7.1
Avfallslagen
9 §.Omsorgsplikt och förbud som gäller produkter. Till 9 § i avfallslagen fogas en informativ hänvisning till de produktkrav för förpackningar som anges i artiklarna 5–12 i förpackningsförordningen samt till märkningskraven för förpackningar och avfallsbehållare i den förordningen. De nuvarande krav som i förpackningsdirektivet ställs på förpackningar gäller till vissa delar till utgången av 2029. I de följande faserna av genomförandet av förpackningsförordningen, när de nya bestämmelserna i förpackningsförordningen och de nya genomförandeakterna träder i kraft, bedöms behovet av ändringar i avfallslagen och den nationella förordningen om förpackningsavfall.
22 §.Statliga myndigheter.Det föreslås att det till 4 mom. fogas att Tillstånds- och tillsynsverket i egenskap av riksomfattande myndighet ska styra och främja fullgörandet av de uppgifter gällande producentansvar som avses i denna lag och i bestämmelser som utfärdats med stöd av den samt i batteriförordningen och i förpackningsförordningen.
24 a §. Marknadskontroll.I 24 a § 1 mom. i avfallslagen görs en teknisk korrigering som gäller Säkerhets- och kemikalieverkets marknadskontrolluppgifter i fråga om batterier och ackumulatorer. I 1 mom. föreskrivs det att Säkerhets- och kemikalieverket är marknadskontrollmyndighet enligt batteriförordningen, så i momentets första mening stryks det separata omnämnandet av batterier och ackumulatorer som onödigt. Statsrådets förordning om batterier och ackumulatorer har upphävts, så därför behöver Säkerhets- och kemikalieverkets uppgift att övervaka batterier och ackumulatorer inte längre särskilt nämnas i 24 a § i avfallslagen.
I 1 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det att Säkerhets- och kemikalieverket är marknadskontrollmyndighet i fråga om förpackningar. Med stöd av bemyndigandet att utfärda förordning i paragrafen preciseras Säkerhets- och kemikalieverkets uppgift i statsrådets förordning om förpackningar och förpackningsavfall genom att de uppgifter enligt artiklarna 5, 6, 8–12, 14, 24–26 samt 7.1 d och 7.2 d i förpackningsförordningen som hör till marknadskontrollmyndigheten tilldelas Säkerhets- och kemikalieverket. (Se kap. 7 Bestämmelser på lägre nivå än lag).
Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., där det föreskrivs att den myndighet som avses i 24 § i livsmedelslagen, det vill säga Livsmedelsverket, samt den kommunala livsmedelstillsynsmyndighet som avses i 27 § i den lagen, i egenskap av marknadskontrollmyndighet, ska övervaka det krav på lägsta innehåll av återvunnet material i kontaktmaterialförpackningar tillverkade av plast som anges i artikel 7.1 a–c och 7.2 a–c i förpackningsförordningen. Livsmedelstillsynsmyndigheten ska vid övervakningen av det lägsta innehållet av återvunnet material tillämpa marknadskontrollagen i enlighet med 1 § i den lagen. Övervakningen föreslås gälla anläggningar som tillverkar kontaktmaterialförpackningar samt importörer av sådana förpackningar. Det är ändamålsenligt att föreskriva att övervakningen av dessa ska skötas av Livsmedelsverket och den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten, som med stöd av 2, 13, 24 och 27 § i livsmedelslagen även i övrigt förrättar inspektioner hos företag som tillverkar, vidareförädlar och importerar kontaktmaterial. I den föreslagna nya uppgiften kontrolleras dessutom att halten av återvunnen plast som används i kontaktmaterialförpackningar uppfyller kraven i förpackningsförordningen, beräknad per förpackningstyp som ett medelvärde per produktionsanläggning och år. Övervakningen är således inte produktspecifik övervakning, utan övervakning av anläggningar. Livsmedelsverket och den kommunala myndigheten ska i enlighet med den föreslagna ändringen av 144 § få möjlighet att ta ut en avgift för inspektioner och andra tillsynsåtgärder som hänför sig till iakttagandet av kravet i artikel 7.1 a–c och 7.2 a–c i förpackningsförordningen. Avgiften täcker de administrativa kostnaderna för skötseln av de uppgifter som följer av den nya lagstiftningen, och särskilda kompensationsåtgärder till följd av den nya uppgiften behöver inte föreslås.
Enligt den vägledning som kommissionen offentliggjorde den 30 mars 2026 avses i förpackningsförordningen med förpackningstillverkare en aktör som släpper ut en färdig förpackning på marknaden. Den skyldighet som gäller återvunnen plast gäller således inte tillverkare av förpackningsmaterial, separata förpackningskomponenter eller förformat. Skyldigheten gäller den slutliga förpackningstillverkaren eller den som låter tillverka förpackningar i eget namn eller under eget varumärke. Det kan till exempel vara fråga om flera livsmedelstillverkare som förpackar sina produkter i plastförpackningar. Leverantörer av förpackningsmaterial har dock skyldighet att enligt artikel 16 i förpackningsförordningen förse tillverkaren med all information och dokumentation som krävs för att tillverkaren ska kunna visa att förpackningen och förpackningsmaterialen överensstämmer med kraven i förordningen.
