningsdomstolarna motsvarar den formulering som föreslås i 5 e § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Om ledamöterna i en sammansättning med två ledamöter inte är eniga om utgången i ärendet, förutsätts det i 3 mom. att ärendet hänskjuts för avgörande till en sammansättning med antingen tre eller fem ledamöter i enlighet med den sammansättning vid avgörande som beroende på ärendets art bestäms enligt 2, 3, 6 eller 7 §.  

5 §.Domförhet med en ledamot. Till det inledande stycket i 1 mom. fogas för tydlighetens skull en hänvisning till det att när en sammansättning med två ledamöter är onödig kan det utgöra grunden för domförheten med en ledamot. 

I momentet ändras 1 punkten så att den gäller avvisande av ett ärende med stöd av 81 § 2 mom. eller 82 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt gällande 1 och 2 punkten kan en lagfaren ledamot avgöra ett ärende där det är fråga om att avvisa ett mål eller ärende som blivit anhängigt vid försäkringsdomstolen men inte hör till dess behörighet eller avvisande av ett mål eller ärende som kommit in efter besvärstiden. I regel är det i försäkringsdomstolen fråga om situationer som avses i gällande 1 och 2 punkten, men i den omformulerade 1 punkten utvidgas domförheten med en ledamot betydligt vid avvisande i processuella avgöranden jämfört med den gällande regleringen.  

Domförheten med en ledamot utvidgas till att gälla också andra förutsättningar för ändringssökande än att ansökan ska lämnas in i tid och att försäkringsdomstolen ska vara behörig. Det finns gott om etablerad rättspraxis för de processuella förutsättningarna för behandlingen av ett ärende, och det finns ingen anledning att anta att de rättsfrågor som gäller dem skulle vara så utmanande att de med tanke på rättsskyddet alltid förutsätter en sammansättning med fler än en ledamot. Om arten eller omfattningen av en fråga som gäller processuella förutsättningar förutsätter det, ska ärendet hänskjutas till en sådan sammansättning med två, tre eller fem ledamöter som avses i det inledande stycket i momentet. Det faktum att frågan om avvisandet av ett ärende visar sig vara juridiskt besvärlig talar för att en sammansättning med två, tre eller fem ledamöter ska användas i stället för en sammansättning med en ledamot.  

I momentet ändras 2 punkten så att den i sak motsvarar den gällande 3 punkten. Likaså ändras 3 punkten så att den motsvarar den gällande 5 punkten och 4 punkten så att den motsvarar den gällande 6 punkten. Innehållet i den gällande 4 punkten stryks som onödigt eftersom det i sak ingår i den gällande 5 punkten, dvs. den föreslagna 3 punkten. Dessutom ändras den svenska texten i den gällande 5 punkten i momentet, dvs. den föreslagna 3 punkten, så att den i sak bättre motsvarar den finska texten. 

Även 5 punkten ändras. Enligt den ändrade 5 punkten är försäkringsdomstolen domför med en ledamot i ärenden som gäller sökande av ändring i ett beslut genom vilket en besvärsnämnd i vars beslut ändring regelrätt söks hos försäkringsdomstolen har avgjort en fråga som avses i 1–4 punkten. I praktiken förtydligar den ändrade 5 punkten den tidigare tolkningen av ärenden som hör till sammansättningen med en ledamot. 

Momentets 6 punkt stryks.  

I försäkringsdomstolen avgörs rättskipningsärenden enligt 12 § 1 mom. på föredragning, men ”om inte något annat föreskrivs i lag” fogas enligt förslaget till bestämmelsen. I det föreslagna nya 5 § 3 mom. föreskrivs det att i 1 mom. 4 punkten avsedda avgöranden om en särskild åtgärd kan träffas också utan föredragning. Den föreslagna ändringen kan bedömas ha effekter som gör försäkringsdomstolens arbete effektivare. Bestämmelsen förutsätter dock inte att beslut om särskilda åtgärder ska fattas utan föredragning, utan dessa kan även i fortsättningen fattas också på föredragning. Ändringen ger handlingsutrymme i organiseringen av arbetet. Beslutanderätten om huruvida ett ärende som gäller en särskild åtgärd ska avgöras genom föredragning eller inte har dock den ledamot som avgör ärendet. Detta motsvarar utgångspunkten i 11 a §, dvs. att när sammansättningen förstärks med en ytterligare ledamot beslutar sammansättningen själv om förstärkningen, även om föredragning inte direkt kan jämställas med förstärkning av sammansättningen. Det kan dock i princip anses vara ändamålsenligt, om föredraganden faktiskt har förberett ärendet, att ärendet avgörs på föredragning. 

