1.1  Bakgrund

Beredningen av propositionen har föranletts av en EU-rättsakt som förutsätter nationellt genomförande. Syftet med propositionen är att i fråga om kraven på koldioxidsnåla bränslen och visandet av överensstämmelse med kraven nationellt genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1788 om gemensamma regler för de inre marknaderna för förnybar gas, naturgas och vätgas, om ändring av direktiv (EU) 2023/1791 och om upphävande av direktiv 2009/73/EG, nedan gasmarknadsdirektivet. Medlemsstaterna ska senast den 5 augusti 2026 sätta i kraft den lagstiftning som gasmarknadsdirektivet förutsätter. 

1.2  Beredning

2.1  Direktivet om gemensamma regler för de inre marknaderna för förnybar gas, naturgas och vätgas (gasmarknadsdirektivet)

2.2  Den delegerade förordningen om koldioxidsnåla bränslen

Kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/2359 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1788 vad gäller specificering av en metod för bedömning av minskningen av växthusgasutsläpp från koldioxidsnåla bränslen, nedan den delegerade förordningen (EU) 2025/2359, som den 8 juli 2025 antagits med stöd av artikel 9.5 i gasmarknadsdirektivet, kompletterar gasmarknadsdirektivet genom att specificera en metod för fastställande av minskningen av växthusgasutsläpp från koldioxidsnåla bränslen. Den delegerade förordningen (EU) 2025/2359 trädde i kraft den 11 december 2025. I en bilaga till den delegerade förordningen (EU) 2025/2359 föreskrivs i detalj om beräkning av minskningen av växthusgasutsläpp från andra koldioxidsnåla bränslen än återvunna kolbaserade bränslen.  

Återvunna kolbaserade bränslen, vilka omfattas av definitionen av begreppet koldioxidsnåla bränslen, ingår inte i tillämpningsområdet för den delegerade förordningen (EU) 2025/2359, eftersom en metod för bedömningen av minskningen av växthusgasutsläpp från återvunna kolbaserade bränslen preciseras i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185 av den 10 februari 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 genom fastställande av ett minimitröskelvärde för minskningen av växthusgasutsläpp från återvunna kolbaserade bränslen och genom specificering av en metod för bedömningen av minskningen av växthusgasutsläpp från förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung och från återvunna kolbaserade bränslen, nedan den delegerade förordningen (EU) 2023/1185. Återvunna kolbaserade bränslen behandlas mer ingående i avsnitt 3.7. 

3.1  Allmänt om hållbarhetskriterierna och om påvisande av hållbarhet

Med hållbarhetskriterier avses de krav på förnybara bränslen som ställs i hållbarhetslagen. Den regleringsram som gäller hållbarhetskriterierna och påvisande av hållbarheten baserar sig på RED-direktivet, som i fråga om hållbarhetskriterierna och påvisandet av hållbarhet har genomförts nationellt genom lagen om hållbarhetskriterierna för vissa bränslen (393/2013, nedan hållbarhetslagen). Närmare bestämmelser om hållbarhetskriterierna och om påvisande av hållbarheten finns i statsrådets förordning om hållbarhetskriterierna för vissa bränslen (6/2021, nedan hållbarhetsförordningen). Med förnybara bränslen avses i hållbarhetslagen RFNBO-bränslen, biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen. 

Skyldigheten att påvisa hållbarheten hos förnybara bränslen härrör främst från annan lagstiftning eller från beslut om statsunderstöd. I hållbarhetslagen föreskrivs dessutom om en rätt för Försörjningsberedskapscentralen och verksamhetsutövare att påvisa hållbarheten. Försörjningsberedskapscentralen kan enligt hållbarhetslagen visa att de förnybara bränslen som den skaffar uppfyller hållbarhetskriterierna enligt hållbarhetslagen. På motsvarande sätt kan en verksamhetsutövare som producerar RFNBO-bränslen och som levererar RFNBO-bränslen till gruvindustrin, tillverkningsindustrin, byggande eller informationstjänstnäringsverksamhet visa att de RFNBO-bränslen som verksamhetsutövaren producerar uppfyller hållbarhetskriterierna för dem. Med tanke på den författningstekniska överskådligheten hänvisas det i hållbarhetslagen till kraven på RFNBO-bränslen som hållbarhetskriterier, trots att kraven avviker från hållbarhetskriterierna för bränslen som framställts av biomassa. 

Dessutom ska enligt artikel 18.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1789 om de inre marknaderna för förnybar gas, naturgas och vätgas, om ändring av förordningarna (EU) nr 1227/2011, (EU) 2017/1938, (EU) 2019/942 och (EU) 2022/869 samt beslut (EU) 2017/684, och om upphävande av förordning (EG) nr 715/2009, nedan gasmarknadsförordningen, nätanvändarna erhålla en rabatt på 100 procent av den kapacitetsbaserade tariffen från den systemansvariga för överföringssystem vid sammanlänkningspunkter mellan medlemsstater för förnybar gas och 75 procent för koldioxidsnål gas, efter att användaren har försett den berörda systemansvariga för överföringssystem med ett bevis på hållbarhet, på grundval av ett giltigt certifikat som erhållits för förnybar gas enligt artiklarna 29 och 30 i RED-direktivet och registrerats i unionens databas som avses i artikel 31a i det direktivet, och för koldioxidsnål gas på grundval av ett giltigt certifikat som erhållits enligt artikel 9 i gasmarknadsdirektivet. 

Hållbarheten hos förnybara bränslen kan påvisas i enlighet med antingen Finlands nationella system eller ett sådant frivilligt nationellt eller internationellt system som kommissionen har erkänt. Den främsta skillnaden mellan det nationella systemet och de frivilliga system som kommissionen har erkänt är att hållbarhetsintyg som utfärdas via det nationella systemet inte godkänns i andra medlemsstater för påvisande av hållbarheten hos bränslen. Dessutom ska ekonomiska aktörer i det nationella systemet uppfylla den definition av begreppet verksamhetsutövare som anges i hållbarhetslagen för att ha rätt att ansöka om godkännande av sitt hållbarhetssystem hos Energimyndigheten.  

Energimyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av hållbarhetslagen och sköter andra uppgifter som ankommer på myndigheten enligt hållbarhetslagen. Dessutom utövar Energimyndigheten tillsyn över certifieringsorgan för de frivilliga nationella och internationella system som Europeiska kommissionen har erkänt. 

3.2  Lagen om hållbarhetskriterierna för vissa bränslen

3.3  Statsrådets förordning om hållbarhetskriterierna för vissa bränslen

I hållbarhetsförordningen finns närmare bestämmelser om hållbarhetskriterierna för förnybara bränslen och om påvisande av hållbarheten. I 3 § i hållbarhetsförordningen föreskrivs om beräkning av minskningen av växthusgasutsläpp. Till denna del hänvisas det i förordningen till bilagor till RED-direktivet samt till kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185. I förordningens 4 § föreskrivs om minimiuppgifterna i det hållbarhetsintyg som utfärdas av en verksamhetsutövare. 

I 5 § i hållbarhetsförordningen föreskrivs om uppgifterna som verksamhetsutövaren ska ange i rapporten om uppfyllande av hållbarhetskriterierna. Bland dem ingår minskningen av växthusgasutsläppen från ett parti med förnybart bränsle, om minskning av växthusgasutsläpp tillämpas på partiet med bränsle eller på råvaran. I 6 § hållbarhetsförordningen finns mer detaljerad reglering om massbalansen. I förordningens 7 § föreskrivs om de varaktiga förändringar som verksamhetsutövaren utan dröjsmål ska anmäla till Energimyndigheten. Dessa är införandet av nya råvaror och förnybara bränslen i hållbarhetssystemet, varaktiga och väsentliga ändringar i förfarandena för beräkning av växthusgasutsläpp eller av minskningen av växthusgasutsläpp, varaktiga och väsentliga förändringar i massbalansen samt andra varaktiga och väsentliga förändringar i förutsättningarna för godkännande av hållbarhetssystemet. I 8 § i hållbarhetsförordningen finns mer detaljerad reglering om kontrollörens kompetensområde. Genomförandet av artikel 9 i gasmarknadsdirektivet och införlivandet av koldioxidsnåla bränslen med det nationella systemet medför att hållbarhetsförordningen behöver ändras.  

3.4  Lagen om utsläppshandel

I 34 § i lagen om utsläppshandel föreskrivs om påvisande av hållbarhet. I 3 mom. förutsätts att om en luftfartygsoperatör i sin utsläppsrapport uppger noll som emissionsfaktor för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som framställs med användning av väte från förnybara källor, ska dessa bränslen uppfylla hållbarhetskriterierna i hållbarhetslagen. Luftfartygsoperatören ska visa detta i enlighet med hållbarhetslagen. Bestämmelser om bränslen med nollutsläpp och om påvisande av hållbarhet finns i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012, nedan MRR-förordningen. Med bränslen med emissionsfaktor noll avses enligt MRR-förordningen biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen, syntetiska koldioxidsnåla bränslen, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen eller fraktioner av blandade bränslen eller material som överensstämmer med kriterierna i artikel 38.5, 39a.3 eller 39a.4 i MRR-förordningen. MRR-förordningen innehåller därmed nu för tiden också bestämmelser om flygbränslen med nollutsläpp. 

