1.1  Bakgrund

Hälso- och sjukvårdstjänsterna i anslutning till utredningar av sexual- eller misshandelsbrott mot barn är en del av förundersökningen av brotten, vars syfte är att med hjälp av hörandet av barnet samt tillgängliga medicinska och andra bevis utreda om det misstänkta brottet har begåtts. Utredningen av brottsmisstanken stöds av barnets berättelse, som för att vara så tillförlitlig som möjligt förutsätter specialkompetens som beaktar barnets ålder, utvecklingsnivå och psykiska utveckling samt barnets bästa. Även om det ordnas specialutbildning för poliser i utredning av brott mot barn kan också barn- eller ungdomspsykiatrisk och psykologisk expertis behövas vid hörandet av barn. Behovet av specialkompetens accentueras bl.a. när barnet är under skolåldern eller när det förekommer förseningar i barnets utveckling. 

Finlands första rättspsykologiska och rättspsykiatriska enhet för barn och unga inledde sin verksamhet vid Tammerfors universitetssjukhus 2001. Staten understödde inledandet av verksamheten med särskild finansiering. På den tiden gjordes dessutom undersökningar av brottsmisstankar som involverade barn även vid andra sjukhus och vid rådgivningsbyråerna för uppfostringsfrågor och familjerådgivningarna. Undersökningarna inleddes på basis av en begäran från polisen eller en remiss från hälso- och sjukvården, och därtill genomfördes utredningar i samband med misstankar om våld också på begäran av socialväsendet. När de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga inledde sin verksamhet framkom ett behov av att förenhetliga och förtydliga hälso- och sjukvårdens uppgifter på riksnivå vid förundersökningen av misstankar om våld mot barn, Stolt, Sini–Laajasalo, Taina m.fl.: Lasten ja nuorten oikeuspsykologian ja -psykiatrian yksiköiden toiminta ja toiminnan periaatteet Suomessa. Institutet för hälsa och välfärd, Handledning 8/2023, s. 7–8. Kan läsas på . (nedan Stolt–Laajasalo m.fl. 2023)https://www.julkari.fi/handle/10024/146793 vilket ledde till att lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn (1009/2008) stiftades. 

Tyngdpunkten i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ligger på att undersöka barnet och på hur kostnaderna för undersökningarna ersätts av statens medel. Under de senaste tio åren har dock utredningen av brott mot barn utvecklats betydligt internationellt sett, och dessutom har verksamheten i enlighet med lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn under de senaste åren utvecklats nationellt i olika projekt. En särskilt central aspekt har blivit att det mångprofessionella samarbetet mellan olika myndigheter och informationsutbytet i anslutning till det är väsentligt för att trygga barnets bästa i en straffprocess. 

Genom propositionen genomförs skrivningen i regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering enligt vilken en utredning som är förenlig med barnets bästa och ett mångprofessionellt stöd i samarbete mellan myndigheter tryggas när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Ett starkt och engagerat Finland. Förhandlingsresultat om regeringsprogrammet 16.6.2023, s. 205. 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts vid social- och hälsovårdsministeriet. Utkastet till regeringsproposition var ute på remiss från den 3 november till den 15 december 2025. Begäran om utlåtande publicerades i tjänsten Utlåtande.fi och sändes bl.a. till de centrala ministerierna och statliga myndigheterna samt till välfärdsområdena och barn- och offerorganisationerna. Remissvaren behandlas nedan i avsnitt 6 och ett separat sammandrag av remissvaren har utarbetats. Sammandraget och övriga projekthandlingar finns på statsrådets projektsidor på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskoden STM163:00/2024. 

Enligt anvisningen för hörande vid författningsberedning ska barns och ungas åsikter alltid utredas när ett författningsprojekt bedöms ha direkta eller indirekta konsekvenser för deras liv, och barn och unga har rätt att delta i beredningen av ärenden som berör dem i enlighet med sin ålder och utvecklingsnivå. Anvisning för hörande vid lagberedning, Statsrådets publikationer 2026:22, s. 114. Trots att propositionens konsekvenser till stor del gäller barn har inga barn hörts separat om propositionsutkastet. Detta beror på att hörande av barn om propositionens ämnesområde kan medföra etiska problem och på att enheternas klienter för det mesta är relativt små barn som det över huvud taget är besvärligt att höra. Dessutom har finländska barns åsikter om Barnahusmodellen, som beskrivs nedan, redan tidigare beskrivits i forskningsrapporten om sexuellt utnyttjande av barn i Finland. Lasten seksuaalinen hyväksikäyttö Suomessa — Barnahus-projekti, Tutkimusraportti kvalitatiivisista ja kvantitatiivisista osatutkimuksista, © Europarådet, maj 2023. Alla rättigheter förbehålles. Licensierad för Europeiska unionen på vissa villkor. https://rm.coe.int/report-on-child-sexual-abuse-in-finland-fin/1680ad54d7 

Utkastet till regeringspropositionen har behandlats i ministerarbetsgruppen för barn, unga och familjer. 

2.1  Nuläge

2.2  Bedömning av nuläget

Allmänt

Både EU-rätten om brottsoffers ställning och de internationella kvalitetsstandarderna för barnvänlig rättegång, särskilt Barnahus kvalitetsstandarder som fastställts som god praxis i Europa, har utvecklats avsevärt sedan lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn stiftades. Hannonen–Lilja 2024, s. 7. Verksamheten enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn har utvecklats inom projektet Barnahus, som dock håller på att avslutas. 

Under perioden 2021–2024 stödde Europarådet och EU de finländska myndigheterna med projektet ”Ensuring child-friendly justice through the effective operation of the Barnahus-units in Finland” för att hjälpa dem svara på de behov och utmaningar som identifierats i det nationella Barnahusprojektet. År 2022 färdigställdes en utredning om lagstiftningen i området Lilja, Inka–Hiilloskivi, Miina: Lapsiin kohdistuviin hyväksikäyttöepäilyihin puuttuminen: Selvitys Suomen lainsäädännöstä. Europarådet 2022. (nedan Lilja–Hiilloskivi 2022) och 2024 en detaljerad motiveringspromemoria om ändringsbehoven i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn Hannonen–Lilja 2024.. Behovet av lagändringar har dessutom bedömts i en utredning som statsrådet beställde och som gällde den mångprofessionella förbehandlingen av misstänkta brott mot barn. Fadjukoff, Mari–Ellonen, Noora: Lapsirikosasioiden moniammatillinen esikäsittely huomioitava lainsäädännössä. Policy Brief 2023:39, Statsrådets kansli. (nedan Fadjukoff–Ellonen 2023) 

De behov av ändringar i lagstiftningen som konstaterats i de ovannämnda utredningarna behandlas nedan. 

Tillämpningsområdet för lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn

Lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn tillämpas enligt dess 1 § 1 mom. på sexual- och misshandelsbrott mot barn. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ordnande av utredningar som gäller sexuellt utnyttjandeav barn (RP 126/2008 rd) föreslogs det bestämmelser i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn om hur undersökningar ska ordnas inom hälso- och sjukvården för att utreda misstanke om sexuellt utnyttjande av barn och bedöma skador till följd av sådant sexuellt utnyttjande. Uttrycket ”sexuellt utnyttjande av barn” ändrades dock under riksdagsbehandlingen till formen ”sexualbrott mot barn”. Social- och hälsovårdsutskottet hänvisade i sitt betänkande till att lagens tillämpningsområde enligt utredning har fått en vidlyftig formulering för att möjliggöra att experttjänsterna enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn kan anlitas för att utreda eventuellt sexuellt utnyttjande av barn oberoende av vilken brottsrubricering undersökningen går under eller i vilken fas polisen har hand om undersökningen. Utskottet konstaterade att den föreslagna brottsrubriceringen i bestämmelsen om lagens tillämpningsområde kan leda till en alltför snäv tolkning av paragrafen. Därför föreslog utskottet att 1 § och lagens rubrik preciseras i enlighet med lagförslagets syfte så att de gäller utredning av sexualbrott mot barn. ShUB 29/2008 rd, s. 2. 

Misshandelsbrott fogades till lagens tillämpningsområde genom lag 793/2013. I förarbetena till lagen tog man inte närmare ställning till vad som i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn avses med misshandelsbrott. Det är alltså i viss mån oklart om avsikten har varit att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta också sådana brott vars rekvisit i praktiken kan omfatta misshandel (t.ex. rånbrott). Även frågan om t.ex. försök till dråp hör till de brott som kan utredas vid de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga kan anses lämna rum för tolkning. 

I praktiken har det därför uppstått oklarheter om i vilka brottsfall barn kan höras vid undersökningsenheterna i enlighet med lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn. Enheterna och polisen har tolkat lagen så att t.ex. frihetsberövande eller människohandel inte hör till lagens tillämpningsområde. Hannonen–Lilja 2024, s. 8 och 12. Enligt Barnahus tredje kvalitetsstandard omfattar Barnahus målgrupp dock alla barn som är offer för brott som har samband med vilken som helst form av våld, och våld definieras i standarden som alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada och misshandel, vanvård eller försumlig behandling, övergrepp eller utnyttjande, inklusive sexuellt utnyttjande. Begränsningen av tillämpningsområdet för lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn till enbart sexual- och misshandelsbrott är alltså för snäv också ur kvalitetsstandardernas synvinkel. Dessutom kan man bedöma att även t.ex. barn som blivit offer för människohandel kan dra nytta av enheternas expertis. Lilja–Hiilloskivi 2022, s. 37. 

Enligt 1 § 2 mom. tillämpas lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn i princip endast på barn som är under 16 år, och på 16- och 17-åriga barn endast om det finns särskilda skäl till det med hänsyn till barnets hälsotillstånd och utveckling. Lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn har ursprungligen gällt uttryckligen utredning av sexualbrott mot barn, och den s.k. sexuella myndighetsåldern enligt strafflagen (39/1889) är i regel 16 år. Emellertid ska för våldtäkt mot barn enligt 20 kap. 20 § 2 mom. i strafflagen också den dömas som har samlag med ett barn som har fyllt 16 men inte 18 år, om gärningsmannen är barnets förälder eller står i en ställning till barnet som motsvarar en förälders. Dessutom ska, om gärningsmannen är barnets förälder eller står i en ställning till barnet som motsvarar en förälders, för sexuellt övergrepp mot barn enligt 20 kap. 14 § 1 mom. i strafflagen den dömas som genom beröring eller på något annat sätt utsätter ett barn under 16 år för en annan sexuell handling som är ägnad att skada barnets utveckling än en sådan som avses i strafflagens 20 kap. 12 § eller som får barnet att företa en sådan handling. Det som sägs ovan gäller också grova gärningsformer av våldtäkt och sexuellt övergrepp mot barn. 

Av åldersgränsen i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn följer att brottsmisstankar som i vissa situationer undersöks som våldtäkt eller sexuellt övergrepp mot barn eller som grova gärningsformer av dessa i princip inte hör till den lagens tillämpningsområde: i fråga om dessa brottsmisstankar kan offer i åldern 16 och 17 år undersökas vid enheten endast om det finns särskilda skäl till det med hänsyn till deras hälsotillstånd och utveckling. Med tanke på att lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ursprungligen har stiftats för att stödja utredningen av sexualbrott uttryckligen mot barn, kan det inte anses logiskt att sexualbrott mot barn ens i vissa situationer i princip har uteslutits från tillämpningsområdet för den lagen. Detta trots att offer för sexuellt våld som fyllt 16 år i allmänhet undersöks vid sådana mottagningscenter för personer som blivit utsatta för sexuellt våld som avses i artikel 25 i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (FördrS 53/2015). 

