3.2.2
Bestämmelser i direktiven som inte kräver ändringar i lagstiftningen
Direktiven om likabehandlings- och jämställdhetsorgan innehåller flera sådana bestämmelser i fråga om vilka den nationella lagstiftningen redan bedöms uppfylla kraven i direktiven. Nedan gås dessa bestämmelser i direktiven igenom, och bedömningen att de inte medför något behov av lagändringar motiveras.
De likabehandlings- och jämställdhetsorgan som avses i artikel 2.1 i direktiven är i Finland diskrimineringsombudsmannen och jämställdhetsombudsmannen (18 § i diskrimineringslagen, 16 § i jämställdhetslagen). Deras behörighet har utifrån de substanslagar som de övervakar fördelats så att diskrimineringsombudsmannen övervakar och främjar efterlevnaden av diskrimineringslagen och jämställdhetsombudsmannen övervakar efterlevnaden av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Ombudsmännens tillsynsområden omfattar tillsammans tillsynsområdet för de likabehandlings- och jämställdhetsorgan som avses i direktiven, det vill säga de områden i diskriminerings- och likabehandlingsdirektiven – alla i dem avsedda diskrimineringsgrunder och livsområden – som de direktiv som nu genomförs omfattar.
Enligt skälen (15, 16) i direktiven är det viktigt att likabehandlings- och jämställdhetsorgan ägnar särskild uppmärksamhet åt intersektionell diskriminering i betydelsen diskriminering på grund av en kombination av kön och en eller flera andra diskrimineringsgrunder.
I Finland har det i detaljmotiveringen till 3 § 2 mom. i diskrimineringslagen (RP 19/2014 rd, s. 60) tagits ställning till sådana diskrimineringssituationer där det är fråga om både diskriminering på grund av kön och diskriminering som är förbjuden enligt diskrimineringslagen. Enligt propositionen kan diskrimineringslagen, vid sidan om jämställdhetslagen, tillämpas i situationer där det förutom diskriminering på grund av kön också förekommer diskriminering som är förbjuden enligt diskrimineringslagen (multipel diskriminering, det vill säga diskriminering på flera grunder). Det att någon utan godtagbara skäl bemöts annorlunda än andra på grund av både sin könstillhörighet och ålder är ett exempel på en situation av detta slag. Tillämpningsområdet för diskrimineringslagen omfattar också sådan diskriminering på flera grunder där två eller flera faktorer som gäller den enskilde som person endast tillsammans leder till att särbehandlingen är förbjuden diskriminering (intersektionell diskriminering). I dessa fall kan könsidentiteten i och för sig vara en faktor av detta slag.
I andra situationer med diskriminering på flera grunder än i situationer med intersektionell diskriminering har jämställdhetsombudsmannen behörighet, om en av diskrimineringsgrunderna är kön. Det är fråga om diskriminering på flera grunder när diskrimineringen är förknippad med flera diskrimineringsgrunder, till exempel en persons kön och ålder, religion eller ursprung. Jämställdhetsombudsmannen kan behandla situationer med diskriminering på flera grunder när det gäller sådan könsdiskriminering som förbjuds i jämställdhetslagen.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden har i sitt avgörande YVTltk 21.3.2018 ansett sig kunna behandla ett ärende där en av diskrimineringsgrunderna har varit kön, även om ärendet inte har förts till nämnden av jämställdhetsombudsmannen eller en arbetsmarknadscentralorganisation utan av offret för eventuell diskriminering – när också boningsorten har varit en påstådd diskrimineringsgrund i samma ärende. Tillsynen över diskriminering på flera grunder ingår i diskrimineringslagens tillämpningsområde och den enskilde har därmed själv kunnat föra ärendet till nämnden för behandling i enlighet med 21 § i diskrimineringslagen.
I praktiken har tillsynen över intersektionell diskriminering till följd av den ovannämnda propositionstexten hört till diskrimineringsombudsmannen vid arbetsfördelningen mellan ombudsmännen. Det finns dock inga lagstiftningsmässiga hinder för att också jämställdhetsombudsmannen kan övervaka sådan diskriminering på flera grunder där två eller flera faktorer som gäller den enskilde som person endast tillsammans leder till att särbehandlingen av personen är förbjuden diskriminering (intersektionell diskriminering), om en av diskrimineringsgrunderna är kön. Därmed bör det anses att också jämställdhetsombudsmannen har behörighet i fråga om intersektionell diskriminering.
Detta förutsätts också i lönetransparensdirektivet. Enligt artikel 29.2 i det direktivet ska varje medlemsstat utse ett organ som ska övervaka och stödja genomförandet av nationella åtgärder som införlivar direktivet i fråga, som bland annat gäller lika lön för kvinnor och män för lika eller likvärdigt arbete. Detta övervakningsorgan ska enligt artikeln i fråga bland annat beakta intersektionell diskriminering med avseende på lön för lika eller likvärdigt arbete. Enligt det förslag som den arbetsgrupp som berett genomförandet av direktivet lagt fram ska jämställdhetsombudsmannen vara det organ som avses i direktivet, och intersektionell diskriminering ska definieras i den nationella lagen på det sätt som direktivet förutsätter. Enligt artikel 3.2 e i lönetransparensdirektivet avses med intersektionell diskriminering sådan diskriminering som grundar sig på en kombination av kön och en eller flera andra grunder som omfattas av diskrimineringsförbudet i direktiv 2000/43/EG (diskrimineringsdirektivet) eller direktiv 2000/78/EG (direktivet om likabehandling i arbetslivet).
Riksdagen förutsatte i sin skrivelse med anledning av jämställdhetsombudsmannens berättelse till riksdagen 2022 att regeringen utreder möjligheten att utvidga jämställdhetsombudsmannens behörighet till situationer med intersektionell diskriminering (RSk 40/2022 rd – B 1/2022 rd).
Till helheten av likabehandlings- och jämställdhetsorgan hör dessutom diskriminerings- och jämställdhetsnämnden, som fattar förpliktande beslut i ärenden enligt diskrimineringslagen och jämställdhetslagen i ovan beskriven omfattning samt ger rekommendationer om betalning av gottgörelse till den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier. Även nämndens ansvarsområde omfattar alla diskrimineringsgrunder, men inte arbetslivsfrågor inom diskrimineringslagens tillämpningsområde.
