1.2.1  1.2.1 Beredningen av EU-rättsakterna

Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen 

Europeiska kommissionen lade den 30 mars 2022 fram ett förslag till ett nytt konsumentskyddsdirektiv avseende den gröna omställningen (Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiven 2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller mer konsumentmakt i den gröna omställningen genom bättre skydd mot otillbörliga affärsmetoder och bättre information, COM(2022) 143 final). Genom förslaget skulle två befintliga konsumentskyddsdirektiv ändras, nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder), nedan direktivet om otillbörliga affärsmetoder, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, nedan konsumenträttighetsdirektivet. 

Förslaget hörde till de initiativ som ingick i strategin för konsumentpolitiken (COM(2020) 696 final) och handlingsplanen för den cirkulära ekonomin (COM(2020) 98 final), vilka är en del av den europeiska gröna given. Parallellt med förslaget till ett nytt konsumentskyddsdirektiv avseende den gröna omställningen lade kommissionen fram fyra andra initiativ med anknytning till den cirkulära ekonomin. Den 21 april 2022 ordnades ett gemensamt möte om dessa initiativ för sektionen för konkurrenskraft (EU8), Energi- och Euratomsektionen (EU21) och miljösektionen (EU23). Ett utkast till U-skrivelse behandlades i ett skriftligt förfarande i de nämnda sektionerna 28.4–3.5.2022. 

Det utarbetades en U-skrivelse (U 37/2022 rd) om förslaget, vilken behandlades i riksdagens ekonomiutskott (EkUU 30/2022 rd). Stora utskottet instämde i enlighet med fackutskottets ståndpunkt i statsrådets ståndpunkt (Stora utskottets protokoll 79/2022 rd). 

Finland ansåg att målsättningen att se till att konsumenter får tillräcklig och tillförlitlig information om produkters hållbarhet, miljöegenskaper, livslängd och reparerbarhet i förslaget till direktiv var viktig. Finland understödde i regel de föreslagna ändringarna i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Finland förhöll sig särskilt positiv till att man i förslaget strävade efter att beakta problemen med de egenskaper som begränsar varors hållbarhet samt till att man genom förslaget försökte ingripa i vilseledande miljöpåståenden och hållbarhetsmärkningar. Finland förhöll sig reserverad till flera punkter i förslaget som gällde informationskrav. Finland ansåg att man under förhandlingarna noga måste bedöma i vilken omfattning den ytterligare information som föreslogs skulle ge konsumenterna ett verkligt mervärde. Inte heller näringsidkarna fick orsakas en onödig administrativ börda. I förslaget hade det inte på ett ändamålsenligt sätt beaktats att i synnerhet Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG, nedan varuförsäljningsdirektivet, ger medlemsstaterna spelrum när det gäller lagstiftningen om bland annat tiden för ansvar för fel och garanti samt ansvar för fel i ett tidigare säljled. 

För trepartsförhandlingarna utarbetades en kompletterande U-skrivelse av statsrådet (UJ 13/2023 rd). Utkastet till kompletterande U-skrivelse behandlades i ett skriftligt förfarande i sektionen för konkurrenskraft (EU8), Energi- och Euratomsektionen (EU21) och miljösektionen (EU23) 22–29.6.2023. Justitieministeriet ordnade dessutom ett diskussionsmöte för de mest centrala intressentgrupperna den 16 juni 2023. Finlands ståndpunkter preciserades i den kompletterande U-skrivelsen. Finland ansåg att man under trepartsförhandlingarna måste säkerställa förslagets förenlighet och konsekvens särskilt med förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om styrkande och framförande av uttryckliga miljöpåståenden (direktivet om miljöpåståenden) (COM/2023/166 final) och förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för att främja reparation av varor och om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiven (EU) 2019/771 och (EU) 2020/1828 (COM/2023/155 final). Man skulle sträva efter att undvika överlappande reglering i frågor som redan regleras eller sannolikt kommer att regleras i andra anhängiga initiativ. 

Finland ansåg dessutom att punkterna i bilaga I (den så kallade svarta listan) till direktivet om otillbörliga affärsmetoder måste vara tillräckligt entydiga och tydliga. Det skulle bedömas huruvida direktivet var den rätta regleringskontexten för alla föreslagna punkter på den svarta listan, huruvida det i fråga om alla föreslagna punkter var motiverat att lägga ansvaret på den näringsidkare som tillhandahåller varan eller tjänsten till konsumenten och huruvida de föreslagna punkternas omfattning var motiverad i förhållande till den nytta som eftersträvades med dem. Dessutom strävade Finland efter att bidra till att så kallade mörka mönster lämnades utanför direktivförslaget och att den regleringshelhet som gäller dem skulle bedömas i samband med kommissionens effektivitetsgranskning i fråga om digital rättvisa. Finland strävade också efter att bidra till att medlemsstater eller av medlemsstaterna utsedda nationella myndigheter inte skulle åläggas skyldigheten att verifiera tredje parters kompetens och oberoende i samband med certifieringssystemen. 

Finland ansåg också att man i samband med ändringarna i konsumenträttighetsdirektivet måste försäkra sig om att kraven på att lämna information före avtal ingås eller andra informationskrav inte skulle leda till att näringsidkarna måste uppge den exakta varaktigheten för det lagstadgade ansvaret för fel, eftersom det i Finland inte har fastställts någon viss varaktighet för det lagstadgade ansvaret för fel, utan dess varaktighet beror på varans och felets art. Finland förhöll sig reserverad till att den information som ska ges konsumenten innan ett avtal ingås ska utökas jämfört med rådets allmänna riktlinje. Finland ansåg det motiverat att närmare bestämmelser om den harmoniserade grafiska märkning som visar en kommersiell hållbarhetsgaranti utfärdas genom författningar på lägre nivå. 

Direktivet publicerades i den officiella tidningen den 6 mars 2024. 

Direktivet om reparation av varor 

Europeiska kommissionen gav den 22 mars 2023 ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för att främja reparation av varor och om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiven (EU) 2019/771 och (EU) 2020/1828 (COM(2023) 155 final). 

Direktivförslaget var vid sidan av förslaget till konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen en del av den europeiska gröna given, och dess syfte var att bidra till att programmets mål för hållbar konsumtion uppnås. Förslagets huvudsakliga syfte var att uppmuntra konsumenter att använda konsumentvaror under en längre tid genom att reparera defekta varor och köpa fler begagnade och renoverade varor. I det föreslagna direktivet fastställdes bestämmelser för att främja reparationen av varor och för att förbättra den inre marknadens funktion och samtidigt säkerställa en hög konsument- och miljöskyddsnivå. Syftet med kommissionens förslag, som syftade till att främja hållbar konsumtion under en produkts hela livscykel, var att göra det lättare för konsumenterna att reparera defekta varor, göra reparationer billigare, minska avfall och koldioxidutsläpp samt gynna reparationssektorn. 

Justitieministeriet ordnade den 20 april 2023 ett diskussionsmöte om kommissionens förslag, till vilket centrala myndigheter, företrädare för näringslivet och konsumentorganisationer hade bjudits in. Förslaget har presenterats vid miljösektionens (EU 23) möte den 26 april 2023. Utkastet till U-skrivelse om förslaget har dessutom behandlats i ett skriftligt förfarande av sektionen för konkurrenskraft (EU 8) 17–22.5.2023. 

Det utarbetades en U-skrivelse (U 13/2023 rd) om förslaget, vilken behandlades i riksdagens ekonomiutskott (EkUU 8/2023 rd) och lagutskott (LaUU 8/2023 rd). Stora utskottet omfattade i enlighet med fackutskottens utlåtanden statsrådets ståndpunkt (StoURS 41/2023 rd). 

Finland ansåg att direktivförslagets mål att minska konsumtionens negativa inverkan på miljön och klimatet genom att främja införandet av verksamhetsmodeller för cirkulär ekonomi och genom att erbjuda konsumenterna reparationstjänster och begagnade varor var viktigt. Finland fäste dock vikt vid att regleringen skulle trygga en hög konsumentskyddsnivå och inte medföra en oskälig administrativ börda för näringsidkarna. 

Finland ägnade uppmärksamhet åt förslaget om ett formulär för reparationsinformation och ansåg att formuläret å ena sidan kan göra det lättare för konsumenten att jämföra de tjänster som står till buds, men å andra sidan i vissa fall medföra en oskälig administrativ börda för näringsidkaren. Finland ansåg att formuläret i sig bör vara avgiftsfritt, men att kostnaderna för utredningen av fel bör kunna tas ut hos konsumenten enligt ett avtal mellan parterna. 

Finland förespråkade att i stället för att införa obligatoriska onlineplattformar uppmuntra medlemsstaterna att främja införandet av onlineplattformar. 

Finland förhöll sig reserverad till de föreslagna ändringarna i varuförsäljningsdirektivet och ansåg att förslagen till många delar var oklara och borde förtydligas. Med beaktande av att det primära vid avtalsbrott var att på behörigt sätt trygga konsumentens rättsliga ställning, skulle man under förhandlingarnas gång försöka bidra till att man åtminstone i sådana situationer där reparation skulle medföra oskälig olägenhet för konsumenten bibehåller konsumentens rätt att få en felfri vara, även om reparation skulle vara billigare för näringsidkaren än att leverera en felfri vara. 

Över direktivförslaget utarbetades en kompletterande U-skrivelse (UJ 36/2023 rd) som gällde i synnerhet den i varuförsäljningsdirektivet föreslagna ändringen av det lagstadgade ansvaret för fel. Utkastet till kompletterande U-skrivelse behandlades i ett skriftligt förfarande i sektionen för konkurrenskraft (EU 8) 8–13.11.2023. Justitieministeriet ordnade dessutom ett diskussionsmöte för intressentgrupperna den 7 november 2023. 

Finland ansåg i den kompletterande skrivelsen att den föreslagna ändringen av varuförsäljningsdirektivet, enligt vilken säljarens ansvar för fel i en vara förlängs en gång med sex månader, om säljaren avhjälper felet i varan, var mycket utmanande för Finland. Den föreslagna ändringen kunde inte godkännas, eftersom den skulle förutsätta ändring av de grundläggande principerna för bestämmelserna om ansvar för fel i Finland. 

Direktivet publicerades i den officiella tidningen den 10 juli 2024. 

1.2.2  1.2.2 Beredningen av propositionen

Justitieministeriet tillsatte en arbetsgrupp för att bereda de nationella bestämmelser som behövs för att genomföra konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen och direktivet om reparation av varor. Arbetsgruppen hade till uppgift att bereda ett förslag i form av en regeringsproposition om de bestämmelser som behövs för genomförandet av konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen och direktivet om reparation av varor samt om andra åtgärder, till exempel vad gäller den europeiska onlineplattformen och den nationella kontaktpunkt som ska utses i anslutning till den. Arbetsgruppen tillsattes ursprungligen för mandatperioden 4.6.2024–31.5.2025. Arbetsgruppens mandatperiod förlängdes senare till den 30 september 2025. 

I arbetsgruppen ingick företrädare för justitieministeriet, arbets- och näringsministeriet, miljöministeriet, Konkurrens- och konsumentverket/konsumentombudsmannen, konsumenttvistenämnden, Kuluttajaliitto ry – Konsumentförbundet rf, Finsk Handel rf, Företagarna i Finland rf och Suomen Asiakkuusmarkkinointiliitto ry. 

Arbetsgruppens betänkande (Översyn av konsumentskyddslagen för att främja den gröna omställningen. Justitieministeriets publikationer. Betänkanden och utlåtanden 2025:48) publicerades den 21 oktober 2025 och var på remiss 21.10–2.12.2025. För remissvaren redogörs det nedan i avsnitt 6 i propositionen. 

För att stödja medlemsstaternas genomförandearbete inrättades också expertgrupper inom kommissionen bestående av myndigheter från EU- och EFTA-länderna. Expertgrupperna har sammanträtt sammanlagt sex gånger. Dessutom har den kommitté som inrättats för att bistå vid utarbetandet av det harmoniserade meddelandet och den harmoniserade märkningen enligt artikel 22a som har fogats till konsumenträttighetsdirektivet sammanträtt två gånger. 

2.1.1  2.1.1 Direktivets syften

Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen antogs den 28 februari 2024. Genom direktivet ändras följande direktiv: 

direktivet om otillbörliga affärsmetoder, 

konsumenträttighetsdirektivet. 

Syftet med konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen är att bidra till en välfungerande inre marknad och föra den gröna omställningen framåt genom att främja i synnerhet en cirkulär samt en ren och grön ekonomi. Syftet med ändringarna är att ge näringsidkare förutsättningar att verka på lika villkor på den inre marknaden och att ge konsumenterna förutsättningar att på kunskapsbasis välja produkter som är bättre för miljön än konkurrerande produkter. Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen syftar till att uppmuntra konkurrens och utveckling av miljömässigt mer hållbara produkter, så att de negativa miljökonsekvenserna minskar. Syftet med direktivet är också att säkerställa en bättre och mer konsekvent tillämpning av EU:s konsumentskyddsbestämmelser. 

Exempel på otillbörliga affärsmetoder som är förbjudna enligt konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen är metoder förknippade med förkortad livslängd för varor, vilseledande miljöpåståenden (det vill säga så kallad grönmålning), vilseledande information om produkters eller affärsverksamhets sociala egenskaper eller icke-transparent hållbarhetsmärkning. Genom bestämmelserna i direktivet ges de behöriga nationella organen möjlighet att ingripa effektivt i dessa förfaranden. Genom ändringarna i konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen strävar man efter att främja efterfrågan på och utbudet av mer hållbara varor. Konsumenter ska i högre grad än för närvarande ges tillgång till information om varors hållbarhet och reparerbarhet innan avtal ingås. 

Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen ska genomföras senast den 27 mars 2026, och de bestämmelser som ska utfärdas för genomförande av direktivet ska börja tillämpas den 27 september 2026. 

2.1.2  2.1.2 Direktivet om otillbörliga affärsmetoder

Genom konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen har det till artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder fogats nya definitioner som gäller användningen av miljöpåståenden vid marknadsföring. Dessutom har artikel 6, som gäller vilseledande handlingar, och artikel 7, som gäller vilseledande underlåtenhet, i direktivet om otillbörliga affärsmetoder ändrats genom konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen. Genom konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen har det i bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder, det vill säga den så kallade svarta listan, ytterligare tagits in sådana nya affärsmetoder som under alla omständigheter anses otillbörliga. 

Till artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har det fogats definitioner av vara, miljöpåstående, allmänt miljöpåstående, hållbarhetsmärkning, certifieringssystem, erkänd utmärkt miljöprestanda, hållbarhet, programvaruuppdatering, förbrukningsvara och funktionalitet. 

Definitionerna av vara, hållbarhet och funktionalitet (artikel 2 ca, t och w i direktivet om otillbörliga affärsmetoder) motsvarar definitionerna i varuförsäljningsdirektivet. Med programvaruuppdatering (artikel 2 u i direktivet om otillbörliga affärsmetoder) avses en uppdatering som är nödvändig för att säkerställa att varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster förblir avtalsenliga i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, nedan direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster, och varuförsäljningsdirektivet, inbegripet en säkerhetsuppdatering, eller en funktionalitetsuppdatering. 

