I propositionen föreslås det att utbildning till förstavårdare, utbildning till barnmorska och utbildning till hälsovårdare ska vara utbildningar som grundar sig på särskilda bestämmelser och som genomförs utöver sjukskötarutbildning. Syftet med reformen är att de som tidigare har avlagt sjukskötarutbildning ska kunna få behörighet för uppgifterna som förstavårdare, barnmorska och hälsovårdare på något annat sätt än genom att avlägga en till yrkeshögskoleexamen på samma nivå. Vidare är syftet att minska avläggandet av överlappande examina och rikta nybörjarplatserna för utbildning som leder till examen till personer som ännu inte har en högskoleexamen eller studierätt till en högskoleexamen på samma nivå. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser det motiverat att man genom propositionen eftersträvar att göra utbildningsvägarna för hälsovårdare, förstavårdare och barnmorskor smidigare och minska antalet överlappande examina. Utskottet tillstyrker lagförslagen. Utskottet anser det vara viktigt att utbildningsstrukturerna inom social- och hälsovården utvecklas så att de stöder en flexibel komplettering av kompetensen, svarar mot servicesystemets föränderliga behov, tryggar tillgången på personal och möjliggör en ändamålsenlig fördelning av nybörjarplatserna inom utbildning som leder till examen. Utvecklingen av utbildningsstrukturerna stöder också det mål om att minska personalbristen inom social- och hälsovården som ställts upp i social- och hälsovårdsministeriets program för ett gott arbete. Social- och hälsovårdsutskottet granskar de föreslagna ändringarna framför allt med avseende på tillgången på personal och branschens attraktivitet. 

Enligt propositionen föreslås förstavårdarutbildningen i fortsättningen omfatta 90 studiepoäng (målsatt studietid 1,5 år), barnmorskeutbildningen 3 000 timmar (målsatt studietid 1,5 år) och hälsovårdarutbildningen 60 studiepoäng (målsatt studietid 1 år). Utskottet anser det vara viktigt att det enligt propositionen också i fortsättningen ska vara möjligt att genomföra förstavårdar- och hälsovårdarutbildning integrerad med sjukskötarutbildningen. Yrkeshögskolorna kan genomföra dessa utbildningar på samma sätt som i nuläget i ett utbildningsprogram med integrerade undervisningsinnehåll. De som avlagt utbildning på andra stadiet kan också i fortsättningen söka sig till att direkt genomföra utbildning med förstavårdar- och hälsovårdaryrket som mål. Då är den målsatta tiden för slutförande av utbildningen fyra år som för närvarande. 

I fråga om barnmorskeutbildning ändras dock den målsatta tiden jämfört med nuläget. På grund av kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG (yrkeskvalifikationsdirektivet) genomför de som studerar till barnmorska i fortsättningen först sjukskötarutbildning, och därefter den reglerade utbildning som leder till barnmorskeyrket. Den målsatta tiden för sjukskötarutbildningen är 3,5 år och för barnmorskeutbildningen 1,5 år, alltså förlängs barnmorskeutbildningen från nuvarande 4,5 år till 5 år. Enligt utskottets uppgifter är det dock möjligt att avlägga yrkeshögskoleexamen inom social- och hälsoområdet och barmorskeutbildningen på totalt cirka 4,5 år, beroende på den studerandes individuella val och med beaktande av möjligheten att tillgodoräkna tidigare studier i barnmorskeutbildningen. 

För att barnmorskeutbildningen ska bli mer attraktiv är det enligt utskottet viktigt att yrkeshögskolorna i fortsättningen erbjuder ansökningsalternativ där den studerande i samma ansökan kan antas för att avlägga sjukskötarexamen och villkorligt antas för att avlägga barnmorskeutbildning. Då vet den studerande att han eller hon har rätt att avlägga barnmorskeutbildning efter sjukskötarexamen och högskolan kan ta beakta barnmorskearbetet i studierna som ingår i sjukskötarutbildningen. Enligt utskottets uppgifter är det möjligt att i sjukskötarutbildningen till en omfattning av högst 30 studiepoäng genomgå studier där den studerande inriktar sig på att förvärva sådan kompetens som krävs i barnmorskeyrket. Om dessa studier räknas till godo i barnmorskeutbildningen förkortas tiden för utbildningen med ungefär ett halvt år, varvid barnmorskeutbildningens längd motsvarar den nuvarande barnmorskeutbildningens längd. 