Bestämmelser om bränslen med nollutsläpp och om emissionsfaktorer för koldioxid för sjötransport finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG, nedan MRV-förordningen. I del C punkt 1.2 i bilaga II till MRV-förordningen sägs det att om ett företag använder RFNBO-bränslen, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle ska emissionsfaktorn för koldioxid bestämmas i enlighet med MRR-förordningen.  

Med anledning av att MRR-förordningen och MRV-förordningen har ändrats bör 34 § 3 mom. i lagen om utsläppshandel uppdateras så att det motsvarar gällande reglering i MRR-förordningen och MRV-förordningen. Nationellt tillämpas hållbarhetslagen vid påvisande av hållbarhet. 

I praktiken kan en verksamhetsutövare som avses i lagen om utsläppshandel påvisa hållbarheten hos ett bränsle i enlighet med 3 kap. i hållbarhetslagen genom verksamhetsutövares hållbarhetssystem eller genom ett frivilligt system som kommissionen har erkänt eller genom hållbarhetsintyg som en bränsleleverantör har utfärdat och med hjälp av vilka ett hållbart bränsle kan överföras från ett hållbarhetssystem till ett annat. Hållbarhetsintyget ska ha utfärdats i enlighet med ett hållbarhetssystem som godkänts av Energimyndigheten eller ett frivilligt system som godkänts av kommissionen. Avsikten är att göra det möjligt för rederier och luftfartygsoperatörer att påvisa hållbarheten genom hållbarhetsintyg. 

3.5  Utnyttjande av det nationella hållbarhetssystemet vid påvisande av hållbarheten

Finland har inrättat ett nationellt hållbarhetssystem som varit i bruk sedan 2013. Det nationella systemet omfattar för närvarande biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen och RFNBO-bränslen. I och med gasmarknadsdirektivet är det möjligt att komplettera det nationella systemet också med koldioxidsnåla bränslen.  

Finland har inte anmält sitt nationella system till kommissionen, och därför duger de certifieringar eller hållbarhetsintyg som beviljats via systemet inte för att i andra medlemsstater påvisa bränslens hållbarhet. Dessutom förutsätter FuelEU Maritime-förordningen i fråga om sjötransporter att bränslena ska vara certifierade genom ett av de frivilliga nationella eller internationella system som kommissionen har erkänt för att kunna beaktas vid beräkning av växthusgasintensiteten från energianvändning ombord på ett fartyg. 

De verksamhetsutövare som omfattas av det nationella systemet hör för närvarande huvudsakligen till följande kategorier: anläggningar inom utsläppshandeln, framställare och distributörer av biodrivmedel och biogas för transport, verksamhetsutövare som fått statsunderstöd samt anläggningar som utnyttjar biogas vid värmeproduktion. Hittills har Energimyndigheten inte godkänt några hållbarhetssystem som gäller RFNBO-bränslen. 

RED III-direktivet preciserade de krav som gäller kontroll och som ska iakttas också i det nationella systemet. I både RED-direktivet och gasmarknadsdirektivet hänvisas det till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/996 om regler för att verifiera hållbarhet och kriterier för minskade växthusgasutsläpp och kriterier för låg risk för indirekt ändring av markanvändning. Genomförandeförordningen innehåller bestämmelser om definitionen av ekonomisk aktör, om styrningen av frivilliga system och om revisionsprocessen samt särskilda bestämmelser för genomförandet av massbalanssystemet och unionsdatabasen. Merparten av bestämmelserna i genomförandeförordningen riktar sig uttryckligen till de frivilliga system som kommissionen har erkänt. Kommissionen har börjat bereda en ändring av genomförandeförordningen. För tillfället är det oklart hur och till vilka delar genomförandeförordningen och den ändring av den som är under beredning inverkar på det nationella systemet, kontrollen och den myndighet som utövar tillsyn. 

3.6  Förhållandet mellan påvisande av hållbarheten och ursprungsgarantier

Regleringen om hållbarhetskriterierna och påvisande av hållbarheten är en författningshelhet som är fristående från regleringen om ursprungsgarantier. En ursprungsgaranti är ett elektroniskt dokument som utgör bevis för att en viss andel eller mängd energi har producerats med förnybara energikällor, kärnkraft eller högeffektiv kraftvärme eller av spillvärme eller spillkyla. Avsikten med systemet med ursprungsgarantier är att förbättra slutförbrukarnas möjligheter att tillförlitligt välja produktionssätt för den el de förbrukar. Beviljandet av ursprungsgarantier förutsätter inte att energin uppfyller de hållbarhetskriterier för det förnybara bränslet i fråga som föreskrivs i hållbarhetslagen. 

Enligt lagen om ursprungsgarantier för energi (1050/2021), nedan lagen om ursprungsgarantier, ska t.ex. en gasförsäljare som säljer förnybar gas till gasförbrukare certifiera ursprunget för den sålda gasen genom att annullera ursprungsgarantier. För fullgörande av certifieringsskyldigheten räcker det enligt lagen om ursprungsgarantier att ursprungsgarantierna för den förnybara el som har använts för att producera den syntetiska gasen har annullerats. När ursprungsgarantierna har annullerats kan gasen säljas som förnybar. I praktiken är det alltså möjligt att gasen inte är förnybar på det sätt som avses i lagen om ursprungsgarantier, men om gasen inte uppfyller hållbarhetskriterierna i hållbarhetslagen eller om uppfyllandet av hållbarhetskriterierna inte visas i enlighet med hållbarhetslagen är gasen ändå inte ett hållbart förnybart bränsle i den bemärkelse som avses i hållbarhetslagen. Då kan gasen inte räknas in t.ex. i de skyldigheter som gäller förnybara drivmedel för transport enligt lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport (446/2007, nedan lagen om distributionsskyldighet). 

3.7  Återvunna kolbaserade bränslen

3.8  Hur produktionen och användningen av koldioxidsnåla bränslen har utvecklats

4.1  De viktigaste förslagen

Propositionens huvudsakliga syfte är att i hållbarhetslagen göra de ändringar som det nationella genomförandet av bestämmelserna om visande av överensstämmelse med kraven för koldioxidsnåla bränslen i gasmarknadsdirektivet förutsätter. Propositionen syftar till att säkerställa att de minskade växthusgasutsläppen genom användning av koldioxidsnåla bränslen uppgår till minst 70 procent och att de krav som fastställs genom den metod som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/2359 har uppfyllts.  

I propositionen föreslås att hållbarhetslagens tillämpningsområde utvidgas så att det omfattar också koldioxidsnåla bränslen. Vidare utvidgas genom propositionen det nationella systemet så att det genom det blir möjligt att visa också överensstämmelse med kraven för koldioxidsnåla bränslen, alltså att hållbarhetskriteriet för koldioxidsnåla bränslen är uppfyllt. Det föreslås att verksamhetsutövare, rederier och luftfartygsoperatörer enligt den föreslagna 34 § i lagen om utsläppshandel samt koldioxidsnåla bränslen som omfattas av ett beslut om statsunderstöd ska bli skyldiga att visa att hållbarhetskriteriet för koldioxidsnåla bränslen är uppfyllt. Dessutom föreslås en rätt för Försörjningsberedskapscentralen samt för verksamhetsutövare som producerar koldioxidsnåla bränslen och som levererar koldioxidsnåla bränslen för transportändamål eller till industrin att visa att hållbarhetskriteriet för koldioxidsnåla bränslen är uppfyllt. Också en verksamhetsutövare som producerar förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och koldioxidsnåla bränslen i samma produktionsanläggning och på vilken lagen tillämpas med avseende på någotdera bränslet föreslås ha rätt att visa att de förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller koldioxidsnåla bränslen som verksamhetsutövaren producerar uppfyller hållbarhetskriterierna enligt lagen oberoende av till vilken sektor verksamhetsutövaren levererar dessa bränslen. Det är meningen att samma förfarande ska kunna tillämpas också i fråga om rederier och luftfartygsoperatörer. 

Det föreslås att 34 § i lagen om utsläppshandel ändras så att det i lagen med anledning av att MRR-förordningen och MRV-förordningen har ändrats tas in krav på att visa nollutsläpp från RFNBO-bränslen och koldioxidsnåla bränslen. Vidare preciseras de sätt på vilka rederier och luftfartygsoperatören kan påvisa hållbarheten. 

Hållbarhetskriterierna för förnybara bränslen och bestämmelserna om visande av överensstämmelse med hållbarhetskriterierna föreslås förbli oförändrade i hållbarhetslagen och hållbarhetsförordningen. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Under beredningen granskades ett alternativ där det inte skulle ha gjorts möjligt att genom det nationella systemet visa att hållbarhetskriteriet för koldioxidsnåla bränslen är uppfyllt. Uppfyllandet av hållbarhetskriteriet för koldioxidsnåla bränslen skulle då ha kunnat visas endast genom frivilliga nationella eller internationella system som godkänts av kommissionen. Fördelen med frivilliga system är att den certifiering som fås via dem godkänns också i andra EU-medlemsstater som bevis på att hållbarhetskriterierna är uppfyllda. Upprätthållandet av ett frivilligt system är emellertid ofta dyrare för verksamhetsutövaren än kostnaderna för det nationella systemet. Kommissionen har ännu inte godkänt några frivilliga nationella eller internationella system som gäller koldioxidsnåla bränslen, men man kan anta att åtminstone en del av de frivilliga systemen i framtiden kommer att täcka också koldioxidsnåla bränslen. 

