2.2.1  Konventioner om mänskliga rättigheter

2.2.2  Europeiska unionens rättspraxis

2.5.1  Bakgrund

2.5.2  Bestämmelser om hemliga metoder för informationsinhämtning

Enligt gällande lag kan polisen för förhindrande och avslöjande av brott använda hemliga metoder för att inhämta information. Metoderna är en del av kriminalunderrättelseverksamheten, sådan den traditionellt har uppfattats, varmed har avsetts antingen inhämtning av bevis för en straffprocess eller sådan inhämtning av information som föregår förundersökningen av ett enskilt brott eller ett brottskomplex.  

Om polisens hemliga metoder för inhämtande av information föreskrivs i 5 kap. i polislagen, som har stiftats med grundlagsutskottets medverkan. Polisen får i hemlighet för dem som de riktas mot använda följande metoder för inhämtning av information: teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter, systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk observation (teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning och teknisk observation av utrustning), inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser och teleterminalutrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, användning av informationskällor och kontrollerade leveranser. Av dessa metoder för inhämtande av information riktar sig följande mot hemligheten för förtroliga meddelanden:  

— teleavlyssning (5 kap. 5 § i polislagen),  

— inhämtande av information i stället för teleavlyssning (5 kap. 6 § i polislagen),  

— teleövervakning (5 kap. 8 § i polislagen),  

— teleövervakning med samtycke av den som innehar en teleadress eller teleterminalutrustning  

(5 kap. 9 § i polislagen),  

— inhämtande av basstationsuppgifter (5 kap. 11 § i polislagen),  

— teknisk avlyssning (5 kap. 17 § i polislagen).  

Att rikta metoder för inhämtande av information mot utrymmen som skyddas av hemfrid begränsas av bestämmelser i 5 kap. i polislagen. Systematisk observation får inte riktas mot utrymmen som används för stadigvarande boende (13 §), ej heller teknisk avlyssning eller optisk observation (17 §). Teknisk avlyssning och optisk observation får dock riktas mot utrymmen som används för stadigvarande boende, om det är nödvändigt för att en polisåtgärd tryggt ska kunna vidtas eller sådan överhängande fara avvärjas som hotar den persons liv eller hälsa som vidtar åtgärden eller den persons liv eller hälsa som ska gripas eller skyddas. Täckoperationer (28 §) och bevisprovokation genom köp (35 §) får företas i en bostad endast om tillträde till eller vistelse i bostaden sker under aktiv medverkan av den som använder bostaden. Förtäckt inhämtande av information (15 §) är inte tillåtet i bostäder ens med bostadsinnehavarens medverkan. Installation av anordningar, metoder och programvara som används för teknisk observation i utrymmen som används för stadigvarande boende (26 §) är tillåten endast om domstolen har gett tillstånd till det eller om installationen är nödvändig för att en polisåtgärd tryggt ska kunna vidtas eller sådan överhängande fara avvärjas som hotar den persons liv eller hälsa som vidtar åtgärden eller den persons liv eller hälsa som ska gripas eller skyddas. 

En allmän förutsättning för att hemliga metoder för inhämtande av information ska få användas är enligt 5 kap. 2 § i polislagen att man med metoden kan antas få information som behövs för förebyggande eller avslöjande av brott eller för avvärjande av risk för brott. I fråga om teleavlyssning eller inhämtande av information i stället för teleavlyssning förutsätts dessutom att dessa metoder kan antas vara av synnerlig vikt för förhindrande eller avslöjande av ett brott. I polislagens 5 kap. finns dessutom bestämmelser om metodspecifika särskilda förutsättningar för hemlig informationsinhämtning. Sådana särskilda förutsättningar är framför allt de specificerade brott för vilkas förhindrande ifrågavarande metod kan användas. Dessutom har tillstånd av domstol föreskrivits som förutsättning för flera av befogenheterna att utföra hemlig informationsinhämtning. 

Enligt 5 kap. 1 § i polislagen avses med förhindrande av brott åtgärder som syftar till att förhindra brott, försök till brott och förberedelse till brott, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet finns grundad anledning att anta att personen i fråga kommer att göra sig skyldig till brott, samt åtgärder som syftar till att avbryta ett redan påbörjat brott eller begränsa den direkta skada eller fara som brottet medför. Med avslöjande av brott avses åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts. Ett gemensamt drag för grunderna för användning av hemliga metoder för inhämtande av information är att de har utformats så att det är personen eller brottet som har betydelse. 

Även Tullen, Gränsbevakningsväsendet och Försvarsmakten har tillgång till vissa hemliga metoder för inhämtande av information.  

Tillsynen över hemliga metoder för inhämtande av information består enligt 5 kap. 63 § i polislagen av intern och extern tillsyn. Den både externa och interna tillsynen över hemliga metoder för inhämtande av information gäller alla metoder för inhämtande av information (RP 224/2010 s. 145–146). 

I nationell lagstiftningspraxis har särskilt polisens och underrättelsemyndigheternas utövning av befogenheter gjorts beroende av förhandstillstånd av domstol. Riksdagens grundlagsutskott har i sin praxis understrukit att det ska vara en domstol som har behörighet att avgöra om hemliga metoder för inhämtande av information som utgör ingrepp i de grundläggande rättigheterna, såsom täckoperation och bevisprovokation genom köp ska få användas (GrUU 66/2010 rd s. 9/II). När det gäller underrättelseinhämtningsmetoder har utskottet konstaterat att Europadomstolens rättspraxis talar för att beslut om användning av metoder för underrättelseinhämtning anförtros en domstol (GrUU 35/2018 rd, s. 20 och GrUU 36/2018, s. 22). Särskilt användningen av hemliga tvångsmedel enligt polislagen och tvångsmedelslagen har i huvudsak gjorts beroende av förhandstillstånd av domstol. På motsvarande sätt har förhandstillstånd för domstol delvis ställts som villkor för användning av befogenheterna för underrättelseinhämtning enligt underrättelselagstiftningen. Undantag från det förhandstillstånd av domstol som annars förutsätts har föreskrivits för situationer där utövningen av befogenheten är nödvändig för att avvärja hotande fara för liv eller hälsa samt till vissa delar för situationer där ärendet inte tål uppskov. I sådana brådskande situationer kan beslutet fattas av en anhållningsberättigad polisman eller en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen, men ärendet ska föras till domstol för avgörande genast när det är möjligt. 

Ovan nämnda befogenheter i polislagen kan riktas bara mot en sådan person eller användas för att inhämta information om en sådan persons verksamhet som med grundad anledning kan antas i framtiden göra sig skyldig eller redan ha gjort sig skyldig till ett brott som är förenat med hot om straff eller kriminaliserad förberedelse av ett sådant. Om det inte finns någon sådan till en bestämd persons kopplad grund för brottsbekämpning, är det inte möjligt att använda polislagens hemliga metoder för inhämtande av information. Inhämtning av annan underrättelseinformation ska således basera sig på bevakning av allmänna källor, polisens så kallade allmänna övervakning och på de uppgifter som polisen genom sitt samarbetsnätverk får av andra myndigheter och enskilda. 

Kriminalunderrättelseinhämtning är verksamhet som föregår den egentliga förundersökningen och genom vilken man försöker skapa förutsättningar för att förhindra och avslöja brott genom att inhämta information, behandla den och utnyttja den vid förhindrande och avslöjande av brott. Det är då frågan om verksamhet som är kopplad till en konkret och preciserad misstanke om brott. Vid hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning är det i stället frågan om allmännare inhämtning av information om kriminalitet än när information inhämtas om specifika brott. Avsikten är att kriminalunderrättelseinhämtningen framför allt hotrelaterat ska riktas mot ett visst slag av verksamhet, varvid det inte heller nödvändigtvis är frågan om verksamhet som riktas mot en viss individ, utan om en befogenhet som riktas exempelvis mot en viss grupp. Enligt den gällande grundlagen är det vid hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning inte möjligt att använda ovan nämnda befogenheter, som innebär ingrepp i hemligheten för förtroliga meddelanden och skyddet för hemfrid, eftersom det vid hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning inte är frågan om en konkret och preciserad misstanke om brott. 

2.5.3  Europadomstolens och Europeiska unions domstols rättspraxis

2.5.4  Bedömning av nuläget

Till följd av ändringarna i verksamhetsmiljön har polisens behov av information förskjutits, så att det mindre är frågan om konkreta misstankar om brott eller en misstänkt gärningsman som redan kan anges, utan mer om att inhämta information om ett hot eller fenomen samt om att analysera och använda sådan information. Till den del som uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet inhämtas utan anknytning till enskilda brott som ska förhindras, avslöjas eller utredas saknas det bestämmelser om särskilda befogenheter att inhämta information. Kriminalunderrättelseverksamhet som gäller en företeelse eller ett hot måste således grunda sig på polisens så kallade allmänna övervakning, som informationsstyrt kan riktas till platser som har konstaterats vara utsatta för kriminalitet, till utbyte av nationell eller internationell information samt till analys av existerande information. 

Riktad informationsinhämtning är i nuläget inte möjlig såvida polisen inte har kännedom om ett tillräckligt specifikt brott för vars förhindrande informationsinhämtning med hemliga metoder kan inledas, eller verksamheten tills vidare inte har konkretiserats till ett brott som ska förhindras. Inom ramen för den gällande regleringen kan informationsinhämtning inte heller ske såvida polisen inte har kännedom om en tillräckligt noggrant angiven person som håller på att göra sig skyldig till ett brott som ska förhindras och mot vilken man kan rikta åtgärder. I praktiken är det visserligen möjligt att ingen person kan kopplas till ett hot som polisen är medveten om, men mer typiskt är att en grupp eller skara personer kan kopplas till hotet eller till och med till ett brott som man vill förhindra, men att det samtidigt inte om någon i gruppen eller skaran föreligger sådan utredning att uttryckligen han eller hon kan förmodas göra sig skyldig till brott. 

Hot som gäller kriminalitet och även allmännare polisens uppgifter och som riktar sig mot individen och samhället kan komma till uttryck på olika sätt. Hotbaserad kriminalunderrättelseverksamhet handlar således om mycket olika typer av situationer, varierande från kriminalunderrättelseinhämtning om fenomen eller kriminella strukturer till förhindrande av enskilda farliga händelser. Ur myndighetsverksamhetens synvinkel realiseras hoten på olika sätt i olika situationer och även mängden av tillgänglig information och dess kvalitet är mycket varierande.  

