Propositionens bakgrund

I propositionen föreslås ändringar i renskötsellagen (848/1990), lagen om nationella stöd till jordbruket och trädgårdsodlingen (1559/2001), lagen om strukturstöd för renskötsel och naturnäringar (986/2011) samt lagen om verkställighet av böter (672/2002). Syftet med lagförslagen är att minska fallen av överskridning av högsta tillåtna antal renar samt de olägenheter som sådana överskridningar medför för renbetesmarkernas hållbarhet och renskötarna. Propositionen baserar sig på arbetet i tre arbetsgrupper samt på ett flertal bakgrundsutredningar och undersökningar. I propositionsmotiven redogörs utförligt för utvecklingsbehoven i det nuvarande systemet samt för andra faktorer som ligger till grund för ändringsförslagen. Aktörerna inom branschen har hörts i olika faser av lagberedningen. Utskottet tackar för den grundliga beredningen av propositionen och anser att de utredningar och handlingsalternativ som det föredragande ministeriet har lämnat är väl utarbetade.  

Det föreslås att renskötsellagen kompletteras med bestämmelser om renbeteslagens skyldighet att utarbeta skötsel- och användningsplaner för renbetesmark. Skyldigheten ska komplettera de befintliga mekanismerna för planering och samverkan inom områdesanvändning samt användning och skydd av naturresurser. Avsikten är att renbeteslagen i större utsträckning än tidigare ska kunna bindas till att trygga betenas skick och främja ett hållbart utnyttjande av betesmarkerna. Regeringen föreslår preciseringar i bestämmelserna om minskning av antalet renar. Bestämmelsernas centrala syfte är att förhindra att renägare som försummat skyldigheten att minska antalet renar drar fördel av de renar som inte avräknats. En förutsättning för att få stöd är att maximiantalet renar iakttas. Sammantaget anser jord- och skogsbruksutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen med smärre ändringar. 

Återställande av renbetesmarkernas bärkraft

Enligt propositionen hänför sig grunderna för en effektivare hantering av renantalet i synnerhet till renbetenas ekologiska och ekonomiska bärkraft. Ekologisk hållbarhet innebär att på lång sikt anpassa människans ekonomiska och materiella aktivitet till naturens bärkraft samt att bevara den biologiska mångfalden och ekosystemens funktion. Ekonomisk hållbarhet hänvisar till att man vill främja ekonomisk välfärd på ett balanserat sätt som inte på lång sikt grundar sig på utarmning av resurser. Behovet av att styra renantalet har samband med hela näringens framtid i en situation där bland annat klimatförändringen och konkurrerande former av markanvändning ytterligare försvårar renarnas betesgång.  

Hur renbetet påverkar växtligheten och betesmarkens ekologiska status har undersökts i olika forskningsprojekt. Inverkan är inte entydig, utan betesmarkernas ekosystem omfattar växter och organismer som gynnas av betesgång och sådana som tar skada av den. Enligt en undersökning om betesgångens konsekvenser för naturtyper är det främst klimatförändringen som bidragit till att vissa fjällnaturtyper betraktas som hotade eller som ska hållas under uppsikt. Den näst största påverkan har renarnas betesgång, och den tredje största faktorn är samverkan mellan klimatförändringen och betesgången. Renarnas betesgång, särskilt sommarbetet, bedöms öka de olägenheter som klimatförändringen orsakar särskilt i fjällbjörkskogar. För vissa naturtyper har måttlig betesgång också gynnsamma effekter på artmångfalden. Betestryckets betydelse som hotfaktor är dock avsevärd, eftersom den påverkar cirka 1,2 miljoner hektar, det vill säga 90 procent av fjällnaturtypernas totala areal. 

Naturresursinstitutet producerar information om renbetesmarkens tillstånd och förändringar i det genom en renbetesinventering som genomförs minst en gång vart tionde år. I samband med detta analyseras också orsakerna till förändringar i betesmarkens tillstånd. I den föregående renbetesinventeringen 2016—2018 konstaterades det att på cirka två tredjedelar av renskötselområdets areal har skogsbruket minskat och splittrat gamla betesskogar samt försämrat skogarnas kvalitet som vinterbeten. Skogarnas åldersstruktur påverkar hur de kan utnyttjas som vinterbeten. Hyggen, plantbestånd och unga gallringsskogar är avsevärt sämre som vinterbeten än gamla betesskogar.  