Under beredningen bedömdes dessutom ett handlingsalternativ där återvunna kolbaserade bränslen, en underkategori av koldioxidsnåla bränslen, inkluderas i hållbarhetslagen. I samband med genomförandet av RED III-direktivet valde man att lämna de återvunna kolbaserade bränslena utanför hållbarhetslagens tillämpningsområde, eftersom Finland beslutade att inte inkludera dem i distributionsskyldigheten inom transportsektorn. I samband med genomförandet av RED III-direktivet konstaterades det ändå att om behovet av att påvisa hållbarheten hos återvunna kolbaserade bränslen ökar, är det ändamålsenligt att på nytt överväga att de tas in i hållbarhetslagen. 

Det ansågs att visandet av koldioxidsnåla bränslens överensstämmelse med kraven genom det nationella systemet är ändamålsenligt för att minimera verksamhetsutövarnas administrativa börda särskilt när verksamhetsutövaren producerar både RFNBO-bränslen och koldioxidsnåla bränslen. Då kan de verksamhetsutövare som utnyttjar det nationella systemet använda ett och samma system för att visa att hållbarhetskriterierna för vartdera bränslet är uppfyllda. Under beredningen ansågs det också vara ändamålsenligt att återvunna kolbaserade bränslen inkluderas i hållbarhetslagens tillämpningsområde på samma gång. Det ansågs inte längre vara motiverat att lämna de återvunna kolbaserade bränslena utanför det nationella systemet nu när hållbarhetslagens tillämpningsområde också i övrigt utsträcks att omfatta koldioxidsnåla bränslen. Dessutom ansågs det vara viktigt att kompetensen i Finland vad beträffar visandet av att hållbarhetskriterierna är uppfyllda breddas också till koldioxidsnåla bränslen, inklusive eventuella återvunna kolbaserade bränslen, även om nationella mål inte har ställts upp för återvunna kolbaserade bränslen, liksom inte heller för andra koldioxidsnåla bränslen. 

Vidare granskades i samband med beredningen ett alternativ där de bestämmelser om certifiering av koldioxidsnåla bränslen som förutsätts i gasmarknadsdirektivet skulle ha införlivats med separat lagstiftning om förnybara bränslen. Under beredningen kom man ändå fram till att det för att regelverket om RFNBO-bränslen och koldioxidsnåla bränslen ska vara samstämmigt är ändamålsenligare att utvidga hållbarhetslagens tillämpningsområde och att i hållbarhetslagen ta in bestämmelser om visande av att hållbarhetskriteriet för koldioxidsnåla bränslen är uppfyllt.  

5.2  Metoder som planeras eller som har genomförts av andra medlemsstater

Genomförandet av gasmarknadsdirektivet pågår i huvudsak som bäst i alla medlemsstater vad beträffar visande av överensstämmelse med kraven för koldioxidsnåla bränslen, och enligt vad som för tillfället är känt har ingen medlemsstat ännu underrättat kommissionen om åtgärder för genomförande av den berörda artikeln. 

6.1  Allmänt

Utkastet till proposition var på remiss från den 22 december 2025 till den 13 februari 2026 i webbtjänsten utlåtande.fi. Arbets- och näringsministeriet begärde utlåtande om propositionsutkastet av 74 aktörer, i huvudsak ministerier och myndigheter, företag och föreningar. Även andra aktörer än de som nämndes i sändlistan hade möjlighet att yttra sig via webbtjänsten utlåtande.fi. Begäran om utlåtande och de utlåtanden som lämnades kan läsas på webbplatsen utlåtande.fi och i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskoden TEM049:00/2025.  

Sammanlagt 14 utlåtanden kom in. Utlåtanden gavs av kommunikationsministeriet, CPC Finland Oy, Hycamite TCD Technologies Oy, Traficom, Finlands näringsliv rf, Energimyndigheten, miljöministeriet, Gasgrid Finland Oy, Finlands naturskyddsförbund rf, Liquid Sun Oy, Suomen Vetyklusteri ry, Green North Energy Oy, Suomen Biokierto ja Biokaasu ry samt Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK ry. Skatteförvaltningen och finansministeriet meddelade att den inte hade något att anföra. 

I de inlämnade utlåtandena understöddes lagförslagen i huvudsak. Omständigheter som framförts i utlåtandena och som lyftes fram för att beaktas vid den fortsatta beredningen gällde särskilt i fråga om hållbarhetslagen och koldioxidsnåla bränslen de sektorer där producenter av koldioxidsnåla bränslen enligt lagförslaget har rätt att påvisa hållbarheten hos koldioxidsnåla bränslen. Beträffande lagförslaget om ändring av lagen om utsläppshandel lyftes i utlåtandena framför allt fram förhållandet mellan lagen om utsläppshandel och hållbarhetslagen i fråga om skyldigheter som gäller rederier och luftfartygsoperatörer. 

6.2  Hållbarhetslagen och koldioxidsnåla bränslen

I remissvaren understöddes utvidgningen av hållbarhetslagens och det nationella systemets tillämpningsområde till koldioxidsnåla bränslen. I några utlåtanden ansågs det emellertid att rätten enligt 2 b § 3 mom. i lagförslaget att påvisa hållbarheten hos koldioxidsnåla bränslen inte bör avgränsas endast till vissa sektorer. En utvidgning av momentets tillämpningsområde motiverades med att det på marknader i tillväxt också inom andra sektorer än de som anges i förslaget kan uppstå behov av att påvisa bränslenas hållbarhet, och att dessutom hållbarhetsintygens roll liksom också den roll som frivilligt påvisande av hållbarheten hos bränslen spelar som verktyg för företagens ansvarsarbete bör identifieras. I utlåtandena ansågs det vara viktigt att om en produktionsanläggning har rätt att påvisa hållbarheten hos RFNBO-bränslen bör den i princip ha rätt att påvisa hållbarheten också hos koldioxidsnåla bränslen och vice versa. 

Vidare påpekades det i utlåtandena att nätanvändare som matar in koldioxidsnåla bränslen (e-metan) i ett metannät är skyldiga att visa att kraven för bränslets koldioxidsnålhet är uppfyllda för att kunna få lagstadgade rabatter för inmatning i nätet. Om rätten att påvisa hållbarheten avgränsades till de sektorer som anges i propositionsutkastet skulle en del av dem som använder metannätet kunna hamna utanför det nationella systemet, även om påvisandet av hållbarhet genom det nationella systemet i de fallen skulle kunna vara ett effektivt sätt att visa att den e-metan som matas in i nätet är koldioxidsnål.  

Till 2 b § i lagförslaget fogades vid den fortsatta beredningen ett nytt 4 mom. där det föreslås bli föreskrivet att en verksamhetsutövare som producerar RFNBO-bränslen och koldioxidsnåla bränslen i samma produktionsanläggning och på vilken lagen för någotdera bränslets del tillämpas med stöd av 2 eller 2 b § har rätt att visa att de RFNBO-bränslen eller koldioxidsnåla bränslen som verksamhetsutövaren producerar uppfyller hållbarhetskriterierna enligt lagen oberoende av till vilken sektor verksamhetsutövaren levererar de berörda bränslena. Andra aktörer kan påvisa bränslenas hållbarhet genom frivilliga system som kommissionen har erkänt, i överensstämmelse med villkoren för dessa system.  

I remissvaren lyftes också standarden ISO 19870-1 fram. Standarden, som håller på att beredas, står i strid med den delegerade förordningen (EU) 2025/2395, bl.a. vad gäller utsläppsallokeringen. Varken i gasmarknadsdirektivet eller i den delegerade förordningen (EU) 2025/2395 förutsätts överensstämmelse med ISO-standarden. Under beredningen var det inte möjligt att närmare beakta skillnaderna mellan ISO-standarden och gällande EU-lagstiftning. 

I remissvaren noterade dessutom både Energimyndigheten och andra remissorgan Energimyndighetens resurser och ökande arbetsmängd. 

6.3  Påvisande av hållbarhet i utsläppshandeln

I remissvaren noterades den i 34 § i lagen om utsläppshandel och i förslaget till ändring av den ingående hänvisningen till hållbarhetslagen i fråga om rederier och luftfartygsoperatörer. Till följd av en hänvisning i 34 § i lagen om utsläppshandel och ändringsförslaget skulle definitionen i hållbarhetslagen av begreppet verksamhetsutövare vara tillämplig också på rederier och luftfartygsoperatörer. Definitionens tillämplighet på rederier och luftfartygsoperatörer skulle kunna tolkas som att rederier och luftfartygsoperatörer förutsätts iaktta skyldigheter som går utöver EU:s reglering om utsläppshandeln och som gäller t.ex. verksamhetsutövares hållbarhetssystem och inlämning av rapporter om uppfyllande av hållbarhetskriterierna till Energimyndigheten. Vid den fortsatta beredningen förtydligades 34 § i lagförslaget på så sätt att det i fråga om rederier och luftfartygsoperatörer räcker för påvisande av hållbarheten att ett hållbarhetsintyg har utfärdats av bränsleleverantören. 

I remissvaren lyftes dessutom fram frågan om huruvida lagen om handel med utsläppsrätter för distribution av fossila bränslen (1066/2024) bör ändras på motsvarande sätt som i propositionsutkastet föreslås angående lagen om utsläppshandel. Vidare framställdes i remissvaren önskemålet att det bedöms om hållbarhetslagen bör kompletteras med en hänvisning till lagen om handel med utsläppsrätter för distribution av fossila bränslen. Avsikten är att lagen om handel med utsläppsrätter för distribution av fossila bränslen ska ändras genom ett separat projekt. Likaså är det meningen att 11 §, som gäller påvisande av hållbarhet, samtidigt ska ändras och att hållbarhetslagen ska kompletteras med behövliga hänvisningsbestämmelser till lagen om handel med utsläppsrätter för distribution av fossila bränslen.  