Definitionerna och beräkningssätten i förpackningsförordningen avviker från bestämmelserna om kontaktmaterial och medför nya krav på bestämmelserna om kontaktmaterial. I praktiken ska livsmedelstillsynsmyndigheten övervaka anläggningarna i enlighet med Livsmedelsverkets anvisningar. Det görs regelbundna inspektioner hos aktörerna med intervall på 1–3 år och det är ändamålsenligt att kombinera övervakningen av halten av återvunnen plast med dessa inspektioner. I enlighet med 24 § i livsmedelslagen har Livsmedelsverket till uppgift att övervaka, planera, styra och utveckla livsmedelstillsynen och utföra livsmedelstillsyn på riksnivå på det sätt som anges i den lagen. Det föreslås att det till 144 § i avfallslagen fogas en möjlighet för kommunen och Livsmedelsverket att ta ut en avgift för inspektioner och andra tillsynsåtgärder som hänför sig till iakttagandet av kravet på lägsta innehåll av återvunnet material.
Säkerhets- och kemikalieverket ska övervaka motsvarande krav i fråga om andra förpackningar. För dessa finns det inte sedan tidigare motsvarande övervakning som för kontaktmaterialförpackningar, så därför är det ändamålsenligt att föreskriva att marknadskontrollmyndigheten (Säkerhets- och kemikalieverket) ska sköta denna övervakning. Säkerhets- och kemikalieverket, Livsmedelsverket och de kommunala livsmedelstillsynsmyndigheterna ska bedriva ett nära myndighetssamarbete när det gäller övervakningen av, anvisningarna om och tolkningen av det krav på halten av återvunnen plast som gäller anläggningar som tillverkar plastförpackningar. Det är viktigt att övervakningen av anläggningar som tillverkar livsmedelskontaktmaterialförpackningar och av anläggningar som tillverkar andra förpackningar är enhetlig och jämlik. Enligt 10 § i förvaltningslagen (434/2003) ska varje myndighet inom ramen för sin behörighet och i den omfattning ärendet kräver på andra myndigheters begäran bistå dessa i skötsel av en förvaltningsuppgift, och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna.
I artikel 7.1 och 7.2 i förpackningsförordningen finns det bestämmelser om lägsta innehåll av återvunnet material i plastförpackningar. Senast den 1 januari 2030 eller tre år från den dag då kommissionens genomförandeakt träder i kraft, beroende på vilket som infaller senast, ska alla plastdelar av plastförpackningar som släpps ut på marknaden innehålla en viss minimiandel innehåll av plastavfall efter konsumentledet. Minimiandelar för återvunnen plast fastställs för: 1) kontaktmaterialförpackningar tillverkade av PET (andra än dryckesflaskor), 2) kontaktmaterialförpackningar tillverkade av andra plastmaterial än PET (andra än dryckesflaskor), 3) dryckesflaskor av plast för engångsbruk samt 4) andra plastförpackningar än de som avses i punkterna 1–3. Andelen av återvunnet material beräknas per förpackningstyp och förpackningsformat, såsom avses i tabell 1 i bilaga II till förordningen, som ett medelvärde per produktionsanläggning och år. Tillverkare och importörer av förpackningar ska innan de släpper ut förpackningar på marknaden genomföra det förfarande för bedömning av överensstämmelse som avses i artikel 38 och upprätta en försäkran om överensstämmelse samt utarbeta den dokumentation som krävs om bedömningsförfarandet. Försäkran om överensstämmelse ska upprättas om överensstämmelse med alla de krav på förpackningar som fastställs i eller i enlighet med artiklarna 5–12 i förordningen. Försäkran om överensstämmelse och dokumentationen av processen för bedömning av överensstämmelse ska bevaras i 5 år när det gäller engångsförpackningar och 10 år när det gäller återanvändbara förpackningar.
Senast den 31 december 2026 ska kommissionen anta genomförandeakter om fastställande av metoden för beräkning av andelen innehåll av återvunnet material samt hållbarhetskriterier för materialåtervinningsteknik.
Närmare bestämmelser om Säkerhets- och kemikalieverkets marknadskontroll av förpackningar utfärdas i statsrådets förordning om förpackningar och förpackningsavfall, som utfärdats med stöd av 10 § i avfallslagen.
25 §. Övriga tillsynsmyndigheter. Tillstånds- och tillsynsverket är sådan riksomfattande tillsynsmyndighet i producentansvarsfrågor som avses i 25 § i den gällande avfallslagen. Tillsynen över producentansvaret avser artiklarna 44–48 och 50 i förpackningsförordningen. Den nuvarande formuleringen av paragrafen omfattar utseendet av den behöriga myndighet som förutsätts i artikel 40 i förpackningsförordningen och som ska ansvara för tillsynen över efterlevnaden av de bestämmelser i förpackningsförordningen som gäller registrering av producenter, rapportering, verkställighet av producentansvarsskyldigheter samt godkännande av fullgörandet av producentansvarsskyldigheterna. Tillstånds- och tillsynsverket ska alltså vara den myndighet som avses i artikel 40.2 i förpackningsförordningen.