I områden som utnyttjas för renbete endast vintertid och där det inte finns något skogsbruk eller annan betydande markanvändning kan det enligt propositionen finnas lavar upp till mer än 400 kg per hektar. På de mest slitna lavmarkerna i skogsbruksdominerade områden, där det inte finns någon tydlig betesrotation och där renar betar också under den snöfria tiden, uppgår lavförekomsten endast till 70—150 kg per hektar. Omfattningen av konkurrerande markanvändning i renbeteslagen och sannolikt även de ekosystemförändringar som orsakas av klimatförändringen förklarar delvis lavbetesmarkernas skick och förändringarna i fråga om växtarter. Sammantaget har förändringarna i betesmiljön ökat behovet av extrautfodring och farmning vintertid.  

Sambandet mellan betesmarkens bärkraft, dess ekonomiska produktionsförmåga och det lönsamma högsta tillåtna antalet renar har undersökts. Resultaten stöder behovet av att å ena sidan förhindra att de nuvarande högsta tillåtna antalen renar överskrids och i vissa fall minska de högsta tillåtna antalen renar för att återställa betesmarkens bärkraft. Resultaten tyder på att det nuvarande högsta tillåtna antalet livrenar i ett genomsnittligt fjällrenbeteslag ligger nära det ekonomiskt mest lönsamma antalet livrenar. I vissa renbeteslag är det största tillåtna antalet livrenar upp till hälften större än det ekonomiskt lönsamma antalet renar i den nuvarande betesmiljön. I ett genomsnittligt fjällrenbeteslag kan lavmarkerna återhämta sig mycket långsamt om de nuvarande antalet livrenar inte överskrids. Utveckling av betesrotationen kan förbättra möjligheterna för lavbetenas återhämtning.  

Utarbetande av skötsel- och nyttjandeplaner

Som ett sätt att förbättra renbetesmarkernas bärkraft föreslås det i propositionen att renbeteslagen ska utarbeta och godkänna planer för skötsel och nyttjande av renbetesmarker som omfattar en tioårsperiod. Syftet med planeringen är att för varje område hitta de lämpligaste långsiktande tillvägagångssätten, med hjälp av vilka förutsättningarna för hållbart nyttjande av betesmarkerna kan stödas. Med hjälp av planeringsskyldigheten kan renbeteslagen för sin del påverka de effekter för renbetesmarkernas avkastningsförmåga och naturens biologiska mångfald som klimatförändringen, annan markanvändning, renbete och samverkan mellan dessa medför. Ibruktagandet av planerna och det åtgärdsurval som föreslås i dem grundar sig på arbetsgruppernas förslag och forskningsresultat. Utskottet har inget att anmärka mot detta. Den tidsfrist som föreslås för utarbetandet av skötsel- och nyttjandeplaner har kritiserats i de yttranden som utskottet har fått, eftersom införandet av planerna kräver beredning hos både myndigheterna och renbeteslagens förvaltning. Utskottet föreslår att tidsfristen för utarbetandet av de första skötsel- och nyttjandeplanerna för renbetesmarker förlängs till två år från lagens ikraftträdande i stället för ett år. Om lagen träder i kraft vid ingången av juni 2026, löper övergångstiden ut den 31 maj 2028. 

När planerna utarbetas utanför samernas hembygdsområde ska enligt förslaget till renskötsellag företrädare för det privata lokala jord- och skogsbruket beredas möjlighet att bli hörda om åtgärder som planeras för uppförande av stängsel och andra strukturer på privat mark eller för återställande av naturen, liksom om åtgärder som planeras för sådan mark och som innebär permanent extrautfodring av renar. Enligt lagförslaget är hörande inte nödvändigt i den mån planen innehåller ovan nämnda åtgärder endast på områden som ägs av staten, kommuner, församlingar eller delägare i renbeteslaget. Hörandeskyldigheten tillämpas inte heller inom samernas hembygdsområde. I de yttranden som utskottet fått framhålls det att åtgärder av detta slag alltid avtalas mellan markägaren och renbeteslaget. Samtidigt har hörandeskyldigheten kritiserats som ett onödigt förfarande som ger renskötseln en underordnad ställning i förhållande till andra former av markanvändning. Å andra sidan har den geografiska avgränsningen av hörandeskyldigheten kritiserats.  

