3.1  Artiklar om brott

I artikel 3 i förslaget till direktiv definieras sådana skjutvapenrelaterade brott som medlemsstaterna, om de har begåtts uppsåtligen, ska föreskriva som straffbara oberoende av om brottet har begåtts på nätet eller utanför det. Punkt 1 a i artikeln gäller tillverkning eller montering av skjutvapen, väsentliga delar eller ammunition, när de sker under någon av följande omständigheter: från en väsentlig del av ett skjutvapen som har varit föremål för olaglig handel (i), eller utan tillstånd som utfärdats av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där tillverkningen eller monteringen äger rum, i enlighet med artikel 4 i skjutvapendirektivet (ii), eller utan märkning av skjutvapen och väsentliga delar vid tillverkningstillfället i enlighet med artikel 4 i skjutvapendirektivet (iii).  

Artikel 3.1 b i förslaget till direktiv förpliktar medlemsstaterna att föreskriva handeln med skjutvapen som straffbart, vilket innebär import, export, förvärv, försäljning, leverans, transport eller överföring av skjutvapen, väsentliga delar eller ammunition från en medlemsstats eller ett tredje lands territorium eller via den till en annan medlemsstats eller ett tredje lands territorium, om det sker under någon av följande omständigheter: någon av de berörda medlemsstaterna eller tredjeländer har inte gett tillstånd till det i enlighet med skjutvapendirektivet, skjutvapenförordningen, protokollet om skjutvapen eller tillämpliga nationella lagar (i) eller om skjutvapen, väsentliga delar eller ammunition inte har märkts i enlighet med artikel 4 i skjutvapendirektivet eller artikel 6 i skjutvapenförordningen (ii).  

I förslaget till direktiv talas om handel med skjutvapen (firearms trafficking), vilket avviker från uttrycket ”illicit arms trafficking” som hänvisar till den rättsliga grunden i artikel 83.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Eftersom det uttryckligen handlar om att straffbelägga olaglig handel med skjutvapen, bör detta också framgå av de handelsrelaterade uttryck som används i detta direktiv.  

Artikel 3.1 b i förslaget till direktiv förpliktar alltså medlemsstaterna att föreskriva som straffbart handeln med skjutvapen med sina olika tillvägagångssätt endast i fråga om gränsöverskridande fall. Således skulle medlemsstaternas interna verksamhet uteslutas från förpliktelsen. Genom den skjutvapenförordning som ligger till grund för underpunkten och som anknyter till den rättsliga grunden har skyldigheterna i artikel 10 i protokollet om skjutvapen om allmänna krav på tillståndssystem för export, import och transitering av skjutvapen verkställts.  

Enligt artikel 3.1 c i förslaget till direktiv ska medlemsstaterna föreskriva om att straffbelägga förfalskning och olagligt förstörande, avlägsnande och ändring av märkning (märkningar) av skjutvapen och väsentliga delar. Punkt d gäller innehav av skjutvapen, väsentliga delar till skjutvapen och ammunition utan tillstånd eller anmälan enligt skjutvapendirektivet.  

Enligt artikel 3.1 e i förslaget till direktiv ska medlemsstaterna föreskriva om att straffbelägga skapande, förvärv, innehav och delning av digitala tekniska konstruktionsdokument för skjutvapen, väsentliga delar eller ammunition utan tillstånd och enligt punkt f föreskriva som straffbart spridande av sådana konstruktionsdokument med vetskap om att filerna kan användas för att begå ett brott som avses i underpunkt a, b, d och e. Enligt punkt 2 i samma artikel ska medlemsstaterna säkerställa att det uppträdande som avses i punkt 1 f också är ett brott, åtminstone om det begås av allvarlig vårdslöshet.  

Enligt artikel 4.1 i förslaget till direktiv ska anstiftan och medhjälp till det brott som avses i artikel 3 vara straffbart som brott oavsett om det har begåtts på nätet eller inte. Enligt punkt 2 i samma artikel ska försök till ett brott som avses i artikel 3.1 vara straffbart som brott, oavsett om det har begåtts på nätet eller inte.  