I artikel 45.7–9 i förordningen fastställs det en skyldighet för leverantörer av distributionstjänster att kontrollera att en producent med vilken leverantören ingår avtal om någon av de tjänster som anges i artikel 3.11 i förordning (EU) 2019/1020 är registrerad i producentregistret och att den fullgör sina producentansvarsskyldigheter. Producenten ska förse leverantören av distributionstjänster med information om registreringen och självcertifiering, där denne bekräftar att denne endast erbjuder förpackningar för vilka kraven på producentansvar är uppfyllda. Skyldigheten gäller aktörer som koncentrerar sig på lagringstjänster och i Finland verkar uppskattningsvis några tiotal sådana företag. Skyldigheten omfattar inte de egentliga post-, paket- och godstransporttjänsterna. Motsvarande skyldighet fastställs i artikel 45.4 för leverantörer av onlineplattformar. Genom en ändring av lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet föreslås det att tillsynen över skyldigheterna för leverantörer av onlineplattformar ska utövas av Transport- och kommunikationsverket (se sidorna 55 och 70. Tillsynen över skyldigheten för en leverantör av distributionstjänster att säkerställa att producenten är registrerad och att den fullgör sina producentansvarsskyldigheter ska dock utövas av Tillstånds- och tillsynsverket som en del av tillsynen över producentansvaret.
I 2 mom. föreslås att Tillstånds- och tillsynsverket också ska ha tillsyn över att artiklarna 27 och 29–31 i förpackningsförordningen följs. Dessa uppgifter föreslås gälla övervakningen av genomförandet av de system för återanvändning som anges i artikel 27 och de mål för återanvändning som anges artikel 29 i enlighet med de regler för beräkning som anges i artikel 30 samt verksamhetsutövarnas årliga rapporteringsskyldighet i fråga om uppnåendet av målen för återanvändning enligt artikel 31.
Tillstånds- och tillsynsverket ska enligt förslaget ha tillsyn över att systemen för återanvändning överensstämmer med kraven enligt artikel 27. Den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten ska ha tillsyn över att det inom hotell-, restaurang-, café- och cateringsektorn finns sådana system för påfyllning och återanvändning som förutsätts i artiklarna 32 och 33 i EU:s förpackningsförordning. Den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten ska dessutom ha tillsyn över att påfyllningssystemen uppfyller kraven i artikel 28 och i del C i bilaga VI.
I artikel 29 i förordningen fastställs mål för återanvändning för transport-, grupp- och dryckesförpackningar som de ekonomiska aktörerna ska uppnå från och med den 1 januari 2030. Kommissionen ska senast den 30 juni 2027 anta genomförandeakter om fastställande av metoden för beräkning av målen för återanvändning. Det är ändamålsenligt att föreskriva att Tillstånds- och tillsynsverket ska sköta tillsynsuppgiften avseende de mål för återanvändning som anges i artikel 29 i förordningen, eftersom tillsynsuppgifternas karaktär ligger närmast Tillstånds- och tillsynsverkets nuvarande uppgifter. Dessutom har Tillstånds- och tillsynsverket på basis av tillsynen över producentansvaret god kännedom om mängden återanvändbara förpackningar som tillhandahålls på marknaden och om de aktörer som använder dem. Tillstånds- och tillsynsverket ska ha tillsyn över att ekonomiska aktörer som använder sådana transportförpackningar eller gruppförpackningar som avses i förordningen uppfyller de föreskrivna minimimålen för återanvändbara förpackningar. Andelen återanvändbara förpackningar när det gäller transport- och gruppförpackningar beräknas på basis av antalet förpackningsenheter som den ekonomiska aktören har använt under ett kalenderår. Målet för återanvändning av dryckesförpackningar avser den slutliga distributören och uppnåendet av målet för återanvändning beräknas på basis av det totala antalet försäljningsenheter eller den totala volym av drycker som tillhandahållits under ett kalenderår. Artikel 31 förutsätter att de ekonomiska aktörerna för varje kalenderår rapporterar till tillsynsmyndigheten om uppnåendet av de mål för återanvändning som anges i artikel 29. Det första rapporteringsåret ska avse kalenderåret 2030. Myndigheten ska inrätta elektroniska system för uppgiftsrapporteringen. För elektronisk rapportering av uppföljningsuppgifter om producentansvar har Tillstånds- och tillsynsverket ett producentregister. Det vore ändamålsenligt att utveckla producentregistret så att det också kan användas för rapportering av uppföljningsuppgifter om återanvändning.
Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., varvid det nuvarande 3 mom. blir 4 mom. I det nya 3 mom. föreskrivs det att den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten ska ha tillsyn över genomförandet av artiklarna 28, 32 och 33 i förpackningsförordningen. Samtidigt föreskrivs för Livsmedelsverket en riksomfattande planerings-, styrnings- och utvecklingsuppgift i fråga om denna tillsyn. Det föreslås att det till 144 § fogas en möjlighet för kommunerna att ta ut en avgift för inspektioner och andra tillsynsåtgärder som hänför sig till iakttagandet av skyldigheten att erbjuda påfyllning för hotell-, restaurang-, café- och cateringsektorn enligt artikel 32 i förpackningsförordningen och skyldigheten att erbjuda återanvändbara alternativ för hotell-, restaurang-, café- och cateringsektorn enligt artikel 33 i den förordningen. Den kommunala livsmedelsmyndigheten ska ha tillsyn över att den slutliga distributören inom hotell-, restaurang-, café- och cateringsektorn erbjuder kunderna möjlighet att köpa drycker eller färdiglagad mat för avhämtning i egna behållare eller i återanvändbara behållare för vilka det finns ett retursystem. Livsmedelstillsynsmyndigheten ska också ha tillsyn över att de slutliga distributörerna fullgör sin informationsskyldighet i fråga om möjligheterna till påfyllning och återanvändning. Den kommunala livsmedelsmyndigheten ska dessutom i samband med tillsynen över skyldigheten att erbjuda påfyllning enligt artikel 32 ha tillsyn över att det påfyllningssystem som används uppfyller kraven i artikel 28 och i del C i bilaga VI.