I artikel 3.1 i direktiven finns det bestämmelser om likabehandlings- och jämställdhetsorganens oberoende. Diskrimineringsombudsmannen, jämställdhetsombudsmannen och diskriminerings- och jämställdhetsnämnden är enligt de lagar som utfärdats om dem självständiga och oberoende (1 § 2 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen, 1 § 2 mom. i lagen om jämställdhetsombudsmannen, 1 § i lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden). Enligt författningarna godkänner de sin egen arbetsordning och utnämner sin egen personal (9 § 2 och 3 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen, 4 § 2 och 3 mom. i lagen om jämställdhetsombudsmannen, 16 § i lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden), med undantag för diskriminerings- och jämställdhetsnämndens personal, i fråga om vilken ett förslag till ändring av utnämningsbehörigheten ingår i denna regeringsproposition.
Enligt detaljmotiveringen till 1 § 2 mom. i lagen om jämställdhetsombudsmannen (RP 19/2014 rd, s. 113) avses med jämställdhetsombudsmannens oberoende ställning i synnerhet ombudsmannens frihet att fatta beslut utifrån eget övervägande utan medinflytande från utomstående. Avsikten med att jämställdhetsombudsmannen själv utnämner sin egen personal (4 § 2 mom.) och godkänner en arbetsordning för byrån (4 § 3 mom.) har enligt regeringspropositionen varit att stärka jämställdhetsombudsmannens självständiga ställning. I arbetsordningen kan det till exempel bestämmas om organiseringen av arbetet vid ombudsmannens byrå.
Enligt detaljmotiveringen till 1 § 2 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen (RP 19/2014 rd, s. 99) är ombudsmannen när det gäller avgörandena och verksamheten i övrigt oberoende av inflytandet från andra aktörer, såsom myndigheter och olika intressegrupper samt parterna i det ärende som ska avgöras. Ombudsmannen beslutar självständigt om hur resurserna för ombudsmannens byrå ska fördelas. Med tanke på självständigheten är det av betydelse att ombudsmannens har rätt att själv utnämna personalen vid sin byrå och godkänna arbetsordningen för byrån.
Enligt detaljmotiveringen till 1 § i lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden (RP 19/2014 rd, s. 104–105) avses det med att nämnden är självständig att den är självständig i sin verksamhet även om den finns i anslutning till ett ministerium (inrikesministeriet när lagen stiftades, nu justitieministeriet). Med att nämnden är oberoende avses enligt motiveringen att den i sin avgörandepraxis på samma sätt som domstolar och andra rättskipningsorgan ska vara oberoende av inflytande från andra organ, såsom myndigheter, olika intressegrupper och parterna i de ärenden som ska avgöras.
Diskrimineringsombudsmannen och jämställdhetsombudsmannen är organisatoriskt en del av ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden finns i anslutning till justitieministeriet. I skälen till direktiven har det ansetts möjligt att likabehandlings- och jämställdhetsorganen ingår i ett ministerium eller en annan organisatorisk enhet. I förhållande till förvaltningen vid ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen och andra myndigheter vid ämbetsverket är ombudsmännen fullständigt oberoende, vilket inbegriper en rätt för ombudsmännen att besluta bland annat om användningen av resurser, personalen, prioriteringarna i verksamheten och organiseringen av arbetet. Nämnden finns i sin tur formellt i anslutning till ministeriet, men den är självständig och oberoende och i praktiken helt fristående från ministeriet.
Diskrimineringsombudsmannens och jämställdhetsombudsmannens anslag specificeras myndighetsvis i statsbudgetens förklaringsdel i enlighet med ombudsmännens uppskattade användning av anslag. Ombudsmännen för årligen egna resultatsamtal med ministeriet. Justitieministeriet har i sin resultatstyrning beaktat ombudsmännens självständiga ställning så att ministeriet inte har ställt upp några mål för ombudsmännen, utan i resultatstyrningen har man fokuserat på att anvisa rätt dimensionerade resurser för att nå de verksamhetsmål som ombudsmännen har ställt upp. Ombudsmännen bereder sina resultatavtal, och justitieministeriet styr inte målen för deras verksamhet eller prioriteringarna. Ministeriet styr inte heller målen för diskriminerings- och jämställdhetsnämndens verksamhet eller dess prioriteringar.
Enligt artikel 3.2 i direktiven ska medlemsstaterna fastställa transparenta förfaranden för urval, utnämning och entledigande av, samt för potentiella intressekonflikter bland, likabehandling- och jämställdhetsorganens personal i beslutsfattande eller ledande ställning.
Diskrimineringsombudsmannen och jämställdhetsombudsmannen väljs och utnämns till sina tjänster genom en offentlig utlysning på samma sätt som andra statstjänstemän enligt 6 a § i statstjänstemannalagen (750/1994). Statsrådet utnämner ombudsmännen för högst fem år i sänder (2 § i lagen om diskrimineringsombudsmannen, 1 § i lagen om jämställdhetsombudsmannen). Ombudsmännen omfattas av samma grunder för avslutande av ett tjänsteförhållande som de som gäller i fråga om andra statstjänstemän enligt 7 kap. i statstjänstemannalagen.
Enligt 15 § i statstjänstemannalagen får en tjänsteman inte fordra, acceptera eller ta emot en ekonomisk eller någon annan förmån, om detta kan försvaga förtroendet för tjänstemannen eller myndigheten. Enligt lagens 18 § 2 mom. får en tjänsteman inte ta emot en bisyssla som gör att tjänstemannen blir jävig i sina uppgifter. Bisysslan får inte heller äventyra förtroendet för en opartisk tjänsteutövning, annars inverka skadligt på skötseln av uppgifterna eller utgöra sådan konkurrerande verksamhet som uppenbart skadar arbetsgivaren.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens ordförande och medlemmar har uppdraget som bisyssla, och statstjänstemannalagstiftningen tillämpas således inte på dem. Statsrådet utnämner nämndens ordförande och medlemmar samt deras ersättare för fyra år i sänder (4 § i lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden). Ordföranden och medlemmarna har i praktiken sökts genom offentlig utlysning.
Nämndens ordförande samt nämndens övriga medlemmar och deras ersättare ska före utnämningen till uppgiften lämna en redogörelse för sina bindningar till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden och justitieministeriet. Sådana förändringar i bindningarna som inträffar under tiden för uppgiften ska utan dröjsmål anmälas till nämnden och justitieministeriet.
I 5 kap. i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs det om jäv för tjänstemän vid behandlingen av ett ärende.
