Överföring av finansieringsansvaret för transporter som ingår i prehospital akutsjukvård och organiserings- och finansieringsansvaret för andra ambulanstransporter som ersätts av FPA
Nuläget
Prehospital akutsjukvård och transporter som ingår i den. Välfärdsområdena och för Nylands del HUS-sammanslutningen har också i nuläget organiseringsansvar för prehospital akutsjukvård inom sitt område (39 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen, 5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland). Välfärdsområdena svarar också för finansieringen av den prehospitala akutsjukvården till övriga delar, men finansieringsansvaret för de transporter som ingår i den prehospitala akutsjukvården hör till FPA. Finansieringen av de uppgifter som hör till HUS-sammanslutningens organiseringsansvar täcks med finansiering som välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad får med stöd av finansieringslagen (1 § i finansieringslagen). FPA ersätter enligt sjukförsäkringslagen den försäkrade för kostnaderna för den transport som ingår i den prehospitala akutsjukvården.
I den prehospitala akutsjukvården ingår bedömning av vårdbehov samt sådan brådskande vård i fråga om patienter som insjuknat eller skadats plötsligt som primärt sker utanför en hälso- och sjukvårdsinrättning, och vid behov transport av patienter till den enligt medicinsk bedömning lämpligaste vårdenheten samt förflyttningar i samband med plötsligt insjuknade eller skadade patienters fortsatta vård när patienten behöver krävande och kontinuerlig vård eller övervakning under förflyttningen (40 § 1 mom. 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen). Till den prehospitala akutsjukvården hör dessutom upprätthållande av beredskap för prehospital akutsjukvård och andra uppgifter som avses i 40 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen.
Välfärdsområdet får producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra välfärdsområden eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter (9 § i lagen om välfärdsområden). Välfärdsområdet kan av privata tjänsteproducenter skaffa bland annat ovan nämnd service som ingår i prehospital akutsjukvård enligt 40 § 1 mom. 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen (bedömning av vårdbehov samt sådan brådskande vård i fråga om patienter som insjuknat eller skadats plötsligt inklusive transport samt förflyttning i anslutning till fortsatt vård), men inte upprätthållande av den samlade beredskapen för prehospital akutsjukvård, ledningsansvar eller andra myndighetsuppgifter. Räddningsverket kan producera tjänster i anknytning till den prehospitala akutsjukvården på det sätt som välfärdsområdet beslutar om (27 § i räddningslagen; 379/2011).
Flygtjänsten inom prehospital akutsjukvård tillhandahålls av statliga specialuppdragsbolaget FinnHEMS Oy. Statsrådet beslutar om placeringen av baserna för läkarhelikoptrar inom den prehospital akutsjukvårdens flygtjänst (för närvarande Vanda, Åbo, Birkala, Seinäjoki, Kuopio, Kouvola, Uleåborg och Rovaniemi).
Det finns bestämmelser om prehospital akutsjukvård i havsområden i sjöräddningslagen. Gränsbevakningsväsendet svarar för sjöräddningsverksamheten. Social- och hälsovårdsmyndigheterna är skyldiga att utan ersättning delta i sjöräddningsuppgifter under de förutsättningar som anges i 4 § i sjöräddningslagen och svarar för ordnandet av prehospital akutsjukvård samt för produktionen av läkartjänster per telefon.
Andra ambulanstransporter som ersätts av FPA än sådana som ingår i prehospital akutsjukvård. Utöver de transporter som ingår i den prehospitala akutsjukvården ersätter FPA även så kallade icke-brådskande sjuktransporter. Icke-brådskande sjuktransporter som ersätts är 1) överflyttning som ersätts som en sjuktransport, det vill säga transporter med ambulans av oinskrivna patienter från det första verksamhetsstället inom hälso- och sjukvården till följande verksamhetsställe inom hälso- och sjukvården, 2) utskrivningstransporter av patienter då hälsotillståndet kräver ambulanstransport och 3) hälso- och sjukvårdsfärder där den försäkrade har ett SV 67-intyg som beviljats av hälso- och sjukvården i fråga om ambulansbehovet. Dessa icke-brådskande ambulanstransporter gäller patientgrupper som på grund av hälsotillstånd, funktionsförmåga, tillsynsbehov eller transportförhållanden inte kan anlita till exempel taxi, invalidtaxi eller kollektivtrafik.