I bestämmelserna i 10 § 3 och 4 mom. i grundlagen uppräknas på ett uttömmande sätt och så snävt och exakt som möjligt möjligheterna att lagstifta om åtgärder som ingriper i hemfriden och möjligheterna att begränsa hemligheten för ett förtroligt meddelande (RP 309/1993 rd). Enligt den praxis som finns om tolkningen av 10 § i grundlagen är det inte möjligt att lagstifta om sådana begränsningar i skyddet för hemfriden eller meddelandehemligheten vilkas syfte inte skulle vara att förhindra eller utreda ett specifikt brott, utan att hotbaserat och om en bredare personkrets inhämta brottsrelaterad information under mindre exakt definierade förutsättningar än de som föreskrivs i gällande bestämmelser. Tidsmässigt placerar sig behovet av hotbaserad kriminalunderrättelseverksamhet innan en misstanke om brott har konkretiserats och specificerats. Även om det i sammanhanget skulle uppstå en specifik och konkret misstanke om brott, försvinner dock inte nödvändigtvis behovet av hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning. Detta är typiskt särskilt för situationer där det gäller att bekämpa organiserad brottslighet som fått fäste i samhällsstrukturer.  

Den yttersta avsikten med hotbaserad kriminalunderrättelseinhämtning är att hindra att de hot som brottsligheten innebär realiseras i allvarliga brott. Med hänsyn till den förändring som har skett i brottsligheten anses det motiverat att i grundlagen ta in bestämmelser om en sådan ny begränsningsgrund som gör det möjligt att föreskriva om befogenheter att inhämta information om kriminalitet som hotar individens eller samhällets säkerhet, och detta så att informationsinhämtningen kan ske på ett sätt som är frikopplat från den gällande tolkningspraxisens villkor om att det måste finnas en specifik och konkret misstanke om brott.  

Behovet av bestämmelser bedöms gälla såväl skyddet för hemfrid som hemligheten för förtroliga meddelanden. Att göra det möjligt att i utrymmen som skyddas av hemfrid inhämta information om allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet bedöms nödvändigt för att bekämpa allvarlig brottslighet. Platser som används för boende av permanent natur används i avsevärd utsträckning för planering, förberedelse och realisering av brott som hör till området för allvarlig brottslighet samt för förvaring av föremål och uppgifter. Om det inte finns möjlighet att med stöd av befogenheter som sträcker sig till skyddet för hemfrid inhämta uppgifter om allvarlig brottslighet, kommer åtgärder som gäller förberedelse till brott och realisering av brott sannolikt att ske i utrymmen som skyddas enligt bestämmelserna om hemfrid, utom räckhåll för myndigheternas metoder för inhämtande av information. Den föreslagna begränsningsgrunden har betydelse även för att trygga säkerheten för tjänstemän som utför täckoperationer och för informationskällor som stöder myndigheternas verksamhet.  

Att begränsa skyddet för förtroliga meddelanden i syfte att inhämta information om allvarlig brottslighet som allvarligt hotar individens eller samhällets säkerhet anses nödvändigt, eftersom brottsliga aktörer i allmänhet försöker undvika verifierbara fysiska möten och föra sina samtal på annat sätt. Genom digitaliseringen har elektronisk kommunikation fått ytterligare ökad betydelse i brottslig verksamhet och kriminella kretsars förtroende för att kommunikationen bibehålls hemlig är fortfarande stark. Smidig och ur den brottsliga verksamhetens synvinkel pålitlig gränsöverskridande kommunikation har medfört att planer på brott snabbare än tidigare konkretiseras i brottsliga gärningar. Att avvärja allvarliga hot och få information om de planer och personer som är förknippade med dem samt om olika aktörers roller förutsätter att myndigheterna kan bereda sig tillgång till innehållet i ett förtroligt meddelande, till exempel genom teleavlyssning och teknisk observation av utrustning. Betydelsen av förebyggande åtgärder förstärks när de våldsamma handlingsmönster som förekommer inom brottsligheten blir allt vanligare och när hoten blir allt allvarligare. Målsättningen för den föreslagna grundlagsändringen är att göra det möjligt att avvärja de hot som den alla grövsta brottsligheten utgör innan de realiseras i konkreta brott.  

För att bryta den negativa utvecklingstrenden anses det nödvändigt att ge möjlighet till tillräckliga befogenheter att inhämta information genom hotbaserad underrättelseinhämtning. Man bedömer att om det inte finns tillräckliga befogenheter som kan tillgripas i ett tidigt skede, kommer den organiserade brottslighetens inflytande att öka och till exempel det våld som är förknippat med organiserad brottslighet bedöms gradvis bli grövre och samtidigt direkt eller indirekt påverka en allt större skara medborgare. Utgående från den rådande situationen kan det förmodas att även bruket av narkotiska medel, inklusive synnerligen farliga sådana, kommer att öka samt att antalet sådana datanätstödda brott som riktar sig mot stora skaror av personer likaså kommer att öka. Beroende på typen av brott påverkar de förutsedda förändringarna samhällets säkerhet i tydligt skönjbar försämrande riktning eller som en långsammare och svårare iakttagbar minskning av säkerheten och trygghetskänslan.  

2.6.1  Bakgrund

Syftet med civil och militär underrättelseinhämtning är att inhämta uppgifter om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Med verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten avses verksamhet som hotar den demokratiska stats- och samhällsordningen, grundläggande samhällsfunktioner, ett stort antal människors liv eller hälsa eller internationell fred och säkerhet (RP 198/2017 s. 37). Det kan till exempel röra sig om verksamhet som allvarligt hotar Finlands nationella säkerhet och som är kopplad till terrorism eller om våldsbejakande radikalisering, utländska underrättelsetjänsters verksamhet eller oroligheter i en stat som är central med tanke på Finlands säkerhet.  

I Statsrådets redogörelse om underrättelselagstiftningen 2021 (SRR 11/2021 rd) konstateras att ”det förbud i lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning, som föreskrivs i 5 a kap. i polislagen, mot att rikta en metod för underrättelseinhämtning mot ett utrymme som används för boende av permanent natur eller mot att vidta andra åtgärder i ett sådant utrymme innebär att förberedelse av verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten blir utom räckhåll för informationsinhämtning. Detta har betydelse för den rättidiga säkerhetslägesbilden och för det samhälleliga genomslaget som via lägesbilden kan nås genom myndighetsåtgärder. Med tanke på avvärjandet av hot mot den nationella säkerheten är det motiverat att följa upp omfattningen av befogenheterna och huruvida de är tillräckliga med tanke på balansen mellan de grundläggande fri- och rättigheterna och säkerhetsaspekterna. De hot mot den nationella säkerheten som avvärjs med hjälp av underrättelseinhämtning är till sin samhälleliga betydelse allvarligare än de hot som hänför sig till brottsbekämpningen.” 

I redogörelsen konstateras vidare att ”arrangemang med anknytning till skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna ur individens synvinkel är också informationsskyldigheten i efterhand till den som varit föremål för informationsinhämtning, med vissa undantag, samt förbudet mot att rikta en underrättelseinhämtningsmetod mot ett utrymme som används för boende av permanent natur, utöver övriga föreskrivna rättsskyddsförfaranden och övervakning. Med tanke på skyddet för samhället och dess individers grundläggande fri- och rättigheter i vidare bemärkelse ska förbudet mot att rikta en underrättelseinhämtningsmetod mot ett utrymme som används för boende av permanent natur och åtnjuter hemfridsskydd ses som en faktor som det är motiverat att följa upp under en längre tid än för närvarande utifrån erfarenheterna från underrättelseverksamheten, både i vidare bemärkelse i förhållande till samhällets säkerhet och i förhållande till tillgodoseendet av individens grundläggande fri- och rättigheter.” 

Enligt Statsrådets redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön (SRR 1/2022 rd) har Rysslands invasion av Ukraina inneburit en grundläggande förändring i Finlands och Europas omvärld och säkerhetspolitiska miljö. Enligt statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse (SRR 3/2024 rd) sörjer Finland för utvecklingen av den nationella underrättelseverksamheten så att den motsvarar de ökade kraven och förändringarna i säkerhetsmiljön. Enligt Skyddspolisens årsbok 2023 är Rysslands verksamhet det viktigaste hotet mot Finlands nationella säkerhet. I de mellanstatliga relationerna accentueras motsättningar och aggressiva åtgärder, spionage och fientlig påverkan. Som andra hot mot nationell säkerhet nämns i årsboken bland annat högerextremistisk och radikal islamistisk terrorism.  

2.6.2  Skydd för hemfrid och underrättelseinhämtningsbefogenheter

År 2018 ändrades 10 § i grundlagen så att det föreskrevs att meddelandehemligheten kan begränsas för att inhämta information om militär verksamhet eller sådan annan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. I ifrågavarande proposition av regeringen ingick inget förslag om att ändra förutsättningarna för att begränsa skyddet för hemfrid. 

Vid riksdagsbehandlingen av lagstiftningen om civil och militär underrättelseverksamhet bedömdes frågan om begränsning av hemfriden vid utövningen av underrättelsebefogenheter i grundlagsutskottets utlåtanden (GrUU 35/2018 rd och GrUU 36/2018 rd). I regeringens propositioner med förslag till lagstiftning om civil och militär underrättelseverksamhet (RP 202/2017 rd och RP 203/2017 rd) var utgångspunkten den att utövningen av underrättelsebefogenheterna skulle avgränsas så att metoderna inte skulle kunna användas i ett utrymme eller på en plats som används för stadigvarande boende. Inom områden som skyddas av hemfrid var dessutom användningen av befogenheter till täckoperationer och bevisprovokation genom köp i utrymmen som används för stadigvarande boende i lagförslagen kopplad till aktiv medverkan av den som använde bostaden. De föreslagna bestämmelserna motsvarade till denna del bestämmelserna i 5 kap. 28 och 35 § i polislagen (872/2011), som gäller hemliga metoder för inhämtande av information. 