Enligt artikel 1 i barnkonventionen avses med barn varje människa under 18 år, och enligt Barnahus tredje kvalitetsstandard omfattar Barnahus målgrupp alla barn som är offer för brott som har samband med vilken som helst form av våld. Ur denna synvinkel kan det anses inkonsekvent att tillämpningsområdet för lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn i princip inte omfattar alla under 18 år och att 16- och 17-åringar omfattas av lagens tillämpningsområde endast i särskilda situationer. 

Dessutom omfattar tillämpningsområdet för lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn endast barn som misstänks ha fallit offer för brott. Utanför lagens tillämpningsområde faller däremot t.ex. barn som misstänks ha bevittnat våld inom familjen. Expertis från de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga kan dock också behövas vid hörandet av sådana barn, och enligt Barnahus tredje kvalitetsstandard omfattar Barnahus målgrupp också alla barn som är vittnen till brott som har samband med vilken som helst form av våld. I praktiken har åtminstone en del av enheterna redan nu bistått polisen vid hörandet av barnvittnen, men kostnaderna för detta har inte ersatts av statens medel i enlighet med lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn. Dessutom kan brottsofferdirektivet, som nu revideras, i fortsättningen förutsätta att riktade och integrerade stödtjänster tillhandahålls också för barnoffer som har bevittnat ett brott. 

Lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn omfattar inte heller barn som misstänks för brott. För dessa barn finns det alltså ingen centraliserad aktör till vilken polisen kan vända sig t.ex. för att bedöma hur ett förhör med barnet ska genomföras. Barn som misstänks för brott, liksom även barn som bevittnat brott, kan dock vara lika traumatiserade som barn som fallit offer för brott, och det kan vara krävande att höra även dem Lilja–Hiilloskivi 2022, s. 50–51.. I praktiken har enheterna hjälpt polisen att intervjua barn som misstänks för brott, men det har varit ganska ovanligt och kostnaderna för det har inte ersatts av statens medel. 

Enheternas uppgifter och det mångprofessionella samarbetet

I lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn föreskrivs det endast att enheterna ska utföra undersökningar och ge utlåtanden på basis av dem. Däremot föreskrivs där inte om andra uppgifter som enheterna har börjat sköta i och med projektet Barnahus. 

Screeningmodellen LASTA regleras inte i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn, men den har tagits i bruk vid alla rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheter för barn och unga. Praxis skiljer sig dock mellan olika samarbets- och välfärdsområden: en del områden har t.ex. utvecklat en egen blankett för screening av bakgrundsuppgifter i stället för att använda LASTA-blanketten som utarbetats för detta ändamål. I en del områden hålls den mångprofessionella expertgruppens möten utan företrädare för välfärdsområdet, medan andra alltid bjuder in barnets egen socialarbetare och en företrädare för hälso- och sjukvården till sina möten. I en del områden sållas bakgrundsuppgifterna ur både social- och hälsovårdens uppgifter, i andra omfattar screeningen endast socialvårdens uppgifter. I alla områden deltar inte heller en företrädare för den rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheten för barn och unga i LASTA-screeningmötena. Skillnaderna i områdenas verksamhetsmodeller beskrivs närmare i en undersökning som publicerades 2023 Fadjukoff–Hautamäki–Hakala–Ellonen 2023.. 

Olikheten i verksamhetsmodellerna förklaras av regionala skillnader i polisverksamheten och av olika lagtolkningar inom välfärdsområdena i fråga om huruvida dessa kan lämna ut uppgifter från hälso- och sjukvården för förundersökningar. Dessutom beror den regionala oenhetligheten i tillämpningen av LASTA-modellen på att de personer som utför screening i olika välfärdsområden arbetar i olika funktioner (hälso- och sjukvården, socialvården eller den rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheten för barn och unga), varmed deras rätt att få uppgifter varierar. 

Det ovan anförda orsakar ett regionalt missförhållande mellan barn som fallit offer för brott. Ett fungerande myndighetssamarbete är en central förutsättning för att våld mot barn ska kunna utredas effektivt och barnets bästa ska kunna säkerställas i straffprocessen, och det betonas också i Barnahus kvalitetsstandarder. Hannonen–Lilja 2024, s. 8. Lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn innehåller dock ingen skyldighet eller struktur för myndighetsövergripande samarbete i utredningen av misstankar om utnyttjande av barn. Det här kan betraktas som problematiskt med tanke på tillgodoseendet av barnets bästa. 

I lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn föreskrivs det inte heller tydligt om enhetens rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter om barn av olika myndigheter och andra aktörer för en LASTA-screening. I allmänhet har dock 4 § i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn tolkats så att den rätt att ta del av upplysningar som anges där också omfattar uppgifter som är nödvändiga för en LASTA-screening. 

Brottsofferdirektivet kan i framtiden förutsätta att riktade och integrerade stödverksamheter för barn som är brottsoffer ska tillhandahålla en samordnad myndighetsövergripande mekanism som omfattar följande tjänster: tillhandahållande av information, läkarundersökning, emotionellt och psykologiskt stöd, administrativt stöd, möjlighet att anmäla brott, individuell bedömning av skydds- och stödbehov samt audiovisuell upptagning av vittnesmål. De rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna sköter redan nu dessa uppgifter. Dessutom tillhandahålls enheternas tjänster huvudsakligen i samma lokaler, med undantag för rättsmedicinska undersökningar där praxis varierar. 

Organiseringsansvar

Finansieringsansvaret för verksamheten enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ligger hos staten. Av förvaltningsutskottets betänkande om den ursprungliga lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn framgår att även om finansieringsansvaret för verksamheten enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn överfördes till staten, avsågs ansvaret för att ordna undersökningarna kvarstå hos de dåvarande samkommunerna för sjukvårdsdistrikten som avses i 24 § i lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989). FvUU 31/2008 rd, s. 2. I och med social- och hälsovårdsreformen ålades organiseringsansvaret de välfärdsområden och HUS-sammanslutningen som avses i 34 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

I lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn anges inte vilket områdes invånare respektive välfärdsområde eller HUS-sammanslutningen enligt 34 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård svarar för, och det framgår inte heller av propositionen (RP 126/2008 rd). Social- och hälsovårdsministeriet konstaterar dock i sin anvisning om ordnande av utredningar av sexualbrott mot barn från 2009 att de sjukvårdsdistrikt inom vars område det finns ett universitetssjukhus ansvarar för ordnandet och samordningen av verksamheten inom sitt specialupptagningsområde. Social- och hälsovårdsministeriets anvisning 30.1.2009: Ohjeet lapseen kohdistuneen seksuaalirikoksen selvittämisen järjestämisestä, s. 2. Specialupptagningsområdena ersattes i samband med social- och hälsovårdsreformen med samarbetsområden för social- och hälsovården, och lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn tillämpas numera så att varje undersökningsenhet ordnar undersökningar för de barn som har sin hemort inom det samarbetsområde enligt 35 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård där undersökningsenheten är belägen. 

Undersökningar enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ingår i förundersökningen, och enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har riket lagstiftningsbehörighet bl.a. i fråga om rättskipning och förundersökning. Dessutom har riket enligt 27 § 29 punkten i självstyrelselagen för Åland lagstiftningsbehörighet bl.a. i fråga om rättsmedicinska undersökningar. Undersökningar enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn är klinisk rättsmedicin där undersökningar utförs på levande personer. Om klinisk rättsmedicin, se t.ex. Papinaho, Sari–Hämäläinen, Sari: Mitä on kliininen oikeuslääketiede käytännön työssä? Lääkärilehti 75(46) 2020, s. 2425. Kan läsas på https://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/141175/SLL462020-2425.pdf?sequence=1&isAllowed=y Utfärdandet av bestämmelser om undersökningar enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn hör således till rikets lagstiftningsbehörighet. I lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn anges dock inte vilken av de aktörer som har organiseringsansvar som ska ordna undersökningarna för barn vars hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994) är belägen i landskapet Åland. I praktiken har dock barn som bor på Åland med stöd av avtal undersökts vid den rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheten för barn och unga i Åbo, tidigare även vid den rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheten för barn och unga i Helsingfors Stolt–Laajasalo m.fl. 2023, s. 10.. 

Styrkan i nuläget kan i vilket fall som helst anses vara att de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga, som i praktiken fungerar som undersökningsenheter enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn, har en stark koppling till universitetscentralsjukhusen. Att enheterna är verksamma inom universitetssjukhusorganisationen har visat sig förbättra möjligheterna till utveckling av specialyrkeskompetens och till vetenskaplig forskning. Stolt–Laajasalo m.fl. 2023, s. 64. I den verksamhet som avses i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn är det dessutom fråga om medicinska undersökningar och bedömningar som omfattar avancerad rättsmedicinsk specialkompetens och som har ett nära samband med den övriga specialkompetensen inom rättspsykologin. Den rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheten för barn och unga kan t.ex. remittera direkt till annan hälso- och sjukvård, om det i samband med en undersökning enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn upptäcks något som kräver ytterligare undersökningar eller vård. Kopplingen till uttryckligen universitetscentralsjukhusen kan anses vara motiverad också därför att tjänster enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn sällan behövs och tillhandahållandet av dem kräver specialkompetens. 

Riksomfattande styrning

Respektive välfärdsområde och HUS-sammanslutningen enligt 34 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ansvarar självständigt för ordnandet av tjänster enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn, och ingen viss aktör har ålagts den riksomfattande styrningen av de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga vid tillämpningen av lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn. Detta har till vissa delar lett till oenhetlig praxis t.ex. i fråga om verksamhetsmodellerna, tjänsternas omfattning och det mångprofessionella samarbetet. Av detta följer i sin tur att barn som fallit offer för brott har olika ställning på olika håll i landet. 

Tillstånds- och tillsynsverket, som ansvarar för betalningen av ersättning av statens medel till de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga, har en mycket teknisk roll i verksamheten enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn. Verket sköter t.ex. inte uppgifter som hänför sig till styrning eller utveckling av verksamheten. Undersökningsenheterna enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn har därför önskat en tydligare verksamhetsstyrning och att verksamhetsmodellerna enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn förenhetligas. Hannonen–Lilja 2024, s. 9. 

Också med tanke på barnkonventionen och Lanzarotekonventionen kan det anses problematiskt att det i Finland inte finns någon aktör som har till uppgift att samordna det nationella samarbetet i frågor som gäller lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn. Kommittén för barnets rättigheter, som övervakar genomförandet av barnkonventionen, har uttryckt sin oro över att Finland saknar en rättslig ram som säkerställer sektorsövergripande samordning och kvalitetsstandarder för straffrättsliga intervjuer i en barnvänlig miljö samt omfattande stödtjänster för våldsoffer (Barnahus) och över att alla barn inte får särskilt stöd. Kommittén för barnets rättigheter: Slutsatser om Finlands kombinerade femte och sjätte rapport. CRC/C/FIN/CO/5–6, 2 juni 2023, punkt 22. Dessutom kräver deltagandet i den internationella samordning som förutsätts i Lanzarotekonventionen i praktiken en aktör som har en heltäckande uppfattning om hur Barnahusmodellen genomförs i Finland. 

Dessutom kan brottsofferdirektivet i framtiden förutsätta att kvaliteten på de riktade och integrerade stödtjänsterna för barnoffer följs upp med hjälp av evidensbaserade metoder utan att onödigt belasta leverantörerna av stödtjänster och att kvaliteten på stödtjänsterna vid behov utvecklas utifrån resultaten av uppföljningen. Detta skulle i praktiken kräva en aktör med uppgift att följa och utveckla enheternas verksamhet. 

