9.1
Utlänningslagen
11 §. Villkor för inresa. Av skäl som gäller tydlighet och lagens inbördes konsekvens fogas till 1 mom. 5 punkten ett omnämnande av nationella säkerheten. Det är fråga om en terminologisk precisering som ligger i linje med motsvarande preciseringar som gjorts i lagen under innevarande regeringsperiod. I bakgrunden till preciseringarna ligger det faktum att begreppet ”nationell säkerhet” introducerats först nyligen i utlänningslagen, i samband med de revideringar som gjorts under de senaste åren. Enligt tidigare rådande uppfattning i förvaltningssammanhang ingick detta begrepp i begreppet ”allmän ordning och allmän säkerhet”.
Begreppet nationell säkerhet avser den gemensamma säkerheten i det finländska samhället och Finlands suveränitet. Begreppet är dynamiskt och bestäms både i tiden och mot en fluktuerande bakgrund av rådande hot och villkor i omvärlden. Den nationella säkerheten beskrivs ofta utifrån de hot som riktas mot den. Dessa är hot som påverkar hela det finländska samhället, exempelvis terrorism, spionage och skadlig verksamhet bedriven av främmande stater. Också hybridpåverkan, cyberhot och skydd av kritisk infrastruktur är frågor som hänför sig till den nationella säkerheten.
Samtidigt föreslås uttrycket ”allmän ordning och säkerhet” i 1 mom. 5 punkten bli preciserat så att det blir tydligare att det är fråga om två olika begrepp, allmän ordning och allmän säkerhet.
Enligt 148 § 1 mom. 1 punkten i utlänningslagen utgör det att utlänningen inte uppfyller de villkor för inresa som anges i 11 § en grund för avvisning.
12 a §.Nekad inresa. Paragrafen är ny och i den samlas bestämmelserna om nekad inresa. Bestämmelsen om nekad inresa i 142 § 1 mom. flyttas till 1 mom. i denna föreslagna paragraf. Enligt momentet finns bestämmelser om nekande av tredjelandsmedborgares inresa vid en yttre gräns i artikel 14 i kodexen om Schengengränserna. Kodexen om Schengengränserna tillämpas direkt som förordning i Finland och i andra Schengenstater, utan nationell genomförandereglering. Bestämmelsens ordalydelse ändras något, eftersom det inte längre är fråga om en definition av nekad inresa så som i 142 § 1 mom., utan om en mer direkt hänvisning till att nekad inresa ska tillämpas enligt artikel 14 i kodexen om Schengengränserna.
Materiellt sett kan nekad inresa bedömas höra snarare till 2 kap. som gäller inresa, inte till 9 kap. som gäller avlägsnande ur landet. Även så fortsätter bestämmelserna om meddelande av inreseförbud i 9 kap. att gälla också inreseförbud som meddelas i samband med nekad inresa. I paragrafens 1 mom. föreslås en informativ bestämmelse om detta. Inreseförbud i samband med nekad inresa meddelas med stöd av 150 § 1 mom.
Enligt artikel 14.1 i kodexen om Schengengränserna ska en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller samtliga inresevillkor enligt artikel 6.1 och inte tillhör de kategorier av personer som anges i artikel 6.5 nekas inresa till medlemsstaternas territorium. Detta ska inte påverka tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om rätt till asyl och internationellt skydd eller utfärdandet av viseringar för längre vistelse.
Enligt artikel 14.2 får inresa nekas endast genom ett motiverat beslut med uppgift om de exakta skälen för nekad inresa. Det motiverade beslutet ska lämnas i form av ett standardformulär som utformats i enlighet med del B i bilaga V, ifyllt av den myndighet som enligt nationell rätt är behörig att neka inresa. Det ifyllda standardformuläret ska överlämnas till den berörda tredjelandsmedborgaren, som i formuläret ska bekräfta mottagande av beslutet om nekad inresa. Beslutet ska få verkan omedelbart. Del A i bilaga V till kodexen om Schengengränserna innehåller ingående bestämmelser om förfarandena för nekad inresa.
I propositionen föreslås det att tillämpningsområdet för nekad inresa utvidgas på basis av rekommendationerna i den periodiska Schengenutvärderingen av Finland 2023. Enligt rekommendationerna ska Finland anpassa förfarandet för nekad inresa till artiklarna 3 och 14 i kodexen om Schengengränserna och säkerställa att tredjelandsmedborgare som nekats inresa inte kommer in på finskt territorium. Denna ändring av tillämpningsområdet syns inte direkt i den här avsedda paragrafen, som innehåller en hänvisning till artikel 14 i kodexen om Schengengränserna som tillämplig rätt. I stället föreslås det att 142 §, som gäller enbart avvisning, skrivs om så att de situationer som avses i 2 mom. 2 och 3 punkten i den paragrafen utesluts från tillämpningsområdet för avvisning, varvid de omfattas av tillämpningsområdet för nekad inresa enligt kodexen om Schengengränserna. Ändringen medför att man i fortsättningen i stället för avvisning enligt utlänningslagen tillämpar kodexen om Schengengränserna på en tredjelandsmedborgare som inte omfattas av ett av Finland meddelat inreseförbud och som inom giltighetstiden för ett av Finland beviljat uppehållstillstånd för första gången infinner sig vid yttre gränsen eller som har ett uppehållstillstånd beviljat av en annan medlemsstat.
Förslaget att ta med de situationer av avvisning som avses i utlänningslagens 142 § 2 mom. 2 och 3 punkt i tillämpningsområdet för kodexen om Schengengränserna bedöms inte i någon betydande grad ändra praxis vid yttre gränsen när tredjelandsmedborgares inresa förhindras. I viss mån kan ändringen anses bidra till större klarhet i regleringen, eftersom den medför att skillnaden mellan nekad inresa och avvisning i högre grad hänför sig till utlänningens status som tredjelandsmedborgare, inte enbart till de handlingar som utgör grunden för vistelse i landet.
Det finns skäl att framöver vara uppmärksam på sådana situationer som avses i artikel 6.5 a i kodexen om Schengengränserna, det vill säga situationer där inresa inte får nekas eftersom den som avser att resa in landet gör det i transiteringssyfte för att nå en annan medlemsstat och inte omfattas av ett inreseförbud meddelat av Finland. Inom luftfarten uppstår inget sådant problem, eftersom transiteringen måste vara direkt och kan övervakas vid behov. Om en transitresa förutsätter vistelse i Finland och personen vid ankomst till Finland äventyrar allmän ordning eller allmän säkerhet eller den nationella säkerheten, kan man överväga tagande i förvar eller mildare säkringsåtgärder, såsom anmälningsskyldighet vid strängt utsatta tider, tills personen reser vidare till den medlemsstat som beviljat uppehållstillståndet. Sådana situationer kan bedömas bli sällsynta, eftersom de kan förebyggas genom ett nationellt inreseförbud eller genom ett sådant inreseförbud på förhand som föreslås i denna proposition.
Föreslagna 2 mom. innehåller en bestämmelse om behörigheten att fatta beslut om nekad inresa och föreslagna 3 mom. om behörigheten att verkställa beslut om nekad inresa. I behörighetsbestämmelserna föreslås inga materiella ändringar, utan de motsvarar bestämmelserna i 151 och 152 § i den gällande lagen. Det är dock ändamålsenligt att också de flyttas från 9 kap. till den föreslagna paragrafen om nekad inresa.
Gällande 201 b § om verkställighet av beslut om nekad inresa föreslås bli upphävd. Bestämmelsen grundar sig på artikel 14.3 i kodexen om Schengengränserna, enligt vilken verkställigheten av ett beslut om nekad inresa inte ska uppskjutas på grund av överklagande. Denna bestämmelse i förordningen i fråga ska framöver tillämpas direkt.
Eftersom nekad inresa omfattas av sådana förfarandebestämmelser i kodexen om Schengengränserna och i del A i bilaga V till kodexen som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna, är de överlappande förfarandebestämmelserna i 9 kap. onödiga och stryks. Detta innebär ändringar i 145, 146, 146 a, 147 och 147 a §. Finland har för avsikt att underrätta kommissionen om att Finland med stöd av artikel 2.2 a i återvändandedirektivet avser avvika från direktivet i situationer som gäller nekad inresa. Också artikel 3.1 a i kommissionens förslag till återvändandeförordning innehåller en motsvarande möjlighet till avvikelse.
36 b §. Klandervärt beteende i Finland som grund för att vägra uppehållstillstånd. I paragrafens 1 mom. 1 punkt föreslås hänvisningen till vistelse utan uppehållsrätt bli ändrad så att det i bestämmelsen i stället hänvisas till att utlänningen vid inlämnandet av ansökan inte har vistats lagligt i landet på det sätt som föreskrivs i 40 § 1 eller 4 mom. i utlänningslagen. Med stöd av 40 § 4 mom. har en person som söker internationellt skydd rätt att lagligen vistas i landet under den tid förvaltningsförfarandet pågår. Förslaget att ändra bestämmelsen har samband med genomförandet av EU:s asyl- och migrationspakt.
Liksom den gällande bestämmelsen omfattar den föreslagna punkten situationer där en utlänning ursprungligen har rest in i landet olagligt eller i en början har vistats lagligt i landet men stannat kvar trots skyldighet att lämna landet efter att uppehållsrätten har upphört eller ett beslut om avlägsnande ur landet har fattats. Genom den föreslagna ändringen skärps emellertid tillämpningen av bestämmelsen så att en ansökan om uppehållstillstånd som lämnas under en pågående besvärsprocess i regel leder till att tillståndet vägras.
Utlänningslagens 40 § har reviderats genom lagändring 147/2025. Bakgrunden till den ändringen var EU-domstolens avgörande i mål C-181/16 Gnandi om tolkningen av återvändandedirektivet. I sin dom konstaterade domstolen att en persons vistelse i landet är olaglig i den mening som avses i återvändandedirektivet så snart den behöriga myndigheten har lämnat avslag på personens ansökan om internationellt skydd i första instans, oberoende av huruvida personen har tillstånd att stanna kvar i avvaktan på utgången av överklagandet av avslagsbeslutet (punkt 59). Denna tolkning gäller även situationer där en tredjelandsmedborgare har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd, tredjelandsmedborgaren har meddelats beslut om avvisning eller utvisning eller tredjelandsmedborgarens uppehållstillstånd har återkallats.
På basis av genomförandebestämmelserna har i synnerhet utlänningar som sökt internationellt skydd och som vistats i landet med uppehållstillstånd rätt att stanna kvar i landet, i regel så länge besvärsprocessen pågår. En informativ hänvisning som gäller detta finns i 40 § 5 mom., enligt vilket bestämmelser om utlänningars rätt att vistas i landet efter ett beslut om avlägsnande ur landet finns i 13 kap. En till en besvärsprocess knuten rätt att stanna kvar i landet bör dock inte göra det möjligt att få uppehållstillstånd på basis av ansökan i Finland efter det att den behöriga myndigheten har fastställt att vistelsen är olaglig. Den föreslagna ändringen gäller alla som ansöker om uppehållstillstånd, oavsett till exempel huruvida internationellt skydd i landet har sökts eller inte.
När 36 b § stiftades genom lagändring 472/2024 gjordes det i fråga om rättsverkan ingen skillnad i 40 § mellan beviljat tillstånd och uppehållsrätt som grundar sig på rättsskydd enligt 13 kap. Därför kunde inte tillämpningen av 36 b § föreskrivas att gälla de situationer som avses i 40 § 5 mom., där den behöriga myndigheten redan har fastställt att vistelsen är olaglig men beslutet om avlägsnande ur landet ännu inte är verkställbart. Den ändring som nu föreslås innebär en skärpning av regleringen så att en ny ansökan om uppehållstillstånd under en besvärsprocess i regel leder till att ansökan avslås.
Uppehållstillstånd kan dock beviljas på grundval av 36 e §, om det med beaktande av alla relevanta faktorer och omständigheter vore oskäligt att vägra uppehållstillstånd och det inte är nödvändigt att vägra uppehållstillstånd med hänsyn till den allmänna laglydigheten, hanteringen av invandringen eller den inre säkerheten. I fråga om uppehållstillstånd på grund av familjeband gäller dessutom 36 c § 2 mom. och 66 a §. I regeringens proposition RP 26/2024 rd förklaras att avsikten för 36 e §:s del är att förbereda sig på sådana situationer där det med beaktande av omständigheterna inte finns någon vettig orsak eller grund för att vägra uppehållstillstånd med tanke på sökanden, myndigheter eller samhället, även om tillståndet enligt lagens ordalydelse ska vägras.
36 e §.Oskälig vägran av uppehållstillstånd. Paragrafen föreslås bli utökad med ett nytt 2 mom. Momentet innehåller en bestämmelse om den prövning som är förenad med avslag på ansökan om uppehållstillstånd i en situation där personen redan tidigare har meddelats ett beslut om avlägsnande ur landet. Enligt förslaget ska en ny ansökan om uppehållstillstånd inte längre föranleda omprövning av det ärende som gäller avlägsnande ur landet, utan det räcker med prövning enligt 36 e §. Vid den prövningen ska man enligt förslaget beakta att det redan har bestämts att sökanden ska avlägsnas ur landet, en omständighet som ytterligare inskränker möjligheterna att få tillstånd med stöd av 1 mom.
Enligt 146 § 1 mom. i utlänningslagen görs alltid en helhetsbedömning när avvisning, utvisning, meddelande av inreseförbud samt inreseförbudets längd prövas. Om en ansökan om uppehållstillstånd avslås, ska beslutet åtföljas av ett beslut om avvisning eller utvisning som innefattar en helhetsbedömning. Syftet med den ändring som nu föreslås är att undvika behovet av nya beslut om avlägsnande ur landet, eventuellt flera sådana, enbart för att den helhetsbedömning som avses i 146 § ska kunna tillgodoses vid tillståndsprövningen i en situation där det redan finns beslut om att utlänningen ska avvisas eller utvisas. Enligt Migrationsverkets anvisning om avlägsnande ur landethttps://migri.fi/documents/5202425/150086203/Ohje+ulkomaalaisen+maasta+poistamisesta+-+Maastapoistamisohje.pdf/baadd43b-4acd-af06-1959-6b57cc252d2f/Ohje+ulkomaalaisen+maasta+poistamisesta+-+Maastapoistamisohje.pdf?t=1752213573634 är huvudregeln att en person som utvisas eller avvisas ska få ett enda beslut om avlägsnande ur landet, i vilket frågan om vistelsens laglighet eller olaglighet avgörs och beslutet att avlägsna personen ur landet meddelas. Enbart en ansökan om uppehållstillstånd som lämnas efter beslutet om avlägsnande ur landet föranleder således ingen omprövning av avlägsnandet ur landet av den utlänning som blivit utvisad eller avvisad. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 37 i EU:s förordning om asylförfaranden, enligt vilken det inte krävs något nytt beslut om återvändande, om ett beslut om återvändande redan har utfärdats innan en ansökan om internationellt skydd görs.
Vid den prövning som avses i den föreliggande paragrafen kan omständigheter beaktas som inte fanns när det tidigare beslutet om avlägsnande ur landet prövades och på basis av vilka tillstånd bör beviljas trots ett tidigare beslut om avlägsnande ur landet. Även skyddet för familjelivet och barnets bästa beaktas redan vid den prövning som avser beviljande av uppehållstillstånd i enlighet med 66 a § och, när villkoren uppfylls, 36 c § 2 mom. Ett nytt beslut om avlägsnande ur landet kan behövas till exempel i sådana situationer av non-refoulement dvs. förbud mot tillbakasändning där det inte är värt att anföra besvär över ett beslut som gäller uppehållstillstånd eftersom ett tidigare beslut om avlägsnande ur landet är omedelbart verkställbart. Om den berörda personen i så fall åberopar behov av internationellt skydd, hänvisas denne till att söka internationellt skydd. Vid prövning av huruvida det är oskäligt att vägra uppehållstillstånd bör det alltnog beaktas att sökanden redan har förordnats att avlägsna sig ur landet. Om tillstånd vägras får avlägsnandet ur landet verkställas på basis av det tidigare beslutet om avlägsnande ur landet, om det inte redan har verkställts.
59 §. När uppehållstillstånd upphör att gälla och när giltighetstiden för uppehållstillstånd upphör. Paragrafens 1 mom. föreslås lyda som en uppräkning. Bestämmelsen i 1 mom. 1 punkten föreslås bli ändrad genom att det preciseras när uppehållstillståndet upphör att gälla vid utvisning. I den gällande bestämmelsen är detta oklart. Enligt den föreslagna bestämmelsen upphör uppehållstillståndet att gälla när Migrationsverket har beslutat att utlänningen ska utvisas. Bestämmelsen motsvarar EU-domstolens tolkning enligt ovan (C-181/16 Gnandi) och artikel 3.4 i återvändandedirektivet, enligt vilken beslut om återvändande avser ett administrativt eller rättsligt beslut enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända. Momentets föreslagna 2 punkt innehåller bestämmelsen i gällande lag om att ett uppehållstillstånd upphör att gälla när utlänningen får finskt medborgarskap.
Momentet föreslås bli utökat med en ny 3 punkt enligt vilken ett beviljat uppehållstillstånd upphör att gälla om innehavaren av tillståndet beviljas ett nytt uppehållstillstånd eller i 10 kap. avsedd uppehållsrätt. Det uppstår tidvis situationer där Migrationsverket måste återkalla ett uppehållstillstånd på grund av nytt uppehållstillstånd eller uppehållsrätt när syftet med utlänningens vistelse i landet har ändrats. Ett uppehållstillstånd kan upphöra att gälla enligt förslaget i situationer där syftet med utlänningens vistelse i landet har ändrats och det inte längre finns grunder för det tidigare uppehållstillståndet. Syftet med bestämmelsen är inte att ingripa i situationer där en utlänning har ett verkligt behov av två uppehållstillstånd, till exempel om utlänningen arbetar inom två branscher som båda kräver ett eget uppehållstillstånd.