Enligt artikel 4 i direktiven ska medlemsstaterna, i enlighet med sina nationella budgetprocesser, säkerställa att varje likabehandlings- och jämställdhetsorgan förses med nödvändiga personella, tekniska och ekonomiska resurser inom de områden som omfattas av direktiven.
I Finland ska ministerierna enligt 12 § i lagen om statsbudgeten (423/1988) planera de samhälleliga verkningarna inom sitt ansvarsområde samt ekonomin och resultatet av verksamheten inom sitt förvaltningsområde på flera års sikt. Detsamma gäller ämbetsverkens verksamhet och ekonomi samt resultat. Ombudsmännen och nämnden fastställer i egenskap av självständiga och oberoende myndigheter målen för sin verksamhet. I de resultatsamtal som dessa myndigheter årligen för med justitieministeriet fokuserar man på att anvisa rätt dimensionerade resurser för att nå de verksamhetsmål som ombudsmännen har ställt upp. Ombudsmännen och nämnden ska bedöma vilka resurser som behövs för att målen ska nås. Justitieministeriet beaktar ombudsmännens och nämndens resursbehov vid beredningen av budgetförslaget för regeringens proposition och när ministeriet beslutar om användningen av sitt omkostnadsanslag så att ombudsmännens och nämndens verksamhetsförutsättningar tryggas.
Enligt artikel 5.1 i direktiven ska medlemsstaterna anta åtgärder för att öka medvetenheten bland allmänheten om rättigheterna enligt de av direktiven omfattade direktiven om likabehandling och icke-diskriminering samt om likabehandlings- och jämställdhetsorganen. I Finland delar statsrådet information bland annat om de rättigheter personer som utsatts för diskriminering har, om likabehandlings- och jämställdhetsorganen samt om olika aktörers skyldigheter, till exempel genom utbildning, anvisningar och guider. Statsrådet hänvisar dessutom personer som upplevt diskriminering till likabehandlings- och jämställdhetsorganens tjänster.
Enligt artikel 5.2 ska medlemsstaterna säkerställa att likabehandlings- och jämställdhetsorgan har befogenhet att vidta åtgärder för att förebygga diskriminering och främja likabehandling. Vid genomförandet av sådana åtgärder kan likabehandlings- och jämställdhetsorganen beakta situationer till följd av intersektionell diskriminering.
Enligt lag ska både diskrimineringsombudsmannen och jämställdhetsombudsmannen vidta sådana främjande åtgärder som avses i artikeln.
Enligt 3 § 1 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen ska diskrimineringsombudsmannen allmänt främja likabehandling och förebygga diskriminering. För skötseln av uppgifterna ska ombudsmannen bland annat främja informationsverksamhet, fostran och utbildning (1 mom. 3 punkten). Enligt förarbetena till bestämmelsen kan ombudsmannen till exempel arrangera seminarier och genomföra informationskampanjer om främjande av likabehandling och förebyggande av diskriminering.
Enligt 19 § 1 mom. i diskrimineringslagen kan diskrimineringsombudsmannen bistå myndigheter, utbildningsanordnare och arbetsgivare vid planeringen av åtgärder för främjande av likabehandling samt ge allmänna rekommendationer om hur diskriminering kan förebyggas och likabehandling främjas. I praktiken omfattar arbetet för att främja likabehandling också åtgärder som syftar till att förebygga intersektionell diskriminering.
Enligt 2 § i lagen om jämställdhetsombudsmannen ska jämställdhetsombudsmannen genom initiativ, råd och anvisningar främja syftet med jämställdhetslagen, informera om jämställdhetslagstiftningen och dess tillämpningspraxis samt följa att jämställdhet uppnås på samhällslivets alla områden.
Enligt artikel 5.3 ska medlemsstaterna och likabehandlingsorgan beakta lämpliga kommunikationsverktyg och kommunikationsformat för varje målgrupp.
Syftet med bestämmelsen uppnås med stöd av förvaltningslagen, diskrimineringslagen och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, offentlighetslagen). Enligt 7 § 1 mom. i förvaltningslagen ska möjligheterna att uträtta ärenden och behandlingen av ärenden hos en myndighet om möjligt ordnas så att den som vänder sig till förvaltningen får behörig service. Enligt detaljmotiveringen till regeringspropositionen (RP 72/2002 rd, s. 62) ska alla som behöver service i möjligaste mån garanteras likadana möjligheter att uträtta sina ärenden, oberoende av servicens art. Möjligheterna att uträtta ärenden ska också så väl som möjligt motsvara behoven hos särskilda grupper i samhället. Sådana särskilda grupper är enligt förarbetena till lagen till exempel äldre, sjuka och personer med funktionsnedsättning.
Enligt 5 § i diskrimineringslagen ska myndigheterna bedöma hur deras verksamhet påverkar olika befolkningsgrupper och hur likabehandling i övrigt uppnås i deras verksamhet, samt vidta de åtgärder som behövs för att främja likabehandling. Enligt lagens 15 § ska myndigheterna göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra använda myndigheters tjänster.
Enligt 20 § 3 mom. i offentlighetslagen ska myndigheterna se till att de handlingar som är centrala för allmänhetens möjligheter att få uppgifter vid behov finns att tillgå på ett för allmänheten lättillgängligt sätt. I motiveringen till bestämmelsen (RP 30/1998 rd, s. 82) konstateras det bland annat att momentet ålägger myndigheterna att beakta de tillgängliga informationskanalerna och ta ställning till deras lämplighet för distribution av ett visst slags information.
I artikel 6 i direktiven föreskrivs det om bistånd till utsatta personer. Enligt artikel 6.2 ska likabehandlings- och jämställdhetsorgan kunna ta emot klagomål om diskriminering. Senare i artikel 9.1 konstateras det att organen ska ha befogenhet att göra sin bedömning av ett ärende antingen genom ett icke bindande yttrande eller genom ett bindande beslut. I artikel 6 förutsätts det därmed inte att ett klagomål är den kontakt som leder till ett beslut.
Diskriminerings- och jämställdhetsombudsmännen tar inte emot klagomål och fattar inte bindande beslut. Det tas dock kontakt med dem i diskrimineringsärenden, vilka de utreder och i vilka de enligt gällande lag kan meddela sin rättsliga bedömning. Artikel 6.2 ingår således redan i den gällande nationella lagstiftningen.
Enligt 19 § 2 mom. i diskrimineringslagen kan diskrimineringsombudsmannen i enskilda fall lämna motiverade ståndpunkter för att förebygga ett förfarande som strider mot diskrimineringslagen eller för att förhindra att ett sådant förfarande fortsätter eller upprepas.