I det nya led o som fogas till artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder definieras begreppet miljöpåstående. Med miljöpåstående avses ett meddelande eller representation som inte är ett obligatorium enligt unionsrätten eller nationell rätt, i någon form, inbegripet representation genom text, bilder, grafik eller symboler, såsom märkning, varumärkesnamn, företagsnamn eller produktnamn, i samband med ett kommersiellt meddelande och i vilket anges eller antyds att en produkt, en produktkategori, ett varumärke eller en näringsidkare har positiv eller ingen miljöpåverkan eller är mindre skadlig för miljön än andra produkter, produktkategorier, varumärken eller näringsidkare, eller har förbättrat sin påverkan över tid. 

I det nya led p som fogas till artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder definieras ett allmänt miljöpåstående, med vilket avses ett miljöpåstående i skriftlig eller muntlig form, även genom audiovisuella medier, som inte ingår i en hållbarhetsmärkning, där påståendet inte specificeras tydligt och väl synligt på samma medium. 

Med hållbarhetsmärkning avses i det nya led q som fogas till artikel 2 en frivillig förtroendemärkning, kvalitetsmärkning eller motsvarande, antingen offentlig eller privat, som syftar till att särskilja och marknadsföra en produkt, en process eller en affärsverksamhet med hänvisning till dess miljömässiga eller sociala egenskaper eller både och, med uteslutande av obligatorisk märkning som krävs enligt unionsrätten eller nationell rätt. 

Enligt definitionen i det nya led r som fogas till artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder avses med certifieringssystem ett kontrollsystem från tredje part som intygar att en produkt, en process eller en affärsverksamhet uppfyller vissa krav som tillåter användning av en motsvarande hållbarhetsmärkning, vars villkor, inklusive krav, är allmänt tillgängliga och uppfyller följande kriterier: För det första ska systemet vara tillgängligt på transparenta, rättvisa och icke-diskriminerande villkor för samtliga näringsidkare som vill och kan uppfylla systemets krav. För det andra ska systemets krav utarbetas av systemets ägare i samråd med relevanta experter och berörda parter. För det tredje ska systemet fastställa förfaranden för att hantera bristande efterlevnad med systemets krav och föreskriva återkallande eller tillfälligt inställande av näringsidkarens användning av hållbarhetsmärkningen i händelse av bristande efterlevnad av systemets krav. För det fjärde ska övervakning av näringsidkarens efterlevnad av systemets krav ske inom ramen för ett objektivt förfarande och genomföras av en tredje part vars kompetens och oberoende i förhållande till både systemets ägare och näringsidkaren grundar sig på standarder och förfaranden på internationell nivå, unionsnivå eller nationell nivå. 

I det nya led s som fogas till artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder definieras begreppet erkänd utmärkt miljöprestanda. Med erkänd utmärkt miljöprestanda avses miljöprestanda som uppfyller kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 eller i nationella eller regionala EN ISO 14024 typ I miljömärkesprogram som är officiellt erkända i medlemsstaterna eller enligt högsta miljöprestanda i enlighet med annan tillämplig unionsrätt. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 är förordningen om ett EU-miljömärke. 

I ett nytt led i artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder definieras även begreppet förbrukningsvara. Med förbrukningsvara avses varje komponent från en vara som återkommande förbrukas och behöver bytas ut eller fyllas på för att varan ska fungera som avsett. 

Genom konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen har artikel 6 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som gäller vilseledande affärsmetoder, ändrats. I artikel 6.1 b i direktivet föreskrivs det om de utmärkande egenskaper hos en produkt som särskilt kan vara föremål för vilseledande information. Genom konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen läggs miljömässiga och sociala egenskaper till denna förteckning. 

Till artikel 6.2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har fogats nya led d och e. Enligt det nya led d ska en affärsmetod anses vara vilseledande om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och omständigheterna kring den, leder eller sannolikt kommer att leda till att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat och om det åtföljs av ett miljöpåstående som hänför sig till framtida miljöprestanda utan tydliga, objektiva, allmänt tillgängliga och kontrollerbara åtaganden i en detaljerad och realistisk genomförandeplan som innehåller mätbara och tidsbundna mål och andra relevanta och nödvändiga delar för att stödja dess genomförande, till exempel resursfördelning, och som regelbundet kontrolleras av en oberoende expert vars slutsatser görs tillgängliga för konsumenterna. 

På motsvarande sätt kan det enligt det nya led e anses vara vilseledande att gentemot konsumenterna marknadsföra fördelar vilka är irrelevanta och inte följer av någon egenskap hos produkten eller företaget. 

Genom konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen har det till artikel 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder fogats en ny 7 punkt om vilseledande underlåtenhet med avseende på affärsmetoder, som gäller tillhandahållande av information om jämförelsemetoder i fråga om konsumtionsnyttigheter vid jämförelse av konsumtionsnyttigheters miljömässiga och sociala egenskaper och cirkularitetsaspekter. Punkten lyder som följer: ”När en näringsidkare tillhandahåller en tjänst som jämför produkter och tillhandahåller konsumenten information om miljömässiga eller sociala egenskaper eller om cirkularitetsaspekter, såsom hållbarhet, reparerbarhet och återvinningsbarhet, med avseende på produkterna eller leverantörerna av dessa produkter, ska information om jämförelsemetoden, de produkter som jämförs och leverantörerna av dessa produkter samt de åtgärder som vidtagits för att hålla informationen uppdaterad anses vara väsentlig information.” 

Dessutom har nya led införts i bilaga I till direktivet, vilken gäller affärsmetoder som alltid ska anses vara otillbörliga. För det första ska det anses otillbörligt att uppvisa en hållbarhetsmärkning som inte grundas på ett certifieringssystem eller som inte fastställts av offentliga myndigheter (nytt led 2a i bilaga I). Det ska också anses otillbörligt att göra ett allmänt miljöpåstående för vilket näringsidkaren inte kan styrka erkänd utmärkt miljöprestanda som är relevant för påståendet samt att göra ett miljöpåstående om hela produkten eller näringsidkarens hela affärsverksamhet när det faktiskt hänför sig bara till vissa aspekter av produkten eller en specifik del av näringsidkarens affärsverksamhet (nya led 4a och 4b i bilaga I). Det ska likaså anses otillbörligt att påstå, baserat på kompensation av växthusgasutsläpp, att en produkt har en neutral, minskad eller positiv miljöpåverkan när det gäller utsläpp av växthusgaser (nytt led 4c i bilaga I). Enligt led 10a, som fogats till bilaga I till direktivet, är det i sin tur förbjudet att framställa krav som enligt lag gäller för samtliga produkter inom den relevanta produktkategorin på unionsmarknaden som utmärkande för näringsidkarens erbjudande. 

Vidare ska det anses otillbörligt att undanhålla konsumenten information om att en programvaruuppdatering kommer att inverka negativt på funktionen hos varor med digitala delar eller användningen av digitalt innehåll eller digitala tjänster (nytt led 23 d i bilaga I) samt att framställa en programvaruuppdatering som nödvändig när den bara förbättrar funktionaliteten (nytt led 23 e i bilaga I). 

Som otillbörliga ska betraktas alla kommersiella meddelanden för en vara med en egenskap som införts för att begränsa dess hållbarhet trots att näringsidkaren har tillgång till information om egenskapen och dess konsekvenser för varans hållbarhet (nytt led 23 f i bilaga I). Det ska anses otillbörligt att felaktigt påstå att en vara under normala användningsförhållanden har en viss hållbarhet i fråga om användningstid eller användningsintensitet (nytt led 23 g i bilaga I) eller att framställa det som att en vara går att reparera när så inte är fallet (nytt led 23 h i bilaga I). Vidare ska det vara förbjudet att förmå konsumenten att byta ut eller fylla på förbrukningsvaror för en vara tidigare än vad som är nödvändigt av tekniska skäl (nytt led 23 i i bilaga I) samt att undanhålla information om en varas bristfälliga funktionalitet vid användning av förbrukningsvaror, reservdelar eller tillbehör som inte tillhandahålls av den ursprungliga tillverkaren, eller felaktigt påstå att sådana brister kommer att uppstå (nytt led 23 j i bilaga I). 

2.1.3  2.1.3 Konsumenträttighetsdirektivet

Genom konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen har det fogats nya definitioner till artikel 2 i konsumenträttighetsdirektivet. Till artikeln har för det första fogats en definition av kommersiell hållbarhetsgaranti i punkt 14a, med vilken avses en tillverkares kommersiella hållbarhetsgaranti i den mening som avses i artikel 17 i direktiv (EU) 2019/771, enligt vilken tillverkaren är direkt ansvarig gentemot konsumenten under hela löptiden för den kommersiella hållbarhetsgarantin för reparation eller utbyte av varorna, i enlighet med artikel 14 i direktiv (EU) 2019/771, när varornas hållbarhet inte upprätthålls. I artikeln har det också tagits in definitioner av hållbarhet och tillverkare (artikel 2.14b och 2.14c). Dessa definitioner motsvarar definitionerna i varuförsäljningsdirektivet. 

I artikeln har det också införts definitioner av reparerbarhetsindex och programvaruuppdatering. Med reparerbarhetsindex avses ett index som uttrycker möjligheterna att reparera varan och som baseras på harmoniserade krav som fastställts på unionsnivå (artikel 2.14d). Med programvaruuppdatering avses en kostnadsfri uppdatering, inbegripet en säkerhetsuppdatering, som är nödvändig för att säkerställa att varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster förblir avtalsenliga i enlighet med direktiven (EU) 2019/770 och (EU) 2019/771 (artikel 2.14e). 

I artikel 5.1 i konsumenträttighetsdirektivet föreskrivs om förhandsinformation som ska lämnas vid annan än hem- och distansförsäljning. Artikel 5.1 e har ändrats så att näringsidkaren ska påminna konsumenten om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet för varor samt dess huvudsakliga delar, inbegripet dess minsta löptid på två år enligt direktiv (EU) 2019/771, visad på ett väl synligt sätt, med hjälp av det harmoniserade meddelande som avses i artikel 22a i konsumenträttighetsdirektivet. Till artikel 5.1 e har det fogats nya led a, b, c och d. 

Enligt det nya artikel 5.1 e led a ska tillverkaren, om denna utan ytterligare kostnad erbjuder en kommersiell hållbarhetsgaranti som täcker hela varan och med en löptid på mer än två år och tillverkaren gör denna information tillgänglig för näringsidkaren, tillhandahålla konsumenten information om att den varan omfattas av en sådan garanti, dess löptid och en påminnelse om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet, visad på ett väl synligt sätt, med hjälp av den harmoniserade märkning som avses i artikel 22a i direktivet. 

Enligt artikel 5.1 e led b ska konsumenten påminnas om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet för digitalt innehåll och digitala tjänster, och enligt led c ska konsumenten i tillämpliga fall informeras om förekomsten av service efter försäljningen och kommersiella garantier samt villkoren för dessa. Enligt artikel 5.1 e led d ska konsumenten för varor med digitala delar, för digitalt innehåll och för digitala tjänster tillhandahållas information om den minimiperiod, antingen uttryckt som en period eller genom hänvisning till ett datum, under vilken tillverkaren eller leverantören tillhandahåller programvaruuppdateringar, om tillverkaren eller leverantören gör sådan information tillgänglig för näringsidkaren. 

Till artikel 5.1 i konsumenträttighetsdirektivet har det vidare fogats nya led i och j. Enligt artikel 5.1 i ska konsumenten i förekommande fall informeras om reparerbarhetsindex för varorna och enligt artikel 5.1 j ska konsumenten, om led i inte är tillämpligt och förutsatt att tillverkaren gör sådan information tillgänglig för näringsidkaren, tillhandahållas information om tillgången till och beräknad kostnad och förfarande för att beställa reservdelar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenligheten hos varan, om tillgången till reparations- och underhållsanvisningar samt om reparationsbegränsningar. 

I artikel 6 i konsumenträttighetsdirektivet föreskrivs om förhandsinformation som ska lämnas vid hem- och distansförsäljning. I artikel 6.1 g har det lagts till en bestämmelse om att konsumenter ska tillhandahållas information om miljövänliga leveransalternativ, om sådana finns att tillgå. Artikel 6.1 l har ändrats så att näringsidkaren ska påminna konsumenten om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet för varor samt dess huvudsakliga delar, inbegripet dess minsta löptid på två år enligt varuförsäljningsdirektivet, visad på ett väl synligt sätt, med hjälp av det harmoniserade meddelande som avses i artikel 22a i konsumenträttighetsdirektivet. 

Till artikel 6.1 l har det fogats nya led a, b och c. Enligt det nya led a som fogas till artikel 6.1 l ska konsumenten, om tillverkaren utan ytterligare kostnad erbjuder en kommersiell hållbarhetsgaranti som täcker hela varan och med en löptid på mer än två år och tillverkaren gör denna information tillgänglig för näringsidkaren, informeras om att den varan omfattas av en sådan garanti, dess löptid och en påminnelse om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet, visad på ett väl synligt sätt, med hjälp av den harmoniserade märkning som avses i artikel 22a i konsumenträttighetsdirektivet. Enligt artikel 6.1 l led b ska konsumenten påminnas om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet för digitalt innehåll och digitala tjänster och enligt led c ska konsumenten för varor med digitala delar, för digitalt innehåll och för digitala tjänster, informeras om den minimiperiod, antingen uttryckt som en period eller genom hänvisning till ett datum, under vilken tillverkaren eller leverantören tillhandahåller programvaruuppdateringar, om tillverkaren eller leverantören gör sådan information tillgänglig för näringsidkaren 

Till artikel 6.1 har det vidare fogats nya led u och v. Enligt artikel 6.1 l led u ska konsumenten i förekommande fall tillhandahållas information om reparerbarhetsindex för varorna och enligt led v ska konsumenten, om led u inte är tillämpligt och förutsatt att tillverkaren gör sådan information tillgänglig för näringsidkaren, tillhandahållas information om tillgången till, och beräknad kostnad och förfarande för att beställa reservdelar som är nödvändiga för att upprätthålla avtalsenligheten hos varan, om tillgången till reparations- och underhållsanvisningar samt om reparationsbegränsningar. Dessa led motsvarar de som lagts till i artikel 5. 

Artikel 8.2 i konsumenträttighetsdirektivet har ändrats så att näringsidkaren också ska göra konsumenten uppmärksam på den information som avses i artikel 6.1 l led a, om ett distansavtal som ska ingås elektroniskt innebär en betalningsskyldighet för konsumenten. 

I artikel 22a som fogats till konsumenträttighetsdirektivet föreskrivs det om ett harmoniserat meddelande och harmoniserad märkning. Enligt artikel 22a.1 ska ett harmoniserat meddelande användas för tillhandahållande av information enligt artiklarna 5.1 e och 6.1 l och en harmoniserad märkning ska användas för tillhandahållande av information enligt artiklarna 5.1 e led a och 6.1 l led a i konsumenträttighetsdirektivet. Enligt artikel 22a.3 ska det harmoniserade meddelandet innehålla de huvudsakliga delarna i den rättsliga garantin om avtalsenlighet, inbegripet dess minsta löptid på två år enligt varuförsäljningsdirektivet och en allmän hänvisning till möjligheten att den rättsliga garantin om avtalsenlighet är längre enligt nationell rätt. 