Den föreslagna bestämmelsen omfattar i praktiken exempelvis sådana personer som har ett giltigt uppehållstillstånd för arbetstagare och som beviljas ett nytt uppehållstillstånd på grund av familjeband. Det tidigare tillståndet behöver då inte förbli i kraft, eftersom tillståndet på grund av familjeband medför en obegränsad rätt att arbeta. Den föreslagna ändringen främjar tillgodoseendet av principen om reglerad invandring, enligt vilken en utlännings vistelse i landet ska grunda sig på vistelsens egentliga syfte. Den föreslagna bestämmelsen omfattar också personer som får tillfälligt skydd och som utöver tillståndet på grund av tillfälligt skydd beviljas ett uppehållstillstånd på någon annan grund. Detta stöds av rådets rekommendation från september 2025 om en samordnad strategi för övergången från tillfälligt skydd för fördrivna personer från Ukraina (2025/0651, nedan rådets exit-rekommendationer). Enligt rekommendationerna ska personer som fått tillfälligt skydd övergå på ett samordnat sätt till andra tillstånd, såvida det med stöd av nationell lagstiftning eller unionslagstiftning är möjligt.
Paragrafens 2 mom. föreslås innehålla bestämmelsen i gällande 1 mom. om när EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta upphör att gälla. Paragrafen föreslås bli utökad med ett nytt 3 moment enligt vilket giltighetstiden för ett uppehållstillstånd upphör när utlänningens uppehållstillstånd återkallas. Också i sådana situationer avses den avgörande tidpunkten vara Migrationsverkets beslut i ärendet.
Ändringsförslagen i paragrafen hänför sig till de bestämmelser som föreslås i 68 och 68 a § enligt denna proposition och deras syfte att förhindra missbruk av uppehållstillståndskort. Enligt 60 f § i utlänningslagen upphör ett uppehållstillståndskort att gälla bland annat när uppehållstillståndet återkallas och när uppehållstillståndet upphör att gälla med stöd av 59 §.
När bestämmelsen tillämpas finns det skäl att beakta 81 c § 6 mom. i utlänningslagen. I det momentet föreskrivs det att om rätten att arbeta grundar sig på uppehållstillstånd och personen i fråga utvisas, upphör rätten att arbeta när beslutet om utvisning blir verkställbart. Om utlänningens uppehållstillstånd upphör att gälla eller dess giltighetstid upphör med stöd av föreslagna 59 §, fortsätter rätten att arbeta att vara i kraft med stöd av 81 c § 6 mom. tills utvisningsbeslutet blir verkställbart. Detta gäller alla situationer där en rätt att arbeta har funnits vid tidpunkten för beslutet. Med beaktande av den snabbare verkställighet av utvisningsbeslut som föreslås i denna proposition blir det sannolikt sällsynt att en rätt att arbeta blir i kraft efter att ett uppehållstillstånd återkallats eller upphört att gälla, och i vilket fall som helst är det fråga om kortvariga situationer.
68 §.Framställning om återkallande av uppehållstillstånd. I lagen föreslås en ny paragraf i vilken polisen och gränskontrollmyndigheten ges behörighet att göra en framställning till Migrationsverket om återkallande av en utlännings uppehållstillstånd. Behovet av en sådan framställning kan uppkomma i inlandet eller vid yttre eller inre gränsen.
Det är fråga om att ta in nuvarande praxis i lag. Förslaget om en framställning av gränskontrollmyndigheten eller polisen till Migrationsverket om återkallande av uppehållstillstånd, när myndigheten bedömer att villkoren för uppehållstillstånd inte uppfylls och att tillståndet bör återkallas, bygger på etablerad myndighetspraxis. Eftersom det tillfälliga omhändertagande av uppehållstillståndskort som föreslås i 68 a § är bundet till en framställning om återkallande av uppehållstillstånd, är det motiverat att en bestämmelse om saken tas in i lag. Migrationsverkets behörighet som uppehållstillståndsmyndighet ändras inte.
Behörigheten att göra framställningar om återkallande av uppehållstillstånd gäller både återkallande av uppehållstillstånd enligt 58 § i utlänningslagen och återkallande av uppehållstillstånd enligt speciallagarna. Speciallagar i anslutning till utlänningslagen är för närvarande forskar- och studerandelagen, säsongsarbetslagen, ICT-lagen och lagen om högkvalificerad anställning. Bestämmelser om återkallande av uppehållstillstånd finns i 12 § i forskar- och studerandelagen, 14 § i säsongsarbetslagen och 9 § i ICT-lagen. I lagen om högkvalificerad anställning innehåller 9 § bestämmelser om återkallande av EU-blåkort.
68 a §.Tillfälligt omhändertagande av uppehållstillståndskort och uppehållskort. En ny paragraf föreslås bli fogad till lagen. Paragrafen gäller den rätt polisen och gränskontrollmyndigheten har, när de gör en framställning om utvisning av en tredjelandsmedborgare eller återkallande av dennes uppehållstillstånd, att tillfälligt omhänderta uppehållstillståndskortet eller uppehållskortet för unionsmedborgarens familjemedlem. Bestämmelser om polisens och gränskontrollmyndighetens behörighet att göra framställningar finns i 151 § 4 mom. i fråga om utvisning och i föreslagna nya 68 § i fråga om återkallande av uppehållstillstånd. Genom bestämmelsen blir det möjligt att omhänderta kortet samtidigt som framställningen görs.
Syftet med den nya paragrafen är att förebygga missbruk av uppehållstillståndskort och uppehållskort. Genom att en myndighet tillfälligt kan omhänderta ett giltigt kort, kan inte tredjelandsmedborgare vars inresa förhindras vid gränsen eller som är på väg att bli utvisade försöka resa in i Schengenområdet med hjälp av kortet genom att passera en annan medlemsstats yttre gräns eller ta sig till en annan medlemsstat inom Schengenområdet för att vistas där. I praktiken förväntas det bli främst vid de yttre gränserna som kort omhändertas i samband med att uppehållstillstånd återkallas. I dessa situationer är det inte alltid möjligt att fatta beslut om återkallande av uppehållstillstånd inom de tidsramar inom vilka gränskontrollmyndigheten avlägsnar tillståndshavaren ur landet. När det är fråga om en person som redan vistas i Finland görs i regel en framställning om utvisning. Om personen utvisas, upphör också uppehållstillståndet att gälla.
Enligt föreslagna 2 mom. ska polisen eller gränskontrollmyndigheten utfärda ett intyg över det tillfälliga omhändertagandet av uppehållstillståndskortet eller uppehållskortet. Myndigheten i fråga ska också omedelbart göra en anteckning om tillfälligt omhändertagande i UMA. Det är inte fråga om att uppehållstillståndskortet eller uppehållskortet upphör att gälla så som avses i 60 f § i den gällande lagen. Syftet med omhändertagandet är att förhindra att kortet används som resedokument under den tid ett ärende som gäller utvisning av personen eller återkallande av personens uppehållstillstånd behandlas. Med tanke på detta bör det göras en anteckning i intyget om att det inte duger som resedokument.
Genom att uppvisa ett intyg över omhändertagande av uppehållstillståndskort eller uppehållskort kan en tredjelandsmedborgaren bevisa sin uppehållsrätt i landet i en eventuell situation av övervakning av utlänningar. Polisen och Gränsbevakningsväsendet har vid övervakningen av utlänningar enligt utlänningslagen möjlighet att vid behov kontrollera giltigheten av en persons uppehållstillstånd och uppehållstillståndskort, bland annat i UMA. Om ett intyg över tillfälligt omhändertagande av ett kort inte anses räcka till i någon viss vardagssituation, till exempel som bevis hos en arbetsgivare på att personen har rätt att arbeta eller hos en bank på att personen har uppehållsrätt, kan man kontakta Migrationsverket. Även andra myndigheter, såsom Folkpensionsanstalten och Skatteförvaltningen, har omfattande rätt att få uppgifter ur UMA, som är det system i vilket man i regel direkt kontrollerar giltigheten av uppehållstillstånd.
I 2 mom. föreslås också en bestämmelse enligt vilken tredjelandsmedborgaren har rätt att tillfälligt inneha uppehållstillståndskortet eller uppehållskortet, om det behövs för att uträtta nödvändiga ärenden. Att tillfälligt ge tillbaka ett kort under den tid kortet är omhändertaget kan komma i fråga till exempel om de ärenden som behöver uträttas hänför sig till en allvarligt sjuk nära anhörig, begravning av en nära anhörig eller något annat vägande personligt skäl. Om kortet tillfälligt ges tillbaka till tredjelandsmedborgaren ska denne återlämna det till den myndighet som lämnat ut kortet inom den tid som myndigheten satt ut. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska 5 § i utlänningslagen beaktas. I den paragrafen föreskrivs att när lagen tillämpas får utlänningarnas rättigheter inte begränsas mer än vad som är nödvändigt.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken polisen eller gränskontrollmyndigheten ska återlämna uppehållstillståndskortet eller uppehållskortet utan dröjsmål, om Migrationsverket beslutar att tredjelandsmedborgaren inte utvisas eller att dennes uppehållstillstånd inte återkallas. Eftersom det föreslagna omhändertagandet av uppehållstillståndskort eller uppehållskort är tillfälligt avses inte myndigheten förstöra kortet under den tid det är omhändertaget, utan bevara det så länge omhändertagandet varar och återlämna det i befintligt skick. Dock, om personen redan har avlägsnats ur landet men uppehållstillståndet inte återkallas, bör den myndighet som omhändertagit uppehållstillståndskortet sträva efter att utan dröjsmål återlämna kortet till dess innehavare.
I synnerhet när det är gränskontrollmyndigheten som tillfälligt omhändertar kort kan tredjelandsmedborgaren redan ha avvisats eller nekats inresa i det skede då uppehållstillståndskortet ska återlämnas. I dessa situationer kan kortet återlämnas via en finsk beskickning så att tillståndshavaren hämtar kortet från beskickningen. Därför är det viktigt att man i samband med tillfälligt omhändertagande av kortet tar reda på tillståndshavarens kontaktuppgifter och påminner denne om skyldigheten att upplysa myndigheten om de ändras.
Om en tredjelandsmedborgare utvisas eller får sitt uppehållstillstånd återkallat, vidtas i fråga om uppehållstillståndskort och uppehållskort de åtgärder som föreskrivs i 60 f § när kortet har upphört att gälla. Enligt 2 mom. i den paragrafen ska det i UMA göras en anteckning om att kortet har upphört att gälla och det omhändertagna kortet ska förstöras.
Tillfälligt omhändertagande av uppehållstillståndskort och uppehållskort utgör inget överklagbart förvaltningsbeslut utan en åtgärd genom vilken myndigheten avses säkerställa att kortet inte missbrukas. För att syftet med den föreslagna paragrafen ska tillgodoses så effektivt som möjligt bör det anses vara tillräckligt i fråga om utlänningens rättsskydd att utlänningen kan överklaga ett eventuellt utvisningsbeslut eller beslut om återkallande av uppehållstillstånd eller uppehållskort genom besvär i förvaltningsdomstol.
117 a §.Allmänna förutsättningar för bestämmande av säkringsåtgärder. Enligt propositionen ändras 1 mom. 2 punkten och 4 mom. till att omfatta beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering. Situationer som kan komma i fråga är förvar eller mindre ingripande åtgärd än förvar enligt vad som avses i artikel 44 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Enligt artikel 67 i förordningen om asyl- och migrationshantering tillämpas artikel 44 också på omfördelning. Med andra ord kan både förvar och andra säkringsåtgärder tillämpas också vid omfördelning. Syftet med ändringen är inte att ändra på rådande fungerande praxis i form av de säkringsåtgärder som vidtas mot personer som är föremål för beslut om överföring, och något sådant förutsätts heller inte i förordningen om asyl- och migrationshantering.
Behovet att se över paragrafen på ovan föreslaget sätt föranleds av förslaget i denna proposition att beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering ska särskiljas från avvisning. Detta förslag medför att avvisning och de andra begrepp i 9 kap. som avser avlägsnande ur landet inte längre kommer att omfatta beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering. Begreppet avlägsnande ur landet, när det avser åtgärder genom vilka en person fysiskt avlägsnas ur landet, omfattar dock fortsättningsvis verkställighet av de beslut om överföring som avses i förordningen om asyl- och migrationshantering.
I 2 mom. föreslås en ny preciserande bestämmelse om när tagande i förvar är möjligt med stöd av paragrafens 1 mom. 2 punkt. I punkten är det fråga om tagande i förvar enligt återvändandedirektivet. Den föreslagna bestämmelsen grundar sig på EU-domstolens dom i mål C-181/16 Gnandi, där det i punkt 45 konstateras följande om förvar i den mening som avses i återvändandedirektivet: ”Med beaktande av räckvidden av de tolkningsfrågor som ställdes i det mål som gav upphov till ovannämnda dom, samt det sammanhang som den domen ingick i, ska det inledningsvis påpekas att den tolkning som förespråkades i den domen endast syftade till att säkerställa att återvändandeförfarandet inte fullföljs så länge som en sökande som fått avslag tillåts stanna i avvaktan på att överklagandet ska avgöras, och i synnerhet att vederbörande inte kan tas i förvar i avlägsnandesyfte enligt artikel 15 i nyssnämnda direktiv.”
En utlänning som har vistats olagligt i landet får med stöd av 1 mom. 2 punkten tas i förvar så fort beslutet om avlägsnande ur landet börjar beredas. Om utlänningen däremot har haft rätt att vistas i landet innan beslutet om avlägsnande ur landet har fattats, kan inte utlänningen tas i förvar på denna på återvändandedirektivet baserade grund förrän beslutet om avlägsnande ur landet har blivit verkställbart. Under ifrågavarande besvärstid kan utlänningen dock tas i förvar med stöd av 1 mom. 1 punkten. När det är fråga om asylsökande bygger 1 mom. 1 punkten på EU:s mottagandedirektiv. Tagande i förvar enligt denna punkt ska på det sätt som föreslås i 127 § 4 mom. beaktas vid beräkning av den maximala förvarsperioden enligt återvändandedirektivet.
EU-domstolens ovannämnda avgörande gäller uttryckligen asylsökande. De har på basis av asylansökan rätt att vistas i landet under den tid ansökan behandlas och därefter tills de får rätt att stanna i landet. I ett vanligt förfarande gäller denna rätt automatiskt tills ärendet avgörs i första besvärsinstans. EU-domstolens avgörande har dock betydelse också i andra ärenden än de som gäller internationellt skydd. Om en utlänning tillåts stanna kvar i landet antingen på grund av automatisk suspensiv verkan eller om domstolen förbjuder eller avbryter verkställigheten av avlägsnandet ur landet, är tagande i förvar inte möjligt med stöd av återvändandedirektivet och den därpå baserade bestämmelsen i 1 mom. 2 punkten innan beslutet om avlägsnande ur landet blir verkställbart.
I 127 § föreslås en precisering avseende beräkningen av den maximala förvarsperioden. Med tanke på beräkningen av den maximala perioden är det väsentligt att ett nytt beslut om tagande i förvar fattas varje gång den allmänna förutsättningen för tagande i förvar ändras. Detta underlättar beräkningen av den maximala förvarsperioden vid ändring av den allmänna förutsättningen, genom att det då finns en tydlig begynnelsetidpunkt för de maximala förvarsperioder som avses i 127 § 2 och 3 mom.
121 §.Förutsättningar för tagande i förvar. Enligt propositionen ändras 1 mom. 5 punkten genom att hänvisningen till den grund för tagande i förvar som finns i ”rådets förordning om bestämmandet av den ansvariga staten” ändras till en hänvisning till den motsvarande grund för tagande i förvar som finns i förordningen om asyl- och migrationshantering. Förordningen om asyl- och migrationshantering träder i kraft den 12 juni 2026 och ersätter den i punkten nämnda förordningen.
Enligt artikel 44.1 i förordningen om asyl- och migrationshantering får ingen hållas i förvar enbart av det skälet att han eller hon är föremål för det förfarande som fastställs genom förordningen. Enligt 44.2 i förordningen om asyl- och migrationshantering får medlemsstaterna, om en risk för avvikande föreligger eller om det är nödvändigt för att skydda nationell säkerhet eller allmän ordning, ta den berörda personen i förvar i syfte att säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med förordningen, på grundval av en individuell bedömning av personens omständigheter, och endast om hållandet i förvar är proportionellt och andra, mindre ingripande alternativa åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.
127 §.Frigivning av den som har tagits i förvar. Paragrafens 1 mom. föreslås bli utökat med en informativ bestämmelse om att tidsfristerna för sökande som tagits i förvar med stöd av förordningen om asyl- och migrationshantering anges i artikel 45 i den förordningen. Enligt punkt 4 i den artikeln ska en person inte längre hållas i förvar om den överförande medlemsstaten inte iakttar tidsfristerna för att lämna in en framställan om övertagande eller en avisering om återtagande eller inte fattar ett beslut om överföring inom den tidsfrist som anges i artikel 42.1, eller om överföringen inte verkställs inom fem veckor enligt artikel 45.3. EU-domstolen har i sin dom av den 13 september 2017 i mål C-60/16 (ECLI:EU:C:2017:675) tolkat de motsvarande tidsgränser som anges i artikel 28 i den nuvarande Dublin III-förordningen. Dessutom innehåller artikel 44.3 i förordningen om asyl- och migrationshantering en bestämmelse om att förvar ska pågå en så kort tidsperiod som möjligt och får inte pågå längre än vad som rimligen krävs för att med tillbörlig aktsamhet slutföra de nödvändiga administrativa förfarandena till dess att överföringen enligt förordningen har verkställts.