Enligt 19 § i jämställdhetslagen kan den som misstänker sig ha blivit utsatt för diskriminering enligt jämställdhetslagen begära anvisningar och råd i ärendet av jämställdhetsombudsmannen. När jämställdhetsombudsmannen finner att en skyldighet som föreskrivs i jämställdhetslagen inte fullgörs eller att det förekommer andra brott mot lagen, ska ombudsmannen ge anvisningar och råd i syfte att förhindra att det lagstridiga förfarandet fortsätter eller upprepas.
I praktiken består diskrimineringsombudsmannens arbete inom området för diskrimineringslagen och jämställdhetsombudsmannens arbete till största delen av att ge svar och råd till kunder som tar kontakt samt att göra utredningar och lämna ståndpunkter utifrån dessa kontakter.
Exempelvis diskrimineringsombudsmannen kontaktades 2024 drygt 2 400 gånger. Tre av fyra av dessa kontakter gällde misstankar om diskriminering. Ombudsmannen bedömer i varje enskilt fall vilka åtgärder det är ändamålsenligt att vidta i ärendet. Ombudsmannen ger i regel råd och anvisningar för att rätta till verksamhet eller praxis som är diskriminerande eller problematisk med avseende på likabehandling. Den som tar kontakt hänvisas vid behov till en annan behörig myndighet eller anvisas att lämna en ansökan till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden.
Jämställdhetsombudsmannen kontaktades 2024 drygt 1 300 gånger om diskriminering. Ombudsmannen har omfattande prövningsrätt i fråga om hurdan hjälp och hurdant stöd ombudsmannen erbjuder i varje enskilt fall. Jämställdhetsombudsmannen ger i enlighet med förvaltningslagen ett svar till alla som tar kontakt och ger råd och anvisningar i ärenden som hör till jämställdhetsombudsmannens behörighet samt utreder vid behov misstankar om diskriminering genom ett skriftligt förfarande. Största delen av kontakterna till jämställdhetsombudsmannen får en lösning på basis av ombudsmannens anvisningar och råd. Sådana kontakter som inte hör till ombudsmannens behörighet styrs av ombudsmannen till den behöriga myndigheten.
Enligt artikel 6.4 ska likabehandlings- och jämställdhetsorganen inom rimlig tid underrätta de klagande om huruvida klagomålet kommer att avslutas eller om det finns skäl att gå vidare med det. Detta uppnås genom behandling utan dröjsmål enligt 23 § i förvaltningslagen. Enligt bestämmelsen i förvaltningslagen ska ett ärende behandlas utan ogrundat dröjsmål, och en myndighet ska på en parts begäran ge en uppskattning om när ett beslut kommer att ges samt svara på förfrågningar om hur behandlingen framskrider. Enligt regeringspropositionen uttrycker bestämmelsen också ett krav på behandlingsskyldighet: en myndighet prövar varje yrkande som har framförts till den och fattar ett materiellt avgörande angående det. Avgörandet i ärendet kan också vara ett beslut om att ärendet avvisas. Myndighetens skyldighet enligt förvaltningslagen att meddela ett avgörande utan ogrundat dröjsmål innebär således också att den som misstänker diskriminering inom rimligt tid får veta om behandlingen av klagomålet avslutas eller fortsätter. I praktiken ska ombudsmännens byråer med stöd av förvaltningslagen utan ogrundat dröjsmål ge ett svar till alla som tagit kontakt i ett diskrimineringsärende.
Enligt artikel 7 i direktiven ska likabehandlings- och jämställdhetsorganen kunna erbjuda parter möjligheten att söka en alternativ tvistlösning. Diskriminerings- och jämställdhetsombudsmännens möjligheter att främja förlikning ingår i den nationella lagstiftningen.
Enligt 19 § 1 mom. 4 punkten i diskrimineringslagen kan ombudsmannen vidta åtgärder för att åstadkomma förlikning i ett ärende som gäller efterlevnaden av diskrimineringslagen. Enligt motiveringen till bestämmelsen (RP 19/2014 rd, s. 89) ska förlikning kunna tillämpas i tvister som gäller överträdelse av förbudet mot diskriminering eller förbudet mot repressalier. Målet med medlingen är att få parterna att nedlägga tvisten. Vilken som helst av de tvistande parterna, båda parterna eller diskrimineringsombudsmannen kan ta initiativ till förlikning. Efter initiativet ska ombudsmannen försöka ordna förlikningsmöten med parterna.
Om förhandlingarna förs med bistånd av ombudsmannen, ska ombudsmannen enligt detaljmotiveringen till bestämmelsen informera parterna om förlikningsförfarandets karaktär samt förlikningens betydelse och förfarandet för en eventuell fastställelse av förlikningen. Ombudsmannen ska opartiskt och med respekt för alla parter hjälpa parterna att sinsemellan finna lösningar som tillfredsställer dem också i fråga om en eventuell gottgörelse i pengar. Ombudsmannen ska också kunna förelägga parterna sitt förslag till en uppgörelse i godo.
Enligt 19 § 4 mom. i jämställdhetslagen kan jämställdhetsombudsmannen vidta åtgärder för att åstadkomma förlikning i ett ärende som gäller diskriminering enligt jämställdhetslagen. Enligt motiveringen (RP 98/2016 rd, s. 9) till en ändring av lagen (915/2016) bör man försöka uppnå förlikning i tillräckligt god tid innan tiden för väckande av talan om gottgörelse löper ut. Man kan försöka uppnå förlikning på många olika sätt. Jämställdhetsombudsmannen kan till exempel ordna förlikningsmöten med parterna. Ombudsmannen ska vara skyldig att informera parterna bland annat om förlikningsförfarandets karaktär samt förlikningens betydelse och förfarandet för en eventuell fastställelse av förlikningen samt tiden för väckande av talan. Ombudsmannen ska opartiskt och med respekt för alla parter hjälpa parterna att sinsemellan finna lösningar som tillfredsställer dem också i fråga om en eventuell ersättning i pengar. Ombudsmannen ska också, med hänsyn till parternas åsikter, ärendets art och övriga omständigheter, förelägga parterna sitt förslag till en uppgörelse i godo.
Enligt 21 § 1 mom. i diskrimineringslagen och 20 § 3 mom. i jämställdhetslagen får förlikningsparterna tillsammans eller, med parternas samtycke, ombudsmannen hos diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansöka om fastställelse av förlikningen.