De ovan nämnda ambulanstransporterna omfattas för närvarande inte av välfärdsområdenas organiseringsansvar. Transporterna kan utföras av välfärdsområdena samt av privata tjänsteproducenter inom sjuktransport, och FPA ersätter den försäkrade för resekostnaderna i enlighet med sjukförsäkringslagen. Enligt propositionen (s. 53) har det vid beredningen uppstått en grov uppskattning om att dessa transporter uppgår till omkring 35 000—50 000 på årsnivå. Enligt en bedömning som framfördes vid utskottets sakkunnigutfrågning uppgår antalet ambulanstransporter enbart i Nyland, Egentliga Finland, Satakunta och Päijänne-Tavastland till sammanlagt cirka 56 400.
Överflyttning av intagna patienter hör till välfärdsområdets organiserings- och finansieringsansvar. I 73 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om överflyttning av patienter som är intagna på en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården i de fall där transporterna inte ingår i den prehospitala akutsjukvården. Dessa transporter hör redan nu till välfärdsområdenas organiserings- och finansieringsansvar. Vid dessa överflyttningar är det fråga om transport av en patient från vårdplatsen vid välfärdsområdets eller HUS-sammanslutningens hälsovårdscentral eller en annan sjukvårdsinrättning till en hälsovårdscentral eller en annan sjukvårdsinrättning vars huvudman är det välfärdsområde, eller i förekommande fall HUS-sammanslutningen, som har organiseringsansvar för patientens hälso- och sjukvård, om vårdtiden för patienten uppskattas överstiga den genomsnittliga vårdtiden, och även annars då patienten begär det. Dessutom ska välfärdsområdet eller HUS-sammanslutningen, om en i dess verksamhetsenhet intagen patients sjukdom kräver det, sörja för att patienten transporteras för vård eller åtgärder till någon annan verksamhetsenhet eller hälsovårdscentral.
Reseersättningar från sjukförsäkringen. FPA ersätter den försäkrade för resekostnader i anslutning till vård av en sjukdom, graviditet och förlossning i enlighet med sjukförsäkringslagen. De resekostnader som orsakas för en försäkrad ersätts i sin helhet till den del som de överskrider självriskandelen på 25 euro för en enkelriktad resa. Självriskandelarna räknas in i det årliga så kallade resetaket hos FPA, som uppgår till 300 euro. Reseersättning som FPA betalar till den försäkrade kan i ett av den försäkrade godkänt direktersättningsförfarande också redovisas direkt exempelvis till producenten av transporttjänsten, varvid tjänsteproducenten tar ut självrisken av klienten med en faktura.
År 2024 ersatte FPA totalt 530 000 resor inom den prehospitala akutsjukvården och så kallade icke-brådskande sjuktransporter, och ersättningarna för dessa resor uppgick till sammanlagt 109,7 miljoner euro. Av de transporter som ingår i prehospital akutsjukvård och de icke brådskande sjuktransporterna och de ersättningar som ska betalas för dessa hänför sig omkring 75 procent till offentliga aktörer, såsom välfärdsområdena och räddningsverken, och 25 procent å sin sida till privata sjuktransportaktörer.
Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) sörjer i landskapet Åland för avtalshanteringen och andra praktiska arrangemang i anslutning till genomförandet av de transporter som ingår i prehospital akutsjukvård samt andra ambulanstransporter som omfattas av FPA:s finansieringsansvar. Uppgiften finansieras dock med stöd av sjukförsäkringslagen av FPA och dessutom betalar de försäkrade självriskandel enligt det som sägs ovan.