7.1  Lag om hållbarhetskriterierna för vissa bränslen

1 §. Lagens tillämpningsområde. Det föreslås att också koldioxidsnåla bränslen börjar omfattas av lagens tillämpningsområde. I fortsättningen ingår i lagens tillämpningsområde därmed utöver förnybara bränslen också koldioxidsnål vätgas, syntetiska gasformiga och flytande bränslen vars energiinnehåll hämtas från koldioxidsnål vätgas samt återvunna kolbaserade bränslen. Utvidgningen av tillämpningsområdet baserar sig på genomförandet av artikel 9 i gasmarknadsdirektivet. Enligt artikel 9.2 i gasmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna för att säkerställa att de minskade växthusgasutsläppen genom användning av koldioxidsnål vätgas och koldioxidsnåla bränslen uppgår till minst 70 procent kräva att de ekonomiska aktörerna visar att det tröskelvärdet och de krav som fastställs genom den metod som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/2359 som har antagits med stöd av artikel 9.5 har uppfyllts. I fråga om återvunna kolbaserade bränslen, som är en underkategori av koldioxidsnåla bränslen, har en metod för att bedöma minskningen av växthusgasutsläpp från dessa bränslen specificerats i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185. 

I hållbarhetslagen föreskrivs om ett nationellt system genom vilket verksamhetsutövare som avses i hållbarhetslagen kan visa att hållbarhetskriterierna för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen samt RFNBO-bränslen är uppfyllda. I och med genomförandet av artikel 9 i gasmarknadsdirektivet är det ändamålsenligt att utvidga det nationella systemet så att det omfattar också visande av överensstämmelse med kraven för koldioxidsnåla bränslen. 

2 §.Lagens samband med annan lagstiftning. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., varvid de nuvarande 2–4 mom. blir 3–5 mom.  

I det nya 2 mom. hänvisas till annan lagstiftning med stöd av vilken hållbarhetslagen avses bli tillämpad på koldioxidsnåla bränslen. Enligt det nya 2 mom. tillämpas lagen på koldioxidsnåla bränslen i enlighet med lagen om utsläppshandel. I 34 § i lagen om utsläppshandel föreskrivs om påvisande av hållbarhet. I de föreslagna 34 § 1 och 2 mom. i lagen om utsläppshandel förutsätts i fråga om koldioxidsnåla bränslen att om en verksamhetsutövare, ett rederi eller en luftfartygsoperatör i sin utsläppsrapport uppger noll som emissionsfaktor för koldioxidsnåla bränslen, ska bränslet uppfylla hållbarhetskriteriet i hållbarhetslagen. Verksamhetsutövaren ska visa uppfyllandet av hållbarhetskriteriet på det sätt som anges i hållbarhetslagen. Rederiet och luftfartygsoperatören ska visa uppfyllandet av hållbarhetskriteriet genom ett hållbarhetsintyg som bränsleleverantören har utfärdat eller i enlighet med hållbarhetslagen genom det nationella hållbarhetssystemet eller genom ett frivilligt system som kommissionen har godkänt.  

Det föreslås att 3 mom. kompletteras i fråga om koldioxidsnåla bränslen. Lagen avses bli tillämpad också på koldioxidsnåla bränslen vilkas användning eller produktion omfattas av ett investeringsprojekt för vilket statsunderstöd har beviljats enligt statsunderstödslagen (688/2001) eller någon annan lag. I beslutet om statsunderstöd kan det bestämmas närmare om hur 12–25 § i hållbarhetslagen, som gäller visande av att hållbarhetskriterierna är uppfyllda, ska tillämpas på det projekt som understöds och om stödmottagarens skyldighet att rapportera till den som beviljar stödet hur uppfyllandet av hållbarhetskriterierna har visats. 

Kommissionen godkände den 25 juni 2025 en ny ram för statligt stöd som kompletterar given för en ren industri. I ramen för statligt stöd inom given för en ren industri fastställs de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att EU-länderna ska få bevilja stöd till investeringar. Ramen för statligt stöd inom given för en ren industri möjliggör åtgärder genom vilka stöd under vissa förutsättningar beviljas för bl.a. investeringar i produktion av koldioxidsnåla bränslen. Den nya ramen för statligt stöd möjliggör dessutom i fortsättningen att andelen koldioxidsnåla bränslen i stödberättigande RFNBO-projekt inte överstiger 20 procent av den totala bränsleproduktionen, medan det hittills har krävts att den totala produktionen består av enbart RFNBO-bränslen. Ramen för statligt stöd gäller till och med den 31 december 2030. Det är därmed ändamålsenligt att tillämpningsområdet för 3 mom. utvidgas till koldioxidsnåla bränslen. 

Innehållet i 4 mom. förblir oförändrat, men momenthänvisningen i momenten uppdateras så att den motsvarar paragrafens nya innehåll. 

I 5 mom. görs en teknisk korrigering i syfte att förtydliga momentets läsbarhet. I momentet stryks också omnämnandet av standardförhållanden för temperatur och tryck. Ändringen syftar inte till att förändra momentets innehåll i sak eller momentets tillämpningsområde. Den i momentet angivna gränsen för det genomsnittliga flödet fortsätter att referera till gasvolymen mätt vid standardförhållanden för temperatur och tryck, alltså vid en temperatur på 0 °C och ett tryck på 1 bar. Dessutom uppdateras momenthänvisningen i momentet. 

2 b §.Rätt att påvisa hållbarhet. I 1 mom. avses bli beaktat att lagens tillämpningsområde utvidgas i fråga om Försörjningsberedskapscentralen. I fortsättningen kan Försörjningsberedskapscentralen påvisa hållbarheten enligt lagen hos inte bara de förnybara bränslen utan också de koldioxidsnåla bränslen som den skaffar.  

Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om rätten för en verksamhetsutövare som producerar koldioxidsnåla bränslen för transportändamål eller till gruvindustrin, tillverkningsindustrin, byggande eller informationstjänstnäringsverksamhet att visa att de koldioxidsnåla bränslena uppfyller hållbarhetskriterierna. Med transportändamål avses i detta sammanhang landsvägs-, luft- och sjötransporter.  

I fråga om landsvägstransporter, gruvindustrin, tillverkningsindustrin, byggande och informationstjänstnäringsverksamhet är det ändamålsenligt att verksamhetsutövaren tilldelas rätt att påvisa hållbarheten hos koldioxidsnåla bränslen inom dessa samma sektorer där mål har ställts upp för användningen av RFNBO-bränslen, med beaktande av att samma verksamhetsutövare i samma anläggning kan producera både RFNBO-bränslen och koldioxidsnåla bränslen och att dessa bränslen kan användas inom samma sektorer. Inom luft- och sjötransporterna förutsätter ReFuelEU Aviation-förordningen och FuelEU Maritime-förordningen påvisande av hållbarhet för att koldioxidsnåla bränslen ska kunna beaktas i skyldigheterna inom dessa sektorer. För sjötransporternas del ska bränslena ändå vara certifierade i enlighet med frivilliga nationella eller internationella system som kommissionen har erkänt. 

Till paragrafen föreslås dessutom bli fogat ett nytt 4 mom. där det föreskrivs att en verksamhetsutövare som producerar förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och koldioxidsnåla bränslen i samma produktionsanläggning och på vilken hållbarhetslagen med stöd av 2 eller 2 b § tillämpas för någotdera bränslets del har rätt att visa att de förnybara bränslena av icke-biologiskt ursprung eller de koldioxidsnåla bränslena uppfyller hållbarhetskriterierna oberoende av till vilken sektor verksamhetsutövaren levererar förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller koldioxidsnåla bränslen.  

Då kan en verksamhetsutövare som producerar förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och på vilken hållbarhetslagen tillämpas t.ex. i enlighet med lagen om distributionsskyldighet eller som levererar förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung till gruvindustrin, tillverkningsindustrin, byggande eller informationstjänstnäringsverksamhet visa att de koldioxidsnåla bränslen som verksamhetsutövaren producerar i samma produktionsanläggning uppfyller hållbarhetskriterierna enligt hållbarhetslagen trots att koldioxidsnåla bränslen levereras till andra sektorer än de som nämns i 3 mom. På motsvarande sätt kan en verksamhetsutövare som producerar koldioxidsnåla bränslen och som levererar koldioxidsnåla bränslen till sektorer som nämns i 3 mom. visa att de förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som verksamhetsutövaren producerar i samma produktionsanläggning och på vilka lagen inte tillämpas med stöd av 2 eller 2 b § uppfyller hållbarhetskriterierna enligt lagen.  

Marknaden för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och koldioxidsnåla bränslen befinner sig ännu i ett tidigt utvecklingsskede. Därför är det inte möjligt att i förväg identifiera alla sektorer till vilka bränslena i fråga kan levereras. Syftet med det nya 4 mom. är att undvika en situation där en verksamhetsutövare som har rätt att utnyttja det nationella systemet för att visa att hållbarhetskriterierna för antingen förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller koldioxidsnåla bränslen är uppfyllda blir tvungen att i stället för det nationella systemet använda frivilliga system som kommissionen har erkänt när verksamhetsutövaren vill påvisa hållbarheten hos sådana i samma anläggning producerade förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller koldioxidsnåla bränslen som inte omfattas av hållbarhetslagens tillämpningsområde och det nationella systemet.  