Enligt artikel 8 i direktiven ska likabehandlings- och jämställdhetsorganen ha befogenhet att göra utredningar för att fastställa om principen om likabehandling har överträtts. Medlemsstaterna ska tillhandahålla en ram för genomförandet av dessa utredningar som gör det möjligt för likabehandlings- och jämställdhetsorganen att genomföra faktainsamling. Likabehandlings- och jämställdhetsorganen ska ges effektiv rätt att få tillgång till information och handlingar som behövs för att fastställa om det har förekommit diskriminering.
Finlands lagstiftning om diskriminerings- och jämställdhetsombudsmännens rätt att få information motsvarar bestämmelsen i direktiven, och de möjligheter att få information och redogörelser som föreskrivs i de lagar som gäller ombudsmännen uppfyller villkoren för den ram som nämns i direktiven. Bestämmelser om diskrimineringsombudsmannens rätt att av behövliga aktörer få information och redogörelser för skötseln av sina tillsynsuppgifter finns på ovan i denna proposition beskrivet sätt i 4 och 5 § i lagen om diskrimineringsombudsmannen, och bestämmelser om föreläggande av vite för att effektivisera fullgörandet av skyldigheten att ge information och lämna redogörelser finns i 11 § i den lagen. I lagens 6 § finns det bestämmelser om ombudsmannens inspektionsrätt.
Bestämmelser om jämställdhetsombudsmannens motsvarande rättigheter finns i 17, 18 och 21 a § i jämställdhetslagen. Bestämmelser om diskriminerings- och jämställdhetsnämndens rätt att få information finns i 14 § i lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden.
Medlemsstaterna ska också tillhandahålla likabehandlingsorganen lämpliga mekanismer för samarbete med relevanta offentliga organ i detta syfte (tillgång till information). Likabehandlings- och jämställdhetsorganen har enligt den nationella lagstiftningen en omfattande rätt att få information av offentliga organ. Bestämmelser om samarbete mellan myndigheterna finns också i 10 § i förvaltningslagen. Enligt paragrafen ska varje myndighet inom ramen för sin behörighet och i den omfattning ärendet kräver på andra myndigheters begäran bistå dessa i skötsel av en förvaltningsuppgift, och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna.
Enligt artikel 9.1 i direktiven ska likabehandlings- och jämställdhetsorganen ha befogenhet att göra sin bedömning av ett aktuellt ärende och ge ett icke bindande yttrande eller meddela ett bindande beslut. Enligt artikel 9.2 ska yttrandet och beslutet vid behov innehålla åtgärder för att avhjälpa konstaterade överträdelser av principen om likabehandling och förhindra upprepning. Medlemsstaterna ska fastställa lämpliga mekanismer för uppföljningen av icke bindande yttranden och för verkställigheten av bindande beslut.
Finlands lagstiftning uppfyller kraven i artikel 9.1 och 9.2. I diskrimineringsombudsmannens och jämställdhetsombudsmannens lagstadgade uppgifter vid tillsynen över efterlevnaden av diskrimineringslagen och jämställdhetslagen ingår det att ge utlåtanden och lämna ståndpunkter i enskilda ärenden. Ståndpunkterna är inte bindande.
Enligt 3 § i lagen om diskrimineringsombudsmannen ger diskrimineringsombudsmannen bland annat råd och utlåtanden. Enligt 19 § 2 mom. i diskrimineringslagen ger ombudsmannen allmänna rekommendationer om hur diskriminering kan förebyggas och likabehandling främjas och kan i enskilda fall lämna motiverade ståndpunkter för att förebygga ett förfarande som strider mot diskrimineringslagen eller för att förhindra att ett sådant förfarande fortsätter eller upprepas. Enligt motiveringen till bestämmelsen ska ombudsmannens utlåtanden kunna inrymma ombudsmannens ställningstagande till hur diskrimineringslagen bör tolkas och tillämpas i det enskilda fallet. Syftet med ställningstagandena är att förhindra att ett lagstridigt förfarande inleds eller att ett sådant förfarande fortsätter eller upprepas.
Enligt 19 § i jämställdhetslagen ska jämställdhetsombudsmannen, när ombudsmannen finner att en skyldighet som föreskrivs i jämställdhetslagen inte fullgörs eller att det förekommer andra brott mot lagen, ge anvisningar och råd i syfte att förhindra att det lagstridiga förfarandet fortsätter eller upprepas. Jämställdhetsombudsmannen har med stöd av lagen gett utlåtanden och lämnat ståndpunkter.
Möjligheten att ge ett utlåtande eller lämna en ståndpunkt i ett enskilt ärende inbegriper en möjlighet att ge anvisningar för att avhjälpa konstaterade överträdelser av principen om likabehandling och förhindra upprepning. I ett enskilt ärende kan ombudsmännen också ge den som tagit kontakt en muntlig bedömning. I en skriftlig ståndpunkt kan ombudsmannen be att den aktör som inte iakttagit kravet på likabehandling ska uppge vilka åtgärder som har vidtagits för att förhindra motsvarande situationer.
Bindande beslut i ärenden enligt diskriminerings- och jämställdhetslagarna meddelas av diskriminerings- och jämställdhetsnämnden, till vilken ett ärende enligt diskrimineringslagen – med undantag för arbetslivsfrågor – kan föras av parten själv, diskrimineringsombudsmannen eller en sammanslutning som främjar likabehandling, och ett ärende enligt jämställdhetslagen av jämställdhetsombudsmannen eller en arbetsmarknadscentralorganisation. I ärenden enligt jämställdhetslagen har den enskilde inte själv rätt att föra ett ärende till nämnden.
I artikel 10 i direktiven finns det bestämmelser om likabehandlings- och jämställdhetsorganens rätt att agera i domstolsförfaranden om civil- och förvaltningsrättsliga frågor inom det område som omfattas av de direktiv som gäller diskriminering och likabehandling. Med undantag för det konstaterade behovet av att ändra bestämmelserna om hörande av jämställdhetsombudsmannen vid en rättegång uppfyller Finlands nationella lagstiftning kraven i direktiven. Diskrimineringsombudsmannen har på det sätt som anges ovan rätt att bli hörd i domstol i ärenden som gäller tillämpningen av diskrimineringslagen, och båda ombudsmännen har behörighet att i domstol bistå den som har utsatts för diskriminering. I praktiken förbinder sig ombudsmännen att ersätta offrets eventuella rättegångskostnader, om denne förlorar sitt ärende vid en rättegång som bistås av ombudsmannen. Enligt statsbudgeten ersätts kostnaderna av anslaget under justitieministeriets moment för särskilda utgifter (25.01.20), inte av ombudsmännens omkostnadsanslag.