Europeiska kommissionen ska senast den 27 september 2025 specificera utformningen av och innehållet i det harmoniserade meddelandet och den harmoniserade märkningen (artikel 22a.2 och artikel 22a.4). Det harmoniserade meddelandet och den harmoniserade märkningen ska vara lätta att känna igen och begripliga för konsumenter samt lätta att använda och reproducera för näringsidkare (artikel 22a.5). 

I direktivet har det även införts en ny artikel 27a, där det föreskrivs om den kommitté som biträder kommissionen i fråga om det harmoniserade meddelandet och den harmoniserade märkningen. 

2.2.1  2.2.1 Direktivets syften

Syftet med direktivet om reparation av varor är att förbättra den inre marknadens funktion och samtidigt uppnå en hög konsumentskyddsnivå och ökad cirkularitet i ekonomin. Direktivet syftar till att förbättra den inre marknadens funktion och samtidigt främja en mer hållbar konsumtion. Genom direktivet ändras också varuförsäljningsdirektivet. 

Direktivet ska genomföras senast den 31 juli 2026 och bestämmelserna för att genomföra direktivet ska börja tillämpas från samma dag. 

2.2.2  2.2.2 Bestämmelser om reparation av varor

Syfte, tillämpningsområde och definitioner 

I direktivet åläggs tillverkare av varor en skyldighet att antingen kostnadsfritt eller till ett skäligt pris tillhandahålla reparationer. Reparationsskyldigheten ska endast tillämpas på varor för vilka och i den mån krav på reparerbarhet föreskrivs i de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II till direktivet. 

Enligt artikel 1.2 i direktivet om reparation av varor ska direktivet tillämpas på reparation av varor köpta av konsumenter, i händelse av ett fel hos varorna som uppstår eller framkommer utanför säljarens ansvar enligt artikel 10 i varuförsäljningsdirektivet. 

Artikel 2 i direktivet om reparation av varor innehåller definitioner. I den artikeln definieras till exempel begreppen reparatör, tillverkare, auktoriserad representant, importör, distributör och rekonditionering. Med reparatör avses en fysisk eller juridisk person som, i anknytning till den personens närings- eller yrkesverksamhet, tillhandahåller reparationstjänster, inbegripet tillverkare och säljare som tillhandahåller reparationstjänster och leverantörer av reparationstjänster, oavsett om de är oberoende eller knutna till sådana tillverkare eller säljare (artikel 2.2). När det gäller begreppen tillverkare, auktoriserad representant, distributör och rekonditionering hänvisas det till de definitioner som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1781 om upprättande av en ram för att fastställa ekodesignkrav för hållbara produkter, om ändring av direktiv (EU) 2020/1828 och förordning (EU) 2023/1542 och om upphävande av direktiv 2009/125/EG, nedan ekodesignförordningen. 

Direktivet är ett fullständigt harmoniserande direktiv, vilket innebär att medlemsstaterna inte får behålla eller införa bestämmelser i sin nationella lagstiftning som avviker från bestämmelserna i detta direktiv, inklusive strängare eller mindre stränga bestämmelser (artikel 3). 

Det europeiska formuläret för reparationsinformation 

I artikel 4 i direktivet om reparation av varor föreskrivs det om det europeiska formulär för reparationsinformation som finns i bilaga I till direktivet. Reparatörer får förse konsumenten med det europeiska formulär för reparationsinformation som anges i bilaga I. Det europeiska formuläret för reparationsinformation ska tillhandahållas på ett varaktigt medium och inom skälig tid från den tidpunkt då begäran gjordes och innan konsumenten blir bunden av ett avtal om tillhandahållande av reparationstjänster. Det europeiska formuläret för reparationsinformation ska tillhandahållas kostnadsfritt. Om en diagnostikjänst, även om det är en fysisk undersökning eller en undersökning på distans, behövs för att identifiera felets art och typen av reparation och för att uppskatta reparationspriset, får reparatören begära att konsumenten betalar de nödvändiga kostnaderna för denna tjänst. (artikel 4.1–4.3) 

Formuläret för reparationsinformation ska innehålla vissa uppgifter, såsom reparatörens identitet och kontaktuppgifter, uppgifter om den vara som ska repareras och felets natur, priset på reparationen eller det sätt på vilket priset ska beräknas samt den tid som behövs för att slutföra reparationen (artikel 4.4). 

Reparatören får inte ändra de reparationsvillkor som anges i det europeiska formuläret för reparationsinformation under en period av 30 kalenderdagar från den dag då detta formulär lämnades till konsumenten. Reparatören och konsumenten får komma överens om en längre giltighetstid för det europeiska formuläret för reparationsinformation. Om konsumenten inom giltighetstiden godtar de villkor som anges i det europeiska formuläret för reparationsinformation ska reparatören vara skyldig att utföra reparationstjänsten på dessa villkor. (artikel 4.5) 

Om reparatören har tillhandahållit konsumenten ett fullständigt och korrekt europeiskt formulär för reparationsinformation ska vissa informationskrav anses vara uppfyllda. Tillhandahållandet av formuläret för reparationsinformation anses uppfylla de i konsumenträttighetsdirektivet föreskrivna informationskraven avseende reparationstjänstens huvudsakliga egenskaper, reparatörens identitet och kontaktuppgifter, priset samt arrangemangen för utförandet av och den tid som krävs för att utföra reparationstjänsten. (artikel 4.6) 

Skyldighet att reparera 

I artikel 5 föreskrivs det om reparationsskyldighet. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillverkaren på konsumentens begäran reparerar varor för vilka och i den utsträckning krav på reparerbarhet föreskrivs i de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II i direktivet. Tillverkaren ska inte vara skyldig att reparera sådana varor om reparation är omöjlig. Tillverkaren får lägga ut reparationer på entreprenad för att fullgöra sin reparationsskyldighet. (artikel 5.1) 

Enligt direktivet ska reparationen genomföras antingen kostnadsfritt eller för ett skäligt pris. Reparationen ska utföras inom skälig tid från den tidpunkt då tillverkaren fysiskt förfogar över varan, har mottagit varan eller har fått tillgång till varan av konsumenten. Tillverkaren får kostnadsfritt eller mot en skälig avgift under reparationstiden tillhandahålla konsumenten en ersättningsvara till utlåning. Om reparation är omöjlig får tillverkaren erbjuda konsumenten en rekonditionerad vara. (artikel 5.2) 

Tillverkare får inte vägra att reparera varor som omfattas av de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II enbart av det skälet att en tidigare reparation har utförts av andra reparatörer eller av andra personer (artikel 5.7). Konsumenterna får begära reparation hos valfri reparatör (artikel 5.8). 

I artikel 5 föreskrivs det vidare att tillverkarens auktoriserade representant i unionen ska fullgöra tillverkarens skyldighet, om den tillverkare som är skyldig att reparera är etablerad utanför unionen. Om tillverkaren inte har någon auktoriserad representant i unionen ska importören av den berörda varan fullgöra tillverkarens skyldighet. Om det inte finns någon importör ska distributören av den berörda varan fullgöra tillverkarens skyldighet. Den auktoriserade representanten, importören och distributören får lägga ut reparationer på entreprenad för att fullgöra sin reparationsskyldighet. (artikel 5.3) 

Enligt artikel 5.4 ska tillverkare som tillhandahåller reservdelar och verktyg för varor som omfattas av de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II erbjuda dessa reservdelar och verktyg till ett skäligt pris som inte avskräcker från reparation. 

Tillverkare eller, i tillämpliga fall, auktoriserade representanter, importörer eller distributörer som har en skyldighet att reparera enligt den artikeln ska säkerställa att konsumenterna via en fritt tillgänglig webbplats kan få tillgång till information om de vägledande priser som tas ut för typiska reparationer av varor som omfattas av de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II (artikel 5.5). 

Enligt artikel 5.6 får tillverkarna inte använda några avtalsklausuler eller hårdvaru- eller programvarutekniker som hindrar reparation av varor som omfattas av de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II, såvida det inte är motiverat av legitima och objektiva faktorer inbegripet skyddet av immateriella rättigheter i enlighet med unionsrätten och nationell rätt. Tillverkarna får särskilt inte hindra oberoende reparatörer från att använda originalreservdelar eller begagnade reservdelar, kompatibla reservdelar och reservdelar som skapats genom 3D-printing om dessa reservdelar uppfyller kraven i unionsrätt eller nationell rätt, till exempel krav på produktsäkerhet, och efterlever immateriella rättigheter. Denna punkt påverkar inte de särskilda kraven i de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II och påverkar inte heller tillämpningen av unionsrätten och nationell rätt som föreskriver skydd av immateriella rättigheter. 

Enligt artikel 6 ska medlemsstaterna säkerställa att tillverkaren eller, i tillämpliga fall, den auktoriserade representanten, importören eller distributören kostnadsfritt tillhandahåller information om reparationstjänsterna på ett lättillgängligt, tydligt och begripligt sätt, åtminstone under hela den tid då reparationsskyldighet gäller enligt artikel 5. 

Den europeiska onlineplattformen för reparation och den nationella kontaktpunkten 

I artikel 7 i direktivet om reparation av varor föreskrivs det om inrättande av en europeisk onlineplattform för reparation. Syftet med onlineplattformen är att hjälpa konsumenter att hitta reparatörer för de varor de köper. Det är frivilligt för reparatörer att registrera sig på onlineplattformen. Det är kommissionens uppgift att inrätta den europeiska onlineplattformen för reparation. Senast den 31 juli 2027 ska kommissionen ha utvecklat det gemensamma onlinegränssnittet för den europeiska onlineplattformen och därefter säkerställa det tekniska underhållet av det gemensamma onlinegränssnittet. (artikel 7.1 och 7.2) 

Medlemsstaterna ska använda det gemensamma onlinegränssnittet för sina nationella delar. Medlemsstater som har åtminstone en nationell onlineplattform, oavsett om den är offentlig eller privat, som omfattar hela deras territorium och som omfattar bland annat de sökfunktioner som krävs enligt artikel 7.6, är dock inte skyldiga att inrätta en nationell del på den europeiska onlineplattformen. I stället ska den europeiska onlineplattformen innehålla länkar till dessa nationella onlineplattformar. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras nationella onlineplattformar kan tas i drift senast den 31 juli 2027. Medlemsstaterna får utvidga tillämpningsområdet för den nationella delen på den europeiska onlineplattformen eller, i tillämpliga fall, den nationella onlineplattformen till att omfatta inte bara reparatörer utan även säljare av varor som har genomgått rekonditionering, köpare av defekta varor för rekonditionering och lokalt ledda reparationsinitiativ. (artikel 7.3 och 7.4) 

Användningen av nationella delar och nationella onlineplattformar på den europeiska onlineplattformen ska vara kostnadsfri för konsumenterna. Registreringen ska vara frivillig för reparatörer och, i tillämpliga fall, säljare av varor som har genomgått rekonditionering, köpare av defekta varor för rekonditionering och lokalt ledda reparationsinitiativ. (artikel 7.5) 

I artikel 7.6 föreskrivs det om de krav som ställs på onlineplattformen och de nationella delarna. Onlineplattformen ska bland annat ha olika sökfunktioner. Konsumenten ska också kunna begära formuläret för reparationsinformation via onlineplattformen. 

Medlemsstaterna och kommissionen ska vidta lämpliga åtgärder för att informera konsumenter, relevanta ekonomiska aktörer och säljare om att den europeiska onlineplattformen är tillgänglig (artikel 7.8). 

I artikel 8 föreskrivs det om en expertgrupp. Enligt artikeln ska kommissionen inrätta en expertgrupp som består av företrädare för alla medlemsstater och som leds av en företrädare för kommissionen. Expertgruppens uppgift ska vara att ge kommissionen råd om utformningen och av den europeiska onlineplattformen och dess funktion samt om dess nationella delar. 

Enligt artikel 9 i direktivet ska medlemsstaterna utse nationella kontaktpunkter som ansvarar för förvaltningen av deras nationella delar. Medlemsstaterna ska senast den 31 juli 2026 informera kommissionen om sina nationella kontaktpunkter. Enligt artikel 9.4 i direktivet har den nationella kontaktpunkten till uppgift att tillhandahålla tillgång till den nationella delen för registrering för reparatörer och andra aktörer som beroende på medlemsstatens beslut kan registreras enligt direktivet samt säkerställa efterlevnaden av de nationella registreringsvillkoren. Dessutom ska den nationella kontaktpunkten bistå kommissionen vad gäller driften av den nationella delen. 

Övriga bestämmelser 

I artikel 12 föreskrivs det om konsumentinformation. Enligt artikeln ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att information om konsumenternas rättigheter enligt detta direktiv och om hur dessa rättigheter kan genomdrivas finns tillgänglig för konsumenterna, inbegripet på nationella webbplatser som är anslutna till den gemensamma digitala ingång som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012. 

Enligt artikel 13 i direktivet ska medlemsstaterna vidta åtminstone en åtgärd för att främja reparation. Senast den 31 juli 2029 ska medlemsstaterna till kommissionen anmäla en eller flera åtgärder som vidtagits. Kommissionen ska offentliggöra information om de åtgärder som har anmälts av medlemsstaterna. 

I artikel 15 föreskrivs det om sanktioner. Enligt artikeln ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som har antagits enligt artiklarna 4, 5 och 6 och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. 

2.2.3  2.2.3 Ändring av varuförsäljningsdirektivet

I artikel 16 i direktivet om reparation av varor föreskrivs det om ändringar i varuförsäljningsdirektivet. I artikel 7 i varuförsäljningsdirektivet föreskrivs det om de objektiva krav på avtalsenlighet som varor ska uppfylla. I artikel 7.1 d har man fogat information om varors reparerbarhet till den information som ska ges konsumenten. 

Artikel 10 i varuförsäljningsdirektivet innehåller bestämmelser om säljarens ansvar. Säljaren ska enligt huvudregeln ansvara gentemot konsumenten för alla fel som föreligger vid den tidpunkt då varorna levererades och som framkommer inom två år från den tidpunkten (artikel 10.1). Till artikeln har det genom direktivet om reparation av varor införts en ny punkt 2a, enligt vilken säljarens ansvarsperiod förlängs en gång med 12 månader om en vara repareras i enlighet med artikel 13.2 i direktivet som avhjälpande åtgärd för att återställa varorna till avtalsenlighet. Till artikel 10.3 har det fogats en hänvisning till den nya 2a-punkten. Enligt den nya artikel 10.3 får medlemsstaterna behålla eller införa längre tidsfrister än de som avses i punkterna 1, 2 och 2a. 

Till artikel 10 i varuförsäljningsdirektivet har det vidare fogats en ny punkt 5 a. Enligt den punkten får medlemsstater som i enlighet med punkt 3 eller 5 inte föreskriver fasta tidsfrister för säljarens ansvar eller endast föreskriver en preskriptionsfrist för de avhjälpande åtgärderna avvika från punkt 2a under förutsättning att de säkerställer att säljarens ansvar eller preskriptionsfristen för avhjälpande åtgärder vid reparation motsvarar minst tre år. 