En verksamhetsutövare som inte med stöd av lagens 2 eller 2 b § är skyldig att eller har rätt att visa att de förnybara bränslena av icke-biologiskt ursprung eller koldioxidsnåla bränslena uppfyller hållbarhetskriterierna och som därmed inte omfattas av hållbarhetslagens tillämpningsområde och det nationella systemet kan emellertid påvisa hållbarheten hos dessa bränslen genom frivilliga system som kommissionen har erkänt.  

4 §.Definitioner. Definitionen av begreppet verksamhetsutövare i 13 punkten breddas så att den är tillämplig också på en juridisk eller fysisk person som producerar, framställer, förvärvar, importerar, frisläpper för konsumtion eller använder koldioxidsnåla bränslen eller bränslen som innehåller sådana, eller en juridisk eller fysisk person som har den faktiska bestämmanderätten över verksamheten i fråga och på vilken lagen tillämpas enligt 2 eller 2 b §. 

Definitionen av begreppet hållbarhetskriterier i 14 punkten föreslås bli kompletterad så att den omfattar även koldioxidsnåla bränslen. För den författningstekniska tydlighetens och enhetlighetens skull föreslås till de krav som ställs på koldioxidsnåla bränslen bli hänvisat på motsvarande sätt som gäller RFNBO-bränslen som ett hållbarhetskriterium för koldioxidsnåla bränslen, även om kraven för dessa bränslen avviker från hållbarhetskriterierna för bränslen som framställs av biomassa. Hållbarhetskriteriet för koldioxidsnåla bränslen är den minskning av växthusgasutsläppen som föreskrivs i 6 §. 

I 16 punkten föreslås en teknisk ändring som innebär att ett kommatecken placeras i slutet i stället för skiljetecknet punkt. 

Till paragrafen fogas också nya 17–19 punkter.  

Enligt 17 punkten avses med återvunna kolbaserade bränslen flytande och gasformiga bränslen som produceras från flöden av flytande eller fast avfall av icke-förnybart ursprung som inte lämpar sig för materialåtervinning i enlighet med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG om avfall och om upphävande av vissa direktiv eller från gaser från avfallshantering och avgaser av icke-förnybart ursprung som framställs som en oundviklig och oavsiktlig följd av produktionsprocessen i industrianläggningar. Definitionen baserar sig på artikel 2.35 i RED-direktivet. Det finns ännu ingen nationell tolkningspraxis beträffande vilka bränslen definitionen omfattar. 

Enligt 18 punkten avses med koldioxidsnål vätgas vätgas vars energiinnehåll hämtas från icke-förnybara källor och som uppfyller ett tröskelvärde för minskning av växthusgasutsläppen på 70 procent jämfört med den fossila motsvarighet för RFNBO-bränslen som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185. Enligt del A punkt 2 i bilagan till den delegerade förordningen är jämförelsevärdet för de totala utsläppen från den fossila motsvarigheten för alla RFNBO-bränslen och återvunna kolbaserade bränslen 94 g CO2eq/MJ. Definitionen baserar sig på artikel 2.11 i gasmarknadsdirektivet. 

Som sådana icke-förnybara energikällor som avses i den definition av begreppet koldioxidsnål vätgas som föreslås i hållbarhetslagen avses bli betraktad också sådan el som har producerats från förnybara källor och som inte kan visas vara helt eller delvis förnybar i enlighet med lagens 6 b §, dvs. RFNBO-duglig el. Om el som tas från nätet och används för produktion av vätgas visas vara delvis förnybar på det sätt som anges i lagens 6 b § 1 mom. 1 punkt, fastställs andelen RFNBO-duglig el på basis av den genomsnittliga andelen el från förnybara källor i produktionslandet två år före det ifrågavarande produktionsåret, I Finland var andelen förnybara energikällor i elproduktionen 54,31 procent 2024 (SHARES). Det innebär att verksamhetsutövaren i fråga om vätgas som 2026 produceras från el som tas från nätet kan visa att 54,31 procent av elen är RFNBO-duglig förnybar el. Återstoden av elen anses vara el som duger till produktion av koldioxidsnål vätgas.  

På motsvarande sätt ska elen anses vara el som duger till produktion av koldioxidsnål vätgas i en situation där den förnybara el som används för produktion av vätgas härrör från en anläggning som står i direkt kontakt med produktionsanläggningen för vätgas och i en situation där den förnybara elen har skaffats genom ett eller flera PPA-avtal hos produktionsanläggningar för förnybar el, men elen inte kan anses vara helt förnybar enligt 6 b § 1 mom. 2 eller 3 punkten eller helt eller delvis förnybar enligt 2 mom. genom en kombination av elanskaffningsmetoder som avses i 1 mom.  

Det är meningen att vätgas som producerats genom elektrolys av el ska kunna definieras i hållbarhetslagen som antingen RFNBO-bränsle enligt 4 § 16 punkten eller som koldioxidsnål vätgas enligt den föreslagna 4 § 18 punkten för att det mellan dessa två definitioner i hållbarhetslagen inte ska uppkomma en kategori av vätgas som är förnybar men inte duger som RFNBO-bränsle. Till denna del är det värt att notera att även om vätgas som producerats med sådan förnybar el som inte är RFNBO-duglig skulle kunna anses vara koldioxidsnål vätgas som avses i hållbarhetslagen skulle samma vätgas enligt bestämmelserna i lagen om ursprungsgarantier ändå kunna betraktas som förnybar vätgas. Detta beror på att det i artikel 19 om ursprungsgarantier i RED-direktivet sägs att all sådan energi som har producerats från förnybara källor som avses i RED-direktivet är förnybar. 

Dessutom föreslås det vara en förutsättning för att definitionen av begreppet koldioxidsnål vätgas ska uppfyllas att vätgasen uppfyller tröskelvärdet för minskning av växthusgasutsläppen på 70 procent jämfört med den fossila motsvarighet för RFNBO-bränslen, 94 g CO2eq/MJ, som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185. 

Enligt 19 punkten avses med koldioxidsnåla bränslen sådana återvunna kolbaserade bränslen, sådan koldioxidsnål vätgas och sådana syntetiska gasformiga och flytande bränslen vars energiinnehåll hämtas från koldioxidsnål vätgas och som uppfyller tröskelvärdet för minskning av växthusgasutsläppen på 70 procent jämfört med den fossila motsvarighet för RFNBO-bränslen, 94 g CO2eq/MJ, som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185. Definitionen baserar sig på artikel 2.13 i gasmarknadsdirektivet. 

Syntetiska gasformiga och flytande bränslen vars energiinnehåll hämtas från koldioxidsnål vätgas kan vara t.ex. syntetisk metan, ammoniak eller metanol. För alla koldioxidsnåla bränslen föreslås det vara en förutsättning för uppfyllande av definitionen att bränslet uppfyller tröskelvärdet för minskning av växthusgasutsläppen på 70 procent jämfört med den fossila motsvarighet för RFNBO-bränslen, 94 g CO2eq/MJ, som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185. 

5 §.Tillämpning av hållbarhetskriterierna. Till paragrafen föreslås bli fogat ett nytt 6 mom. i vilket det föreskrivs om tillämpning av hållbarhetskriterierna på koldioxidsnåla bränslen. Enligt det nya 6 mom. ska koldioxidsnåla bränslen uppfylla hållbarhetskriteriet enligt 6 § oberoende av om bränslet är producerat inom Europeiska unionen eller utanför den. Bestämmelsen grundar sig på artikel 9.4 i gasmarknadsdirektivet, enligt vilken de skyldigheter som fastställs i artikel 9.2 ska gälla oavsett om koldioxidsnåla bränslen produceras inom unionen eller importeras. 

6 §.Minskning av växthusgasutsläpp. Ett nytt 6 mom. fogas till paragrafen, varvid det nuvarande 6 mom. blir 7 mom. I det nya 6 mom. föreskrivs om minskningen av växthusgasutsläpp från koldioxidsnåla bränslen. Enligt momentet ska växthusgasutsläppen under hela livscykeln från koldioxidsnåla bränslen vara minst 70 procent mindre i förhållande till växthusgasutsläppen om fossila bränslen i stället hade använts.  

På koldioxidsnåla bränslen tillämpas jämförelsevärdet för den fossila motsvarigheten för RFNBO-bränslen 94 gCO2ekv/MJ som fastställs i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185. Därmed ska växthusgasutsläppen under hela livscykeln från koldioxidsnåla bränslen vara minst 70 procent mindre än jämförelsevärdet för den fossila motsvarigheten 94 gCO2ekv/MJ. Bestämmelsen i hållbarhetsförordningen föreslås bli kompletterad i fråga om metoderna i kommissionens delegerade förordningar (EU) 2025/2359 och (EU) 2023/1185 som tillämpas på beräkning av minskningen av växthusgasutsläpp från koldioxidsnåla bränslen.  

Kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/2359 kompletterar gasmarknadsdirektivet genom att specificera en metod för fastställande av minskningen av växthusgasutsläpp från andra koldioxidsnåla bränslen än återvunna kolbaserade bränslen. Enligt den delegerade förordningen (EU) 2025/2359 tillämpas den i den delegerade förordningen (EU) 2023/1185 fastställda metoden för fastställande av minskningen av växthusgasutsläpp från återvunna kolbaserade bränslen. I bilagorna till förordningarna föreskrivs i detalj om beräkning av minskningen av växthusgasutsläpp från bränslena i fråga. 