Kraven på påfyllningssystem i artikel 28 och bilaga VI förutsätter att påfyllningsstationer har tydlig information om hygienstandarderna, de typer av behållare som lämpar sig för påfyllning och kontaktuppgifterna till den slutliga distributören. Dessutom ska det säkerställas att det pris som slutanvändarna betalar inte inkluderar behållarens vikt. Aktörerna får vägra att fylla på en behållare som tillhandahålls av kunden, om den strider mot reglerna, till exempel om den är ohygienisk eller opassande för försäljning av livsmedel. Säljaren ska dock inte bära något ansvar för problem avseende hygien eller livsmedelssäkerhet som har samband med användning av behållare som tillhandahålls av kunden.
I artikel 32 i förordningen anges att slutliga distributörer inom hotell-, restaurang-, café och cateringsektorn Med slutlig distributör avses i artikel 3.1.21 i förpackningsförordningen den fysiska eller juridiska person i leveranskedjan som levererar förpackade produkter, inbegripet genom återanvändning, eller produkter som slutanvändaren kan köpa genom påfyllning. som på en medlemsstats territorium tillhandahåller varm eller kall dryck eller färdiglagad mat i förpackningar för avhämtning senast den 12 februari 2027 ska tillhandahålla ett system så att konsumenterna kan ta med sig en egen behållare att fylla på. För mat eller dryck som köps i egna behållare får inte tas ut ett högre pris än för produkter som säljs i engångsförpackningar.
I artikel 33 i förordningen förutsätts dessutom att senast den 12 februari 2028 ska ovannämnda aktörer ge konsumenterna möjlighet att erhålla dessa produkter i en återanvändbar förpackning inom ett system för återanvändning. Den slutliga distributören ska informera konsumenterna på försäljningsstället, genom väl synliga och läsbara informationstavlor eller skyltar, om möjligheten att erhålla produkterna i en återanvändbar behållare som konsumenten tillhandahåller eller i återanvändbara förpackningar. Aktörerna ska sträva efter att från och med 2030 erbjuda 10 procent av sina produkter till försäljning i återanvändbara förpackningar. Skyldigheten att tillhandahålla återanvändbara behållare gäller inte mikroföretag I kommissionens rekommendation (2003/361/EG) definieras mikroföretag som företag som sysselsätter färre än 10 personer och vars årsomsättning eller balansomslutning inte överstiger 2 miljoner euro. som har färre än 10 anställda. Enligt en bedömning av Turism- och Restaurangförbundet rf är över 93 procent av restaurangföretagen i Finland sådana mikroföretag som inte omfattas av skyldigheten. Dessa står för ungefär hälften av de finländska restaurangernas omsättning.
Enligt artikel 28.5 ska slutliga distributörer med en försäljningsyta på över 400 m2 från och med den 1 januari 2030 sträva efter att avsätta 10 procent av försäljningsytan till påfyllningsstationer för både livsmedelsprodukter och andra produkter än livsmedel.
Det är ändamålsenligt att den tillsynsuppgift som gäller genomförande av artiklarna 32 och 33 i förordningen tilldelas den kommunala livsmedelsmyndigheten, som redan för närvarande utövar tillsyn över restauranger med stöd av livsmedelslagen, i enlighet med den tillsynsplan som utarbetas årligen. Det är ändamålsenligt att förena dessa tillsynsplaner och tillsynsbesök med inspektion av påfyllnings- och återanvändningsmöjligheterna. Den kommunala myndigheten ska i enlighet med den föreslagna ändringen av 144 § få möjlighet att ta ut en avgift för inspektioner och andra tillsynsåtgärder som hänför sig till iakttagandet av skyldigheten enligt artiklarna 32 och 33 i förpackningsförordningen. Avgiften täcker kommunernas administrativa kostnader för skötseln av de uppgifter som följer av den nya lagstiftningen, och särskilda kompensationsåtgärder till följd av den nya uppgiften behöver inte föreslås.
Den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten ska ha tillsyn över att slutliga distributörer inom hotell-, restaurang-, café och cateringsektorn har system för återanvändning. Tillstånds- och tillsynsverket ska i sin tur ha tillsyn över att återanvändningssystemet uppfyller kraven i förpackningsförordningen. Säkerhets- och kemikalieverket ska övervaka att återanvändbara förpackningar uppfyller de krav på återanvändbara förpackningar som anges i artikel 11 i förpackningsförordningen och som beskrivs i den tekniska dokumentationen för den återanvändbara förpackningen.
Enligt artikel 26.2 i förordningen ska den tekniska dokumentation som avser att visa överensstämmelse med kraven för återanvändbara förpackningar enligt artikel 11.3 beskriva på vilket sätt systemet för återanvändning av förpackningar överensstämmer med kraven i artikel 26. De ekonomiska aktörer som för första gången tillhandahåller en återanvändbar förpackning inom en medlemsstats territorium ska säkerställa att det i den medlemsstaten finns ett system för återanvändning av sådana förpackningar som inbegriper ett incitament för att säkerställa insamling av den förpackningen och som uppfyller kraven i bilaga VI till förordningen. Dessa ekonomiska aktörer ska anses uppfylla kraven i denna punkt om befintliga system för återanvändning redan finns i medlemsstaterna. Säkerhets- och kemikalieverket ska i egenskap av marknadskontrollmyndighet för återanvändbara förpackningar övervaka att förpackningarna överensstämmer med kraven i artikel 11 i förordningen.