3.2  Artiklar om påföljder

Artikel 5 i förslaget till direktiv innehåller bestämmelser om påföljder för fysiska personer. Enligt 2 punkten ska maximistraffet vara fängelse i minst åtta år för brott enligt artikel 3.1 a och 3.1 b, fängelse i minst fyra år för brott enligt artikel 3.1 c, fängelse i minst fem år för brott enligt artikel 3.1 d och fängelse i minst två år för brott enligt artikel 3.1 e och 3.1 f.  

Enligt artikel 5.3 i förslaget till direktiv ska medlemsstaterna säkerställa att fysiska personer som begått brott enligt artiklarna 3 och 4 utöver fängelsestraff kan påföras vissa straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder eller åtgärder som är (a) böter som står i proportion till gärningens allvar och den fysiska personens ekonomiska och övriga omständigheter och som, där så är relevant, fastställs med beaktande av den orsakade skadans allvar och varaktighet, (b) uteslutning från tillgång till offentlig finansiering, inklusive anbudsförfaranden, bidrag, koncessioner och licenser, (c) förbud mot att inom en juridisk person inneha en ledande ställning av samma typ som utnyttjades för att begå brottet, (d) återkallande av tillstånd eller godkännanden som gäller innehav eller användning av skjutvapen, väsentliga delar eller ammunition, (e) tillfälligt förbud att ställa upp som kandidat till ett offentligt ämbete, (f) om ärendet är av allmänt intresse, efter en bedömning från fall till fall, offentliggörande av hela eller delar av det rättsliga avgörande som rör det begångna brottet och de påföljder eller åtgärder som utdömts, vilket endast i vederbörligen motiverade undantagsfall får inbegripa personuppgifter om dömda personer.  

Artikel 6 i förslaget till direktiv innehåller bestämmelser om juridiska personers ansvar. Artikeln innehåller medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att juridiska personer kan ställas till svars för brott som avses i artiklarna 3 och 4 och som har begåtts till förmån för en juridisk person på det sätt som anges i artikel 6.  

Artikel 7 i förslaget till direktiv gäller påföljder för juridiska personer. Enligt 2 punkten kan påföljder eller åtgärder omfatta straffrättsliga eller icke-straffrättsliga böter och de bör dessutom omfatta kompletterande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder eller åtgärder, som (a) förlust av rätten till förmåner eller stöd som beviljas av offentliga medel, (b) avslag på ansökan om offentlig finansiering, inbegripet förbud mot att delta i anbudsförfaranden, samt avslag på ansökan om bidrag och koncessioner, (c) förbud mot att bedriva affärsverksamhet, (d) återkallande av tillstånd och auktorisationer att bedriva verksamhet som ledde till det aktuella brottet, (e) rättslig övervakning, (f) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, (g) stängning av de anläggningar som har använts för att begå brottet, (h) om det finns ett allmänintresse, offentliggörande av hela eller delar av det rättsliga avgörande som rör det begångna brottet och de sanktioner eller åtgärder som utdömts, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om integritet och skydd av personuppgifter.  

Enligt artikel 7.3 i förslaget till direktiv ska medlemsstaterna säkerställa att när en juridisk person enligt artikel 6 är ansvarig för brott som avses i artikel 3, är straffet för brottet straffrättsliga eller andra än straffrättsliga böter. Enligt punkten ska summan för sådana böter stå i proportion till förfarandets allvar samt till den juridiska personens individuella, ekonomiska och övriga omständigheter.  

I artikel 7.4 och 7.5 i förslaget till direktiv finns minimiregler om böter som döms ut till juridiska personer. I fråga om brott som avses i artikel 3.1 a och 3.1 b får det högsta bötesbeloppet inte vara lägre än ett av följande belopp, vilket som helst är högre: (a) 20 procent av den totala globala omsättningen för en juridisk person, (b) belopp som motsvarar 10 miljoner euro. När det gäller brott som avses i artikel 3.1 c-f får det högsta bötesbeloppet inte vara lägre än ett av följande belopp, vilket som helst är högre: (a) 10 procent av den totala globala omsättningen för en juridisk person, (b) belopp som motsvarar 5 miljoner euro.  