Grundlagsutskottet tog ställning till den föreslagna begränsningen av användningen av befogenheterna i ett utrymme eller en plats som används för stadigvarande boende. Grundlagsutskottet påpekade att grundlagsskyddet för hemfriden i princip täcker alla typer av utrymmen som används för boende av permanent natur. Grundlagsutskottet noterade att uttrycken ”utrymme som används för stadigvarande boende” och ”plats som används för stadigvarande boende” hade använts för reglering av befogenheterna såväl i 5 kap. i polislagen och det nya 5 a kap. som föreslogs fogas till polislagen. Utskottet hänvisade till att utskottet hade ansett att ett sådant begrepp kan användas exempelvis när uttrycket ”ett rum eller utrymme som används för stadigvarande boende” förstås avse hemfrid i konstitutionell mening och täcker alla slag av utrymmen för boende av permanent natur (GrUU 35/2018 rd och GrUU 36/2018 rd). 

Grundlagsutskottet påpekade särskilt att den föreslagna regleringen måste tolkas och tillämpas grundlagsenligt också i underrättelsepraxis. När det gällde de föreslagna bestämmelserna, både dem som gällde civil och dem som gällde militär underrättelseverksamhet, ansåg grundlagsutskottet att vissa av propositionens motiv var problematiska och utskottet ansåg dem kunna komma att styra tolkningen av bestämmelserna. Av motiven framgick till exempel att platsspecifik underrättelseinhämtning kunde riktas mot fritidsbostäder, om det framgick att de inte användes för stadigvarande boende. Utskottet konstaterade att också fritidsbostäder omfattas av skyddet för hemfrid, även om de inte används för boende året runt (35/2018 rd och GrUU 36/2018 rd). Beträffande den proposition av regeringen som gällde militär underrättelseverksamhet konstaterade utskottet i sitt utlåtande att utskottet med kraft motsätter sig en ståndpunkt som strider mot denna etablerade tolkningspraxis (GrUU 36/2018 rd).  

Grundlagsutskottet förutsatte att bestämmelserna skulle preciseras för att eliminera den konflikt med grundlagsutskottets praxis som framgår av motiven. Det var orsak att ändra ordalydelsen så att bestämmelserna hänvisade till "utrymme som används för boende av permanent natur" i stället för till "utrymme som används för stadigvarande boende". Alternativt måste de utskott som avgav betänkanden klargöra saken noggrant i fråga om varje relevant befogenhet. (GrUU 35/2018 rd och GrUU 36/2018). 

För det andra tog grundlagsutskottet ställning till de i underrättelselagstiftningen föreslagna befogenheterna att utföra täckoperationer och bevisprovokation genom köp, beträffande vilka användningen i lagförslagen hade kopplats till ett krav på aktiv medverkan från den som använder bostaden. Till denna del gjorde grundlagsutskottet först den bedömningen att den föreslagna regleringen avvek från regleringen i 5 kap. i polislagen på så sätt att det nu inte 

var frågan om någon konkret specificerad misstanke om brott. Grundlagsutskottet ansåg att befogenheten således inte gällde sådan utredning av brott som avses i 10 § 3 mom. i grundlagen och att det av bestämmelsen inte heller framgick att en täckoperation eller bevisprovokation genom köp skulle vara nödvändig för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas på det sätt som avses i 10 § 3 mom. i grundlagen.  

Grundlagsutskottet bedömde betydelsen av medverkan från den som använder bostaden, vilket föreslogs i lagförslagen, och konstaterade att utskottet hade ansett det problematiskt med en lagstiftningsmetod som grundar sig på samtycke och poängterat hur viktigt det är att vara mycket återhållsam med att godkänna samtycke som rättslig grund för ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt grundlagsutskottet understryks detta krav på åter- 

hållsamhet ytterligare i det fall att bestämmelsen om en grundläggande fri- eller rättighet är förknippad med ett så kallat kvalificerat lagförbehåll, vilket är fallet när det gäller skyddet för hemfriden. Enligt utskottet var en sådan lagstiftningsmetod inte lätt att förena med rättsstatsprincipen enligt 2 § 3 mom. i grundlagen, som kräver att all utövning av offentlig makt ska bygga på lag. Dessutom konstaterade utskottet att befogenheten att ingripa i den enskildes grundläggande fri- och rättigheter alltid ska fastställas i en tillräckligt noggrant avgränsad lag med ett exakt tillämpningsområde. Utskottet fäste också uppmärksamhet vid att det hade krävt att en lag som utifrån samtycke ingriper i skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna bland annat ska vara exakt och noga avgränsad, att den föreskriver hur samtycket ges och hur det återtas och att det säkerställs att samtycket är genuint och ges av fri vilja. Utskottet ansåg att ett sådant samtycke var det inte frågan om i det aktuella förslaget. Följaktligen ansåg utskottet att de föreslagna bestämmelserna till denna del stod i strid med 10 § i grundlagen och skulle strykas ur lagförslaget. Att bestämmelserna i fråga ströks var ett villkor för att lagarna skulle kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 35/2018 rd, GrUU 36/2018 rd). 

För det tredje tog grundlagsutskottet ställning till den procedurbestämmelse i förslagen till lagstiftningen om civil och militär underrättelselagstiftning enligt vilken anordningar, metoder och programvara som används för teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning eller teknisk observation av utrustning får installeras i utrymmen som används för stadigvarande boende endast om domstolen har gett tillstånd till det på yrkande av de i lagen angivna tjänsteinnehavarna. Till denna del ansåg grundlagsutskottet att åtgärden i lagförslaget inte motiveras med omständigheter som kan anses utgöra tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna eller utredning av brott enligt 10 § 3 mom. i grundlagen. Bestämmelsen stod därför i strid med 10 § i grundlagen och måste strykas ur lagförslaget för att lagarna skulle kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 35/2018 rd och GrUU 36/2018 rd). 

Mot bakgrund av ovan nämnda utlåtanden av grundlagsutskottet möjliggör den gällande grundlagen inte att befogenheter som annars får användas vid civil och militär underrättelseinhämtning får användas i utrymmen som är avsedda för boende av permanent natur. Bestämmelsen i 10 § 3 mom. i grundlagen har dock ansetts möjliggöra användning av befogenheterna i något annat i 24 kap. 11 § i grundlagen avsett utrymme som skyddas av hemfrid än ett sådant som används för boende av permanent natur eller mot en person som berövats sin frihet. Enligt förvaltningsutskottets betänkande om den civila lagstiftningen avses med nyss nämnda utrymmen normalt exempelvis hotellrum, tält, husvagnar och gårdsplaner som utgör de boendes privata område. Teknisk avlyssning kan dessutom också riktas mot exempelvis en frihetsberövad som tagits i förvar med stöd av utlänningslagen (FvUB 36/2018 rd, se även FöUB 9/2018). Högsta domstolen har meddelat ett prejudikat om hur begreppet utrymme som används för boende av permanent natur ska tolkas vid platsspecifik underrättelseinhämtning. I målet ansåg högsta domstolen med stöd av utredningen om den faktiska användningen av bostadslägenheten att det var frågan om ett utrymme som användes för boende av permanent natur (HD 2025:31).  

2.6.3  Regleringen av underrättelseinhämtning

Underrättelseverksamheten fördelar sig på den civila underrättelseinhämtning som skyddspolisen genomför och den militära underrättelseinhämtning som Försvarsmaktens underrättelsemyndigheter, huvudstaben och Försvarsmaktens underrättelsetjänst genomför. Genom underrättelserna inhämtas information om faktorer som hotar Finlands nationella säkerhet och tillgodoses informationsbehoven hos Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska ledning och myndigheter. Intressen som skyddas genom underrättelseinhämtning är den demokratiska stats- och samhällsordningen, statsledningens handlingsfrihet, den territoriella integriteten, befolkningens levnadsbetingelser, de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt samhällets vitala funktioner och Finlands ekonomiska och internationella intressen. Lagstiftningen möjliggör verksamhet till skydd mot allvarliga hot mot den nationella säkerheten och landets försvar. Det är frågan om samhällets och det demokratiska statsskickets verksamhetsförutsättningar och om att den statliga suveräniteten är skyddad för allvarliga hot. 

En främmande makts verksamhet, sådan den definieras i underrättelselagstiftningen, utgör till följd av sin karaktär ett särskilt hot mot Finlands suveränitet. Med en statlig aktör avses en identifierad myndighet i en främmande stat eller en med en sådan jämställbar aktör samt den som är i dennes tjänst eller lyder under och styrs av denne. Förändringar i den globala säkerhetsmiljön påverkar Finland, likaså maktbalansen. Ryssland och Kina bedriver kontinuerligt aktivt spionage i Finland. Underrättelseverksamhet som främmande stater bedriver i Finland har tagit sig nya uttryck och i verksamheten får man i högre grad än tidigare lov att lita till utrymmen som är i privat bruk. Den försämrade möjligheten att använda sig av till exempel diplomatisk status som täckmantel ökar behovet av andra metoder, såsom att använda sig av så kallade illegalister eller agenter. Förutom statliga aktörer utövas verksamhet som allvarligt hotar nationell säkerhet även av andra (se Skyddspolisens översikt av den nationella säkerheten 2025).  

Föremålen för den civila underrättelseinhämtningen, det vill säga hoten, definieras på ett enhetligt sätt i 5 a kap. 3 § i polislagen och i 3 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. Föremålen för den militära underrättelseinhämtningen definieras i 4 § i lagen om militär underrättelseverksamhet. Civil och militär underrättelseinhämtning kan riktas mot delvis jämförbara föremål, vilket beaktas vid samordningen av underrättelseverksamheten. Skyddspolisen kan en viss tid fortsätta sin informationsinhämtning i avsikt att förhindra och avslöja vissa brott, om det medan en metod för underrättelseinhämtning används framkommer att en person med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott som nämns i 5 kap. 3 § i polislagen eller till högförräderi, grovt högförräderi eller olaglig militär verksamhet eller det kan antas att ett sådant brott har begåtts och man genom användning av metoden för underrättelseinhämtning inte längre kan antas få information om den verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten och som låg till grund för tillståndet eller beslutet.  

För underrättelseverksamhet gäller proportionalitetsprincipen, principen om minsta möjliga olägenhet samt principen om ändamålsbundenhet och förbud mot diskriminerande underrättelseverksamhet. Om ovan nämnda principer och de allmänna och särskilda förutsättningarna för användning av underrättelsemetoder föreskrivs i lagstiftningen om underrättelseverksamhet.  