Artikel 13 i varuförsäljningsdirektivet innehåller bestämmelser om avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet. Till artikeln har det fogats en ny punkt 2a, enligt vilken säljaren, innan denna vidtar den avhjälpande åtgärden för att återställa varan till avtalsenlighet, ska informera konsumenten om konsumentens rätt att välja mellan reparation och utbyte samt om den möjliga förlängning av ansvarsperioden som föreskrivs i artikel 10.2a. 

I artikel 14 i varuförsäljningsdirektivet föreskrivs det om reparation eller utbyte av varorna. Till punkt 1 har det fogats ett nytt stycke, enligt vilket säljaren under reparationen, beroende på den relevanta varukategorins särdrag, särskilt konsumentens behov av att ha sådana varor permanent tillgängliga, kostnadsfritt får tillhandahålla konsumenten en ersättningsvara, inbegripet en rekonditionerad vara, som lån (på engelska a refurbished good). Säljaren får på konsumentens uttryckliga begäran tillhandahålla en rekonditionerad vara för att fullgöra sin skyldighet att ersätta varan. 

2.2.4  2.2.4 Ändring av direktivet om grupptalan och samarbetsförordningen

Genom direktivet om reparation av varor ändras också Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG, nedan direktivet om grupptalan, samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004, nedan samarbetsförordningen. Direktivet om reparation av varor ska omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om grupptalan och samarbetsförordningen. 

3.1.1  3.1.1 Reglering, anvisningar och avgörandepraxis som gäller marknadsföring

Marknadsföring och allmän informationsskyldighet enligt 2 kap. i konsumentskyddslagen 

I 2 kap. i konsumentskyddslagen finns allmänna bestämmelser om marknadsföring av konsumtionsnyttigheter. Enligt 2 kap. 1 § i den lagen får marknadsföring inte strida mot god sed och vid marknadsföring får det inte tillämpas förfaranden som är otillbörliga mot konsumenterna. 

Enligt 2 kap. 3 § i konsumentskyddslagen anses ett förfarande vara otillbörligt om det strider mot ändamålsenliga förfaringssätt som är allmänt godtagbara inom näringsverksamheten och är ägnat att klart försämra konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat köpbeslut eller något annat beslut om en konsumtionsnyttighet och leda till att konsumenten fattar ett beslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat. Som otillbörliga betraktas i synnerhet sådana förfaranden som står i strid med 4–14 § i konsumentskyddslagen. 

I 2 kap. 6 § i konsumentskyddslagen föreskrivs om förbud mot osann eller vilseledande information om den kan leda till att konsumenten fattar ett sådant köpbeslut eller något annat beslut om en konsumtionsnyttighet som han eller hon annars inte skulle ha fattat. Paragrafens 2 mom. innehåller en förteckning med exempel på sådana omständigheter som osann eller vilseledande information kan gälla. Momentet baserar sig på artikel 6.1 a–g och delvis på artikel 6.2 b i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Till förteckningen har dessutom fogats vissa omständigheter som inte uttryckligen nämns i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, men om vilka det i praktiken har lämnats osann eller vilseledande information. Eftersom det i förteckningen är fråga om exempel, kan även annan slags information än den som nämns i momentet vara osann och vilseledande. Enligt 2 mom. 2 punkten kan osann eller vilseledande information gälla till exempel konsumtionsnyttighetens inverkan. 

I förarbetena till konsumentskyddslagen konstateras det att inverkan av nyttigheten enligt 2 kap. 6 § 2 mom. 2 punkten i konsumentskyddslagen också omfattar dess inverkan på miljön. I förarbetena konstateras det dessutom att även om den information som lämnats är korrekt i sak är det förbjudet att lämna den om det helhetsintryck som uppstår är vilseledande. (RP 32/2008 rd, s. 23.) 

Enligt 2 kap. 7 § i konsumentskyddslagen är det förbjudet att inte ge konsumenten sådan information som i sitt sammanhang är väsentlig vid marknadsföring och i kundrelationer. Enligt 2 kap. 7 § 1 mom. får vid marknadsföring inte sådan information utelämnas som i sitt sammanhang är väsentlig och som konsumenten behöver för att fatta ett köpbeslut eller något annat beslut om en konsumtionsnyttighet, om avsaknaden av informationen kan leda till att konsumenten fattar ett beslut som konsumenten inte skulle ha fattat, om han eller hon hade fått tillräcklig information. Enligt 2 kap. 7 § 2 mom. ska det vid en bedömning av om informationen är tillräcklig tas hänsyn till hur tydlig, begriplig och rättidig informationen är, kommunikationsmediets begränsningar och näringsidkarens andra åtgärder för att ge konsumenten väsentlig information. 

Konsumentskyddslagens 2 kap. 6 och 7 § baserar sig i stor utsträckning på bestämmelserna i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Konsumentskyddslagens generalklausuler om vilseledande marknadsföring tillämpas också på sådan information om konsumtionsnyttigheters miljöegenskaper och sociala egenskaper som läggs fram vid marknadsföring och i kundrelationer. I Finland finns det ingen specialreglering i fråga om miljömarknadsföring. 

Bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder har genomförts genom statsrådets förordning om otillbörligt förfarande från konsumentsynpunkt vid marknadsföring och i kundrelationer (601/2008). I förordningen, som kompletterar 2 kap. i konsumentskyddslagen, föreskrivs om sådana förfaranden som i samtliga fall anses vara vilseledande eller aggressiva och således otillbörliga på det sätt som avses i 2 kap. 1 § i konsumentskyddslagen. De förfaranden som nämns i förordningen är alltid förbjudna utan någon särskild helhetsbedömning. 

I 2 kap. 8 § i konsumentskyddslagen föreskrivs det om informationsskyldigheten vid saluföring av specificerade konsumtionsnyttigheter. I paragrafen föreskrivs det om den information som åtminstone ska framgå vid saluföring av specificerade konsumtionsnyttigheter. Informationsskyldigheten enligt paragrafen gäller sådan marknadsföring där konsumenten erbjuds en specificerad konsumtionsnyttighet till ett bestämt pris. Enligt bestämmelsen ska vissa grundläggande uppgifter framgå av marknadsföringen när specificerade konsumtionsnyttigheter saluförs till ett bestämt pris. Av marknadsföringen ska bland annat framgå praxis för betalning, leverans, fullgörande av avtal och reklamation, om praxis avviker från det som konsumenterna i allmänhet har anledning att förvänta sig (8 § 5 punkten). Om näringsidkarens praxis i dessa frågor motsvarar lämplig, typisk praxis inom näringsidkarens verksamhetsområde, ska dessa inte nämnas i marknadsföringen. Om praxisen däremot avviker från typisk praxis inom branschen och näringsidkaren i en sådan situation inte i sin marknadsföring meddelar till exempel sin praxis i fråga om reklamationer, kan metoden vara lämnande av vilseledande information med stöd av 2 kap. 6 § 2 mom. 5 punkten i konsumentskyddslagen. Näringsidkaren kan enligt 7 § vara skyldig att ge konsumenten också annan väsentlig information. 

I 8 a § i samma kapitel föreskrivs om näringsidkarens informationsskyldighet innan ett avtal om konsumtionsnyttigheter ingås. Paragrafen tillämpas på annan än hem- och distansförsäljning, det vill säga tillämpningsområdet omfattar framför allt traditionella avtal som ingås i säljarens affärslokaler, om inte något annat följer av begränsningarna i tillämpningsområdet enligt 2 mom. Genom paragrafen kompletteras de informationsskyldigheter som föreskrivs någon annanstans i lag, och syftet med paragrafen är att säkerställa att konsumenten får åtminstone den information som nämns i paragrafen innan ett avtal ingås. Den information som avses i bestämmelsen ska ges konsumenten på ett klart och begripligt sätt. För att informationsskyldigheten ska fullgöras räcker det att näringsidkaren muntligen lämnar konsumenten den information som nämns i paragrafen. Informationsskyldigheten kan också fullgöras så att informationen ställs till konsumentens förfogande i säljarens affärslokal. (RP 157/2013 rd, s. 25). 

I 2 kap. 15 a § 1 mom. i konsumentskyddslagen föreskrivs det om konsumentens rätt till ett skäligt prisavdrag när näringsidkaren har tillämpat sådana otillbörliga förfaranden som avses i bestämmelserna i 2 kap. eller ett sådant vilseledande eller aggressivt förfarande som avses i de bestämmelser som utfärdats med stöd av 15 § 3 punkten i kapitlet och detta förfarande kan antas ha påverkat konsumentens köpbeslut. Enligt 2 mom. är en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar det förbud mot otillbörligt förfarande som avses i 1 § eller bestämmelserna i 4–8, 8 d, 8 e eller 9 § på motsvarande sätt skyldig att ersätta konsumenten den skada som detta orsakat. Likaså är näringsidkaren skyldig att ersätta skada som orsakats av att näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har tillämpat ett sådant vilseledande eller aggressivt förfarande som avses i de bestämmelser som utfärdats med stöd av 2 kap. 15 § 3 punkten. 

Regleringen grundar sig på artikel 11a i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Det bör noteras att enligt artikel 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder kan till exempel underlåtenhet att lämna väsentlig information när det är fråga om ett köperbjudande som riktas till konsumenten betraktas som vilseledande. Enligt artikel 7.5 i det direktivet ska informationskrav som avser kommersiella meddelanden inklusive reklam eller marknadsföring och som har fastställts i gemenskapslagstiftningen alltid betraktas som väsentliga. Konsumenten kan således ha rätt till prisavdrag eller skadestånd med stöd av 2 kap. 15 a § i konsumentskyddslagen, om näringsidkaren har försummat sin informationsskyldighet enligt unionslagstiftningen. 

Det finns en informativ hänvisning till lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna (566/2020) i 2 kap. 19 a § i konsumentskyddslagen. Enligt hänvisningsbestämmelsen finns bestämmelser om påföljdsavgift som påförs för brott mot bestämmelserna i 2 kap. 1, 4–8, 8 a, 8 d, 8 e, 9 och 10 §, 10 a § 1 mom., 11 och 12 § samt 14 § 1 mom. och mot de bestämmelser som utfärdats med stöd av 15 § i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna. I den lagen föreskrivs det bland annat om förfarandet för påförande av påföljdsavgift och om påföljdsavgiftens storlek. De bestämmelser som avses i hänvisningsbestämmelsen och som utfärdats med stöd av 2 kap. 15 § är bland annat bestämmelserna i statsrådets förordning om otillbörligt förfarande från konsumentsynpunkt vid marknadsföring och i kundrelationer. 

Europeiska kommissionens vägledning 

Europeiska kommissionen utfärdade i december 2021 ett tillkännagivande om uppdatering av vägledningen i fråga om genomförandet och tillämpningen av direktivet om otillbörliga affärsmetoder (Vägledning om tolkningen och tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden, 2021/C 526/01, nedan vägledningen). Vägledningen är inte juridiskt bindande, men den kan användas som tolkningskälla. 

Enligt vägledningen avses med miljöpåstående metoden att antyda eller på annat sätt skapa intrycket att en vara eller en tjänst har en positiv inverkan eller ingen inverkan alls på miljön eller är mindre miljöskadlig jämfört med konkurrerande produkter eller tjänster. Detta kan bero på varans sammansättning, hur den har tillverkats eller producerats, hur den kan bortskaffas och den energibesparing eller utsläppsminskning som förväntas av användningen (Avsnitt 4.1.1 i vägledningen). 

Tillämpningen av direktivet om otillbörliga affärsmetoder på miljöpåståenden sammanfattas i vägledningen i följande huvudprinciper (avsnitt 4.1.1.2. i vägledningen): 

I. På grundval av artiklarna 6 och 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder om vilseledande handlingar och vilseledande underlåtenhet måste miljöpåståenden vara sanningsenliga, de får inte innehålla oriktiga uppgifter och de måste presenteras på ett klart, specifikt, korrekt och otvetydigt sätt, så att konsumenterna inte vilseleds. 

II. På grundval av artikel 12 i direktivet måste näringsidkarna kunna bevisa sina påståenden och kunna tillhandahålla bevisen till de behöriga myndigheterna på ett begripligt sätt om påståendet bestrids. 

Konsumentombudsmannens anvisningar om miljömarknadsföring 

Konsumentombudsmannen utfärdade 1992 anvisningar om miljömarknadsföring (finns på adressen https://www.kkv.fi/kuluttaja-asiat/tietoa-ja-ohjeita-yrityksille/kuluttaja-asiamiehen-linjaukset/ymparistomarkkinointi/). Anvisningarna reviderades 2002 och 2019. Det fogades ett nytt avsnitt 6 till anvisningarna 2025. Anvisningarna baserar sig på 2 kap. i konsumentskyddslagen samt på marknadsdomstolens och konsumentombudsmannens avgörandepraxis. 

Enligt anvisningarna är det i marknadsföringen motiverat att endast tala om sådant som är betydelsefullt och väsentligt i fråga om produktens miljöpåverkan. Vid bedömning av relevansen hos miljöpåståenden beaktas också andra produkter i samma produktgrupp. De egenskaper hos produkten som har betydande miljökonsekvenser ska presenteras klart och entydigt. 

Enligt konsumentombudsmannens anvisningar är det skäl att undvika allmänna, ospecificerade och mångtydiga uttryck. Det är alltså skäl att se till att helhetsbilden och det allmänna intrycket av marknadsföringen är sanningsenliga. Användningen av ordet miljövänlig eller motsvarande allmängiltiga ord (till exempel grön, naturvänlig, ekologisk) förutsätter en verkligt grundlig utredning av produktens hela livscykel. Enligt anvisningen ger ett miljömärke som beviljats av en tredje part en entydig och tillförlitlig bild av produktens miljöegenskaper. Det är skäl att använda dem i stället för självpåhittade miljömärken. 

Konsumentombudsmannen tar i sina anvisningar också ställning till påståenden om produkters nedbrytningsegenskaper, möjligheterna till återanvändning och återvinning samt jämförelse av produkter. Om marknadsföraren inte specificerar ett påstående om produktens nedbrytningsegenskaper, ska påståendet underbyggas med bevis på att hela produkten nedbryts helt eller nästan helt i naturen. Påståendena om möjligheterna att återanvända och återvinna produkten ska preciseras tillräckligt noga. Jämförelser av miljöfördelar får inte vara vilseledande och de måste gälla varor eller tjänster som tillgodoser samma behov eller används för samma ändamål. 

Rättspraxis 

Det finns inte mycket rättspraxis som gäller miljömarknadsföring. Den marknadsdomstol som föregick den nuvarande marknadsdomstolen har meddelat några äldre avgöranden (MD 1992:026, MD 1992:004, MD 1992:005 och MD 2001:009) från tiden innan direktivet om otillbörliga affärsmetoder antogs. 

I målet MAO 157/11 förbjöd marknadsdomstolen företaget Leaf Suomi Oy att vid marknadsföring som riktar sig till konsumenter upprepa ett förfarande som vilseledande lät förstå att konsumenten genom att köpa den produkt som marknadsfördes direkt kunde påverka bolagets ekonomiska bidrag till planteringen av träd eller någon annan motsvarande miljökampanj. 