Även om det inte föreskrivs om riksomfattande styrning i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn, har Institutet för hälsa och välfärd i praktiken inom ramen för projektet Barnahus ordnat många olika utbildningar för yrkesutbildade personer i olika branscher samt publicerat en webbutbildning. Dessutom har Institutet för hälsa och välfärd utarbetat en publikation (Lasten ja nuorten oikeuspsykologian ja -psykiatrian yksiköiden toiminta ja toiminnan periaatteet Suomessa) Stolt–Laajasalo m.fl. 2023. om verksamheten vid de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga som helhet och dess väsentliga drag, vars syfte är att på det nationella planet främja tillräckligt enhetliga och högklassiga tjänster vid enheterna och i den relaterade verksamheten. Enheterna och andra myndigheter vänder sig ofta till Institutet för hälsa och välfärd när det behövs styrning på riksnivå eller utveckling av det mångprofessionella myndighetssamarbetet. 

Bestämning av ersättning som betalas av statens medel

Enligt 7 § 1 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn bestäms beloppet av den beräknade ersättning som betalas till de välfärdsområden eller HUS-sammanslutningen som avses i 34 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård förutom utifrån kostnaderna för verksamheten under det föregående året också utifrån antalet barn under 16 år som är bosatta inom välfärdsområdets eller HUS-sammanslutningens område. I bestämmelsen har man alltså inte beaktat att varje rättspsykologiska och rättspsykiatriska enhet för barn och unga också undersöker barn som bor inom andra välfärdsområden än det välfärdsområde där den rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheten för barn och unga finns. I praktiken har man vid beräkningen av ersättningsbeloppet beaktat antalet personer under 16 år som är bosatta inom hela det samarbetsområde som avses i 35 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, eftersom verksamhetsområdet för varje enhet i praktiken är hela samarbetsområdet. På motsvarande sätt konstaterades i social- och hälsovårdsministeriets anvisning från 2009 att ersättningen ska beräknas utifrån antalet barn under 16 år som är bosatta inom specialupptagningsområdet och kostnaderna för verksamheten under det föregående året. Social- och hälsovårdsministeriets anvisning 30.1.2009: Ohjeet lapseen kohdistuneen seksuaalirikoksen selvittämisen järjestämisestä, s. 5. 

I 7 § 1 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn föreskrivs det inte heller närmare om hur den beräknade ersättning som avses där ska bestämmas. Bestämmelsen innehåller inte t.ex. en formel för hur stor viktning som ska ges dels antalet barn under 16 år som är bosatta i området, dels kostnaderna för verksamheten under det föregående året vid bestämmandet av den kalkylerade ersättningen. Enligt social- och hälsovårdsministeriets anvisning från 2009 viktas dock bägge faktorerna till 50 procent. Social- och hälsovårdsministeriets anvisning 30.1.2009: Ohjeet lapseen kohdistuneen seksuaalirikoksen selvittämisen järjestämisestä, s. 5. 

Rätten att få uppgifter samt bevarandet av personuppgifter

I 3 kap. 3 § 2 mom. i förundersökningslagen (805/2011) förutsätts det att förundersökningsmyndigheten vid behov innan förundersökningen inleds ska utreda omständigheterna i samband med brottsmisstanken särskilt så att ingen grundlöst behandlas som misstänkt för brott. När ett misstänkt brott mot barn anmäls till polisen har polisen alltså ofta behov av att få uppgifter om barnet från social- och hälsovården för att avgöra om det finns skäl att misstänka brott och i så fall vilka åtgärder som ska vidtas vid förundersökningen och i vilken omfattning och hur brådskande de ska vidtas. Bestämmelser som är väsentliga med tanke på polisens rätt att få uppgifter finns i olika lagar. 

Enligt 63 § 2 mom. i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023), nedan kunduppgiftslagen, ska en tjänstetillhandahållare inom socialvården på begäran oberoende av klientens eller den lagliga företrädarens samtycke lämna ut sekretessbelagda kunduppgifter till polisen, en åklagarmyndighet och en domstol, om det är nödvändigt för utredande av ett brott för vilket underlåtenhet att anmäla är straffbar enligt 15 kap. 10 § strafflagen eller för vilket det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst fyra år. Dessutom får enligt 3 mom. i den paragrafen sekretessbelagda kunduppgifter lämnas ut av en tjänstetillhandahållare inom socialvården också på eget initiativ vid misstanke om ett brott som avses i 2 mom. eller om det föreligger misstanke om ett brott som är mindre grovt än vad som där nämns, om tjänstetillhandahållaren inom socialvården bedömer att utlämnandet är nödvändigt på grund av ett barns intresse eller ett synnerligen viktigt allmänt eller enskilt intresse. 

Vidare har en myndighet inom socialvården enligt kunduppgiftslagens 53 § 5 mom. rätt att av tjänstetillhandahållare inom hälso- och sjukvården få uppgifter och utredningar som i väsentlig grad inverkar på en klientrelation inom socialvården och som är nödvändiga för myndigheten på grund av dess lagstadgade uppgifter att utreda klientens behov av socialvård, för att ordna socialvård och genomföra därtill anknutna åtgärder samt för att kontrollera uppgifter som lämnats till myndigheten. Det här innebär att t.ex. barnskyddet har rätt att få sådana uppgifter om barnet från hälso- och sjukvården som är nödvändiga t.ex. för ordnandet av barnskyddstjänster. Barnskyddet har ändå inte motsvarande rätt att få uppgifter från hälso- och sjukvården endast på den grunden att polisen behöver uppgifterna för en förundersökning. 

Enligt 4 § 1 mom. i kunduppgiftslagen är kunduppgifterna inom social- och hälsovården permanent sekretessbelagda, och enligt 6 § i kunduppgiftslagen får undantag från tystnadsplikten och sekretessen göras med kundens samtycke eller om det föreskrivs om det i kunduppgiftslagen eller någon annan lag. Enligt 17 kap. 14 § 2 mom. i rättegångsbalken får domstolen ålägga en person (läkare eller någon annan yrkesutbildad person) som avses i 1 mom. att vittna i ett mål där åklagaren utför åtal för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. I 7 kap. 8 § 3 mom. i förundersökningslagen hänvisas det till den paragrafen och föreskrivs att ett vittne dock är skyldigt att vittna om undersökningen gäller ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år, eller försök eller medverkan till ett sådant brott. Det innebär att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården måste vittna även i förundersökningen. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska också i dessa fall lämna ut en sekretessbelagd handling på den grunden att den med stöd av tvångsmedelslagen kan tas i beslag. 

Sekretessen i fråga om patientuppgifter gäller alltså inte när det strängaste straffet för det brott som polisen undersöker är fängelse i minst sex år. Vid lindrigare straffbara brott (t.ex. lindrig misshandel, misshandel och sexuella trakasserier) är yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården inte skyldiga att vittna. Därför kan polisen i dessa fall inte heller få en persons patientuppgifter, om inte personen ger en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården tillstånd att vittna om uppgifter som framkommit i samband med vårdrelationen mellan patienten och den yrkesutbildade personen. Lilja–Hiilloskivi 2022, s. 23–24. 

Polisen har alltså en relativt omfattande rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter om barn från socialvården, men en mycket mer begränsad rätt till uppgifter från hälso- och sjukvården. Till skillnad från en yrkesutbildad person inom socialvården har en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte heller rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter om ett barn till polisen enbart på den grunden att det är nödvändigt med tanke på barnets bästa eller ett synnerligen viktigt allmänt eller enskilt intresse. 

För att polisen ska få uppgifter om barnet från socialvården och även från hälso- och sjukvården för att avgöra om det finns skäl att misstänka brott och i så fall vilka åtgärder som ska vidtas vid förundersökningen och i vilken omfattning och hur brådskande de ska vidtas, har man vid de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga samlat bakgrundsuppgifter om barnet från social- och hälsovården och skrivit sammanställningar av dem för polisen. I praktiken har det varit fråga om s.k. LASTA-screening, och enheterna har samlat in uppgifter i dem med stöd av den rätt att ta del av upplysningar som föreskrivs i 4 § 1 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn och som är relativt omfattande. I 4 § 1 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn föreskrivs det om olika myndigheters och andra aktörers skyldighet att på begäran av enheten avgiftsfritt och utan hinder av sekretessbestämmelserna lämna de uppgifter och utredningar som är nödvändiga för de undersökningar som avses i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn. Lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn har i praktiken i allmänhet tolkats så att regleringen gäller också uppgifter som är nödvändiga för att göra en sammanställning om barnet, dvs. en LASTA-screening. Med tanke på skyddet av personuppgifter kan det ändå anses problematiskt att det inte klart föreskrivs i lag om rätten att få uppgifter för att göra en sammanställning om barnet Hannonen–Lilja 2024, s. 8, Lilja–Hiilloskivi 2022, s. 35 och Fadjukoff–Ellonen 2023, s. 5–6.. På motsvarande sätt kan det anses problematiskt att det inte heller finns bestämmelser om den mångprofessionella expertgruppens rätt att behandla sammanställningar om barn och att utnyttja uppgifter som framgår av sammanställningen i beslut som fattas med stöd av andra lagar. 

Med utbildningsanordnare enligt 4 § 1 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn avses inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde särskilt anordnare av utbildning på andra stadiet och högskolenivå samt t.ex. anordnare av fritt bildningsarbete, medan undervisningsanordnare avser anordnare av förskoleundervisning och grundläggande utbildning. Undervisningsanordnare nämns dock inte i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn. År 2008, när lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ursprungligen stiftades, omfattade dessutom de i 4 § 1 mom. nämnda socialserviceproducenterna även producenter av småbarnspedagogik, eftersom småbarnspedagogiken vid den tidpunkten fortfarande var socialservice. År 2013 överfördes beredningen, förvaltningen och styrningen av lagstiftningen om småbarnspedagogik och dagvårdstjänster från social- och hälsovårdsministeriet till undervisnings- och kulturministeriet, och efter överföringen upphörde dagvården att vara socialservice enligt socialvårdslagen. Sedan dess har ordalydelsen i 4 § 1 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn inte omfattat privata producenter av småbarnspedagogik. 

I den ursprungliga propositionen om lagen om ordnande av utredningar som gäller sexuellt utnyttjande av barn konstateras det att de handlingar som används vid förundersökning är handlingar som tillhör den polis, åklagare eller domstol som begärt utredningen och att myndigheterna i fråga också ska informera om handlingarna och besluta om hur de ska förvaras. I propositionen konstateras det dessutom att det vid den verksamhetsenhet som utför undersökningarna också kommer att finnas uppgifter om de barn som undersökts och om den service som tillhandahållits vid enheten. Enligt propositionen är de uppgifter som samlats till undersökningsenheten i samband med undersökningen med beaktande av forskningsenhetens användningsändamål inte sådana journalhandlingar som avses i 12 § i lagen om patientens ställning och rättigheter. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ordnande av utredningar som gäller sexuellt utnyttjande av barn (RP 126/2008 rd) s. 7 och 12. 

Med stöd av vad som anförs ovan föreskrivs det i 4 § 3 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn att de uppgifter som avses i den lagen ska bevaras i 12 år räknat från det att den som undersökningen gällde har uppnått myndighetsåldern, om det inte någon annanstans i lag har bestämts om en längre bevaringstid. I propositionen motiveras bevaringstiden med att den är förenlig med preskriptionstiden för sexualbrott mot barn. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ordnande av utredningar som gäller sexuellt utnyttjande av barn (RP 126/2008 rd), s. 12.. 