En allmän förutsättning för användning av en metod för civil underrättelseinhämtning är att användningen av den är nödvändig för att få viktig information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten. För täckoperationer förutsätts också att inhämtandet av information ska anses vara behövligt på grund av att verksamheten är planmässig, organiserad eller yrkesmässig eller på grund av att det kan antas att den fortsätter eller upprepas. Om en metod för underrättelseinhämtning riktas mot en statlig aktör eller en aktör som är jämställbar med en sådan, ska användningen av metoden behövas får att få information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten. En allmän förutsättning för användning av en metod för militär underrättelseinhämtning är att användningen av metoden är nödvändig och att det med fog kan antas att man genom metoden kan få viktig information med avseende på ett underrättelseuppdrag. Om en metod för underrättelseinhämtning riktas mot en statlig aktör, är en allmän förutsättning för användningen av metoden att informationen behövs för ett underrättelseuppdrag. I underrättelseverksamhet ska dessutom varje utövning av befogenhet motiveras närmare enligt de krav som enligt underrättelselagstiftningen gäller för varje enskild metod.  

Skyddspolisens och de militära underrättelsemyndigheternas underrättelsebefogenheter har avgränsats eller besluten graderats beroende på hur allvarliga ingrepp de innebär i skyddet för privatliv. Metoder för underrättelseinhämtning är teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter, observation, systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning, teknisk observation av utrustning, inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor. Metoder för underrättelseinhämtning är även platsspecifik underrättelseinhämtning, kopiering och kopiering av försändelser, kvarhållande av försändelser för kopiering samt underrättelseinhämtning som avser datatrafik och radiosignalspaning. Underrättelseinhämtning kan ske även utanför Finlands gränser. 

När bestämmelserna om begränsningar för inhämtande av information om militär verksamhet eller sådan annan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten togs in i 10 § 4 mom. i grundlagen, betonade grundlagsutskottet starka rättssäkerhetsgarantier samt bred och effektiv tillsyn över utövningen av befogenheterna till underrättelseinhämtning. Dessutom betonade utskottet att tillämpningen bör vara avgränsad på lämpligt sätt eftersom det rör sig om en exceptionell begränsningsgrund som inte bygger på att verksamheten ska vara brottslig och som således blir tillämplig också i fall där det inte går att peka på någon konkret och specificerad misstanke om brott, varken i informationsinhämtningsfasen eller i övrigt (GrUB 4/2018 s. 8).  

Grundlagsutskottet ansåg att myndigheter inte utan effektiv tillsyn kan ges befogenheter som så djupgående ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna som regeringen föreslagit i propositionerna till lagstiftning om civil och militär underrättelseverksamhet. Dessutom ansåg utskottet att för att den föreslagna lagstiftningen om underrättelseverksamhet skulle kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning krävdes det enligt grundlagsutskottet att bestämmelserna om tillsyn och parlamentarisk tillsyn var tillräckliga och redan har godkänts när plenum slutgiltigt beslutade om godkännande av lagarna om civil och militär underrättelseverksamhet (GrUU 35/2018 rd s. 32, GrUU 36/2018 rd s. 36 och GrUB 9/2018 rd s. 3).  

Om tillsyn föreskrivs i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten (121/2019), som tillämpas vid övervakning av civil och militär underrättelseverksamhet. Med övervakning av underrättelseverksamheten avses parlamentarisk tillsyn och laglighetstillsyn av både civil och militär underrättelseinhämtning. Den parlamentariska tillsynen utövas av riksdagens underrättelsetillsynsutskott. Laglighetstillsynen av underrättelseverksamheten utövas av underrättelsetillsynsombudsmannen, som även övervakar skyddspolisens övriga verksamhet. Som en del av den helhet som tillsynen utgör utövas den externa laglighetstillsynen av riksdagens justitieombudsman, underrättelsetillsynsombudsmannen och dataombudsmannen. Inrikesministeriet och försvarsministeriet lämnar årligen till riksdagens justitieombudsman, underrättelsetillsynsutskottet och underrättelsetillsynsombudsmannen en berättelse om hur metoderna för underrättelseinhämtning har använts och användningen övervakats samt hur skyddandet av den civila underrättelseinhämtningen har använts och användningen övervakats. 

För att säkerställa att de principer som styr underrättelseverksamheten tillgodoses innehåller underrättelselagstiftningen både förhandsarrangemang och arrangemang i efterhand som hänför sig till rättsskyddet. Verksamheten regleras i detalj och dessutom förebygger övervakningen att befogenheterna missbrukas. Bestämmelserna om föremålen för underrättelseinhämtning och befogenheterna samt kraven på innehållet i och dokumenteringen av beslutsfattandet gör en noggrann laglighetsövervakning av verksamheten möjlig. Rättsskyddselement i verksamheten är till exempel avlyssningsförbud och förbud mot att bedriva optisk observation, undersökning av upptagningar och dokument, utplåning av uppgifter som inhämtats med en underrättelseinhämtningsmetod, utplåning av uppgifter som inhämtats i en brådskande situation, avslutande av användningen av en underrättelseinhämtningsmetod, underrättelse till den som varit föremål för användningen av en underrättelseinhämtningsmetod, uppsättande av protokoll och anmälningar som underrättelsemyndigheterna ska göra till underrättelsetillsynsombudsmannen. Underrättelsetillsynsombudsmannen har rätt att närvara i rätten vid behandlingen av tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning och som anhängiggjorts av en underrättelsemyndighet. Underrättelsetillsynsombudsmannen har möjlighet att anföra klagan över domstolens beslut, bestämma att användningen av en metod för underrättelseinhämtning som underrättelsemyndigheten har fattat beslut att använda ska avbrytas eller avslutas eller meddela ett interimistiskt förordnande om att användningen av en metod som domstolen har fattat beslut om ska avbrytas. Underrättelsetillsynsombudsmannen har också rätt att anmäla en underrättelsemyndighets förfarande till förundersökning.  

2.6.4  Bedömning av nuläget

Begränsningarna gällande utrymmen som används för boende av permanent natur gör det möjligt att i privata utrymmen planera och förbereda verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten samt att där förvara redskap och material som behövs för genomförandet av gärningen. I motsats till vad som gäller allmänna platser ger ett privat utrymme innehavaren kontroll över att inga utomstående kan iaktta vad som händer där. I den rådande världspolitiska situationen har till följd av bland annat utvisningen av ryska diplomater sådan underrättelseverksamhet som utövas av främmande stater i Finland fått nya former och i verksamheten blir man i högre grad än tidigare tvungen att lita till utrymmen som är i privat bruk.  

Lagstiftningen om underrättelseverksamhet och i den föreskrivna begränsningar och förbud gällande myndigheternas verksamhet är offentliga. Till statliga underrättelseaktörers yrkeskompetens hör att känna till lagstiftningen i målstaten. Följaktligen kan organisationer som riktar tvivelaktig verksamhet mot Finland anses vara helt medvetna om att utrymmen som används för boende av permanent natur är utom räckhåll för finska underrättelsemyndigheter som bekämpar spionage och påverkan från andra stater, varför dessa organisationer genom att förlägga sin verksamhet till privata bostäder kan skydda den helt, inte bara för utomstående, utan också för informationsinhämtning från myndigheternas sida. Dessutom har särskilt den ryska underrättelseverksamheten behov att i högre grad än tidigare till privata bostäder flytta förberedelserna för sitt spionage och sin påverkansverksamhet samt de möten som denna verksamhet förutsätter. Detta beror på att sedan Finland utvisat underrättelseofficerare som verkat under diplomatisk täckmantel har Ryssland behov att i sitt spionage och sin påverkansverksamhet övergå till att för sin verksamhet använda sig av andra metoder än diplomatisk täckmantel, såsom att anlita illegalister eller olika slags mellanhänder. En sådan verksamhet kan inte skyddas genom diplomatisk immunitet, varför den behöver skyddas med andra medel. Följaktligen föreligger det ett ännu större intresse än tidigare att utnyttja bestämmelserna om skydd för hemfrid. 

Verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten och som är föremål för skyddspolisens informationsinhämtning planeras och förbereds ofta snarare i privata bostäder än på allmänna platser, i allmänna utrymmen eller till exempel på arbetsplatser, oberoende av om flera parter eller bara en enda person deltar i verksamheten. Likaså förvaras redskap och material som används för utförandet av gärningarna oftare i bostäder än på ovan nämnda andra platser. Detta gäller i synnerhet terrorister och andra icke-statliga aktörer, som sällan till sitt förfogande har till exempel arbets- eller hobbyrum, varför det redan av denna anledning är naturligast för dem att träffas i en bostad där det bor någon som deltar i verksamheten. På motsvarande sätt kan, i synnerhet i dagens säkerhetsmiljö, sådan till sin karaktär militär verksamhet som är föremål för de militära underrättelsemyndigheternas intresse ordnas så att mötena, då diplomatiska täckmantlar kan användas bara i begränsad utsträckning, ordnas i bostäder och att redskap och material som behövs för gärningarna också förvaras där. I motsats till vad som gäller möten på allmän plats gör möten i bostäder det också möjligt för deltagarna att kontrollera att utomstående inte ens temporärt eller för ett ögonblick kommer åt att observera verksamhet som är avsedd att vara konfidentiell. Det är till denna del frågan om att personer som deltar i verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten har behov att skydda sin verksamhet för alla utomstående, inte nödvändigtvis bara uttryckligen för myndigheter som använder informationsinhämtningsbefogenheter.  

Av underrättelseinhämtningsmetoderna grundar sig täckoperationer, förtäckt inhämtande av information och styrd användning av informationskällor på interaktion mellan informationsinhämtaren och den som är föremål för informationsinhämtningen (målpersonen) samt på dynamiken mellan dessa. När det gäller dessa metoder för underrättelseinhämtning medför bestämmelserna om skyddet för hemfrid funktionella utmaningar, såsom att en påtänkt underrättelseoperation eventuellt inte kan utföras eller att en allvarlig arbetssäkerhetsrisk uppstår för den som inhämtar informationen eller att den styrda informationskällans liv eller hälsa riskeras. En förhöjd risk för att avslöjas kan leda till att en underrättelseoperation, även en större sådan, inte går att genomföra eller till att annan viktig informationsinhämtning förhindras. 

Förbudet mot att i samband med användning av täckoperation, förtäckt inhämtande av information och styrd användning av informationskällor besöka målpersonens bostad kan i många fall göra metoden helt oanvändbar, eftersom det i många sådana fall av interaktion som är kännetecknande för användningen av dessa metoder ofta snart uppstår en situation där informationsinhämtaren får behov att på inbjudan av målpersonen göra ett besök hos honom eller henne. Man blir redan vid planeringen av en underrättelseoperation tvungen att ta ställning till de risker för säkerheten i arbetet som detta medför samt deras inverkan på möjligheterna att genomföra operationen. 