I fallet hade man i texten på sötsakspåsen Malaco Truly, som Leaf Suomi Oy marknadsförde 21.7–31.12.2008, låtit konsumenterna förstå att bolaget kommer att plantera ett träd om konsumenten köper tre påsar Malaco Truly. Påsens text hänvisade till en webbplats där det vidare stod att om konsumenten skickar streckkoderna från tre av sötsakspåsarna till Leaf Suomi Oy kommer bolaget att plantera ett träd i samband med Plant for the Planets kampanj att plantera en miljard träd. Marknadsdomstolen ansåg att Leaf Suomi Oy på förhand hade ställt upp ett mål att plantera åtminstone 33 000 träd och att bolaget i slutändan hade stött kampanjen med detta antal. Marknadsdomstolen ansåg att Leaf Suomi Oy inte hade visat att finansieringen av planteringen av träd hade något samband med enbart sådana inköp som konsumenter gjort och de streckkoder som konsumenterna hade skickat till bolaget. Det att konsumenten handlade enligt vad som nämnts ovan var alltså inte på det sätt som Leaf Suomi Oy antydde i sin marknadsföring avsett att ha någon direkt inverkan på den mån i vilken Leaf Suomi Oy ekonomiskt stödde planteringen av träd, varför Leaf Suomi Oy:s marknadsföring var vilseledande. 

Konsumentombudsmannens avgörandepraxis 

Konsumentombudsmannen har meddelat flera avgöranden där det har tagits ställning till olika miljöpåståenden vid marknadsföring. 

Konsumentombudsmannen ansåg i sitt avgörande KKV/650/14.08.01.08/2022 att en näringsidkares marknadsföring i strid med 2 kap. 6 och 7 § i konsumentskyddslagen gav konsumenten ett vilseledande helhetsintryck av den positiva miljöpåverkan av de flygresor som näringsidkaren erbjöd, när näringsidkaren i sin marknadsföring presenterade följande miljöpåstående: ”hankimme uusiutuvaa lentopolttoainetta, joka vähentää kasvihuonekaasupäästöjä jopa 80 % – tavoitteenamme on olla täysin hiilineutraali vuonna 2045” (”Vi skaffar förnybart flygbränsle som minskar växthusgasutsläppen med upp till 80 procent – vårt mål är att vara helt koldioxidneutrala år 2045″ på svenska). 

I sitt avgörande KKV/428/14.08.01.05/2023 ansåg konsumentombudsmannen att det stred mot 2 kap. 6 och 7 § i konsumentskyddslagen när en näringsidkare i sin nätbutik marknadsförde en del produkter med en allmän och vag symbol som föreställde ett löv utan att precisera vad som avsågs med symbolen och en produktkategori som hade getts namnet ”vastuullinen valikoima” (”ansvarsfullt sortiment” på svenska), utan att omedelbart i samband med detta påstående precisera vad som avsågs med det. På motsvarande sätt ansåg konsumentombudsmannen i sitt avgörande KKV/731/14.08.01.05/2022 att en näringsidkare i sin marknadsföring har använt miljöpåståenden på ett sätt som strider mot konsumentskyddslagen, när näringsidkaren vid marknadsföringen av glass bland annat hade framfört påståenden om förpackningens ansvarsfullhet, om att den var biobaserad och om det koldioxidavtryck som förpackningen gav upphov till samt om användningen av fossila råvaror. Dessutom användes en grön lövsymbol vid marknadsföringen. 

I sitt avgörande KKV/78/14.08.01.05/2021 ansåg konsumentombudsmannen att den totala effekten av näringsidkarens tv-reklam var vilseledande, eftersom den gav en alltför positiv och ensidig bild av företagets inverkan på miljön. Reklamen gav ett intryck av att företaget var miljövänligt och i reklamen användes bland annat uttrycken ”kohti puhtaampaa maailmaa” (”mot en renare värld” på svenska) och ”puhdas energia ja kierrätys” (”ren energi och återvinning” på svenska). 

Konsumentombudsmannen ansåg i sitt avgörande KKV/76/14.08.01.05/2021 att ett ospecificerat påstående om klimatpåverkan på en grynostförpackning var vilseledande och att marknadsföringen var otillbörlig med stöd av 2 kap. 3, 6 och 7 § i konsumentskyddslagen. Grynostförpackningen var försedd med påståendet ”tällä kartonkikipolla on 60 % pienempi ilmastovaikutus kuin vanhalla muovisella purkilla” (”denna kartongburk har en 60 procent mindre klimatpåverkan än den gamla plastburken” på svenska). Dessutom använde näringsidkaren vid marknadsföringen av grynosten frasen ”uudella purkilla 60 % pienempi ilmastovaikutus” (”den nya burken har en 60 procent mindre klimatpåverkan”). 

I sitt avgörande KKV/77/14.08.01.05/2021 ansåg konsumentombudsmannen att en näringsidkare inte hade gett osann eller vilseledande information om en köttfärsförpacknings miljöeffekter vid marknadsföringen och att näringsidkaren inte hade handlat i strid med konsumentskyddslagen när denna i tryckreklam använde påståendet ”30 % pienempi hiilijalanjälki” (”30 procent mindre koldioxidavtryck” på svenska) och försåg köttfärsförpackningen med påståendet ”50 % vähemmän muovia” (”50 procent mindre plast” på svenska). Som grund för detta påstående hade näringsidkaren åberopat en livscykelanalys som utförts av leverantören av förpackningsmaterialet och validerats av en utomstående expert. Enligt livscykelanalysen hade den nya köttfärsförpackningen ett koldioxidfotavtryck som var mer än 30 procent mindre än den gamla förpackningen av hård plast, mätt i koldioxidekvivalenter. Enligt den utomstående expertens validering hade man i livscykelanalysen beaktat de krav som ingick i de internationella standarderna ISO 14040:2006 och ISO 14044:2006, och de effekter som analyserats och de metoder som använts för analysen motsvarade aktuell praxis vid genomförandet av livscykelanalyserna. 

Konsumentombudsmannen ansåg att man i livscykelanalysen hade beaktat köttfärsförpackningens livscykel på behörigt sätt och att näringsidkaren hade lagt fram tillräckliga och ändamålsenliga grunder till stöd för påståendet om koldioxidavtryck. Konsumentombudsmannen ansåg också att det av näringsidkarens reklam klart framgick att påståendet gällde förpackningen för köttfärsen och inte hela produkten. I reklamen framhävdes visuellt den nya förpackningen för köttfärsen och dessutom konstaterades det att det mindre klimatavtrycket uttryckligen hänför sig till förpackningen. 

Av livscykelanalysen framgick dessutom att den nya köttfärsförpackningen tillverkades av en annan plastsort än den gamla och att den nya förpackningen, oberoende av storlek, var cirka 50 procent lättare än en motsvarande förpackning av den gamla sorten. Enligt den utomstående expertens validering var det faktum att den nya förpackningen vägde mindre än den gamla förpackningen den viktigaste faktorn med tanke på förpackningarnas olika miljöeffekter. 

Konsumentombudsmannen ansåg att näringsidkaren hade lagt fram tillräckliga och ändamålsenliga grunder till stöd för påståendet om den mindre plastmängden i den nya köttfärsförpackningen. På grund av påståendets innehåll stod det klart att det uttryckligen gällde produktens förpackning. Konsumentombudsmannen ansåg att påståendet inte gav konsumenten en felaktig helhetsbild av förpackningens miljöeffekter och att det inte var osant eller vilseledande. 

3.1.2  3.1.2 Ansvar för fel och reparation av varor

Förhandsinformation om det lagstadgade ansvaret för fel och om garantier 

I 2 kap. 8 a § i konsumentskyddslagen föreskrivs om näringsidkarens informationsskyldighet innan ett avtal om konsumtionsnyttigheter ingås. Genom paragrafen har artikel 5 i konsumenträttighetsdirektivet genomförts. Paragrafen tillämpas på andra än hem- och distansförsäljningsavtal, det vill säga tillämpningsområdet omfattar framför allt traditionella avtal som ingås i säljarens affärslokaler. Genom paragrafen kompletteras de informationsskyldigheter som föreskrivs någon annanstans i lag, och syftet med paragrafen är att säkerställa att konsumenten får åtminstone den information som nämns i paragrafen innan ett avtal ingås. Den information som avses i bestämmelsen ska ges konsumenten på ett klart och begripligt sätt. 

I 1 mom. finns en förteckning över den information som konsumenten alltid åtminstone ska ges. Enligt 6 punkten ska konsumenten ges information om att det finns ett lagstadgat ansvar för fel i fråga om varorna samt det digitala innehållet och de digitala tjänsterna samt vid behov ett omnämnande av tillgången till och villkoren för produktservice efter köpet och garanti. För att fullgöra denna skyldighet räcker det med ett allmänt omnämnande av ansvaret för fel, och det krävs inte att näringsidkaren redogör för innehållet i bestämmelserna om ansvar för fel. Syftet med punkten är att förtydliga för konsumenten att näringsidkaren utöver garantin eller trots att den saknas i vilket fall som helst har ett lagstadgat ansvar för fel i varan. 

I 6 kap. 9 § i konsumentskyddslagen föreskrivs om den information som ska ges konsumenten vid hem- och distansförsäljning innan ett avtal ingås. Genom paragrafen och den därmed sammanhängande förordningen har artikel 6 i konsumenträttighetsdirektivet genomförts. Det föreslagna 1 mom. innehåller 21 punkter om de uppgifter som ska lämnas till den nya kreditgivaren. Enligt 14 punkten ska i den information som ges konsumenten nämnas att det finns ett lagstadgat ansvar för fel i fråga om digitalt innehåll och digitala tjänster. 

Säljarens lagstadgade ansvar för fel, garantier och ansvar för fel i ett tidigare säljled 

I 5 kap. i konsumentskyddslagen föreskrivs det om köp av varor. Kapitlets bestämmelser om varans beskaffenhet samt fel i varan grundar sig i stor utsträckning på varuförsäljningsdirektivet. I 5 kap. 12 § föreskrivs det om varans beskaffenhet. Paragrafen innehåller bestämmelser om att varan ska överensstämma med avtalet och om de allmänna krav som varan ska uppfylla. Enligt 5 kap. 13 § 1 mom. har varan ett fel om den avviker från vad som föreskrivs i 12 §. I 5 kap. 15 § föreskrivs det om avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska frågan om varan är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet vid tidpunkten för avlämnandet av varan. Säljaren ansvarar för fel som funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Enligt 3 mom. ska felet antas ha funnits vid denna tidpunkt, om det visar sig inom ett år från den tidpunkt då varan avlämnats till köparen, om inte motsatsen bevisas eller detta antagande är oförenligt med felets eller varans karaktär. 

I artikel 10 i varuförsäljningsdirektivet finns det bestämmelser om den tid en säljare är ansvarig för fel. Denna tid är i regel två år från den tidpunkt då varan levererades. När det gäller varor med digitala delar där köpeavtalet föreskriver ett kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i mer än två år, är säljaren enligt direktivet ansvarig för fel under hela den period när innehållet eller tjänsten tillhandahålls. Direktivet gör det dock möjligt för medlemsstaterna att behålla eller införa längre tidsfrister. När det gäller rättsmedel får medlemsstaterna också behålla eller införa endast preskriptionstiden. 

I konsumentskyddslagen föreskrivs det inte om en tidsgräns för ansvar för fel. I Finland bestäms ansvaret för fel utifrån varans förväntade livslängd och begränsas i sista hand utifrån den allmänna preskriptionstiden. 

Bestämmelser om garantier finns i 5 kap. 15 a och 15 b § i konsumentskyddslagen. Om säljaren eller någon annan för säljarens räkning har förbundit sig att under en viss tid utan tilläggsersättning svara för varans användbarhet eller andra egenskaper (garanti), är varan enligt 5 kap. 15 a § 1 mom. felaktig om den under den angivna tiden försämras i förhållande till villkoren i garantibeviset och i den reklam som gäller garantin vid tidpunkten för eller före avtalets ingående. Ansvar för fel inträder dock inte, om säljaren gör det sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse, felaktig hantering av varan eller någon annan omständighet på köparens sida. Om garantin har getts av någon annan än säljaren i ett tidigare säljled, är varan enligt 2 mom. också i sådana fall felaktig under de förutsättningar som avses i 1 mom. En garanti som getts i ett tidigare säljled binder dock inte säljaren till ansvar för fel som han eller hon inte annars skulle ansvara för enligt detta kapitel, om säljaren visar att han eller hon meddelat köparen detta på ett tydligt sätt före köpet. 

Om de villkor som fastställs i garantibeviset avviker till köparens nackdel från de villkor som fastställs i reklamen är garantin bindande i enlighet med de villkor som fastställs i reklamen, om inte reklamen i tid har rättats i överensstämmelse med eller på ett sätt som kan jämföras med hur villkoren har framställdes i reklamen (3 mom.). En garanti begränsar inte i denna lag föreskrivet ansvar för fel (4 mom.). 

I 5 kap. 15 b § föreskrivs det om garantins innehåll och tillhandahållande av garantin. 

Köparen har rätt att på grund av fel i varan rikta krav även mot en näringsidkare som i ett tidigare säljled har överlåtit varan för återförsäljning (konsumentskyddslagens 5 kap. 31 § 1 mom.). Köparen har dock inte denna rätt om felet har sin grund i orsaker som inte beror på näringsidkaren och felet har uppstått efter att näringsidkaren hade överlåtit varan vidare. Tidigare säljled svarar inte heller för fel till den del kravet grundar sig på en utfästelse som har getts av någon annan än näringsidkaren i fråga och utfästelsen ger köparen bättre rätt än utan utfästelsen, eller till den del kravet gäller prisavdrag eller återbetalning av priset och det yrkade beloppet överstiger vad näringsidkarens avtalspart hade kunnat kräva på samma grunder. (31 § 2 mom.). 

Köparen förlorar sin rätt att framställa krav med stöd av 5 kap. 31 § 1 mom. i konsumentskyddslagen, om köparen hade tillgång till de uppgifter om näringsidkaren som behövs för framställande av kravet men inte inom den tid som avses i 5 kap. 16 a § 1 mom. i konsumentskyddslagen underrättar näringsidkaren om felet eller denne inte inom samma tid får information om att felet har reklamerats till ett senare säljled. Köparen får dock åberopa felet, om den näringsidkare mot vilken kravet riktas har handlat med grov oaktsamhet eller i strid med tro och heder eller om det är fråga om ett fel som avses i 16 a § 2 mom. 2 eller 3 punkten. (31 § 3 mom.). Bestämmelserna i 5 kap. 31 § i konsumentskyddslagen är nationell reglering. 

3.1.3  3.1.3 Övriga bestämmelser om reparation av varor

I 8 kap. i konsumentskyddslagen föreskrivs det om vissa konsumenttjänstavtal. Enligt 8 kap. 1 §, som gäller kapitlets tillämpningsområde, gäller bestämmelserna i kapitlet tjänster som näringsidkare (uppdragstagare) utför åt konsumenter (beställare) mot vederlag och som innebär att arbete eller andra prestationer utförs på lösa saker, byggnader, andra anläggningar eller fast egendom. Bestämmelserna i kapitlet gäller således också reparation av varor. 