Bestämmelsen baserar sig på definitionen av koldioxidsnål vätgas i artikel 2.11 i gasmarknadsdirektivet, på definitionen av koldioxidsnåla bränslen i artikel 2.13 i gasmarknadsdirektivet samt på artikel 9.2 i gasmarknadsdirektivet, enligt vilken medlemsstaterna för att säkerställa att de minskade växthusgasutsläppen genom användning av koldioxidsnål vätgas och koldioxidsnåla bränslen uppgår till minst 70 procent ska kräva att de ekonomiska aktörerna visar att det tröskelvärdet och de krav som fastställs genom den metod som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/2359 som har antagits med stöd av artikel 9.5 har uppfyllts.  

6 b §.Övriga krav på förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung Ett skrivfel i den finskspråkiga paragrafrubriken korrigeras. I övrigt förblir paragrafen oförändrad.  

12 §.Krav som gäller verksamhetsutövares hållbarhetssystem. De krav gällande verksamhetsutövares hållbarhetssystem som föreskrivs i paragrafen utsträcks också till koldioxidsnåla bränslen i tillämpliga delar. Det föreslås att 2 och 3 mom. kompletteras så att verksamhetsutövarna genom det nationella systemet kan visa att hållbarhetskriterierna också för koldioxidsnåla bränslen är uppfyllda. Utifrån verksamhetsutövares hållbarhetssystem beräknas enligt 2 mom. 1 punkten den minskning av växthusgasutsläpp som användning av partiet med koldioxidsnålt bränsle medför och visas att partiet uppfyller hållbarhetskriteriet i 6 §. Därmed ska verksamhetsutövares hållbarhetssystem innehålla uppgifter om beräkning av den minskning av växthusgasutsläpp som användning av partiet med förnybart bränsle medför och om utredning av huruvida hållbarhetskriteriet enligt 6 § uppfylls. 

Den massbalans som det föreskrivs om i 3 mom. utvidgas till att gälla också koldioxidsnåla bränslen. Massbalansen ska tillämpas på koldioxidsnåla bränslen på motsvarande sätt som på förnybara bränslen. 

Regleringen baserar sig på artikel 9.2 i gasmarknadsdirektivet. Enligt artikel 9.2 ska medlemsstaterna för att säkerställa att de minskade växthusgasutsläppen genom användning av koldioxidsnål vätgas och koldioxidsnåla bränslen uppgår till minst 70 procent kräva att de ekonomiska aktörerna visar att det tröskelvärdet och de krav som fastställs genom den metod som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/2359 som har antagits med stöd av artikel 9.5 har uppfyllts. För detta ändamål ska medlemsstaterna kräva att de ekonomiska aktörerna använder ett massbalanssystem i linje med artikel 30.1 och 30.2 i RED-direktivet. Kravet i artikel 9.3 i gasmarknadsdirektivet att systemen som de ekonomiska aktörerna använder är korrekta, tillförlitliga och skyddade mot bedrägeri ingår redan i 12 § 4 mom. i hållbarhetslagen, och ändringar föreslås därmed inte i momentet. 

16 §.Hur beslut om godkännande upphör att gälla. Det föreslås att 1 mom. kompletteras i fråga om koldioxidsnåla bränslen. Energimyndigheten kan besluta att ett beslut om godkännande upphör att gälla, om produktionen, framställningen, importen, frisläppandet för konsumtion eller användningen av koldioxidsnåla bränslen eller av bränslen som innehåller sådana kontinuerligt har varit avbruten i minst ett år av orsaker som beror på verksamhetsutövaren, om inte verksamhetsutövarens hållbarhetssystem fortfarande behövs med hänsyn till ett beslut om statsunderstöd. En orsak som beror på verksamhetsutövaren kan vara t.ex. att verksamheten upphör. Energimyndigheten har dock prövningsrätt i frågan, om en verksamhetsutövare visar att verksamhetsutövarens hållbarhetssystem trots avbrottet uppfyller kraven i hållbarhetslagen. Dessutom uppdateras i 1 mom. i fråga om beslut om statsunderstöd hänvisningen från 2 § 2 mom. till 2 § 3 mom. i överensstämmelse med det nya innehållet i 2 §.  

22 §.Verksamhetsutövares anmälningsskyldighet. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten kompletteras i enlighet med utvidgningen av lagens tillämpningsområde för koldioxidsnåla bränslens vidkommande så att en verksamhetsutövare utan dröjsmål ska anmäla avbrott som pågår längre än ett år i produktionen, framställningen, importen, frisläppandet för konsumtion eller användningen av i verksamhetsutövarens hållbarhetssystem avsedda koldioxidsnåla bränslen eller av bränslen som innehåller sådana. 

23 §.Hållbarhetsintyg. Det föreslås att 1 mom. kompletteras så att en verksamhetsutövare får utfärda ett hållbarhetsintyg för ett parti med koldioxidsnålt bränsle som bevis på att partiet uppfyller hållbarhetskriteriet för koldioxidsnåla bränslen. Rätt att utfärda hållbarhetsintyg har en verksamhetsutövare vars hållbarhetssystem är godkänt och som iakttar kraven i 3 kap. och bestämmelserna i beslutet om godkännande. Verksamhetsutövaren kan börja utfärda hållbarhetsintyg när Energimyndighetens i 14 § i hållbarhetslagen avsedda beslut om godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem har vunnit laga kraft.  

På motsvarande sätt kompletteras 2 mom. så att det i fortsättningen omfattar också koldioxidsnåla bränslen. Enligt momentet kan det hållbarhetsintyg som verksamhetsutövaren utfärdat gälla också ett sådant parti med koldioxidsnåla bränslen som har producerats, framställts, förvärvats, importerats, frisläppts för konsumtion eller använts under tiden mellan det att ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet eller ändringsansökan har inlämnats och det att beslutet om godkännande eller ändringsbeslutet har vunnit laga kraft, om verksamhetsutövaren kan visa att den har tillämpat lämpliga förfaranden för att säkerställa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda och att partiet har redovisats i massbalansen på ett tillförlitligt sätt.  

24 §.Frivilliga system. Paragrafen kompletteras i fråga om koldioxidsnåla bränslen så att en verksamhetsutövare som är certifierad eller godkänd i enlighet med ett frivilligt nationellt eller internationellt system som Europeiska kommissionen har erkänt får utfärda intyg över eller informera om att partier med koldioxidsnåla bränslen uppfyller hållbarhetskriteriet enligt systemet, till den del som kommissionen har ansett att systemet omfattar noggranna uppgifter med tanke på tillämpning av den i 6 § angivna minskningen av växthusgasutsläpp. Dessutom är det möjligt att genom det frivilliga systemet visa att de uppgifter som förts in i kommissionens databas är korrekta och fullständiga också vad partierna med koldioxidsnåla bränslen beträffar. 

Regleringen baserar sig på artikel 9.7 i gasmarknadsdirektivet, där det föreskrivs om kommissionens behörighet att erkänna frivilliga system. Enligt artikeln får kommissionen anta beslut om erkännande av att frivilliga nationella eller internationella system med normer för produktion av koldioxidsnåla bränslen eller koldioxidsnål vätgas tillhandahåller korrekta uppgifter om minskade växthusgasutsläpp enligt artikel 9 och är förenliga med metoden i kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/2359. Kommissionen ska anta sådana beslut endast om systemet i fråga uppfyller lämpliga normer för tillförlitlighet, transparens och oberoende revision i enlighet med kraven i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/996 för certifiering av förnybara bränslen. 

Vidare förutsätts det i artikel 9.8 i gasmarknadsdirektivet att om en ekonomisk aktör lägger fram bevis eller uppgifter som erhållits i enlighet med ett system som godkänts av kommissionen, får en medlemsstat inte kräva att den ekonomiska aktören lägger fram ytterligare bevis på uppfyllande av de kriterier avseende vilka systemet har godkänts av kommissionen. I nationell verksamhet kan verksamhetsutövaren därmed visa att hållbarhetskriteriet för partier med koldioxidsnåla bränslen är uppfyllt antingen genom ett nationellt hållbarhetssystem eller genom ett frivilligt system som kommissionen har erkänt, och av en verksamhetsutövare som utnyttjar ett frivilligt system krävs inte överlappande ytterligare bevis i det nationella hållbarhetssystemet i den mån det frivilliga systemet innehåller uppgifter som förutsätts i hållbarhetslagen och hållbarhetsförordningen.  

Eftersom hållbarhetsintyg som är förenliga med det nationella hållbarhetssystemet inte godkänns i andra medlemsstater är det i internationell verksamhet ändamålsenligare utnyttja frivilliga system som kommissionen har erkänt; på så sätt undviks behovet av överlappande hållbarhetssystem. Dessutom förutsätter FuelEU Maritime-förordningen angående sjötransporter att bränslena ska vara certifierade genom ett av de frivilliga nationella eller internationella system som kommissionen har erkänt för att kunna beaktas vid beräkning av växthusgasintensiteten från energianvändning ombord på ett fartyg. 

25 §.Bevarande av uppgifter för tillsynen. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten i överensstämmelse med utvidgningen av lagens tillämpningsområde kompletteras med en skyldighet att bevara uppgifter om koldioxidsnåla bränslen. En verksamhetsutövares hållbarhetsintyg ska godkännas som bevis på att hållbarhetskriterierna är uppfyllda, om verksamhetsutövaren bevarar det material om partier med koldioxidsnåla bränslen som hänför sig till verksamhetsutövarens hållbarhetssystem samt de uppgifter som gäller utfärdade hållbarhetsintyg till dess att fem år förflutit från det att partiet med koldioxidsnålt bränsle användes eller frisläpptes för konsumtion.  