En producent av återanvändbara förpackningar ska höra till en producentsammanslutning för förpackningsproducenter och rapportera till Tillstånds- och tillsynsverket om mängden återanvändbara förpackningar som släppts ut på marknaden och om antalet återanvändningar. Tillstånds- och tillsynsverket ska rapportera uppgifter om hela Finland till kommissionen i enlighet med 19 § i den nationella förordningen om förpackningsavfall som utfärdats med stöd av 54 § 3 mom. och 51 § 4 mom. i avfallslagen. Den tilläggsreglering som systemen för återanvändning förutsätter samt det eventuella registreringsförfarandet och om förfarandet ska vara belagt med avgift ska ännu bedömas närmare och bestämmelser om dessa frågor utfärdas vid behov i senare faser av genomförandet av förpackningsförordningen.
46 §. Producentens ansvar för avfallshanteringen och dess kostnader. Till 3 mom. fogas en informativ hänvisning till artikel 45 i förpackningsförordningen, där det föreskrivs om förpackningsproducentens kostnadsansvar, som går längre än vad som föreskrivs i artikel 8a i avfallsdirektivet. Producenten ska enligt artikel 45.2 i förpackningsförordningen ansvara för kostnaderna för märkning av avfallsbehållare för insamling av förpackningsavfall samt kostnaderna för genomförande av sammansättningsutredningar av blandat kommunalt avfall, om det föreskrivs om en sådan skyldighet i kommissionens genomförandeakter.
48 §. Produkter och producenter som omfattas av producentansvaret. Till 1 mom. 6 punkten fogas en informativ hänvisning till definitionen av producent av förpackningar i förpackningsförordningen. Definitionen i förpackningsförordningen överensstämmer med definitionen av förpackningsproducent i den gällande avfallslagen när det gäller serviceförpackningar och odlarförpackningar, i fråga om vilka producenten är den som tillverkar eller importerar produkterna i fråga. I EU:s förpackningsförordning anges dessutom att tillverkaren eller importören av transportförpackningar är producent av dessa förpackningar. Enligt den gällande avfallslagen är deras producent enligt huvudregeln den aktör (förpackare) som förpackar produkterna i den aktuella förpackningen eller importerar de förpackade produkterna.
Enligt 2 mom. ska producentansvaret inte gälla foderbalförpackningar som samlas in och materialåtervinns tillsammans med andra jordbruksplaster. Undantaget ska dock inte gälla andra förpackningar som används inom jordbruket, såsom gödselsäckar och storsäckar. I praktiken ska producenter av foderbalförpackningar ansluta sig till det landsomfattande systemet för insamling av plastavfall från jordbruket. Motiveringen till den särskilda regleringen i fråga om foderbalförpackningar är att högst cirka 5–20 procent av allt förpackningsmaterial som används för förpackning av foderbalar uppfyller definitionen av förpackning i EU:s nya förpackningsförordning, det vill säga att de inte används enbart för gårdens egen verksamhet utan säljs vidare. För plastavfall från jordbruket finns redan ett frivilligt system för separat insamling som omfattar hela landet. Systemet omfattar all plast som används för förpackning av foderbalar, inklusive plansilofolie. Enligt producenternas uppskattning omfattar systemet cirka 95 procent av de balplaster som släppts ut på marknaden. Den separata insamlingen av plast som genomförs som avhämtningstjänst är landsomfattande och avgiftsfri för slutanvändaren. Systemet motsvarar således till servicenivån åtminstone det nuvarande insamlingssystem som krävs för förpackningsavfall från företag.
52 §.Åtgärder för att främja återanvändning och förebygga uppkomsten av avfall. Paragrafens rubrik föreslås bli ändrad så att den bättre motsvarar innehållet i den ändrade paragrafen. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om skyldigheten för en producentsammanslutning för förpackningsproducenter att avsätta högst fem procent av intäkterna av producentansvarsavgifterna för finansiering av åtgärder för minskning och förebyggande av uppkomsten av avfall. Genom bestämmelsen genomförs artikel 51.3 i EU:s förpackningsförordning, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att systemen för producentansvar och retursystemen avsätter en minimiandel av sin budget för att finansiera minskningsåtgärder och förebyggande åtgärder. Bestämmelsen överlåter åt medlemsstaten att avgöra hur stor den ovannämnda andelen är. Förslaget överlåter till producentsammanslutningen att bestämma beloppet av den finansiering som avsätts för finansiering av åtgärder för minskning och förebyggande av uppkomsten av avfall, om beloppet inte preciseras genom förordning av statsrådet för vars utfärdande det föreskrivs ett bemyndigande. Det föreslås att Tillstånds- och tillsynsverket ska övervaka att skyldigheten fullgörs som en del av sin tillsynsuppgift avseende producentsammanslutningarnas verksamhet.