Utskottet välkomnar att den föreslagna strukturen för barnmorskeutbildningen tydligare än för närvarande uppfyller de krav på barnmorskeutbildning som ställs i yrkeskvalifikationsdirektivet, eftersom det underlättar ställningen för personer som rör sig inom EU- och EES-området. Sakkunniga har emellertid påpekat att propositionen inte behandlar det alternativ som yrkeskvalifikationsdirektivet medger, det vill säga att barnmorskeutbildning kan genomföras direkt utan sjukskötarbehörighet. Barnmorskeutbildningens minimilängd skulle då vara tre år. Enligt uppgifter från undervisnings- och kulturministeriet har man i Finland länge i brett samförstånd med ministerierna, yrkeshögskolorna samt arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna ansett att barnmorskor i Finland också ska ha utbildning som sjukskötare. I det projekt för utveckling av högskoleutbildningen inom social- och hälsovårdsbranschen (Soteko) som genomfördes 2021–2023 ansågs det att en förutsättning för en fungerande arbetsmarknad är att hälsovårdare, förstavårdare och barnmorskor också i fortsättningen får legitimation som sjukskötare. Av den orsaken har den treåriga barnmorskeutbildning som yrkeskvalifikationsdirektivet medger inte behandlats i beredningen av propositionen. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att en eventuell förlängning av barnmorskeutbildningen i och med ändringarna i utbildningsstrukturen kan ändra förväntningarna på barnmorskornas arbete och lön. Den påbyggnadsutbildning som genomgås efter sjukskötarutbildningen förväntas inverka på arbetets karaktär så att det blir mer betoning på sakkunnig- och chefsuppgifter, även om största delen av barnmorskorna också i fortsättningen kommer att arbeta med kliniskt patientarbete. Barnmorskeutbildning är inte nödvändigtvis ett lockande alternativ för dem som redan arbetar som sjukskötare. En eventuell förlängning av utbildningen kan också minska de ungas intresse för barnmorskeyrket och höja tröskeln för att studera vidare från sjukskötare till barnmorska. Sakkunniga har framfört att den utbildningsmodell som föreslås i propositionen till exempel i Sverige och Norge har lett till att tillgången på barnmorskor har försämrats, trots att en längre utbildning har kompenserats med högre lön. Social- och hälsovårdsutskottet anser det vara viktigt att följa vilka konsekvenser de föreslagna ändringarna har särskilt för tillgången på barnmorskor. 

Utskottet fäster också kulturutskottets uppmärksamhet vid utmaningarna med att ordna tillräcklig praktik. I nuläget omfattar barnmorskeutbildningen kliniskt barnmorskearbete motsvarande 48 studiepoäng och fördjupad praktik inom barnmorskearbete motsvarande 7 studiepoäng, vilket är ungefär hälften av de planerade barnmorskestudierna på 3 000 timmar. Sakkunniga har framfört att det bör vara möjligt att framskrida i studierna också under sommarmånaderna för att både de teoretiska och praktiska studierna ska kunna genomföras inom utsatt tid. Sommartid finns det dock begränsat med praktikplatser på grund av den ordinarie personalens sommarsemestrar. Enligt uppgifter från undervisnings- och kulturministeriet är syftet med propositionen inte att öka antalet praktikplatser sommartid och utmaningarna med tillgången på praktikplatser är inte kopplade till den föreslagna utbildningsmodellen. Utskottet konstaterar att tillgången på praktikplatser är en viktig förutsättning för att ordna sådan högklassig utbildning inom social- och hälsoområdet som svarar mot arbetslivets behov. Utskottet anser det nödvändigt att man som en del av Programmet för ett gott arbete och i samarbete med välfärdsområdena och läroanstalterna inom branschen försöker lösa problemen med tillgången på praktikplatser. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning aktualiserades också frågan om barnmorskeutbildningen borde räknas som högre yrkeshögskoleexamen (högre YH) för att trygga utbildningens kvalitet och attraktionskraft samt tillgången på barnmorskor. Förslaget har också framförts tidigare för att förnya barnmorskeutbildningen, bland annat i nationella utredningar (Karttunen & Vallimies-Patomäki 2015, Mettälä & Äimälä m.fl. 2019), och det har också utvärderats i SOTEKO-projektet. Om utbildning av samma slag som grundexamina genomgås som högre högskoleexamina skulle det enligt propositionen (s. 29–30) medföra en oklar arbetsfördelning mellan examensnivåerna och kräva betydande innehållsmässiga ändringar i barnmorskeutbildningen. En dylik lösning skulle också ytterligare dra ut på studierna för barnmorskor. Dessutom avviker den praktikmängd som krävs för att målen för kunnandet ska nås från strukturen för högre yrkeshögskoleexamina, vilket leder till att de övriga målen för kunnandet i en högre yrkeshögskoleexamen inte uppfylls inom ramen för examens nuvarande omfattning. Således skulle utbildningen väsentligt avvika från målen och principerna för de högre yrkeshögskoleexamina. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att den kompetens som den nuvarande barnmorskeutbildningen ger är tillräcklig och ändamålsenlig med tanke på arbetslivets behov, men anser det vara viktigt att utbildningens längd motsvarar examenskompetensen. 

Sakkunniga lyfte också fram frågan om legitimation av förstavårdare med examensbenämningen förstavårdare (YH) för att säkerställa att förstavårdarnas behörighet och yrkesstatus och utbildningens status är tydliga. Förstavårdaryrket är inte reglerat i Finland, utan de som avlagt förstavårdarexamen (YH) legitimeras som sjukskötare och omfattas därmed av myndighetstillsyn. Det är viktigt att prehospital akutsjukvård på vårdnivå omfattas av tillsynen över yrkesutbildade personer på grund av att arbetet är krävande och ansvarsfullt samt på grund av den betydande risken för äventyrande av klient- och patientsäkerheten. Utskottet anser det motiverat att det i samband med den pågående reformen av lagstiftningen om yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården föreskrivs om rätt att utöva förstavårdaryrket som legitimerad yrkesutbildad person så att den som avlagt yrkeshögskoleexamen inom prehospital akutsjukvård eller genomfört utbildning som lett till motsvarande examensbenämning skiljer sig från de legitimerade sjukskötare som inte har motsvarande specialbehörighet. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att kulturutskottet föreslår ett uttalande i frågan.