Hur interaktionsförhållandet utvecklas mellan informationsinhämtaren och målpersonen och vilken dynamiken blir i de situationer som hör till detta förhållande och i vilka information inhämtas är inte något som informationsinhämtaren ensam kan bestämma, utan det är i första hand målpersonens vilja och handlande som styr. Till exempel täckoperationer grundar sig metodiskt på infiltration och en lyckad täckoperation förutsätter att en långvarig och förtrolig relation skapas till målpersonen. När det förtroliga förhållandet mellan parterna fördjupas, är det i många fall naturligt för målpersonen att inbjuda den som utför täckoperationen till ett besök i sin bostad, något som de gällande rättsreglerna dock förutsätter att denne tackar nej till. Detta gör det svårare att skapa en långvarig relation till målpersoner och kan kräva att informationsinhämtningen sker långsammare eller omdirigeras samt medföra ett kontinuerligt behov att ompröva förutsättningarna för att tryggt kunna fortsätta informationsinhämtningen. Om inbjudningar avböjs upprepade gånger och på ett onaturligt sätt, kan målpersonen bli osäker och fatta misstankar. I sista hand kan målpersonen använda en inbjudan till sin bostad som ett sätt att testa sina misstankar om att det är frågan om en täckoperation eller en styrd informationskälla samt använda sin inbjudan till att avslöja detta. För den som utför en täckoperation eller fungerar som styrd informationskälla kan ett avslöjande innebära risk för liv och hälsa. Om risken för avslöjande bedöms ha ökat, kan detta leda till att hela underrättelseoperationen avbryts.  

Eftersom befogenheten till teknisk avlyssning för närvarande inte av underrättelsemyndigheterna kan användas i utrymmen som används för boende av permanent natur, finns det inga säkra uppgifter om vilken med tanke på skyddandet av den nationella säkerheten väsentlig information som myndigheterna har gått miste om till följd av att möjligheten till avlyssning och optisk observation har saknats.  

Enligt 10 kap. 17 § i tvångsmedelslagen kan polisen beviljas tillstånd att rikta teknisk avlyssning mot en bostad där den som är misstänkt för brott sannolikt befinner sig, om personen är skäligen misstänkt för till exempel grov människohandel, grovt rån eller grovt narkotikabrott. I underrättelseverksamhet är det inte möjligt att använda platsspecifik underrättelseinhämtning i ett utrymme som används för boende av permanent natur, varvid man i viss mån kan använda andra underrättelsemetoder. I praktiken kan det vara frågan om till exempel att det genom en enskild platsspecifik underrättelseinhämtning mycket sannolikt skulle vara möjligt att få sådan för skyddandet av den nationella säkerheten nödvändig information för vars inhämtande man blir tvungen att på ett inte lika framgångsrikt eller till och med betydelselöst sätt en lång tid parallellt använda många andra metoder, såsom systematisk observation, teknisk spårning, teknisk avlyssning, teknisk observation av utrustning samt teleavlyssning och teleövervakning.  

Planering och förberedelse av militär verksamhet och verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten sker ofta i privata bostäder vare sig det är flera parter eller bara en enda person som deltar i verksamheten. En sådan planering och sådana förberedelser sker inte enbart verbalt, utan i synnerhet mer invecklade planer och planer som omfattar många steg kräver skriftlig dokumentation eller också lämnar de delaktiga annars fysiskt iakttagbara spår efter sig. 

Underrättelseverksamhet som kunde riktas mot icke-statliga aktörer, till exempel terrorister, kunde göra det möjligt att genom platsspecifik underrättelseinhämtning i en bostad kopiera dokument och data som kunde ge upplysningar om terroraktionens mål, tidpunkt, utförare och uppdragsgivare, finna penningmedel, som behövs för genomförandet av aktionen, bankförbindelser och upplysningar om kontakter till utlandet samt finna vapen, explosiva medel, kemiska medel och teknisk apparatur som måste oskadliggöras för att den aktion som förbereds ska kunna avvärjas. I underrättelseverksamhet som kunde riktas mot statliga aktörer skulle man genom platsspecifik underrättelseinhämtning kunna få uppgifter om utländska underrättelsetjänsters arbetssätt, agenters eller illegalisters uppdrag samt om hur de har utfört dem.  

Dessutom finns det flera sådana underrättelsemetoder som visserligen inte i sig riktar sig mot målpersonens hemfrid, men där det kan vara en nödvändig förutsättning för att de ska kunna användas på ett framgångsrikt sätt att det i ett utrymme som används för permanent natur får utföras sådana tekniska installationer som behövs för att metoden ska kunna tas i bruk. Sådana underrättelsemetoder är bland annat teknisk observation av utrustning, vissa former av teknisk avlyssning och optisk observation samt teleavlyssning och inhämtande av information i stället för teleavlyssning. De sistnämnda metoderna riktar sig mot olika slags dataterminaler och andra tekniska anordningar som målpersonerna förfogar över och gäller den kommunikation som sker med hjälp av utrustningen samt den information som i digital form har lagrats i den. Metoderna är av central vikt för att underrättelseverksamheten ska vara framgångsrik, eftersom en stor del av den information som är föremål för underrättelseverksamheten rör sig mellan dataterminaler och andra tekniska anordningar eller sparas i sådana.  

Nuförtiden sker kommunikationen mycket allmänt i starkt krypterad form, av vilket följer att innehållet inte är åtkomligt genom till exempel traditionell avlyssning med teleoperatörens hjälp, utan uppgifterna om kommunikationen måste hämtas direkt från dataterminalen. De tekniska anordningar och terminaler som underrättelseverksamheten riktar sig mot förvaras vanligtvis antingen permanent (till exempel nätverksroutrar och bordsdatorer) eller en del av tiden (till exempel telefoner, tabletter och bärbara datorer) i målpersonernas bostäder.  

Enligt 5 a kap. 16 § i polislagen är det tillåtet för skyddspolisen och enligt 42 § i lagen om militär underrättelseverksamhet tillåtet för en militärunderrättelsemyndighet att för att installera en anordning, metod eller programvara i ett objekt eller informationssystem kringgå, låsa upp eller på något annat motsvarande sätt tillfälligt passera eller störa objektens eller informationssystemets säkerhetssystem. Utrymmen som används för boende av permanent natur är ofta den enda plats där det de facto är möjligt att genomföra en sådan installation som avses i bestämmelsen, eftersom målpersonernas anordningar permanent befinner sig där, eller, om anordningarna är mobila, kontinuerligt övervakas av målpersonen när han eller hon förflyttar dem utanför bostaden. Den gällande regleringen, som förbjuder installation i bostäder, leder således till att det kan bli omöjligt att framgångsrikt utnyttja installationsbefogenheten och med hjälp av den framgångsrikt använda sig av underrättelsemetoder. 

Att göra det möjligt att utnyttja underrättelsebefogenheterna inom ett område som skyddas av hemfrid bedöms vara nödvändigt för att inhämta information om militär verksamhet och annan sådan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten, eftersom de begränsningar som är förknippade med ett utrymme som används för boende av permanent natur gör det möjligt att i privata utrymmen planera och förbereda verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten och att där förvara redskap och material som behövs för genomförandet av gärningen. I motsats till verksamhet som sker på en allmän plats ger begränsningarna innehavaren av ett privat utrymme möjlighet att kontrollera att utomstående inte kan observera vad som händer där. Om det inte är möjligt att i utrymmen som skyddas av hemfrid inhämta information om militär verksamhet och verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten, innebär detta att åtgärder som hänför sig till förberedelserna och genomförandet sannolikt vidtas i utrymmen som skyddas av hemfrid, utom räckhåll för informationsinhämtningsmetoder. Den föreslagna begränsningsgrunden har betydelse även med tanke på säkerheten för tjänsteinnehavare i täckoperationer och för informationskällor som stöder myndigheternas verksamhet. 

5.2.1  Sverige

I 2 kap. 6 § i Sveriges regeringsform (Regeringsformen 1974, bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter har ändrats 2011) föreskrivs bland annat att var och en är skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Enligt 2 kap. 20 § i Regeringsformen får nyss nämnda rättigheter begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 21 i Regeringsformen får begränsningarna göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Dessutom ska begränsningarna uppfylla nödvändighetsförutsättningen och inte heller sträcka sig så långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte heller göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. I 2 kap. 22 § i Regeringsformen föreskrivs om förfarandet vid behandlingen av lagförslag som innehåller begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheter. Enligt bestämmelsen tillämpas förfarandet dock inte på lagförslag som gäller enbart husrannsakan eller liknande intrång.  

För andra än svenska medborgare får enligt 2 kap. 25 § i Regeringsformen särskilda begränsningar göras genom lag även i fråga om skyddet för hemfrid och förtroliga meddelanden. Även härvid ska merparten av procedurbestämmelserna i 2 kap. 22 § iakttas och de är därvid tillämpliga också på lagförslag som gäller enbart husrannsakan eller liknande intrång. För alla begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna gäller bestämmelsen i 2 kap. 19 § i Regeringsformen, enligt vilken bestämmelserna inte får stå i strid med Europakonventionen. 

I lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (2007:979, nedan brottspreventionslagen) föreskrivs det om under vilka förutsättningar tillstånd kan beviljas för användning av tvångsmedel i syfte att förhindra vissa allvarliga brott (preventiva tvångsmedel). Om det finns förutsättningar att inleda förundersökning, tillämpas i stället bestämmelserna om tvångsmedel i rättegångsbalken (1942:740). I brottspreventionslagen föreskrivs inte om självständiga tvångsmedel, utan om under vilka förutsättningar tillstånd kan meddelas för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning samt kontroll av försändelser. Under de senaste åren har bestämmelserna ändrats så att hemliga tvångsmedel på bredare bas än tidigare ska kunna användas för prevention av brott (se t.ex. Prop. 2023/24:117). 