Till 1 mom. fogas dessutom en informativ hänvisning om att bestämmelser om förvarsperioden vid förvar som grundar sig på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1349 om inrättande av ett gränsförfarande för återvändande och om ändring av förordning (EU) 2021/1148 finns i artikel 5.4 i den förordningen. Enligt den punkten ska förvaret pågå under så kort tid som möjligt, och endast så länge det finns rimliga utsikter till avlägsnande och medan förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar. Förvarsperioden får inte överstiga den period som avses i artikel 4.2 i förordningen, det vill säga 12 veckor.
Vidare föreslås paragrafen bli ändrad så att den beaktar den inverkan som Europeiska unionens lagstiftning och EU-domstolens rättspraxis har på beräkningen av den maximala förvarsperioden. Av den gällande paragrafen framgår inte på vilket sätt det förvar som avses i 2 mom., särskilt när det grundar sig på mottagandedirektivet, inverkar på beräkningen av den maximala förvarsperioden för förvar som avses i 3 mom. och som grundar sig på återvändandedirektivet. Det är dessutom viktigt att beakta hur förvar enligt förordningen om asyl- och migrationshantering och förvar enligt förordningen om ett gränsförfarande för återvändande påverkar beräkningen av den maximala förvarsperioden enligt 3 mom.
Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. som syftar till att förtydliga beräkningen av den maximala förvarsperioden. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska en i 2 mom. avsedd förvarsperiod eller en förvarsperiod som grundar sig på förordningen om asyl- och migrationshantering inte beaktas vid beräkning av den maximala förvarsperiod som avses i 3 mom. Av de grunder för tagande i förvar som anges i 121 § 1 mom. i utlänningslagen kan alla förutom den grund som nämns i 121 § 1 mom. 3 punkten komma i fråga vid tagande i förvar enligt den föreliggande paragrafens 2 mom. Den föreslagna bestämmelsen bygger på EU-domstolens dom i mål C-357/09 PPU Kadzoev (punkterna 45 och 48). Enligt domen ingår förvar inför avlägsnande och hållande av asylsökande i förvar i olika regelverk. Den tid under vilken en person har varit placerad på en tillfällig förvarsanläggning på grundval av ett beslut som fattats med stöd av nationella och gemenskapsrättsliga bestämmelser om asylsökande, ska inte betraktas som förvar inför avlägsnande i den mening som avses i artikel 15 i återvändandedirektivet. Detta innebär att den maximala möjliga förvarsperioden, om förutsättningarna uppfylls, är 30 månader. I praktiken blir det så endast i exceptionella fall. Det förutsätter bland annat att personen utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller den nationella säkerheten, vilket är villkoret för en förlängning av förvaret enligt 2 mom. i denna paragraf. Exempel från andra delar av Europa visar dock att det också i Finland finns skäl att förbereda sig på att en person som äventyrar säkerheten kan hållas i förvar längre än vanligt, om beslut som gäller personen eller verkställigheten av avlägsnandet ur landet skjuts upp.
Nya 4 mom. föreslås också innehålla en bestämmelse om att inte heller en i 3 mom. avsedd förvarsperiod ska beaktas vid beräkning av den maximala förvarsperiod som avses i 2 mom. eller den maximala förvarsperiod som grundar sig på förordningen om asyl- och migrationshantering. Bestämmelsen behövs till exempel för sådana situationer där en person har tagits i förvar med stöd av 117 a § 1 mom. 2 punkten för avlägsnande ur landet, men personen lämnar in en ny asylansökan eller förvaltningsdomstolen återförvisar ett ärende som gäller internationellt skydd till Migrationsverket.
I Kadzoevdomen slår domstolen även fast (i punkterna 53 och 54) att den tid under vilken tredjelandsmedborgaren hållits i förvar, medan domstolsförfarandet för att pröva lagenligheten av beslutet om avlägsnande pågått, ska tas med i beräkningen av den längsta tid för hållande i förvar som föreskrivs i artikel 15.5 och 15.6 i återvändandedirektivet. I annat fall skulle tiden för hållande i förvar inför avlägsnande variera, i förekommande fall betydligt, från ett fall till ett annat i en och samma medlemsstat eller från en medlemsstat till en annan på grund av särdrag och omständigheter hänförliga till de nationella rättsliga förfarandena, vilket skulle strida mot det mål som eftersträvas med artikel 15.5 och 15.6 i direktivet, nämligen att garantera en längsta tidsgräns för hållande i förvar som är gemensam för samtliga medlemsstater. I föreslagna 4 mom. föreskrivs därför att om en utlänning med stöd av 117 a § 1 mom. 1 punkten är tagen i förvar under ett förfarande för sökande av ändring i ett beslut avseende uppehållsrätt, beaktas en i 2 mom. avsedd förvarsperiod vid beräkning av den maximala förvarsperiod som avses i 3 mom.
I fråga om exemplet ovan innebär detta att om ett förvar som grundar sig på 121 § 1 mom. 6 punkten, det vill säga allmän ordning, allmän säkerhet eller den nationella säkerheten, fortsätter under den besvärstid som följer efter det att beslut om avlägsnande ur landet har fattats, och om ändringssökande har en suspensiv verkan på verkställigheten av beslutet, tillämpas 2 mom. vid beräkning av förvarsperioden, men denna förvarsperiod beaktas samtidigt vid beräkning av förvarsperioden enligt 3 mom., om förvaret fortsätter efter det att beslutet om avlägsnande ur landet blir verkställbart. Om en person medan besvärstiden löper exempelvis har hållits i förvar i fyra månader, kan förvaret fortgå i högst 14 månader efter det att beslutet blivit verkställbart, förutsatt att villkoren för förlängning av förvaret uppfylls efter sex månader.
Relevant att notera är dessutom att det i artikel 5 i förordningen om ett gränsförfarande för återvändande föreskrivs att om ett påföljande förvar utfärdas omedelbart efter en sådan förvarsperiod som föreskrivs i den artikeln, ska den förvarsperioden ingå i beräkningen av de maximala förvarsperioderna i enlighet med artikel 15.5 och 15.6 i återvändandedirektivet. Detta innebär att förvarsperioden enligt förordningen om ett gränsförfarande för återvändande, som kan vara högst 12 veckor, beaktas vid beräkning av de förvarsperioder som avses i 3 mom. Även om det i förordningen hänvisas till ett påföljande förvar som utfärdas omedelbart, ska en förvarsperiod som grundar sig på förordningen om ett gränsförfarande för återvändande alltid beaktas vid beräkning av den maximala förvarsperioden enligt 3 mom.
131 §. Upptagande av signalement. Förteckningen i 1 mom. föreslås bli utökad med tre nya situationer i vilka polisen eller gränskontrollmyndigheten får för verifiering av identitet, för behandling, beslut och övervakning i ärenden som gäller utlänningars inresa, utresa, vistelse och arbete samt för tryggande av statens säkerhet ta fingeravtryck, fotografier och andra signalement på en utlänning. Dessutom föreslås 1 mom. 1 punkten bli uppdaterad så att den överensstämmer med terminologin i migrations- och asylpakten och i 1 mom. 5 punkten föreslås en smärre teknisk ändring.
I 1 mom. 4 punkten föreslås nekad inresa vara en av de situationer där signalement får tas upp, tillsammans med avvisning och utvisning. Nekad inresa grundar sig på artikel 14 i kodexen om Schengengränserna. I denna proposition föreslås det att utlänningslagens bestämmelser om nekad inresa flyttas från 9 kap. till 2 kap. och samlas i 12 a §. Med beaktande av att nekad inresa är en åtgärd vid yttre gränsen som kan jämställas med avvisning är det motiverat med enhetliga villkor för upptagande av signalement i båda fallen. Såsom det konstateras ovan i beskrivningen av nuläget gäller behovet av signalement i sådana SIS-registreringar som görs i anslutning till nekad inresa särskilt situationer där en utlänning nekas inresa på grund av att utlänningen exempelvis utgör ett hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet i en medlemsstat. Att inkludera signalement i sådana registreringar hjälper identifiera de personer som registreringarna avser till exempel i situationer där utlänningens personuppgifter har ändrats eller utlänningen reser under någon annan än sin riktiga identitet.
Paragrafens 1 mom. föreslås bli utökad med en ny 6 punkt enligt vilken signalement får tas på en utlänning som har meddelats inreseförbud. Inreseförbud meddelas i regel i samband med avvisning, utvisning eller nekad inresa. Möjligheter att meddela inreseförbud separat från dessa beslut har dock redan tagits in i utlänningslagen genom lag 147/2025 och även i denna proposition föreslås sådana bli fogade till lagen. Av den anledningen föreslås den situation där inreseförbud meddelas bli fogad till uppräkningen. Även kommissionens förslag till återvändandeförordning innehåller möjligheten att utfärda ett separat inreseförbud.
Till 1 mom. fogas dessutom en ny 7 punkt som ger möjlighet att ta upp signalement på en utlänning i fråga om vilken en allmän förutsättning för bestämmande av säkringsåtgärder med stöd av 117 a § 1 mom. uppfylls. Ett konkret behov av att ta upp signalement i syfte att utreda om villkoren för vistelse i landet uppfylls uppkommer i situationer där utredningen tar tid och utlänningen måste friges tillfälligt. I dessa situationer åläggs utlänningen att infinna sig hos myndigheten senare. Syftet med att ta upp och registrera signalement är att utlänningen ska kunna nås, om utlänningen inte iakttar sin skyldighet att infinna sig för ytterligare utredning av ärendet.
Enligt den föreliggande paragrafens 2 mom. införs signalementen i ett register som polisen för. Enligt 5 mom. 2 punkten i den föreliggande paragrafen får personuppgifter som avses i 1 mom. dessutom trots sekretessbestämmelserna lämnas ut till Schengens informationssystem för införande av sådana registreringar om nekad inresa och vistelse som avses i artikel 24 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller. I regeringens proposition RP 26/2024 rd (punkt 11.5) görs en utförlig bedömning av utlämnandet av uppgifter till Schengens informationssystem med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.
142 §.Avvisning. Det föreslås att paragrafen omarbetas helt och hållet. Bestämmelsen om nekad inresa i 1 mom. föreslås bli flyttad till 2 kap. 12 a § 1 mom. Två i paragrafen nämnda situationer av avvisning föreslås bli strukna eftersom de enligt propositionen ska omfattas av kodexen om Schengengränserna, som i egenskap av förordning utgör direkt tillämplig rätt.
Bakgrunden till ändringarna är den rekommendation som Finland gavs i 2023 års periodiska Schengenutvärdering enligt vilken Finland bör anpassa förfarandet för nekad inresa till artiklarna 3 och 14 i kodexen om Schengengränserna och säkerställa att tredjelandsmedborgare som nekats inresa inte kommer in på finskt territorium.
Enligt propositionen tas bestämmelsen i gällande 2 mom. 4 punkten in i paragrafens 1 punkt. Enligt bestämmelsen i fråga avses med avvisning avlägsnande ur landet av en tredjelandsmedborgare som har kommit till landet utan uppehållstillstånd och vistas olagligt i landet, om tredjelandsmedborgaren inte har beviljats uppehållstillstånd efter ankomsten till landet. Det är fråga om den vanligaste situationen av avvisning av tredjelandsmedborgare. Enligt etablerad rättspraxis omfattar definitionen också barn födda i Finland som efter födseln inte har fått uppehållstillstånd. Definitionen omfattar dessutom avvisningsbeslut meddelade i gränsförfarande, även om sökanden inte beviljas inresa under förfarandet. Till skillnad från gällande lag hänvisas det i den föreslagna punkten inte längre till unionsmedborgare och därmed jämförbara personer eller familjemedlemmar, eftersom propositionen medför att de i regel omfattas av ett enda förfarande för avlägsnande ur landet som kallas utvisning. Bestämmelserna i 143 § om utvisning ändras på motsvarande sätt.
Bestämmelsen i 1 punkten föreslås dessutom bli preciserad till att avse tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet. Bestämmelsen avses omfatta till exempel situationer där den som avvisas är en person som vistas olagligt i landet och vars uppehållsrätt på basis av visum eller visumfrihet har upphört men som inte har lämnat landet eller som från början har anlänt till landet utan uppehållsrätt. Som utlänningar som vistas olagligt i landet räknas också sådana utlänningar för vilka förutsättningar för avvisning föreligger enligt 148 §. Vid uppfyllelse av en avvisningsgrund uppfylls inte längre villkoren för vistelse i landet.
Enligt propositionen tas bestämmelsen i gällande 2 mom. 1 punkten in i paragrafens 2 punkt. Bestämmelsen i fråga avser hindrande av unionsmedborgares och därmed jämförbara personers eller deras familjemedlemmars inresa vid yttre gränsen, om familjemedlemmen omfattas av rätten till fri rörlighet inom unionen. Det är fråga om en situation som enligt artikel 3 i kodexen om Schengengränserna inte omfattas av den regleringen och som alltså undantagsvis ska fortsätta att behandlas som avvisning. I den gällande bestämmelsen ändras hänvisningen till yttre gränsen till att avse finska gränsen, för att det ska vara möjligt att hindra inresa också vid inre gränsen i situationer där gränskontroll vid de inre gränserna tillfälligt har återinförts.
I paragrafens 3 punkt föreslås en bestämmelse som motsvarar rådande praxis. Den avser avlägsnande ur landet av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet till en annan EU-medlemsstat eller Schengenstat. Sådana fall av avlägsnande ur landet kallas ofta nationell avvisning. I praktiken är det fråga om att man i situationer som avser allmän ordning eller allmän säkerhet i stället för ett krav på att bege sig till en annan medlemsstat enligt 149 b § utfärdar en nationell avvisning till den medlemsstat där personen i fråga har ett giltigt uppehållstillstånd och som tar emot personen. I dessa situationer är hotet mot allmän ordning eller allmän säkerhet inte så stort att det skulle förutsätta omedelbar avresa till hemlandet, det vill säga ett beslut om återvändande. Även tredjelandsmedborgare som har överskridit en oavbruten uppehållsrätt på tre månader i Finland kan avvisas till en medlemsstat där de har uppehållstillstånd om de inte iakttar kravet på att bege sig till den medlemsstatens territorium.
Nationell avvisning tillämpas också på tredjelandsmedborgare som i en annan EU-medlemsstat har erhållit ställning som varaktigt bosatt. En ställning som varaktigt bosatt ger ett förhöjt skydd mot att bli avlägsnad ur landet i situationer där man avser sända tredjelandsmedborgaren tillbaka till ett tredjeland utanför Europeiska unionen, i regel den stat där personen är medborgare. Om det är fråga om nationell avvisning, det vill säga personen är på väg att avvisas till en annan medlemsstat som beviljat personen ställning som varaktigt bosatt, är grunderna för avvisning alltjämt desamma som för andra tredjelandsmedborgare som avvisas från Finland till en annan medlemsstat.
Den form av avvisning som beskrivs ovan är enligt återvändandedirektivet möjlig i vissa situationer. Det är dock inte fråga om sådant återvändande som avses i återvändandedirektivet eftersom det beslut enligt vilket den berörda personen ska återvända alltid fattas och verkställs till tredjeland, det vill säga ett land utanför EU. Enligt artikel 6.1 i återvändandedirektivet ska en medlemsstat, utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5, utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända. I artikel 6.2 föreskrivs att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och som innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan medlemsstat, ska ofördröjligen bege sig till den medlemsstatens territorium. Om tredjelandsmedborgaren inte iakttar kravet eller om omedelbar avresa krävs med hänsyn till allmän ordning eller statens säkerhet, ska 1 punkten tillämpas.
Enligt artikel 6.3 i återvändandedirektivet får medlemsstaterna avstå från att utfärda ett beslut om återvändande till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium om den berörda tredjelandsmedborgaren återtas av en annan medlemsstat enligt bilaterala avtal eller arrangemang som gäller den dag direktivet träder i kraft. I sådana fall ska den medlemsstat som har återtagit den berörda tredjelandsmedborgaren tillämpa artikel 6.1.
Enligt den föreslagna paragrafens 4 punkt avses med avvisning hindrad inresa vid finska gränsen när gränskontroll tillfälligt har återinförts vid de inre gränserna i enlighet med kapitel II i avdelning III i kodexen om Schengengränserna och 15 § i gränsbevakningslagen.
Viktigt att notera är att de ändringar som föreslås i denna proposition medför att överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering inte utgör avvisning. Av förslagen följer alltså att avvisning och andra begrepp i 9 kap. som hänvisar till avlägsnande ur landet inte längre avser beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering. I de fall där begreppet avlägsnande ur landet i lagen avser konkreta praktiska arrangemang för avlägsnande ur landet, omfattar det fortfarande verkställigheten av beslut om överföring.
143 §. Utvisning. I 2 och 3 punkten föreslås behövliga ändringar som föranleds av ändringsförslagen i 10 kap. I dessa punkter beaktas den princip i direktivet om fri rörlighet enligt vilken rätten att uppehålla sig inom unionens territorium inte är beroende av att uppehållsrätten registreras. På samma sätt som direktivet om fri rörlighet avses 10 kap. enligt propositionen innehålla ett enda förfarande för avlägsnande ur landet som kallas utvisning. Kapitlet avses dock fortfarande innehålla bestämmelser om hindrande av inresa som motsvarar bestämmelsen i 142 § 1 mom. 2 punkten.