Den bevaringstid som anges i 4 § 3 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn är uppenbarligen avsedd att tillämpas t.ex. på uppgifter som enheten med stöd av 4 § 1 mom. har rätt att få av bl.a. social- och hälsovården för undersökning av ett barn. I praktiken har enheterna dock med stöd av 4 § 3 mom. bevarat material som uppkommit under undersökningen, material som erhållits av polisen och som hänför sig till polisanmälan, material som samlats in för planeringen av undersökningen samt utlåtanden och sammandrag som lämnats till polisen, även om bevaringen av videor, transkriptioner och andra handlingar som upprättats för förundersökningen hör till den myndighet som begärt dem, dvs. i allmänhet polisen. 

Den bevaringstid som föreskrivs i 4 § 3 mom. är dessutom anmärkningsvärt lång med beaktande av att social- och hälsovårdens ursprungliga kundhandlingar bevaras i datasystem som gäller dem och att de bevaringstider som föreskrivs för dem i kunduppgiftslagen är långa. Med tanke på principen om att behandlingen av personuppgifter ska minimeras kan det anses problematiskt att samma uppgifter också förvaras vid de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna. 

Till skillnad från vad som konstateras i den ursprungliga propositionen är dessutom den bevaringstid som föreskrivs i 4 § 3 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn inte förenlig med preskriptionstiden för sexualbrott mot barn. Med stöd av 8 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen preskriberas sexuella övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn efter 10 år från den dag då brottet begicks och våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn och grov våldtäkt mot barn efter 20 år från den dag då brottet begicks. I strafflagens 8 kap. 1 § 5 mom. föreskrivs det dock att åtalsrätten för våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn preskriberas tidigast när målsäganden fyller 28 år. Detsamma gäller våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, sexuellt utnyttjande, koppleri, grovt koppleri, människohandel och grov människohandel som riktat sig mot en person som inte fyllt 18 år. Åtalsrätten för lockande av barn i sexuella syften enligt 20 kap. 18 § 2 mom. preskriberas när den som utsattes för brottet fyller 23 år. 

Av det ovannämnda följer att sexualbrott mot barn preskriberas vid olika tidpunkter beroende på offrets ålder vid tidpunkten för gärningen och vilket brott det har varit fråga om. Exempelvis våldtäkt mot en 2-åring preskriberas när offret fyller 28 år, medan samma brott mot ett 15-årigt barn preskriberas när offret är 35 år. Enligt 4 § 3 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ska de uppgifter som avses i den lagen dock alltid bevaras i 12 år räknat från det att den som undersökningen gällde har uppnått myndighetsåldern, dvs. tills han eller hon fyller 30 år. Den bevaringstid som föreskrivs i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn följer alltså inte konsekvent preskriptionstiden för sexualbrott mot barn. 

För lindrig misshandel döms däremot enligt 21 kap. 7 § i strafflagen till böter, och är det strängaste straffet högst böter, preskriberas åtalsrätten enligt 8 kap. 1 § 2 mom. 4 punkten i strafflagen efter två år. Det här gäller även lindrig misshandel av ett litet barn. Med tanke på skyddet av personuppgifter kan det ifrågasättas att de uppgifter som samlats in vid undersökningen med stöd av 4 § 3 mom. i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ska bevaras tills offret fyller 30 år, även om brottet eventuellt har preskriberats t.o.m. nästan 30 år tidigare. Inte ens polisen sparar i princip uppgifter så länge, eftersom förundersökningsmaterial enligt polisens arkivbildningsplan ska bevaras i 25 år med undantag för material från år som slutar på noll, vilka ska förvaras permanent. Det här innebär att den rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheten för barn och unga i vissa fall kan lagra uppgifter om förundersökningar även efter det att materialet enligt polisens arkivbildningsplan ska förstöras. 

Krävande vårdnadstvister

Enligt utredningen om krävande skilsmässofall är det typiskt för krävande vårdnadstvister att bedömningen av barnets bästa och behov hamnar i skuggan av föräldrarnas meningsskiljaktigheter och att barnet inte får tillräckligt med hjälp i sin svåra situation. Barnets rätt att bli hörd i komplicerade vårdnadstvister förbises ofta och besluten ligger inte alltid i barnets intresse. När tillräckliga resurser eller en korrekt process för att ta reda på barnets åsikt saknas kan det leda till emotionell belastning på barnet och långvariga psykosociala symtom. Vaitomaa–Särkelä 2025, s. 80–81. 

Enligt utredningen om krävande skilsmässofall är den centrala utmaningen vid utredningen av vårdnadstvister att alla som arbetar med barnet inte har tillräcklig specialkompetens för att höra barnet på behörigt sätt. I synnerhet förmågan att höra ett barn utan att ställa ledande frågor är bristfällig. Barns våldsupplevelser kan inte heller alltid utredas och registreras korrekt. Hörandet kan försvåras t.ex. av den lojalitetskonflikt som barnet upplever: det kan vara svårt för barnet att tala om sina erfarenheter antingen pga. den naturliga lojalitet som barnet känner för sin förälder eller för att föräldern direkt har förbjudit barnet att berätta om sina upplevelser. Vaitomaa–Särkelä 2025, s. 81–82. 

I krävande vårdnadstvister är det också svårt att identifiera och beakta våld. Enligt utredningen anser domstolarna det svårt att verifiera påståenden om våld, eftersom det krävs specialkompetens för att förstå krävande skilsmässor och våldsfenomen. Endast en del av domarna anser att de har tillräcklig expertis i barnskydd och vårdnadstvister. Psykiskt våld upplevs som särskilt svårt. Vaitomaa–Särkelä 2025, s. 105. 

Enligt utredningen om krävande skilsmässofall har de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga som en utmaning i nuläget lyft fram den ökade risken för att man försöker påverka barnets berättelse i samband med vårdnadstvister. Det kan försämra tillförlitligheten i barnets berättelse. Huruvida man trots detta kan höra barnet är enligt enheterna en mycket svår fråga. Att åberopa att barnets berättelse är opålitlig kan utan grund t.ex. leda till att barnets rätt att bli hörd inte alls tillgodoses i straffprocessen. Det kan också hända att hörandet av barnet förstärker eventuella förvrängda uppfattningar och ökar den skada som situationen orsakar barnet. Barnet kan också höras flera gånger i olika skeden av processen. Enligt utredningen är styrkan hos experterna vid de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga att de kan bedöma intervjuernas inverkan på barnets minne och förmåga att berätta om det som hänt på ett tillförlitligt sätt. Vaitomaa–Särkelä 2025. s. 82–83. 

För krävande skilsmässofall är det dessutom typiskt att det har samlats många uppgifter från handlingar och att informationen från föräldrarna, och i vissa fall också olika myndigheters uppfattningar, är motstridiga. Bakgrundsuppgifter kan också ha samlats endast ur den ena förälderns synvinkel. Att skapa en helhetsbild av barnets situation är då särskilt krävande, varvid betydelsen av olika höranden framhävs. I utredningen lyftes också alienation fram som en specialfråga, och det ansågs t.ex. oklart hur alienation kan identifieras på ett tillförlitligt sätt. Vaitomaa–Särkelä 2025, s. 83–84. 

Det nuvarande systemet betraktas enligt utredningen om skilsmässofall som långsamt och komplicerat. De olika processerna kan hopa sig och överlappa varandra tidsmässigt. Domstolarna har upplevt att det tar för lång tid att göra en utredning om omständigheterna. På grund av den långsamma processen kan man bli tvungen att gå igenom en rättegång både för det interimistiska beslutet och, när utredningen om omständigheterna är klar, för det slutliga avgörandet. De olika processerna kan leda till motstridiga rekommendationer och beslut från olika yrkesverksamma. Vaitomaa–Särkelä 2025, s. 90. 

I utredningen om krävande skilsmässofall framförs det att hörandet av barn omedelbart bör utvecklas. I detta sammanhang föreslår utredarna att yrkesutbildade personer i de mest krävande skilsmässofallen ska få handledning i hörandet av barnen från de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna för barn och unga samt att det i samband med revideringen av lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ska göras möjligt att enheternas arbete också kan gälla de svåraste vårdnadstvisterna och att hörandet av barn i de mest krävande skilsmässofallen ska centraliseras till enheterna, även om det inte är fråga om utredning av brott mot barn. Vaitomaa–Särkelä 2025, s. 138–139. 

I Europarådets rekommendation Protection of the Rights and Best Interests of the Child in Parental Separation Proceedings betonas dessutom barnets rätt att bli hörd i frågor som gäller vårdnaden om barnet. Enligt rekommendationen ska barnets åsikt utredas på ett barnvänligt sätt och i barnvänliga lokaler. De myndigheter som behandlar vårdnadsfrågor bör få stöd och utbildning om barnets rättigheter och behov samt om metoderna för att höra barn. CM/Rec(2025)4, s. 11—12 ja 18—19. 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det att lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn upphävs och att det i stället stiftas en lag om hälso- och sjukvårdsenheter som bistår vid utredning av misstänkta brott som gäller barn. Den föreslagna lagen bygger på de grundläggande lösningarna i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn, men i reformen beaktas behovet av att uppdatera regleringen på olika sätt. Det är lagtekniskt mest motiverat att genomföra reformen som en totalreform. 

Den föreslagna lagens tillämpningsområde är mer omfattande än den gällande lagens. Som det framgår av den föreslagna lagens rubrik gäller lagen för det första inte enbart sexual- och misshandelsbrott utan även andra brott. Enheternas expertis kan alltså utnyttjas också när man misstänker t.ex. frihetsberövande eller människohandel. För det andra föreslås det att lagen inte ska gälla enbart barn som misstänks ha fallit offer för brott, utan till vissa delar också barn som misstänks för brott eller som behöver höras som vittnen till brott. Med barn avses i lagförslaget en person under 18 år. 

På samma sätt som för närvarande är det enheternas uppgift att på begäran av förundersökningsmyndigheten, åklagaren eller domstolen göra en medicinsk och rättsmedicinsk undersökning av barnet samt att på begäran av myndigheten bistå vid planeringen eller genomförandet av förhöret med barnet. I propositionen föreslås det att enheternas uppgifter utvidgas till tiden före undersökningen: de ska göra en sammanställning av de uppgifter om barnet som är väsentliga vid bedömningen av riskfaktorerna i anslutning till barnets situation och av vilka åtgärder som ska vidtas vid förundersökningen och hur brådskande åtgärderna är. I praktiken är det fråga om uppgiftsinsamling med hjälp av en blankett för sammandrag av bakgrundsuppgifter, och vid behov kan enhetens sammanställning också behandlas i en mångprofessionell expertgrupp som bedömer vilka myndigheters åtgärder som bäst kan främja tillgodoseendet av barnets bästa och om barnet kan höras vid en eventuell förundersökning och i så fall vad som ska beaktas vid hörandet. 

Det föreskrivs också att enheterna ska ge barnet och vid behov barnets vårdnadshavare psykosocialt stöd i initialskedet samt erbjuda andra aktörer som arbetar med barn utbildning och stöd för hur de ska agera vid misstanke om våld mot barn. Enheterna har redan i praktiken skött ovannämnda uppgifter inom ramen för projektet Barnahus eller på annat sätt. 

Dessutom föreslås det att enheterna ska ha till uppgift att utbilda och stödja den som gör en sådan utredning om omständigheterna som avses i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt när det gäller att utreda barnets egna önskemål och åsikter. Genom förslaget svarar man på observationen i utredningen om krävande skilsmässofall att alla som arbetar med barn inte har tillräcklig specialkompetens för att höra barnet på ett korrekt sätt samt på utredningens slutsats att hörandet av barnet bör utvecklas omedelbart. Genom förslaget genomförs också den ovannämnda rekommendationen av Europarådet, enligt vilken de myndigheter som behandlar vårdnadsfrågor bör få stöd och utbildning om barnets rättigheter och behov samt om metoderna för att höra barn. 

