Propositionen går ut på att välfärdsområdena i vissa fall ska ges möjlighet att täcka underskott inom en längre tid än vad den gällande lagstiftningen tillåter. Regeringen föreslår att lagen om välfärdsområden ändras temporärt så att det till lagen fogas en bestämmelse om förlängning av tidsfristen för täckande av underskott genom finansministeriets beslut på ansökan av välfärdsområdet (115 a §). Enligt den föreslagna regleringen kan finansministeriet under vissa förutsättningar bevilja möjlighet att täcka uppkomna underskott före utgången av 2027 eller 2028 för de välfärdsområden för vilka det är nödvändigt för att följa lagstiftningen. Bestämmelserna om förlängning av tidsfristen för att täcka underskott ska enligt propositionen gälla till den 31 december 2029. Enligt den gällande regleringen ska ett underskott i välfärdsområdets balansräkning täckas inom högst två år från ingången av det år som följer efter det att bokslutet fastställdes. Inom denna tid ska också underskott som uppkommit under eller efter det år budgeten upprättades täckas (115 § 2 mom.).  

Vi välkomnar att propositionen underlättar välfärdsområdenas svåra situation. De första åren efter att välfärdsområdena inledde sin verksamhet har präglats av många utmaningar som är oberoende av välfärdsområdena, såsom hög inflation och löneuppgörelsen inom social- och hälsovårdssektorn. Välfärdsområdena har inte fått tillräckligt med tid för att stabilisera sin verksamhet, utan snarare har regeringen kontinuerligt försämrat deras situation genom ändringar i såväl finansieringen som lagstiftningen. Välfärdsområdena har blivit tvungna att vidta kortsiktiga anpassningsåtgärder, men ändå står cirka hälften av dem inför stora utmaningar när det gäller att täcka underskott inom ramen för den gällande lagstiftningen. Enligt propositionen har elva områden åtminstone måttliga möjligheter att täcka sitt underskott inom utsatt tid. I de övriga nio områdena blir det enligt propositionen svårt att täcka underskotten i slutet av 2026.  

Välfärdsområdena borde ha fått mer tid redan hösten 2023, när den svåra situationen i områdena redan kunde ses, men regeringen har inte tidigare samtyckt till att ändra lagstiftningen. Därför anser vi att det är viktigt att propositionen om tilläggstid nu har lämnats till riksdagen. Den förlängning av tiden för att täcka underskottet som nu föreslås kan minska risken för differentiering av tjänsterna i de olika välfärdsområdena och ge välfärdsområdena bättre möjligheter att balansera sin ekonomi utan att ordnandet av de lagstadgade social- och hälsovårdstjänsterna äventyras. Propositionen om en förlängning av tiden för täckande av underskott är dock bristfällig, eftersom alla välfärdsområden inte får möjlighet till tilläggstid enligt propositionen, även om de skulle behöva en sådan. Enligt propositionen har praxisen visat att de välfärdsområden som målmedvetet reformerat sin servicestruktur och sin serviceverksamhet har kunnat dämpa kostnadsökningen på ett sätt som leder till att ekonomin balanseras och därmed också till att underskotten täcks inom den tidsfrist som anges i lagen, så att tjänsterna tryggas. Det väsentliga har i praktiken varit tidsperioden för balanseringen, det vill säga tillräckligt kraftiga reformer som har inletts tillräckligt tidigt, varvid det årliga anpassningsbehovet inte har blivit för stort. Syftet med propositionen är att rikta konsekvenserna av den temporära regleringen uttryckligen till denna grupp av välfärdsområden.Välfärdsområdena har inlett sin verksamhet i mycket olika utgångsläge. Att ekonomin har utvecklats olika i olika välfärdsområden beror på flera faktorer, såsom servicenivån före reformen, strukturen på de kostnader som överförts från kommunerna eller samkommunerna, genomförandet av löneharmoniseringen samt de ändringskostnader som harmoniseringen av systemen medfört. Målen för social- och hälsovårdsreformen, bland annat att flytta tyngdpunkten till tjänster och förebyggande på basnivå, har på grund av anpassningstrycket och övriga omständigheter inte kunnat nås, så den eftersträvade ökningen av tjänsternas genomslag och dämpningen av kostnadsökningen har inte kunnat nås. Propositionen är fortfarande bristfällig fastän den kompletterats. En realistisk bedömning av anpassningsåtgärdernas genomförbarhet och konsekvenser förutsätter ett tillräckligt tidsspann. En alltför kort anpassningstid förutsätter mycket kraftiga och snabba åtgärder i många välfärdsområden, vilket avsevärt ökar riskerna för genomförandet av ansvaret för att ordna tjänster. Välfärdsområdena måste ges en skälig tid att reagera också på plötsliga årliga förändringar som beror på finansieringssystemet. Genom propositionen bör alla välfärdsområden tillförsäkras de verksamhetsförutsättningar som lagen förutsätter. För att målen för social- och hälsovårdsreformen ska nås anser vi att det bör vara möjligt för alla välfärdsområden att ansöka om tilläggstid för skyldigheten att täcka underskott och att tidsfristen bör förlängas till utgången av 2030. 