Den föreslagna regleringen och bedömning av den
I propositionen föreslås det att ersättningarna för sjuktransporter enligt sjukförsäkringslagen, det vill säga ersättningarna för de transporter som ingår i prehospital akutsjukvård och för andra ambulanstransporter (s.k. icke-brådskande sjuktransporter) ska upphöra. Enligt propositionen överförs finansieringsansvaret för transporter som ingår i prehospital akutsjukvård och organiserings- och finansieringsansvaret för andra ambulanstransporter som ersätts av FPA till välfärdsområdena. Välfärdsområdena ska i fortsättningen utöver prehospital akutsjukvård (39 § i hälso- och sjukvårdslagen) ha organiserings- och finansieringsansvar för alla andra transporter som görs med ambulans (73 § i hälso- och sjukvårdslagen). Transporterna finansieras med den allmänna finansiering som staten anvisar välfärdsområdena i enlighet med finansieringslagen. I 73 § i hälso- och sjukvårdslagen föreslås bestämmelser om alla sådana transporter av patienter som inte ingår i prehospital akutsjukvård och för vilka välfärdsområdet har organiseringsansvar. I samma paragraf förtydligas också den gällande regleringen av sådana överflyttningar av inskrivna patienter som inte ingår i prehospital akutsjukvård och som välfärdsområdena ansvarar för att ordna och finansiera.
På Åland ansvarar landskapets hälso- och sjukvårdsmyndighet ÅHS även i fortsättningen för arrangemangen i anslutning till genomförandet av de transporter som ingår i den prehospitala akutsjukvården och andra ambulanstransporter som för närvarande omfattas av FPA:s finansieringsansvar. För att trygga finansieringen till landskapet Åland föreslås det att det stiftas en ny lag om särskild finansiering för vissa transporter som sköts på Åland. I lagen föreskrivs om särskild statlig finansiering som betalas till Åland.
För att skaffa behövlig statlig finansiering på ett ur statens synvinkel kostnadsneutralt sätt föreslås det att de försäkrades finansieringsandel av sjukförsäkringens sjukvårdsförsäkringsutgifter höjs från 48,6 procent till 50,4 procent och att statens finansieringsandel sänks från 51,4 procent till 49,6 procent.
Enligt propositionen ska finansiering som motsvarar de nuvarande ersättningsutgifterna hos FPA överföras till välfärdsområdena, Helsingfors stad, landskapet Åland, FinnHEMS Oy och Gränsbevakningsväsendet. Folkpensionsanstalten har uppskattat att reseersättningarna för transporter som ingår i den prehospitala akutsjukvården och för andra ambulanstransporter som ersätts som sjuktransporter kommer att öka till 121 miljoner euro fram till 2028. Av detta belopp överförs 1,7 miljoner euro till FinnHEMS Oy och 0,4 miljoner euro till Gränsbevakningsväsendet. Från och med 2028 överförs till landskapet Åland en särskild finansiering på 0,8 miljoner euro, som justeras årligen i enlighet med den föreslagna regleringen. Välfärdsområdenas och Helsingfors stads andel av de ovan nämnda reseersättningarna beräknas uppgå till 118,1 miljoner euro. Välfärdsområdenas och Helsingfors stads andel minskar dock av de föreslagna ändringarna i klientavgiftslagen, på grundval av vilka intäkterna från klientavgifter ökar med sammanlagt 5,6 miljoner euro. Till välfärdsområdenas allmänna finansiering överförs således 112,5 miljoner euro.
Enligt propositionen (s. 45) får de val som ska göras i fråga om allokeringen av den finansiering som överförs från sjukförsäkringsfonden till välfärdsområdena stora konsekvenser på grund av omfattningen av den finansiering som överförs. Finansieringen kan riktas utifrån de kriterier som anges i 3 kap. i finansieringslagen. Om finansieringen riktas utifrån ett kriterium ändras detta kriteriums viktning i finansieringen. I propositionen beskrivs fördelningen av överföringen av finansieringen enligt välfärdsområde så att det kriterium som beskriver behovet av hälso- och sjukvård viktas till 85 procent och befolkningstäthetskoefficienten till 15 procent.