Artikel 10.4 gäller likabehandlings- och jämställdhetsorganens rätt att vara part i förfaranden för verkställighet eller rättslig prövning av bindande beslut. I Finland fattar diskriminerings- och jämställdhetsombudsmännen inte några bindande beslut. Ändring i diskriminerings- och jämställdhetsnämndens förpliktande beslut får sökas hos förvaltningsdomstolen.
Enligt 37 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) ska förvaltningsdomstolen vid behov ge den myndighet som har fattat beslutet anvisningar om vilken tilläggsutredning som ska läggas fram i ärendet. Enligt lagens 39 § har den myndighet som har fattat beslutet rätt att för förvaltningsdomstolen lägga fram all den utredning myndigheten önskar. Enligt lagens 42 § ska den myndighet som har fattat beslutet på begäran av förvaltningsdomstolen ge sin redogörelse för ärendet, bemöta de yrkanden som de delaktiga i rättegången har framställt och grunderna för yrkandena samt yttra sig om den utredning som lagts fram.
Finlands lagstiftning uppfyller också de skyldigheter enligt artikel 11 i direktiven som gäller berörda fysiska personers rätt till försvar och rätt till rättslig prövning. Diskriminerings- och jämställdhetsombudsmännen är myndigheter som tillämpar förvaltningslagen. Enligt bestämmelserna i förvaltningslagen bör ett korrekt slutresultat eftersträvas vid behandlingen av ett förvaltningsärende, vilket förutsätter tillräckliga och korrekta faktauppgifter. Kravet på en opartisk bemötande vid utredning av ett ärende innebär i samband med ärenden där det finns flera parter att alla ska ges lika rätt att lägga fram utredning. Enligt huvudregeln i lagens 34 § ska en part innan ett ärende avgörs ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Enligt lagens 41 § 1 mom. ska myndigheten, om avgörandet i ett ärende kan ha en betydande inverkan på andras än parternas livsmiljö, arbete eller övriga förhållanden, ge dessa personer möjlighet att få uppgifter om utgångspunkterna och målen för behandlingen av ärendet samt att uttala sin åsikt om ärendet.
Bindande beslut av diskriminerings- och jämställdhetsnämnden omfattas på ovan beskrivet sätt av en rätt att söka ändring.
Den nationella lagstiftningen uppfyller kraven i artiklarna 12 och 13 i direktiven på lika tillgång till likabehandlings- och jämställdhetsorgan, tillgänglighet och skäliga anpassningar.
Enligt 7 § i förvaltningslagen ska möjligheterna att uträtta ärenden och behandlingen av ärenden hos en myndighet om möjligt ordnas så att den som vänder sig till förvaltningen får behörig service. Enligt 2 § 1 mom. i lagen om grunderna för tillgången till statliga tjänster och placeringen av funktioner (728/2021) ska tillgången till statliga tjänster ordnas så att statens uppgifter i hela landet sköts på ett resultatrikt sätt och att tillgången till tjänster genom användning av olika former av ärendehantering svarar mot olika kundgruppers servicebehov på ett sätt som tillgodoser de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt specialmotiveringen till lagen (RP 62/2021 rd, s. 27) omfattar ordnandet av tillgången till tjänster på ett teknikneutralt sätt hela servicestrukturen med dess multipla kanaler, det vill säga utöver det fysiska servicenätverket även elektroniska tjänster och till exempel telefontjänster.
Ombudsmännen har inga andra verksamhetsställen än deras verksamhetsställen i Helsingfors, och inte heller där finns det i praktiken möjlighet till personliga besök. Kunderna kan överallt kontakta ombudsmännen på lika villkor per telefon, e-post och brev eller med en webblankett. Det är dessutom möjligt att kontakta diskrimineringsombudsmannen via en chattjour.
I 17 § i grundlagen föreskrivs det om vars och ens rätt att hos myndigheter använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska. Närmare bestämmelser om de språkliga rättigheterna finns språklagen (423/2003).
Ombudsmännens tjänster för dem som utsatts för diskriminering och andra kunder är avgiftsfria i hela landet. Också den rättshjälp som ombudsmannen ger är avgiftsfri för kunden. Uttryckliga bestämmelser om att handläggningen i diskriminerings- och jämställdhetsnämnden är avgiftsfri finns i 15 § i lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden.
Enligt 5 § 1 mom. i diskrimineringslagen ska myndigheterna bedöma hur deras verksamhet påverkar olika befolkningsgrupper och hur likabehandling i övrigt uppnås i deras verksamhet, samt vidta de åtgärder som behövs för att främja likabehandling. I lagens 15 § 1 mom. föreskrivs det bland annat om myndigheternas skyldighet att göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra använda myndigheters tjänster. Enligt motiveringen till bestämmelsen (RP 148/2022 rd, s. 73) kommer i synnerhet rimliga anpassningar av innehållet i en myndighets tjänst i fråga vid prövningen av om sättet att ordna tjänsten är lämpligt. I bestämmelsen beaktas bestämmelserna om rimliga anpassningar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EU:s direktiv om likabehandling i arbetslivet.
Diskrimineringsombudsmannen, jämställdhetsombudsmannen och diskriminerings- och jämställdhetsnämnden omfattas av lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019), i vilken det förutsätts att webbtjänster för den offentliga förvaltningen vara tillgängliga, vilket betyder att alla ska ha lika möjligheter att använda dem.
Enligt artikel 14 i direktiven ska medlemsstaterna säkerställa att likabehandlings- och jämställdhetsorgan har lämpliga mekanismer för att inom sina respektive befogenheter samarbeta med varandra och med andra offentliga och privata aktörer.
Likabehandlings- och jämställdhetsorganen beslutar själva om sin verksamhet och sitt samarbete. De har till exempel möjlighet att delta i olika nätverk. Deras möjligheter till samarbete har egentligen inte reglerats, men det finns inga hinder för samarbete i den omfattning som de själva bestämmer.
Enligt 3 § 1 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen hör det till diskrimineringsombudsmannens uppgifter att delta i europeiskt och internationellt samarbete. Enligt motiveringen till momentet kan ombudsmannen till exempel följa den internationella utvecklingen inom sitt ansvarsområde och, i den omfattning det behövs för skötseln av ombudsmannens uppgifter, hålla kontakt med internationella aktörer, exempelvis likabehandlingsmyndigheter i andra länder.