Vi centerledamöter anser att propositionen är ett steg i rätt riktning, men att den är otillräcklig och behandlar välfärdsområdena ojämlikt. Vi betonar att välfärdsområdenas underskott huvudsakligen har uppstått av orsaker som inte beror på välfärdsområdena själva. De hänför sig till startfasen för reformen, inexaktheterna i finansieringssystemet och de exceptionella krissituationer som gjorde den inledande finansieringen underdimensionerad. I denna situation är det viktigt att ge välfärdsområdena mer tid. Då kan de mer kontrollerat och planmässigt försöka få sin ekonomi i balans. Risken för att de tvingas vidta eller fortsätta med panikartade anpassningsåtgärder genom att gallra bland närservicen inom social- och hälsovården minskar. Sådana åtgärder kan ha negativa konsekvenser för tillgången till lagstadgade tjänster. Därför lade Centerns riksdagsgrupp fram en lagmotion om förlängning av tiden för att täcka välfärdsområdenas underskott redan i september 2023 (LM 6/2023 rd). 

Till skillnad från vad som hade kunnat krävas av en ansvarsfull social- och hälsovårdspolitik i början av innevarande valperiod har regeringen inte stött välfärdsområdena i reformarbetet. Före den aktuella propositionen har regeringen genom sina lagstiftningsändringar främst koncentrerat sig på att skärpa välfärdsområdenas ekonomiska tumskruv, överföra styrningen av välfärdsområdena från social- och hälsovårdsministeriet till finansministeriet, skärpa kriterierna för utvärderingsförfarande, årligen skära ned finansieringen och skälla ut beslutsfattarna i välfärdsområdena och de politiker som låg bakom reformen förra valperioden. De utlovade reformerna i fråga om tjänster och avreglering har inte genomförts. 

Regeringen vaknade upp först i slutet av våren 2025 efter det att justitiekanslern i statsrådet hade avgjort ett klagomål från två välfärdsområden. I sitt avgörande noterade justitiekanslern bland annat att för att de grundläggande fri- och rättigheterna och finansieringsprincipen ska tillgodoses bör finansministeriet framöver noggrant och i realtid samt tillräckligt detaljerat och med hänsyn till den uppföljning och utvärdering som utförs av social- och hälsovårdsministeriet självt och dess förvaltningsområde följa upp och bedöma hur finansieringsmodellen fungerar så som grundlagsutskottet förutsätter och vid behov utan dröjsmål vidta lagberedningsåtgärder. Om det är fråga om ett mer systemiskt problem för de flesta välfärdsområdena eller ett stort antal välfärdsområden, är standardutgångspunkten att allmännare lagstiftningsåtgärder behövs, menade justitiekanslern.  