8 §.Försäkringsdomstolens domförhet i vissa ärenden. Paragrafens 1 mom. ändras så att det i stället för försäkringsdomstolens sakkunnigledamöter hänvisas till andra än lagfarna ledamöter. Det gällande momentets förhållande till de bestämmelser i domstolslagen som gäller försäkringsdomstolens sakkunnigledamöter har för läkarledamotens del förblivit oklart. I specialmotiveringen till regeringens proposition om domstolslagen (RP 7/2016 rd, s. 77) konstateras följande om lagens 7 kap. 2 §: ”I 3 mom. räknas, liksom i 2 § 3 mom. i lagen om försäkringsdomstolen, de andra sakkunnigledamöterna vid försäkringsdomstolen upp, vilka är läkarledamöterna och intresseledamöter som är förtrogna med arbetslivet och företagsverksamhet, samt ledamöter som är förtrogna med militärskadeärenden. Bestämmelser om sakkunnigledamöternas ställning, utnämningen av och behörighetsvillkoren för dem föreslås ingå i 17 kap. i domstolslagen.” På grund av det som nämns ovan är det motiverat att precisera 8 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen. I det föreslagna momentet hänvisas i stället för försäkringsdomstolens sakkunnigledamöter till andra än lagfarna ledamöter, som förutom ledamöter som är förtrogna med arbetslivet och företagsverksamhet samt militärskadeärenden också är läkarledamöter. De avgöranden som avses i momentet och som gäller en särskild åtgärd kan träffas utan läkarledamotens särskilda sakkunskap. Ändringen gör försäkringsdomstolens arbete effektivare. Om ärendet enligt lag ska avgöras i en sammansättning med t.ex. två lagfarna ledamöter och en läkarledamot, kan de två lagfarna ledamöterna besluta om annat avgörande som gäller en särskild åtgärd. Enligt den föreslagna 5 § 1 mom. 3 punkten kan emellertid en lagfaren ledamot besluta om ett ärende som gäller avbrytande av verkställighet och yrkanden i samband därmed eller ett ärende som gäller något annat interimistiskt förordnande, om inte ärendets art eller omfattning kräver en större sammansättning.  

Till 2 mom. fogas en andra mening, enligt vilken bestämmelser om försäkringsdomstolens domförhet i ett ärende som gäller domarjäv finns i 5 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Tillägget ändrar inte det rådande rättsläget, men fungerar som en förtydligande informativ hänvisning då det till lagen om rättegång i förvaltningsärenden enligt förslaget fogas ett nytt 1 a kap. som endast gäller förvaltningsdomstolarna. Den lagens 5 § om jäv tillämpas dock också på försäkringsdomstolen. 

9 §.Hänskjutande av mål och ärenden till plenum, sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller fulltaligt avdelningssammanträde. I försäkringsdomstolen införs en ny sammansättning som är större än det nuvarande förstärkta sammanträdet per avdelning, men mindre än plenum. Närmare bestämmelser om vilka ledamöter som deltar i den nya sammansättningen finns i den nya 10 a §. Ett nytt sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning behövs för vidsträckta eller principiellt viktiga ärenden eller i situationer där avgörandet av ärendet sannolikt avviker från tidigare praxis och där den fråga som ska avgöras berör olika avdelningar i försäkringsdomstolen.  