Inom både likabehandlings- och jämställdhetsområdet har det föreskrivits om en delegation som bland annat har till uppgift är att främja samarbetet på området.
Enligt 10 § i lagen om diskrimineringsombudsmannen finns det för utbyte av information mellan aktörer och myndigheter som är betydelsefulla för det allmänna främjandet av likabehandling och för förebyggande av diskriminering samt för behandling av frågor som gäller likabehandling en delegation för likabehandlingsärenden i anslutning till diskrimineringsombudsmannens byrå. Delegationen ska tillsättas av statsrådet för tre år i sänder.
Enligt 1 § 2 mom. i statsrådets förordning om delegationen för likabehandlingsärenden (39/2016) ska det i delegationen finnas företrädare för de ministerier och andra myndigheter som är centrala när det gäller likabehandlingsfrågor samt de frivilligorganisationer och andra aktörer som är av betydelse för förebyggande av diskriminering.
Enligt 2 § 3 punkten i förordningen om delegationen för jämlikhetsärenden (638/1986) har delegationen bland annat till uppgift att sörja för främjandet av samarbetet mellan myndigheter, arbetsmarknadsorganisationer och andra sammanslutningar. Jämställdhetsombudsmannen är inte medlem i delegationen.
I praktiken har ombudsmännen samarbetat sinsemellan till exempel genom att ordna gemensamma diskussionsmöten och årliga temaseminarier. Ombudsmännen har också ett brett samarbete i frågor som gäller diskriminering på flera grunder och i kommunikationen. De konsulterar också varandra med låg tröskel.
Bestämmelser om samarbete mellan myndigheterna finns i 10 § i förvaltningslagen. Enligt paragrafen ska varje myndighet inom ramen för sin behörighet och i den omfattning ärendet kräver på andra myndigheters begäran bistå dessa i skötsel av en förvaltningsuppgift, och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna.
Enligt detaljmotiveringen till bestämmelsen har det hur väl samarbetet mellan myndigheterna fungerar betydelse inte bara för utredningen av förvaltningsärenden utan också mera allmänt för verksamheten inom förvaltningen. Målet är närmast att expertis ska förmedlas till andra myndigheter. Enligt motiveringen är syftet med bestämmelsen att det i synnerhet ur kundernas synvinkel ska gå snabbare och bli enklare att uträtta ärenden hos myndigheterna. Innehållet i samarbetet mellan myndigheterna ska också ges en vidare tolkning så att det även omfattar annat slag av kontakter mellan myndigheterna. I praktiken kan det vara fråga till exempel om att myndigheter som behandlar likartade ärenden följer med varandras praxis tillräckligt väl.
Sommaren 2023 fick diskrimineringsombudsmannen behörighet att övervaka efterlevnaden av diskrimineringslagen också när det gäller arbetslivet. Tidigare hade endast arbetarskyddsmyndigheterna denna behörighet. I den regeringsproposition som föregick lagändringen (18 § i specialmotiveringen) konstaterades det att det med tanke på det praktiska organiserandet av uppgifterna är viktigt att myndigheterna samarbetar och utbyter information för att till exempel samma ärende inte i onödan ska behandlas och avgöras av flera myndigheter samtidigt. Om behandlingen av ett diskrimineringsärende som förts till diskrimineringsombudsmannen för behandling förutsätter att ett arbetsrättsligt ärende som hör till arbetarskyddsmyndighetens behörighet avgörs först, kan diskrimineringsombudsmannen och arbetarskyddsmyndigheten avtala om behandlingen av ärendet.
Enligt lagens 22 § 2 mom., som ändrades samtidigt, ska arbetarskyddsmyndigheterna underrätta den som lämnat in en anmälan om diskriminering om diskrimineringsombudsmannens uppgift att främja förlikning och bistå dem som utsatts för diskriminering.
Enligt artikel 15 första stycket i direktiven ska medlemsstaterna införa förfaranden för att säkerställa att regeringen och andra berörda offentliga myndigheter samråder med likabehandlings- och jämställdhetsorgan om lagstiftning, policy, förfaranden och program som rör de rättigheter och skyldigheter som följer av direktiven 79/7/EEG, 2000/43/EG, 2000/78/EG och 2004/113/EG samt direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU.
I Finland har statsrådet utfärdat ett principbeslut om anvisning för hörande vid författningsberedning. Syftet med hörandet är att de viktigaste intressentgrupperna samt medborgarna deltar i beredningen, eller att deras åsikter annars hörs i tillräckligt stor omfattning under beredningen. Justitieministeriet förvaltar en webbtjänst för det officiella remissförfarandet (lausuntopalvelu.fi) med hjälp av vilken myndigheterna kan begära utlåtanden i ärenden som är under beredning. Utlåtanden kan lämnas in av till exempel föreningar, enskilda medborgare, företag och organisationer inom den offentliga förvaltningen. Det har publicerats separata anvisningar om bedömningen av konsekvenserna för de grundläggande och mänskliga rättigheterna vid lagberedning (JM Utredningar och anvisningar 2023:4). Social- och hälsovårdsministeriet har bland annat publicerat en guide för bedömning av konsekvenserna av författningar med tanke på konsekvenserna för människor (Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2016:3) och en guide för analys av könskonsekvenser i lagstiftningsprojekt (Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2007:25, på finska).
Till exempel 2024 gav diskrimineringsombudsmannens byrå cirka 70 utlåtanden om lagstiftningsprojekt. Samma år gav jämställdhetsombudsmannen 55 utlåtanden till myndigheter och internationella aktörer.
Enligt artikel 15 andra stycket ska likabehandlings- och jämställdhetsorganen ha rätt att i de frågor som nämns i första stycket i artikeln utfärda rekommendationer, offentliggöra rekommendationerna och begära uppföljning av sådana rekommendationer.
Enligt 19 § 1 mom. 3 punkten i diskrimineringslagen kan diskrimineringsombudsmannen inom tillämpningsområdet för lagen bland annat ge allmänna rekommendationer om hur diskriminering kan förebyggas och likabehandling främjas. Enligt förarbetena till bestämmelsen avses här generella rekommendationer, och genom dem ska ombudsmannen försöka främja god praxis inom lagens tillämpningsområde. Ombudsmannen kan till exempel uppmärksamgöra myndigheter och arbetsgivare på bestämmelserna i den nya lagen och tolkningen av dem samt på sådan god praxis för de främjande åtgärderna som ombudsmannen noterat. Genom bestämmelsen har bestämmelsen om lämnande av rekommendationer i artikel 13.2 i diskrimineringsdirektivet genomförts.