3.3  Andra artiklar

I artikel 8 i förslaget till direktiv konstateras att i den mån vissa omständigheter inte hör till rekvisiten för de brott som avses i artiklarna 3 och 4 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ett eller flera av dessa omständigheter kan anses vara försvårande i förhållande till de brott som avses i artikel 3. I artikeln anges följande omständigheter: (a) brottet omfattar 10 skjutvapen eller mer, (b) brottet omfattar skjutvapen av klass A i bilaga I till skjutvapendirektivet, (c) brottet hänför sig till ett terroristbrott enligt definitionen i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541, (d) brottet har begåtts som en del av en sådan kriminell organisations verksamhet som avses i artikel 1.1 i rambeslut 2008/841/JHA, (e) brottet har orsakat allvarlig fysisk skada för en person, (f) brottet har orsakat en persons död, (g) brottet har inbegripit mutande av tjänstemän, (h) brottet har begåtts av en offentlig tjänsteinnehavare i sitt uppdrag, (i) brottet har begåtts av en fysisk eller juridisk person som tidigare har dömts genom en lagakraftvunnen dom för ett brott som avses i artikel 3 eller 4, (j) skjutvapen har sålts till ett konfliktområde eller ett område efter en konflikt eller från ett sådant område.  

Enligt artikel 9 i förslaget till direktiv ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det kan anses vara en förmildrande omständighet att förvaltningsmyndigheterna eller de rättsliga myndigheterna får information som de annars inte skulle ha kunnat få, förutsatt att informationen kan främja något av följande: (a) förhindra eller lindra verkningarna av brottet, (b) identifiera andra gärningsmän eller ställa dem inför rätta, (c) lägga fram bevis, (d) förhindra sådana framtida brott som avses i artikel 3.  

Enligt artikel 10 i förslaget till direktiv ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det finns effektiva och proportionerliga utredningsmetoder för utredning av de brott som avses i artiklarna 3 och 4 eller för att väcka åtal, som de metoder som används i fall av organiserad brottslighet eller andra allvarliga brott.  

Artikel 11 i förslaget till direktiv förpliktar medlemsstaterna att inom ramen för sina nationella rättssystem vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att olagligt tillverkade och saluförda skjutvapen, väsentliga delar och ammunition som har beslagtagits och förverkats inte faller i händerna på personer som inte har rätt till dem.  

Artikel 12 i förslaget till direktiv innehåller bestämmelser om preskriptionstiden. Preskriptionstiden för ett brott ska enligt artikel 12.1 motsvara brottets allvar och möjliggöra utredning, åtal, rättegång och dom för de brott som avses i artiklarna 3 och 4 tillräckligt länge efter det att brotten i fråga har begåtts för att effektivt kunna bekämpas. I punkt 2 i denna artikel definieras preskriptionstiderna som minst åtta, fem, fyra eller två år beroende på det maximistraff som enligt artikel 5.2 minst ska fastställas för brottet. Enligt 1 punkten ska preskriptionstiden för verkställighet av ett fängelsestraff som har dömts ut genom ett lagakraftvunnet beslut vara tillräckligt lång efter det att domen meddelades, preskriptionstiden (åtta, fem, fyra eller två år) bestäms enligt 3 punkten alternativt antingen på basis av längden på det fängelsestraff som har dömts ut eller på basis av det maximistraff som åtminstone måste fastställas för brottet. Enligt 4 punkten ska preskriptionstiderna för de brott som avses i artikel 4 motsvara preskriptionstiden för det brott som avses i artikel 3 och som brottet hänför sig till. Genom undantag från punkt 2 a och 3 b får medlemsstaterna fastställa en preskriptionstid som är kortare än åtta år, dock inte kortare än fyra år, förutsatt att preskriptionstiden kan avbrytas eller skjutas upp (punkt 5). 