145 §.Hörande. Enligt propositionen stryks omnämnandet av nekad inresa ur paragrafen. Strykningen beror på att bestämmelserna om nekad inresa överförs till 2 kap. och på översynen av det nationella genomförandet av kodexen om Schengengränserna, som i egenskap av förordning utgör direkt tillämplig rätt.
Enligt artikel 14.2 i kodexen om Schengengränserna får inresa nekas endast genom ett motiverat beslut med uppgift om de exakta skälen för nekad inresa. Det motiverade beslutet ska lämnas i form av ett standardformulär som utformats i enlighet med del B i bilaga V, ifyllt av den myndighet som enligt nationell rätt är behörig att neka inresa. Det ifyllda standardformuläret ska överlämnas till den berörda tredjelandsmedborgaren, som i formuläret ska bekräfta mottagande av beslutet om nekad inresa. Del A i bilaga V till kodexen om Schengengränserna innehåller bestämmelser om förfarandena för nekad inresa.
Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. med ett undantag från skyldigheten att höra en utlännings make i Finland eller en därmed jämförbar person i situationer som avses i 150 a §, när inreseförbud övervägs för en utlänning som vistas någon annanstans än i Finland. Tillägget behövs, eftersom hörande respektive delgivning av beslut i de situationer som avses i 150 a § 1 och 3 mom. utgår från sammanhanget och sker i samband med återkallande av uppehållstillstånd eller avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Maken eller en därmed jämförbar person behöver inte heller höras om meddelande av inreseförbud övervägs utifrån den nya situation som föreslås i 150 a § 2 mom. Förslaget avser situationer där utlänningen har avlägsnat sig ur landet eller genom verkställbart beslut har avlägsnats ur landet och grunden för inreseförbud inte har framkommit förrän efter det att utlänningen har avlägsnat sig eller avlägsnats ur landet. Då kommer den utlänning som regleringen gäller inte längre att vistas i Finland och kommer följaktligen inte att avlägsnas ur landet. Förslaget avser inreseförbud som meddelas en utlänning som inte har uppehållstillstånd i Finland och som inte kan anses leva i en sådan fast familjegemenskap i Finland som skyddas av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Ett inreseförbud kan i varje fall enligt 150 c § återkallas helt eller delvis på grund av förändrade förhållanden eller någon viktig personlig orsak.
Paragrafens 2 mom. innehåller dock en skyldighet att i fråga om inreseförbud som övervägs med stöd av 150 a § höra maken eller en därmed jämförbar person, om maken eller den därmed jämförbara personen ska höras som anknytningsperson i ett ärende där uppehållstillstånd söks på grund av familjeband med stöd av 62 §. Syftet är att säkerställa att uppehållstillstånd som söks på grund av familjeband utreds på behörigt sätt med avseende på familjebandets äkthet och att anknytningspersonens preventiva rättsskydd tillgodoses. Med hänsyn till rättsskyddet i efterhand är det motiverat att med stöd av personens ställning som anknytningsperson avvika från den huvudregel som avses i momentet, med tanke på att högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2014:188) har ansett att anknytningspersonen har rätt att överklaga det beslut genom vilket anknytningspersonens make har fått avslag på en ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband.
Särskilt när det gäller i 150 c § avsedda ändrade förhållanden eller viktig personlig orsak kan det ha särskild betydelse att höra anknytningspersonen. Även när uppehållstillstånd med stöd av 36 a § 1 mom. 5 punkten vägras på grund av ett inreseförbud som meddelats av Finland, ska inreseförbudet återkallas på tjänstens vägnar, om det efter en i 36 e § avsedd helhetsbedömning är oskäligt att vägra uppehållstillstånd ed beaktande av alla relevanta faktorer och omständigheter som inverkar på saken och det inte är nödvändigt att vägra uppehållstillstånd med hänsyn till den allmänna laglydigheten, hanteringen av invandringen eller den inre säkerheten.
I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. enligt vilket skyldigheten att ge utlänningen tillfälle att bli hörd inte ska gälla det inreseförbud på förhand som avses i 150 d §. Enligt propositionen ska inreseförbud på förhand meddelas på myndighetsinitiativ till tredjelandsmedborgare som vistas utomlands. Eftersom det är fråga om ett inreseförbud som meddelas på grund av äventyrande av allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet blir det i regel fråga om att tillämpa 34 § 2 mom. 4 punkten i förvaltningslagen. Enligt den punkten får ärenden avgöras utan att en part hörs, om hörandet kan äventyra syftet med beslutet eller om det dröjsmål som hörandet medför i behandlingen av ärendet orsakar betydande skada för människors hälsa, den allmänna säkerheten eller miljön. Denna tolkning underbyggs av artikel 52.2 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller, som begränsar rätten till information för personer som är föremål för registrering, om det enligt nationell rätt finns en begränsning av rätten till information, särskilt för att skydda den nationella säkerheten, försvaret eller den allmänna säkerheten.
146 §. Helhetsbedömning. Enligt propositionen stryks omnämnandena av nekad inresa ur paragrafen. De föreslagna ändringarna beror på en översyn av det nationella genomförandet av kodexen om Schengengränserna. I artikel 4 i kodexen om Schengengränserna föreskrivs att i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten ska beslut enligt förordningen fattas på individuell grund.
146 a §. Återvändande.Enligt propositionen stryks omnämnandet av nekad inresa ur paragrafen. Ändringen beror på att bestämmelserna om nekad inresa avskiljs från bestämmelserna om avlägsnande ur landet och flyttas till 2 kap. som gäller inresa. Syftet med ändringen är att förtydliga det system för avlägsnande ur landet som används i Finland och föra det närmare EU-lagstiftningen.
Ändringsförslaget bygger också på artikel 2.2 a i återvändandedirektivet, enligt vilken medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa direktivet på tredjelandsmedborgare som har nekats inresa i enlighet med artikel 13 i kodexen om Schengengränserna. Finland har för avsikt att utnyttja denna möjlighet till undantag och underrätta kommissionen om saken.
147 §.Förbud mot tillbakasändning. Paragrafen föreslås bli ändrad så att omnämnandet av nekad inresa stryks. Utlänningslagen behöver inte innehålla några bestämmelser om förbud mot tillbakasändning (non-refoulement) i samband med nekad inresa, eftersom bestämmelser om principen non-refoulement redan finns i kodexen om Schengengränserna, i vilken bland annat regleringen om nekad inresa ingår och som i egenskap av förordning utgör direkt tillämplig rätt.
Enligt artikel 4 i kodexen ska medlemsstaterna vid tillämpningen av förordningen handla i full överensstämmelse med relevant unionsrätt, däribland Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, relevant folkrätt, däribland konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, som ingicks i Genève den 28 juli 1951, de skyldigheter som följer av tillträde till internationellt skydd, särskilt principen om non-refoulement, och de grundläggande rättigheterna.
147 a §.Tidsfrist för frivillig återresa. Paragrafens rubrik föreslås bli ändrad till att bättre motsvara paragrafens innehåll. Paragrafen innehåller bestämmelser om tidsfrist för frivillig återresa enligt vad som avses i artikel 7 i återvändandedirektivet (i direktivet frivillig avresa). Enligt artikel 3.8 i återvändandedirektivet avses med frivilligt återvändande fullgörande av en skyldighet att återvända inom den tidsfrist som fastställts i ett beslut om återvändande. Under den tid en tredjelandsmedborgare kan vidta en frivillig återresa omfattas alltså tredjelandsmedborgaren fortfarande av den skyldighet att återvända som åläggs i beslutet om återvändande. Om tredjelandsmedborgaren inte lämnar landet inom tidsfristen, verkställs skyldigheten genom myndighetsåtgärder.
I 1 mom. föreslås det bli preciserat att en tidsfrist för frivillig återresa endast fastställs i ett beslut om återvändande. Därigenom knyts tidsfristen för frivillig återresa tydligare till återvändandedirektivet och till eventuella beslut om återvändande till tredjeländer som fattas med stöd av direktivet. Återvändande definieras i 146 a §. Exempelvis beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering är inte beslut om återvändande.
De grunder som enligt den gällande paragrafen ger skäl att inte fastställa någon tidsfrist för frivillig återresa föreslås bli samlade till viss del i föreslagna 1 mom. och i huvudsak i föreslagna 2 mom. Enligt förslaget anges grunderna i form av en uppräkning. Syftet är att förtydliga paragrafens struktur. Hänvisningen i slutet av momentet till 121 a § som gäller risk för avvikande föreslås bli struken. Hänvisningen föreslås i stället bli fogad till paragrafen som en precisering till 3 punkten i momentet.
I 3 mom. föreslås en teknisk ändring i form av en hänvisning till hindrande av inresa enligt 10 kap.
148 §.Avvisningsgrunder. Paragrafens 1 mom. föreslås bli utökat med en ny 12 punkt enligt vilken en utlänning, när det är fråga om återvändande enligt 146 a §, får avvisas om utlänningen har beviljats EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta i en annan medlemsstat i Europeiska unionen och utlänningen utgör ett omedelbart och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet. Tillägget behövs eftersom utlänningslagen för närvarande föreskriver avlägsnande ur landet av en tredjelandsmedborgare som beviljats EU-uppehållstillstånd endast när det är fråga om utvisning. I 1 mom. 10 och 11 punkten görs smärre tekniska ändringar till följd av det föreslagna tillägget.
Enligt artikel 12.1 i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare får medlemsstaterna fatta beslut om utvisning av en varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare endast om han/hon utgör ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet. Enligt punkt 3 i samma artikel ska medlemsstaterna, innan beslut om utvisning av en varaktigt bosatt fattas, beakta följande: hur länge bosättningen i medlemsstaten har varat, den berörda personens ålder, följderna för vederbörande och dennes familjemedlemmar samt banden med bosättningslandet eller avsaknaden av band med ursprungslandet. Även om den term som används i direktivet är utvisning, gäller bestämmelsen både utvisning och avvisning i det finska systemet. I EU-rätten görs ingen åtskillnad mellan dessa två förfaranden för avlägsnande ur landet.
I sin dom EP mot Migrationsverket (EU:C:2024:225, punkterna 52 och 53) konstaterade EU-domstolen vad gäller lydelsen av artikel 22.3 i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare att det av denna bestämmelse framgår att den uppställer fyra villkor för den andra medlemsstaten när den avser att fatta ett beslut om utvisning från unionen av en tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat. För det första får tredjelandsmedborgaren inte ha erhållit ställning som varaktigt bosatt i den andra medlemsstaten. För det andra är denna medlemsstat skyldig att följa ”artikel 12 [i direktivet i fråga] och … garantierna i den artikeln”. För det tredje får ett sådant beslut om utvisning endast fattas ”på grund av allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet”. För det fjärde ska den andra medlemsstaten, när den fattar ett sådant beslut om utvisning, samråda med den första medlemsstaten och vidta alla åtgärder som är lämpliga för att effektivt kunna genomföra detta beslut och tillhandahålla relevant information till den första medlemsstaten för genomförandet av utvisningsbeslutet.
Enligt EU-domstolen utgör ovannämnda villkor, som nämns i artikel 22.3 i direktivet, en del av det förstärkta skydd mot utvisning som föreskrivs i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare. I sin ovannämnda dom konstaterar EU-domstolen (i 58–60 punkten) att det förstärka skyddet mot utvisning omfattar övergripande bestämmelser som ingår i artikel 22 i sin helhet.
Viktigt att observera är att det förstärkta skydd mot utvisning som avses i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare endast gäller när tredjelandsmedborgare återsänds till ett tredjeland. När det är fråga om en annan EU-medlemsstat ges inget sådant förstärkt skydd. Det är klart att en tredjelandsmedborgare som uppehåller sig i Finland ska kunna avvisas till den medlemsstat som beviljat tredjelandsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt, om villkoren för vistelse i Finland inte uppfylls. Därför innehåller den föreslagna bestämmelsen en hänvisning till 146 a §, som i sin tur innehåller en på artikel 3.3 i återvändandedirektivet baserad bestämmelse om återvändande till länder utanför EU.
149 b §.Krav på att bege sig till en annan medlemsstat. I föreslagna 1 mom. preciseras vad som avses med det avlägsnande till en annan medlemsstat som regleras i återvändandedirektivet. När en tredjelandsmedborgare avlägsnas till en annan medlemsstat är det inte fråga om återvändande. Således kan det i dessa situationer inte heller bli aktuellt att bestämma en sådan tidsfrist för frivillig återresa som avses i 147 a §.
Paragrafen föreslås bli utökad med ett nytt 2 mom. Momentet innehåller en bestämmelse om tillbakasändning av en tredjelandsmedborgare som har beviljats EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta i en annan medlemsstat. Sådan tillbakasändning föreslås underkastas villkoret att tredjelandsmedborgaren utgör ett omedelbart och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet. Om villkoren för tillbakasändning inte uppfylls, tillämpas det primära kravet enligt 1 mom. på att bege sig till en annan medlemsstat före eventuell avvisning till den andra medlemsstaten. De övriga villkoren för tillbakasändning och det förstärkta skyddet mot återvändande behandlas ovan i motiveringen till 148 §. För närvarande finns det inga bestämmelser i lag om vilket avvisningsförfarande som ska tillämpas i en situation där EU-uppehållstillstånd har beviljats i en annan EU-medlemsstat.
I de situationer som avses i föreslagna 2 mom. ska det förstärkta skydd som avses i artikel 22 i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare iakttas när det är fråga om avvisning till ett land utanför EU så som föreskrivs i 146 a §. Det förstärkta skyddet omfattar bland annat de garantier som föreskrivs i artikel 12 i direktivet, inklusive de omständigheter som nämns i punkt 3 i den artikeln och som ska beaktas vid en i 146 § avsedd helhetsbedömning av omständigheter och förhållanden som inverkar på saken.
150 §.Meddelande av inreseförbud för en utlänning som vistas i Finland. Bestämmelsen i 1 mom. föreslås bli ändrad så att beslut om överföring enligt artiklarna 42.1 och 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering nämns bland de beslut i anslutning till vilka inreseförbud kan meddelas. Ändringen beror på att det i propositionen föreslås att beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering ska avskiljas från avvisning. Ändringen påverkar inte det nuvarande tillämpningsområdet för eller grunderna för meddelande av inreseförbud. Ett nationellt inreseförbud kan enligt förslaget meddelas en asylsökande, en person som uppehåller sig olagligt eller en person som ska omplaceras om den berörda personen är föremål för ett beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering. Tanken är att det ska finnas utrymme för prövning i fråga om huruvida ett nationellt inreseförbud meddelas i samband med ett beslut om överföring, och att sådana beslut inte ska omfattas av skyldigheten att meddela inreseförbud enligt paragrafens 2 mom. Detta beror på att beslut om överföring inte omfattas av återvändandedirektivet, som 2 mom. grundar sig på.
När inreseförbud meddelas i samband med beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering är det i praktiken oftast fråga om situationer där personen är föremål för dom eller straff, misstänkt för brott eller upprepade gånger reser olagligt in i Finland. En omständighet som kan avgöra huruvida inreseförbud meddelas är att personer som äventyrar den inre säkerheten inte kan överföras inom ett förfarande för mottagande eller ett förfarande för omplacering. Sådana personer kan däremot överföras inom ett förfarande för återtagande.
I 2 mom. föreslås bestämmelsen bli ändrad så att ett i momentet avsett inreseförbud inte ska omfatta situationer där tredjelandsmedborgare nekas inresa, avvisas till en annan medlemsstat eller avvisas omedelbart i samband med gränsövergång. Genom ändringen bryts sambandet mellan vägran att bevilja tidsfrist för frivillig återresa och meddelande av inreseförbud i dessa situationer. Ändringen medför att i beslut om nekad inresa, omedelbar avvisning i samband med gränsövergång eller avvisning till en annan medlemsstat meddelas inreseförbudet med stöd av paragrafens 1 mom.
Paragrafens 4 mom. föreslås bli ändrat i sin helhet.
I 5 mom. föreslås som precisering att inreseförbud meddelas nationellt också när det är fråga om ett sådant beslut om överföring som avses i artikel 42.1 eller 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Den föreslagna ändringen motsvarar nuvarande tillämpningspraxis.
I 6 mom. föreslås det bli preciserat att paragrafen också tillämpas på personer som genomgår gränskontroll, även om de inte vistas i Finland på det sätt som avses i definitionen av vistelse i Finland. Inresa kan nekas eller avvisning meddelas omedelbart i samband med gränsövergången, och då kan också inreseförbud meddelas. I paragrafens rubrik hänvisas det till vistelse i Finland eftersom det görs en åtskillnad mellan inreseförbudet i paragrafen och inreseförbud enligt 150 a § och föreslagna 150 d §, vilka gäller meddelande av inreseförbud till en utlänning som vistas någon annanstans än i Finland.
150 a §. Meddelande av inreseförbud för en utlänning som vistas någon annanstans än i Finland. Paragrafens tillämpningsområde föreslås bli utvidgat så att 1 och 3 mom. i fortsättningen ska gälla också inreseförbud meddelade i samband med sådana uppehållstillstånd som beviljas och återkallas med stöd av speciallagarna (forskar- och studerandelagen, säsongarbetslagen, ICT-lagen och lagen om högkvalificerad anställning), inte bara med stöd av utlänningslagen. Därför föreslås de nämnda momenten inte innehålla hänvisningar till andra paragrafer i utlänningslagen, utan till de grunder för återkallande eller vägran av tillstånd som avser allmän ordning, allmän säkerhet och den nationella säkerheten samt till bedrägligt agerande och brottslig verksamhet. Bestämmelser om återkallande av uppehållstillstånd finns i 12 § i forskar- och studerandelagen, 14 § i säsongsarbetslagen och 9 § i ICT-lagen. I lagen om högkvalificerad anställning innehåller 9 § bestämmelser om återkallande av EU-blåkort.