Det föreslås mer exakta bestämmelser om organiseringsansvaret än i lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn. I anslutning till detta föreskrivs det också att Egentliga Finlands välfärdsområde dessutom svarar för enhetens uppgifter enligt den föreslagna lagen i fråga om de barn vars hemkommun enligt lagen om hemkommun är i landskapet Åland. Frågor i anslutning till förundersökningar och de rättsmedicinska undersökningarna, om vilka det föreskrivs i den föreslagna lagen, hör enligt självstyrelselagen för Åland till rikets lagstiftningsbehörighet. 

På motsvarande sätt som för verksamheten enligt lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn ska det också finnas särskild finansiering för verksamheten enligt den föreslagna lagen, eftersom man med hjälp av den kan säkerställa en effektiv och högklassig verksamhet i utredningen av brottsmisstankar som gäller barn. Uppgifterna i anslutning till betalningen av ersättning som betalas av statens medel överförs dock till Institutet för hälsa och välfärd, och dessutom föreskrivs det att Institutet för hälsa och välfärd ska styra, utveckla och följa upp verksamheten vid enheterna, delta i nationellt och internationellt samarbete som gäller våld mot barn samt utbilda personer som arbetar med barn om våld mot barn och om identifiering av våld. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

I propositionen föreslås det att enheterna ska åläggas uppgiften att göra en sammanställning om barnet. I de utredningar som gäller lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn har man också granskat alternativet att ålägga t.ex. barnskyddet denna uppgift. Fördelen med detta alternativ ansågs vara att en och samma myndighet får en helhetsbild av barnets situation och att myndigheten i fråga följer barnets situation också efter avslutad rättsprocess. I utredningen ansågs dock riskerna med alternativet vara att barnskyddets resurser inte nödvändigtvis räcker till för att göra en sammanställning, och att sammanställningar görs utifrån olika praxis enligt olika principer på olika håll i landet. Lilja–Hiilloskivi 2022, s. 57. För alternativet att ålägga välfärdsområdet uppgiften att göra sammanställningen talar samtidigt också det faktum att den som gör sammanställningen då är förtrogen med servicestrukturerna i välfärdsområdet i fråga och kan utveckla tjänsterna inifrån. Uppgiften att göra en sammanställning är ändå starkt kopplad till enheternas övriga uppgifter, och rätten att få uppgifter för sammanställningen är mer begränsad om uppgiften föreskrivs enheterna, som endast är fem till antalet. Man gick därför in för att föreslå att uppgiften att göra sammanställningar uttryckligen åläggs enheterna. 

I de utredningar som gäller lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn har det också föreslagits bestämmelser om ett personuppgiftsregister, där de uppgifter som uppkommer i LASTA-screeningen och den mångprofessionella expertgruppens verksamhet kan registreras och behandlas. Enligt en utredning skulle det vara naturligt att LASTA-samordnaren ansvarar för registreringen av uppgifter, men andra medlemmar i den mångprofessionella expertgruppen skulle också ha rätt att registrera uppgifter. Hannonen–Lilja 2024, t.ex. s. 22. Detta alternativ kan dock anses problematiskt med tanke på skyddet för personuppgifter, eftersom alla medlemmar i den mångprofessionella expertgruppen skulle ha tillgång till ett register med särskilt känsliga personuppgifter. I utredningen föreslås det dessutom att en enhet, ett universitetssjukhus, ett samarbetsområde eller Institutet för hälsa och välfärd ska inneha rollen som personuppgiftsansvarig. Det skulle dock vara problematiskt om t.ex. Institutet för hälsa och välfärd i sitt eget register förvarar polisens förundersökningsmaterial, som inte nödvändigtvis ens är partsoffentligt. 

Vid beredningen av propositionen övervägde man att föreskriva om att tillämpningsområdet för den föreslagna lagen också ska omfatta vuxna brottsoffer med särskilda behov till följd av t.ex. en utvecklingsstörning eller en minnessjukdom. Polisen har upplevt att det är svårt att höra dessa personer, och i utredningen om behoven av att ändra lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn har det därför föreslagits att enheterna åläggs uppgiften att enligt eget övervägande assistera i hörandet av en vuxen med utvecklingsstörning eller en annan person som kräver specialkompetens. Hannonen–Lilja 2024, s. 15. 

I propositionen gick man ändå inte in för att föreslå en utvidgning av enheternas uppgifter på det sätt som beskrivs ovan. I propositionen anses det viktigt att bevara och ytterligare stärka enheternas specialkunskap när det gäller just utredningen av misstänkta brott mot barn. Med tanke på de barn som är kunder hos enheterna anses det också viktigt att enheterna uttryckligen är ställen som riktar sig till barn. I praktiken skulle enheternas barnvänlighet kunna försvagas om kundkretsen också omfattar vuxna brottsoffer. Eftersom vuxna med utvecklingsstörning dessutom en mycket heterogen kundgrupp, bedöms yrkespersoner inom servicen för personer med funktionsnedsättning ha bättre förutsättningar än enheterna i den föreslagna lagen att bistå polisen i bemötandet av personer med utvecklingsstörning. 

5.2  Lagstiftning och handlingsmodeller i andra länder

Allmänt

Trots att Barnahusverksamheten bygger på internationella kvalitetsstandarder finns det dock stora skillnader i hur verksamheten ordnas i praktiken i olika länder. I vissa länder är de så kallade Barnahusenheterna en del av hälso- och sjukvården, medan de i andra länder t.ex. verkar i anslutning till polisen. I vissa länder regleras verksamheten genom lag, medan den i andra länder grundar sig på enbart riktlinjer. 

Europarådet publicerade 2023 en undersökning om användningen av Barnahusmodellen i Europarådets medlemsstater. Council of Europe: Barnahus: a European journey. Mapping study on multidisciplinary and interagency child-friendly justice models responding to violence against children in Council of Europe member states. 2023. Kan läsas på . (Council of Europe 2023)https://rm.coe.int/barnahus-a-european-journey-mapping-study-on-multidisciplinary-and-int/1680acc3c3 Undersökningen baserar sig på en enkät som sändes till medlemsstaterna under vintern 2022–2023, samt kompletterande uppgifter som samlades in av olika konsulter. På basis av resultaten har Barnahustjänster eller tjänster som motsvarar Barnahusmodellen inrättats i 28 medlemsstater i Europarådet. Barnahus har vid sidan av Norden inrättats i de baltiska länderna, Polen, Tyskland, Armenien, Cypern, Georgien, Ungern, Irland, Malta, Moldavien, Nederländerna, Rumänien, Slovenien, Spanien och Ukraina. Tjänster som motsvarar Barnahusmodellen tillhandahålls i Andorra, Bulgarien, Tjeckien, Frankrike, Grekland och Slovakien. I Ungern, Irland, Rumänien och Spanien används enligt rapporter både Barnahus och tjänster som motsvarar Barnahusmodellen. Andra mångprofessionella tjänster som är gemensamma för ämbetsverk var vid tidpunkten för enkäten tillgängliga i Albanien, Österrike, Belgien, Kroatien, Liechtenstein, Luxemburg, Monaco, Nordmakedonien, Spanien, Schweiz och Turkiet. Council of Europe 2023, s. 42. 

Albanien, Nordmakedonien, Portugal, San Marino och Storbritannien använde vid tidpunkten för enkäten inte ännu Barnahus, men inrättandet av Barnahustjänster hade inletts i dessa länder. Dessutom har Belgien, Montenegro och Turkiet uttryckt intresse för Barnahus eller tjänster som motsvarar Barnahus. I Azerbajdzjan, Bosnien-Hercegovina, Italien och Serbien används enligt undersökningen inga av ovan nämnda tjänster. Council of Europe 2023, s. 42. 

Jämfört med andra länder särskiljer sig Finland genom sitt intensiva mångprofessionella samarbete i början av förundersökningen. I praktiken genomförs detta arbete utifrån screeningmodellen LASTA vid de mångprofessionella expertgruppernas möten. I andra länder används veterligen inte någon strukturerad, forskningsbaserad modell som liknar LASTA-screening-modellen för att utreda hur man bäst ska lägga upp förundersökningen så att den motsvarar barnets bästa och om det är motiverat att höra barnet vid enheten eller någon annanstans. Skillnaderna mellan Finland och andra länder visar sig därför i praktiken t.ex. i att man i Finland enligt internationella mått hänvisar en ganska liten del av de barn som misstänks ha fallit offer för ett brott till de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna. En bidragande faktor till detta är dessutom att polisen i Finland också har kompetens att höra barn, eftersom nivån på den finländska polisutbildningen är hög och de poliser som undersöker brott mot barn har den specialutbildning som uppgiften kräver. 

På grund av det som konstateras ovan har beredningen av denna proposition, i synnerhet förtydligandet av det mångprofessionella informationsutbytet med den tillhörande screeningmodellen LASTA samt utvecklingen av internationell samordning, väckt intresse också i andra länder. De experter som arbetar inom projektet Barnahus har hållit många anföranden på temat vid internationella seminarier och olika länders nationella utvecklingsevenemang. Dessutom har representanter från många länder besökt Finland för att bekanta sig med de rättspsykologiska och rättspsykiatriska enheterna och Barnahusverksamheten. 

Sverige

I Sverige finns det över 30 Barnahusenheter, vilket är det högsta antalet i Norden. Verksamheten lyder inte direkt under någon nationell myndighet och övervakas inte heller av någon sådan. Kaldal, Anna: Comparative review of legislation related to Barnahus in Nordic countries. 2020, s. 9. Kan läsas på https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1498923/FULLTEXT01.pdf. (nedan Kaldal 2020) (Hämtad 2.5.2025) Den statliga stiftelsen Allmänna Barnahuset har dock i uppdrag att som nationell koordinator säkerställa att alla barn som blivit utsatta för våld och deras familjer får tillgång till stöd och vård. Syftet är dessutom att utveckla Barnahusenheterna till regionala kunskaps- och informationscentra för våld mot barn. https://allmannabarnhuset.se/wp-content/uploads/2024/08/Rapport-Importance-of-support-and-treatment-webb.pdf Barnafrid, som verkar i anslutning till Linköpings universitet, är ett nationellt kunskapscentrum i Sverige med fokus på att genom forskning, utbildning och praktisk utveckling stöda barn som upplevt våld och andra övergrepp. Barnafrid publicerade 2019 en bedömning av Barnahus verksamhet i Sverige. https://barnafrid.se/kunskapsportal/wp-content/uploads/2022/01/slutrapport-utvardering-av-barnahus-2019-2.pdf (Hämtad 5.5.2025) 

I Sverige fokuserar Barnahusenheterna på intervjuer med barn samt möten med de aktörer som deltar i samarbetet. Tillhandahållandet av medicinska undersökningar och psykologiskt stöd varierar däremot mellan enheterna. Kaldal 2020, s. 13. Verksamheten är särskilt kopplad till barnskyddssystemet och fokuserar på att samordna barnskyddsåtgärderna med utredningen av brottsmisstanken. Johansson, Susanna–Stefansen, Kari–Bakketeig Elisiv–Kaldal, Anna: Collaborating against child abuse. Exploring the Nordic Barnahus model. Palgrave Macmillan 2017, s. 14. (nedan Johansson m.fl. 2017) 

Det finns ingen lagstiftning om Barnahus i Sverige. År 2009 publicerade den dåvarande Rikspolisstyrelsen i samarbete med Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen nationella riktlinjer för enheternas verksamhet. Riktlinjerna fungerar emellertid endast som rekommendationer. Rikspolisstyrelsen: Delredovisning av regeringsuppdrag avseende gemensamma nationella riktlinjer kring barn som misstänks vara utsatta för brott och kriterier för landets barnahus. 2009. Kan läsas på . (Nationella riktlinjer 2009)https://barnahusjamtlandslan.se/wp-content/uploads/2020/09/Nationella_riktlinjer_samt_kriterier.pdf 

Enligt de nationella riktlinjerna ska Barnahusenheterna behandla de brott mot barns liv och hälsa samt frihet och frid där såväl socialtjänsten som polisen och åklagaren inleder egna parallella undersöknings- eller utredningsprocesser. Också sexualbrott, kvinnlig könsstympning, direkt eller indirekt bevittnande av familjevåld, hedersrelaterat våld, samt fall där ett barn misstänks ha gjort sig skyldigt till sexualbrott ska enligt riktlinjerna behandlas vid enheterna. Vid enheterna behandlas fall som gäller barn under 18 år. Nationella riktlinjer 2009, s. 9–10. 