Enligt utredning till utskottet har den omständigheten att samernas hembygdsområde inte omfattas av hörandeskyldigheten sitt ursprung i de förhandlingar som fördes under beredningen av propositionen. Sametinget har ansett att samernas grundlagsfästa kulturella autonomi begränsas, om företrädare för markägarna och markinnehavare tas med i utarbetandet av skötsel- och nyttjandeplaner för renbetesmarker. Utskottet ansluter sig till den uppfattning som framförs i utredningen, enligt vilken ett hörande i sig, utan att markägaren ges rätt att bestämma hur renarna betar, inte begränsar renskötselrätten eller de rättigheter som tillkommer samerna som urfolk. Däremot finns det historiska samt markägande- och markanvändningsrelaterade skäl som talar för att göra undantag från hörandeskyldigheten inom samernas hembygdsområde. Utskottet anser att det i enlighet med god förvaltningssed är motiverat att markägare hörs om skötsel- och nyttjandeplanen också inom samernas hembygdsområde. 

Enligt utredning till utskottet innebär den geografiska avgränsningen av hörandeskyldigheten inte att renbeteslagets skyldighet att inhämta tillstånd från enskilda markägare upphör i den mån tillståndspliktiga åtgärder som ingår i planerna, såsom byggnads- eller restaureringsåtgärder, genomförs på mark som ägs av dem. Avgränsningen påverkar inte heller markägarnas rätt att söka ändring i renbeteslagets beslut om planen i den mån beslutet kan påverka deras rättigheter eller skyldigheter. Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande (GrUU 15/2026 rd) att bestämmelserna i renskötsellagen skyddar renskötsel i samernas hembygdsområde och renskötsel i det övriga renskötselområdet i huvudsak på samma sätt, men att skyddet på vissa punkter är starkare inom samernas hembygdsområde och delvis också inom det så kallade historiska landskapet Lappland, som delvis ligger utanför hembygdsområdet, än i renskötselområdet i övrigt. Det effektivare skyddet av renskötselrätten baserar sig dock på områdesindelningen och inte på om renskötaren är same eller inte. Utskottet anser detta vara en viktig synpunkt.  

Grundlagsutskottet har även fäst uppmärksamhet vid skötsel- och nyttjandeplanernas karaktär. Enligt grundlagsutskottet är rätten att bedriva renskötsel på annans mark betydelsefull med avseende på det egendomsskydd som tryggas i 15 § i grundlagen. Också de bestämmelser om skötsel- och nyttjandeplan för renbetesmark som nu föreslås i renskötsellagen är enligt grundlagsutskottet av betydelse med tanke på egendomsskyddet för ägarna till betesmarker. (GrUU 15/2026 rd). Med hänvisning till denna dimension anser jord- och skogsbruksutskottet att det är motiverat att privata markägare hörs om skötsel- och nyttjandeplanerna. Samtidigt konstaterar utskottet att de föreslagna hörande- och yttrandeförfarandena inte begränsar renskötselrätten eller renbeteslagets behörighet att besluta om planens innehåll. Det är renbeteslaget som prövar hur utkastet till plan ska bearbetas innan planen godkänns. 

Med hänvisning till inkommen utredning betonar utskottet att planerna å andra sidan inte heller har någon bindande verkan för annan markanvändning. Avsikten är att planerna ska tillmätas betydelse i olika markanvändnings- och infrastrukturprojekt, men de ska fungera som hjälpmedel och informationskällor utan lagstadgad bindande verkan. Skötsel- och nyttjandeplanerna är inte juridiskt bindande beslut och kan inte grunda rättigheter eller skyldigheter för renskötare i förhållande till privata aktörer inom jord- och skogsbruk. Utskottet anser att renbeteslagen även fortsättningsvis i enlighet med gällande praxis ska ingå avtal med privata markägare om åtgärder som planeras på privat mark och som gäller uppförande av konstruktioner eller för återställande av naturen, liksom om åtgärder som planeras för sådan mark och som innebär permanent extrautfodring av renar.  