I 1 mom. omfattar den föreslagna ordalydelsen både de grunder för återkallande av uppehållstillstånd som anges i 58 § 4 och 7 mom. i utlänningslagen, som nämns i den gällande paragrafen, och de grunder som anges i speciallagarna. Det kan även vara fråga om en situation enligt 58 § 6 mom. i utlänningslagen, där också grunderna för utvisning enligt 149 § tillämpas. På samma sätt omfattar den ordalydelse som föreslås i 3 mom. de grunder för avslag på ansökan om uppehållstillstånd som anges i 36 § och 36 a § 1–4 punkten i den gällande lagen. Dessutom kan det bli fråga om sådana fall av skenäktenskap som avses i 36 c § 1 mom. 1 punkten, i vilka det också kan bli aktuellt att meddela inreseförbud. Med brottslig verksamhet avses det att uppehållstillståndet har återkallats på grund av att innehavaren av tillståndet har gjort sig skyldig till ett eller flera brott.
De föreslagna begreppen, såsom bedrägligt agerande, har delvis olika innebörd i olika speciallagar och tillämpas därför i enlighet med respektive lag. Speciallagarna och de begrepp som används i dem bör tolkas mot bakgrund av EU-lagstiftningen. Exempelvis enligt 14 § 1 mom. i lagen om säsongsarbete återkallas ett tillstånd för säsongsarbete, om de handlingar som företetts för beviljande av tillstånd för inresa eller säsongsarbete har skaffats på bedrägligt sätt eller förfalskats eller ändrats eller om tillståndshavaren vistas i landet för något annat ändamål än det för vilket tillståndet har beviljats.
Paragrafens 2 mom. föreslås bli kompletterat så att en utlänning som vistas utomlands får meddelas inreseförbud också i en situation där grunden för inreseförbud har framkommit först efter det att personen antingen har lämnat landet utan någon förvaltningsprocess, till exempel efter att uppehållstillståndet upphört, eller avlägsnats ur landet. Det kan till exempel vara fråga om brottsmisstankar som gäller tiden innan personen avlägsnade sig ur landet eller beslutet verkställdes och för vilket personen döms senare eller i fråga om vilket det inkommer underrättelseinformation om personen. Det är alltså fråga om personens handlande under den senaste vistelsen i landet, vilket skiljer de situationer som avses i paragrafen från de som avses i föreslagna nya 150 d §.
Till 2 mom. fogas dessutom en möjlighet att meddela inreseförbud på grund av bedrägligt agerande, för att bestämmelserna i 2 mom. ska stämma överens med bestämmelserna i 1 och 3 mom. Ett inreseförbud på grund av bedrägligt agerande kan också behöva meddelas i samband med en ansökan om uppehållstillstånd i Finland, om personen har hunnit lämna landet innan ansökan om uppehållstillstånd har avgjorts.
Paragrafens 3 mom. ändras så att hänvisningarna till andra paragrafer i utlänningslagen stryks och grunderna för avslag på ansökan om uppehållstillstånd, vilket i avslagsbeslutet kan förenas med inreseförbud, skrivs ut i paragrafen. Syftet med ändringarna är att utvidga momentets tillämpningsområde till att omfatta även speciallagarna.
150 d §.Inreseförbud på förhand med allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet som grund. Till lagen fogas en ny paragraf som gör det möjligt att på förhand meddela inreseförbud för sådana tredjelandsmedborgare vars närvaro i Finland eller Schengenområdet skulle utgöra ett allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller den nationella säkerheten. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att säkerställa att säkerhetsmyndigheterna har förutsättningar att reagera på snabba säkerhetspolitiska förändringar och försämringar.
Regleringen om inreseförbud på förhand samlas i den föreslagna paragrafen, som avses utgöra specialreglering i förhållande till de övriga bestämmelserna om inreseförbud i 9 kap (150 a, 150 b och 150 c § samt behörighetsbestämmelserna). Paragrafens karaktär av specialreglering syns särskilt i att polisen i enlighet med paragrafen ska meddela det avsedda inreseförbudet på förhand i varje enskilt fall, oberoende av till exempel hur länge inreseförbudet avses gälla. De allmänna bestämmelser om inreseförbud enligt vilka endast Migrationsverket får meddela ett sådant förbud till att gälla tills vidare eller mer än fem år gäller således inte det avsedda inreseförbudet på förhand. Det avses inte heller omfattas av 150 b § som innehåller bestämmelser om inreseförbudets längd. Också i fråga om återkallande av inreseförbud på förhand föreslås egna bestämmelser som avviker från 9 kap. Viktigt att notera är att meddelande av inreseförbud på förhand omfattas av bestämmelserna om helhetsbedömning i 146 § och bestämmelserna om hörande i 145 §. Enligt föreslagna 145 § 3 mom. gäller inte skyldigheten att ge tillfälle att bli hörd situationer där meddelande av inreseförbud övervägs med stöd av 150 d §.
Enligt paragrafens 1 mom. får inreseförbud meddelas en tredjelandsmedborgare som vistas någon annanstans än i Finland om det finns vägande skäl att anse att tredjelandsmedborgarens närvaro i Finland eller Schengen skulle utgöra ett allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller den nationella säkerheten. Bakgrunden till den föreslagna bestämmelsen är artikel 24.1 a i SIS-förordningen om in- och utresekontroller, enligt vilken en medlemsstat ska föra in en registrering om nekad inresa och vistelse när den har, efter en bedömning i det enskilda fallet som innefattar en bedömning av den berörda tredjelandsmedborgarens personliga omständigheter och konsekvenserna av att neka honom eller henne inresa och vistelse, dragit slutsatsen att den tredjelandsmedborgarens närvaro på dess territorium utgör ett hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller den nationella säkerheten, och medlemsstaten har som en följd av detta i enlighet med sin nationella rätt antagit ett rättsligt eller administrativt beslut om att neka inresa och vistelse samt utfärdat en nationell registrering om nekad inresa och vistelse. Till fall som omfattas av punkt 1 a räknas enligt artikel 24.2 b i förordningen när det finns välgrundad anledning att anta att tredjelandsmedborgaren begått ett grovt brott, t.ex. ett terroristbrott, eller när det finns tydliga indikationer på att han eller hon har för avsikt att begå ett sådant brott på en medlemsstats territorium.
Det kan till exempel vara fråga om personer som enligt den information säkerhetsmyndigheterna har är på väg till Finland eller Schengenområdet för att utföra ett uppdrag för en annan stats eller terroristorganisations räkning eller som till exempel har deltagit i en terroristorganisations verksamhet. Inom det civila är väsentliga allvarliga säkerhetshot mot staten terrorism, spionage eller underrättelseinhämtning som främmande makter riktar mot Finland och dess intressen, strävan att sprida massförstörelsevapen och produkter med dubbla användningsområden samt sådan internationell organiserad brottslighet som försöker påverka det samhälleliga beslutsfattandet eller infiltrera statliga strukturer.
Det kan till exempel vara fråga om internationell organiserad brottslighet, kringgående av sanktioner eller allvarlig brottslighet som på andra sätt sträcker sig över statsgränser. EU-domstolen har bland annat i fallet Tsakouridis (C-145/09) av den 23 november 2010 konstaterat att vad gäller allmän säkerhet har domstolen slagit fast att detta begrepp omfattar såväl en medlemsstats inre som yttre säkerhet (punkt 43 i domen). Domstolen har också fastslagit att den allmänna säkerheten kan påverkas av en inverkan på väsentliga offentliga institutioner och funktioner, av hot mot befolkningens överlevnad, av risken för en allvarlig störning i de yttre förbindelserna eller av den fredliga samexistensen mellan folken samt av en inverkan på militära intressen (punkt 44 i domen). Domstolen konstaterar emellertid att av detta följer inte med nödvändighet att begreppet ”allmän säkerhet” inte omfattar sådana syften som att bekämpa organiserad olaglig narkotikahandel (punkt 45 i domen). Enligt domstolen kan organiserad olaglig narkotikahandel vara av sådan omfattning att den utgör ett direkt hot mot tryggheten och den fysiska säkerheten för hela eller en stor del av befolkningen (punkt 47 i domen).
I paragrafens 1 mom. föreslås också en bestämmelse om att inreseförbudet meddelas som ett nationellt förbud eller som ett Schengenomfattande förbud. Inreseförbud meddelas i regel till att gälla hela Schengenområdet. Endast i undantagsfall meddelas förbudet som ett nationellt förbud eller ändras till att vara nationellt så att det gäller endast Finland. När ett Schengenomfattande inreseförbud meddelas ska medlemsstaten i enlighet med artikel 21 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller pröva om fallet är tillräckligt adekvat, relevant och viktigt för att motivera en registrering i SIS. I artikel 21.2 fastställs att om det beslut om nekad inresa och vistelse som avses i artikel 24.1 a har anknytning till ett terroristbrott ska ärendet anses vara tillräckligt adekvat, relevant och viktigt för att motivera en registrering i Schengens informationssystem.
Den unionsomfattande verkan av en registrering är inte ovillkorlig – under vissa omständigheter kan en tredjelandsmedborgare som blivit föremål för en registrering om nekad inresa fortfarande beviljas visering med territoriellt begränsad giltighet för kortare vistelse, eller beviljas inresa av humanitära skäl eller på grund av ett nationellt intresse eller internationella förpliktelser. Skulle någon annan medlemsstat vara på väg bevilja uppehållstillstånd åt en person som Finland har meddelat ett Schengenomfattande inreseförbud, föregås detta av samråd enligt SIS-förordningen om in- och utresekontroller och i sista hand ändras inreseförbudet till att vara nationellt.
Enligt 2 mom. kan polisen meddela inreseförbud på förhand. Vid polisen fattas beslutet i regel av Centralkriminalpolisen eller någon annan av Polisstyrelsen särskilt förordnad polisenhet. Genom inreseförbud på förhand bekämpas allvarlig brottslighet, vilket enligt polisförvaltningslagen (110/1992) är en av Centralkriminalpolisens uppgifter. Enligt förslaget meddelar polisen inreseförbud på förhand på framställning av skyddspolisen, Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet eller på eget initiativ. I den föreslagna nya uppgiften är det alltså fråga om behandling av framställningar av andra myndigheter eller om upplysningar som kommer via polisförvaltningens arbete. Det är inte fråga om någon ny skyldighet att avslöja sådan information. Ett inreseförbud på förhand förutsätter specialisering och omfattande tillgång till känslig information hos säkerhetsmyndigheterna. Att beslutsfattandet koncentreras till en aktör bidrar samtidigt till enhetlighet och kvalitet i besluten.
Enligt 10 § 1 mom. i polisförvaltningslagen har Skyddspolisen bland annat till uppgift att inhämta information för att skydda den nationella säkerheten samt upptäcka, förhindra och avslöja sådan verksamhet, sådana förehavanden och sådana brott som kan hota statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Gällande bestämmelser ger skyddspolisen rätt att behandla, lämna ut och inhämta personuppgifter och andra uppgifter i syfte att utföra sin lagstadgade uppgift, däribland att skydda den nationella säkerheten.
När skyddspolisen gör en framställning om inreseförbud på förhand bygger framställningen på sådan verksamhet som avses i 5 a kap. 3 § i polislagen (872/2011). Med verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten avses verksamhet som hotar den demokratiska stats- och samhällsordningen, grundläggande samhällsfunktioner, ett stort antal människors liv eller hälsa eller internationell fred och säkerhet. Det kan till exempel röra sig om sådan verksamhet med kopplingar till terrorism, sådan våldsbejakande radikalisering eller sådan verksamhet av utländska underrättelsetjänster som utgör ett allvarligt hot mot Finlands nationella säkerhet.
Enligt 9 § 1 mom. 1 punkten i polisförvaltningslagen ska Centralkriminalpolisen bekämpa internationell, organiserad, yrkesmässig, ekonomisk och annan allvarlig brottslighet. Enligt 2 § 1 mom. 3 punkten underpunkt a i lagen om försvarsmakten (551/2007) har Försvarsmakten till uppgift att stödja andra myndigheter, vilket innefattar handräckning för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, för förhindrande och avbrytande av terroristbrott och andra brott som orsakar allvarlig fara för människors liv eller hälsa samt för skyddande av samhället i övrigt. Enligt 3 § 2 mom. i gränsbevakningslagen (578/2005) har Gränsbevakningsväsendet till uppgift att i samarbete med andra myndigheter utföra tillsynsuppgifter som anges särskilt samt vidta åtgärder för förebyggande, avslöjande och utredning av brott samt förande av brott till åtalsprövning.
De begrepp som används i den föreslagna bestämmelsen ska tolkas mot bakgrund av vad skyddspolisens, Centralkriminalpolisens, Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets uppgifter omfattar. De nämnda säkerhetsmyndigheterna får förse polisen med underrättelseinformation för att polisen ska kunna fatta beslutet i fråga. Polisen får också fatta beslutet på eget initiativ, det vill säga på basis av den underrättelseinformation som polisen själv har. Polisen kan ha motsvarande uppgifter som skyddspolisen om en person, till exempel uppgifter om medlemskap i en terroristorganisation. Skyddspolisen är dock den aktör som med största sannolikhet har sådan information och gör en framställning om inreseförbud. Det är dock inte motiverat att utesluta andra säkerhetsmyndigheter som potentiella framställare. I vanliga fall har utlänningen inte haft något tillstånd Finland eller Europa, och därför har myndigheterna i princip ingen annan information om utlänningen än den som säkerhetsmyndigheterna har. Därför kan endast en säkerhetsmyndighet göra en framställning, inte till exempel Migrationsverket.
Skyddspolisen eller någon annan säkerhetsmyndighet får göra en framställning till polisen om inreseförbud på förhand förutsatt att skyddspolisen eller säkerhetsmyndigheten har tillräckligt graverande och specifik information om en tredjelandsmedborgare utanför Schengenområdet som eventuellt har för avsikt att resa in i Schengenområdet. I praktiken är ett inreseförbud på förhand jämförbart med ett utlåtande givet av säkerhetsmyndigheten beträffande personens ansökan om inresa. Genom en registrering om inreseförbud i SIS kan säkerhetsmyndigheterna på förhand tillkännage att de uppgifter säkerhetsmyndigheterna har ger anledning att neka en utlänning inresa. Det föreslagna inreseförbudet på förhand påverkar inte tredjelandsmedborgares rätt att ansöka om internationellt skydd.
Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om hur länge det föreslagna inreseförbudet får gälla. Bestämmelsen är en specialbestämmelse i förhållande till bestämmelserna om inreseförbudets längd i 150 b §. Enligt förslaget meddelas inreseförbudet för en bestämd tid på högst 15 år eller tills vidare. Ett inreseförbud som gäller tills vidare kan meddelas till exempel om det är fråga om en känd ledare för en terroristgrupp som offentligt har hotat Finland eller finländare eller uppmanat till terrordåd i Finland.
I föreslagna 3 mom. föreskrivs det vidare att inreseförbudet träder i kraft omedelbart efter det att beslutet har fattats. Med stöd av artikel 24.1 a i SIS-förordningen om in- och utresekontroller ska ett på förhand meddelat inreseförbud föras in som en registrering i Schengens informationssystem. De länder som deltar i SIS får kännedom om registreringen i realtid.
Registreringar avseende personer i Schengens informationssystem får innehålla de uppgifter som avses i artikel 20. Enligt artikel 22.1 i förordningen är den minimiuppsättning uppgifter som krävs för att föra in en registrering i Schengens informationssystem de uppgifter som avses i artikel 20.2 a, g, k, m, n och q. Dessa obligatoriska uppgifter är efternamn (a), födelsedatum (g), orsak till registreringen (k), hänvisning till det beslut som gett upphov till registreringen (m), åtgärd som ska vidtas vid en träff (n) och uppgift om vilken artikel som nekad inresa och vistelse bygger på (q). De övriga uppgifter som avses i artikel 20.2 ska också föras in i Schengens informationssystem, om de finns tillgängliga. I praktiken förs de uppgifter som behövs för registreringen in i UMA, varifrån de matas in direkt i den registrering som görs i Schengens informationssystem. Med tanke på detta bör polisens användarrättigheter i UMA kontrolleras och även i övrigt bör myndigheterna komma överens om förfarandena mellan dem vid meddelande av inreseförbud på förhand.
Artikel 39 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller innehåller bestämmelser om tidsfristen för översyn av registreringar som görs med stöd av den förordningen. Registreringar får inte lagras längre än vad som är nödvändigt för att uppnå de syften för vilka de fördes in. En registrerande medlemsstat ska inom tre år efter det att en registrering har förts in i Schengens informationssystem se över om det är nödvändigt att behålla registreringen. Om det i det nationella beslut som ligger till grund för registreringen föreskrivs en giltighetstid som överskrider tre år ska registreringen dock ses över inom fem år. Där så är lämpligt ska varje medlemsstat bestämma kortare tidsfrister för denna översyn i enlighet med sin nationella rätt. Artikel 40 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller innehåller bestämmelser om radering av registreringar.