Enligt propositionen (s. 45) leder den föreslagna allokeringen till att Norra Österbottens och Södra Savolax välfärdsområden blir de största förlorarna jämfört med de nuvarande ersättningarna. Dessutom minskar finansieringen till välfärdsområdena i Södra Österbotten, Östra Nyland, Mellersta Finland, Mellersta Nyland, Kymmenedalen, Västra Nyland och Norra Savolax. De övriga välfärdsområdena får däremot mer finansiering än de nuvarande ersättningsutgifterna.
Enligt regeringsprogrammet överförs hela finansieringsansvaret för transporter som hänför sig till den prehospitala akutsjukvården till välfärdsområdena i enlighet med förslaget från den parlamentariska arbetsgruppen för flerkanalsfinansiering. I fråga om transporter som ingår i prehospital akutsjukvård genomförs enligt propositionen (s. 32) skrivningen i regeringsprogrammet genom reformen. Dessutom har det på de grunder som anges i propositionen ansetts ändamålsenligt att genomföra reformen också i fråga om andra ambulanstransporter som ersätts av FPA. Utskottet anser att ändringen av finansieringsansvaret för transporter som ingår i prehospital akutsjukvård är en nödvändig reform för att förenkla flerkanalsfinansieringen, och även vid utskottets sakkunnigutfrågning har förslaget i denna del fått ett brett stöd. Som det konstateras i propositionen (s. 27) har den prehospitala akutsjukvården under de senaste decennierna ändrats från sjuktransporter till en allt tätare del av jourtjänsterna inom hälso- och sjukvården, där fokus inte ligger på att transportera patienten till en verksamhetsenhet som tillhandahåller hälso- och sjukvård, utan på att bedöma patientens vårdbehov, inleda och tillhandahålla vård och efter behov transportera patienten till den egentliga vården eller hänvisa patienten till tjänster inom den övriga social- och hälsovården. Ersättningssystemet och ersättningspraxis för sjukförsäkringen härstammar från en tid då betoningen i verksamheten inom prehospital akutsjukvård, i stället för vård på platsen, i högre grad än för närvarande låg på transport av en patient till en jourenhet, vilken även genomfördes av små privata aktörer.
En del av de aktörer som utskottet hört, särskilt privata sjuktransportföretag, förhöll sig kritiska till den föreslagna överföringen av finansierings- och organiseringsansvaret i fråga om andra ambulanstransporter än sådana som ingår i prehospital akutsjukvård och som för närvarande ersätts av FPA, och ansåg att dessa transporter bör lämnas utanför reformen Utskottet anser dock i likhet med propositionen att det är ändamålsenligt att överföringen av organiserings- och finansieringsansvaret till välfärdsområdena genomförs samlat i fråga om de transporter som ingår i prehospital akutsjukvård och alla andra ambulanstransporter som ersätts av FPA, eftersom FPA i annat fall fortfarande på ett oändamålsenligt sätt skulle ha uppgifter i anknytning till verkställandet av ersättningar för sjuktransporter. Utskottet anser det motiverat att ambulanstransporter med anknytning till hälso‑ och sjukvården inte regleras inom flera myndigheters ansvarsområden och administreras i två olika typer av system. Reformen uppfyller också bättre målet att förenkla flerkanalsfinansieringen av hälso‑ och sjukvården och gör det möjligt för välfärdsområdena att ordna och styra ambulanstransporterna på ett ändamålsenligt sätt.
Utskottet anser också att de övriga ändringar i 73 § i lagförslag 1 som gäller transporter som inte ingår i prehospital akutsjukvård förtydligar lagstiftningen. Utskottet föreslår dock ytterligare vissa språkliga preciseringar och tekniska korrigeringar i 73 § i lagförslag 1.