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att rättsverkningarna av skötsel- och nyttjandeplanerna förblir i viss mån oklara i propositionen. Grundlagsutskottet anser dock att verkningarna är av den art att de bör vara förenade med rätt att söka ändring. I sitt utlåtande bedömer grundlagsutskottet regleringen om ändringssökande i 44 § i renskötsellagen och å andra sidan huruvida bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som tillämpas som allmän lag, räcker till i fråga om ändringssökande som gäller skötsel- och nyttjandeplaner. Grundlagsutskottets slutsats är att besvärsrätten enligt den allmänna lagen i sig räcker till för att uppfylla kraven i 21 § i grundlagen till exempel i fråga om rättsskyddet för ägare till betesmark. (GrUU 15/2026 rd)  

Metoder för hantering av maximiantalet renar

Minskning av antalet renar sker huvudsakligen på hösten eller i början av vintern, då de renar som ska behållas (livrenar) skiljs från slaktrenarna vid renskiljningen. I 22 § i renskötsellagen föreskrivs det att om ett renbeteslags eller en renägares antal livrenar överskrider det tillåtna maximiantalet, ska renbeteslaget under det följande renskötselåret fatta beslut om minskning av det antal renar som sköts inom dess område till det tillåtna maximiantalet. I första hand ska antalet av de renar som inte tillhör delägare i renbeteslaget minskas. Utgångspunkten är att delägarna i renbeteslaget ska minska antalet renar med ett visst antal, enligt den minskningsprocent som renbeteslaget bestämmer. I fråga om renar som tillhör delägare i renbeteslaget ska ett föreläggande att minska renantalet i första hand gälla de renar som delägarna har utöver det maximiantal som har fastställts för dem, och därefter minskas antalet i proportion till det antal renar som tillhör delägarna. Ett renbeteslag kan dock av särskilda skäl besluta att en delägares renantal inte behöver minskas. Motsvarande antal minskas i så fall för de övriga renägarna i proportion till deras renantal. Enligt renskötsellagen är även förebyggande minskning av renar året före det aktuella renskötselåret möjlig. 

I en undersökning som färdigställdes 2021 konstaterades det att det i vissa avseenden finns problem eller tolkningssvårigheter i bestämmelserna om minskning av antalet renar. Dessutom har renbeteslagen också verksamhetsmodeller för hantering av antalet renar som inte till alla delar är förenliga med de nuvarande bestämmelserna i renskötsellagen. Metoderna för att effektivisera verkställandet av de nuvarande bestämmelserna har visat sig vara otillräckliga. Att hålla renbeteslagets renantal på tillåten nivå är mot bakgrund av rättspraxis en fråga som i vissa renbeteslag orsakar betydande interna konflikter. (Poronhoitolaki oikeuskäytännössä; Tutkimus poronhoitolain soveltamisesta hallintotuomioistuinten oikeuskäytännössä, OTT Juha Joona 2021) 

I renskötsellagen finns en bestämmelse enligt vilken renvärden kan besluta att renbeteslaget ska ombesörja minskningen på renägarens vägnar om en renägare inte minskar sitt renantal enligt renbeteslagets beslut, men bestämmelsen tillämpas i praktiken sällan. Renskötsellagen innehåller inte heller några bestämmelser om situationer det minskade antalet renar är mindre än vad rensbeteslaget har bestämt, varvid det finns så kallade övertaliga renar. Frågan har dock i praktiken varit väsentlig, eftersom minskning av renantalet inte till alla delar har kunnat verkställas inom föreskriven tid. I rättspraxis har det emellertid godtagits att övertaliga renar minskas under kommande renskötselår.  