I brottspreventionslagen uppräknas de brott för vars förhindrande tillstånd att använda tvångsmedel kan meddelas. Dessutom förutsätts en bedömning av omständigheterna samt en viss grad av risk. En del av bestämmelserna gäller en situation där farhågorna om brottslig verksamhet gäller en person och en del av bestämmelserna brottslig verksamhet som utövas inom en organisation eller en grupp. Genom de sistnämnda bestämmelserna strävar man efter att komma åt organiserad brottslighet. En brottsmisstanke behöver inte föreligga för att tvångsmedlet ska få användas, men det måste finnas en koppling mellan något av de i lagen uppräknade brotten och risksituationen. Huvudsakligen är det frågan om brott som hör till Säkerhetspolisens kompetens, men i lagen nämns också brott som hör till polismyndigheternas kompetens (Se Prop. 2023/24:117, s. 176). I lagen har gjorts intermistiska ändringar, som är i kraft till 1.1.2028, såvida giltighetstiden inte förlängs. Till bestämmelserna har bland annat fogats brottsbenämningar (till exempel sådana som gäller narkotikabrott och vapenbrott) samt bestämmelser om tillämpning av tvångsmedelsbestämmelserna avseende personer som inte har fyllt 15 år.  

Riskbedömningen får inte bygga endast på spekulationer eller allmänna bedömningar utan den ska vara grundad på faktiska omständigheter som finns vid beslutstillfället. Exempelvis yttranden, hot eller faktisk verksamhet kan tyda på utövning av brottslig verksamhet av en viss art. Risken ska med anledning av dessa omständigheter knyta an till en tydligt förutsebar utveckling, såsom möjligheten av en terrorattack. Av risken krävs en viss sannolikhet. Däremot behöver risken inte betyda att det finns en konkretiserad gärning ((Lindberg, Gunnel, Lag (2007:979) om åtgärder för att förhindra särskilt allvarliga brott. Karnov 2022 /JUNO)). Enligt förarbetena till lagen kan tillstånd att använda tvångsmedlen meddelas även i fall där flera inträffade omständigheter kan påvisas som starkt talar för en risk för att ett brott av ett visst slag kommer att inträffa men utan att det går att konkretisera hur risken kan förverkligas (se Prop. 2013/14:237, 195). Bedömningen av omständigheterna ska grunda sig på uppgifter som erhållits genom polisens underrättelse- och utredningsverksamhet samt internationellt polissamarbete.  

I lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, (2012:278, datainhämtningslagen) föreskrivs om polismyndighetens, säkerhetspolisens och tullverkets befogenheter att i underrättelseverksamhet inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation. I lagen bestäms vilka uppgifter och för vilka ändamål och under vilka förutsättningar dessa myndigheter kan inhämta uppgifterna. I lagen föreskrivs även att åklagaren fattar beslutet om inhämtningen av uppgifterna. Genom lagen 2024:564 breddades lagens tillämpningsområde till att gälla flera brott och tillåta realtidsinhämtning av uppgifter (se Prop. 2023/24:117). 

I lagen om hemlig dataavläsning (2020:62, dataavläsningslagen) föreskrivs såväl om verkställighet av hemliga tvångsmedel enligt 27 kap. i rättegångsbalken som om verkställighetsåtgärder i fråga om hemliga tvångsmedel med stöd av brottspreventionslagen, datainhämtningslagen och lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar, 2022:70). Dataavläsningslagen var till en början interimistisk, men har varit permanent sedan april 2025. Hemlig dataavläsning är ett tvångsmedel som består av ett nytt sätt att verkställa redan existerande hemliga tvångsmedel och möjligheten att få fram uppgifter som lagrats i en informationstjänst eller att visa hur informationstjänsten används. De två sistnämnda är nya hemliga tvångsmedel. Hemlig dataavläsning är alltså ett begrepp som täcker flera olika slags händelser (Lindberg, Gunnel, Lag (2020:62) om hemlig dataavläsning. Karnov (JUNO)). Hemlig dataavläsning är laglighetsövervakningsmyndigheternas sätt att med hjälp av något tekniskt hjälpmedel i hemlighet komma åt en dator eller annan teknisk anordning, som kan användas för kommunikation, och på det sättet få upplysningar om hur apparaten används eller har använts och vilka data som finns i den. Genom hemlig dataavläsning kan många olika slag av data inhämtas, bland annat rumsavlyssningsuppgifter (Se Prop. 2019:64). 

I Sverige föreskrivs om underrättelseverksamhet i en allmän lag om militär underrättelseverksamhet (Lag om försvarsunderrättelseverksamhet, 2000:130) och en allmän lag om signalspaning (Lag om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet, 2008:717). Till den helhet som lagstiftningen om underrättelseverksamhet bildar hör dessutom en lag om en försvarsunderrättelsedomstol (Lag om Försvarsunderrättelsedomstol, 2009:966). Om Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, som svarar för laglighetsövervakningen av underrättelseverksamhet, föreskrivs i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet, i lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet och i en separat förordning (Förordning med instruktion för Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, 2009:969). I Sverige finns inte något parlamentariskt tillsynsorgan vars enda eller huvudsakliga uppgift det skulle vara att övervaka underrättelseverksamheten; det är riksdagens försvarsutskott som har den uppgiften, 

I Sverige finns inga bestämmelser i lag om egentlig civil underrättelseverksamhet inom landet som skulle ha som syfte att skydda den nationella säkerheten, utan landets säkerhetspolis SÄPO utövar sina befogenheter för att hindra, avslöja och utreda brott som medför risk för statens säkerhet. SÄPO har möjlighet att i syfte att förhindra och utreda brott som riktar sig mot statens säkerhet utföra avlyssning i bostäder, göra hemlig husrannsakan samt installera observationsanordningar i utrymmen som används för boende av permanent karaktär. Användningen av befogenheterna förutsätter tillstånd av tingsrätten. Om användning av befogenheter för att förhindra brott föreskrivs i lagen (2007:979), om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott) och i en lag som reglerar teknisk observation av utrustning (Lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning). Bostadsavlyssning kan riktas både mot den egentliga målpersonen och av särskilda skäl även mot ett utrymme som en tredje person använder som bostad av permanent karaktär. Detsamma gäller för hemlig husrannsakan. Om möjligheten till bostadsavlyssning och hemlig husrannsakan föreskrevs hösten 2024 genom en lagändring ((Lag (562:2024) om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott). 

5.2.2  Norge

Den norska grundlagens (Kongeriket Norges Grunnlov, 1814) bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter reviderades i grundlagsreformen 2014. Den tidigare bestämmelsen i 102 § i grundlagen, som endast gällde husrannsakan, har ersatts med en bestämmelse enligt vilken alla har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin kommunikation. Till den nya bestämmelsen har dessutom fogats en på den tidigare lagstiftningen grundad skrivning om att husrannsakan får utföras endast när det är frågan om brott.  

I Norges grundlag finns inga särskilda bestämmelser om på vilka grunder lagstiftaren eller myndigheterna kan göra ingrepp i de rättigheter som garanteras i grundlagens 102 §. I motiveringen till 102 § i grundlagen (Innst. 186 S (2013–2014)) redogörs knappt alls för i vilka situationer rättigheterna kan begränsas, men enligt motiveringen återspeglar ordalydelsen ”respekt för” att avsikten inte är att utesluta möjligheten till sådan underrättelseinhämtning som sker med stöd av lag. I rättspraxis har 102 § i grundlagen tolkats i linje med de bestämmelser om mänskliga rättigheter som har tjänat som förebilder för bestämmelsen (artikel 17 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt artikel 8 i Europakonventionen). Begränsningar är således möjliga såvida om dem har föreskrivits i lag, de har ett godtagbart syfte och de är proportionella. (Høyesterett Rt. 2014 s. 1105 och Rt. 2015, s. 93)  

Om underrättelseverksamhet föreskrivs i en lag om underrättningstjänster (Lov om etterretningstjenesten, 2020-06-19 nr. 77). Om övervakningen av underrättelseverksamheten föreskrivs i en gemensam lag för säkerhetsmyndigheterna (Lov om kontroll med etterretnings-, overvåkings- og sikkerhetstjeneste, 1995-02-03 nr. 07). Det norska parlamentet (Stortinget), EOS-utskottet (Utvalget for kontroll med etterretnings-, overvåkings- og sikkerhetstjeneste) svarar för såväl parlamentarisk tillsyn som för laglighetstillsyn. I Norge finns inga bestämmelser i lag om sådan egentlig civil underrättelseverksamhet inom landet som skulle ha som syfte att skydda den nationella säkerheten, utan landets säkerhetspolis PST utövar sina befogenheter för förhindrande, avslöjande och utredning av brott som medför risk för statens säkerhet. 

Den norska lagstiftningen möjliggör informationsinhämtning i utrymmen som används för boende av permanent karaktär, när det sker för förhindrande av terrorattacker. PST har rätt att utföra hemlig husrannsakan och kan i detta syfte också installera anordningar i utrymmen som används för boende av permanent karaktär. Tillstånd till dessa åtgärder beviljar Oslo tingsrätt på yrkande av PST:s chef eller biträdande chef. För att tillståndet ska kunna beviljas förutsätts det att det finns anledning att förmoda att en terrorattack förbereds. Likaså förutsätts det att det genom hemlig informationsinhämtning är möjligt att få viktig information för förhindrande av brott och att det genom andra metoder vore svårt att få motsvarande information. Informationsinhämtningen ska också följa de grundläggande principerna, det vill säga den ska ske med respekt för grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter och proportionalitetsprincipen ska iakttas. PST har ingen skyldighet att informera den som befogenheten riktar sig mot om att den utövas och personen har inte rätt att få någon uppgift om den. Personen har dock rätt att överklaga eller anföra klagomål över PST:s åtgärder hos det parlamentariska utskott som övervakar underrättelseverksamheten. Täckoperationer anses med stöd av sedvanerätt möjliga i Norge och på lagnivå finns inga bestämmelser om sådana operationer. Således är inte heller täckoperationer i bostäder förbjudna i lag. Avlyssning och optisk observation i bostad är tillåten för PST endast som ett hemligt tvångsmedel under förundersökning.  

5.2.3  Danmark

I 72 § i den danska grundlagen (Danmarks Riges Grundlov, 1953) föreskrivs bland annat om skydd för hemfrid och förtrolig kommunikation. Enligt bestämmelsen är en bostad okränkbar. Enligt bestämmelsen behövs domstolens tillstånd för husrannsakan, beslagtagning och undersökning av brev samt för andra ingrepp i post-, telegraf- och telefonhemligheten, såvida det inte i lag föreskrivs om särskilda undantag. Bestämmelsens ordalydelse om vad bestämmelsen skyddar har tolkats extensivt, så att bestämmelsen anses omfatta även information som förvaras i elektronisk form och elektronisk kommunikation.  