Enligt 3 § 1 mom. 1 punkten i lagen om diskrimineringsombudsmannen ska ombudsmannen bland annat ta initiativ. Enligt motiveringen till punkten kan ombudsmannen till exempel uppmärksamgöra myndigheterna, arbetsgivarna, utbildningsanordnarna och dem som tillhandahåller varor och tjänster på ett generellt problem eller på strukturell diskriminering som riktas mot en viss befolkningsgrupp.
Enligt 2 § 1 punkten i lagen om jämställdhetsombudsmannen ska jämställdhetsombudsmannen bland annat genom initiativ främja syftet med jämställdhetslagen. Ombudsmännen har därmed de rättigheter som förutsätts i artikel 15 andra stycket i direktiven.
Behovet av att ändra den nationella lagstiftningen till följd av artikel 16.1 i direktiven har konstaterats tidigare i denna proposition. Enligt artikel 16.2 ska medlemsstaterna säkerställa att likabehandlings- och jämställdhetsorganen kan göra oberoende undersökningar om diskriminering.
Såväl diskrimineringsombudsmannen som jämställdhetsombudsmannen kan göra oberoende undersökningar. Enligt 3 § 1 mom. 1 punkten i lagen om diskrimineringsombudsmannen ska ombudsmannen bland annat sammanställa och låta genomföra utredningar samt offentliggöra rapporter. Enligt motiveringen till punkten ska ombudsmannen självständigt besluta om vilka utredningar och rapporter ombudsmannen anser vara behövliga. Utredningarna kan gälla hur likabehandling uppnås generellt, till exempel när det gäller förhållanden, villkor och rättigheter för utlänningar, personer med funktionsnedsättning och andra grupper som löper risk att utsättas för diskriminering, eller människohandel och fenomen som har samband med den. Genom bestämmelsen har artikel 13 i diskrimineringsdirektivet genomförts. Även jämställdhetsombudsmannen kan i praktiken göra utredningar, även om detta inte särskilt ålagts ombudsmannen i lag.
Enligt artikel 16.3 ska medlemsstaterna säkerställa att likabehandlings- och jämställdhetsorganen kan få tillgång till statistik om de rättigheter och skyldigheter som följer av direktiven 79/7/EEG, 2000/43/EG, 2000/78/EG och 2004/113/EG samt direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU i enlighet med nationell rätt, när likabehandlings- och jämställdhetsorganen finner sådan statistik nödvändig för att fullgöra sin rapporteringsskyldighet. Enligt 6 § 1 mom. 5 punkten i offentlighetslagen blir myndigheternas statistik offentlig när den är färdig för det ändamål som den är avsedd för. Ombudsmännen har alltså tillgång till den statistik som myndigheterna sammanställt. Diskrimineringsombudsmannen har dessutom tidigare nämnda rätt att av de aktörer som nämns i 4 § 1 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen få den information som är nödvändig för utförandet av sina tillsynsuppgifter, också av andra aktörer än myndigheter. Jämställdhetsombudsmannen har likaså rätt av var och en få de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen över att jämställdhetslagen iakttas (17 § 2 mom. i jämställdhetslagen).
Enligt artikel 16.4 ska medlemsstaterna tillåta likabehandlings- och jämställdhetsorganen att utfärda rekommendationer om vilka data som ska samlas in med avseende på de rättigheter och skyldigheter som följer av direktiven 79/7/EEG, 2000/43/EG, 2000/78/EG och 2004/113/EG samt direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU till offentliga och privata aktörer. Medlemsstaterna får också tillåta likabehandlings- och jämställdhetsorgan att ha en samordnande roll vid insamling av jämlikhetsdata.
Möjligheten att ge dessa rekommendationer till offentliga och privata aktörer ingår i ombudsmännens övergripande uppgiftsbeskrivning och behörighet enligt den nationella lagen.
Enligt artikel 21.1 i direktiven ska medlemsstaterna säkerställa att likabehandlings- och jämställdhetsorgan endast får samla in och behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att fullgöra en uppgift enligt direktiven. I skälen (47, 48) konstateras det att all behandling av personuppgifter som utförs av likabehandlings- och jämställdhetsorgan enligt dessa direktiv bör utföras i full överensstämmelse med den allmänna dataskyddsförordningen. Medlemsstaterna bör säkerställa att likabehandlings- och jämställdhetsorganens uppgifter på ett tydligt sätt fastställs i lag, i enlighet med dataskyddsförordningen.
På behandlingen av personuppgifter i likabehandlings- och jämställdhetsorgan tillämpas som sådana Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (EU:s allmänna dataskyddsförordning) och den kompletterande dataskyddslagen (1050/2018). Enligt artikel 6.1 i EU:s allmänna dataskyddsförordning är behandling av personuppgifter laglig till exempel för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige och som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Ombudsmännen har behov av att behandla personuppgifter när de utövar tillsyn över efterlevnaden av diskrimineringslagen och jämställdhetslagen.
För ombudsmännen föreslås det med stöd av direktiven inga sådana nya uppgifter eller befogenheter som innebär användning av personuppgifter. Det blir alltså inte aktuellt med någon bedömning av nya ändamål för vilka personuppgifter används med tanke på dataskyddsförordningen eller den nationella dataskyddslagen.
Enligt artikel 21.2 ska det säkerställas att lämpliga och särskilda åtgärder vidtas för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen när likabehandlings- och jämställdhetsorgan behandlar de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9.1 i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Ombudsmännen behandlar också personuppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter vid skötseln av sina lagstadgade uppgifter.
Enligt artikel 9.2 g i den allmänna dataskyddsförordningen är behandlingen av särskilda kategorier av personuppgifter tillåten, om den är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. Enligt 6 § 1 mom. 2 punkten i dataskyddslagen tillämpas artikel 9.1 i dataskyddsförordningen (förbud mot behandling av särskilda kategorier av personuppgifter) inte på sådan behandling av uppgifter som regleras i lag eller som föranleds av en uppgift som direkt har ålagts den personuppgiftsansvarige i lag. I 6 § 2 mom. föreskrivs det om lämpliga och särskilda åtgärder för att skydda den registrerades grundläggande fri- och rättigheter och intressen.