För förvaltningsdomstolarna och högsta förvaltningsdomstolen föreslås på motsvarande sätt nya förstärkta sammansättningar mellan det nuvarande plenumet för hela domstolen och den utökade sammansättningen per avdelning. För den terminologiska konsekvensens skull benämns också motsvarande nya sammansättning i försäkringsdomstolen i fortsättningen sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. Det föreslås att benämningen på försäkringsdomstolens förstärkta sammanträde per avdelning ändras till fulltaligt avdelningssammanträde. De ändringar som gäller detta ingår i ändringen av 11 §.  

I paragrafen görs behövliga tillägg om det nya sammanträdet i förstärkt avdelningssammansättning. I rubriken och 1 mom. föreslås ändringar som gäller den nya sammansättningen. Enligt den ändring som föreslås i 2 mom. ska beslut om att hänskjuta ett mål eller ärende till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning fattas av överdomaren. I momentet görs dessutom en terminologisk ändring av fulltaligt avdelningssammanträde. Beslut om hänskjutande till det fattas av avdelningschefen. Ordalydelserna i momentet omformuleras så att de motsvarar den formulering som föreslås i 5 l § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Bestämmelsen motsvarar till denna del förfarandet i fråga om det nuvarande förstärkta sammanträdet per avdelning.  

Överdomaren kan fatta beslut om att hänskjuta ett ärende till plenum eller sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning, men inte till fulltaligt avdelningssammanträde, om vilket endast avdelningschefen eller dennes ställföreträdare kan fatta beslut. Försäkringsdomstolens uppgift, att vara en specialdomstol som styr rättspraxis inom sitt ansvarsområde, förutsätter att ärenden som är principiellt viktiga och ärenden där avgörandet kan avvika avsevärt från tidigare rättspraxis behandlas i fulltaligt avdelningssammanträde, sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning eller plenum.  

10 §.Plenum. Till 1 mom. fogas en preciserande bestämmelse om den tidpunkt som är av betydelse för huruvida en ordinarie försäkringsrättsdomare ska ingå i plenarsammansättningen. Frågan ska i enlighet med etablerad tolkning bedömas enligt den tidpunkt då ärendet hänsköts till plenum. Samtidigt motsvarar tidpunkten den reglering som föreslås i 10 a § och 11 §. Vidare omformuleras paragrafen till den del den gäller ledamöter som tidigare har behandlat ärendet så att den motsvarar formuleringen i 5 i–5 k § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, där det föreskrivs om domare och andra än lagfarna ledamöter som tidigare har behandlat ärendet. Bestämmelser om försäkringsdomstolens domare finns i 1 kap. 5 § 1 mom. 8–9 punkten i domstolslagen. Den föreslagna formuleringen omfattar således även assessorer, och andra än lagfarna ledamöter omfattar förutom ledamöter som är förtrogna med arbetslivet och företagsverksamhet samt militärskadeärenden även läkarledamöter. Formuleringen omfattar även försäkringsdomstolens domare, oberoende av tjänsteförhållandenas längd. 

Termen ”närvarande” i 2 mom. ersätts med det mer neutrala uttrycket ”delta i behandlingen”, på samma sätt som i det föreslagna 5 i § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

10 a §.Sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning. Till lagen fogas en ny 10 a §, där det föreskrivs om sammanträde i en ny förstärkt avdelningssammansättning. När det ärende som ska avgöras är av principiell betydelse eller vidsträckt, eller när avgörandet avviker från tidigare avgörandepraxis, kan det förutsätta behandling vid domstolens olika avdelningar. Då kan plenum ändå vara alltför stort eller oändamålsenligt. Sammanträden i förstärkt avdelningssammansättning möjliggör en avdelningsöverskridande men rimligare och mer fungerande sammansättning som kan avgöra ärenden som berör fler än en avdelning och som är viktiga med tanke på enhetligheten i rättspraxisen. Vid ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning kan man behandla ärenden som är gemensamma för olika avdelningar, i synnerhet processuella frågor. 