Skyldigheten enligt momentet gäller producentsammanslutningar för förpackningsproducenter. I fråga om producentsammanslutningar för förpackningsproducenter beräknas den finansiering som avsätts för förebyggande av uppkomsten av avfall utifrån den avgift som sammanslutningen tar ut av sina medlemmar. När finansieringen bestäms beaktas inte de avgifter som tagits ut för återanvändbara förpackningar och avgift får inte tas ut för återanvändbara förpackningar, vilket bidrar till att främja återanvändning. Artikel 51 i förpackningsförordningen handlar om återanvändning och påfyllning och dess syfte är att minska mängden engångsförpackningar. På basis av detta beaktas endast de avgifter som betalas för engångsförpackningar. En motsvarande skyldighet fogas också till 68 §, som gäller inrättande av och anslutning till retursystem för dryckesförpackningar.
I de producentansvarsavgifter som används som grund för finansieringsandelen inräknas dock inte de kostnader för uppstädning som SUP-direktivet förutsätter.
Förslaget överlåter åt producentsammanslutningen att besluta om beloppet av de medel som ska användas för förebyggande av uppkomsten av avfall samt om åtgärderna. För bemyndigandet att utfärda förordning behöver det dock fastställas ett maximibelopp för finansieringsandelen, som således inte får överstiga 5 procent. I samband med beredningen av en eventuell bestämmelse som utfärdas senare genom förordning av statsrådet fastställs finansieringsandelen närmare, med beaktande av eventuella anvisningar som kommissionen lämnar vid ett senare tillfälle eller god praxis i andra medlemsstater. Producentsammanslutningarna ska vid behov kunna överväga att fördela finansieringen och anpassa betalningsandelen på grundval av den påvisade effektiviteten hos åtgärderna.
55 §. Säkerställande av att en producent är registrerad. Till 2 mom. fogas en informativ hänvisning till bestämmelserna i förpackningsförordningen. Artikel 19 i förpackningsförordningen innehåller detaljerade bestämmelser om distributörens omsorgsskyldigheter, och dessa ska tillämpas på distributörer av förpackningar i stället för 55 § i avfallslagen. Enligt artikel 19.2 i förpackningsförordningen ska distributören innan den tillhandahåller förpackningar på marknaden kontrollera att producenten är registrerad, att förpackningen är försedd med föreskrivna märkningar och att tillverkaren har uppfyllt de krav som anges i förordningen. Enligt förordningen avses med distributör varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan för förpackningar, utom tillverkaren eller importören, som tillhandahåller en förpackning på marknaden. I artikel 45.4 i förpackningsförordningen åläggs leverantörer av onlineplattformar en skyldighet att av förpackningsproducenter som omfattas av producentansvar kontrollera vissa uppgifter som hänför sig till fullgörandet av producentansvarsskyldigheten innan producenten tillhandahålls plattformstjänster. Med onlineplattform avses en onlineplattform enligt definitionen i artikel 3 i i förordningen om digitala tjänster (EU) 2022/2065 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster). För genomförande av tillsynen över den skyldighet som leverantörer av onlineplattformar åläggs föreslås det att 1 och 17 § i lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet ändras.
61 §. Säkerhet som producenter och producentsammanslutningar avseende vissa produkter ska ställa. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. och 4 mom. ändras.
Det nya 3 mom. ska tillämpas på förpackningsproducenter och producentsammanslutningar för förpackningsproducenter för genomförande av artikel 47.6 i förpackningsförordningen. Säkerheten fastställs för varje producent eller för den producentsammanslutning som agerar på producenternas vägnar för första gången i beslutet om godkännande för anteckning i producentregistret. Beslutet om säkerheten gäller tills vidare. I beslutet anges också ett förfarande för regelbunden bedömning av huruvida säkerheten är tillräcklig. Det gällande 3 mom. blir 4 mom., 4 mom. blir 5 mom., 5 mom. blir 6 mom., 6 mom. blir 7 mom. och 7 mom. blir 8 mom. På godtagbarheten, tillräckligheten och realiseringen av säkerheter som gäller förpackningsproducenter eller producentsammanslutningar för förpackningsproducenter tillämpas samma bestämmelser i 4–7 mom. som på andra säkerheter som avses i paragrafen. Närmare bestämmelser också om den säkerhet som gäller förpackningsproducenter eller producentsammanslutningar ska enligt 8 mom. få utfärdas genom förordning av statsrådet.
Till 4 mom. om säkerhetsbeloppet (5 mom. efter ändringen) fogas en specialbestämmelse som gäller förpackningsproducenter och producentsammanslutningar, enligt vilken den säkerhet som gäller hanteringen av förpackningsavfall ska täcka de genomsnittliga kostnaderna under minst tre månader för avfallshanteringsåtgärderna. Säkerheten ska beaktas vid bedömningen av om skyldigheten enligt 64 § uppfylls, så att producentsammanslutningen till övriga delar ska anvisa tillräckliga resurser för att fullgöra sina producentansvarsskyldigheter under tre månader.