Behandling av uppgifter med stöd av SIS-förordningen om in- och utresekontroller omfattas i regel av EU:s allmänna dataskyddsförordning. Förhandsregistreringar av inreseförbud hör dock till tillämpningsområdet för dataskyddsdirektivet för brottsbekämpning på grund av syftet med sådana registreringar och de uppgifter som behandlas i samband därmed. Direktivet i fråga har införlivats nationellt genom lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018). I den lagens 28 § begränsas den registrerades rätt till information, om det med beaktande av den registrerades rättigheter är en proportionell och nödvändig åtgärd i syfte att 1) undvika menlig inverkan på förebyggande, avslöjande, utredning av brott eller på åtgärder som avser åtal för brott eller på verkställighet av straffrättsliga påföljder, 2) trygga andra undersökningar, utredningar eller motsvarande förfaranden hos myndigheter, 3) skydda den allmänna säkerheten, 4) skydda den nationella säkerheten, eller 5) skydda andra personers rättigheter.
Den som är föremål för en registrering ska informeras om att en registrering om inreseförbud som gäller personen i fråga har gjorts och ett beslut om inreseförbud antagits, så att personen kan utöva sin rätt enligt artikel 24.4 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller att söka ändring i beslutet om inreseförbud. Beslutet om inreseförbud ska delges på det sätt som föreskrivs i 206 § i utlänningslagen om delgivning utomlands. Den paragrafen föreslås bli utökad med ett nytt moment enligt vilket delgivning av ett inreseförbud på förhand får ske senare, när personen ansöker om visum eller uppehållstillstånd i Finland eller en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller en Schengenstat.
Enligt 4 mom. kan ett i paragrafen avsett inreseförbud helt eller delvis återkallas av den aktör som meddelat förbudet, det vill säga polisen. Den föreslagna bestämmelsen utgör ett undantag från bestämmelserna i 9 kap., enligt vilka endast Migrationsverket kan återkalla ett inreseförbud helt eller delvis, oberoende av vilken myndighet som har meddelat förbudet. Att delvis återkalla ett inreseförbud kan komma i fråga till exempel om inreseförbudet har meddelats att gälla tills vidare och det på grund av ändrade omständigheter är skäligt att inreseförbudet ändras till att vara tidsbegränsat. Vid den prövning som avser återkallande av ett inreseförbud som utfärdats på förhand bör man beakta att personen inte har hörts när förbudet utfärdades och att förutsättningarna att göra den helhetsbedömning som avses i 146 § har därför kunnat vara begränsade. Vid behov bör ett inreseförbud som gäller hela Schengenområdet omvandlas till ett nationellt inreseförbud.
En utlänning som meddelats inreseförbud på förhand kan senare komma att ansöka om uppehållstillstånd i Finland. För att systemet med uppehållstillstånd ska fungera ändamålsenligt är det i sådana fall befogat att Migrationsverket, som avgör ansökan om uppehållstillstånd, också ska kunna återkalla inreseförbudet. Eftersom det är fråga om ett inreseförbud som grundar sig på upplysningar från säkerhetsmyndigheterna, måste Migrationsverket dock begära utlåtande av polisen i ärendet innan det avgörs. Migrationsverket blir upplyst om ett på förhand meddelat inreseförbud via UMA eller Schengens informationssystem, och kan på basis därav koppla samman begäran om utlåtande med den person som meddelats inreseförbud på förhand.
Migrationsverkets praxis är att verket som ett led i handläggningen av ansökan om uppehållstillstånd prövar på tjänstens vägnar om ett inreseförbud ska återkallas. I detta fall bör det beaktas att uppehållstillstånd enligt 36 a § 1 mom. 5 punkten i utlänningslagen inte beviljas om utlänningen har meddelats inreseförbud i Finland. Den prövning av återkallande av inreseförbud som görs på tjänstens vägnar bör därför i detta fall utgå från en prövning av huruvida vägran att bevilja uppehållstillstånd är oskälig enligt vad som avses i 36 e § i utlänningslagen.
Vid prövningen av återkallande av inreseförbud ska skyddet för familjelivet och barnets bästa vägas mot statens säkerhetsintressen. Även starka familjeband kan åsidosättas när det i ärendet finns tillräckligt starka skäl för inreseförbud för att trygga allmän ordning, allmän säkerhet eller den nationella säkerheten.
151 §.Polisen och gränskontrollmyndigheten. Paragrafen föreslås bli ändrad så att bestämmelserna om behörighet avseende nekad inresa stryks. I den utsträckning bestämmelser behövs utöver kodexen om Schengengränserna, som utgör direkt tillämplig rätt, avses regleringen av nekad inresa i huvudsak finnas i lagens 2 kap. Även behörighetsbestämmelserna föreslås bli flyttade till föreslagna nya 12 a §. Därför stryks hänvisningarna till nekad inresa ur 1, 4 och 5 mom.
Paragrafens 1 mom. preciseras så att momentet inte längre hänvisar till icke-uppfyllelse av villkoren för inresa eller vistelse i landet utan till olaglig vistelse i landet. Bestämmelsen stämmer bättre överens med artikel 6 i återvändandedirektivet, enligt vilken medlemsstaterna ska utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända.
Till 2 mom. fogas en behörighet för polisen och gränskontrollmyndigheten att fatta beslut om avvisning i situationer där en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd och det bestäms att utlänningen ska avvisas till en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller en Schengenstat. Den nya behörighetsbestämmelsen behövs därför att enligt gällande 152 § 2 mom. kan endast Migrationsverket fatta beslut om avvisning av en person som sökt uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd. I den paragrafen görs ingen åtskillnad mellan återvändande till tredjeland eller avvisning till en annan medlemsstat. Även om behörighetsbestämmelsen i huvudsak behövs för polisen är det motiverat att föreskriva samma behörighet för gränskontrollmyndigheten. Genom detta skapas bättre beredskap för eventuella oförutsedda situationer och samstämmigheten mellan polisens och gränskontrollmyndighetens behörighet i enlighet med utlänningslagens systematik omfattar den situation som avses i bestämmelsen.
I praktiken är det oftast fråga om att den person som ansöker om uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd redan har ett uppehållstillstånd på samma grund i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i en Schengenstat. Då åläggs personen med stöd av 149 b § att bege sig till den medlemsstaten eller Schengenstaten. Om personen inte iakttar kravet fattas beslut om avvisning till den staten. I denna proposition föreslås det bli preciserat att i situationer där personens omedelbara återresa är nödvändig med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet, ska beslut fattas om att personen ska återvända till tredjeland. I dessa situationer avses det fortsättningsvis vara Migrationsverket som ensamt har behörigheten att avvisa personer som sökt tillfälligt skydd.
I 3 mom. föreslås en ny bestämmelse enligt vilken polisen eller gränskontrollmyndigheten ska göra en framställning till Migrationsverket om meddelande av särskilt inreseförbud, om den bedömer att utlänningen bör meddelas inreseförbud för en längre tid än fem år eller om den anser att ärendet med tanke på tillämpningen av 150 eller 150 a § är av betydelse i andra liknande fall. Det är fråga om ett självständigt inreseförbud som meddelas separat från avvisning eller utvisning. Gällande 150 § 4 mom. har utökats med och föreslås bli ytterligare utökat med möjligheter att utfärda inreseförbud separat från beslut om avlägsnande ur landet i fler fall än tidigare. Med hänsyn till detta är det konsekvent att också behörigheten att göra framställningar utvidgas. Viktigt att notera i fråga om behörigheten att meddela inreseförbud är att bestämmelserna om behörigheten i föreslagna 150 d § utgör specialreglering i förhållande till den föreliggande paragrafen.
I 4 mom. föreslås en bestämmelse om att polisen eller gränskontrollmyndigheten ska göra en framställning till Migrationsverket om antagande av ett beslut om överföring med avseende på en person som vistas olagligt i landet. För närvarande gör man i dessa situationer en framställning om avvisning; enligt förslaget gör man hädanefter en framställning om beslut om överföring. En framställning kan i allmänhet komma i fråga i en situation där polisen eller gränskontrollmyndigheten inom övervakningen av utlänningar påträffar en person som vistas olagligt i landet och registrerar biometriska uppgifter om personen i Eurodac i enlighet med artikel 23.1 i Eurodacförordningenhttps://eur-lex.europa.eu/legal-content/FI/TXT/PDF/?uri=OJ:L_202401358, varvid jämförelsen av biometriska uppgifter resulterar i en träff. I dessa situationer ska Migrationsverket i enlighet med artikel 41.1 i förordningen om asyl- och migrationshantering skicka en avisering om återtagande och med anledning av aviseringen dessutom anta ett beslut om överföring. Förordningen om asyl- och migrationshantering innehåller inga bestämmelser om det sätt på vilket ett ärende som gäller en avisering om återtagande kan inledas.
Till paragrafens 5 mom. fogas ett omnämnande av att polisen eller gränskontrollmyndigheten utöver beslut om avvisning och utvisning också verkställer sådana beslut om överföring som avses i artiklarna 42.1 och 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Den föreslagna ändringen beror på att beslut enligt förordningen om asyl- och migrationshantering inte längre ska betraktas som avvisning i Finland. Beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering fattas med stöd av artikel 42.1 om det är fråga om att fastställa ansvarig medlemsstat och med stöd av artikel 67.10 om det är fråga om en överföring som utförs som solidaritetsåtgärd.
152 §. Migrationsverket. Paragrafen föreslås för tydlighetens skull bli omstrukturerad till att lyda som en uppräkning. Substansen i paragrafen ändras endast till de delar som gäller nekad inresa och behörighet att fatta beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering. Även ett fåtal tekniska ändringar föreslås.
I föreslagna 2 punkten stryks hänvisningen till nekad inresa. Ändringen beror på att bestämmelserna om nekad inresa enligt propositionen ska finnas i 12 a §, där de nationella bestämmelser som kompletterar kodexen om Schengengränserna avses bli samlade i största möjliga utsträckning. Bestämmelser om Migrationsverkets behörighet att besluta om nekad inresa på framställning av gränskontrollmyndigheten eller polisen finns enligt förslaget i 12 a § 2 mom.
Till paragrafen fogas en ny bestämmelse om att Migrationsverket har behörighet att fatta sådana beslut om överföring som avses i förordningen om asyl- och migrationshantering. Enligt bestämmelsen, som finns i föreslagna 4 punkten, fattar Migrationsverket ett sådant beslut om överföring som avses i artiklarna 42.1 och 67.10 i förordningen om asyl- och migrationshantering. Beslut om överföring enligt förordningen om asyl- och migrationshantering fattas med stöd av artikel 42.1 om det är fråga om att fastställa ansvarig medlemsstat och med stöd av artikel 67.10 om det är fråga om en överföring som utförs som solidaritetsåtgärd.
I 6 punkten föreslås i överensstämmelse med gällande lag en behörighet för Migrationsverkets att meddela och återkalla inreseförbud. För närvarande är det Migrationsverket som återkallar alla inreseförbud, oberoende av vilken myndighet som har meddelat förbudet. När det är fråga om ett inreseförbud på förhand som avses i 150 d § är det enligt propositionen dock i första hand den som meddelat förbudet, det vill säga polisen, som återkallar det.
166 §.När en registrering av uppehållsrätten och när ett uppehållskort upphör att gälla och när giltighetstiden för en registrering av uppehållsrätten och för ett uppehållskort upphör.Enligt propositionen ändras paragrafen så att en registrering av uppehållsrätten eller ett uppehållskort upphör att gälla när en myndighet har beslutat att utlänningen ska utvisas. Bestämmelser om detta föreslås i 1 mom.
Enligt gällande 166 § upphör en registrering av uppehållsrätten eller ett uppehållskort att gälla, när den vars uppehållsrätt registrerats eller för vilken ett uppehållskort har utfärdats utvisas ur landet eller blir finsk medborgare. Paragrafens ordalydelse har dock lämnat det oklart om registreringen eller uppehållskortet upphör att gälla när myndighetens beslut om utvisning har fattats eller när utlänningen avlägsnar sig eller avlägsnas från Finland. I de riktlinjer som Migrationsverket har antagit har verket konsekvent ansett att registreringen eller uppehållskortet upphör att gälla när verket har fattat beslutet att utlänningen utvisas. Att registrera uppehållsrätt och utfärda uppehållskort är administrativa åtgärder, så det föreslagna förtydligandet av paragrafen har inga betydande konsekvenser för utlänningars rättigheter.
Till paragrafen fogas dessutom ett nytt 2 mom. i vilket det anges när giltighetstiden för en registrering av uppehållsrätten eller för ett uppehållskort upphör. Enligt momentet upphör giltighetstiden när Migrationsverket har beslutat att återkalla registreringen av uppehållsrätten eller återkalla uppehållskortet.
167 §.Grunder för hindrande av unionsmedborgares och deras familjemedlemmars samt nordiska medborgares inresa. Paragrafens rubrik föreslås bli ändrad så att den stämmer överens med föreslagna 142 § 2 punkten, som avser hindrande av inresa för unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar genom avvisning vid finska gränsen. Den föreliggande paragrafen föreslås alltså inte längre hänvisa till att uppehållsrätt inte har registrerats eller uppehållskort inte har utfärdats, utan till att inresa har hindrats vid finska gränsen. Liksom de övriga bestämmelserna i 10 kap. omfattar den föreslagna bestämmelsen unionsmedborgare och därmed jämförbara personer, det vill säga även medborgare i Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.
Bestämmelsen avses omfatta nordiska medborgare. Enligt gällande 169 § 1 mom. i utlänningslagen kan en medborgare i Danmark, Island, Norge eller Sverige vars vistelse i Finland inte har registrerats på det sätt som föreskrivs i 157 § 3 mom. avvisas på de villkor som anges i 156 §, om han eller hon anses äventyra allmän ordning eller allmän säkerhet, eller på de villkor som anges i 156 a §, om han eller hon anses äventyra folkhälsan.
I den föreliggande paragrafen föreslås 1 mom. 1 punkten innehålla en motsvarande bestämmelse som i gällande 167 § 1 punkten, om att unionsmedborgares, deras familjemedlemmars eller nordiska medborgares inresa över finska gränsen får hindras genom avvisning om de inte uppfyller de inresevillkor som anges i 156 eller 156 a §. Det är fråga om äventyrande av allmän ordning eller allmän säkerhet samt om skäl som gäller folkhälsan. Eftersom villkoren i 1 mom. omfattar nordiska medborgare, avses inte punkten innehålla något omnämnande av kravet på giltigt resedokument enligt 155 eller 155 a §, utan bestämmelser om detta föreslås i 2 mom.
Enligt föreslagna 1 mom. 2 punkten får en unionsmedborgares, en unionsmedborgares familjemedlems eller en nordisk medborgares inresa vid finska gränsen hindras genom avvisning om personen har meddelats inreseförbud av skäl som hänför sig till allmän ordning eller allmän säkerhet. Bestämmelsen motsvarar gällande 167 § 4 punkten. I denna proposition föreslås det att tidpunkten när ett inreseförbud börjar gälla ska anges i 170 §. Enligt förslaget börjar inreseförbudet gälla vid den tidpunkt då unionsmedborgaren eller dennes familjemedlem de facto lämnar Finland. Om den berörda personen återvänder till Finland medan inreseförbudet är i kraft, får det tillämpas även om det beslut genom vilket inreseförbudet tidigare meddelats inte har vunnit laga kraft. Såsom högsta förvaltningsdomstolen konstaterar i sitt beslut HFD:2023:48https://kho.fi/fi/index/paatokset/ennakkopaatokset/1684916419956.html hade en annan tolkning inneburit att inreseförbuden förlorar sin betydelse.
Enligt förslaget tas bestämmelsen i gällande 1 punkten om uppfyllande av villkoret i 155 § in i paragrafens 2 mom. Enligt momentet utgör en grund för avvisning av unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar vid finska gränsen att de inte uppfyller de inresevillkor som anges i 155 eller 155 a §. För unionsmedborgare krävs ett giltigt identitetsbevis eller pass och för unionsmedborgares familjemedlemmar pass och i vissa fall även visum. När bestämmelsen tillämpas bör 155 § 2 mom. beaktas. I det momentet föreskrivs att om en unionsmedborgare eller en familjemedlem till denne som inte är unionsmedborgare, inte har de resehandlingar som krävs eller, i förekommande fall, nödvändiga viseringar, ska han eller hon, innan inresa vägras, ges möjlighet att skaffa eller bli tillskickad de nödvändiga handlingarna eller att på annat sätt bevisa att han eller hon har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig. Bestämmelserna i utlänningslagens 155 § bygger på artikel 5.4 i direktivet om fri rörlighet. Nordiska medborgares inresa omfattas däremot av 157 § 1 mom., enligt vilket de har rätt att resa in i landet utan pass direkt från dessa stater.
Paragrafen avses inte längre innehålla de bestämmelser som ingår i gällande 2 och 3 punkten. Dessa punkter gäller situationer där personen redan vistas i Finland och kommer inte i fråga när inresa hindras vid gränsen.
168 §. Grunder för utvisning av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. Paragrafen föreslås bli ändrad till att föreskriva ett enda förfarande för avlägsnande ur landet av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, som enligt förslaget kallas utvisning. Gällande 168 § innehåller bestämmelser om både avvisning och utvisning. Enligt både propositionen och gällande lag ska helhetsbedömning enligt 146 § iakttas i tillämplig utsträckning vid utvisning enligt 10 kap. Om en unionsmedborgare eller en unionsmedborgares familjemedlem utvisas på grunder som hänför sig till allmän ordning eller allmän säkerhet, tillämpas också helhetsbedömning enligt 168 b §.