31 §. Rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna. Det föreslås att 1, 2 och 4 mom. kompletteras med bestämmelser om koldioxidsnåla bränslen. Enligt 1 mom. ska verksamhetsutövaren sammanställa en rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna i fråga om de partier med koldioxidsnåla bränslen som verksamhetsutövaren har producerat, framställt, frisläppt för konsumtion eller använt i Finland under ett kalenderår.  

Enligt 2 mom. ska rapporten om uppfyllande av hållbarhetskriterierna innehålla information om mängderna koldioxidsnåla bränslen i partierna och om hur det har visats att hållbarhetskriterierna för koldioxidsnåla bränslen är uppfyllda. I fråga om koldioxidsnåla bränslen betyder detta information om minskningen av växthusgasutsläpp för bränslepartiets del.  

Till 4 mom. fogas en ny mening enligt vilken Energimyndigheten årligen på sin webbplats ska publicera information om geografiskt ursprung och typ av råvara när det gäller koldioxidsnåla bränslen eller koldioxidsnål vätgas för varje bränsleleverantör utifrån informationen i rapporterna om uppfyllande av hållbarhetskriterierna. Bestämmelsen baserar sig på artikel 9.4 i gasmarknadsdirektivet, där det sägs att information om geografiskt ursprung och typ av bränsleråvara när det gäller koldioxidsnåla bränslen eller koldioxidsnål vätgas för respektive bränsleleverantör ska göras tillgänglig för konsumenterna på systemansvarigas, operatörers, leverantörers eller berörda behöriga myndigheters webbplatser och ska uppdateras årligen. Paragrafen föreslås bli kompletterad beträffande rapporten om uppfyllande av hållbarhetskriterierna i hållbarhetsförordningen, där verksamhetsutövaren åläggs en skyldighet att uppge den ovannämnda informationen i rapporten om uppfyllande av hållbarhetskriterierna. 

Med typ av råvara avses typen av den råvara som används vid produktion eller framställning av ett parti med koldioxidsnål vätgas eller koldioxidsnålt bränsle. Beroende på vilket slag av parti med vätgas eller bränsle det är fråga om avses med typ av råvara t.ex. den råvara eller energikälla från vilken partiet med koldioxidsnål vätgas eller koldioxidsnålt bränsle härrör, t.ex. naturgas eller el och dess ursprung. Om koldioxid används vid produktion eller framställning av koldioxidsnåla bränslen, avses med typ av råvara koldioxid och ursprunget för kolet i koldioxiden. Vad gäller återvunna kolbaserade bränslen kan typen av råvara vara t.ex. ett flöde av flytande eller fast avfall samt ursprunget för dessa avfallsflöden eller gaser från avfallshantering eller avgaser samt den produktionsprocess vid en industrianläggning där gaserna eller avgaserna har uppkommit. Beroende på vilket slag av parti med koldioxidsnål vätgas eller koldioxidsnålt bränsle det är fråga om kan det finnas en eller flera typer av råvara. 

Begreppet typ av råvara i fråga om ett parti med koldioxidsnål vätgas eller koldioxidsnålt bränsle är ett begrepp som är fristående från definitionen av råvara i 4 § 9 punkten. 

33 §.Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten uppdateras i fråga om statsbidragsmyndigheten genom att momenthänvisningen ändras från 2 § 2 mom. till 2 § 3 mom. i överensstämmelse med det nya innehållet i 2 §. 

34 §. Energimyndighetens inspektionsrätt. Genom att komplettera 1 mom. med ett omnämnande av koldioxidsnåla bränslen säkerställs det att Energimyndigheten har inspektionsrätt också i fråga om lokaler och områden som verksamhetsutövaren besitter eller där koldioxidsnåla bränslen produceras, framställs eller används, om detta behövs för tillsynen enligt lagen. Energimyndigheten ska också ha rätt att göra inspektioner i lokalerna och områdena i fråga och att vidta andra åtgärder som föranleds av tillsynen.  

I 4 mom. föreslås utvidgningen av hållbarhetslagens tillämpningsområde till koldioxidsnåla bränslen bli beaktad. Vid en inspektion har Energimyndigheten enligt förslaget rätt att omhänderta material som gäller de koldioxidsnåla bränslen som är föremål för inspektion. Omhändertagande kan komma i fråga när saken i samband med inspektionen inte kan utredas på det sätt som inspektionen kräver och omhändertagandet av materialet därför är nödvändigt för att målen för inspektionen ska nås.   

37 a §. Införande av uppgifter i databasen. Det föreslås att 1 och 3 mom. kompletteras med omnämnanden av koldioxidsnåla bränslen. Enligt 1 mom. ska verksamhetsutövarna för att säkerställa koldioxidsnåla bränslens spårbarhet utan dröjsmål i unionsdatabasen föra in uppgifter om transaktioner som gäller bränslen, hållbarhetsegenskaperna hos bränslena, inbegripet deras växthusgasutsläpp under hela livscykeln, samt uppgifter om tillhandahållet stöd och typen av stödsystem. Enligt 3 mom. ska uppgifter om inmatning och uttag av koldioxidsnåla gasformiga bränslen tillhandahållas i databasen. 

Ändringarna baserar sig på artikel 9.11 i gasmarknadsdirektivet, där det sägs att medlemsstaterna ska kräva att de berörda ekonomiska aktörerna i unionsdatabasen eller i de nationella databaser som är kopplade till den unionsdatabasen för in information om utförda transaktioner och hållbarhetsegenskaper hos förnybar gas och koldioxidsnåla bränslen i linje med kraven för förnybara bränslen i artikel 31a i RED III-direktivet. 

Unionsdatabasen håller än så länge på att utarbetas när denna proposition sänds på remiss, och för tillfället finns inte exakta uppgifter om när unionsdatabasen kommer att bli färdig och tas i bruk. Dessutom bereder kommissionen som bäst en ändring av genomförandeförordningen (EU) 2022/996. Den gällande genomförandeförordningen innehåller bestämmelser om definitionen av begreppet ekonomisk aktör, om de frivilliga systemens styrning och om revisionsprocessen samt särskilda bestämmelser för genomförandet av massbalanssystemet och unionsdatabasen. 

7.2  Lag om utsläppshandel

34 §.Påvisande av hållbarhet. I 1 mom. uppdateras hållbarhetslagens rubrik, och till momentet fogas med anledning av att MRR-förordningen och MRV-förordningen ändrats bestämmelser om nollutsläpp från RFNBO-bränslen och koldioxidsnåla bränslen och om påvisande av hållbarheten. 

Det föreslås att 2 och 3 mom., i vilka det föreskrivs om krav som gäller rederier och luftfartygsoperatörer, sammanslås. Genom ändringen förtydligas paragrafens struktur och görs regleringen koncisare. Dessutom uppdateras hållbarhetslagens rubrik i momentet. I fortsättningen föreskrivs i 2 mom. om skyldigheten för rederier och luftfartygsoperatörer att påvisa hållbarheten. Till momentet fogas också bestämmelser om nollutsläpp för RFNBO-bränslen och koldioxidsnåla bränslen och om påvisande av hållbarheten.  

Hänvisningen i de gällande 2 och 3 mom. till att påvisandet av hållbarheten sker i enlighet med hållbarhetslagen kan tillsammans med den nämnda lagens tillämpningsområde och bestämmelser om verksamhetsutövaren leda till en tolkning enligt vilken rederier eller luftfartygsoperatörer bör betraktas som verksamhetsutövare som avses i hållbarhetslagen. Hållbarhetslagen förutsätter att verksamhetsutövarna inrättar ett system för kontroll av att hållbarhetskriterierna iakttas, hanterar massbalansen och till Energimyndigheten lämnar en rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna. I RED-direktivet och de genomförandeförordningar som har antagits med stöd av det riktar sig regleringen om hållbarhetskrav framför allt till sådana aktörer som producerar, samlar in, bearbetar, lagrar, saluför eller annars hanterar råvaror eller bränslen och uppgifter om deras hållbarhet. RED-direktivet förutsätter i princip inte att de som använder bränslen, såsom rederier eller luftfartygsoperatörer, certifieras. I praktiken innebär detta att det för rederier eller luftfartygsoperatörer för påvisande av hållbarheten räcker med ett hållbarhetsintyg som bränsleleverantören har utfärdat. 

Avsikten med den paragrafändring som nu föreslås är att tydliggöra att rederier eller luftfartygsoperatörer inte betraktas, till skillnad från andra aktörer som avses i lagen om utsläppshandel, som verksamhetsutövare som avses i hållbarhetslagen. Den föreslagna ändringen förtydligar rättsläget beträffande rederier och luftfartygsoperatörer och minskar tolkningsoklarheten mellan lagen om utsläppshandel respektive hållbarhetslagen. Ändringen tydliggör också att det vid påvisande av hållbarheten ska användas ett hållbarhetsintyg som gäller det förbrukade partiet med bränsle och som har utfärdats i enlighet med ett hållbarhetssystem som Energimyndigheten har godkänt eller ett frivilligt system som kommissionen har godkänt. Ändringen inverkar inte på Traficoms tillämpningspraxis. 