Enligt 1 mom. ska i ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning delta överdomaren som ordförande samt som övriga ledamöter avdelningscheferna, de två tjänstgörande försäkringsrättsdomare vid varje avdelning som är äldst i tjänsten och som var förordnade till tjänsteutövning vid avdelningen när målet eller ärendet hänsköts till sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning samt de domare och andra än lagfarna ledamöter som tidigare behandlat målet eller ärendet. Paragrafen formuleras på det sätt som angetts i fråga om 10 § så att den motsvarar de föreslagna formuleringarna i 5 i–5 k § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Enligt 2 mom. är ett sammanträde i förstärkt avdelningssammansättning domfört såsom enligt de gällande bestämmelserna om försäkringsdomstolens domförhet i förstärkta sammansättningar när minst två tredjedelar av ledamöterna i sammansättningen deltar i behandlingen. Med hänsyn till syftet med den förstärkta avdelningssammansättningen som en sammansättning som överskrider avdelningsgränserna förutsätter dess domförhet att minst två av avdelningscheferna och de två försäkringsrättsdomarna som är äldst i tjänsten deltar i behandlingen från varje avdelning. Ställföreträdare för avdelningschefen i försäkringsdomstolen är den i tjänsten äldsta försäkringsrättsdomaren vid avdelningen i fråga, så antingen avdelningschefen eller den ena av de i tjänsten äldsta försäkringsrättsdomarna vid samma avdelning kan vara frånvarande utan att det hindrar domförheten vid sammanträdet i den förstärkta avdelningssammansättningen. 

11 §.Fulltaligt avdelningssammanträde. I paragrafen och dess rubrik görs terminologiska ändringar, eftersom benämningen på det nuvarande förstärkta sammanträdet ändras till fulltaligt avdelningssammanträde. Ändringar som gäller detta föreslås i 1 och 2 mom. Dessutom preciseras bestämmelsen så att i ett fulltaligt avdelningssammanträde deltar de försäkringsrättsdomare som var förordnade till avdelningen när målet eller ärendet hänsköts till fulltaligt avdelningssammanträde Liksom för närvarande hör assessorn inte till sammansättningen vid fulltaligt avdelningssammanträde förutom som domare som tidigare behandlat ärendet. Paragrafen omformuleras till den del den gäller ledamöter som tidigare har behandlat ärendet på det sätt som angetts i fråga om 10 och 10 a § så att den motsvarar formuleringen i de föreslagna 5 i–5 k § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, där det föreskrivs om domare och andra än lagfarna ledamöter som tidigare har behandlat ärendet. Med anledning av den föreslagna ändringen av 9 § 1 mom. ska avdelningschefen ensam besluta om hänskjutande av ett ärende till fulltaligt avdelningssammanträde. I paragrafens 1 mom. stryks omnämnandet av överdomarens deltagande i fulltaligt avdelningssammanträde som ordförande. Dessutom ersätts termen ”närvarande” i 2 mom. med det mer neutrala uttrycket ”delta i behandlingen”, på samma sätt som i de föreslagna 10 § 2 mom., 10 a § 2 mom. samt 5 i § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

11 a §.Förordnande av extra ledamöter. Till lagen fogas en bestämmelse om förstärkning av sammansättningen med en lagfaren ledamot. Enligt den gällande lagen kan försäkringsdomstolen inte förstärka den kollegiala sammansättningen i medicinska ärenden med en lagfaren ledamot.  

Enligt 1 mom. kan försäkringsdomstolens sammansättning med tre eller fem ledamöter i medicinska ärenden förstärkas med ytterligare en lagfaren ledamot, om det behövs av särskilda skäl. Ett särskilt skäl kan t.ex. vara en situation där ett juridiskt ärende under behandlingsprocessen blir ett medicinskt ärende pga. att försäkringsdomstolen får en tilläggsutredning i form av en medicinsk utredning som kan påverka avgörandet av ärendet. I en sådan situation hör läkarledamoten enligt lagens 3 § till sammansättningen vid avgörande. En medicinsk tilläggsutredning som inverkar på avgörandet av ärendet kan lämnas t.ex. i ärenden som gäller återkrav. Även om det inte är särskilt många ärenden per år som omvandlas från juridiska till medicinska är det med tanke på domarens oberoende och en effektiv behandling av ärendena ändå i en omvandlingssituation problematiskt om någon av de lagfarna ledamöter som redan är förtrogna med ärendet på grund av att bestämmelserna om sammansättningar inte är flexibla bör ersättas med en läkarledamot. Den föreslagna ändringen gör det möjligt att inte en enda lagfaren ledamot som redan har behandlat ärendet behöver bytas ut mot en läkarledamot, utan den ursprungliga sammansättningen som behandlat ärendet kan fortsätta. Enligt lagen ska då till den domföra sammansättningen fogas en lagfaren ledamot.  