Flera av de aktörer som utskottet hört ansåg det vara problematiskt att man i och med reformen övergår från ett ersättningssystem som baserar sig på faktiska kostnader till allmän finansiering av tjänster enligt finansieringslagen, och bedömde att det av olika orsaker leder till att tillgången till tjänster försämras. Flera av de välfärdsområden som utskottet hört har dessutom kritiserat de föreslagna lösningarna för fördelningen av den allmänna finansieringen enligt välfärdsområde, som inte ansågs rättvis med tanke på fördelningen av finansieringen mellan välfärdsområdena. Även om de totala kostnader som uppkommer på riksnivå överförs till välfärdsområdenas samlade finansiering, sker överföringen för det första inte i utgångsläget enligt de faktiska kostnaderna för de enskilda välfärdsområdena. För det andra fördelas finansieringen mellan välfärdsområdena i enlighet med bestämningsfaktorerna för den allmänna finansieringen, trots att kostnaderna för de ambulanstransporter för vilka välfärdsområdena övertar organiserings- och finansieringsansvaret belastar välfärdsområdena på andra grunder än de som styr fördelningen av den allmänna finansieringen. De kostnader som uppkommer beror dessutom delvis på servicenätet, vars utformning inte i alla avseenden ligger inom välfärdsområdenas beslutanderätt, utan är reglerad i lag eller fastställd genom statlig styrning.
Lagen om välfärdsområdenas finansiering tillämpas för att täcka kostnaderna för de uppgifter som hör till välfärdsområdenas organiseringsansvar, med undantag av situationer där det föreskrivs särskilt om finansieringen av uppgiften någon annanstans eller om vars finansiering det föreskrivs i statsbudgeten med stöd av någon annan lagbestämmelse. När ersättningssystemet enligt sjukförsäkringslagstiftningen slopas för de transporter som avses i propositionen, skulle regleringen av finansieringen av transporterna kräva separat reglering, om det inte ansågs ändamålsenligt att finansieringen som sådan sammanslås med välfärdsområdenas allmänna finansiering. Antingen skulle bestämningsfaktorerna för den allmänna finansieringen behöva ändras så att de bättre beaktar de kostnader som dessa transporter medför för områdena, eller alternativt skulle det behöva skapas en finansieringsmodell som ersätter FPA:s system och som är separat från den allmänna finansieringen och som då bör regleras separat.
Enligt utredning från ministeriet stöds ett kostnadseffektivt och ändamålsenligt ordnande och utvecklande av tjänsterna som helhet bäst av att tjänsterna finansieras med allmän finansiering. Om finansieringen av tjänsterna fullt ut skulle basera sig på täckning av uppkomna kostnader, skulle detta inte i tillräcklig grad sporra tjänsteanordnarna att utveckla sin verksamhet med beaktande också av kostnadsaspekter och en ändamålsenlig styrning till tjänsterna. Enligt lagen om välfärdsområdenas finansiering justeras nivån på den statliga finansieringen av områdena i efterhand enligt det normala förfarandet så att den motsvarar de faktiska kostnaderna med två års fördröjning. Enligt uppgift har den i propositionen granskade riktningen av finansieringen utifrån behovet av hälso‑ och sjukvårdstjänster och befolkningstäthet bedömts vara det mest jämlika resultat som kan uppnås med gällande lagstiftning.
Utskottet anser att de ovan nämnda utgångspunkterna för finansieringen av välfärdsområdena i sig är motiverade, men betonar att välfärdsområdena måste garanteras tillräcklig finansiering för skötseln av sina uppgifter och anser det viktigt att statsrådet i fortsättningen följer och bedömer hur finansieringen av välfärdsområdena räcker till och vid behov vidtar åtgärder för att säkerställa en tillräcklig finansiering.