I paragrafens 1 mom. föreslås en uppräkning av grunderna för utvisning av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. I 1 punkten anges som grund att den berörda personen efter tre månaders vistelse inte uppfyller de villkor för uppehållsrätt som anges i 158 a, 161 d eller 161 e §. Punkten motsvarar villkoret i gällande 1 mom., men preciseras med avseende på 158 a § så att villkoren blir tillämpliga när vistelsen varat längre än tre månader. Oskälig belastning av socialvårdssystemet nämns inte särskilt i förslaget, eftersom det beaktas genom villkoret i 158 a § 1 mom. 2 punkten.
I 2 punkten anges som grund att den berörda personen anses äventyra allmän ordning eller allmän säkerhet, i vilket fall de villkor som anges i 156 § gäller, och i 3 punkten att personen anses äventyra folkhälsan, i vilket fall de villkor som anges i 156 a § gäller. Dessa villkor motsvarar gällande lag.
Enligt förslaget ingår fortsättningsvis inget särskilt omnämnande av den nationella säkerheten i paragrafen. Detta beror på att direktivet om fri rörlighet innehåller bestämmelser om allmän ordning och säkerhet. Såsom konstateras ovan i denna proposition har man i fråga om 156 § ansett det vara lämpligare att hålla fast vid begreppet allmän säkerhet, som används i EU-lagstiftningen och som underbyggs av en omfattande tolkningspraxis vid EU-domstolen. Domstolen har till exempel i sitt avgörande Secretary of State for the Home Department mot CS (C‑304/14, punkt 39) konstaterat att begreppet allmän säkerhet omfattar såväl en medlemsstats inre som yttre säkerhet.
Enligt 4 punkten kan en person utvisas om personen har kommit till landet i strid med ett inreseförbud. I nuläget är det endast en grund för avvisning att man har meddelats inreseförbud. Eftersom avvisning har kunnat komma i fråga såväl vid gränsen som innanför landets gränser, är det motiverat att inkludera också inreseförbud bland grunderna för utvisning. Enligt 170 § 1 mom. kan unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar meddelas inreseförbud, om de anses äventyra allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan. I propositionen föreslås en bestämmelse om när inreseförbudet träder i kraft bli fogad till det momentet. Liksom i de situationer som avses i 167 § kan man även i fråga om utvisning tillämpa som grund att personen tidigare har meddelats inreseförbud, även om det beslut genom vilket inreseförbudet meddelats ännu inte hade vunnit laga kraft.
Momentet föreslås bli utökat med en ny 5 punkt enligt vilken unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar kan utvisas, om de har fått sin uppehållsrätt genom sådant missbruk av rättigheter som avses i 172 a §. Enligt lagens 172 a § får rättigheter enligt 10 kap. nekas, avbrytas eller återtas om de har förvärvats på så sätt att det medvetet har lämnats oriktiga uppgifter om sökandens identitet eller andra oriktiga uppgifter som har påverkat beslutet eller att sådana uppgifter hemlighållits eller att rättigheter annars missbrukats, till exempel att äktenskap ingåtts endast i syfte att förvärva de rättigheter som föreskrivs i det kapitlet. Paragrafen bygger på artikel 35 i direktivet om fri rörlighet, i vilken det vidare föreskrivs att de åtgärder som avses i artikeln ska vara proportionerliga och i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i direktivet.
Materiellt förblir grunderna för utvisning alltså i huvudsak desamma som i den gällande lagen. Paragrafen avses dock inte längre innehålla villkoret i 167 § 3 punkten om registrering av uppehållsrätt eller utfärdande av uppehållskort. Orsaken är att en unionsmedborgare enligt grundfördragen ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium. En medlemsstat får förutsätta att uppehållsrätt registreras, men det är inte en åtgärd med vilken uppehållsrätten konstitueras, utan en övervakningsåtgärd. I samband med registreringen kan man till exempel kontrollera om personen äventyrar allmän ordning eller säkerhet. Försummelse av registreringen får dock inte som självständig grund leda till att personen avlägsnas ur landet. I propositionen syftar man till att dessa grundprinciper i unionsrätten ska bli starkare rotade i lag.
Enligt förslaget ska icke-uppfyllelse av villkoret i 155 § på giltigt identitetsbevis eller pass inte längre anges som grund för utvisning. Det villkoret knyts i stället tydligare till hindrande av inresa vid finska gränsen, vilket det finns bestämmelser om i föreslagna 167 §. Inom förvaltningspraxis har man av hävd ansett att vistelse i landet utan giltig identitetshandling inte ska utgöra grund för avvisning med stöd av 167 § 1 mom. 1 punkten i utlänningslagen vid påträffande av personen i ett senare skede i Finland, om identitetshandlingen har varit i kraft när personen anlände till Finland. Även EU-domstolen har i mål C-215/03 Oulane (domskäl 16–18, 24 och 26) ansett att principen om fri rörlighet för personer utgör en av grundvalarna för gemenskapen och att de bestämmelser som hägnar denna rätt följaktligen ska ges en vid tolkning. I sin dom fastställer EU-domstolen att företeendet av ett giltigt identitetskort eller pass till styrkande av gemenskapsmedborgarskap utgör en administrativ formalitet vars enda syfte är att de nationella myndigheterna skall fastställa en rättighet som direkt följer av den ifrågavarande personens egenskaper. Således får inte en medlemsstats erkännande av rätten för en person som mottar tjänster, och som är medborgare i en annan medlemsstat, att uppehålla sig i förstnämnda medlemsstat villkoras av att denna medborgare företer ett giltigt identitetskort eller pass, när han med andra medel kan bevisa sin nationalitet så att det inte råder någon osäkerhet härom.
I 2 mom. ändras ordalydelsen så att hänvisningen till permanent uppehållskort stryks, för att momentet inte ska ge intryck av att uppehållskort krävs av en unionsmedborgares familjemedlem.
Paragrafens 5 mom. föreslås bli ändrat så att det av momentet framgår att tvingande skäl också anses vara att unionsmedborgaren misstänks utgöra ett allvarligt hot mot Finlands eller någon annan stats säkerhet. I dessa situationer är misstanke en tillräcklig orsak – det förutsätts inte att personen har gjort sig skyldig till någon gärning. Så som framgår av specialmotiveringen har detta varit lagstiftarens avsikt redan tidigare, men bestämmelsen har skrivits så att den inte har kunnat tillämpas på avsett sätt.
168 a §.Utvisning av arbetstagare och arbetssökande. I paragrafen föreslås ändringar som beror på att avvisning som förfarande för avlägsnande ur landet slopas i 10 kap. Enligt propositionen ska unionsmedborgare och deras familjemedlemmar omfattas av ett enda förfarande för avlägsnande ur landet, som kallas utvisning och som det enligt lagförslaget finns bestämmelser om i 168 §. Enligt förslaget gäller detta också i en sådan situation som avses i paragrafen, där unionsmedborgaren är arbetstagare eller egenföretagare eller har kommit till landet för att söka arbete och kan lägga fram bevis på sina faktiska möjligheter att hitta arbete. Enligt förslaget ändras paragrafens rubrik enligt detta.
169 §.Grunderna för utvisning av nordiska medborgare. Paragrafens rubrik ändras, eftersom det i propositionen föreslås att avvisning som förfarande för avlägsnande ur landet ska slopas ur hela kapitlet. Lagens 10 kap. avses innehålla ett enda förfarande för avlägsnande ur landet som kallas utvisning. Även innehållet i paragrafen ändras enligt detta. Bestämmelser om hindrande av nordiska medborgares inresa vid finska gränsen finns i föreslagna 167 §. Paragrafens 1 mom. omstruktureras till att lyda som en uppräkning.
Paragrafens 1 mom. föreslås också bli utökat med en ny grund för utvisning, det att en nordisk medborgare har kommit till Finland i strid med ett inreseförbud. Propositionen medför att regleringen blir enhetlig med utvisning av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. För dem utgör det redan en tillräcklig grund att personen har meddelats inreseförbud.
Paragrafens 2 mom. föreslås bli upphävt, eftersom det enligt propositionen inte längre ska finnas två olika förfaranden för avlägsnande ur landet beroende på registrering, utan det är alltid fråga om utvisning. I föreslagna 3 mom. görs en teknisk ändring som gäller hänvisningarna till momenten.
170 §.Meddelande och återkallande av inreseförbud. I 1 mom. stryks hänvisningen till avvisning. Ändringen återspeglar det vägval som gjorts för hela 10 kap., enligt vilket det endast ska finnas ett förfarande för avlägsnande ur landet, utvisning.
Dessutom preciseras paragrafens tillämpningsområde så att det tydligare framgår att den gäller alla personer som omfattas av 10 kap. sådant det lyder enligt propositionen. Detta har redan varit syftet med den gällande bestämmelsen så det är inte fråga om någon materiell ändring. Bestämmelserna i 10 kap. omfattar unionsmedborgare, därmed jämförbara personer och familjemedlemmar till dessa samt nordiska medborgare.
I 1 mom. föreslås en precisering som gäller den tidpunkt då inreseförbudet börjar gälla. Om en persons inresa förhindras vid finska gränsen, träder inreseförbudet i kraft omedelbart efter det att den behöriga myndigheten har fattat beslut i ärendet. Om personen i stället utvisas, börjar inreseförbudet gälla från den tidpunkt då personen faktiskt avlägsnar sig ur Finland.
171 §.Behöriga myndigheter. Paragrafens 4 mom., som innehåller bestämmelser om hur myndigheternas behörigheter är fördelade, föreslås bli helt omskrivet. Lagens 151 och 152 § ska enligt propositionen inte längre gälla fastställandet av behörig myndighet i 10 kap. Hur behörigheterna är fördelade mellan polisen, gränskontrollmyndigheten och Migrationsverket avgörs inte längre av huruvida unionsmedborgaren eller den nordiska medborgaren har registrerat sin vistelse i landet.
I 3 mom. föreslås preciseringar som motsvarar gällande lag och enligt vilka det är Migrationsverket som beslutar om återkallande av inreseförbud.
Enligt föreslagna 4 mom. beslutar polisen eller gränskontrollmyndigheten om hindrande av unionsmedborgares, deras familjemedlemmars eller nordiska medborgares inresa genom avvisning vid Finlands gräns med stöd av 167 §. Även Migrationsverket får fatta ett i 167 § avsett beslut. Migrationsverkets behörighet avses omfatta avvisning vid gränsen i fall där polisen eller gränskontrollmyndigheten bedömer att inreseförbud bör meddelas för en längre tid än fem år eller om polisen eller gränskontrollmyndigheten anser att ärendet är av betydelse med tanke på tillämpningen av 167 § i andra liknande fall.
Enligt föreslagna 5 mom. beslutar Migrationsverket om utvisning av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar samt av nordiska medborgare på framställning av polisen eller gränskontrollmyndigheten eller på eget initiativ. Migrationsverkets behörighet omfattar till exempel situationer där en unionsmedborgare eller en nordisk medborgare har bosatt sig i Finland i stadigvarande syfte, arbetar här och lever sitt familjeliv här. Det föreslås dessutom vara Migrationsverket som i regel beslutar om utvisning av unionsmedborgares familjemedlemmar. Beslutsprocessen kan vara invecklad, särskilt i fråga om familjekonstellationer som omfattar familjemedlemmar bosatta i Finland, så det är lämpligt att det fortsättningsvis är Migrationsverket som har hand om den. Enligt förslaget är det också alltid Migrationsverket som beslutar om utvisning av personer som har en familjemedlem som uppehåller sig i Finland och som är finsk medborgare.
Enligt föreslagna 6 mom. kan polisen eller gränskontrollmyndigheten besluta om utvisning av en unionsmedborgare eller nordisk medborgare om beslutet fattas på grundval av 168 § 1 mom. 2–4 punkten eller 169 § 1 mom., unionsmedborgaren eller den nordiska medborgaren har vistats i landet i högst ett år och inte har några familjemedlemmar bosatta i Finland. Under en vistelse på högst ett år så som avses i 2 punkten har personen ännu inte hunnit utveckla särskilt starka band till Finland. Om personen inte har registrerat sin uppehållsrätt, räknas vistelsen börja från och med den faktiska inresan i Finland. Om personen har registrerat sin uppehållsrätt, räknas tiden från tidpunkten för registreringen. Kortvarig frånvaro från landet avbryter inte vistelsetiden, om personen i regel har vistats i Finland och till exempel arbetar här. Inte heller en situation där personen tillbringar till exempel sina veckoslut i ett annat medlemsland i unionen anses avbryta vistelsetiden.
Med familjemedlemmar som inte är bosatta i Finland i föreslagna 3 punkten avses familjemedlemmar vars vistelse i landet är kortvarig, möjligtvis för turism. Tecken på att en familjemedlem däremot har bosatt sig i Finland kan vara bland annat att personen har fått en hemkommun, uppfyllt registreringsformaliteten, skaffat bostad eller anmält barn till skolan.
Enligt föreslagna 7 mom. ska polisen eller gränskontrollmyndigheten i andra fall än de som avses i 6 mom. göra en framställning om utvisning till Migrationsverket. Enligt det föreslagna momentet ska polisen eller gränskontrollmyndigheten också göra en framställning till Migrationsverket om utvisning av en unionsmedborgare eller en familjemedlem till en sådan eller av en nordisk medborgare, om polisen eller gränskontrollmyndigheten bedömer att det i ärendet bör meddelas inreseförbud för en längre tid än fem år. Polisen eller gränskontrollmyndigheten kan göra en framställning till Migrationsverket om ärendet är av betydelse med tanke på tillämpningen av paragrafen i andra liknande fall.
189 a §. Hänvisning till strafflagen.Till lagen fogas en ny paragraf där det hänvisas till strafflagens 17 kap. 7 b § som gäller brott mot inreseförbud. Paragrafen behövs eftersom den gällande utlänningslagen inte innehåller någon hänvisningsbestämmelse till straffbestämmelsen om brott mot inreseförbud i strafflagen.
193 §. Behörig förvaltningsdomstol i ärenden som gäller internationellt skydd. Till paragrafen fogas enligt propositionen ett nytt 5 mom. I momentet anges hur den behöriga domstolen bestäms när det är fråga om avvisning enligt beslut av polisen eller gränskontrollmyndigheten i samband med avslag på ansökan om tillfälligt skydd. Den föreslagna ändringen anknyter till den bestämmelse som föreslås i 151 § 2 mom. med stöd av vilken polisen och gränskontrollmyndigheten i vissa situationer kan fatta beslut om avvisning av en person som beviljats tillfälligt skydd. I dessa fall utgår man från ett beslut av Migrationsverket om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd förenat med krav på att bege sig till en annan EU-medlemsstat eller Schengenstat. I dessa situationer är det ändamålsenligt att besvär över avvisningen behandlas i samma förvaltningsdomstol som har behandlat besvären över avslaget på ansökan om tillfälligt skydd.
198 b §.Ansökan som avser verkställighet. Paragrafens 2 mom. föreslås bli ändrat till att motsvara den ändring som föreslås i 200 §, enligt vilken utvisningsbeslut får verkställas 30 dagar efter delgivningen av beslutet i alla situationer där det inte är fråga om ett ärende som gäller internationellt skydd eller en situation som avses i föreslagna 200 § 2 mom. Därför avses också alla beslut om utvisning, med undantag för beslut om utvisning meddelade i ärenden som gäller internationellt skydd samt med undantag för de situationer som avses i 200 § 2 mom., omfattas av kravet på att en ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställigheten ska göras inom 30 dagar från det att beslutet har delgivits sökanden.
200 §.Verkställighet av beslut om utvisning i ärenden som inte gäller internationellt skydd. Paragrafen föreslås bli ändrad så att ett utvisningsbeslut som fattats i ett ärende som inte gäller internationellt skydd får verkställas tidigast 30 dagar efter det att beslutet har delgivits. Förslaget medför att sökande av ändring i ett utvisningsbeslut inte automatiskt medför skjuter upp verkställigheten av beslutet tills domstolen har avgjort besvären. Utlänningen får dock vistas i landet inom den tidsfrist på 30 dagar som satts ut för sökande av ändring. Överklagas ett beslut genom besvär inom den tidsfristen, ska besvären inte hindra verkställigheten av beslutet. Förvaltningsdomstolen kan dock på ansökan förbjuda eller avbryta verkställigheten.
Ändringen innebär att den bestämmelse i gällande 1 mom. enligt vilken beslutet ska ha vunnit laga kraft stryks och bestämmelsen i gällande 2 mom. utvidgas till att gälla alla beslut om utvisning, med undantag för beslut om utvisning i samband med beslut som avser internationellt skydd. Beslut om avlägsnande ur landet får emellertid inte verkställas förrän en i 198 b § 2 mom. avsedd ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställigheten har avgjorts. Bestämmelser om verkställbarheten av utvisningsbeslut i ärenden som gäller internationellt skydd finns i 200 a § i enlighet med förpliktande EU-lagstiftning, och i denna proposition föreslås inga ändringar i den paragrafen.
Den föreslagna ändringen innebär att den som utvisas får vistas i landet under tiden för sökande av ändring, det vill säga i 30 dagar. Den ansökan som avses i 198 b § 2 mom. ska göras i samband med besvär som gäller huvudsaken. Om avbrytande av eller förbud mot verkställigheten har sökts får beslutet inte verkställas förrän denna ansökan som gäller huvudsaken har avgjorts. Det har inte föreskrivits någon tidsfrist för avgörandet av den ansökan i domstol.