I det föreslagna 2 mom. sägs att om ett rederi eller en luftfartygsoperatör i sin utsläppsrapport vid beräkningen av de sammanlagda utsläppen från ett fartyg eller ett luftfartyg uppger noll som emissionsfaktor för biobränslen, biogaser, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller koldioxidsnåla bränslen som förbrukats i fartyget eller luftfartyget, ska dessa bränslen uppfylla hållbarhetskriterierna i lagen om hållbarhetskriterierna för vissa bränslen, och rederiet eller luftfartygsoperatören ska visa detta genom ett hållbarhetsintyg som avses i 23 § i den lagen eller genom ett sådant motsvarande intyg i enlighet med ett i 24 § i den lagen avsett frivilligt system som en i 4 § 13 punkten i den lagen avsedd verksamhetsutövare har utfärdat. Hållbarhetsintyget ska innehålla de uppgifter som anges i hållbarhetsförordningen och täcka växthusgasutsläppen fram till användningen av bränslet. Ett rederi eller en luftfartygsoperatör kan emellertid om den så önskar ansöka om att börja omfattas av det nationella systemet eller ett frivilligt system och genom sitt eget hållbarhetssystem eller genom certifiering påvisa hållbarheten hos de biodrivmedel, den biogas, de RFNBO-bränslen och de koldioxidsnåla bränslen som rederiet eller luftfartygsoperatören har förbrukat. Även om detta alternativ inte anses vara särskilt sannolikt vad dessa aktörer beträffar, möjliggörs det ändå i lagstiftningen genom en hänvisning till det förfarande som avses i 1 mom. Härvid ska rederiet eller luftfartygsoperatören ansöka hos Energimyndigheten om godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem eller se till att skaffa ett certifikat inom ramen för ett frivilligt system. Vad rederier beträffar är det nationella systemet möjligt endast inom verksamhet som är förenlig med lagen om utsläppshandel, men inte vid fullgörande av skyldigheter som följer av FuelEU Maritime-förordningen.  

Med i 1 och 2 mom. avsedda flytande biobränslen, biomassabränslen, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och koldioxidsnåla bränslen avses flytande biobränsle enligt 4 § 6 punkten i hållbarhetslagen, biomassabränsle enligt 4 § 7 punkten, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung enligt 4 § 16 punkten och koldioxidsnålt bränsle enligt 4 § 19 punkten i den lagen. 

11.1  Allmänt

I propositionen föreslås det att lagen om hållbarhetskriterierna för vissa bränslen ändras. Genom ändringen genomförs gasmarknadsdirektivets bestämmelser om visande av koldioxidsnåla bränslens överensstämmelse med kraven. 

Grundlagsutskottet har konstaterat att det i den mån EU-lagstiftningen kräver eller möjliggör reglering på det nationella planet tas hänsyn till de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer när det nationella handlingsutrymmet utnyttjas (GrUU 6/2019 rd, GrUU 9/2019 rd, GrUU 1/2018 rd, GrUU 25/2005 rd). Utskottet har ansett att det därför finns anledning att i propositionen särskilt i fråga om bestämmelser som är av betydelse med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna tydligt klargöra ramarna för det nationella handlingsutrymmet (se t.ex. GrUU 1/2018 rd, GrUU 26/2017 rd, GrUU 2/2017 rd). 

Gasmarknadsdirektivet innehåller inte något nationellt handlingsutrymme när det gäller bestämmelserna om kraven på koldioxidsnåla bränslen eller visande av koldioxidsnåla bränslens överensstämmelse med kraven. Nationellt föreslås emellertid att det nationella systemet utvidgas så att det genom det blir möjligt att visa även koldioxidsnåla bränslens överensstämmelse med kraven. 

Riksdagens grundlagsutskott har i ett utlåtande konstaterat att de bestämmelser i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om biodrivmedel och flytande biobränslen samt till vissa lagar som har samband med den (RP 13/2013 rd) som är betydelsefulla i konstitutionellt hänseende berörde främst det nationella systemet för kontroll. Lagförslagen gav inte anledning till konstitutionella anmärkningar (GrUU 12/2013 rd). I denna proposition föreslås inga nya uppgifter för kontrollörerna. Bortsett från de grundläggande fri- och rättigheter som gäller ansvar för miljön och egendomsskydd föreslås i hållbarhetslagen inga ändringar som skulle ge anledning att bedöma propositionens grundlagsenlighet på ett sätt som avviker från det tidigare. 

11.2  Ansvar för miljön

Enligt 20 § 1 mom. i grundlagen bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Det allmänna ska enligt 2 mom. verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. I paragrafen föreskrivs således dels om det allmänna ansvar för miljön som avses i 1 mom. och fastställs dels en skyldighet för det allmänna att vidta miljöåtgärder. Bestämmelsen är avsedd att först och främst påverka lagstiftarens och andra normgivares verksamhet (GrUU 64/2022 rd och GrUU 69/2018 rd). 

I fråga om hållbarhetslagen betonas vid den inbördes avvägningen av de grundläggande fri- och rättigheterna framför allt relationen mellan de grundläggande miljörättigheterna i 20 § i grundlagen och bestämmelsen om egendomsskydd i 15 § i grundlagen. Även grundlagsutskottet har vid bedömningen av de begränsningar av egendomsskyddet som hänför sig till främjandet av miljöansvaret särskilt uppmärksammat att den inbördes relationen mellan bestämmelsen om egendomsskyddet och bestämmelsen om ansvar för miljön bygger på en avvägning (GrUU 64/2022 rd och GrUU 10/2014 rd). I sin bedömning av huruvida inskränkningar i användningsrätten till egendom är godtagbara och proportionella har grundlagsutskottet lagt särskild vikt vid de grunder som är förankrade i grundlagens 20 § (t.ex. GrUU 55/2018 rd, GrUU 10/2014 rd, GrUU 36/2013 rd och GrUU 6/2010 rd). Det faktum att behovet av att uppnå balans mellan egendomsskyddet och de grundläggande miljörättigheterna inte har beaktats i tillräcklig grad har också kunnat bli en omständighet som inverkar på lagstiftningsordningen (se GrUU 26/2020 rd, s. 2, GrUU 69/2018 rd, s. 5). 

Den föreslagna utvidgningen av hållbarhetslagens tillämpningsområde syftar till att säkerställa att de minskade växthusgasutsläppen genom användning av koldioxidsnåla bränslen uppgår till minst 70 procent och att de krav som fastställs genom den metod som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/2359 har uppfyllts. Innehållet i bestämmelserna fastställs till väsentliga delar enligt EU-lagstiftningen. Varken propositionen eller den gällande nationella lagstiftningen ställer upp särskilda nationella mål för koldioxidsnåla bränslen, och propositionen har inte heller någon inverkan på de mål som ställts upp för förnybara bränslen. 

Skyldigheten att påvisa hållbarheten hos koldioxidsnåla bränslen härrör från antingen lagen om utsläppshandel eller tillståndsvillkoren i beslut om statsunderstöd. Dessutom har Försörjningsberedskapscentralen samt, under vissa förutsättningar, verksamhetsutövare rätt att påvisa hållbarheten hos koldioxidsnåla bränslen. I den föreslagna regleringen åläggs verksamhetsutövare som producerar eller använder koldioxidsnåla bränslen bevisbördan. Framläggandet av bevis för att hållbarhetskriteriet är uppfyllt är en förutsättning för att bränslet kan hänföras till kategorin koldioxidsnåla bränslen. 

11.3  Egendomsskydd

Gasmarknadsdirektivet utsträcker tillämpningsområdet för lagstiftningen om hållbarhetskriterier till koldioxidsnåla bränslen. Bestämmelserna är av betydelse med tanke på egendomsskyddet, som det föreskrivs om i 15 § i grundlagen. Enligt 15 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Äganderätten omfattar i princip alla de rättigheter som på någon särskild grund inte hör till någon annan än till ägaren eller inte har särskilts från äganderätten. Egendomsskyddet omfattar utöver den principiella rätten för en ägare att disponera och använda sin egendom enligt eget gottfinnande också rätten att bestämma över den (GrUU 41/2006 rd, GrUU 49/2005 rd, GrUU 15/2005 rd). Om man minskar eller begränsar rättigheter som tidigare hörde till äganderätten, ingriper man därmed i egendomen, även om föremålet som utgör objektet för äganderätten i och för sig förblir orört hos innehavaren (RP 309/1993 rd, s. 66).  

Lagförslaget innehåller inte direkt sådana begränsningar som inverkar på användningen av egendom. De föreskrivna hållbarhetskriterierna för koldioxidsnåla bränslen begränsar inte direkt en enskild verksamhetsutövares användning av koldioxidsnåla bränslen, även om bränslena inte skulle uppfylla de lagstadgade kraven. Vissa verksamhetsutövare kan dock orsakas ekonomiska påföljder, om det inte visas att hållbarhetskriteriet är uppfyllt. I praktiken får verksamhetsutövaren då t.ex. inte motsvarande ekonomisk nytta av bränslena som det skulle vara möjligt att få av bränsle som visats vara hållbart. Dessutom kan t.ex. verksamhetsutövare, rederier och luftfartygsoperatörer som avses i den föreslagna 34 § i lagen om utsläppshandel bli tvungna att skaffa utsläppsrätter, om nollutsläpp från bränslena inte har visats. Bakgrunden till bestämmelserna kan anses vara en grund som är godtagbar med tanke på säkerställandet av koldioxidsnåla bränslens hållbarhet. Bestämmelserna kan dessutom anses stå i rätt proportion till målen. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.