Social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet och inrikesministeriet inledde våren 2025 en omfattande halvtidsutvärdering av välfärdsområdesreformen som en del av understatssekreterare Marina Erholas uppdrag. I sin halvtidsrapport den 10 december 2025 konstaterade arbetsgruppen att de åtgärder som behövs är framför allt att stärka kunskapsunderlaget inom social- och hälsovården och utveckla finansieringsmodellen. Tekniska problem måste åtgärdas och det måste säkerställas att alla välfärdsområden tillämpar enhetlig och tillförlitlig registreringspraxis särskilt i fråga om diagnos- och sjukfrekvensuppgifter. Registreringens kvalitet ska följas upp och vid behov utvärderas. Samtidigt måste finansieringsmodellen kompletteras med incitament för förebyggande och kostnadseffektiva åtgärder bland annat genom att utvidga den kalkylerade finansieringen för främjande av välfärd och hälsa så att den i högre grad fungerar som incitament. Enligt rapporten behöver man på längre sikt också överväga att öka områdenas eget finansieringsansvar till exempel genom beskattningsrätt, om man vill stärka autonomin.  

I stället för att vidta de snabba lagstiftningsåtgärder som föreslås i rapporten beslutade regeringen i februari 2026 att begrava de här brådskande ändringsbehoven i en parlamentarisk arbetsgrupp. Det innebär att mer omfattande korrigeringar av välfärdsområdenas finansieringssystem träder i kraft först nästa valperiod och tidigast omkring 2030.  

Riksdagen behandlar för närvarande också regeringens proposition med förslag till tredje fasens ändringar i lagen om välfärdsområdenas finansiering (RP 56/2026 rd). Den åtgärdar knappast de problem som identifierats i den ovannämnda rapporten. I första hand verkställs regeringens beslut om nedskärningar i välfärdsområdenas finansiering med 390 miljoner euro på 2029 års nivå, minskas efterhandsfinansieringen och införs begreppet "välfärdsområde med skärgårdsförhållanden", som skär ned finansieringen av Södra Savolax eftersom det är det välfärdfärdsområde som har mest skärgårdsförhållanden i hela landet. Dessutom beslutade regeringen vid ramförhandlingarna i april 2026 om nya nedskärningar i välfärdsområdena.  

Med tanke på en god lagberedning är problemet med den aktuella propositionen att välfärdsområdenas ekonomi granskas åtskilt från den egentliga verksamheten. I propositionen bedöms inte konsekvenserna för tillgången till tjänster eller välfärdsområdenas förmåga att trygga de lagstadgade social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster. Utifrån enbart ekonomiska kalkyler går det inte att dra några direkta slutsatser om hur tjänsterna kommer att genomföras. Med tanke på framtiden anser vi att det är nödvändigt att konsekvensbedömningen i fortsättningen vid lagstiftningsändringar som gäller finansieringen av välfärdsområdena utgår från att tillgången till tjänster och de grundläggande fri- och rättigheterna ska tillgodoses. 

Slutsatser

Utifrån propositionen kommer regeringen att dela in välfärdsområdena i tre grupper: 1. de som kan täcka sitt underskott utan tilläggstid, 2. de som kan beviljas tilläggstid på ansökan och 3. de som inte beviljas tilläggstid och därmed måste genomgå ett ekonomiskt utvärderingsförfarande. 

En förlängning av tiden för att täcka underskott kan stödja tryggandet av social- och hälsovårdstjänsterna enligt grundlagen endast om ändringarna i finansieringssystemet är förutsägbara och konsekvenserna för tjänsterna bedöms systematiskt. Det förutsätter också att finansministeriet ger välfärdsområdena tilläggstid om de ansöker om det. Det ger möjlighet att balansera ekonomin på ett sätt som gör det möjligt för välfärdsområdena att sköta sina lagstadgade uppgifter och utveckla dem på lång sikt. 

Vi understryker att ekonomin kan fås i balans utan att tjänsterna äventyras bara om omständigheterna är stabila och förutsägbara. Regeringen har genom sin egen verksamhet och passivitet rubbat detta. Under denna valperiod har regeringen varje år fattat beslut som inte har främjat en kontrollerad balansering av ekonomin samtidigt som de social- och hälsovårdstjänster och räddningsväsendets tjänster som människorna behöver säkerställs.  