I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att förstärka försäkringsdomstolens förstärkta sammansättningar med en extra läkarledamot. Enligt momentet kan försäkringsdomstolens plenum, sammanträden i förstärkt avdelningssammansättning och fulltaliga avdelningssammanträden i medicinska mål och ärenden förstärkas med ytterligare en läkarledamot, om det behövs av särskilda skäl. Vissa ärenden kan kräva specialkompetens inom mer än ett medicinskt område, och därför behöver det i medicinska ärenden vara möjligt att förstärka de förstärkta sammansättningarna med en läkarledamot. Den snabba medicinska utvecklingen innebär att sjukdomar och behandlingsmetoder behöver undersökas också ur nya medicinska perspektiv. Läkarna specialiserar sig mer allt mer specifikt på frågor, inte bara på olika medicinska områden, utan också på mindre delområden inom dessa. De ärenden som ska avgöras i försäkringsdomstolen kan således innefatta frågor som hänför sig till inte bara flera olika medicinska områden, utan även olika delområden inom ett visst specialområde. I medicinska ärenden kan konstaterandet av orsakssamband vara en komplex fråga. I nuläget kan den enskilda läkarledamoten i sammansättningen i en situation där det krävs specialkompetens inom flera områden konsultera de övriga läkarledamöterna i försäkringsdomstolen eller begära ett sakkunnigutlåtande från en utomstående specialist. En möjlighet att förstärka sammansättningen med en andra läkarledamot skulle emellertid underlätta och trygga omfattningen av den medicinska specialkompetens som behövs när ärenden avgörs i de sammansättningar som anges i 9 §.  

Enligt 3 mom. fattar sammansättningen beslut om att förstärka sammansättningen med en extra ledamot. Detta är i linje med den föreslagna regleringen om förvaltningsdomstolarna, där beslut om att förstärka sammansättningen med en extra ledamot fattas av den ursprungliga sammansättningen. Ett beslut om extra ledamot kan fattas om det vid behandlingen av ärendet har uppkommit ett behov av ett eventuellt förordnande av en extra ledamot.  

12 §.Avgörande av rättskipningsmål och rättskipningsärenden. Till 1 mom. fogas en precisering om att rättskipningsmål och rättskipningsärenden i försäkringsdomstolen avgörs på föredragning vid sammanträde, ”om inte något annat föreskrivs i lag”. Enligt det föreslagna 5 § 3 mom. kan en ledamot ensam fatta beslut om avbrytande av verkställigheten och yrkanden eller andra interimistiska förordnanden i anslutning till detta också utan föredragning. På så sätt står ändringen inte i strid med bestämmelserna i 12 § 1 mom. 

7.5  Domstolslagen

1 kap. Allmänna bestämmelser 

5 §.Domare. Enligt förslaget preciseras 1 mom. 5 punkten till följd av den föreslagna ändringen av 4 § 1 mom. i lagen om Ålands förvaltningsdomstol. Eftersom det i och med förslaget är möjligt att till Ålands förvaltningsdomstol utnämna ytterligare en eller flera förvaltningsdomare utöver den nuvarande förvaltningsdomaren är det nödvändigt att för Ålands förvaltningsdomstols del se över den bestämmelse i domstolslagen som gäller domare. 