I fortsättningen beslutar välfärdsområdena i enlighet med sitt organiseringsansvar om hur alla ambulanstransporter som de ansvarar för ska produceras. Välfärdsområdet kan också skaffa tjänster av privata tjänsteproducenter. I synnerhet de privata sjuktransportföretagare som utskottet hört har uttryckt oro inte bara över reformens konsekvenser för tillgången till och funktionsdugligheten hos ambulanstransporterna överlag, utan också över förutsättningarna för att bedriva verksamhet inom sjuktransportbranschen och över antalet arbetsplatser inom branschen. Vid utfrågningen har det också framförts att den privata ambulanskapaciteten har en betydande roll i samhällets övergripande säkerhet och beredskap, eftersom privata tjänsteproducenters materiel och personal står till förfogande vid överbelastning, störningar och exceptionella situationer samt vid olika regionala behov.
Utskottet anser det viktigt att social‑ och hälsovårdsministeriet på ett tillräckligt sätt styr genomförandet av reformen i välfärdsområdena och särskilt i Nyland, där det förutom HUS‑sammanslutningen finns flera välfärdsområden och där det för närvarande också finns många privata tjänsteproducenter inom sjuktransport. I reformen är det viktigt att servicestrukturen för transporter som inte ingår i prehospital akutsjukvård utvecklas kostnadseffektivt och att tillgången till dessa transporter tryggas utan att den prehospitala akutsjukvården belastas på ett oändamålsenligt sätt. I detta sammanhang har välfärdsområdena möjlighet att utnyttja den kapacitet som tjänsteproducenterna inom den privata sjuktransporten redan har. Utskottet betonar dessutom särskilt, ur beredskapssynpunkt, vikten av att säkerställa tillräcklig verksamhetskapacitet inom sjuktransport i välfärdsområdena, där privata tjänsteproducenter inom sjuktransport för närvarande har en viktig roll. Utskottet föreslår ett uttalande om styrningen av välfärdsområdena och tryggandet av beredskapen i områdena. (Utskottets förslag till uttalande)
Klientavgifter
Enligt propositionen ändras klientavgiftslagen så att det i lagen föreskrivs om en klientavgift inom prehospital akutsjukvård som är högre än sjukförsäkringslagens självriskandel samt om klientavgifter för transporter som inte ingår i prehospital akutsjukvård. Enligt propositionen uppgår klientavgiften till 41,40 euro, men den beräknas stiga till 43,70 euro år 2028, när den indexjustering som görs år 2027 beaktas. Transporter av patienter som är inskrivna vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård är också i fortsättningen avgiftsfria, men det föreslås att regleringen förtydligas till denna del. Avgifterna ska i fortsättningen räknas in i avgiftstaket för klientavgifter i stället för det nuvarande resetaket. I propositionen föreslås också att tillämpningsområdet för avgiften för prehospital akutsjukvård utvidgas så att avgiften i fortsättningen även kan tas ut när en enhet för prehospital akutsjukvård gör ett besök som inte omfattar vård eller leder till transport till fortsatt vård. En förutsättning för att ta ut avgiften är att åtminstone en bedömning av vårdbehovet gjorts för patienten. De avgiftsintäkter (5,6 miljoner euro) som till följd av de ovan nämnda förslagen tillfaller välfärdsområdena beaktas i finansieringen av välfärdsområdena, såsom konstaterats ovan.
Justering av beloppen av klientavgifterna enligt folkpensionsindexet vartannat år i enlighet med den gällande klientavgiftslagen har enligt propositionen (s. 29) inneburit att välfärdsområdenas klientavgifter inte följt med utvecklingen för den verkliga kostnadsnivån i tillräcklig mån. I propositionen föreslås det att indexregleringen av klientavgifterna ändras genom att klientavgifternas maximibelopp samt de belopp för personligt bruk och de inkomstgränser som hänför sig till klientavgifterna för viss långvarig service binds vid prisindexet för välfärdsområdena. Indexjusteringarna görs i fortsättningen årligen. Ibruktagandet av detta index innebär att klientavgifterna, beloppet för personligt bruk och inkomstgränserna framöver i högre grad är bundna till utvecklingen för förvärvsnivån. Förvärvsnivån har ökat snabbare än levnadskostnaderna på lång sikt, varför det kan förmodas att klientavgifterna stiger snabbare än för närvarande i och med regleringen. Sammantaget skulle förslaget om indexjusteringar öka välfärdsområdenas möjligheter att ta ut klientavgifter och därmed öka deras avgiftsintäkter. Detta skulle dock inte på förhand beaktas som en sänkning av den statliga finansieringen av välfärdsområdena på det sätt som avses i 9 § i finansieringslagen.