I kapitlet finns det bestämmelser om bland annat påföljder vid dröjsmål med en tjänst (7–11 §), om tjänstens beskaffenhet samt felaktig tjänst (12–15 §) samt om påföljder vid fel (16–22 §). I kapitlet föreskrivs det också om priset på tjänsten (23 §), ungefärlig prisuppgift (24 §) och påföljder vid beställarens avtalsbrott (26–31 §). 

I 8 kap. 23 § i konsumentskyddslagen finns det bestämmelser om priset på tjänsten. Enligt 1 mom. ska beställaren, om priset eller prisberäkningssättet inte följer av avtalet, betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens innehåll, omfattning, art, ett i ekonomiskt hänseende ändamålsenligt utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt. Har uppdragstagaren vid marknadsföringen av tjänsten lämnat sådana uppgifter om priset eller om prisberäkningssättet som avser prisnivån vid avtalstillfället och kan uppgifterna antas ha inverkat på avtalet, bestäms priset enligt dessa uppgifter. Enligt 2 mom. får näringsidkaren, om denna på konsumentens begäran företagit förberedande undersökning för att utreda omfattningen av eller kostnaden för en tjänst, kräva betalning för dessa förberedande åtgärder, om inte konsumenten på grund av sedvana inom branschen eller av någon annan orsak hade anledning att anta att åtgärderna skulle vidtas utan ersättning. I 3 mom. föreskrivs det om situationer där det som har utförts till exempel skadas, förstörs eller går förlorat. 

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 2 kap. 8 och 8 a § i konsumentskyddslagen blir tillämpliga också på tjänster som gäller reparation av varor. Regleringen grundar sig på direktivet om otillbörliga affärsmetoder och på konsumenträttighetsdirektivet. Bestämmelser om de upplysningar som ska lämnas vid tillhandahållande av tjänster finns dessutom i 7 och 8 § i lagen om tillhandahållande av tjänster (1166/2009). Regleringen baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden. 

3.1.4  3.1.4 EU:s regler om ekodesign

Bestämmelser om ramen för ekodesign för produkter finns i ekodesignförordningen och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter, nedan ekodesigndirektivet. Ekodesigndirektivet har genomförts nationellt genom lagen om krav på ekodesign för och energimärkning av produkter (1005/2008, nedan ekodesignlagen) och statsrådets förordning om krav på ekodesign för produkter (1043/2010), som utfärdats med stöd av den. Regelverket omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (1137/2016). Marknadskontrollmyndigheter enligt ekodesignlagen är Säkerhets- och kemikalieverket och Tullen. Ekodesignförordningen innehåller komplexa övergångsbestämmelser med flera undantag för enskilda artiklar. Direktivet och den lagstiftning som baserar sig på det förblir till vissa delar vid sidan av den nya förordningen i kraft ännu en tid åtminstone fram till utgången av 2030. Bestämmelserna om ekodesign utvidgas med tiden till att omfatta nya produktgrupper, allteftersom Europeiska kommissionen utfärdar produktgruppsspecifika förordningar där ekodesignkraven för produktgrupperna fastställs. De krav som ställs på produkterna blir förpliktande för de ekonomiska aktörerna först när produktgruppsspecifika krav har utarbetats för produktgruppen i fråga under ledning av Europeiska kommissionen. Stora förändringar sker på lång sikt. Kommissionen publicerar minst vart tredje år en arbetsplan för de produktgrupper som ska prioriteras. 

Utöver ekodesignförordningen och ekodesigndirektivet ingår krav på cirkulär ekonomi i anslutning till design av vissa produkter också i annan EU-lagstiftning, såsom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1542 om batterier och förbrukade batterier, om ändring av direktiv 2008/98/EG och förordning (EU) 2019/1020 och om upphävande av direktiv 2006/66/EG och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2025/40 om förpackningar och förpackningsavfall, om ändring av förordning (EU) 2019/1020 och direktiv (EU) 2019/904 och om upphävande av direktiv 94/62/EG, nedan förordningen om förpackningar och förpackningsavfall. 

3.2.1  3.2.1 Ändringsbehov till följd av direktivet

Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen förutsätter ändringar i synnerhet i 2 kap. i konsumentskyddslagen samt vissa ändringar i bestämmelserna om informationsskyldighet i 6 kap. i den lagen och i statsrådets förordning om otillbörligt förfarande från konsumentsynpunkt vid marknadsföring och i kundrelationer. Direktivet förutsätter dessutom ändringar i fråga om påföljdsbestämmelserna i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna. 

Direktivet om reparation av varor förutsätter vissa ändringar i 5 och 8 kap. i konsumentskyddslagen. Dessutom ska det till lagen fogas bestämmelser om tillverkarens skyldighet att reparera vissa varor också när det inte är fråga om att avhjälpa fel som omfattas av ansvaret för fel eller tillverkarens garanti. Genomförandet av direktivet förutsätter dessutom nya bestämmelser om tillhandahållande av reservdelar och verktyg till ett skäligt pris samt om avtalsvillkor och praxis som hindrar reparation av vissa varor. Direktivet förutsätter dessutom påföljdsbestämmelser för brott mot de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av artiklarna 4, 5 och 6 i direktivet. 

3.2.2  3.2.2 Bestämmelser i direktivet som inte kräver ändringar i lagstiftningen

Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen 

Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen innehåller vissa definitioner som motsvarar definitionerna i de tidigare konsumentskyddsdirektiven. Dessa definitioner har införlivats i Finlands lagstiftning genom bestämmelser i konsumentskyddslagen som trädde i kraft tidigare. 

De nya definitionerna av varor och hållbarhet i direktivet om otillbörliga affärsmetoder (artikel 2 ca och t) motsvarar ordens allmänspråkliga betydelse, och därför har det inte ansetts nödvändigt att ta in definitioner i lagen (se RP 180/2021 rd, s. 17–18). Funktionalitet (artikel 2 w i direktivet) definieras i 5 kap. 2 a § 3 punkten i konsumentskyddslagen. 

Begreppet programvaruuppdatering definieras i artikel 2 u i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Med begreppet avses enligt direktivet en kostnadsfri uppdatering, inbegripet en säkerhetsuppdatering, som är nödvändig för att säkerställa att varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster förblir avtalsenliga i enlighet med direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster och varuförsäljningsdirektivet, eller en funktionalitetsuppdatering. Med beaktande av innehållet i bestämmelserna om programvaruuppdateringar anses det inte nödvändigt att ta in en definition av programvaruuppdatering i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 2 v definieras begreppet förbrukningsvara, med vilket avses varje komponent från en vara som återkommande förbrukas och behöver bytas ut eller fyllas på för att varan ska fungera som avsett. Det föreslås ingen definition av begreppet förbrukningsvara i konsumentskyddslagen, eftersom begreppet motsvarar den allmänspråkliga betydelsen av uttrycket. 

I artikel 2.14a i konsumenträttighetsdirektivet definieras begreppet kommersiell hållbarhetsgaranti, med vilket avses en tillverkares kommersiella hållbarhetsgaranti i den mening som avses i artikel 17 i varuförsäljningsdirektivet, enligt vilken tillverkaren är direkt ansvarig gentemot konsumenten under hela löptiden för den kommersiella hållbarhetsgarantin för reparation eller utbyte av varorna, i enlighet med artikel 14 i varuförsäljningsdirektivet, när varornas hållbarhet inte upprätthålls. Kommersiell hållbarhetsgaranti behöver inte definieras i konsumentskyddslagen. Artikel 17 i varuförsäljningsdirektivet har redan tidigare genomförts nationellt genom 5 kap. 15 a § i konsumentskyddslagen, som gäller garantier, där det också föreskrivs om garanti för varors användbarhet. I 2 mom. i den ovan avsedda bestämmelsen föreskrivs det om garantier som har getts av någon annan än säljaren i ett tidigare säljled. Enligt den ovan avsedda bestämmelsen i konsumentskyddslagen är varan dessutom felaktig, om den under garantitiden försämras i förhållande till villkoren i garantibeviset. Köparen har då de rättigheter enligt konsumentskyddslagen som gäller fel i varor och som motsvarar de rättigheter som köparen har enligt artikel 14 i varuförsäljningsdirektivet. 

I artikel 2.14b i konsumenträttighetsdirektivet definieras hållbarhet, med vilket avses hållbarhet enligt definitionen i artikel 2.13 i varuförsäljningsdirektivet. Definitionen av hållbarhet motsvarar ordets allmänspråkliga betydelse och behöver därför inte genomföras separat. 

I artikel 2.14c i konsumenträttighetsdirektivet definieras tillverkare, med vilket avses tillverkare enligt definitionen i artikel 2.4 i varuförsäljningsdirektivet. Definitionen av tillverkare har redan tidigare genomförts nationellt genom 5 kap. 2 a § i konsumentskyddslagen. 

I artikel 2.14e i konsumenträttighetsdirektivet definieras begreppet programvaruuppdatering. Med begreppet avses enligt direktivet en uppdatering som är nödvändig för att säkerställa att varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster förblir avtalsenliga i enlighet med direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster och varuförsäljningsdirektivet, inbegripet en säkerhetsuppdatering, eller en funktionalitetsuppdatering. Det anses inte nödvändigt att ta in en definition av programvaruuppdatering i den nationella lagen. 

Direktivet om reparation av varor 

Artikel 2 i direktivet om reparation av varor innehåller definitionerna av de begrepp som används i direktivet. Definitionerna av konsument och säljare i artikel 2.1 och 2.4 i direktivet motsvarar i sak 1 kap. 4 och 5 § i konsumentskyddslagen, vilket innebär att nationella genomförandeåtgärder inte behövs till dessa delar. 

I artikel 2.2 definieras begreppet reparatör. Med reparatör avses en fysisk eller juridisk person som, i anknytning till den personens närings- eller yrkesverksamhet, tillhandahåller reparationstjänster, inbegripet tillverkare och säljare som tillhandahåller reparationstjänster och leverantörer av reparationstjänster, oavsett om de är oberoende eller knutna till sådana tillverkare eller säljare. Definitionen motsvarar ordets allmänspråkliga betydelse och det behöver inte definieras separat i den nationella lagstiftningen. 

På motsvarande sätt motsvarar definitionen av begreppet reparation i artikel 2.3, med vilken avses reparation enligt definitionen i artikel 2.20 i ekodesignförordningen, också den allmänspråkliga definitionen av begreppet, och inga genomförandeåtgärder behövs till denna del. Enligt artikel 2.20 i ekodesignförordningen avses med reparation en eller flera åtgärder som vidtas för att återföra en defekt produkt eller avfall till ett skick där produkten eller avfallet uppfyller sitt avsedda syfte. 

I artikel 2.9 i direktivet om reparation av varor finns en definition av begreppet varor, som hänvisar till definitionen av begreppet i varuförsäljningsdirektivet. Definitionen av varor i artikel 2.5 i varuförsäljningsdirektivet motsvarar i sin tur ordets allmänspråkliga betydelse, vilket innebär att en definition inte behövs till denna del. 

I artikel 2.10 definieras begreppet rekonditionering. Med rekonditionering avses rekonditionering enligt definitionen i artikel 2.18 i ekodesignförordningen. Enligt artikel 2.18 i ekodesignförordningen avses med rekonditionering åtgärder som vidtas för att förbereda, rengöra, testa, underhålla och vid behov reparera en produkt eller en kasserad produkt i syfte att återställa dess prestanda eller funktion inom det avsedda användningsområde och prestandaområde som ursprungligen planerades på designstadiet vid tidpunkten för utsläppandet av produkten på marknaden. Definitionen kan anses motsvara den allmänspråkliga definitionen av begreppet och inga genomförandeåtgärder behövs till denna del. 

Vidare ingår i artikel 2.12 i direktivet om reparation av varor en definition av begreppet varaktigt medium, som hänvisar till definitionen i artikel 2.11 i varuförsäljningsdirektivet. Lämnande av information i varaktig form definieras bland annat i 6 kap. 8 § 2 punkten i konsumentskyddslagen. Enligt den punkten avses med lämnande av information i varaktig form lämnande av information personligen antingen skriftligt eller elektroniskt så att mottagaren kan bevara och återge informationen i oförändrad form. Definitionen behöver inte införlivas separat. 

Genom direktivet om reparation av varor har varuförsäljningsdirektivet ändrats (artikel 16 i direktivet om reparation av varor). Artikel 10 i varuförsäljningsdirektivet innehåller bestämmelser om säljarens ansvar. Säljaren ska enligt huvudregeln ansvara gentemot konsumenten för alla fel som föreligger vid den tidpunkt då varorna levererades och som framkommer inom två år från den tidpunkten (artikel 10.1). I artikeln har det dock införts en ny punkt 2a, enligt vilken säljarens ansvarsperiod förlängs en gång med 12 månader om en vara repareras i enlighet med artikel 13.2 i direktivet som avhjälpande åtgärd för att återställa varorna till avtalsenlighet. Till artikel 10.3 har det fogats en hänvisning till den nya artikel 10.2a. Enligt den nya artikel 10.3 får medlemsstaterna behålla eller införa längre tidsfrister än de som avses i punkterna 1, 2 och 2a. 

Till artikel 10 i varuförsäljningsdirektivet har det vidare fogats en ny punkt 5a. Enligt den punkten får medlemsstater som i enlighet med punkt 3 eller 5 inte föreskriver fasta tidsfrister för säljarens ansvar eller endast föreskriver en preskriptionsfrist för de avhjälpande åtgärderna avvika från punkt 2a under förutsättning att de säkerställer att säljarens ansvar eller preskriptionsfristen för avhjälpande åtgärder vid reparation motsvarar minst tre år. 

De ovannämnda ändringarna i varuförsäljningsdirektivet förutsätter inga genomförandeåtgärder. I Finland bestäms ansvaret för fel utifrån varans förväntade livslängd och begränsas i sista hand utifrån den allmänna preskriptionstiden, vilken i Finland är tre år. Således behöver det i Finland inte föreskrivas särskilt om förlängning av säljarens ansvarstid för fel. I 5 kap. 22 a § i konsumentskyddslagen finns en informativ bestämmelse om preskription av en köpares krav på gottgörelse. Enligt den bestämmelsen finns bestämmelser om preskription av en köpares krav på gottgörelse i lagen om preskription av skulder (728/2003). 

I artikel 7 i direktivet om reparation av varor föreskrivs det om inrättande av en europeisk onlineplattform för reparation. Syftet med onlineplattformen är att föra samman reparatörer av varor med konsumenter. Reparatörer kan, om de så önskar, registrera sig på plattformen och via den kan konsumenter söka efter och kontakta reparatörerna. Den europeiska onlineplattformen ska bestå av nationella delar som använder ett gemensamt onlinegränssnitt. Den nationella delen kan under vissa förutsättningar ersättas med befintliga offentliga eller privata nationella onlineplattformar, men eftersom det i Finland inte finns några onlineplattformar som uppfyller kraven i direktivet är dessa möjliga undantag inte relevanta för Finland. 

Enligt artikel 7.2 i direktivet ansvarar Europeiska kommissionen för utvecklingen av det gemensamma onlinegränssnittet. Den expertgrupp som avses i artikel 8 i direktivet, som bland annat består av företrädare för alla medlemsstater, har till uppgift att ge kommissionen råd om utformningen av den europeiska onlineplattformen och dess funktion samt om dess nationella delar. 