Målgruppens omfattning kan variera mellan olika Barnahusenheter, men vid största delen av enheterna inkluderas de målgrupper som definieras i riktlinjerna. I praktiken behandlas dock inte alla fall nödvändigtvis vid enheterna. Barn som t.ex. bevittnat våld hänvisas sällan till en Barnahusenhet, och unga i åldern 15–18 år kan i stället hänvisas t.ex. till polisens enhet för grova brott. Korhonen, Laura–Jonsson, Linda–Larsson, Anneli–Kinden, Hanna: Slutrapport: Utvärdering av Barnahus. Linköping University Electronic Press 2018. s. 29. Kan läsas på https://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1457507/FULLTEXT01.pdf. 

Bristen på lagstiftning och en organisation som ansvarar för verksamheten medför utmaningar i Sverige. Rätten för olika myndigheter att delge varandra information är t.ex. oklar. Kaldal 2020, s. 11. 

Socialdepartementet i Sverige gav i juli 2025 den svenska Brottsoffermyndigheten i uppdrag att ta fram en nationell plan för samordning av Barnahusverksamheten. Syftet är att förbättra likabehandlingen i tjänsterna samt alla barns tillgång till dem. Det centrala är bl.a. att utveckla samarbetet mellan olika myndigheter för att ge stöd till våldsutsatta barn i samband med brottsutredningen. En delredovisning av uppdraget ska lämnas i april 2026 och en slutredovisning i januari 2028. (hämtat 13.8.2025)https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2025/07/uppdrag-till-brottsoffermyndigheten-att-ta-fram-en-nationell-plan-for-barnahus-samt-ge-stod-till-och-folja-utvecklingen-av-samverkan-avseende-valdsutsatta-barn/ 

Norge

I Norge finns tolv Barnahusenheter och en del av dem har också underordnade enheter. https://www.statensbarnehus.no/ (Hämtat 5.5.2025) Enheterna verkar inom justitieministeriets förvaltningsområde och verksamheten samordnas av den norska polisstyrelsen (Politidirektoratet), som övervakar enheterna och publicerar årliga rapporter över deras verksamhet. Dessutom grundades det i Norge en nationell Barnahuskommitté (Barnehusrådet) 2014 för att underlätta samordningen av enheternas verksamhet. Johansson m.fl. 2017, s. 360. 

I Norge är enheternas verksamhet starkt kopplad till polisorganisationen och det straffrättsliga systemet. Enheternas ordinarie personal representerar olika yrkesgrupper och arbetar som civila anställda för polisen. Johansson, Susanna–Stefansen, Kari–Bakketeig, Elisiv–Kaldal, Anna (red.): Justice and Recovery for Victimised Children: Institutional Tensions in Nordic and European Barnahus Model. Palgrave Macmillan 2024, s. 14. I samarbetet deltar, vid sidan av de yrkespersoner som arbetar vid enheterna, i synnerhet polisen och åklagaren samt barnets och den misstänktes rättsbiträden. Barnskyddsmyndigheten har ingen officiell roll i Norges samarbetsmodell, men myndigheten kan delta i processen i samband med behandlingen av barnskyddsfall. Johansson m.fl. 2017, s. 359. 

Norge har ingen uttrycklig Barnahuslag, men det finns bestämmelser som gäller Barnahusverksamheten i den norska lagstiftningen. I den norska straffprocesslagen (lov om rettergangsmåten i straffesaker, LOV-1981-05-22-25) och i den förordning om hörande av barn och andra särskilt utsatta offer och vittnen (forskrift om avhør av barn og andre særlig sårbare fornærmede og vitner, FOR-2015-09-24-1098) som utfärdats med stöd av lagen finns det sedan 2015 bestämmelser om användningen av Barnahusenheten och om förfarandet i ett så kallat underlättat hörande. Ett underlättat hörande avser enligt förordningen ett förhör som spelas in på video så att vittnet eller offret enligt huvudregeln inte behöver höras personligen i rättegångsförfarandet. Hörandet genomförs dessutom på ett sätt som beaktar den utsatta ställningen hos personen som ska höras. 

Enligt den norska straffprocesslagen ska hörandet av barn ordnas på Barnahusenheten då det handlar om ett offer eller vittne som är under 16 år eller en särskilt utsatt person och fallet gäller ett sexualbrott, våld (kroppsskade), mord, närståendevåld eller könsstympning. Undantag från detta får endast göras om både den person som sköter förhöret och Barnhusenheten är eniga om att det är i offrets eller vittnets intresse att ordna förhöret någon annanstans. Om polisen genomför underlättade höranden i andra fall än de som nämns ovan, ska dessa också ordnas vid en Barnahusenhet. Detta innebär att enheternas tjänster enligt lag också kan utnyttjas vid andra brott, om offren eller vittnena är under 16 år och deras intresse så kräver, samt för 16–18-åringar som förhörs som målsägande i incestbrott. 

I Norge utfärdade man dessutom år 2016 allmänna riktlinjer för Barnahusenheterna (Felles retningslinjer for statens barnehus) https://www.helsedirektoratet.no/faglige-rad/medisinske-undersokelser-i-statens-barnehus/Statens%20barnehus%20-%20felles%20retningslinjer.pdf/_/attachment/inline/ccd68658-83ee-4cb3-9de2-8b176d180276:fd523332b09f0cf76d7b991e57dcf8da6a8c1d24/Statens%20barnehus%20-%20felles%20retningslinjer.pdf (Hämtat 5.5.2025) och år 2019 anvisningar för medicinska undersökningar (Statens barnehus – medisinske undersøkelser) https://www.helsedirektoratet.no/faglige-rad/medisinske-undersokelser-i-statens-barnehus (Hämtat 5.5.2025). 

Arbete till stöd för barn som misstänks för brott ingår sedan 2024 i Barnahus officiella uppgiftsfält, men om detta föreskrivs inte ännu i lag. Eriksen Losnedal, Heidi–Fjell, Kristin K: Systematic work and coordination around children with sexually abusive behavior from Barnahus in Norway. Statens Barnehus Bergen. Kan läsas på https://fmyv.es/wp-content/uploads/2024/11/Systematic-work-and-coordination-around-children-with-sexually-abusive-behavior-from-Barnahus-in-Norway.pdf 

Danmark

I Danmark finns fem Barnahusenheter och fyra av dessa har satellitenheter. Socialministeriet bär ansvaret för enheternas verksamhet och övervakar den, och samordningen sköts av Social- och Boligstyrelsen, som är underställd ministeriet. Barnahusenheterna i Danmark inrättades i samband med ett omfattande lagstiftningsprojekt 2013 om förebyggande av utnyttjande av barn och unga, varvid också en uttrycklig förordning om Barnahus antogs (bekendtgørelse om børnehus BEK nr 1487 af 06/12/2023). Johansson m.fl. 2024, s. 11, 16. 

I den danska barnlagen (Bekendtgørelse af barnets lov, LBK nr 282 af 17/03/2025) föreskrivs det om kommunfullmäktiges skyldighet att inrätta en Barnahusenhet i alla regioner i Danmark. Enligt lagen ska enheten anlitas vid barnskyddets utredning då man misstänker eller vet att ett barn blivit offer för våld eller ett sexualbrott. I barnlagen finns det också bestämmelser om rätten till ömsesidigt utbyte av information mellan Barnahusenhetens personal och de myndigheter som behandlar fallet när detta är nödvändigt med tanke på barnets hälsa och utveckling. Tillämpningen av lagen styrs av socialministeriets anvisning (Vejledning om sagsbehandling og kommunernes opgaver efter barnets lov, TIE nr 9471, 21.6.2024). 

Närmare bestämmelser om enheterna utfärdas genom Barnahusförordningen. I förordningen föreskrivs det bl.a. om enheternas uppgifter och personal, samarbetsavtal mellan olika myndigheter, finansiering och rapportering av information. Enligt förordningen ska barn under 18 år hänvisas till enheten. 

I anslutning till Barnahusenheterna inrättades år 2022 också Fønix-center som tillhandahåller såväl förebyggande som kort- och långvarig behandling för barn under 18 år med skadligt sexuellt beteende, samt stöd för deras familjer. https://xn--fnix-danmark-vjb.dk/ (Hämtat 2.5.2025) 

Island

Barnahusmodellen uppstod på Island 1998 och har sin förebild i de amerikanska centren Children’s Advocacy Center, vilka beskrivs nedan. På Island är det barn- och familjemyndigheten (Barna- og fjölskyldustofa) som ansvarar för Barnahus. Denna myndighet lyder under utbildnings- och barnministeriet. Det finns en fast Barnahusenhet och några ambulerande enheter i landet. Johansson m.fl. 2024, s. 5–6. Island har ingen lag som uttryckligen gäller Barnahus, men det finns bestämmelser som stöder Barnahusverksamheten i den isländska lagstiftningen. 

I den isländska barnskyddslagen (barnaverndarlög, 2002 nr. 80 10. maí) finns det sedan 2022 bestämmelser om barnskyddsmyndigheternas skyldighet att anlita Barnahusenhetens tjänster om man misstänker att ett barn blivit utsatt för sexuellt våld eller grovt psykiskt eller fysiskt våld. Barnskyddslagen och den isländska straffprocesslagen (lög um meðferð sakamála, 2008 nr. 88 12. júní) innehöll redan före detta bestämmelser som stöder enhetens verksamhet. Johansson m.fl. 2024, s. 260. 

I den isländska straffprocesslagen föreskrivs det att ett offer som är under 15 år ska höras i lokaler som planerats för detta ändamål, om inte barnets intresse förutsätter något annat. I praktiken har detta ansetts avse Barnahusenheten. Johansson m.fl. 2024, s. 260–261. Enligt samma bestämmelse kan också vittnen som är under 15 år samt vuxna personer med intellektuell funktionsnedsättning på domarens begäran höras vid enheten. Intervjun genomförs av en yrkesutbildad person under överinseende av domaren och intervjuerna spelas in med tanke på en eventuell rättegång. Hörandet följs från ett annat rum av domaren, åklagarens företrädare, den åtalades och offrets rättegångsbiträden, polisen samt en företrädare för barnskyddsmyndigheten. https://island.is/en/o/bofs/services-of-the-barnahus-childrens-center (Hämtat 2.5.2025) Barn som misstänks för brott hörs inte vid enheten, eftersom man på Island vill att enhetens verksamhet ska fokusera på offren och garantera dessa ett tryggt rum. Johansson m.fl. 2024, s. 175. 