Dessutom föreslås det att tillämpningsområdet för avgiften för oanvänd service utvidgas till vissa så kallade familjerättsliga tjänster (besök som gäller avtal om vårdnad om barn, umgänge eller underhåll, medling i familjefrågor, besök som gäller utredning och fastställande av faderskap eller moderskap, besök som gäller adoptionsrådgivning) samt till stött och övervakat umgänge mellan ett barn och en förälder. En utvidgning av tillämpningsområdet för avgiften för oanvända och icke avbokade tjänster i enlighet med propositionen kan öka välfärdsområdenas avgiftsinkomster med några hundra tusen euro, men frågan kan inte bedömas tillräckligt tillförlitligt, så den beaktas inte som en sänkning av välfärdsområdenas statliga finansiering på det sätt som avses i 9 § i finansieringslagen.
Sakkunniga har uttryckt oro över de föreslagna höjningarna av klientavgifterna för prehospital akutsjukvård samt för transporter som inte ingår i prehospital akutsjukvård och över deras eventuella konsekvenser för användningen av prehospital akutsjukvård och mer allmänt för användningen av hälso‑ och sjukvårdstjänster. Vid utfrågningen uttrycktes också oro över hur andra föreslagna ändringar i klientavgiftslagen påverkar klienternas avgiftsbörda. Dessutom påpekades det vid utfrågningen att man vid bedömningen av ändringar i klientavgifterna också bör beakta de redan tidigare betydande höjningarna av klientavgifterna samt andra ändringar i tjänsteanvändarnas sociala trygghet och betalningsförmåga och ändringarnas sammantagna konsekvenser. Å andra sidan har sakkunniga lyft fram att ändringen i fråga om transporterna kan vara önskvärd särskilt för de kundgrupper som har många vårdperioder inom den offentliga sektorn och många ambulansresor, eftersom transporterna i fortsättningen räknas in i samma klientavgiftstak som andra vårdavgifter enligt klientavgiftslagen. Dessutom framfördes det att avgiftsbelagd bedömning av vårdbehovet som görs av en enhet för prehospital akutsjukvård kan minska den onödiga efterfrågan på prehospital akutsjukvård.
Utskottet upprepar sitt tidigare ställningstagande (ShUU 10/2026 rd) om att man vid prövning av ändringar i klientavgifterna bör sträva efter att förhindra att avgiftshöjningarna blir ett hinder för att söka tjänster. Klientavgifterna inom social- och hälsovården har höjts flera gånger under regeringsperioden genom delreformer av lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården och genom en ändring av förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården (912/1992). Det har dock inte gjorts någon bedömning av ändringarnas sammantagna konsekvenser. Utskottet instämmer i social- och hälsovårdsministeriets konstaterande att det som en del av styrningen av välfärdsområdena bland annat ska bedömas hur tillräckliga social‑ och hälsovårdstjänster tryggas i områdena. Utskottet anser det dessutom vara viktigt att de samlade konsekvenserna av ändringarna i klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen bedöms och att statsrådet följer konsekvenserna av höjningen av klientavgifterna.
Utskottet betonar dessutom att det som en del av styrningen av välfärdsområdena bland annat ska bedömas hur tillräckliga social‑ och hälsovårdstjänster tryggas i områdena. Även om någon motsvarande formbunden process inte har föreskrivits för landskapet Åland, ansvarar staten också för att kontrollera att landskapet Ålands finansiering är tillräcklig, om servicebehovet ökar betydligt på ett sätt som finansieringsmekanismen inte kan förutse.