2 kap.Tingsrätter 

6 §.Tingsrätternas ledamöter. Det föreslås att ordalydelsen i 4 mom. ändras till följd av den föreslagna ändringen av 4 § 1 mom. i lagen om Ålands förvaltningsdomstol. Eftersom det i och med förslaget är möjligt att till Ålands förvaltningsdomstol utnämna ytterligare en eller flera förvaltningsdomare utöver den nuvarande, är det nödvändigt att i paragrafen föreskriva att alla förvaltningsdomare i Ålands förvaltningsdomstol också är tingsdomare i Ålands tingsrätt. 

4 kap.Förvaltningsdomstolar 

2 §.Avgörande av mål och ärenden. Till 1 mom. fogas med anledning av 5 f § 5 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden en precisering om att förvaltningsdomstolen behandlar och avgör mål och ärenden vid sammanträde på föredragning, ”om inte något annat föreskrivs i lag”. Enligt det föreslagna 5 f § 5 mom. kan en ledamot fatta beslut om en särskild åtgärd också utan föredragning. Därmed står 4 kap. 2 § 1 mom. i domstolslagen inte i strid med de bestämmelser som föreslås i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

5 §.Förvaltningsdomstolens ledamöter. Hänvisningen i 2 mom. till lagen om förvaltningsdomstolarna, som föreslås bli upphävd, ändras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som det föreslås att de bestämmelser som det hänvisas till i momentet ska ingå i. Dessutom görs en språkteknisk precisering av den svenska ordalydelsen i första meningen i momentet. 

17 kap.Sakkunnigledamöter 

8 §.Behörighetsvillkor för sakkunnigledamöter vid förvaltningsdomstolarna. Hänvisningarna i paragrafen till 7 § 1 mom. 1, 1 a och 2–5 punkten i lagen om förvaltningsdomstolarna ändras till hänvisningar till det föreslagna 5 c § 1 mom. 1–6 punkten i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Bestämmelserna om behörighetsvillkoren för sakkunnigledamöter i förvaltningsdomstolen ändras inte i sak. 

19 kap.Övrig personal 

1 §.Föredragande och beredare. Enligt de gällande bestämmelserna kan föredragande i förvaltningsdomstolen vara notarier, för vilka den lämpliga högskoleexamen som är behörighetsvillkor även kan vara någon annan än juridisk examen. Även i försäkringsdomstolen arbetar notarier, som dock inte har kunnat vara föredragande i ärenden. I förvaltningsdomstolarna har man fått goda erfarenheter av föredragande notarier och de anses vara en värdefull arbetskraftsresurs i behandlingen av snabba och relativt enkla ärenden. Alla ärenden som behandlas i domstol är inte så krävande att de nödvändigtvis förutsätter att den föredragande har en juridisk examen, och eftersom notarierna i sitt arbete sätter sig in i de ärenden som behandlas i domstolen ger det dem färdigheter att fungera som föredragande i juridiskt lättare ärenden. Det föreslås att 2 mom. ändras så att notarierna kan föredra ärenden också i försäkringsdomstolen, där deras arbetsinsats som föredragande ska bedömas inverka positivt på snabbheten i behandlingen av ärendena. Notarier kan betraktas som lämpade att föredra relativt lätta och juridiskt enkla ärenden. Till exempel ärenden där en ledamot ensam är domför kan i huvudsak betraktas som sådana, även om det inte finns någon anledning att betrakta denna kategorisering som kategorisk, utan det gäller att ta hänsyn till det enskilda ärendets särdrag och potentiella utmaningar från fall till fall. 

7.6  Barnskyddslagen

85 §.Förvaltningsdomstolens domförhet. I paragrafens 1 mom. föreslås en teknisk ändring. Vidare ändras den finskspråkiga ordalydelsen i 2 mom. Paragrafens 3 mom. förblir oförändrat till sitt innehåll. I 4 mom. hänvisas i stället för till lagen om förvaltningsdomstolarna till lagen om rättegång i förvaltningsärenden, där det enligt förslaget föreskrivs om förvaltningsdomstolarnas domförhet. Dessutom görs en språkteknisk precisering av den svenska ordalydelsen i paragrafens rubrik.