Vid enheten kan det på begäran av barnskyddsmyndigheten dessutom ordnas bakgrundsintervjuer i fall som gäller barn där ingen brottsutredning har inletts. I sådana fall deltar en företrädare för barnskyddsmyndigheten, men processen följer i övrigt ett officiellt hörande av barn. https://island.is/en/o/bofs/services-of-the-barnahus-childrens-center (Hämtat 2.5.2025) 

Estland

Lastemaja-verksamheten, som bygger på Barnahusmodellen, inleddes som pilotförsök i Tallinn 2017 och idag finns det totalt fyra Barnahusenheter i Estland. Vid sidan av barnskyddsmyndigheten kan också t.ex. barnets förälder eller barnet själv kontakta enheten. https://sotsiaalkindlustusamet.ee/en/childrens-house (Hämtat 15.5.2025) Socialförsäkringsnämnden i Estland (sotsiaalkindlustusamet) ansvarar för enheternas verksamhet. 

Vid enheterna hör man barn, genomför medicinska undersökningar och bedömer behovet av framtida vård. Vid enheterna vårdas barn som är under 18 år. Markina, Anna–Kapardis, Andreas–Heinrich, Svenja: The Barnahus Model Across the Broader European Context: Position Paper. European Union: INTIT 2019, s 13. Kan läsas på https://www.iprs.it/wp-content/uploads/2021/09/The-Barnahus-Model-COMPLETE.pdf (Markina m.fl. 2019) 

I den estniska barnskyddslagen (lastekaitseseadus, 19.11.2014) föreskrivs det om enheternas verksamhet sedan 2022. Enligt barnskyddslagen ska socialförsäkringsnämnden tillhandahålla ett barnvänligt utrymme för barnskyddsmässiga och straffrättsliga åtgärder samt för att stödja barnen i fall där de har fallit offer för eller misstänks ha fallit offer för ett sexualbrott ett eller när de misstänks för ett sexualbrott eller när deras sexuella beteende äventyrar andras eller deras eget välbefinnande. Enligt lagen ska barnet vid behov höras för att konstatera utnyttjandet och hörandet ska spelas in på video för användning vid rättegången. Man ska enligt lagen också erbjuda barnen och deras föräldrar stöd och följa upp hur effektiva de hjälpande åtgärderna är. Bestämmelser om det stöd som ska ordnas för barnen finns i barnskyddslagen och i lagen om hjälp till offer (ohvriabi seadus, 14.12.2022). 

Tyskland

I Tyskland inrättades den första Barnahusenheten 2018. Ansvaret för enheterna är fördelat på flera olika instanser och enheterna leds inte på ett nationellt enhetligt sätt. Markina m.fl. 2019, s. 15. För närvarande finns det elva enheter i enlighet med Barnahusmodellen Childhood-Haus. https://www.childhood-de.org/childhood-haus/haeuser/ (Hämtat 15.5.2025) Exakta uppgifter om antalet enheter hos övriga producenter är inte tillgängliga. 

Lagstiftningen i Tyskland skiljer sig från den i många andra europeiska länder, eftersom aktörer i Tyskland inte är skyldiga att anmäla misstankar om utnyttjande av barn. Samarbetet mellan socialtjänsterna för barn och unga och domstolarna är således inte lika etablerat som i vissa andra länder. Markina m.fl. 2019, s. 15. Detta bedöms bero på en fragmenterad organisationsstruktur (Barnahusaktörerna är separata administrativa organisationer, t.ex. föreningar), skillnader i lagstiftningen, där domstolarna och de sociala myndigheterna har en mer begränsad skyldighet att samarbeta, samt kulturella och institutionella skillnader i rättssystemen. Markina m.fl. 2019, s. 17. Man har dock strävat efter att stärka barnens ställning i straffprocessen via lagstiftning, t.ex. genom att i den tyska straffprocesslagen (Strafprozeßordnung, StPO) föreskriva om obligatorisk videoupptagning av hörandet av barn fr.o.m. 2019. 

De tyska enheternas målgrupp omfattar barn som misstänks ha blivit offer för fysiskt våld eller sexuellt våld. https://www.childhood-de.org/childhood-haus/konzept/ (Hämtat 15.5.2025) I och med godkännandet av förbundsstatens nya regeringsprogram våren 2025 ingår Barnahusmodellen Childhood-Haus för första gången i det nationella regeringsprogrammet. Detta skapar förutsättningar för införandet av Childhood-Haus-modellen i hela Tyskland, vilket eventuellt också inleder beredningen av den riksomfattande samordningen. https://childhood.org/news/key-milestone-in-germany-national-agreement-for-strengthened-child-protection/ (Hämtat 15.5.2025) 

Slovenien

Slovenien stiftade som första land i Europa år 2021 en uttrycklig lag om Barnahus: lagen om skydd av barn i straffprocessen och om deras övergripande bemötande vid barnahuset (Zakon o zaščiti otrok v kazenskem postopku in njihovi celostni obravnavi v hiši za otroke, Uradni list RS, št. 54/21, 26.3.2021). Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om inrättandet av en Barnahusenhet, enhetens uppgifter och vilka organ som grundas för den, hörandet av barn, läkarundersökningar av barn, tillhandahållandet av krishjälp och psykosocialt stöd och utbildning av personalen. Beredningen av lagen var en del av ett gemensamt projekt mellan den dåvarande huvudavdelningen för strukturreformer (DG Reform) och Europarådet, med syftet att stödja Slovenien i införandet av Barnahusmodellen. Landets första Barnahusenhet inrättades 2022. https://reform-support.ec.europa.eu/what-we-do/public-administration-and-governance/barnahus-slovenia-supporting-children-victims-violence_en 

Den slovenska Barnahuslagen tillämpas på offer och vittnen under 18 år, och lagens primära tillämpningsområde omfattar t.ex. brott mot mänskligheten, brott mot liv och hälsa, sexualbrott samt brott som riktar sig mot äktenskap, familj och barn. Lagen kan också tillämpas på barn som misstänks för brott och på andra brottsbeteckningar än de som avses i lagen, om barnets intresse förutsätter det och de i lagen föreskrivna kraven uppfylls.  

I Slovenien utfärdades 2022 också en förordning om samarbetet mellan Barnahus och andra aktörer för att säkerställa en övergripande vård vid barnahuset ((Uredbo o načinu sodelovanja med Javnim zavodom Hiša za otroke in drugimi udeleženci pri zagotavljanju celostne obravnave v hiši za otroke, Uradni list RS, št. 135/22, 19.10.2022) samt föreskrifter om utbildningen av och behörigheten hos Barnahus experter och handledare (Pravilnik o usposabljanju in preverjanju usposobljenosti strokovnjakov in svetovalcev v hiši za otroke, Uradni list RS, št. 60/22, 29.4.2022). 

USA

I USA inrättades det första Children’s Advocacy Center (nedan CAC-center) på 1980-talet. Sedan dess har CAC-center inrättats i varje delstat och 2024 fanns det totalt 961 center. Centren styrs av den nationella paraplyorganisationen för barnskyddscenter National Children’s Alliance (nedan NCA), som också ackrediterar nya center. https://ojjdp.ojp.gov/model-programs-guide/literature-reviews/childrens-advocacy-centers#6-0 (Hämtat 2.5.2025) Modellen för CAC-center som härstammar från USA har fungerat som grund för den Barnhausmodell som senare utvecklades på Island. 

Bestämmelser om grundandet av ett Children’s Advocacy-program, som omfattar bl.a. inrättandet av regionala och lokala CAC-center, utfärdas på delstatsnivå. Det finns sammanlagt fyra regionala center i USA och de tillhandahåller utbildning och stöd för de mångprofessionella teamen, de lokala centren och de statliga underordnade organisationerna inom sina regioner. https://www.regionalcacs.org/ (Hämtat 2.5.2025) Regleringen på delstatsnivå varierar, men över 30 delstater har lagstiftat om CAC-center åtminstone på något plan. https://www.nationalchildrensalliance.org/state-laws-defining-cacs/ (Hämtat 2.5.2025) Verksamheten vid CAC-centren styrs också av de standarder som utarbetats av NCA för följande delområden: mångprofessionella team, tillgången till tjänster, intervjuer, stöd till offret, medicinsk utvärdering, psykisk hälsa, utvärdering och samordning av fall, uppföljning av fall, organisationens kapacitet, barnens trygghet och skydd av barn. (Hämtat 2.5.2025)https://ojjdp.ojp.gov/model-programs-guide/literature-reviews/childrens-advocacy-centers#5-0 

Till CAC-centrens målgrupp hör de barn som har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld eller försummelse. Barn som bevittnat våld kan också hänvisas till CAC-centren. 

12.1  Jämlikhet

Genom den föreslagna höjningen av åldersgränsen till 18 år samt genom att även andra brott än sexual- och misshandelsbrott kan utredas och barn kan höras även som misstänkta och vittnen vid enheterna genomförs 6 § i grundlagen, vars 1 mom. föreskriver att alla är lika inför lagen och 3 mom. att barn ska bemötas som jämlika individer. Att alla under 18 år vid behov kan tas in som klienter vid enheterna genomför dessutom artikel 1 i barnkonventionen, enligt vilken med barn avses varje människa under 18 år. 

Genom förslaget, enligt vilket enheten har till uppgift att utbilda och stödja dem som gör utredningar om omständigheterna enligt lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt i utredningen av barnets egna önskemål och åsikter, stärks barnets rätt att uttrycka sin egen syn på frågor som gäller vårdnaden om barnet och på så sätt aktivt delta i beslutsfattandet som gäller barnet själv. På så sätt genomför propositionen bestämmelserna i artikel 12 i barnkonventionen om barns rätt att delta samt barns rätt i enlighet med 6 § 2 mom. i grundlagen till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. 

Dessutom förbättras den regionala likabehandlingen genom den riksomfattande styrningsuppgift som föreslås för Institutet för hälsa och välfärd samt t.ex. genom att den föreslagna lagen förenhetligar enheternas verksamhet i fråga om utarbetandet av sammanställningar om barnen. I fortsättningen har alltså barn som fallit offer för brott, oberoende av var de är bosatta, mer jämlika möjligheter under förundersökningen än för närvarande till en bedömning av vilka myndighetsåtgärder som bäst kan främja tillgodoseendet av deras intressen. 

12.2  Rätten till liv, personlig frihet och integritet

Propositionen innehåller förslag som gör det möjligt att bättre än tidigare identifiera och förebygga våld mot barn. Till detta hör också att enheterna erbjuder utbildning och stöd till andra yrkesutbildade personer som arbetar med barn, vilket stärker deras kompetens när det gäller att identifiera och ingripa i våld mot barn. Genom propositionen genomförs på detta sätt 7 § i grundlagen, där det i 1 mom. föreskrivs om allas rätt till personlig integritet och trygghet. Till 7 § i grundlagen hänför sig också den sexuella självbestämmanderätten. 

Genom propositionen genomförs samtidigt artikel 19 i barnkonventionen, vars 1 punkt föreskriver att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga legislativa, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i upplysningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuellt utnyttjande, medan barnet är i båda föräldrarnas/den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. Enligt artikelns 2 punkt bör sådana skyddsåtgärder, på det sätt som kan vara lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för upprättandet av sociala program, vilka syftar till att ge barnet och dem som har hand om barnet nödvändigt stöd, och även för andra former av förebyggande verksamhet och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande. 

I propositionen föreslås det att enhetens uppgifter ska omfatta utarbetande av en sammanställning om barnet som får behandlas i den mångprofessionella expertgruppen för bedömning av barnets bästa. Genom förslagen genomförs artikel 3.1 i barnkonventionen, enligt vilken barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. 