63 §. Producentsammanslutningars verksamhet. Till 1 mom. fogas en informativ hänvisning till artikel 44.8 i förpackningsförordningen. Enligt artikel 44.8 i förordningen ska en producent som har tillhandahållit en mängd förpackningar som understiger 10 ton under ett kalenderår för det föregående hela kalenderåret till den behöriga myndigheten rapportera den information som anges i del B punkt 2 i bilaga IX till förordningen. Små producenters rapporteringsskyldighet skiljer sig närmast i fråga om exaktheten när det gäller specificeringen av de förpackningar som tillhandahållits. Små producenter ska rapportera förpackningarna uppdelade efter material: glas, plast, papper och kartong, järnbaserade metaller, aluminium, trä och annat. Producenter som tillhandahåller minst 10 ton på marknaden ska rapportera sina produkter uppdelade i 22 olika typer av förpackningar i enlighet med tabellen i bilaga II till förordningen. Till exempel plastförpackningar uppdelade i 13 olika typer av plastförpackningar. Den lindrade rapporteringsskyldigheten för små producenter enligt förpackningsförordningen tillämpas för första gången på rapporteringen av uppgifter för 2028. Producenter och producentsammanslutningar ska i enlighet med förpackningsförordningen rapportera uppgifterna om 2028 senast den 1 juni 2029. Fram till dess iakttas med stöd av direktivet om förpackningar och förpackningsavfall de rapporteringskrav och tidsfrister som anges i den nationella förordningen om förpackningsavfall.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att det till slutet av momentet fogas en informativ hänvisning till artikel 46.4 i förpackningsförordningen, där det föreskrivs närmare än i det gällande 2 mom. om skyldigheten för producentsammanslutningar för förpackningsproducenter att på sina webbplatser offentliggöra information om hanteringen av förpackningsavfall. Artikel 46.4 i förpackningsförordningen förpliktar producentsammanslutningen att på sin webbplats minst en gång om året offentliggöra information om mängden förpackningar som de producenter som överfört sitt producentansvar till sammanslutningen har tillhandahållit på marknaden inom medlemsstaten territorium samt om mängden återvunnet och materialåtervunnet förpackningsmaterial i förhållande till den mängd förpackningar för vilka sammanslutningen ansvarar för ordnandet av avfallshanteringen.
63 a §.Producenternas betalningsandelar och jämkning av dem. Till 2 mom. fogas en informativ hänvisning till artiklarna 6 och 7 i förpackningsförordningen. EU:s förpackningsförordning förutsätter att de avgifter som producenterna betalar ska differentieras på grundval av klasserna för förpackningars materialåtervinningsbarhet och metoderna för bedömning av storskalig materialåtervinning. Kommissionen ska i enlighet med artikel 6.4 d i förordningen senast den 1 januari 2028 fastställa en ram för anpassningen av avgifterna i delegerade akter om klasserna för materialåtervinningsbarhet samt i enlighet med artikel 6.5 a senast den 1 januari 2030 anta genomförandeakter om metoder för bedömning av materialåtervinning i stor skala.
66 a §. Behörigt ombud för producent eller annan aktör. Till paragrafens 3 mom. fogas en informativ hänvisning till artikel 45.3 i förpackningsförordningen, som förutsätter att en producent som är etablerad i en annan medlemsstat utser ett behörigt ombud i varje medlemsstat där producenten tillhandahåller förpackningar eller förpackade produkter direkt till slutanvändaren. Enligt förpackningsförordningen kan medlemsstaterna dessutom föreskriva att också distansförsäljare som är etablerade i tredjeländer ska utse ett behörigt ombud när de tillhandahåller förpackningar eller förpackade produkter på deras territorium för första gången. En sådan skyldighet finns också i batteriförordningen. Kommissionens lagstiftningsförslag om tillfälligt upphävande av tillämpningen av reglerna om utseende av ett behörigt ombud (COM(2025) 982 final) är för närvarande under behandling i EU. Eventuella nationella tilläggsbestämmelser eller behövliga ändringar i lagstiftningen bedöms efter att det nämnda lagstiftningsförslaget har trätt i kraft.
Enligt 66 a § 2 mom. i avfallslagen tillåts producenter som är etablerade i tredjeländer att antingen direkt ansluta sig till en producentsammanslutning eller utse ett behörigt ombud som är etablerat i Finland att svara för sina skyldigheter i Finland.
68 §.Inrättande av och anslutning till retursystem för dryckesförpackningar. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. där det för den ansvarige för ett retursystem för dryckesförpackningar åläggs en skyldighet att för finansiering av åtgärder för minskning och förebyggande av uppkomsten av avfall avsätta ett minimiandelsbelopp motsvarande högst fem procent av de avgifter som den tar ut av sina medlemmar. En motsvarande skyldighet föreslås för producentsammanslutningar för förpackningsproducenter i 52 §. Pantavgifter inom retursystemet för dryckesförpackningar beaktas inte när finansieringsandelarna fastställs. När finansieringen bestäms beaktas inte heller de avgifter som tagits ut för återanvändbara förpackningar och avgift får inte tas ut för återanvändbara förpackningar, vilket bidrar till att främja återanvändning.
I de producentansvarsavgifter som används som grund för finansieringsandelen inräknas dock inte de kostnader för uppstädning som SUP-direktivet förutsätter.
Närmare bestämmelser om den finansieringsandel som ska avsättas för finansiering av åtgärder för minskning och förebyggande av uppkomsten av avfall får utfärdas genom förordning av statsrådet.
Förslaget överlåter åt retursystemet för dryckesförpackningar att besluta om det exakta beloppet av de medel som ska användas för förebyggande av uppkomsten av avfall samt om åtgärderna. För bemyndigandet att utfärda förordning behöver det dock fastställas ett maximibelopp för finansieringsandelen, som således inte får överstiga 5 procent. I samband med beredningen av en eventuell bestämmelse som utfärdas senare genom förordning av statsrådet fastställs finansieringsandelen närmare, med beaktande av eventuella anvisningar som kommissionen lämnar vid ett senare tillfälle eller god praxis i andra medlemsstater.