I samband med genomförandet av direktivet har medlemsstaterna påpekat att det i viss mån är oklart vad som slutligen konkret krävs av medlemsstaterna i artikel 7. Europeiska kommissionen har lovat förtydliga saken under våren och sommaren 2026. Eftersom det är fråga om en myndighetsuppgift av permanent natur, behöver det i vilket fall som helst föreskrivas särskilt om Tillstånds- och tillsynsverkets verksamhet i egenskap av nationell kontaktpunkt. 

I artikel 12 i direktivet om reparation av varor föreskrivs det om konsumentinformation. Enligt artikeln ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att information om konsumenternas rättigheter enligt detta direktiv och om hur dessa rättigheter kan genomdrivas finns tillgänglig för konsumenterna, inbegripet på nationella webbplatser som är anslutna till den gemensamma digitala ingång som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012. Tillhandahållandet av information förutsätter inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Enligt artikel 13 i direktivet ska medlemsstaterna vidta åtminstone en åtgärd för att främja reparation. Senast den 3 juli 2029 ska medlemsstaterna till kommissionen anmäla en eller flera åtgärder som vidtagits. 

Kommissionen ska offentliggöra information om de åtgärder som har anmälts av medlemsstaterna. Åtgärden förutsätter åtminstone inte i det här skedet några ändringar i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 15 föreskrivs det om sanktioner. Enligt artikeln ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som har antagits enligt artiklarna 4, 5 och 6 och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Artikel 5.4 och 5.6 i direktivet genomförs genom bestämmelser som fogas till avfallslagen. Bestämmelserna i fråga omfattas av påföljdsbestämmelserna i 126 och 129 § i avfallslagen, och inga särskilda genomförandeåtgärder behövs till denna del. I 126 § i avfallslagen föreskrivs det om åtgärder vid förseelser eller försummelser. Enligt paragrafen får tillsynsmyndigheten meddela förbud mot att fortsätta ett lagstridigt förfarande. I 129 § föreskrivs det om vite som förenas med förbudet. 

Genom artikel 17 i direktivet ändras direktivet om grupptalan så att också direktivet om reparation av varor omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om grupptalan. Direktivet om grupptalan har genomförts nationellt genom lagen om grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande (1101/2022). Enligt 1 §, som gäller lagens tillämpningsområde, tillämpas den lagen på sådan inhemsk och gränsöverskridande grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande som avses i direktivet om grupptalan. Lagens materiella tillämpningsområde bestäms således genom hänvisningen i paragrafen direkt enligt tillämpningsområdet för direktivet om grupptalan. Dessutom föreskrivs det redan för närvarande i 5 och 6 § i lagen om grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande att konsumentombudsmannen och Tillstånds- och tillsynsverket är godkända enheter för både inhemsk och gränsöverskridande grupptalan. Båda myndigheterna nämns också i 9 § i den lagen, som gäller information. Således förutsätter artikel 17 i direktivet om reparation av varor inga särskilda genomförandeåtgärder. 

4.1.1  4.1.1 Konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen

Allmänt 

Det föreslås att konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen genomförs genom ändring av 2 och 6 kap. i konsumentskyddslagen och statsrådets förordning om otillbörligt förfarande från konsumentsynpunkt vid marknadsföring och i kundrelationer. Syftet med de föreslagna ändringarna är dels att öka konsumenternas medvetenhet om nyttigheternas miljökonsekvenser och på så sätt göra det lättare att fatta miljömässigt hållbara konsumtionsbeslut, dels att effektivare än för närvarande ingripa i framförandet av osanna eller vilseledande miljöpåståenden. 

Förslag som gäller marknadsföringen av nyttigheter 

Redan nu kan det ingripas i osanna och vilseledande påståenden om miljön vid marknadsföringen genom så kallade generalklausuler i konsumentskyddslagen. Nu föreslås att det till lagen fogas mer detaljerade bestämmelser än tidigare om förbjudna påståenden som uttryckligen gäller miljön, samhället eller cirkulär ekonomi. Nytt är bland annat att påståenden om framtida miljöprestanda ska vara tillåtna endast om påståendena grundar sig på tillförlitliga och detaljerade planer, vars framsteg också övervakas. 

Ändringar som är betydande för både näringsidkare och konsumenter föreslås också i statsrådets förordning om otillbörligt förfarande från konsumentsynpunkt vid marknadsföring och i kundrelationer. Förslaget till ändring av förordningen finns som bilaga till denna regeringsproposition. Förordningen innehåller en så kallad svart lista, det vill säga en förteckning över förfaranden som alltid ska betraktas som otillbörliga och vilseledande och således förbjudna. Det föreslås att den svarta listan kompletteras bland annat så att det ska vara förbjudet att uppvisa en hållbarhetsmärkning som inte grundas på ett certifieringssystem eller som inte fastställts av offentliga myndigheter. I fortsättningen ska det också vara förbjudet att göra ett allmänt miljöpåstående utan att näringsidkaren kan styrka erkänd utmärkt miljöprestanda som är relevant för påståendet. 

På det sätt som framgår av utkastet till statsrådets förordning är avsikten att de punkter i förordningen som gäller hållbarhetsmärkning och miljöpåståenden ska börja tillämpas först efter en övergångsperiod på ett halvt år på marknadsföring som ingår i en nyttighet eller dess förpackning som har släppts ut på marknaden innan förordningens ikraftträdande. En sådan kort övergångsperiod för produkter som redan finns i lager baserar sig inte på direktivet och strider mot det. En kort övergångsperiod anses dock vara nödvändig, eftersom nyttigheterna med beaktande av leveranskedjornas längd inte nödvändigtvis kan anpassas så att de motsvarar de nya och i viss mån mångtydiga krav som följer av direktivet när det gäller hållbarhetsmärkningar och miljöpåståenden. Syftet med den nationella övergångsperioden är att minska den ekonomiska bördan för företagen och att stävja det svinn som regleringen enligt företrädare för näringslivet i värsta fall kan orsaka. Uppkomsten av svinn skulle strida mot målen i konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen. 

Förslag som gäller informationsskyldighet och vissa märkningar 

Det föreslås att näringsidkarnas informationsskyldighet utvidgas. I fortsättningen ska näringsidkaren innan ett avtal ingås informera konsumenten bland annat om varornas hållbarhet och reparerbarhet. Vid distansförsäljning och hemförsäljning ska konsumenten också ges information om eventuella miljövänliga leveransalternativ. 

Det är också nytt att näringsidkarna på varorna eller i anslutning till dem ska ange information om den hållbarhetsgaranti av ett visst slag som tillverkaren har gett med hjälp av den harmoniserade märkning som Europeiska kommissionen har fastställt. På motsvarande sätt ska information om säljarens lagstadgade ansvar för fel ges med hjälp av det harmoniserade meddelande som kommissionen har fastställt. Syftet med ändringarna är att öka konsumenternas medvetenhet om deras rättigheter på unionsnivå. 

4.1.2  4.1.2 Direktivet om reparation av varor

Nya skyldigheter för tillverkare av vissa varor 

För genomförandet av direktivet om reparation av varor föreslås det att tillverkaren av en vara ska vara skyldig att på konsumentens begäran reparera varan avgiftsfritt eller mot skälig ersättning också när det inte är fråga om ett fel i varan som säljaren eller tillverkaren ansvarar för utan till exempel om normalt slitage på varan. Om tillverkaren är etablerad utanför unionen, ska ansvaret för ordnandet av reparationstjänsten vila på tillverkarens auktoriserade representant i unionen, om en sådan saknas på importören och om dessa saknas på distributören av varan. Det föreslås att bestämmelserna om reparationsskyldighet och förfarandet i samband med den tas in i 8 kap. i konsumentskyddslagen, vilket gäller vissa konsumenttjänstavtal. 

Den nämnda reparationsskyldigheten gäller endast vissa varaktiga konsumtionsnyttigheter som förtecknas i bilaga II till direktivet, såsom flera hushållsmaskiner samt mobiltelefoner. Också omfattningen av reparationsskyldigheten bestäms i enlighet med de EU-förordningar som gäller dessa varor, och den är således inte obegränsad. Det bör dock noteras att kommissionen med stöd av artikel 5.9 i direktivet har rätt att anta delegerade akter för att ändra bilaga II, vilket innebär att tillämpningsområdet för reparationsskyldigheten med tiden kan utvidgas i takt med att nya unionsrättsakter som innehåller reparationskrav antas. 

Tillverkare av varaktiga konsumtionsnyttigheter som nämns i bilagan till direktivet åläggs också andra skyldigheter, såsom skyldighet att erbjuda de reservdelar och verktyg som de tillhandahåller till ett skäligt pris. Dessutom ska tillverkarna uttryckligen förbjudas att använda sådana avtalsklausuler eller hårdvaru- eller programvarutekniker som hindrar reparation av varorna i fråga. Eftersom bestämmelserna utöver förhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten också gäller förhållandet mellan två näringsidkare, föreslås det att bestämmelserna fogas till avfallslagen i stället för till konsumentskyddslagen. Ett reformprojekt som gäller den ovannämnda lagen (Del III i ändringen av avfallslagen – lag om cirkulär ekonomi 2024–2026) pågår som bäst vid miljöministeriet. Syftet med reformen är att ersätta avfallslagen med en ny lag om cirkulär ekonomi. Uppgiften att utöva tillsyn i fråga om de nämnda bestämmelserna ska enligt förslaget anvisas Tillstånds- och tillsynsverket, av de orsaker som beskrivs i avsnitt 5.1. 

Direktivet om reparation av varor omfattas med stöd av artikel 18 i direktivet av samarbetsförordningens tillämpningsområde. Utgångspunkten för det nationella genomförandet av förordningen har med några mindre undantag varit att behöriga myndigheter enligt samarbetsförordningen utses på samma sätt som deras arbetsfördelning ordnats även nationellt i fråga om de EU-rättsakter som nämns i bilagan till samarbetsförordningen. Således föreslås det att Tillstånds- och tillsynsverket utses till ensam behörig myndighet enligt samarbetsförordningen i fråga om efterlevnaden av de bestämmelser som föreslås bli fogade till avfallslagen. 

Varje behörig myndighet ska enligt artikel 9.1 i samarbetsförordningen i princip ha de minimibefogenheter enligt den artikeln som är nödvändiga för att tillämpa samarbetsförordningen. För att uppfylla detta krav föreslås det att de befogenheter som ingår i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna också ges Tillstånds- och tillsynsverket när verket är behörig myndighet enligt den lagen. 

Ändringsförslag som gäller avhjälpande av fel vid köp av varor 

Direktivet om reparation av varor förutsätter ändringar också i bestämmelserna om avhjälpande av fel i varor och förfarandet enligt 5 kap. i konsumentskyddslagen. Säljaren åläggs bland annat en uttrycklig skyldighet att i en situation där ett fel förekommer informera köparen om dennes rätt att välja mellan att säljaren avhjälper felet eller levererar en felfri vara. Det är också nytt att en säljare som avhjälper ett fel i en vara inte under alla omständigheter får kräva betalning för en ersättningsvara som lånas ut till konsumenten under den tid då reparationen utförs. 

Det europeiska formuläret för reparationsinformation 

Det föreslås också att det till konsumentskyddslagen fogas bestämmelser om det så kallade europeiska formuläret för reparationsinformation. Det är inte obligatoriskt för näringsidkare som tillhandahåller reparationstjänster att använda formuläret för reparationsinformation, men genom att använda formuläret på korrekt sätt anses näringsidkaren ha fullgjort sin informationsskyldighet enligt vissa direktiv. Närmare bestämmelser om formuläret och dess innehåll utfärdas genom förordning av justitieministeriet. 

Inrättande av en europeisk onlineplattform 

Liksom konstaterats ovan föreskrivs det i artikel 7 i direktivet om reparation av varor om inrättande av en europeisk onlineplattform för reparation. Syftet med onlineplattformen är att föra samman reparatörer av varor med konsumenter. Liksom konstateras ovan i avsnitt 3.2.2 ansvarar Europeiska kommissionen för inrättandet av onlineplattformen, men i direktivet förutsätts det att medlemsstaterna utser nationella kontaktpunkter som ansvarar för uppgifterna i anslutning till förvaltningen av den nationella delen och vid behov för tillsynen över uppgifterna i den nationella delen (artikel 9.1 samt skäl 30 i direktivet). Enligt förslaget ska Tillstånds- och tillsynsverket vara nationell kontaktpunkt för den europeiska plattformen för reparation. 

Enligt artikel 7.4 får medlemsstaterna, om de så önskar, utvidga den nationella delen av den europeiska onlineplattformen till att omfatta inte bara reparatörer utan även säljare av varor som har genomgått rekonditionering, köpare av defekta varor för rekonditionering och olika reparationsinitiativ. Det anses ändamålsenligt att alla dessa aktörer erbjuds möjlighet att registrera sig. 

Enligt artikel 9.2 i direktivet om reparation av varor får medlemsstaterna anta villkor för tillgången till deras nationella delar för registrering. Villkoren kan gälla till exempel krav på yrkeskompetens. Det har inte ansetts nödvändigt att ställa sådana villkor. En orsak till detta är strävan att minska den administrativa bördan. 

4.2.1  4.2.1 Konsekvenser för statsfinanserna och för myndigheternas verksamhet

Konsekvenser för statsfinanserna 

Propositionen har inte som sådan några konsekvenser för statsfinanserna. 

I enlighet med vad som konstaterats ovan är avsikten att det i statsrådets förordning om otillbörligt förfarande från konsumentsynpunkt vid marknadsföring och i kundrelationer i anslutning till genomförandet av konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen i strid med det direktivet ska föreskrivas om en nationell övergångsperiod: enligt ikraftträdandebestämmelsen i utkastet till förordning ska 2 § 4 och 29–30 punkten tillämpas först från och med den 27 mars 2027 på marknadsföring som ingår i en nyttighet eller dess förpackning som har släppts ut på marknaden innan förordningens ikraftträdande. När det föreskrivs om en sådan övergångsperiod är det sannolikt att Europeiska kommissionen inleder ett överträdelseförfarande mot Finland för överträdelse av EU-rätten och att domstolen kan påföra Finland ekonomiska påföljder för detta. Sådana påföljder kan uppgå till betydande belopp. 

Europeiska kommissionen kan inleda överträdelseförfaranden vid genomförande av EU-lagstiftning mot medlemsstater i två fall: om en medlemsstat inte har underrättat kommissionen om de nationella åtgärder som staten vidtagit för att genomföra ett direktiv inom den tidsfrist för genomförande som anges i direktivet, eller om kommissionen anser att det genomförande som den har underrättats om är ofullständigt eller felaktigt. 