Utifrån de praktiska erfarenheterna från välfärdsområdena finns det också allvarliga strukturella problem i finansieringssystemet. Invånarantalet och förändringarna i det inverkar alltför mycket på den finansiering som fördelas till välfärdsområdena under statens budgetmoment. Fördelningen av finansieringen snedvrids också av problemen med registreringen av diagnostiska uppgifter. Propositionen uppmuntrar inte till effektivisering av funktionerna, eftersom det leder till nedskärningar i finansieringen. Problemen förvärras också av det så kallade nollsummespelet, där tilläggsfinansiering till ett välfärdsområde innebär att ett annat välfärdsområde fråntas finansiering. Regeringen kommer inte att åtgärda dessa problem. Dessutom tar det cirka åtta år att genomföra stora reformer. Nu pågår bara det fjärde verksamhetsåret i välfärdsområdena.  

Trots att regeringen på basis av det som sägs ovan inte har förmått ge välfärdsområdena arbetsro eller rätta till problemen i finansieringslagstiftningen, är finansministeriet enligt propositionen inte skyldigt att bevilja förlängning av tiden för täckande av underskott och välfärdsområdet har inte rätt till förlängning, trots att en förlängning är nödvändig för att följa lagstiftningen. Vi anser att detta är orättvist och ojämlikt för dem som behöver tjänster. 

Enligt en enkät som välfärdsområdena genomfört i början av 2026 överväger åtminstone 13 välfärdsområden att ansöka om tilläggstid för att täcka underskott. Två av välfärdsområdena ser det som sannolikt. Sammanlagt sex områden riskerar att bli föremål för utvärderingsförfarande, varvid områdets beslutanderätt begränsas. Tre välfärdsområden är redan föremål för utvärderingsförfarande. Efter enkäten har regeringen lämnat riksdagen ett lagförslag genom vilket man genomför ändringar i fördelningsgrunderna för välfärdsområdenas finansiering och en nedskärning med 390 miljoner euro. Vid ramförhandlingarna i april 2026 beslutade regeringen om ytterligare nedskärningar. Fortfarande får välfärdsområdena ingen arbetsro för kontrollerade reformer. 

Att bli föremål för ett ekonomiskt utvärderingsförfarande innebär i praktiken att välfärdsområdet förlorar sin rätt att bestämma om sina angelägenheter. Då överförs beslutanderätten till finansministeriet, som ministeriet också håller fast vid, fastän ministeriet inte har expertis inom social- och hälsovårdstjänster. Finansministeriet har nyligen dragit Lapplands välfärdsområde inför rätta, då välfärdsområdet ändrade utvärderingsgruppens beslut om föremålen för anpassningen, fastän själva sparmålet förblev oförändrat.  

Vi ser det som ohållbart om finansministeriet ges rätt att centraliserat besluta om förlängd tid för att täcka underskott, utvärderingsförfarande och anpassningsåtgärder som alltid drabbar social- och hälsovårdstjänsterna och personalen. Det aktuella förslaget är ytterligare ett steg i fel riktning. Det äventyrar inte bara social- och hälsovårdstjänsterna utan urholkar också människornas förtroende för de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna.  

I teorin kan finansministeriet för närvarande genom utvärderingsförfarandet omhänderta åtminstone hälften eller ännu fler av välfärdsområdena och överta deras beslutanderätt. I andra välfärdsområden kan verksamheten fortsätta på normalt sätt genom välfärdsområdenas egna beslut. Med tanke på välfärdsområdenas autonomi och invånarnas tjänster är det ett alltför högt pris för att regeringen inte går med på att rätta till problemen i finansieringssystemet och upphöra med nedskärningarna i finansieringen. 

Vi föreslår därför att tiden för att täcka välfärdsområdenas underskott förlängs högst till utgången av 2030 för dem som ansöker om det. Inget välfärdsområde har som mål att inte täcka sina underskott eller att låta dem hänga kvar i balansräkningarna från år till år. Centern litar här på beslutsfattarna i välfärdsområdena. 

I stället för att valsa runt i administrativa ansökningsprocesser för att förlänga tiden för täckande av underskott och fastna i finansministeriets tumskruv behöver välfärdsområdena arbetsro för reformer och anpassningsåtgärder plus beredskap för de förestående nedskärningar i finansieringen som regeringen redan beslutat om. Det ger statsmakten tid att lösa och rätta till finansieringslagens strukturella problem som för närvarande snedvrider den statliga finansieringen till välfärdsområdena.