101 §. Ansökan om godkännande för anteckning i producentregistret. Det föreslås att 2 mom. ändras så att de som producerar förpackningar dessutom ska redogöra för den säkerhet som förutsätts i 61 §. Enligt artikel 47.6 i förpackningsförordningen ska förpackningsproducenter eller producentsammanslutningar tillhandahålla en lämplig garanti avsedd att täcka de kostnader för avfallshantering som ska betalas av producenten, eller producentansvarsorganisationen, i det fall då skyldigheterna avseende utökat producentansvar inte fullgörs, även om verksamheten upphör definitivt eller vid insolvens. Närmare bestämmelser om ställande av den säkerhet som krävs finns i 61 §. Motsvarande skyldighet enligt EU-lagstiftningen gäller dem som producerar elektriska och elektroniska produkter som används i hushåll samt ackumulatorer och batterier.
102 §. Förutsättningar för godkännande för anteckning i producentregistret. Det föreslås att i 3 mom. tas in att en förutsättning för godkännande av dem som producerar förpackningar är dessutom att säkerhet enligt 61 § ställs. Avfallslagen och övriga bestämmelser som utfärdats med stöd av den täcker till övriga delar de krav på godkännandeförfarandet för producentansvar som förutsätts i artikel 47 i förpackningsförordningen.
122 §.Rätt att få uppgifter. Det föreslås att i 3 mom. tas in att Tillstånds- och tillsynsverket eller en tjänsteman som verket utsett har rätt att av producentsammanslutningar, producenter, distributörer och andra som bedriver avfallshantering av kasserade produkter som avses i 48 § på begäran för tillsynen över efterlevnaden och verkställigheten av förpackningsförordningen få behövliga uppgifter om mängden av produkter som släppts ut på marknaden och som kasserats och om insamlingen eller utförseln av dem eller om återanvändning, förberedelse för återanvändning, materialåtervinning, återvinning och annan avfallshantering som gäller dem samt om andra liknande omständigheter. Det behöver föreskrivas om rätten att få uppgifter för att den myndighet som utövar tillsyn över producentansvaret ska ha rätt att på begäran få behövliga uppgifter också för tillsynen över efterlevnaden och verkställigheten av förpackningsförordningen. Dessutom föreslås den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten ha rätt att av verksamhetsutövaren på begäran få uppgifter som är nödvändiga för tillsynen över iakttagandet av skyldigheten att erbjuda påfyllning enligt artikel 28 och 32 i förpackningsförordningen samt skyldigheten att erbjuda återanvändbara alternativ enligt artikel 33 i den förordningen. Den kommunala myndigheten har rätt att få uppgifter också med stöd av 8 § i marknadskontrollagen när den i egenskap av marknadskontrollmyndighet övervakar att kraven enligt artikel 7.1 a–c och 7.2 a–c i förpackningsförordningen följs.
126 §. Åtgärder vid förseelser eller försummelser. Det föreslås att i 1 mom. 1 punkten tas in att tillsynsmyndigheten får förbjuda den som bryter mot förpackningsförordningen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den att fortsätta eller upprepa det förfarande som strider mot bestämmelserna eller ålägga denne att fullgöra sina skyldigheter på något annat sätt. Enligt 129 § i avfallslagen ska tillsynsmyndigheten förena ett åläggande med vite eller någon annan i bestämmelsen avsedd tvångsåtgärd, om det inte är uppenbart onödigt.
128 §. Åtgärder vid förseelser eller försummelser i fråga om producentansvar. Till det inledande stycket i 1 mom. fogas överträdelse av batteriförordningen och förpackningsförordningen som grund för de åtgärder som anges nedan i paragrafen. Det föreslås att i 1 mom. 1 punkten tas in att Tillstånds- och tillsynsverket får ålägga producenten eller producentsammanslutningen att anpassa verksamheten till förpackningsförordningen. Enligt det föreslagna momentet ska Tillstånds- och tillsynsverket utöver vad som föreskrivs i 126 § få ålägga producenten, producentsammanslutningen eller den ansvarige för ett retursystem för dryckesförpackningar att anpassa verksamheten till denna lag och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den eller till förpackningsförordningen eller batteriförordningen och att visa att ändringarna har gjorts.
144 §. Avgifter. Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 4 punkt med stöd av vilken den statliga tillsynsmyndigheten, det vill säga i detta sammanhang Livsmedelsverket, ska kunna ta ut en avgift för inspektioner och andra tillsynsåtgärder som hänför sig till iakttagandet av kravet på lägsta innehåll av återvunnet material i plastförpackningar enligt artikel 7.1 a–c och 7.2 a–c i förpackningsförordningen.
Det föreslås att det till 2 mom. fogas nya 4 och 5 punkter, enligt vilka den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten får ta ut en avgift för inspektioner och andra tillsynsåtgärder som hänför sig till iakttagandet av skyldigheten att erbjuda påfyllning för hotell-, restaurang-, café- och cateringsektorn enligt artikel 32 i förpackningsförordningen och skyldigheten att erbjuda återanvändbara alternativ för hotell-, restaurang-, café- och cateringsektorn enligt artikel 33 i den förordningen samt för inspektioner och andra tillsynsåtgärder som hänför sig till iakttagande av kravet på lägsta innehåll av återvunnet material i plastförpackningar enligt artikel 7.1 a–c och 7.2 a–c i förpackningsförordningen.