Därutöver har renbeteslagen utvecklat olika avtalsbaserade system med gottgörelsepoäng och kvoter mellan sina delägare. I rättspraxis har kvotsystemet ansetts vara ett tillåtet sätt att minska behovet av tvångsslakt, men det kan inte tillämpas bindande i förhållande till renägare som står utanför kvotsystemet i en situation där renbeteslaget har ålagts en skyldighet till tvångsslakt. Enligt propositionen uppskattas kvotsystemet användas i knappt en tredjedel av renbeteslagen. I de övriga renbeteslagen tillämpas poängpraxis. Principerna varierar något och har delvis utvecklats i takt med att domstolspraxis har förtydligat de godtagbara sätten att genomföra tvångsminskningar. 

Utskottet lyfter fram den viktiga principiella ändring som föreslås i 22 § i förslaget till renskötsellag. Enligt 1 mom. ska renbeteslaget i fortsättningen årligen besluta om minskning av antalet renar som sköts inom dess område under det följande renskötselåret. Det antal som ska minskas ska fastställas så att renbeteslagets eller renägarens antal livrenar inte överstiger det maximiantal som föreskrivs med stöd av renskötsellagen. Enligt detaljmotiven till bestämmelsen förbättrar ändringen renbeteslagets delägares rättsskydd, eftersom förpliktande slaktbeslut är förenade med besvärsrätt för delägaren. Vid beredningen av beslutet ska bestämmelserna i förvaltningslagen som allmän lag iakttas, vilket innebär att det av förvaltningsbeslutet tydligt ska framgå bland annat vilka rättigheter eller skyldigheter de personer som beslutet gäller har.  

För närvarande reglerar största delen av renbeteslagen delägarnas renantal genom att årligen utarbeta en slaktplan där de delägarspecifika minskningarna fastställs. Även om slaktplanerna i ljuset av domstolarnas avgörandepraxis ofta har karaktären av rekommendation, är iakttagandet av dem i praktiken kopplat till de olika praxis om försummelser och gottgörelsepoäng som iakttas i renbeteslagen samt bland annat till stödet per djur för renhushållning. Oklarheter och problem har uppstått i fråga om när ett beslut som benämns slaktplan är av rekommendationskaraktär och när det är ett bindande beslut av karaktären förebyggande tvångsslakt. Mot denna bakgrund anser utskottet det motiverat att ändra 22 § i lagförslaget till renskötsellag.  

Det föreslås att renbeteslagets delägare åläggs ett tydligt ansvar för att minska antalet renar i enlighet med renbeteslagets beslut. Renbeteslagets möjlighet att minska renar för passiva renägares räkning ska även fortsättningsvis stå till buds, om renbeteslagets stämma fattar beslut om saken. Även ett sådant beslut är förenat med rätt att söka ändring. Enligt förslaget ska beslut om minskning av antalet renar gälla trots eventuellt ändringssökande, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Därigenom minskas bland annat ackumuleringen av övertaliga renar och de problem som är förknippade med dem. Polisen kan på begäran ge handräckning till dem som deltar i verkställigheten av beslutet.  

I propositionen föreslås inga ändringar i de grundläggande principerna för minskning av renantalet, såsom kravet på att renbeteslagets delägares renar ska minskas i proportion till deras antal. I renskötsellagen föreslås preciseringar av renbeteslagens möjligheter att besluta om vissa undantag som har utvecklats i praktiken. Förslaget till renskötsellag innehåller bestämmelser som klargör nuläget i fråga om övertaliga renar, minskning av övertaliga renar och bokföring av dem. Övertaliga renar ska inte längre ge delägaren rösträtt, och övertaligheten kan inte kringgås genom försäljning eller gåva av renar. Lagförslaget möjliggör också tillämpning av kvotsystem på grundval av renbeteslagets delägares frivilliga åtagande. Genom beslut av renbeteslaget kan det i fortsättningen tillåtas att gottgörelsepoäng som intjänas under ett visst år sparas för användning under kommande år. I lagen tas det in bestämmelser om bokföring och preskription av gottgörelsepoäng som samlats in på förhand. 