En förutsättning för begränsningar i skyddet för förtroliga meddelanden är i praktiken också att begränsningarna är nödvändiga. Ingrepp som grundar sig på annat än tillstånd av domstol kan dessutom gälla bara en noggrant definierad sak. 

I dansk lagstiftningspraxis har det ansetts behövligt att granska hur föreslagna bestämmelser förhåller sig till människorättskonventioner snarare än hur de förhåller sig till grundlagen. Så har till exempel lagstiftningen om underrättelsetjänster granskats utgående från bestämmelserna i Europakonventionen (se Betænkning om PET og FE, Betænkning nr. 1529, Justitsministeriet 2012). Underrättelseverksamheten regleras i en lag om säkerhetspolisens och försvarsmaktens underrättelsetjänst (Lov om Politiets Efterretningstjeneste, nr. 604 af 12. juni 2013; Lov om Forsvarets Efterretningstjeneste, nr. 602 af 12. juni 2013), som också har bestämmelser om laglighetstillsyn. Laglighetstillsynen av underrättelseverksamheten handhas av en 2013 inrättad oberoende nämnd som tillsynsmyndighet, (Tilsynet med Efterretningstjenesterne). Den parlamentariska tillsynen av underättelseverksamheten handhas av parlamentet (Folketinget), utskottet för underrättelsetjänster (Udvalg vedrørende Efterretningstjenesterne), om vars verksamhet och sammansättning föreskrivs i en egen lag (Lov om etablering af et udvalg om forsvarets og politiets efterretningstjenester, nr. 378 af 6. juli 1988). 

I Danmark finns inga bestämmelser i lag om sådan egentlig civil underrättelseverksamhet inom landet som skulle ha som syfte att skydda den nationella säkerheten, utan landets säkerhetspolis PET utövar sina befogenheter för förhindrande, avslöjande och utredning av brott som medför risk för statens säkerhet. 

Om PET:s uppgifter och befogenheter föreskrivs i en lag om säkerhets- och underrättelsetjänster (Loven om PET) och rättsskipningslagen (Retsplejeloven). Enligt 780–783 § i sistnämnda lag har PET rätt att med tillstånd av domstol avlyssna elektroniska kommunikationsmedel och för detta ändamål för utredning av brott utföra installationer som möjliggör sådan avlyssning även i utrymmen som används för boende av permanent karaktär. I 791 § i samma lag föreskrivs om PET:s rätt att utföra optisk observation i en bostad. Tillstånd till ovan nämnda befogenheter meddelas av domstol och befogenheterna kan användas vid undersökning av allvarliga brott. Med stöd av 799 § i lagen har PET rätt att göra en hemlig husrannsakan vid undersökning av brott. Om befogenheten ska användas utan den boendes vetskap, meddelas tillstånd att använda befogenheten av domstol. 

Om tvångsmedel föreskrivs i lagen om rättsvård (bekendtgørelse af lov om rettens pleje, nr. 1298 af 7 november 2025). Tvångsmedlen är i stort sett jämförbara med hemliga metoder för inhämtande av information enligt den finska polislagen och de hemliga tvångsmedlen i den finska tvångsmedelslagen.  

5.2.4  Tyskland

I artikel 10 i den tyska grundlagen (Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland, 1949) föreskrivs om skydd för förtrolig kommunikation. Det första stycket i artikeln innehåller en bestämmelse om att hemligheten för korrespondens, post och kommunikation är okränkbar. I det första stycket i artikeln nämns inget om de förutsättningar under vilka det är godtagbart att begränsa skyddet. 

Om de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna föreskrivs i artikel 19 i grundlagen. Begränsning av en grundläggande fri- och rättighet är möjlig under förutsättning att det i grundlagen föreskrivs om möjligheten att begränsa ifrågavarande grundläggande fri- eller rättighet. En lag som begränsar en grundläggande fri- eller rättighet måste vara allmänt tillämplig och får inte gälla bara ett enskilt fall. Begränsningen får inte rikta sig mot kärnan i de grundläggande fri- och rättigheterna. Dessutom ska möjligheten till domstolskontroll garanteras. 

I det andra stycket i artikel 10 finns en specialbestämmelse om begränsning av skyddet för förtrolig kommunikation. Enligt det ska begränsningar grunda sig på lag. Om begränsningens syfte är att skydda den fria demokratiska samhällsordningen eller förbundsstatens eller en delstats existens eller säkerhet, kan i lagen föreskrivas att den som begränsningen riktar sig mot inte ska underrättas om begränsningen och att med avvikelse från de allmänna begränsningsförutsättningarna i artikel 19 ska rättsskyddet i stället för genom rätt att söka ändring tillgodoses genom övervakning av en i lagen angiven myndighet.  

I artikel 13 i den tyska grundlagen föreskrivs särskilt om skyddet för hemfrid. Enligt det första stycket i artikeln är hemmet okränkbart. I styckena 2–5 föreskrivs om förutsättningarna för husrannsakan och vissa andra ingrepp i hemfriden. Enligt det andra stycket i artikeln kan ett beslut om husrannsakan fattas bara av domaren eller, om saken är brådskande, någon annan i lagen föreskriven myndighet, och husrannsakan kan genomföras endast på det sätt som föreskrivs i lagen. Enligt det tredje stycket i artikeln kan tekniska ljudupptagningsmetoder användas efter beslut av domstol, om konkreta omständigheter ger anledning att misstänka att någon har begått ett särskilt allvarligt, i lagen noggrant angivet brott. Metoderna får användas för övervakning av den bostad där den misstänkte förmodas uppehålla sig, om andra undersökningsmetoder skulle vara oproportionerligt svåra eller verkningslösa. Tillståndet beviljas för viss tid och kan meddelas av domstolen i en sammansättning med tre domare, i brådskande fall även av en enda domare. Enligt det fjärde stycket kan för avvärjande av en omedelbar och allvarlig fara som riktar sig mot allmän säkerhet – särskilt en fara som riktar sig mot liv eller mot allmänheten – teknisk övervakning av en bostad användas, men bara med domstolens tillstånd. I brådskande fall kan även en annan i lag föreskriven myndighet besluta om en sådan åtgärd, men domstolens beslut måste utan dröjsmål inhämtas i efterskott. Enligt det femte stycket i artikeln kan en i lagen angiven myndighet besluta om användning av tekniska övervakningsmetoder för att skydda personer som har placerats i en bostad enbart för tjänsteuppdrag. På detta sätt förvärvade uppgifter får annars användas endast i en straffprocess (Strafverfolgung) eller för avvärjande av fara och endast om åtgärdens lagenlighet i förväg har fastställts av en domare; i brådskande fall ska domstolens beslut utan dröjsmål inhämtas i efterskott. I det sjätte stycket i artikeln föreskrivs om parlamentarisk tillsyn över användning av tekniska övervakningsmetoder. I det sjunde stycket föreskrivs om andra förutsättningar för begränsningar i hemfrid och ingrepp i hemfrid. Enligt detta sjunde stycke är andra begränsningar och ingrepp tillåtna endast om de behövs för att avvärja allmän fara eller fara för en persons liv, eller med stöd av lag för att avvärja en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, särskilt för att lindra brist på bostäder, avvärja fara för epidemi eller för att skydda ungdomar som är utsatta för fara.  

Om underrättelseverksamhet föreskrivs i Tyskland i en lag underrättelsemyndigheter (Gesetz über den Bundesnachrichtendienst, 20. Dezember 1990, BGBl. I S. 2954, 2979; Gesetz über den militärischen Abschirmdienst, 20. Dezember 1990, BGBl. I S. 2954, 2977; Gesetz über die Zusammenarbeit des Bundes und der Länder in Angelegenheiten des Verfassungsschutzes und über das Bundesamt für Verfassungsschutz, 20. 

Dezember 1990, BGBl. I S. 2954, 2970). Om underrättelsemetoder som innebär ingrepp i innehållet för ett förtroligt meddelande föreskrivs separat i den så kallade G 10-lagen (Gesetz zur Beschränkung des Brief-, Post- und Fernmeldegeheimnisses, 26. Juni 2001, BGBl. I S. 1254, 2298). 

I G 10-lagen föreskrivs om förutsättningarna för att underrättelsetjänsten ska få granska förtroliga meddelanden som posten har förmedlat samt avlyssna och banda förtrolig telekommunikation. Användning av dessa befogenheter förutsätter tillstånd av det ministerium som ansvarar för verksamheten samt godkännande av laglighetstillsynsorganet (G 10-komissionen). Som grund för inhämtande av uppgifterna har uppräknats ett stort antal brott som riktar sig mot nationell säkerhet. Det innersta området i en persons privatliv åtnjuter ett starkare skydd mot myndigheters inhämtande av information. Detta innersta område utgörs av en persons intima privatliv, till vilket till exempel familjelivet inte i sig hänförs.  

Vissa uppgifter i övervakningen av underrättelsemetoder som riktar sig mot innehållet i ett förtroligt meddelande har i G 10-lagen anförtrotts förbundsdagens (Bundestag) kontrollutskott (Parlamentarische Kontrollgremium), som utövar parlamentarisk tillsyn över underrättelseverksamheten. Det grundläggande bestämmelserna om kontrollutskottet ingår i grundlagen och i lagen om parlamentarisk tillsyn över underrättelseverksamheten (Gesetz über die parlamentarische Kontrolle nachrichtendienstlicher Tätigkeit des Bundes, 29. Juli 2009, BGBl. I S. 2346). 

Enligt 9 (2) § första meningen i lagen om samarbete mellan förbundsstaten och delstatsmyndigheterna, som har som syfte att skydda grundlagen och säkerhetstjänsten inom landet (Bundesamt für Verfssungsschutz /BfV) kan privat i hemmet uttalade ord i hemlighet avlyssnas eller upptas med tekniska metoder endast om detta är nödvändigt för att avvärja omedelbar livsfara i ett enskilt fall och polisens hjälp för att skydda detta rättsgoda inte kan erhållas i tid. Enligt den andra meningen i 9(2) § gäller det ovan nämnda även tagande av fotografier och videofilmning. Vidare föreskrivs i paragrafen att BfV:s chef eller hans företrädare fattar beslut om användning av ovan nämnda metoder i en brådskande situation. Tillstånd av domstolen ska då sökas utan dröjsmål. Ytterligare ska enligt 9(3) § det parlamentariska tillsynsorganet informeras om användningen av metoden. Ovan nämnda metoder, som innebär ingrepp i utrymmen som används för boende av permanent karaktär kan användas bara när en omedelbar fara hotar. Som en sådan omedelbar fara kan betraktas till exempel faror som har samband med explosiva ämnen, biologiska vapen eller radioaktiv strålning.  