Syftet med ändringen är att återvändanden ska kunna verkställas i större omfattning, genom att alla utvisningsbeslut enligt de föreslagna bestämmelserna kommer att kunna verkställas snabbare än tidigare. Tills vidare har den snabbare verkställigheten gällt endast personer som utvisas på grund av brott. I en situation där personen har bott länge i Finland med permanent uppehållstillstånd och har skapat band till Finland kan man dock överväga att förlänga tidsfristen för frivillig återresa enligt 147 a §, till exempel med anledning av ett barns skolgång.
Paragrafens 1 mom. föreslås innehålla en bestämmelse ur gällande lag. I bestämmelsen fastställs det att om det behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen i ärendet hindrar besvären inte verkställigheten av beslutet, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Bestämmelsen i gällande 3 mom. föreslås bli intagen i 2 mom. utan att dess lydelse ändras.
200 b §. Verkställighet av avvisningsbeslut som gäller hindrande av unionsmedborgares eller deras familjemedlemmars eller nordiska medborgares inresa. Lagen föreslås bli utökad med en ny paragraf som innehåller en bestämmelse om verkställighet av avvisningsbeslut som vid gränsen meddelats unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar eller nordiska medborgare i syfte att förhindra deras inresa. Enligt den föreslagna bestämmelsen får beslutet om avvisning verkställas genast trots ändringssökande, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.
I den gällande lagen innehåller 201 a § bestämmelser om verkställighet av avlägsnande ur landet av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. I den paragrafen regleras verkställighet av både avvisning och utvisning. Enligt propositionen föreslås dessa nu regleras separat från varandra i olika paragrafer, så att den föreliggande föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om förhindrande av inresa vid gränsen genom avvisning och föreslagna 201 a § om utvisning.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i stor utsträckning gällande 201 a § 1 mom. Enligt det gällande momentet får ett beslut om avvisning av en unionsmedborgare eller därmed jämförbar person eller en familjemedlem till dessa verkställas omedelbart trots att ändring har sökts, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat, om någon avvisas med stöd av 167 § 1 punkten eller 169 § 1 mom. och ärendet på goda grunder är brådskande. Föreslagna 167 § innehåller både de gällande grunderna och den föreslagna grunden att personen försöker resa in i landet i strid med ett inreseförbud. För närvarande finns det inga bestämmelser i lag om verkställighet med avseende på denna grund.
201 a §.Verkställighet av utvisning av unionsmedborgare, deras familjemedlemmar eller nordiska medborgare. Paragrafen föreslås bli helt och hållet omarbetad. Det föreslås också att paragrafens rubrik ges en precisare lydelse. Bakgrunden till ändringen är att unionsmedborgare avses omfattas av endast ett förfarande för avlägsnande ur landet, som kallas utvisning. Materiellt ändras reglerna för verkställighet av beslut om utvisning av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar så att beslutet i regel får verkställas när 30 dagar har förflutit från delfåendet av beslutet. På samma sätt som i den gällande paragrafen gäller den föreslagna reviderade paragrafen inte bara unionsmedborgare och deras familjemedlemmar utan också personer som kan jämställas med unionsmedborgare och deras familjemedlemmar samt nordiska medborgare.
I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att ett beslut om utvisning får verkställas tidigast 30 dagar från delgivningen av beslutet. Om det i ärendet lämnats in en ansökan om avbrytande av eller förbud mot verkställigheten får beslutet inte verkställas förrän den ansökan som gäller detta ärende har avgjorts. Bestämmelsen liknar den bestämmelse om verkställbarhet av beslut om utvisning av tredjelandsmedborgare som föreslås i 200 §.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att utvisning ska kunna verkställas effektivare än i nuläget. Om utvisning av en person som omfattas av 10 kap. grundar sig på allvarliga eller tvingande skäl, är personen i allmänhet gripen eller satt i fängelse och fallet är inte brådskande enligt vad som avses i föreslagna 3 mom. Migrationsverkets beslut enligt propositionen verkställs i regel med stöd av denna bestämmelse eller bestämmelsen i 2 mom.
I föreslagna 2 och 3 mom. föreskrivs möjligheter att avvika från huvudregeln för verkställbarhet i 1 mom. Enligt 2 mom. får ett utvisningsbeslut som har fattats med stöd av 168 § 1 mom. 4 punkten eller 169 § 1 mom. 3 punkten verkställas omedelbart trots att ändring har sökts, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Det är fråga om en situation där den som ska utvisas har kommit till landet i strid med ett tidigare inreseförbud. Inresan och vistelsen i landet har således varit olagliga från början.
I 3 mom. föreslås att ett utvisningsbeslut som polisen eller gränskontrollmyndigheten har fattat med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet ska få verkställas omedelbart trots att ändring har sökts, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Även beslut som Migrationsverket fattat med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet ska få verkställas med stöd av momentet, om beslutet har fattats på framställning av polisen eller gränskontrollmyndigheten. I praktiken är det fråga om situationer där inreseförbud meddelas för en period på mer än fem år. I den framställning som i dessa situationer görs till Migrationsverket ska polisen eller gränskontrollmyndigheten yttra sig om huruvida den avsedda utvisningen bör verkställas som brådskande enligt vad som avses i momentet.
Tillämpning av bestämmelsen förutsätter att ärendet på goda grunder bedöms vara brådskande. Kravet på goda grunder bygger på artikel 30 i direktivet om fri rörlighet. I artikeln föreskrivs att tidsfristen för att lämna territoriet ska vara minst en månad från datum för delgivningen, utom i väl bestyrkta brådskande fall. I gällande 201 a § 2 mom. lyder den sista bestämmelsen som följer: ”Om ett beslut som har fattats med stöd av 167 § 3 punkten grundar sig på att den som beslutet gäller anses äventyra allmän ordning och säkerhet, och ärendet på goda grunder är brådskande, kan beslutet verkställas omedelbart trots att ändring har sökts, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.” Avsikten är att denna möjlighet till snabb verkställighet ska kvarstå. Nu föreslås den bli bättre förankrad i direktivets villkor på att fallet ska vara brådskande.
Den myndighet som fattar beslutet om utvisning ska i beslutet tydligt motivera varför ärendet är brådskande. En brådskande utvisning bör motiveras av verkliga skäl och vara proportionell. Vid bedömningen av huruvida ärendet är brådskande ska hänsyn tas till hur verkställd utvisning påverkar personens privatliv och familjeliv. Följder av verkställd utvisning som påverkar privatlivet och familjelivet är bland annat uppsägning från arbete, uppsägning av hyresavtal, flytt av lösöre till en ny bostadsort och avbruten skolgång för barn.
I gällande 168 b § föreskrivs helhetsbedömning vid utvisning ur landet. Innan ett beslut fattas om att utvisning ska ske av skäl i anknytning till allmän ordning eller allmän säkerhet ska det beaktas hur länge unionsmedborgaren eller familjemedlemmarna har vistats i landet, deras ålder, hälsotillstånd, familjesituation och ekonomiska situation samt sociala och kulturella integrering i Finland. Vidare ska unionsmedborgarens och familjemedlemmarnas band till ursprungslandet beaktas. Enligt både propositionen och gällande lag ska helhetsbedömning enligt 146 § iakttas i tillämplig utsträckning vid utvisning enligt 10 kap. Även denna helhetsbedömning, i synnerhet hur väl personen har integrerats i det finländska samhället, är till stöd för den som fattar beslutet när det gäller att bedöma hur brådskande det är att beslutet verkställs. Ju fler band till Finland och ju starkare dessa är, desto oskäligare kan det anses vara att beslutet verkställs direkt efter delgivning.
Det är motiverat att ett utvisningsbeslut verkställs som brådskande om det finns goda grunder att anse att unionsmedborgaren har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet för det huvudsakliga syftet att möjliggöra sin brottsliga verksamhet. Detta kan betyda att unionsmedborgaren under en kort vistelse i landet har gjort sig skyldig till brott. En omständighet som ger god grund att betrakta ärendet som brådskande är att den som ska utvisas aldrig har haft för avsikt att bosätta sig i landet en längre tid. Brott mot liv eller hälsa, narkotikabrott eller stöldbrott utgör också i regel goda grunder till att ärendet är brådskande. Även den brottsliga verksamhetens yrkesmässighet och risken för fortsatta brott ska beaktas då man bedömer om ärendet på goda grunder är brådskande.
Det föreslås också att bestämmelsen i gällande 6 mom. stryks. Bestämmelsen i momentet togs in i lagen när direktivet genomfördes, men den behövs inte. Detta beror på att de situationer som avses i artikel 33 i direktivet – där utvisning beslutas som sanktion eller som särskild rättsverkan till ett frihetsberövande – inte förekommer i Finland. Den tvåårsregel som avses i direktivet och som ingår i 6 mom. gäller enbart ovannämnda situationer, och det finns inget behov av ett nationellt genomförande av den.
201 b §. Verkställighet av beslut om nekad inresa. Paragrafen föreslås bli upphävd, eftersom bestämmelser om verkställigheten av beslut om nekad inresa finns i kodexen om Schengengränserna, som i egenskap av förordning utgör direkt tillämplig EU-lagstiftning i Finland och övriga medlemsstater. Bestämmelsen grundar sig på artikel 14.3 i kodexen, enligt vilken verkställigheten av beslutet om nekad inresa inte ska uppskjutas på grund av att ett överklagandeförfarande har inletts. Avsikten är inte att ändra rådande praxis. Ändringen är ett led i översynen av det nationella genomförandet av bestämmelserna om nekad inresa och har även samband med Finlands avsikt att underrätta kommissionen om att Finland ämnar tillämpa den möjlighet till avvikelse som avses i återvändandedirektivet med avseende på nekad inresa.
205 §.Delgivning i Finland. I paragrafens 4 mom. föreslås en sådan ändring att också gränskontrollmyndigheten ska vara behörig att verkställa delgivning av beslut om avlägsnande ur landet i ett ärende som gäller internationellt skydd. Syftet med den föreslagna ändringen är att göra processerna smidigare och på så sätt effektivisera avlägsnanden ur landet.
Gränskontrollmyndigheten avses kunna delge beslut om avslag på internationellt skydd. Det kan till exempel vara fråga om beslut som fattats i ett gränsförfarande. För gränskontrollmyndigheten behövs en motsvarande flexibilitet som den som i gällande lag föreskrivs för polisen och Migrationsverket. Enligt förslaget kan gränskontrollmyndigheten på samma sätt som polisen begära att Migrationsverket delger beslutet, om verket kan sköta delgivningsuppdraget på ett ändamålsenligt sätt. Syftet är att säkerställa att delgivning kan skötas effektivt och snabbt i olika situationer.
Det föreslås att 4 mom. ska preciseras så att det även ska omfatta personer som meddelats beslut om överföring. Ändringen behövs därför att man enligt propositionen inte längre ska betrakta sådana beslut om överföring som avses i förordningen om asyl- och migrationshantering som avvisning. Följaktligen går det inte att hänvisa till ett sådant beslut som beslut om avlägsnande ur landet.
206 §.Delgivning utomlands. I paragrafen föreslås ett nytt 5 mom. som ger möjlighet att under vissa förutsättningar inte delge ett i 150 d § avsett beslut om inreseförbud på förhand förrän den tredjelandsmedborgare som inreseförbudet gäller ansöker om visum eller uppehållstillstånd i Finland eller en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller en Schengenstat. I framtiden avses detta gälla även Etias-resetillstånd för personer som kommer från viseringsfria länder. Den nya bestämmelsen behövs, eftersom det i fråga om personer som medför ett allvarligt säkerhetshot och som är föremål för inreseförbud på förhand kan bli fråga om att skyddet av den allmänna säkerheten, av den nationella säkerheten eller av landets försvar äventyras om beslutet delges, eller om att menlig inverkan på förebyggande, avslöjande, utredning eller lagföring av brott behöver undvikas.
I utlänningslagens 206 § 2 mom. finns bestämmelser om delgivning till utlandet per post och i paragrafens 3 mom. om delgivning till den finska beskickningen, en annan Schengenstats beskickning eller en extern tjänsteleverantör. I paragrafens 4 mom. föreskrivs att om en delgivning till utlandet inte går att verkställa, delges handlingen i Finland genom offentlig delgivning på det sätt som anges i 62 § förvaltningslagen.
Grundprincipen är att bestämmelserna i paragrafens 1–4 mom. även ska tillämpas på delgivning av inreseförbud på förhand. I praktiken försvåras delgivningen av att den som inreseförbudet gäller sannolikt inte själv är medveten om det inreseförbud som Finland har utfärdat. Därför kan personen inte heller själv medverka i delgivningen. Värt att notera är dock att enligt den bestämmelse som föreslås i 150 d § 3 mom. träder inreseförbudet i kraft genast när beslutet har fattats. Också SIS-registreringen ska göras genast efter att beslutet har fattats.
Säkerhetsmyndigheterna bedömer att det inte alltid är motiverat att uppgifter om en person som blivit föremål för inreseförbud på förhand publiceras via offentlig delgivning på polisens webbplats. Genom den nya bestämmelsen blir det möjligt att vänta med delgivningen tills den tredjelandsmedborgare som inreseförbudet gäller har kontakt med myndigheterna i samband med ansökan om visum eller uppehållstillstånd i Finland eller en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller en Schengenstat. Ett villkor för att delgivningen ska få skjutas upp är att den polis som utfärdar inreseförbudet bedömer att en delgivning av beslutet utan dröjsmål efter att det fattats äventyrar skyddet av den nationella säkerheten, av försvaret eller av den allmänna säkerheten samt äventyrar förebyggande, avslöjande, utredning eller lagförande av brott. Att skjuta upp delgivningen förutsätter alltid en avvägning fall för fall samt iakttagande av proportionalitetsprincipen i lagens 5 §.
Bakgrunden till den föreslagna bestämmelsen är artikel 52 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller, som i punkt 1 innehåller en skyldighet att informera tredjelandsmedborgare som är föremål för en registrering i SIS om registreringen. Enligt punkt 2 får sådan information emellertid inte lämnas ut om det enligt nationell rätt finns en begränsning av rätten till information, särskilt för att skydda den nationella säkerheten, försvaret eller den allmänna säkerheten samt för att förebygga, förhindra, avslöja, utreda och lagföra brott. Syftet med att skjuta upp delgivningen är att skydda den allmänna säkerheten, försvaret eller den nationella säkerheten. Avsikten är dessutom att undvika menlig inverkan på förebyggande, avslöjande, utredning eller lagförande av brott till följd av delgivningen. Det kan till exempel vara fråga om en situation där delgivningen kan äventyra en brottsutredning. De avsedda grunderna är de samma som de på vilka rätten till information med stöd av artikel 52.2 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller kan begränsas i nationell rätt.
Behandling av uppgifter med stöd av SIS-förordningen om in- och utresekontroller omfattas i regel av EU:s allmänna dataskyddsförordning. Förhandsregistreringar av inreseförbud hör dock till tillämpningsområdet för dataskyddsdirektivet för brottsbekämpning på grund av syftet med sådana registreringar och de uppgifter som behandlas i samband därmed. Direktivet i fråga har införlivats nationellt genom lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018). I den lagens 28 § begränsas den registrerades rätt till information, om det med beaktande av den registrerades rättigheter är en proportionell och nödvändig åtgärd i syfte att 1) undvika menlig inverkan på förebyggande, avslöjande, utredning av brott eller på åtgärder som avser åtal för brott eller på verkställighet av straffrättsliga påföljder, 2) trygga andra undersökningar, utredningar eller motsvarande förfaranden hos myndigheter, 3) skydda den allmänna säkerheten, 4) skydda den nationella säkerheten, eller 5) skydda andra personers rättigheter.
Om en person ansöker om visering eller uppehållstillstånd i Finland, kan de finska myndigheterna delge personen beslutet om inreseförbud på förhand. Om personen ansöker om uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse i en annan Schengenstat, får myndigheterna i den staten del av inreseförbudet via den registrering om nekad inresa och vistelse som Finland fört in i Schengens informationssystem. Då informeras personen om det inreseförbud som Finland utfärdat och hänvisas till de finska myndigheterna. De finska myndigheterna delger sedan personen beslutet om inreseförbud och tiden för sökande av ändring börjar löpa från delgivningen av beslutet.
En person som befinner sig utomlands och som meddelats inreseförbud har enligt propositionen den rätt som föreskrivs i 190 § i utlänningslagen att söka ändring i det beslutet genom besvär. I det avsedda fallet löper förvaltningsprocessen på samma sätt som för närvarande i besvärsärenden där skyddspolisen avgett utlåtande. För skyddspolisen ordnas i dessa fall en muntlig förhandling bakom stängda dörrar för motivering av utlåtandet inför förvaltningsdomstolen, varefter förvaltningsdomstolen bedömer om en muntlig förhandling ska ordnas för den som söker ändring. Förfarandet kan genomföras på distans. Förvaltningsdomstolen bedömer partsoffentligheten i fråga om de uppgifter som skyddspolisen innehar. Med stöd av vad som anförts ovan kan förslaget konstateras trygga rätten till en rättvis rättegång för personer som meddelas inreseförbud på förhand.
Även om den föreslagna bestämmelsen medför att delgivning kan dröja en längre tid efter det att beslutet om inreseförbud har fattats och en därpå baserad registrering har gjorts, är det ändock i dessa situationer ett effektivt sätt att trygga den berörda personens faktiska rätt att söka ändring i beslutet. Så länge en person inte är på väg till Finland eller Schengenområdet påverkar inte inreseförbudet personens liv eller rättigheter utanför Schengenområdet. Efter delfående av beslutet har personen har dock tillgång till effektiva rättsmedel på samma sätt som i andra utlänningsärenden, oberoende av var i världen personen befinner sig.