12.3  Det allmännas skyldighet att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster

Enligt propositionen ska enheten ge barnet och dess vårdnadshavare psykosocialt stöd i initialskedet. Det kan bedömas att det psykosociala stödet i initialskedet främjar barnets och föräldrarnas välbefinnande mitt i den akuta krisen och förbättrar föräldrarnas möjligheter att stödja sitt barn i den svåra situationen. Eftersom enheten trots sekretessbestämmelserna har en mer omfattande rätt än för närvarande att till välfärdsområdet lämna ut nödvändiga uppgifter om ordnandet av barnets social- och hälsovård som samlats in under undersökningen kan man dessutom bättre än för närvarande trygga att barnet får tillgång till de tjänster det behöver. På så sätt genomför förslagen det allmännas skyldighet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster, främja befolkningens hälsa och stödja familjerna så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. 

12.4  Rättsskydd

I och med propositionen kan enheternas särskilda expertis utnyttjas i allt fler utredningar av misstänkta brott. Det kan bedömas främja utredningen av brotten, trygga att barnen hörs på ett behörigt sätt och förbättra myndigheternas beredskap att bedöma omständigheter som stöder och som talar emot den misstänktes skuld. Genom propositionen främjas därigenom tillgodoseendet av det rättsskydd som föreskrivs i 21 § i grundlagen och det rättsskydd och den rättvisa rättegång som avses i artikel 6 i Europakonventionen, eftersom rättsskyddet och en rättvis rättegång bl.a. förutsätter en tillräcklig utredning om omständigheterna. 

12.5  Skydd för personuppgifter

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Om skyddet för personuppgifter föreskrivs närmare genom lag. 

Grundlagsutskottet har tidigare ansett det viktigt med tanke på skyddet för personuppgifter att reglera åtminstone registreringens syfte, innehållet i de registrerade personuppgifterna, tillåtna användningsändamål, inbegripet rätten att lämna ut uppgifterna, och bevaringstiden för uppgifterna i personregistren samt den registrerades rättsskydd (GrUU 25/1998 rd). Det har dessutom krävts att regleringen av dessa faktorer på lagnivå ska vara heltäckande och detaljerad. 

Skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen kompletteras av skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) samt skyddet för privatlivet som tryggas i artikel 7 och skyddet för personuppgifter som tryggas i artikel 8 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Till denna del definierar EU-domstolens domar det centrala innehållet i skyddet för privatlivet och personuppgifter. Likaså har artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i rättspraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ansetts omfatta även skyddet för personuppgifter. 

Den allmänna dataskyddsförordningen är en EU-rättsakt som är förpliktande till alla delar och som tillämpas som sådan i alla medlemsstater. Enligt EU-domstolens vedertagna rättspraxis ska unionens lagstiftning tillämpas primärt i förhållande till nationella bestämmelser i enlighet med de villkor som fastställts i rättspraxisen (se t.ex. GrUU 1/2018 rd). Grundlagsutskottet har konstaterat att det inte ingår i grundlagsutskottets konstitutionella uppdrag att bedöma regleringen av den nationella verkställigheten med avseende på den materiella EU-rätten (se t.ex. GrUU 31/2017 rd, s. 4). Grundlagsutskottet har dock kommenterat förhållandet mellan EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen. Utskottet har i sin tolkningspraxis ansett det vara viktigt att till den del EU-lagstiftningen kräver eller möjliggör nationell reglering ska de krav som följer av de grundläggande och mänskliga rättigheterna beaktas i detta nationella handlingsutrymme (se GrUU 25/2005 rd). Utskottet har därför framhållit att det finns anledning att särskilt i fråga om bestämmelser som är av betydelse med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna tydligt klargöra ramarna för det nationella handlingsutrymmet (GrUU 26/2017 rd, s. 42, GrUU 2/2017 rd, s. 2, GrUU 44/2016 rd, s. 4). 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om lagstiftning som kompletterar den allmänna dataskyddsförordningen sett det som motiverat att justera sin tidigare ståndpunkt om vilka regleringsobjekt som är viktiga med tanke på skyddet av personuppgifter. Utskottet anser att dataskyddsförordningens detaljerade bestämmelser, som tolkas och tillämpas i enlighet med de rättigheter som garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, över lag utgör en tillräcklig rättslig grund även med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § i grundlagen. Enligt utskottets uppfattning motsvarar bestämmelserna i den allmänna dataskyddsförordningen, då de tolkas och tillämpas ändamålsenligt, även den skyddsnivå för personuppgifter som definieras enligt Europakonventionen. Således är det av konstitutionella skäl inte längre nödvändigt att i speciallagstiftningen inom den allmänna dataskyddsförordningens tillämpningsområde ta in täckande och detaljerade bestämmelser om behandlingen av personuppgifter. Enligt grundlagsutskottet bör skyddet för personuppgifter härefter i första hand tillgodoses med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och den nya nationella allmänna lagstiftningen. (GrUU 14/2018 rd, s. 4) 

Grundlagsutskottet anser också att vi även med tanke på tydligheten bör förhålla oss restriktivt när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som den allmänna dataskyddsförordningen medger. Grundlagsutskottet ser det dock som klart att behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som också krävs i den allmänna dataskyddsförordningen måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Denna omständighet är av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter. Grundlagsutskottet har också särskilt lyft fram behovet av reglering i de fall där personuppgifterna behandlas av en myndighet. (GrUU 14/2018 rd, s. 4–5) 

I den föreslagna lagen är den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, dvs. en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige, vilket möjliggör utnyttjande av det handlingsutrymme som anges i artikel 6.3. De nationella bestämmelserna kan gälla bl.a. förutsättningarna för att behandlingen ska vara lagenlig, vilken typ av uppgifter som ska behandlas, ändamålsbegränsningar och lagringstid. Sådan speciallagstiftning ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. 

I de uppgifter som behandlas i 3 och 4 § i den föreslagna lagen ingår också särskilda kategorier av personuppgifter enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen, i synnerhet hälsouppgifter. Enligt artikel 9.1 i dataskyddsförordningen är behandling av sådana uppgifter i princip förbjuden. Enligt underpunkt g i artikel 9.2 i dataskyddsförordningen är dock inte punkt 1 i artikeln tillämplig om behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. Den rätt för enheten att få uppgifter och den rätt för den mångprofessionella arbetsgruppen att behandla insamlade uppgifter om barnet enligt propositionen behövs pga. ett viktigt allmänt intresse, eftersom det finns ett vägande samhälleligt intresse av att utreda brott mot barn på ett optimalt sätt och skydda barn mot våld. I 6 § 1 mom. 2 punkten i dataskyddslagen (1050/2018) föreskrivs det dessutom att artikel 9.1 i dataskyddsförordningen inte tillämpas på sådan behandling av uppgifter som regleras i lag eller som föranleds av en uppgift som direkt har ålagts den personuppgiftsansvarige i lag. I 6 § 2 mom. i dataskyddslagen finns bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter och enheten ska följa dessa vid behandlingen av personuppgifter. 

I de uppgifter som behandlas kan dessutom ingå uppgifter om t.ex. en persons behov av socialvård och de socialvårdstjänster som personen fått. Uppgifterna om klientrelationer inom socialvården ingår inte i de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen, men grundlagsutskottet har ansett att de är i konstitutionellt hänseende känsliga uppgifter vars behandling också inom ramen för dataskyddsförordningen kan regleras i detalj (GrUU 15/2018 rd, s. 38, se även GrUU 4/2021 rd, s. 3). 

I regeringens proposition har man strävat efter att beakta det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen tillåter och avgränsat regleringen till att omfatta endast det nödvändiga. I propositionen har man fäst särskild uppmärksamhet vid särskilda kategorier av personuppgifter och bedömt om regleringen är tillräcklig till denna del. Bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i dataskyddsförordningen, i dataskyddslagen som kompletterar denna, och dessutom i exempelvis kunduppgiftslagen. Utöver detta regleras de förundersökningsmaterial som produceras av enheterna av sina egna bestämmelser. I propositionen föreslås därför bestämmelser endast om nödvändiga aspekter som gäller behandling av personuppgifter, vilka anses behövliga på grund av det särskilda behovet av att skydda särskilda kategorier av personuppgifter och andra känsliga uppgifter. 

I lagförslaget ingår också bestämmelser om myndigheters utlämnande av och rätt till sekretessbelagda uppgifter. Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna i förhållande till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bl.a. vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få uppgifter och möjlighet att lämna ut uppgifter har kunnat gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 17/2016 rd, s. 5–6). Samtidigt har utskottet inte ansett att mycket vaga och ospecificerade rättigheter att få uppgifter är möjliga ur grundlagssynvinkel ens i sådana fall där de är knutna till nödvändighetskriteriet (se t.ex. GrUU 19/2012 rd). Om de föreslagna bestämmelserna om utlämnande av uppgifter även har gällt känsliga uppgifter, har det för vanlig lagstiftningsordning krävts att bestämmelserna preciseras så att de följer grundlagsutskottets ovan återgivna utlåtandepraxis (GrUU 38/2016 rd, s. 3). 

Grundlagsutskottet har understrukit att det i åtskiljandet mellan behövligheten och nödvändigheten att få och lämna ut uppgifter vid sidan av informationsinnehållets omfång även handlar om att den rätt att få uppgifter som går före sekretessbestämmelserna i sista hand går ut på att den myndighet som har rätt att få uppgifter i och med sina egna behov åsidosätter de grunder och intressen som är skyddade med hjälp av sekretess som gäller den myndighet som innehar uppgifterna. Ju mer generella bestämmelserna om rätten att få uppgifter är, desto större är risken att sådana intressen kan åsidosättas per automatik. Ju fullständigare bestämmelserna kopplar rätten att få uppgifter till villkor i sak, desto mer sannolikt är det att en enskild begäran om information i praktiken måste motiveras. Då kan också den som lämnar ut informationen bedöma en begäran med avseende på de lagliga villkoren för att lämna ut den. Genom att de facto vägra lämna ut informationen kan den som innehar den få till stånd ett läge där en utomstående myndighet måste undersöka skyldigheten att lämna ut information, dvs. tolka bestämmelserna. Denna möjlighet är viktig då det gäller att anpassa tillgången till information och sekretessintressena till varandra (se t.ex. GrUU 7/2019 rd, GrUU 15/2018 rd och GrUU 17/2016 rd). 

Enligt 4 § i den föreslagna lagen föreskrivs det att en enhet har rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter om barnet till den del de är nödvändiga med tanke på vissa uppgifter som ålagts enheten genom lag. Dessutom har enheten rätt att avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få det utlåtande som den utarbetat av den myndighet som begärt utlåtandet, om utlåtandet är nödvändigt för att en företrädare för enheten ska kunna vara vittne i en rättegång som gäller brottsmisstanken i fråga. I paragrafen föreslås enheten också ha rätt att trots sekretessbestämmelserna på eget initiativ eller på begäran lämna ut de uppgifter om barnet som samlats in för en sammanställning eller undersökning till den myndighet som begärt att en sammanställning eller en undersökning görs, om uppgifterna är nödvändiga för att utreda brottsmisstanken. Enheten föreslås också ha rätt att trots sekretessbestämmelserna på eget initiativ eller på begäran lämna de uppgifter om ordnandet av barnets social- och hälsovård som samlats in utarbetandet av sammanställningen eller undersökningen till den aktör som ansvarar för ordnandet av social- och hälsovård för barnet, om uppgifterna är nödvändiga för ordnandet av de social- och hälsovårdstjänster som barnet behöver. Rätten att få och lämna ut uppgifter är således knuten till uppgifternas nödvändighet för att utföra en lagstadgad uppgift och den föreslagna regleringen kan anses följa grundlagsutskottets praxis. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.