BfV har möjlighet att utföra installationer i utrymmen som används för boende av permanent karaktär, förutsatt att det finns tillstånd att använda själva metoden. Det finns inga separata bestämmelser om täckoperationer i utrymmen som används för boende av permanent karaktär och lagen begränsar inte de utrymmen där täckoperationer får äga rum. Vid täckoperationer är det således möjligt att gå in i en bostad om innehavaren av bostaden ger sitt samtycke.  

5.2.5  Frankrike

I 1958 års grundlag (Constitution du 4 octobre 1958), 1789 års deklaration om mänskliga rättigheter (Déclaration des Droits de l’Homme et du Citoyen de 1789) och ingressen till 1946 års grundlag (Préambule de la Constitution du 27 octobre 1946), det vill säga de lagar som tillsammans bildar den franska konstitutionen, finns inga direkta bestämmelser om skydd för privatliv. Rätten till skydd för privatliv, skydd för förtroligt meddelande och skyddet för hemfrid har ändå ansetts kunna härledas ur artikel 2 i deklarationen om mänskliga rättigheter, där skyddet för vars och ens mänskliga rättigheter allmänt konstateras. Enligt artikel 34 i 1958 års grundlag föreskrivs det genom lag närmare om de grundläggande fri- och rättigheterna. Om skyddet för privat- och familjeliv föreskrivs i artikel 9 i lagen om civilrätten (Code civil), enligt vilken var och en har rätt till respekt för sitt privatliv. Skyddet för privatliv anses sträcka sig också till förtrolig kommunikation och till hemmet. Kommunikation mellan enskilda individer tryggas dessutom genom en lag om dataskydd ((Loi relative à l’informatique, aux fichiers et aux libertés, n° 78-17 du 6 janvier 1978), enligt vars första artikel mänskliga rättigheter, privatlivet och individens friheter inte får kränkas genom informationsteknik. 

Skyddet för privatliv eller förtroliga meddelanden har inte definierats i lagstiftningen, utan deras innehåll och betydelse utformas i tolkningspraxis. Rätten till privatliv har i praktiken inte varit obegränsad. Denna rätt har man i Frankrike vägt mot i synnerhet yttrandefrihet och pressfrihet. I tolkningspraxis har det uppstått ett antal kriterier med vars hjälp man försöker finna en balans mellan olika grundläggande fri- och rättigheter. Till dessa begränsnings- och avvägningskriterier hör nödvändighet (till exempel allmän fördel) och proportionalitet. 

Om underrättelsebefogenheter föreskrivs i Frankrike i lagen om intern säkerhet (Code de la sécurité intérieure). Enligt artikel L241-1 i denna lag tryggas hemligheten för förtroliga meddelanden i elektronisk datakommunikation genom lag. Enligt bestämmelsen kan skyddet för hemligheten av förtroliga meddelanden dock begränsas under undantagsförhållanden, bland annat för att förhindra terrorism och för insamling av underrättelseinformation om nationell säkerhet. Bestämmelsen täcker bland annat telefon- och e-postkommunikation.  

I Frankrike ändrades underrättelselagstiftningen 2015 så att myndigheterna underrättelsebefogenheter ökades (Loi relative au renseignement, n° 2015-912 du 24 juillet 2015). Enligt lagen kan grunden för att vidta underrättelseåtgärder vara bland annat tryggande av nationell suveränitet eller viktiga utrikespolitiska eller kommersiella intressen eller bekämpning av terrorism och organiserad brottslighet. Underrättelselagen innehåller bestämmelser om laglighetsövervakningen av underrättelseverksamheten. Den parlamentariska tillsynen av underrättelseverksamheten är däremot reglerad i en egen lag (Loi portant création d’une délégation parlementaire au renseignement, n° 2007-1443 du 9 octobre 2007). 

Den franska underrättelselagstiftningen möjliggör inhämtning av information i hem eller utrymmen som är avsedda för boende av permanent karaktär i syfte att skydda den nationella säkerheten. Den franska lagen om underrättelsetjänster (Article L.853-3 du code de la sécurité intérieure) gör det möjligt för den franska säkerhets- och underrättelsetjänsten (Direction Générale de la Sécurité Intérieure, DGSI) att utföra underrättelseinhämtning och installera anordningar ”i privata utrymmen som sannolikt används som bostad och i fordon”. Beslutet fattas av premiärministerns kansli efter att kansliet har mottagit ett ställningstagande från den myndighet som övervakar underrättelsemetoderna. Beslutet om att ta i bruk underrättelsemetoder i ett utrymme som är avsett för boende av permanent karaktär omfattar installation, användning, underhåll och avlägsnande av tekniska anordningar. 

5.2.6  Nederländerna

I artikel 10 i den nederländska grundlagen (Grondwet voor het Koninkrijk der Nederlanden, 1983, med flera smärre ändringar, senast 2023) föreskrivs om skydd för privatliv. I artikeln konstateras att var och en har rätt till ett skydd för privatliv, som dock kan begränsas genom lag. Enligt grundlagen föreskrivs om lagring och delning av personliga uppgifter genom lag, samtidigt som i lagen föreskrivs om skyddet för privatlivet. Om skydd för hemfrid föreskrivs särskilt i artikel 12 i grundlagen, enligt vilken intrång i ett hem mot den boendes vilja kan tillåtas endast i de situationer om vilka föreskrivs i lag eller med stöd av lag och bara av dem om vilka föreskrivs i lag eller med stöd av lag. Enligt artikeln ska då ett förhandsmeddelande om intrånget på området för hemfrid och dess syfte förutsättas, dock så att i lag kan föreskrivas om undantag. Enligt artikeln ska en rapport om intrånget i hemmet överlämnas till bostadens innehavare så snart som möjligt efteråt, men genom lag kan föreskrivas om att rapporten kan lämnas senare, om intrånget på området för hemfrid har grundat sig på tryggande av statens säkerhet eller av en straffprocess samt föreskrivas om att rapporten inte alls behöver överlämnas om det inte under några som helst förhållanden vore förenligt med statens säkerhet att göra det.  

Om skyddet för hemligheten av förtroliga meddelanden föreskrivs i artikel 13 i grundlagen, vars ordalydelse ändrades 2022 i syfte att bredda artikelns innehåll till att skydda olika former av kommunikation och ur artikeln stryka de föråldrade hänvisningarna till telefon- och telegrafkommunikation. Enligt artikel 13 har var och en rätt till skydd för förtroligheten för ett meddelande och kommunikation genom datatrafik. Skyddet kan begränsas endast i de situationer som anges i lag och med tillstånd av domstol eller för att skydda statens säkerhet med stöd av ett tillstånd som har beviljats av andra som enligt lagen är behöriga att meddela ett sådant tillstånd. Bestämmelser om skyddet för hemfrid finns i bland annat lagen om verkställighet av dataskyddförordningen (Uitvoeringswet Algemene verordening gegevensbescherming, 2018) och i lagen om lagring av uppgifter vid kommunikation i datatrafik (Wet bewaarplicht telecommunicatiegegevens, 2009).  

I Nederländerna har enligt lag bland annat polisen och underrättelsemyndigheterna befogenheter att göra ingrepp i det grundlagsfästa skyddet för hemligheten av ett förtroligt meddelande, om en i lag angiven behörig myndighet ger tillstånd till ingreppet. Om underrättelseverksamhet föreskrivs i lagen om underrättelse- och säkerhetstjänster (Wet op de inlichtingen- en veiligheidsdiensten, 2017). Lagen ersatte en tidigare lag från 2012. Genom reformen införde man nya underrättelsebefogenheter, förbättrade den rättsliga tillsynen av underrättelseverksamheten och försökte beakta den tekniska utveckling som skett. 

Den nederländska underrättelselagstiftningen ger möjlighet till informationsinhämtning i hem eller ett utrymme som är avsett för boende av permanent karaktär i syfte att skydda den nationella säkerheten. Tillstånd att använda underrättelsebefogenheter i en sådan bostad beviljas av antingen inrikesministern eller försvarsministern, beroende på om befogenheten utövas av den civila underrättelsemyndigheten (Algemene Inlichtingen- en Veiligheidsdienst, AIVD) eller den militära underrättelsemyndigheten (Militaire Inlichtingen- en Veiligheidsdienst, MIVD). Beslutsfattandet och beviljandet av tillståndet styrs av de grundläggande principerna, det vill säga principen om minsta möjliga skada, proportionalitetsprincipen, nödvändighet och respekt för grundläggande fri- och rättigheter. 

Om den nederländska säkerhets- och underrättelsetjänsten AIVD:s befogenheter att utföra avlyssning och optisk observation i bostäder, utföra hemlig husrannsakan samt installera anordningar som möjliggör observation i utrymmen som används för boende av permanent karaktär föreskrivs i lagen om underrättelse- och säkerhetstjänster (Wet op de inlichtingen- en veiligheidsdiensten 2017). I 40 § i lagen föreskrivs om upptagning, det vill säga observation av vad som händer i bostaden. I 42 § i lagen föreskrivs om undersökning av slutna platser, inklusive bostäder. Om undersökning av föremål i en bostad föreskrivs i lagens 45 § och om installation av anordningar som gör observation möjlig i lagens 58 §. Det finns inte särskilda bestämmelser om täckoperationer i bostäder som används för permanent boende, men i lagen finns inga begränsningar i fråga om de utrymmen där täckoperationer kan utföras. När AIVD inhämtar underrättelser, inhämtas uppgifterna hos den som har dem och föremålet för underrättelseåtgärderna är således inte begränsat till exempelvis uteslutande personer som vållar hot. Om hemlig husrannsakan riktas mot en annan persons bostad än den persons som egentligen förorsakar hotet, förutsätts det att beslutet motiveras mer detaljerat än vanligt, bland annat för bedömning av om åtgärden är nödvändig och proportionell. Den som blivit föremål för hemlig husrannsakan ska underrättas om åtgärden inom fem år efter att befogenheten användes, såvida det inte finns grunder för att inte underrätta honom eller henne.