Artikel 13.1 i förslaget till direktiv förpliktar en medlemsstat att utsträcka sin jurisdiktion till de brott som avses i artiklarna 3 och 4, om (a) brottet har begåtts helt eller delvis inom dess territorium, (b) brottet har begåtts ombord på ett fartyg eller luftfartyg som är registrerat i den medlemsstaten eller seglar under dess flagg, (c) gärningsmannen är dess medborgare. Enligt punkt 2 i denna artikel ska medlemsstaten underrätta kommissionen om sitt beslut att utvidga sin jurisdiktion till att omfatta vissa andra grunder för jurisdiktion. Enligt punkt 3 i denna artikel ska medlemsstaterna i de fall som avses i punkt 1 c säkerställa att inget av följande villkor är en förutsättning för utövande av jurisdiktion: (a) gärningen är ett brott på gärningsplatsen, (b) åtal kan väckas endast på grundval av förmedling av information från den stat som är gärningsplatsen. I punkt 4 i denna artikel föreskrivs om samarbete för att utreda utövandet av jurisdiktion i fråga om brott som gäller flera medlemsstater.  

Enligt artikel 14 i förslaget till direktiv ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att ge domare, åklagare, poliser och personal inom rättsväsendet samt de behöriga myndigheternas personal utbildning inom direktivets tillämpningsområde.  

I artikel 15 i förslaget till direktiv finns bestämmelser om samordning och samarbete mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Enligt punkt 1 i denna artikel ska varje medlemsstat utse en enskild nationell kontaktpunkt inom skjutvapenbranschen för samordning och samarbete på strategiska och operativa nivåer för alla behöriga myndigheter som deltar i förebyggandet och bekämpningen av skjutvapenrelaterade brott. I punkten nämns de uppgifter som kontaktpunkten åtminstone ska sköta. Till dem hör bland annat insamling, analys och utbyte av information för strategiska och operativa ändamål, skapande och uppdatering av underrättelsebilder, stöd för brottsutredningar och främjande av internationellt samarbete. I punkt 2 i denna artikel föreskrivs närmare om hur verksamheten vid kontaktpunkten ska organiseras.  

Artikel 16 i förslaget till direktiv gäller samarbetet mellan medlemsstaterna samt mellan kommissionen och unionens organ, kontor eller byråer. Punkterna 1 och 2 innehåller bestämmelser om informationsskyldighet vid gränsöverskridande brott och om samarbete i kampen mot de brott som avses i artiklarna 3 och 4. Medlemsstaterna får dessutom enligt punkt 3 besluta om gemensam testning av digitala tekniska konstruktionsdokument som misstänks gälla skjutvapen, väsentliga delar eller ammunition. 

Artikel 17 i förslaget till direktiv innehåller bestämmelser om registrering av beslagtagna skjutvapen. Enligt punkt 1 i denna artikel ska det ske med hjälp av det minimiinformationsmaterial som finns i bilagan till direktivet.  

Artikel 18 i förslaget till direktiv gäller medlemsstaternas skyldigheter i fråga om statistik. Enligt punkt 1 i denna artikel ska det finnas ett digitalt system för insamling, utveckling, produktion och spridning av information. I punkt 2 i denna artikel definieras de minimiuppgifter som medlemsstaten ska lämna till kommissionen senast den 31 juli det sjätte året efter genomförandet, och därefter ska uppgifterna lämnas vart femte år. Medlemsstaten kan också lämna uppgifterna till kommissionen årligen. Enligt punkt 3 i denna artikel ska Europol varje månad få information digitalt om beslagtagna skjutvapen.  

Enligt artikel 20 i förslaget till direktiv ändras Europaparlamentets och rådets direktiv om återvinning av tillgångar och förverkande ((EU) 2024/1260) så att det nu föreslagna direktivet nämns i artikel 2.1. Ändringen skulle innebära att brott enligt det föreslagna direktivet skulle omfattas av tillämpningsområdet för det direktiv som ska ändras.  

Dessutom innehåller förslaget till direktiv bestämmelser om delegering av behörighet (artikel 19, grundar sig på artikel 17.2) och rapportering (artikel 21) samt sedvanliga slutbestämmelser om införlivande av direktivet i nationell lagstiftning (artikel 22) och ikraftträdande (artikel 23). I artikel 19 ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter om bilagan till det föreslagna direktivet om minimiinformationsmaterial om beslagtagna skjutvapen. Överföringen av lagstiftningsbefogenheten gäller inte de centrala delarna av den föreslagna författningen, utan begränsas till att uppdatera bilagan vid behov. Nationella lagar, förordningar och administrativa föreskrifter ska träda i kraft senast två år efter att direktivet har trätt i kraft.  