I förslaget till renskötsellag ingår bestämmelser om Livsmedelsverkets behörighet att påföra en renägare som försummar skyldigheten att minska sitt renantal en administrativ påföljdsavgift. Påföljdsavgiftens storlek per ren som inte har avräknats är fast, vilket ökar förutsägbarheten och underlättar tillsynsmyndighetens arbete. Eftersom renskötsel är en verksamhet som bedrivs i terräng och är beroende av naturförhållandena, tryggar de föreslagna bestämmelserna att påföljden inte tillämpas vid ringa och kortvariga överskridanden av renantalet där det inte är fråga om likgiltighet inför lagens skyldigheter, och inte heller i vissa exceptionella situationer, såsom marknadsstörningar.  

I de yttranden som utskottet fått anses det motiverat att precisera och förtydliga praxis för minskning av renantalet. Samtidigt framhålls att renantalet i flera renbeteslag för närvarande ligger under det fastställda högsta antalet på grund av en besvärlig rovdjurssituation och problem som orsakas av klimatförändringen. Det faktiska antalet livrenar inom renskötselområdet under renskötselåret 2024—2025 var 173 150 renar, medan det högsta tillåtna antalet är 203 700 renar. Utskottet anser att tryggandet av renbetesmarkens bärkraft och tillämpningsproblemen i anslutning till bestämmelserna om minskning av renar fortfarande talar för att de bestämmelser som föreslås i propositionen godkänns, oberoende av hur det totala antalet renar utvecklas. Nedan bedömer utskottet de behov av ökad transparens i renbeteslagets beslutsfattande som har framkommit vid utfrågningen av sakkunniga.  

Upprättande av renlängden

I 30 § i renskötsellagen föreskrivs det om renbeteslagets skyldighet att varje renskötselår göra upp en förteckning över de renar som ägs av delägare i renbeteslaget (renlängd). I renlängden ska även införas övriga renar som sköts inom renbeteslagets område samt de renar som ägarna har tagit i bruk utanför renskiljningarna. Motsvarande längd ska upprättas över de renar som vid renskiljningar har konstaterats höra till andra renbeteslag. Renskötseln är förknippad med flera faktorer som innebär att fullständig kontroll av det högsta tillåtna renantalet i praktiken inte är möjlig. I den ovan nämnda undersökningen som bygger på rättspraxis (juris doktor Juha Joona 2021) konstateras att antalet livrenar i den fastställda renlängden i praktiken aldrig motsvarar det verkliga antalet livrenar. Detta beror på att det i praktiken aldrig är möjligt att räkna alla renar. Antalet renar beror på hur väl insamlingen av renar lyckas varje år.  

Det föreslås att det till 30 § 1 mom. i renskötsellagen fogas en bestämmelse om att renlängden ska omfatta, förutom de av delägare ägda renar som har varit med i renskiljningen, renar som sköts på andra renbeteslags områden och renar som ägarna har tagit i bruk utanför renskiljningarna, även sådana renar som av andra skäl inte har ingått i renskiljningarna. Renbeteslaget ska besluta om principerna för räkningen av sådana renar. I detaljmotiven till bestämmelsen påpekas att vid räkningen av renarna blir förvaltningslagens allmänna principer för förvaltningen tillämpliga. Enligt högsta förvaltningsdomstolens avgörande (HFD 2022:119) innebär likabehandling av delägarna i renbeteslaget att alla delägare vid renskiljningar har möjlighet att följa och delta i räkningen av renar. Om renar räknas utanför renskiljningarna, ska renbeteslaget särskilt försäkra sig om att renbeteslagets delägares rättsskydd och jämlika behandling förverkligas Det är därför motiverat att förutsätta att renbeteslagets stämma på förhand godkänner de principer som gäller förfarandet. Utskottet betonar likabehandlingen av renbeteslagets delägare och anser det nödvändigt att delägarna ges möjlighet att delta i räkningen av renar vid renskiljningarna och utanför skiljningarna i situationer där renar räknas.  