Det är oklart vilken typ av överträdelse den medvetet föreskrivna nationella övergångsperioden kommer att betraktas som. Eftersom inledandet av tillämpningen av direktivet har ett nära samband med utfärdandet och ikraftträdandet av lagstiftningen, är det möjligt att kommissionen kan tolka avvikelsen från den tidsfrist för tillämpningen som anges i direktivet avseende den gröna omställningen (27 september 2026) som en fördröjning som räknas som brott mot underrättelseplikten. Det finns dock inga tidigare exempel på sådana tolkningar. I typiska fall där frågan gäller huruvida de materiella bestämmelserna i direktivet har genomförts i den nationella lagstiftningen på ett sätt som motsvarar bestämmelserna i direktivet eller inte, har de behandlats som överträdelseförfaranden som gäller felaktigt genomförande. Det är således också möjligt att kommissionen beslutar att inleda ett överträdelseförfarande mot Finland på grund av att det nationella genomförandet av konsumentskyddsdirektivet avseende den gröna omställningen är felaktigt när en nationell övergångsperiod som avviker från direktivets bestämmelser fastställs. 

Det är svårt att på förhand uppskatta beloppet av eventuella sanktioner från en situation till en annan. Om Finland ålades sanktioner skulle summan överstiga en miljon euro. Det minsta standardbeloppet är för Finlands del för närvarande 1 380 000 euro. Kommissionen har tidigare konstaterat att även om en medlemsstat rättar till en överträdelse medan ärendet behandlas vid Europeiska unionens domstol, återkallar kommissionen inte sanktionerna, utan yrkar på ett standardbelopp. Om genomförandet inte kan slutföras innan rättegångens slut, åläggs medlemsstaten utöver standardbeloppet i praktiken också vite, som antingen är dagligt eller som bestäms enligt någon annan tidsperiod. Vitesbeloppen för medlemsstater har varierat avsevärt, från några tusen euro per dag och uppåt. Vitet ska beräknas tidsmässigt från den dag då domstolen meddelar sin dom med anledning av talan om sanktioner till den dag då medlemsstatens överträdelse upphör. 

Konsekvenser för konsumentombudsmannens verksamhet 

De nya och reviderade bestämmelser som baserar sig på direktivet om konsumentskydd avseende den gröna omställningen kommer till en början att medföra extra arbete för konsumentombudsmannen. Konsumentombudsmannen kommer bland annat att behöva uppdatera sina anvisningar om näringsidkares informationsskyldigheter och om marknadsföring samt ge näringsidkarna och konsumenterna råd om innehållet i och tolkningen av de nya bestämmelserna. Också de nya och reviderade bestämmelser i 5 och 8 kap. i konsumentskyddslagen som baserar sig på direktivet om reparation av varor kommer till en början i någon mån att medföra extra arbete för konsumentombudsmannen. Konsumentombudsmannen kommer bland annat att behöva uppdatera anvisningarna om näringsidkarnas ansvar för fel samt utarbeta anvisningar om nya reparationstjänster. 

Även om konsumentombudsmannen kommer att behöva övervaka efterlevnaden av flera nya och ändrade bestämmelser, övervakar konsumentombudsmannen å andra sidan redan med stöd av den gällande lagstiftningen sådana miljöpåståenden som företagen använder i sin marknadsföring, och det finns skäl att anta att nya, exaktare bestämmelser än tidigare i viss mån kan underlätta detta tillsynsarbete. Tillsynsmyndighetens arbete kan också i viss mån underlättas av mer exakt reglering inom EU, vilket förmodligen gör tolkningen mer enhetlig inom EU. 

Konsumentombudsmannen kan behöva föra tolkningsfrågor som gäller de nya bestämmelserna till marknadsdomstolen för avgörande. Det finns dock inte skäl att anta att antalet ärenden som förs till marknadsdomstolen kommer att öka betydligt på årsnivå i och med ändringarna. 

Det är möjligt att sköta det extra arbete som uppstår i initialskedet med nuvarande resurser, men detta förutsätter inbördes prioritering av tillsynsärenden. Efter initialskedet antas de nya bestämmelserna inte medföra extra arbete. 

Konsekvenser för konsumentrådgivningen 

Det kan antas att konsumentrådgivningen i synnerhet på grund av de nya bestämmelserna om marknadsföring, men också på grund av den reparationsskyldighet som åläggs tillverkaren i vissa fall, upprepade gånger kommer att bli kontaktad med frågor om tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna. Konsumentrådgivningen vägleder både konsumenter och företag i konsumenträttsliga problem och tvister, och det kan antas att i synnerhet näringsidkare kommer att kontakta konsumentrådgivningen med frågor som gäller tolkningen av marknadsföringsbestämmelserna. Denna effekt torde gälla i synnerhet tiden före och omedelbart efter lagens ikraftträdande. Efter detta initialskede finns det inte skäl att anta att de nya bestämmelserna i betydande mån kommer att medföra extra arbete för konsumentrådgivningen. 

En annan sak som emellertid kan ha konsekvenser för konsumentrådgivningen är att nya bestämmelser börjar omfattas av 2 kap. 15 a § i konsumentskyddslagen, som gäller individuella rättsmedel. I en situation där det till exempel uppstår meningsskiljaktigheter mellan konsumenten och näringsidkaren om skadestånd eller prisavdrag, kan konsumenten vända sig till konsumentrådgivningen bland annat för att få medlingshjälp. Eftersom tillämpningen av en bestämmelse alltid förutsätter en bedömning från fall till fall av huruvida ett företag har förfarit på ett sådant förbjudet sätt som specificeras i paragraferna, är det sannolikt att effekten på behovet av rådgivning och medling är bestående. 

Konsekvenser för Tillstånds- och tillsynsverket 

Enligt förslaget ska tillsynen över efterlevnaden av de bestämmelser som föreslås bli fogade till avfallslagen skötas av Tillstånds- och tillsynsverket, som inleder sin verksamhet vid ingången av 2026. Denna tillsynsuppgift bedöms åtminstone i initialskedet att vara mycket anspråkslös vad gäller arbetsmängd. Detta beror på att bestämmelserna i avfallslagen endast gäller tillverkare av vissa i bilaga II till direktivet om reparation av varor avsedda varor, av vilka det veterligen inte finns några i Finland för närvarande. Eftersom sådana aktörer finns annanstans i Europeiska unionen, kan tillsynsuppgifterna i praktiken i Finland endast gälla gränsöverskridande situationer. I sådana fall kan Tillstånds- och tillsynsverket utnyttja konsumentskyddsmyndigheternas samarbetsnätverk, det så kallade CPC-nätverket. I fråga om den arbetsmängd som tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i avfallslagen medför bör det dock noteras att Europeiska kommissionen i enlighet med vad som konstateras ovan med stöd av artikel 5.9 i direktivet har rätt att anta delegerade akter för att ändra bilaga II. Således kan det egentliga tillämpningsområdet för bestämmelserna i avfallslagen och samtidigt arbetsmängden i anslutning till tillsynsuppgiften med tiden utvidgas i takt med att det utfärdas nya unionsrättsakter som innehåller krav på reparabilitet. 

Det föreslås också att Tillstånds- och tillsynsverket ska vara nationell kontaktpunkt för den europeiska onlineplattformen för reparation med tanke på den nationella delen av onlineplattformen. Enligt de uppgifter som erhållits under och efter förhandlingarna om direktivet förutsätter inrättandet av den nationella delen inga åtgärder av medlemsstaterna i anslutning till utvecklingen av informationssystem, utan detta ansvar ligger uteslutande på kommissionen. Vidare har det framförts att den nationella delen inte heller kommer att medföra några merkostnader för medlemsstaterna, om den genomförs på miniminivå. 

Den nationella kontaktpunkten ska dock ha till uppgift att tillhandahålla reparatörerna tillgång till den nationella delen. Enligt uppgifter från Europeiska kommissionen registrerar man sig på webbplatsen genom att skapa ett konto, som aktiveras. Avsikten är att kommissionen automatiskt ska kontrollera den registreringsskyldiges momsnummer. Om momsnumret inte finns i registren ska kommissionen underrätta den nationella kontaktpunktens administratör om detta. Avsikten är att reparatörer och andra som registrerar sig i stor utsträckning själva ska sköta registreringen och att förfarandet ska vara så automatiserat som möjligt. Efter att kontot har aktiverats kan kommissionen vid behov frysa eller ta bort kontot. Tillstånds- och tillsynsverket som nationell kontaktpunkt ska bistå kommissionen med att avlägsna olagligt och eventuellt också föråldrat innehåll från den nationella delen. Dessutom ska den nationella kontaktpunkten bistå kommissionen vid behandlingen av responsen till den nationella delen och vid eventuella åtgärder för att utveckla delen. Den nationella kontaktpunkten ska också rapportera till kommissionen om användningen av den nationella delen. När det gäller rapporteringen förväntas det att kommissionen får de uppgifter som den behöver direkt från den nationella delen och att det således inte behövs någon separat rapportering om användningen av delen. 

Utvecklingen av onlineplattformen pågår fortfarande och det finns ännu inga uppgifter om alla dess funktioner, och därför är det svårt att på ett tillförlitligt sätt uppskatta den arbetsmängd som kommer att förorsakas den nationella kontaktpunkten. Arbetsmängden kommer också att påverkas av hur många reparatörer som slutligen är intresserade av att registrera sig hos den nationella delen och hur automatiserad driften av den nationella delen är. Utvecklingen och ibruktagandet av den nationella delen medför sannolikt uppgifter för den nationella kontaktpunkten, vilka påverkar användningen av personalresurser. Enligt en mycket preliminär uppskattning kommer resurseffekten i initialskedet att vara cirka 0,2 årsverken. På lång sikt förutspås arbetsmängden dock i sin helhet bli liten. 

Enligt direktivet ska kommissionen senast den 31 juli 2027 ha utvecklat det gemensamma onlinegränssnittet för den europeiska onlineplattformen. De medlemsstater som använder de nationella delarna av den europeiska onlineplattformen ska säkerställa att deras nationella del kan tas i drift senast sex månader från den dag då kommissionen tillhandahåller det gemensamma onlinegränssnittet. Med beaktande av detta förväntas resurseffekterna av ibruktagandet av den nationella delen framför allt att koncentrera sig till 2027. 

Konsekvenser för konsumenttvistenämnden 

De nya bestämmelser som kommer att omfattas av konsumentskyddslagens 2 kap. 15 a § om individuella rättsmedel kan i liten utsträckning inverka på konsumenttvistenämndens verksamhet. Hittills har nämnden bara meddelat ett fåtal avgöranden i fråga om tillämpningen av paragrafen. Eftersom tillämpningen av paragrafen alltid förutsätter en helhetsprövning från fall till fall, är det i vilket fall som helst sannolikt att ökningen av nämndens arbetsmängd är bestående. 

De nya och ändrade bestämmelserna i 5 och 8 kap. i konsumentskyddslagen kommer till en början att medföra en ökning av konsumenttvistenämndens arbetsmängd i proportion till antalet ärenden som nämnden ska avgöra och som förutsätter tillämpning eller tolkning av bestämmelserna i fråga. 

Konsumenttvistenämnden har redan tidigare behandlat meningsskiljaktigheter mellan konsumenter och näringsidkare i fråga om reparation av varor, på vilka det gällande 8 kap. i konsumentskyddslagen tillämpas. I och med de nya bestämmelserna kan det bli aktuellt för nämnden att avgöra tvister som gäller reparation av fel hos vissa varor enligt de nya bestämmelser som fogats till 8 kap. i konsumentskyddslagen på grund av att tillverkaren eller någon annan aktör som avses i konsumentskyddslagen har vägrat att reparera varan eller inte har reparerat varan. Nämnden ska då ta ställning till den ovannämnda aktörens reparations- och/eller skadeståndsskyldighet. Detta bedöms öka antalet ärenden som avgörs vid nämnden och därmed också nämndens arbetsmängd. Konsekvenserna bedöms dock vara små. 

Användningen av det harmoniserade europeiska formuläret för reparationsinformation kan bidra till att förhindra uppkomsten av reparationsrelaterade tvister, och vid eventuella tvister kan nämndens avgöranden underlättas av att innehållet i avtalet och den information som konsumenten har fått innan avtalet ingicks framgår tydligare än förr. 

I och med de nya bestämmelserna i avfallslagen kan det bli aktuellt för nämnden att avgöra tvister som gäller tillhandahållande av reservdelar och verktyg till skäligt pris enligt 9 b § i avfallslagen samt tvister som gäller förbjudna avtalsvillkor och förbjuden praxis enligt 9 c § i avfallslagen. Detta bedöms öka antalet ärenden som avgörs vid nämnden och därmed också nämndens arbetsmängd något. 

4.2.2  4.2.2 Konsekvenser för näringsidkarnas och konsumenternas ställning

4.2.3  4.2.3 Miljökonsekvenser och andra konsekvenser

Propositionen bedöms ha positiva konsekvenser för miljön. De nya bestämmelserna om marknadsföring ökar konsumenternas medvetenhet om konsumtionsvarornas miljömässiga egenskaper, vilket hjälper konsumenterna att fatta hållbarare och miljövänligare beslut. Bestämmelserna bidrar också till att styra näringsidkare till att erbjuda miljövänligare konsumtionsnyttigheter. 

Skyldigheten att tillhandahålla reparationstjänster för vissa varor torde uppmuntra konsumenterna att låta reparera sina varor i allt större utsträckning, förutsatt att lämpliga reparationstjänster slutligen finns tillgängliga. Reparation av varor minskar förtida kassering av varor, avfallsmängden och samtidigt de negativa miljökonsekvenserna av avfallshanteringen. Den brist på reparatörer som beskrivs i avsnitt 4.2.2.2 medför dock utmaningar för omsättningen av denna effekt i praktiken. 

I slutrapporten från Repaired-projektet (Potential, fördelar och styrningsmetoder för expansion av reparationstjänster för produkter, Statsrådets kansli, Helsingfors 2024) har man bedömt fördelarna med en ökning av antalet reparationer. På det hela taget anses det vara till fördel för miljön, sysselsättningen och ekonomin om man oftare låter reparera varor, även om nyttan är liten i förhållande till de övergripande konsekvenserna av konsumtionen. Enligt den beräkning som gjordes i samband med utredningen medför det nettofördelar för miljön i Finland och utomlands samt stärker det värdeökningen och sysselsättningen i Finland, om hushållens konsumtionsutgifter riktar sig till reparationer i stället för anskaffning av nya varor. Miljökonsekvenserna gällde framför allt utlandet, eftersom de varugrupper som granskades till största delen var importerade produkter. Enligt utredningen var nettoeffekterna av alla varuproduktgrupper negativa i fråga om växthusgasutsläpp och råvaruförbrukning. Detta innebär att det medför nytta för miljön, om konsumtionsutgifterna riktar sig till reparationer i stället för anskaffning av nya varor. Värdeöknings- och sysselsättningseffekterna var positiva i alla produktgrupper, det vill säga eftersträvansvärda. Tillväxten av den inhemska värdeökningen och sysselsättningen till följd av ökningen av antalet reparationer var större än förlusterna i värdekedjorna inom handeln och logistiken. När man övergår från importerade produkter till inhemska tjänster (reparationstjänster) stärks både värdeökningen och sysselsättningen. I de scenarier som granskades var nyttan av reparationerna dock liten i förhållande till den totala effekten av hushållens konsumtion och berodde i stor utsträckning på vad hushållen gjorde med de pengar som de sparade i och med användningen av reparationstjänsterna.