4.1  Förslagets rättsliga grund

Den rättsliga grunden för förslaget till direktiv är för det första artikel 83.1 i EUF-fördraget. Enligt artikel 83.1 får Europaparlamentet och rådet genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder. Enligt punkt 2 omfattar dessa områden av särskilt allvarlig brottslighet bland annat olaglig vapenhandel.  

Dessutom anges artikel 83.2 i EUF-fördraget som rättslig grund för föreslaget till direktiv. Enligt den punkten får minimiregler för fastställande av brottsrekvisit och påföljder på det berörda området meddelas i direktiv när en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar visar sig nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt. Dessa direktiv ska antas enligt samma ordinarie eller särskilda lagstiftningsförfarande som använts för beslutet om harmoniseringsåtgärderna i fråga. I förslaget konstateras att vapenpolitikens område, i synnerhet villkoren gällande förvärv, innehav och handel av skjutvapen, väsentliga delar och ammunition, inom EU, import och export redan har varit föremål för harmonisering i och med skjutvapendirektivet och skjutvapenförordningen.  

EU-domstolen har av hävd ansett att unionens lagstiftare i mån av möjlighet alltid ska sträva efter att använda endast en rättslig grund. Att använda två eller flera parallella rättsliga grunder är en exceptionell lösning. Enligt EU-domstolen är det möjligt när det är fråga om en åtgärd som har flera samtidiga syften eller innefattar flera delfaktorer som är oupplösligt förenade med varandra utan att någon av dem är sekundär och indirekt i förhållande till de andra. Enligt statsrådets bedömning uppfylls detta villkor, eftersom förslagets tillämpningsområde är mer omfattande än den olagliga vapenhandeln enligt artikel 83.1 i EUF-fördraget. Således behövs också artikel 83.2 i EUF-fördraget som rättslig grund.  

Användningen av flera rättsliga grunder förutsätter också att de är förenliga med varandra i beslutsprocessen. Enligt statsrådets bedömning uppfylls även detta villkor. Även artikel 83.2 i EUF-fördraget leder i detta fall till att vanlig lagstiftningsordning tillämpas, eftersom harmoniseringsåtgärderna för skjutvapen (skjutvapendirektivet och skjutvapenförordningen) har meddelats med iakttagande av vanlig lagstiftningsordning. Dessutom kommer rådet enligt båda de rättsliga grunderna att fatta sina beslut i detta fall med kvalificerad majoritet.  

Enligt statsrådets preliminära bedömning är de föreslagna rättsliga grunderna ändamålsenliga, men vid de fortsatta förhandlingarna är det skäl att ännu noggrannare bedöma deras lämplighet för gärningar i anslutning till de digitala tekniska konstruktionsdokumenten för skjutvapen, deras väsentliga delar och ammunition (artikel 3.1 e och 3.1 f i förslaget till direktiv). Eftersom EU har anslutit sig till protokollet om skjutvapen är bestämmelserna i artikel 5.1 c och artikel 8 i protokollet om märkning relevanta vid bedömningen av förekomsten av rättslig grund för handlingar enligt artikel 3.1 c i förslaget till direktiv, det vill säga förfalskning eller olaglig förstöring, borttagning eller ändring av skjutvapens och deras väsentliga delars märkning (märkningar).  

4.2  Förslagets förhållande till proportionalitets- och subsidiaritetsprincipen

Enligt artikel 4.2 j i EUF-fördraget ska unionen och medlemsstaterna ha delade befogenheter på området med frihet, säkerhet och rättvisa. I artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen (FEU) konstateras i enlighet med subsidiaritetsprincipen att unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet ska vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Enligt punkt 4 i den sistnämnda artikeln ska unionens åtgärder enligt proportionalitetsprincipen till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.  