En delägare i ett renbeteslag är enligt det föreslagna 30 § 3 mom. skyldig att till renbeteslaget lämna de uppgifter om sitt renantal som behövs för upprättandet av renlängden. Sakkunniga har påpekat att det i vissa fall är möjligt att missbruk förekommer i samband med upprättandet av renlängden. På grund av de omständigheter som framkommit vid sakkunnigutfrågningen har utskottet fått en utredning om hur transparensen i renbeteslagets verksamhet och särskilt sekretessen i fråga om renlängden påverkar tillämpningen av bestämmelserna om minskning av renantalet. Sekretessbelagda är enligt 24 § 1 mom. 23 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), nedan offentlighetslagen, handlingar som innehåller uppgifter om en persons totala förmögenhet eller inkomster och förmögenhet som ligger till grund för stöd eller förmåner eller som annars beskriver hans ekonomiska ställning. Med stöd av denna bestämmelse har renbeteslagen tolkat att renlängder inte lämnas ut, om den som begär uppgifter inte har lagstadgad rätt att få dem.  

Enligt utredning till utskottet får delägarna i renbeteslaget dock information om de renantal som antecknats i renlängderna för andra delägare när de beslutar om fastställande av renlängderna. Sekretessbestämmelserna har inte heller hindrat renskötselns tillsynsmyndighet eller till exempel förundersökningsmyndigheter från att få tillgång till renlängderna och därmed inte heller tillsynen över att lagstadgade skyldigheter iakttas eller att påföljder påförs. Enligt utredning underlättar offentliggörandet av renlängderna inte nödvändigtvis bedömningen av renlängdernas tillförlitlighet. Utmaningen ligger därför inte i tillgången till uppgifter om renantal, utan snarare i hur ett visst renantal som antecknats i förteckningen kan påvisas vara felaktigt.  

Renskiljningarna är öppna evenemang där alla delägare har möjlighet att följa räkningen av renar och delta i den. Dessutom finns det andra sätt att kontrollera och bedöma om anteckningarna i renlängderna är korrekta. För renarnas reproduktion finns det tydliga biologiskt grundade gränser, och en ökning av renantalet som överskrider dessa gränser under en viss tidsperiod kan vara ett tecken på oegentligheter. Delägarnas renantal kan öka både genom kalvning och genom överlåtelse av renar, men det är enligt 10 § i renskötsellagen antingen förbjudet eller tillståndspliktigt att föra in renar i renbeteslaget från ett område utanför renbeteslaget, och enligt 43 § i renskötsellagen är förvärvaren vid interna överlåtelser av renar inom renbeteslaget skyldig att göra anmälan. 

Av det som sägs ovan följer att bedömningen av renlängdens riktighet, på grund av de naturliga osäkerhetsfaktorer som är förenade med uppskattningen av det faktiska renantalet, vilar på transparensen i renbeteslagets verksamhet och på renbeteslagets delägares aktivitet. främjas delägarens möjligheter att bevaka sina rättigheter om delägaren har rätt att ta del av även andra delägares renantal över flera års tid samt dessutom av andra i detta avseende relevanta handlingar, såsom förteckningar över övertaliga renar och gottgörelsepoäng. För att undvika misstro och misstankar om bristande likabehandling av delägarna kunde till exempel räkningar av renar i hemmainhägnader och antalet oräknade renar som påträffats i olika delägares inhägnader vara tillgängliga för alla delägare.  

Utskottet anser det vara viktigt att främja transparensen i renbeteslagets verksamhet och att principerna för god förvaltning, särskilt likabehandling och opartiskhet, iakttas i alla skeden av hanteringen av antalet renar. Det är en förutsättning för att målen med denna proposition ska kunna uppnås på ett effektivt sätt. Vid skötseln av den offentliga förvaltningsuppgift som ålagts renbeteslaget ska ändamålsenliga förfaranden tryggas så att oklarheter och meningsskiljaktigheter i fråga om minskning av renantalet kan förebyggas och så att renbeteslagets delägare vid behov ges en faktisk möjlighet att använda rättsmedel. Utskottet konstaterar att de ändringar som nedan föreslås i förslaget till renskötsellag och som delvis baserar sig på grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 15/2026 rd) understryker denna utgångspunkt. Utskottet anser att det finns skäl att regelbundet följa hur lagförslagen fungerar och i synnerhet hur transparensen i verksamheten och likabehandlingen av delägarna förverkligas i renbeteslagens verksamhet och vid behov vidta åtgärder för att avhjälpa eventuella problem.