5.1  Konsekvenser för lagstiftningen i Finland

5.2  Förslagets ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för myndigheternas verksamhet

I förslaget till direktiv konstateras i fråga om de ekonomiska konsekvenserna att genomförandet av lagstiftningsförslaget skulle leda till effektivare utredningar samt en bredare dimension av de brott som hänför sig till skjutvapen och väsentliga delar, vilket skulle leda till att medlemsstaterna skulle behöva extra personal för att undersöka och för åtal på grund av en eventuell ökning av antalet fall av skjutvapenbrott. Kostnaderna för denna personaltillväxt uppskattas av kommissionen till 4 069 175 euro per år i alla medlemsstater under minst de fem första åren.  

Enligt förslaget till direktiv förväntas de administrativa kostnaderna för medlemsstaternas kriminaltekniska enheter öka i förhållande till antalet beslagtagna skjutvapen. Sådana kostnader har kommissionen uppskattat till 574 564 euro per år för administrativa kostnader för ballistiska rapporter i alla 27 medlemsstater och dessutom till 332 107 euro per år för ballistiska rapporter för digitala tekniska konstruktionsdokument. 

I förslaget till direktiv konstateras dessutom att kommissionen uppskattar de administrativa kostnaderna för att helt inrätta och utveckla de nationella kontaktpunkterna inom skjutvapenbranschen i alla 27 medlemsstater till 12 070 917 euro och för harmoniseringen av uppgifterna om skjutvapen i de nationella databaserna till sammanlagt 10 800 000 euro i alla 27 medlemsstater. 

Av de ekonomiska konsekvenser som konstateras i förslaget till direktiv kan man ännu inte dra långtgående slutsatser om vilka kostnader som slutligen kommer att orsakas medlemsstaterna och samtidigt Finland. I förslaget anges inte heller alla de faktorer som kan medföra extra kostnader för medlemsstaterna.  

För myndigheterna i straffprocessen ökar arbetsmängden genom att gärningar i anslutning till de digitala tekniska konstruktionsdokumenten för skjutvapen, väsentliga delar och ammunition enligt förslaget till direktiv ska bestraffas. En ökning av arbetsmängden skulle också leda till att fysiska personer som gjort sig skyldiga till brott enligt direktivförslaget utöver fängelsestraff ska kunna påföras vissa straffrättsliga eller andra än straffrättsliga påföljder eller åtgärder och att en juridisk persons straffansvar kopplas till brotten. Utöver utredningen av förutsättningarna för att påföra nya påföljder, påföljdsprövningen och påförandet av påföljder skulle genomförandet eller verkställigheten av påföljderna medföra mer arbete. Att straffbelägga nya brott och införa nya påföljder kan också ha konsekvenser som förutsätter ändringar i informationssystemen och som orsakar kostnader. Det är inte ännu möjligt att göra en mer detaljerad bedömning av förslagets konsekvenser för myndigheternas verksamhet och inte heller av den ekonomiska inverkan av dessa konsekvenser.  

Åtminstone de maximistraff för brott som fastställs i förslaget till direktiv innebär att den nationella straffpraxisen blir avsevärt strängare, vilket leder till att användningen av fängelsestraff och ovillkorliga fängelsestraff ökar samt att längden på de ovillkorliga fängelsestraff som döms ut förlängs. Detta kan ha en betydande inverkan på kostnaderna för genomförandet av ett ovillkorligt fängelsestraff och även på kostnaderna för andra påföljder. Inte heller dessa konsekvenser kan bedömas närmare i detta skede.  

Merkostnader kan också orsakas av artiklarna om utbildning i förslaget till direktiv. Anordnandet av en nationell kontaktpunkt inom skjutvapenbranschen kan till vissa delar ha ekonomiska konsekvenser beroende på i vilken omfattning skötseln av uppgifterna förutsätter organisatoriska förändringar inom polisen, omfördelning av personalresurser eller andra genomförandeåtgärder. De ekonomiska konsekvenserna kan också orsakas av tilläggsskyldigheter i statistikföringen.  

Förslagets ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för myndigheternas verksamhet ska i mån av möjlighet preciseras i takt med att förhandlingarna framskrider. Beslut om nationell finansiering fattas i samband med beredningen av planen för de offentliga finanserna och statsbudgeten.